Komma och rädda mig?!

Kan ingen komma och rädda mig?
Jag känner för att smälla igen dörren och bara springa ifrån alltihopa, som ett barn..
Ett helt liv som inte är mitt ligger framför mina fötter, ja, den materiella delen förståss men ändå, jag, bara jag skall avgöra vad det är som är värt att behålla, värt att ta reda på och bruka.

Min far, som var ett krigsbarn från det härjade Finland, han brukade hela sitt liv till att samla.
Samla på allt som "kunde vara bra att ha senare".
"Jamen, en halvt utsliten bromsback.." Min man ser förvånat på tingesten i sin hand.
Mmm, den nya kunde ju "klicka" och då behövde man någon medans man skaffade ytterligare en, eller hur? Inte sant?
Att Mekonomen eller andra bildelsbutiker numera kan skaffa fram nya delar på en halv dag, tja, det hör liksom inte dit.

Utanför huset står en jättecontainer... Jag slänger, slänger, slänger..
Däremellan gråter jag. Gråter över allt han sparat på i sin iver att "fylla sitt liv", i sin iver att "det skulle vara bra att ha sedan" och här går jag nu och slänger.
Ingenting har han unnat sig de senaste åren, jo, en ny rakapparat men det är allt..
Varför då? Den gav jag bort till min morbror nu, orkar inte se den.

Snart är det ingenting kvar av hans sparade skatter då jag måste tänka minimalistiskt - vad får vi plats med? Vad behöver vi?
Huset - som han byggt med sina händer säljs. Förhoppningsvis till någon som tar väl hand om det, som finner sin lycka där och fyller väggarna med barnskratt igen.
Livet känns som sand mellan mina fingrar..Det rinner och rinner..

Jag tänker på den kinesiska metaforen över livet..
Ta din näve, knyt den och sänk den i en hink med vatten. Sådan är din påverkan på din omgivning.. Ta sedan samma näve, lyft den ur vattnet..
Så mycket tomrum lämnar du efter dig när du går!

Life goes on! Jorden stannar inte, ej heller tiden.. Alla rusar vidare..
Som sig bör.. Frågan är efter vad?