Oktobers sista dag.

Jaha.. Så sitter jag här, stirrar ut i mörkret och inser att Oktober har nått sin sista dag.
Knappt har min morbror hunnit komma med sina dystra kommentarer om den annalkande vintern och mörkret förrän jag hurtigt kan utropa:
"Jamen, snart vänder det!! Snart blir det ljusare tider..."
I detta nu väljer jag att aktivt förtränga att han då alltid har hög med ojanden, diverse negativa utlåtande om allt som "kan hända" innan björken står i grön skrud igen och bara fokuserar på att vinterns "höjdpunkt" närmar sig med stormsteg.

Mitt personliga pusslande denna höst handlar om att få tiden att räcka till och att konstant slita med känslan av att jag gör allt till h älften, inte fullt ut, inte så bra som det går utan just, till hälften.
"Till hälften och bra nog ÄR bra nog!" uttalade min förvirrade kamrat igår och gav mig ett lustigt ögonkast.
"Ja men se på benet.." sa jag och blottade min ankel "den håller till allt nu utom att springa på fryst underlag och asfalt med, den sväller sällan upp men är fortsatt missfärgad. Till hälften rehabiliterad liksom.. Duger det?"
"Åh, herregud..."stönade min vän och gick iväg för att hämta andan.

Min stora dotter har gympa på Tisdagar, på Torsdagar, ja, i vart fall senast på Fredagar är nästa veckas gympa påse packad igen. Är det god nog framförhållning?
Såhär i text ser det löjligt ut. Såklart det är är det naturliga svaret men inom mig inser jag att jag nog helst hade haft det tvättat och torkat samma kväll. Ifall att..

Jag läser till proven. Prövar att ha framförhållning.. Men inser att hjärnan också måste få tid att balansera två ytterligheter - att hinna smälta material MEN samtidigt ha det färsk i minnet.
Svår kombo för någon som sliter med "bra nog ?!?" konceptet.

"Ursäkta, förlåt, rakade inte benen i morse.." mumlar jag på skolan när jag för fyrtioåttonde gången samma timme klär av mig för att bidra till punktundervisningen. Sliter av mig mina svarta sockor och mumlar något om strumpludd... Den Barbie docksliknande skapningen på tjugo och något låter sin hand glida mjuk över mina ben innan hon utbrister:
"Du har så vackra ben. Borde göra reklam för damstrumpor, du." Så glimrar det till i hennes ögon och hon ser pillimarisk ut när hon utbrister: "Dessutom är jag glad att se att tom du har strumpludd!"

"Tom jag har strumpludd..." - jag funderar på den en stund.
Den passar bra in i mina funderingar över "bra nog konceptet" och jag faller till ro med att jag nog, på det stora hela, gör rätt j..la bra ifrån mig!

Mellan "undermålig", läs dålig, riktigt dålig och godkänt är det dryga kilometern, mellan godkänt och "göra rätt bra ifrån sig" är det också ett steg.. Så finns det högre steg men när jag ser upp på stegen så inser jag att jag inte är benägen att gå där i detta nu.
Högre upp på stegen innebär att man måste "fokusera hårdare, vara mera selektiv", mera av en monoman och DET vill inte jag!
Jag har många breda intressen, många saker jag gillar att vara och utforska och då bör "bra nog" få vara just det, bra nog!

Med mig in i November, in i provens och den mörkaste tidens tar jag insikten om att "bra nog" räcker och prövar att smälta den.
Resten får någon annan fixa. En hand på guidens axel..
Nu går vi, wherever the road might lead us..
Live with Passion! KRAM

Ledsen.. alltså...

alltså lever jag i själen.. Om man skall tro "kloka, gamla gubbar" och det skall man väl, i vart fall tills man kan bevisa att de har fel.

"Han har slutat. Det var väl rätt väntat... Han har ju dyslexi, hhmmm, hhhmm och hmmm" säger klasskamraten med det fantastiska intellektet, bockar av ett antal sjukdomar och syndrom och ser ner i boken igen.
Ledsamheten griper till om mitt hjärta samtidigt som ilskan knackar på dörren.

Vad är detta för en värld? Personen i fråga, som har allt dessa har massor av erfarenheter, är en människa med genuin kärlek till mänskligheten och med massor av humor.
Bortvald! Utknuffad.. Till förmån för vad?
Jo, de intellektuellas gäng som sitter på samma bänkrad med mig, som läser 15 timmar i dygnet, kan varenda linje i boken utan och innan men som inte vet hur man skakar hand med en annan människa och ser dem i ansiktet samtidigt.  Vad är det för prioritets ordning?

"Det är väl hennes problem att hon blir ledsen!" säger någon och skjuter ansvaret bort från sig själv.
Förmågan till inlevelse saknas. Känslan av att "om jag ger en tia nu, får jag tusenfallt åter" - det har aldrig passerat medvetandet.

Jag tycker livet är en hård plats att vara på just nu. Känner mig hudlös..
Ledsen på djupet och i hjärtat.
Jag är inte gjord för "var man för sig själv" men jag måste vänja mig, tydligen, antagligen..
Var man och kvinna för sig själv på alla plan.
Få med sig det man behöver för att själv bli uppfylld, klara sin vardag, få alla rätt på provet, trycka ner andra..
Walkover! För mig blir det walkover på sånt.

"When the master sees that the warrior is depressed he says: 

"You are not what you seem to be in these moments of sadness, you are better then that!
Many have left - for reason we will never understand - but you are still here. Why did God carry off all those amazing people and leave you?

By now, millons of people will have given up. They don´t get angry, thy don´t weep, they don´t do anything; they merely wait for the time to pass. They have lost their ability to react.

You, however, are sad. That proves that your soul is still alive!"

Vara tacksam för det lilla... En god påminnelse en dag som denna.
KRAM

Turbulens.

"Bita ihop.. "säger väninna och syftar på hösten och allt som den innehåller.
"Skita i alltsammans" säger en annan och syftar på samma sak.
"Inte låta sig dras neråt och bakåt in i gamla system som är i sin dödsprocesser.." säger en källa med örat emot marken.

Själv vet jag inte. Inte i detta nu.. Hösten är vacker, annorlunda men slitig och sorgsen.
Jag skrev om "Monday blue" men det håller inte längre när vi nått Torsdag.
Det ligger snö och förändring i luften. Mekar dags..

Det är hög tid att laga det som är trasig!
Skingra dimmorna! Vara medveten och ta besluten, de jobbiga och de roliga..
"Du är väl inget fjols heller..." sa de till dottern på skolan idag. Nej, någon idiot är hon INTE.
Inte jag heller..

Vi vänder ryggen emot vinden, mot den inkommande snön, kurar ihop oss och låter den starka kraftiga Yang sidan ta stöten medan vi lindar våra armar om och värmer vår Yin.
Ryggar spänns, käkar, tänder, pannor rynkas, axlar skälver.. Axlar som inte orkar bära mer, som inte vill ta mera kyla, kyla inifrån och utifrån.
"Many things are prevented from entering people's lives because they are too tense to let them in"
sa en klok man en gång.

Jag stoppar mycket redan i grinden nu.. jag vet det. 
Yang sidan vill inte bära mer nu, Yin vill inte sortera.  Det nya blodet saknas. 
Måste hitta en eld att vila vid, en plats skyddad från vinden att pusta ut och tänka vid. 
En hand att hålla i, en röst att fyllas av..  

Solen går upp igen, där bak dimmornas ridå. Det blir varmare vad det lider...utanför och inuti.
 Oavsett hur det är, hur det går... Live with passion!

Monday blue.

"If I could, I would dare feed your dreams and starv your fears.. 
If I could light the world, we could sit and watch it burn.. We could fall asleep inside the glow.."

Måndag bjuder sin "reality check". 
Vissa saker går inte över, vissa saker bara förändrar sig inte. Det spelar ingen roll hur mycket energi man lägger på dem. Det borde röra på sig, det borde det men igen, det är så mycket som borde...

"Livet handlar om att leva med och i dessa emosjoner.." säger min underbara lärare E medan hon lägger huvudet på sned och fortsätter att tala om vad som sker när, om man stänger av, stänger ner delar av sina känslor. Vad som sker i kroppen, i energierna, i livet i stort...
Allt det där är helt ok. Jag är med på det tåget men min fundering ligger på ett annat plan.
Hur vet man när något "läkt ut" på riktigt?  Eller kanske har man bara "tappat hoppet" och gett upp hela projektet? Vari ligger skillnaden?

"En färdig process har ingen laddning.." säger mitt intellekt och år av terapi arbete.
"Det har inte undantrycka känslor heller!" väser den sårade lilla flickan och i precis i samma ögonblick berättar E om kvinnan som är så snäll och tystlåten att ingen i världen ser henne.
Symptomen visar dock sitt tydliga språk... En vrede av Guds nåde. Ett vitt glödgat hat med sådan kraft att det trycks så långt ner i kitteln att det inte ens är synligt.

Det får mig att önska.. Det får mig att undra.. Kan någon bara sätta en OK stämpel i rumpan på mig när processen är över? När jag släppt taget om det "omöjliga" och gått vidare?
Så jag inte blir stående menar jag.

Ilskan har många bottnar, många ursprung.. Rädsla, sorg, ledsenhet, frustration, ja, många är de som brukar ilska som sköld.
I mina "stagnerade vatten" i mina "borde, borde" känner jag inte längre någon ilska, inte ens frustration, bara en sorts bottenlös sorg och en hel hög med frågetecken.
Är det ett steg i rätt riktning eller fel?

"Ilska är en drivkraft! Ilska för fram mycket bra, ilska färdigställer och frigör energi.." säger T-A hoppfullt. Ajdå, då är jag nog rätt illa ute.. Eller?
"Vi har alla dessa känslorna och emotionerna allesammans" säger E med en nickning

"If I could, take you in.. Feel you deep inside my skin. 
Then I could slip away, with you as a poison in my veins..."
Kanske skulle saker vara annorlunda då.. Jag vet inte.  Det är så lite jag vet för tiden.
Bara att man inte kan hålla fast vid det hopplösa, det oförändliga. 
Hur ont det än gör...

Emotioner och dagar har en sak gemensamt.. De kommer, de går..
De ger oss hinter men de är inte vi, bara något vi upplever.
Namaste!
 

Söndag igen.

"Mamma.. Du må ikke stå opp og gå på jobb. DU MÅ IKKE!"
Det lilla pekfingret hytter i ansiktet på mig och jag borrar in ansiktet i de mjuka, ljusa lockarna.
"Nej, mamma må ikke stå stå opp.."viskar jag försiktigt och känner tårarna tränga på.

Under hela dagen har jag tänkte på tiden, tidens flykt och på vad jag brukar den till...
Många olika kommentarer och händelser ledde till dessa mina reflektioner och sittandes där med guldklimpen i famnen så känns det än mer påtagligt.

Filmen "Efter bröllopet" med Mads Mikkelsen(mycket sevärd) påminde mig först..
Så en roligt kommentar av en norsk "superstjärna" Elling i en tokrolig komedi med samma namn.
Han samtalar med en man som säger:
"Vi lever bara en gång.. vet du, Elling!"
"Mmmmm, förhoppningsvis! Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig.."

Den kommentaren har skapat ett leende på mina läppar under dagen. Vem vill leva fler gånger än en och varför?  Vad är viktigt?
Mitt liv i detta nu påminner om en flätat matta, ja, inte för att det är något unikt i det. Jag tycker alla har det så, mer eller mindre men det är så jag ser på det.
En bambumatta där det inte finns några kryphål, inga utrymmen och blir det emot förmodan något så tätas det igen på noll sekunder.. Fullt igen!

"En helt okänd kvinna tilltalade mig i hissen idag.."säger maken plötsligt och så berättar han historien om kvinnan som ser lilla Selma, börjar berätta om sin egen dotter som inte längre vill hänga med henne, om hur fort tiden går, att han måste ta vara på tiden osv, osv. Hon talar så mycket att hon missar att gå ur hissen på rätt våning och lämnar ett förvånat intryck hos maken..
Jag nickar stumt. My point exactly.

Mattan är där! Fakta! Saker sker - fakta, till och med saker jag inte gillar..
Det enda valet jag egentligen har, som jag ser det, är att vara närvarande i varje steg.
Vara på jobbet när jag är på jobbet, skriva när jag skriver, plugga när jag pluggar..
Veckans melodi har varit just det, att jobba sig från mattans ena del till den andra, fiber för fiber.
Min utvärdering säger att även om det ibland är tråkigt så har det funkat. Det HAR funkat och det har kostat minimalt med extra energi och det känns gott.

"Uregelmessig regelmessighet" sa favoritläraren med ett skratt om en klients puls.
Betyder något i stil med "Oregelbunden regelbundenhet".. Så känns mitt liv.
Livet är i vart fall mitt!  De saker jag valt ligger där.
Dags att njuta en fullspäckad Söndag med världen ljuvaste.. Veckans dessert.

Carpe diem & Live with passion! :-)

 

Mod att tåla..

Vet ni hur lång tid det tog innan jag blev homeopat? Innan jag formulerat vad det var jag skulle bli, gått fel, sprungit på pumpar, gått rätt och nått fram?
10 år! Det tog TIO år från det att jag började mitt sökande tills jag var klar.
Var vägen rak? NEJ! Såg jag alltid vart jag skulle? NEJ! Var det roligt? NEJ, långtifrån alltid.
Gnällde jag? Säkert!

Tålamod är INTE min starka sida. Faktum är att det är min akilleshäl, min svagaste punkt, mitt mest irriterande "hål".
Är det så man är konstruerad så möter man på saker som tar tid överallt, övning ger mästaren och hur man än vrider och vänder på det, det är övningen man saknar efteråt.
För att citera den underbara Karin Boye, som verkligen visste vad hon talade hon, bisexuell i en tid där det var helt otänkbart, ja, tom ett brott. Vilket val hade hon? Annat än att vänta, vänta på att tiden vänder, att tiden skulle bli på hennes..

"Den mättade dagen den är aldrig störst, 
Den bästa dagen är en dag av törst!
Nog finns det mål och mening i vår färd - 
men det är vägen som är mödan värd!"

Just i detta nu känner jag mig ordentligt förbannad på stressen i min omgivning att "nå fram" till vissa saker.. Få vissa saker gjorda!
Varför då? undrar jag stilla.
"För att det blir så mycket bättre då, för att jag mår så mycket bättre då, för då..."
Ursäkterna är tusen och en till att det tillståndet som ligger bortom hörnet är bättre än det de har just nu! På vägen trampar de ner blommorna i sin "inre hage", påför sig själva mera smärta, gör om samma misstag igen... och allt det är vore egentligen ok. Om de höll det för sig själva..

Men det klagas, beklagas och stressas ännu mer tills pannan är blodig, kroppen är ännu sjukare, psyket ännu mera förvirrat och Qi är slut. Vad skall stoppa dem?
Mod att tåla...
Mod att vänta..
Mod att stilla sitta kvar med den brustna koppen i handen en stund..

Själv bär jag inte ut deras sopor längre, inte heller städar jag deras smutsiga golv..
Från och med nu får de beställa tid på kliniken som alla andra, om de vill ha min hjälp så får jag i vart fall energi i form av pengar för mitt eviga stöttande.

Jag håller mitt på min kant. Håller och vårdar i min kantstötta "kopp"..
Tillåter livet att i större grad bjuda in mig till upplevelsen istället för att försöka kontrollera det okontrollerbara. En god träning i att bli "vuxen", god träning i tillit och tålamod.

Målen finns kvar. De hägrar, jag vet att jag kommer dit och jag glädjer mig till att se vad vägen innebär. Överraskningar är ju kul.
Ha en god kväll! Vad den än innebär...
KRAM





 

"Finns det någon människa du skulle vilja va? 
Den frågan ställde jag men fick inget svar. Mitt högsta önskan är att vara mig själv, 
det borde vara enkelt, det borde vara självklart.." Uno Svenningsson.

Mitt i stressen stannar jag upp.. Ser emot himlen och mellan alla de tunga regnmolnen, det har regnat sen igår kväll, bryter ljuset igenom. Magiskt, ljusblått, fullt och klart.
Automatiskt saktar jag stegen, andas in, ser de små duttarna av klarblå himmel som skiner fram -
Yes, så skall en slipsten dras!

"Hard times come and hard times go, hard times come and hard times go, just to come again.."
sjunger den aldrig tvivlande Springsteen (Trodde vi, ja! ;-) Eller gjorde vi?)
Jag är gammal nog att veta att tuffa tider kommer tillbaka, igen, senare men just nu njuter jag av att jag tråcklat mig igenom det som varit tuffare än tufft för denna gången.
Steg har jag tagit för att inte längre vara mittemellan.

Slutat vårda de som inte vill bli vårdade men jag känner fortfarande med dem.
Lärt att värna mig. Fråga om det jag inte förstår.. Stå upp och be om förändring där det går, vänta på reaktion och om reaktion kommer, gott så. Uteblir den? Ja, då upprepar jag EN gång.
Därefter.. Finna en väg att göra det annorlunda.

Perfekt är jag inte, kommer aldrig att sträva efter.
Just nu, just idag vill jag bara vara mig! Min högsta önskan är idag - att vara mig själv!
Lust och firande! Ljusblåa duttar på min himmel..
Dags att se hur det går om hörnet, jag glädjer mig!

I djupaste tacksamhet... Namaste!