Minns du den gamla bilden från väggarna på ålderdomshem - Livets trappa?
Om inte, ta dig en titt på den här bredvid. Barnet som kommer in vid rummets ena sida, samtidigt som de gamla går ut vid den andra...
Vad är då livets "höjdpunkt"? När är det och har det förskjutits de senaste åren? Märker man när det går "utför"?
Jag har alltid trott att det beror på mängden energi och att den är individuell.
Naturligtvis är det så, delvis men jag tror också att det finns en tid i livet att trappa upp, en tid att trappa ner. En kollega sa det till mig redan för många år sedan men jag trodde henne inte då.
Igår fick jag ett nytt kvitto på detta!
I mitt sökande efter mitt nya arbetsliv, mitt nya nätverk så har jag kontaktat "gamla" källor, dragit i kända trådar. Allt för att se vad som flutit upp, ge något för magkänslan att jobba med.
Kollegan i min ålder erkänner svårigheterna men ser också nya möjligheter, vill mera, har idéer att bolla.
Kollegan från igår kväll, den vise, den jag känt länge hade tvingats in i förändring och gillade det inte! Det hördes då mellan raderna, för den som lyssnade...
Jag hade svårt att höra det först, tyckte mycket lät bra, förslagen om samarbete, udda inslag.
När jag dock någon timme senare återberättade historien för min musa, ja, då stod svaret klart.
Här var det inte jag som fick draghjälpen, det var han som ville ha den av mig.
Slut på energierna. Nedtrappning.. Inget fel med det! Han har länge dragit ett imponerande lass i detta landet och många har honom att tacka för mycket.
Dock har jag inte så mycket att bidraga med än, ny som jag är här och jag har en gång lovat mig själv att aldrig bära någon igen, yrkesmässigt!
Det känns lite tungt. Jag skulle vilja hjälpa! Som att säga nej till att hjälpa någon över gatan...
Men jag behöver se om mitt eget hus också, jämföra hans med mitt och inse att vi inte är på samma trappsteg, att vi är på olika platser, i olika energi och på olika steg.
Det blir som allergikern och jordgubbarna - inget fel på någon av dem men tillsammans blir de en mindre katastrof!
Jag vill bygga vidare, bygga nytt! Jag tror att det går även om jag inser att det kommer att innebära ett helt nytt tänk... Tiden är inte över för alternativ medicin - det har just börjat.
Men för den gamla tidens medicin, för den gamla tidens utbildningar och skolor.
Hur skall då den nya se ut? Vad vill jag skapa? Hur vill jag "nischa" en sådan utbildning?
Vem blir med? Vem har energierna och vem väljer att stå kvar på perrongen??
Det får Oktober utvisa och...fortsättning följer!
Ha en fin sista Septemberdag!
Jag önskar att jag kunde säga att gymmet bara handlar om träning. Kanske borde det det...
Men riktigt så är det inte. Man träffar människor, kommer tom i närkontakt med vissa, ser olika beteenden, tänker på kropp, kläder, känsla, musik m.m.
Kära E - du lovade gå hem och läsa min blogg. Jag hoppas du gör det för då kan jag berätta för världen att du är min nya idol! Vill ni andra veta varför? E vet det nämligen redan och varför.
För att hon går på pass och lär sig nya moves - när hon fyller 80 nästa vecka.
För att hon varit in till stan och fixat håret hos kändisfrisören, bara för att hon aldrig gjort något sådant tidigare. Å, hon väntade nästan 8 veckor på tiden.. Bara det!
För att hon har de snyggaste stringtrosor jag någonsin sett, i en sexig guldig färg och hon bär dem som en gudinna. Själv, tja, själv skulle jag aldrig våga.
För att hon ler, pratar med alla, uppmuntrar oss att fortsätta och MINNS vad man sa sist.
Härliga E - måtte solen lysa på dig, måtte du har vinden i ryggen och något gott att dricka..
Tack för dina intressanta tips om hur man "ansar busken"!
Jag tror aldrig jag skrattat så mycket och din öppenhjärtlighet är befriande.
Din vita träningsbag är det snyggaste jag sett, skall leta efter en egen sådan, pronto!
Jag ser redan fram emot nästa gång jag får se dig i aktion.
Öva på ditt "salsaryck" så kör jag mitt så jämför vi nästa gång!
Puss på er alla härliga, galna, egensinniga, fantastiska, unika kvinnor därute!
Sträck på er en centimeter till och ta fram det som är mest "du".
Det är nämligen något att vara stolt över, ser'u... Glöm aldrig det!
HA DET!
Inom mitt yrke använder vi ofta metaforen om "översättaren & språken" när vi skall beskriva vårt jobb. Vi har ju nämligen "Världens lataste jobb", vi terapeuter, då vi sitter i en mjuk stol och "bara lyssnar".
Nejdå, jag skojar bara men det där med metaforen är sann.
Klienten kommer till oss med en obalans, i kropp, i själ och kanske tom i anden, en energiobalans. Denna obalans låter på ett visst sätt, såsom en ostämd gitarrsträng kan låta på många, många olika sätt.
Det är upp till mig, översättaren, att ta reda på vilket språk klientens kropp talar för att sedan vända mig emot medicinerna och finna det rätta lexiconet för översättningen och läkningen.
Ingen identifiering av språket = ingen läkning.
Det är "språket" som är ingången, möjligheten att "stämma strängen" och få gitarren att låta såsom den skall igen.
Själv talar jag ett gammaldags, avlägset språk som kan kallas "urkiska".
Är van, är född sån och att bli missförstådd är en del av vardagen i vart fall i perioder.
I min bransch finns det dock de som talar detta språk och så finns det de som är ledsna för att de inte gör det.
Själv ser jag bara de fördelarna i yrket annars känner jag mig mest oförstådd, gammaldags och udda. Allt detta kan vara fina egenskaper också men inte när man vill vara del av en helhet!
Då vill man smälta in, inte vara udda, inte stå ut!
Sliter med att göra mig förstådd på andra språk men lyckas dåligt, de är ju inte mitt modersmål och andemeningen kommer inte fram, jag känner att jag inte syns.
Min hjärtas mening syns i vart fall inte.
Så, igår träffade jag en annan liten "urkian", lite över året och med ett knapp utvecklat språk.
Men ändå och ändock en "urkian".. För en stund fick mitt hjärta vingar.
Det är gott att se någon av sina egna även om ensamheten efteråt blir desto större, fallet desto djupare.
Tycker du jag är konstig? Förstår du inte vad jag menar?
Tänk efter - vart är du hemma? När känner du dig hemma?
Är det så "konstigt" när allt kommer omkring?
Helg - arbete i den gamla hemstaden.
Arbetsplatsen är lika trevlig som den var tidigare men något fattas.
Min skylt är nedplockad, jag har inget postfack att gå till längre!
Såklart har jag inte det! Jag får ingen post dit, jag jobbar inte där och ändå, ändå känner jag mig lite hemlös. Min bild borta från väggen, kunder som nyfiket frågar vem jag är..
Ja, den nya tiden har slagit sig in i vägarna, det känns, det märks och naturligtvis, det är rätt så.
Skylten nedplockad och mitt värv är någon annanstans...
Men vännerna, vännerna finns där i alla färger och former!
Jag har saknat dem under sommaren när jag inte haft tid att besöka dem, att jobba här.
De oändligt lååånga kramarna, som att få docka efter en natt ombord på en båt i storm!
Jag njuter närvaron, samtalen, beröringen, att få känna att jag fortsatt är en eker i ett hjul.
Hjul jag har varit med att skapa.
Att hinna få en flyktig beröring av en hand mellan två klienter..
Att driva in i ett timmes långt samtal över en middag.
Att få beundra det senaste inköpet, läsa det senast tillägget.. att få hänga över en öl i baren, skuldra vid skuldra och hinna andas in!
Få med mig alla aspekter av dem och känna mig så älskad!
Tack fina vänner! Ni känns som en varm, ljusblå filt när ni värmer min själ och jag känner att jag har någonstans att docka, något som ni visat för mig i helgen.
Jag landar, laddar och ser fram emot nästa gång!
Vem talar läkaren med angående det "kniviga fallet"?
Vem berättar Tv-stjärnan för om de hemliga fobierna som nästan ödelägger livet?
Vem känner till idrottstjärnans sista skada och vart den sitter?
Vem talar du med när din "spetskompetens" på ditt favoritområde inte räcker till?
Vem väljs och varför?
I mitt jobb råder en massa "no-no's"!
Vi är bundna av tystnadsplikten såsom läkaren, vi är i behov av resultat såsom alla företagare.
Vi måste passa på vår rykte för jobbets skull.
Alltså blir kollegor viktiga, kollegor som förstår, som kan spelets regler.
Men också, ett jäkligt bra pokerface. Ett lagom pokerface...
Ett ansikte som kan dölja allt det som oroar, gör ont och få det att vänta till sedan.
Trots detta måste ansiktet släppa igenom en del personliga erfarenheter, det som inte gör så ont, det som är bearbetat - annars skapas inget riktigt möte, ingen bra undervisning.
Livets bok, egna erfarenheter är en bra källa att ösa ur.
Jag lever INTE i illusionen att detta är unikt för mitt jobb!
Det är därför jag tar upp det här, det gäller alla i varierande grad...
Alla har vi mött reparatören som "aldrig sett en modell precis som vår förut" och tvingats konsultera sin manual eller tillverkaren. Eller någon som bett att få ringa tillbaka senare med beskedet...
Den lyxen har man inte alltid när man undervisar eller jobbar med människor - man tvingas ibland agera fast man inte är hundra på alternativen. Sitt eget skräp får man ta sen i andra forum, på andra platser - masken slipas, sitter bättre, döljer mer.
Smärtan kommer när man sedan inte längre är synlig för dem man vill skall se en...
När man talar, talar och talar tills hjärtat är tomt och ändå hörs man bara viska i vinden.
Vad gör man då?
Att beskriva, berätta och förmedla - det är trots allt de verktyg vi har för att nå varandra, förstå varandra. Fungerar inte dessa, tja, då fungerar inte heller möjligheten att förmedla en känsla.
Vart hamnar man då?
Kanske tillbaka bakom masken..Är det alternativet?
Skall det behöva vara så? Jag vill vara min egen lyckas smed, vill hjälpa mig själv.
Vill kunna hänga av mig det där facet när det passar mig, när det är rätt miljö, rätt personer, rätt sits. Kanske är jag bara otränad? Kanske är omständigheterna för komplicerade?
Kanske hörs jag inte där jag gastar i vinden...
"She's an ugly girl, does it make you want to kill her?
She's an ugly girl, do you want to kick in her face?
She's an ugly girl, doesn't pose as a threat.
She's an ugly girl, Does that make you feel safe?
Ugly girl, ugly girl - do you hate her?
Cause she is pieces of you!
She's a pretty girl, does she make you think nasty thoughts?
She's a pretty girl, do you want to tie her down?
She's a pretty girl, do you call her a bitch?
She's a pretty girl - did she sleep with your whole town?
Pretty girl, pretty girl - do you hate her?
Cause she is pieces of you!
You say he's a faggot, does it make you want to hurt him?
You say he's a faggot, does it make you want to bash in his brain?
You say he's a faggot, does it make you sick to your stomach?
You say he's a faggot, are you afraid you are just the same?
Faggot, faggot - do you hate him? Cause he is pieces of you!
You say he's a Jew, does it make him tight?
You say he's a Jew, do you want to hurt his kids tonight?
You say he's a Jew, he'll never wear that funny hat again.
You say he's a Jew, as though BEING BORN WERE A SIN.
Oh, Jew, oh, Jew -do you hate him? CAUSE HE'S PIECES OF YOU!"
Från en klok, provokativ Jewel till alla som fruktar SD därborta i Sverige.
Håll i minnet - inget enar såsom en gemensam fiende! Alla får möjlighet att bekänna färg och medmänsklighet och de som inte klara uppgiften kan vi rensa bort.
Valet är alltid vårt!
Sedan livet blev lite hektiskt under denna sommar har jag försökt att inte tulla på en god vana - att sova lite lunch med min ljuva unge. Jag behöver stunden av närhet, lugnet och den extra timme av vila som jag inte alltid fick under natten.
Allt detta är bättre nu men vanan är så underbar att jag fortsatt inte tullar på den, inte om jag inte behöver i vart fall.
Efter vilan följer sedan dagens HÖJDPUNKT - lunchdaten!
Japp, jag har en lunchdate varje dag!
Hon är kommunikativ, gladlynt, grymt hungrig, alltid på hugget och det dåliga bordsskicket uppvägs av hennes öppna förtjusning för mammas kokkonst.
Hon äter ALLT med samma glada min och månadens uppgift, som hon själv tagit på sig, är att bemästra skeden och kanske tom gaffeln..
Jag älskar denna lugna stund. Selma ler, stoppar i munnen, missar hälften, skrattar åt mig och den nedfallande maten men fortsätter trots denna lilla obelägenhet att skotta in.
Vi ser ibland på något Tv program som bakgrundsljud, ibland har vi med oss dagstidningen men lika ofta njuter vi bara vår konversation och vår mat.
Efter denna middags stund känner jag mig laddad för att ta mig an hela världen!
Tacksam för min glada sociala baby. Tacksam för den mat vi har på bordet.
Tacksam för att jag är "heldig" dvs har lyckan att få vara hemma så mycket som jag faktiskt får.
Tacksam för att jag får se min goding utforska världen, lära sig nya saker och att jag sitter på första parkett.
