Från skal till hus i dynamisk rörelse.

Varje steg i vår utveckling, varje steg när vi gå framåt ger oss pusselbitar, pusselbitarna blir till bilder, 

bilderna till förståelse av vår egen natur. 

Styrkta och stärkta blir vi av detta, framåtskridande. Ändå är den viktigaste delen att minnas - 

vi var lika bra innan vi började vår resa som vi är efter transformationen. 

Vad är viktigaste - larven eller fjärilen? Kan du välja? 

Kan du inte älska och uppskatta larven faller alltid kärlek till fjärilen lite platt, en bit saknas och när 

sedan fjärilen inte längre orkar flyga, då är du tillbaka på ruta ett. 

Detta sker alltid ty allt skall genom tidens tand. 

I vår resa framåt, i vårt samlande av pusselbitarna har vi lärt oss att göra listor, pro och con, fördelar och nackdelar och så har vi lärt att därifrån kommer vi vidare. 

Den mentala konstruktion är som grundstolparna i bygget av skyskrapan, de där stålbalkarna du ser när du blickar upp emot skalet av det som en gång skall bli. De håller en bit men de skapar inget hus, de är ett skal, en ankring men de ger ingen värme,  ingen inre värme att låta hjärtat tina emot. 

Om du ser bakåt, framåt eller nu spelar ingen roll, det är fortfarande skalet, ett viktigt skelett men inte mer, inte mindre. 

Skelettet måste kläs med känslan, upplevelsen, närvaron.. Vilka signaler fick du då? Vad upplevde du? Vad sa du till dig själv? 

Och kanske främst, vem sa vad?

Du är byggherren! 

Du väljer material, tapeter, lister, och du kan välja vad du vill ta med dig från egot, vad du vill ta med dig från själen.. Allt är lov. 

Här är vi många som bygger, bygger om, bygger till och bygger om igen men alla byggnader ser egentligen ganska lika ut. 

Varför blir det så? Fallgroparna är också detsamma, vi väljer fjärilen framför larven. Skäms över det vi var eller eventuellt, det vi en dag kommer att bli. 

Vi stirrar oss blinda på pro och con, vilar i det intellektuella och bor i ett skal. 

Eller vi klär insidan av huset men låter egot springa iväg med oss, man måste ha kakel i badrummet, MAN BARA MÅSTE annars blir det fuktskador och så vidare. Rädsla, fruktan och gammal skåpmat. 

Till sist den stora grejen...

Vi måste visa upp vår byggnad, den måste ut i ljuset, vi skall leva i den.

Med andra ord, vi skall testa denna nya del, teori, sida av oss själva i den ganska hårda verkligheten och då tvekar vi.. Speciellt om insidan av huset inte känns helt som vårt eget.

Istället bygger vi om igen, med den bästa av intentioner men fulla av självbedrägeri. Pusselbitarna är ju på plats, vi måste våga prova dem! 

Jag möter detta dagligen, i kliniksammanhang, bland vänner, inom mig. 

"Ja, jag vet, jag har det så och så och så och sen behöver jag gör det och det och sen är det klart!"

Ofta är det en mental struktur, ibland behövs insidan kläs om med känslan och lite tålamod. 

"Ja, okej du har det men vad känner du inför det? Behövs det "klinker i badrummet" eller är du fan av badrumsmatta"?"

Klädda tankar förankrade i känslan får stärka upp skelettet, kanske leda till fler ändringar.

Skönt är det också att då och då se någon som bara hoppar.. 

Kastar sig ut och bjuder in alla i det nya samtidigt som de skiter högaktningsfullt i egot skrikande 

och andras åsikter. 

Det är mycket som sker då, när pusselbitarna sätts på plats och det nya inträder. 

Det är svårt att förnya, i och med, andras nöje och missnöje, men rörelsen framåt behöver det.   

Frustration är en bra motor för förändring, ett gott gammaldags -

"Nej, nu får det banne mig vara nog!" 

Svagheten med frustration är att få andra känslor får plats så det är lätt att hoppa i galen tunna. 

Lätt att förhasta sig, lätt att glömma bort kärleken till både larven och fjärilen. 

Men som en katalysator för förändring av tanke, närsynt beskådande av känsla är den perfekt. 

Personligen njuter jag av känslan när jag burit pusselbitarna länge, inrett mitt hus med omsorg och eftertanke, vandrat genom det hela flera gånger och känt mig rätt nöjd. 

Så kommer ögonblicket.. Jag skall öppna dörrarna, pröva, visa, agera och skräcken sätter in, egot skriker ut sin vrede och sin rädsla men själen klarar att klappa den på huvudet. 

Kanske inte så lugnt som jag önskat men ändå, den håller på sitt och så

fritt fall en sekund innan universum svarar.

Sekunden där, innan bekräftelsen kommit och man vet att man landat ÄR vad förändringen och förnyelse handlar om. 

Tarotlekens "The fool", narren, dåren som hoppar ut i det okända utan att

ha fakta, utan att egentligen veta i ordets vanligaste bemärkelse. 

Denna historia går om och om igen, både här och inom oss, tills vi förstår, tills vi lär oss. 

Allt finns med oss på livets vind, allt skall vi acceptera och känna kärlek och respekt för men inte allt kan stå framme samtidigt. Livet blir så krampat då.

Det blir fullt i våra hus.

I förrgår var det min tur att gråta av glädje då jag öppnade nya rum i mitt hus, föll fritt en stund och så, universums tydliga svar. 

I går såg jag det i ögonen på en kund, när hon föll fritt, när universum svarade och hon landade på trygg mark. 

Vi båda konkluderade samma sak, okej, detta uppdraget färdigt, härligt! 

Och nu?

Som Elisabeth Gillbert säger - OMWARDS. 

Dags för nästa akt, nästa rum, nästa förändring. 

Grattis till ditt dynamiska liv! 

Live with passion & as always, Blessed Be! 

Aloha!