Utdöende beteende eller personligt varumärke?

Deepak Chopra & Oprah Winfreys fantastiska drive "The 21-day meditation experience" är igång.
Har du missat det?
Ännu är det tid, det är tredje dagen idag Onsdag och du kan lyssna upp till fem dagar bakåt.

Riktigt visa människor har en märklig förmåga att ge något till alla, på alla nivåer, till synes utan ansträngning och Mr Chopra är just en sådan, vis man, värd att följa och hösta kunskap hos.
Häromdagen påminde han om att det ibland är just svårt att hitta passionen, det man brinner för, målet men att man då faktiskt kan fokusera på det man upprörs över.

Det man upprörs över är, enligt honom, den andra sidan av passion, kronans baksida.
Att uppröras över något innebär att man inte är neutral, det har en laddning, en ganska stark sådan och man får lust att förändra...

Häromdagen upptäckte jag att jag lärt en bekant till mig att se vårt samarbete som, just det, ett samarbete, ett givande och tagande. Detta har jag lärt honom enbart genom att helt enkelt säga - ja, jag tar det! Tack för det!
Plötsligt insåg han, antar jag iskallt, att han erbjuder mig att göra något som han behöver få gjort, jag accepterar, alltså, jag gör honom en tjänst. Det blir ju gjort.
När den polletten trillade ner började han svara - tack för det! Härligt, flott osv när vi skapar våra överenskommelser. Båda nöjda.
Allt detta har skett "ordlöst", bara med intentionen från mig att klart visa att jag accepterar och glad för erbjudandet.

Vad vill jag med detta?
Jo, veckan har bjudit på funderingar runt vad vill jag vara i relationer till andra - kort sagt, vad är mitt varumärke? Kändes som det var dags att se över vissa saker, damma av, utvärdera.

Mitt i dessa funderingar kom först ett mail...
Ett högst privat mail, från min skola och gick ut av misstag till skolans ALLA nuvarande och tidigare elever pga att den som skrev det inte kände till data systemets funktion.
Mailet var av den arten att det gav mig en ordentlig chock, jag trodde ju i några minuter att själva innehållet var adresserat till just mig, vad skulle jag annars tro? 
Jag blev rädd, arg, fundersam, allt på samma gång men då något ändå inte stämde skickade jag omgående ett svar till skolan och bad dem förklara sig.
Svaret blev - bortse från mailet, "jag visste inte systemet fungerade så, den det berör blir kontaktad privat etc, etc".

Kvar satt jag med bultande hjärta och en TYDLIG frustration.. Så, jag skrev "Ursäkta - heter det!" och mailade det. Ny respons = samma som ovan, man förstod att alla vi som kontaktats blev chockade men som sagt, systemfel, bladdibladdibladdiblaaaaaaa. 
Vad hände med "ursäkta"? Vad hände med "Förlåt, vi gjorde ett misstag".
Varför i hela friden skall det vara så svårt? Oss människor emellan... Mellan företag och privat person?  Mellan myndighetsperson och privat person?
Så kan var och en välja vad man vill göra sen men ursäkten, den kan man väl ändå få?! 

Strax därefter hittade jag en artikel utlagt på Facebook, ja, nu vet inte jag om jag är särskilt känslig men Facebook kan ibland röra om lite väl i grytan..
Just denna artikel handlade om "Busschaufförens dag!" och det käcka konceptet var:
"Fira busschaufförernas dag med att säga HEJ! till din busschaufför idag". WHAT?
Nytt haksläpp..  Säger inte folk "Hej!" till sin busschaufför VARJE DAG? Eller varje gång man går på?  Är inte det vanligt folkvett, hyfs, fason och skick?

Vad sker efter "busschaufförens dag"? Kan jag, som alltid säger nåt, kan jag sluta då och låtsas som jag aldrig ens sett dem?  För att inte tala om det jag lär mina barn, att säga hej, godmorgon, godkväll eller nåt när man kommer in i ett rum, i en buss, i en bil...

Senare på kvällen, nya haksläpp.
Alla terapeuter har klienter de inte når, klienter de inte förstår sig på, klienter de måste skicka vidare. Frustrerande men inget man tar ut på klienten.
Denna speciella terapeut, denna kväll, hade kläckt:
"Kanske livet inte är för alla?"

ÄHUUMMM; säkert filosofiskt menat, säkert bara en tanke.. MEN detta sades till en självmords benägen person efter ganska många terapi sessioner.
Ett försök till provokation? Kanske men någonstans går gränsen!
Vad i hela h..vete tänkte just denna psykiatriker? För det var en sådan..
Det går bortom mig och det gör mig UPPRÖRD!

Visst kan jag hålla mina gränser och ändå vara smidig med andra?
Visst finns det "vanligt folkvett" även i de mest komplicerade situationer?

Samtidigt, man kan inte vara vän med alla och man kan inte göra alla till lags men en gyllene medelväg, visst finns den?

Oändligt trött på en värld där "mina gränser", mitt egenvärde och vad jag eventuellt kan sträcka mig till att göra för andra knappast ens passerar näsroten ibland.
Personligen saknar jag små, små ord av vardagsomtanke "Tack!", "Varsågod!" "Ingen orsak",
"Jag beklagar!" "Vänligen..."  för att nämna de allra vanligaste.
Dotterns spanska läxor dansar i mitt sinne "Önskar Ni påfyllning, damen/frun/fröken?"

En liten fjäder av respekt och omtanke i en vardagshatten...
Skall man verkligen behöva leta efter det?
Vem är det lättast att ge det till -nära & kära eller främlingar?  Jag tror att den gungan kan svinga åt båda hållen, ibland den ena, ibland den andra.

Vad vill du ha i just DITT varumärke? Din personliga eller ditt företags?
Är det statiskt, det vill säga, samma alltid eller beror det på?

Följ din passion eller gör som Mr Chopra säger "följ det som upprör dig" och finn passionen där.
Vad du än gör,

Live with Passion & Blessed BE!
Namaste!