En superhjältes cape

Att handla med ädelstenar, obearbetade sådana är en helt egen yrkeskår och precis som de flesta yrkeskårer har dessa män och kvinnor sina "tricks of the trade", sin speciella kunskap.
Ädelstenar säljs flera stycken åt gången, i små grupper och man betalar ett enhetligt pris för hela gruppen.

En man som spenderat större delen av sitt liv i den här branschen berättar att i gruppen finns det alltid några vackra, unika och speciella stenar. Säljarens intention är att köpare skall bli så betagen av just dessa att han köper hela gruppen utan att se speciellt noga på de andra stenarna.

Har man dock, som han, mycket erfarenhet så vänder man på det, man koncentrerar sig helt och fullt på de små, "fula" stenarna med fel och funderar över - vad kan jag göra med dessa? Kan jag leva med dessa stenarna och att ha varit den som köpte dem?
Med fina stenar, en bra stenar kan man alltid göra mycket, det är vad man kan göra med de små och kantslitna som är tricket.  Sättet att bli rik på.

Vore det inte lysande om vi funderade igenom våra relationer, kanske främst våra kärleksrelationer på det sättet? Jag tror de flesta, undertecknad inkluderat, blir fascinerad, bländad och förförd av de "stora stenarna" när vi möter någon.
Vänder vi på det, ser på småstenarna, de röda flaggorna redan från början - kan vi då skapa något bättre, en större acceptans för varandra i en relation?  Jag tror det!

Om du nu tror att jag säger att vi skall börja relationen med att fokusera på vad vi saknar så, läs igen, eller kommentera nedan så skall jag förklara på ett annat sätt.
Nej, jag säger egentligen att vi skall fokusera på vad vi har, vad vi ser i personen men på HELHETEN, inte vända det blinda ögat emot det som är "mindre bra" utan känna in huruvida det är kompatibelt med oss eller ej.

Relationer kommer i så många olika förpackningar, de flesta av dem är dock av sorten "purposeful".
Översättningen här orsakar lite huvudbry, meningsfull, hmm nja, avsiktlig, hmm igen, blanda dem.
Alltså en relation som är till för och som skapades för att fylla ett syfte, t ex lära ut någon speciellt, jobba på en egenskap, göra en viss period ihop, starta ett företag, tom för att ett barn skall bli fött osv.
När avsikten med relationen är fullgjord är relationen också över, egentligen. Känns det igen?

Det är då vi människor igen går emot oss själva, vi vill att kärleken skall vara för evigt, vi vill ha en livslång kamratskap och kärlek och orden "vi har separerat" är som glasbitar att skära oss på, om och om och om igen. Som om vi plötsligt blivit "halva" när kärleken tog slut, eller som om vi nu är en mindre version av oss själva bara för att vi inte är i en relation.  Alltså, låter vi bli, vi försöker och försöker och försöker och energin blir mindre, mindre och mindre. Meningen och intentionen är ju klar, över, och kan inte göras om igen.

Sanningen är egentligen, när intentionen/meningen är över har vi fått med oss en bit, vi har blivit en "uppgraderad" version av oss själva.
När vi kan övertyga oss själva om detta istället för ovanstående, ja, då minskar vi smärtan.
Det är nu en gång så att det är inte själva känslan som smärtar oss, det är de historier vi berättar för oss själva om vad som skett som skapar smärtan.
Om förslaget blir att istället för att prata om "vad vi separerats ifrån" så väljer vi att tala om vad som gjort oss hela "Vi har fullbordat vår del". "Vi har blivit fullständiga, helade, fullkomliga" med/från varandra.

Funderar ett ögonblick på att skriva orden "Vi är färdiga med varandra" som såklart skulle kunnat vara en variant här ovan men för mig är de orden förknippad med ilska, bitterhet så jag låter dem vara.  Ordvalet spelar mindre roll, låt det passa dig men vad med att vända på tanken?
Har du klarat att vända på tanken nu och ångrar att du inte gjort den tidigare?

Ta då fram papper och penna, gå igenom dina kärleksrelationer från förr, skriv ner så tydligt och klart du kan vad du känner och upplever att syftet med relationen var, fyll så i alla saker som du lärde, fick ut av det, tog till dig och helade inom dig. Skriv eller säg högt, beroende på vart du är:
"Jag uppskattar, ärar och lovprisar min(a)meningsfulla relationer. Vi är helade/fullkomliga/fullbordade". 
På detta sätt kan du lättare se din egen uppgradering och förhoppningsvis, lätta på sorgen från de skärvor du skurit dig på när du övertygade dig själv om din ensamhet och dina "felval".

Allt detta funderade jag över igår när jag samtalade med en klient som bär sin "superhjältes cape", en kompetent, duktig, gladlynt företagsledare, en kvinna med en massa självförtroende och tåga.
Under capen döljer hon sina sår, sin sargade tro om att "kärleken" inte är för henne, att hon på något sätt valt bort det i själens lotteri, det ena för det andra.
Att för henne, liksom för så många andra, få definiera sina relationer, känna på känslan att ha blivit "en uppgraderad version" för varje gång, istället för ett felsteg var en lättnad!

Det finns såklart flera varianter av kärleksrelationer, men denna "meningsfulla", den som skall fylla en uppgift är trots allt den vanligaste, svåraste tillika mycket givande och förtjänar därför uppmärksamheten idag. 
Klienten kunde efter sessionen ta med sig nya övertygelser, nya affirmationer och nya böner.

Mitt väntrum i dagsläget! ;-)

Ja, hon var lite skeptisk till biten om att be men då jag förklarade att be involverar att agera på och ta ansvar för vad som kommer till en, då var spelplanen en annan.
"Pray is partner with action" - glöm aldrig det! Men DET är en helt annan blogg! ;-)

Hennes superhjälte cape glömde hon i mitt kapprum, sår behöver luft och ljus för att läka, kvinnor behöver ibland få vara, just det, kvinnor, feminina och precis så urstarka som de egentligen är.

Den får hänga där..
Påminna mig och andra som kommer om att vi är alla superhjältar med eller utan cape!
Live with passion & Blessed Be!
Namaste!

OBS! Känner inte till/rekommenderar inte sidan ovan men önskade själva texten!