Sådan herre, sådan hund!

Min fina väninna M är inte många meter över havet men intensiteten är det inte att ta fel på.
Jag själv, inte heller så många meter över havet men ändå något längre än henne, får småjogga då hon går snabbt. 

M kommer från en karg del av Norge som de flesta aldrig besökt, vi svenskar inte kan stava till men där livet tvingar en till att vara händig, orädd och naturälskande.
Sålunda klättrar M i berg, paddlar sin kajak, badar i havet där lavastenarna sticker henne i fötterna och tycker att vatten utan is är "riktigt behagligt".  Nåja, lite överdrivet kanske men det hjälper dig med bilden..

M äger en... ja, gissa vad.. Jo, en intensiv, orädd, naturälskade strävhårig tax.
En dam, såklart, vad annars?  Denna tax-lady med sina enormt korta ben håller jämna steg med M utan att blinka, ylar av glädje då ryggsäck och flytväst kommer fram samt dyker orädd från båtkanter och klippor.
Likt de flesta taxar anser hon sig vara en schäfer, allra minst och få saker får henne på fall.
Sådan herre, sådan hund.

Själv har jag reflekterat över detta faktum, denna relation mellan hundar och deras ägare många gånger tidigare. Funderat över hönan och ägget... Väljer man hund efter personlighet?
Möjligt! Men i många fall väljer hunden också en. Det vill säga kommer i ens väg på det mest otroliga sätt och så upptäcker man bara att man är "a match made in heaven!".

Saken aktualiserade sig igen häromdagen då jag efter en promenad i solen ilsket kastade kopplet på golvet och utbrast (inte första gången denna veckan": Den här j..vla hunden är det ju nåt fel på! Syre brist vid födseln.. allra minst.. någon annan förklaring finns inte!"
Egentligen visste jag. Grannens tik har löptid och de har promenerat mer än en gång förbi här per dag på sin väg emot skogen.

Denna gången tillät jag mig dock att stanna upp och se på vår hund utifrån..
Energisk till tusen, kör i 320 km/h tills han faller död ner och toksomnar. 
Glad i alla utom de som beter sig konstigt dvs alla som inte gör som han "vill" eller anser är normen, då morrar han nämligen och markerar rätt och fel TYDLIGT. 
Otålmodig - leker med en leksak max i två minuter, sen vidare emot nya äventyr.  Hittar han däremot något eget att göra som t ex att gräva upp något smakrikt och illaluktande, tja, då kan han hålla på i evigheter.
Älskar mat! Ju slabbigare, rörigare, smakrikare desto bättre men finns det inget annat duger det med knäckebröd. 

Mörkrädd. 
Ogillar nya ställen att sova på/vara på då det tar tid att vänja sig, mao klara transit problem. 
De flesta orkar inte hålla honom och en promenad med honom kan ta knäcken på vem som helst.. 

Med rodnande kinder... Vad säger detta om mig?
Speciellt om du lägger till oklippt och med en viss känsla för lerpölar och annat kladd.
Det senare är jag helt oskyldig till men herregud, vi är ju fler i familjen!!!
Nån annan får ge sig till känna där. ;-)

Jag är glad i vår flat!! Hur bakvänt det än låter...
Till hans fördel kan man säga:
Han är vacker att se på, mycket vacker. 
Han inger respekt med storlek och kroppsspråk. 
Lekfull, förtröstansfull och yr av lycka intar han världen och hans energi rinner aldrig ut eller tar slut.  Glädje är att få någon annan att le på ett kick. 

Jag ser när jag tittar närmare på honom, han passar vår familj.
Det var ett BRA val. 
Den som mest av allt behövde en lekkamrat i familjen, det var inte barnen, det var jag och det har jag fått!! En till rätt kaliber och sinne!
Gud ske tack och pris för våra vänner djuren!

Visste du förresten att studier visar att du kan lägga till 5 år till ditt liv med hjälp av husdjur?
Och dra ifrån en och annan månad.. Vid löptider... Vid hundkurser och annat fjant.
Men ingen sol utan fläckar!
NAMASTE!






 

Torka i symbolburken!

Äsch!! Vad jag saknar att vara kreativ under dessa perioder av hård tentaläsning.
Jag ger mig knappt tid att "andas" eller tänka något annat än det jag läser för tillfället. Jag äter, sover och.. hmm.. skiter materialet (som min käre far skulle ha uttryck det hela ;-))

Så kommer tentan och återhämtningen, dagar av lite mindre tryck och livet återgår till det normala.
I vart fall blir det bättre balans efter att korken har dragits ur flaskhalsen.

Jag är en människa som alltid levt med mina symboler, mina bilder som kommer och går och som spinner och väver i mina historier.
Färger spelar också en stor roll i livets alla skiften men leken med färger har återkommit i mitt liv på slutet och lusten att skapa även på det sättet finns där igen. 

Väninnan, som också ofta tala i symboler, påminner mig att det är något hon uppskattar hos mig, mitt bildspråk och att det är få som klarar av att följa med när hon börjar på den linan.
Det är då det står framför mig liksom i klartext - JAHA, det var därför!!!

Jo, på morgonen hade jag fullständigt DRUKNAT i en website som jag hittade.
Sidan innehöll otroligt vackra bilder, symbolbilder, bilder vävda som av drömmar...
Hungrig och glupskt hade jag klickat mig runt, ätit färgerna i stora klunkar, njutit av formerna, tolkat symbolerna och fullständigt vältrat mig i det vackra! Sinnet visste inga gränser.
Njutningen var total.

När väninnan talade insåg jag att det varit torka i symbolburken.
Det var länge, länge sedan jag fyllde på med någon annans bilder än de som kommer från mitt inre.
Mitt symbolsinne lider av försummelse!
Inte en konstutställning på år, inte en kreativ kurs, inte ens en bok med vackra bilder!
Dags att ta igen lite, dags att vältra sig i lite lyx och njutning så att det finns något av ta av när nästa tentaperiod kommer.

Kanske kan du fylla helgen med något kreativt eller något annat som just nu har "torka på"?
Hursomhelst, ha en god helg & LIVE WITH PASSION!

Trygghet?

Diskussionerna idag har handlat om " Trygghet".
I alla behovspyramider finns trygghet någonstans i botten så vi är alla eniga om att det är viktigt!
Grundtrygghet.. Bastrygghet.. Trygghet på arbetsplats..Ekonomisk trygghet.. Trygghet i hälsa..
Andlig trygghet..
Hur många av oss har definierat vad begreppet "Trygghet" betyder för oss individuellt?

Vad för typ av trygghet vi behöver för att sedan sträcka oss vidare?  Ty bortom tryggheten även kallad "komfort zonen"finns möjligheten att nå vidare, sträcka sig.
Gott är då att kunna landa tillbaka i "tryggheten" om det behövs. Eller bestämma sig för att flytta tryggheten till en ny plats för att man nu har "klivit upp en stegpinne" till.

Att veta vad trygghet innebär och vad man behöver för att vara trygg kan ge spännande funderingar och kanske, kanske finner man något som man trodde var trygghet som inte är det längre.
Eller så märker man att något som är viktigt för trygghet har fallit bort på slutet...

Jag önskar att jag kunde diskutera lite med dig just nu, kära läsare.
Vad innebär trygghet för dig?  Vad skänker den känslan? 

Göm dig inte under skåpet (om inte för att få tänka ifred ;-)) Den typen av trygghet kan vi väl lämna till hundarna.
Lämna gärna en kommentar eller skicka ett mail.
Sov gott och TRYGGT!

Gå i fyrkant eller rakt fram..

Hundtränaren lärde mig ett knep för att "tygla" hundar som drar plus hundar som tappar bort "mattar och hussar" när de intressanta lukterna når deras näsa..
Jo, man börjar gå i fyrkant. En ganska stor en. Kan du se det framför dig?

Hunden passerar dina ben, gå plötsligt framför dig, börjar dra, då viker du av 90 grader och går åt ett annat håll. Hunden måste då "styra om", hinna ikapp dig och så strax är den förbi igen, börjar dra. DÅ, då viker du 90 grader igen. Detta upprepas tills hunden fattar...
Tar såklart olika lång tid beroende på hund, envishet, situation men vår relativt envise flat coated retriever brukar fatta galoppen efter två eller ibland tre rätt stora fyrkanter. Tidskrävande?
You bet!! Men det är mycket bättre än vara galen av ilska, svettig av all frustration och med värkande armar och händer efter en lagom lång promenad..

Idag när jag vandrat en lite längre promenad med hunden och frustrerat gjort "boxen" några gånger och därefter återigen gått tillbaka till mina filosofiska tankar om livet.
Plötsligt "såg" jag min guide glimma till mellan träden vilket i sin tur ledde till ett "samtal" oss emellan.  Med en tuff vecka framför mig lade jag fram min önskan om stöd och ledning.. om resultat.. om strävan.
Vanan trogen avslutade jag bönen med det sedvanliga: "Jag lägger handen på din axel och låter dig leda mig..till det som är rätt, till det som skall komma till mig!"

Bilden dök då upp som en blixt i mitt inre, ett svar från min guide.. Ett skimrande leende, glimten i ögat...  Han, guide, gick in i boxens första steg dvs vek 90 grader bort från den väg där jag strävade rakt framåt.  Han var ledaren, han höll i kopplet, jag har ju gett det till honom och jag, jag var det strävande, envisa, dragande hunden.

Skrattet ekade mellan träden.. Först hans.. Så mitt... 
Jag, mitt naiva människobarn tror alltid att jag vet bäst. Vet vart jag skall och varför.
Allt tänker jag ut, allt vet jag och egentligen, egentligen ligger lyckan 90 grader åt ett annat håll.
I tillit följer jag skrattet.  Vad annat kan jag göra?

Tack för bilden, ljuvaste E. Tack för närvaro och känslan att "ge upp styrningen".
Namaste!

Vind med "insekt".

220 år före Kristus fattade en kinesisk man sin pensel och formulerade det kinesiska tecknet för "förkylning" eller om du så vill, inträngande av sjukdom från utsidan.
Han skapade det av tecknet för rörelse i luft dvs vind och inkluderade tecknet för "insekt" eller liten organism i det hela.

Detta tecken kan kombineras med kyla eller värme.. Så att invasionen i kroppen av virus och bakterier kan beskrivas bättre, i samklang med hur kroppen reagerar och vad som sker.

Därför, på grund av detta tecken, hade kinesisk medicin inte något större behov av ord för virus och bakterier, inte heller något särskilt intresse.
Man visste att detta skedde när kroppen inte hade tillräckligt med energi/motståndskraft eller styrka att stå emot det som fanns på utsidan eller när det som fanns där ute av en eller annan orsak var extra starkt.

Nyckeln låg i att stärka kroppen, att maximera försvaret och för resten gällde det att be och hålla tummen ty allt kan man inte göra något åt. Vissa saker får man bara acceptera.
Detta tankesätt ligger inte alls långt ifrån homeopatin och jag gillar det! Fokus ligger på vad som sker i individen mer än på namnet på den som "kommer in utifrån".
Det är ju nu en gång så att olika virus och bakterier beter sig olika i olika människor och vad spelar det då egentligen för roll att de är släkt? Eller att jag vet vad de heter?
Lite kuriosa, nåja, okej då, lite kunskap om hur de reser får man med namnet men inte mycket mer.

Det som i övrigt upptar mig mycket är - vad såg han? Han som satt där med sin pensel sisådär 220 före Kristus och valde att lägga till tecknet för "liten organism/insekt" till för att förklara det han såg i form av förkylningar och epidemier.
Kanske märkte han bara att de som besökte de sjuka också blev sjuka? Fast knappast alla..
För honom var ju just det faktumet inte något problem, individens styrka och motståndskraft räknade ju.

Fenomenet är mig känt från homeopatin.. Indianer som skilde på två plantor ur samma familj, en för kvinnliga hormonproblem, en för manliga.
Det "stod skrivet runt dem", plantorna alltså, berättade de infödda för djupt skeptiska kristna.
Samma kristna som gladeligen tog emot deras hjälp vid sjukdom men som sedan inte hade något problem att jaga, förfölja och avrätta sina "hjälpare" när krafterna återkommit.

Fascinerat undrar jag vad de såg och på vilket sätt "de såg". Enkelheten i samklang med träffsäkerheten är något att djupt beundra.
Mitt i prick ger läkning på djupet, likt en blomma brer den ut sig från vår inre kraft och fyller oss med det nya!
Gammal kunskap.. Nya användningsområden.
Namaste!

Thousand endnings.

Lång Fredagen, Good Friday.. Vad passar bättre än att dela den mellan andligt projektarbete, plugg och familjen?
Det är svårt med allt detta "lökskalande" i det andliga arbetet! Att finna tidpunkter, steg, som känns som om de tar längre än de egentligen borde och skulle...
"Our journey into life is by the trail of many deaths. 
It gifts a thousand endings that we might grow through a thousamd beginnings. 
Each little death, each letting go of somehing that no longer serves us well, opens the door to a higher learning!"

Jag är inte så bra på detta med "thousands of small deaths". Mina händer klänger sig fast vid saker.. Undrar hur det skall bli och samtidigt ber jag om förnyande, om att få veta att jag är på rätt spår.
Hur hör detta ihop?
"Each little death lightens our load, frees us if burdens that have become too heavy, 
Each little death brings more light into our life!"

Bli befriade från våra bördor, eller att det blir lättare, det vill vi i vart fall alla. Alla vill vi resa med så lätt bagage så möjligt men skiljas från våra ägodelar vill vi inte. Se där en paradox till.
De flesta av oss önskar oss större skor men "dö ifrån de gamla", ja, det vill vi inte heller.
I vart fall inte jag..

Ugglan kommer i korten och i totemet.  Som en budbärare från Nord, nordanvind, och med dem, kunskapen från de som gått före oss. Ugglan kommer med förändringens vindar och eftersom den ser i mörkret så leder den oss mer emot vår själs uppgift än emot något världsligt.
Ugglan påbjuder död och födsel, insikt och klarsyn.
"A life of a thousand endnings.." 

Jag frågade ju om vart vägen ligger.. Jag får skylla mig själv.
Långfredagen handlar ju om just det, avslut och ny början. Från en era till en annan. 

Var rädd om dig i påsk! Unna dig lite vardagslyx.
Glad påsk och KRAM!

Texten  om ugglan är tagen ur: Wisdom of the four winds by Barry Brailsford.

Odelat.

Jag har så svårt för odelat.
Odelat positivt, odelat negativt, odelat ditt och odelat datt... Jag kan inte riktigt smälta det.
Jo, du som har läst bloggen förut har ju sett och hört mig skriva om yin och yang.
Även i det mest fantastiska solskens YANG så måste det finnas en gnutta yin, yang kan nämligen inte existera utan yin. Yin ger liv åt yang, yang ger rörelse åt yin.

Jag sliter hårt i detta nu! Min fyrtoårs kris verkar aldrig ta slut, ett hårt erkännande.
Själen pockar och lockar. Den vet säkert vart jag skall men jag själv är inte lika säker.
"Du är född under "the school of hard knocks"! sa den leende astrologen och under de senaste månaderna, nästan åren, har käftsmällarna duggat så tätt att jag är benägen att hålla med henne.
Energierna är slitna av ett konstant paddlande.

Kloka, verbala män kommer till min hjälp. Bloggande Chris McDonald, en gammal favorit talar på sitt sätt om "odelat" och stärker sig på det gamla engelska uttrycket:
"Plan for the worse, hope for the best!"
Han berättar om sin karriär, om sina utmaningar i livet där positivismen har varit en ledstjärna MEN där han alltid, upplärd av sin far, sett över vad som eventuellt behövs justeras INNAN han skrider till verket. Där man täcker upp och vågar var logisk TROTS att man är positiv, inkännande och har en sjujävla framåtanda.
Själv suckar jag av lättnad och sänker skuldrorna.. Gott! Balans. Inte odelat. DELAT..

Jonas Colting, en annan verbal man vågar sig, som den Ultraman World Champion han är, ut på mycket djupt vatten med sina diskussioner om "Med tvivel! Utan tro!"
Djupa bloggar om att man vid en viss punkt i livet känner att tiden kanske inte är oändlig, att man måste prioritera.
"Det handlar inte om svaren man får när man pratar med sig själv. Utan frågorna man ställer!" filosoferar Jonas och jag håller med. Svaren får man i agerandet.

Igår fick jag veta av en omtänksam optiker att jag ser som en korp på avstånd, en av de som ser exceptionellt bra på långt håll men att mina ögon blivit gamla nog att behöva hjälp med läsandet.
Att de är trötta. Inte heller det är odelat.
Jag blir betänksam när jag nu är en dam med läsglasögon i handväskan samtidigt som jag kan känna glädjen över att ha nått den åldern då jag får uppleva detta. Inte alla förunnat. Delat!

Att riva ner hela sitt hus till små bitar, stapla, lägga på hög, sopa platsen där det stod och så, kavla upp armarna och börja på nytt. Det ligger spänning i det.
Det ligger trötthet. Vad annat kan man göra när huset blivit för litet? Skorna för små?
Intet! Bara att hugga i. Njuta resan och inse att ju fler hus man bygger ju närmare sanningen kommer man.. Kanske..

Avslutar dagens blogg med ett delat, passande citat:
When you’re young, you always feel that life hasn’t yet begun — that ”life” is always scheduled to begin next week, next month, next year, after the holidays — whenever. But then suddenly you’re old and the scheduled life didn’t arrive. You find yourself asking, ‘Well then, exactly what was it I was having — that interlude — the scrambly madness — all that time I had before?” 
― Douglas Coupland, Life After God

NJUT DAGEN! KRAM!