Längtansfulla..

SEMESTER!
För tredje året i rad är det omöjligt, ja, i vart fall, nästintill omöjligt att förutsäga min/vår semester.
Jag menar inte lata helger eller enskilda solskensdagar, nej, jag menar, hela brottstycken av ledighet då vi bara är lediga och dagarna får "ge sig" som de vill. Programmet hittas på allteftersom man känner för det.

Vi sitter ju kvar i "väntrummet" allesammans trots att det blir mer och mer unken luft därinne, trots att väggarna kryper närmare, dagarna flyter ihop, glädjeämnen och samtalsämnen ebbar ut.
Min far lider trots allt minst av det, tack och lov, då hans hjärna inte längre till fullo registrerar allt.
Jag ser längtansfullt ut genom fönstret, ut på den prunkande gröna sommaren, ser hela kuststräckor framför mig, middagar i tshirt..
Ger upp och släpper tanken! Försöker fokusera men ur cd spelaren strömmar en av mina favorit texter:
" Så, låt det vila, låt det gå..
Ring inte mig, jag är inte här! Jag har hyrt ett hus utpå Tynningen,
hela juli blir jag där. Jag lämnar mobilen hemma, tar med mig papper och penna,
jag skall skriva texter och några brev..sen får vi se.. Jag hör rösterna som viskar..

Varje dag är som att börja om, och tiden är ett skenande tåg.
Vi går barfota genom livet utan karta och kompass och hur svårt det än kan vara..
Lev, lev NU - det här är den enda chans du har.
Lev, Lev NU - med öppna ögon i varje andetag!"

Quick fix!

Uschijanemej, idag är jag TRÖTT på mig själv.. och lite, lite trött på andra.
Eller skall jag snarare säga på samhället som uppfostrat oss alla?
Kanske är jag bara mest trött för att min "semesterdag" igår framför TV;n gick om intet..
Eller, jag låg framför TV:n men jag kunde inte njuta eller koncentrera mig, ryggen hade gått helt i kramp, huvudet pulserade och bultade som den värsta kopparslagare..
En lång tid av slitigheter, personliga, de som rör min pappa, resor, jobb, allt tog sin tull igår, då jag skulle vila, då jag skulle ha semester.. Såklart!

Precis då, då gör jag vad som helst för ett "quick fix" trots att jag i botten VET att ingenting kommer att hjälpa just nu. Tabletter fungerar en stund, tar toppen av det men inte mer.
Kaffe -funkar en stund men inte bestående. Sömnen vill inte infinna sig, den gillar inte någon som slår på sjutton kopparpannor, konstigt nog, eller??

Den enda som hjälper mig är att "vänta ut vissa saker" dvs låta tiden ha sin gång, veta att de löser sig, en efter en. MEN,GUD SÅ TRÅKIGT!!
Den andra delen är att komma tillbaka till träningen..den som läggs ner när man är för trött TROTS att man vet bättre och vet att den behövs för att man INTE skall bli för trött.
Bakvända världen!
Den tredje delen är att planera, strukturera så att jag vet att jag har koll på det andra jag vill göra - då blir jag lugnare, bättre och kramperna försvinner.
Fördelen med allt ovanstående är att jag är mera jag plus friskare och gladare..

Dags att begrava "quick fix"!! Den finns inte!!
Visst, det finns sånt som ser ut som "quick fix" men det är alltid bara tillfälligt, eller båg, eller något annat lurt. Bara långsiktigt planerande, hårt arbete, tillit och tålamod fungerar och gärna i den kombon..

Glad är jag dock, att jag inte är ensam! Ser det i mailen från mina kunder.. Ser samma drömmar och illusioner om detta "quick fix", allt som produkter från ett samhälle som lärt oss att detta är melodin!
Låt Daniel och Victoria vara ledstjärnan - det tog dem nästan nio år att få säga JA.
En tid de båda säger sig ha behövt.. Vilka hjältar!

Död åt quick fix! Länge leve Tålmodigheten!
Go Söndag i sköldpaddstempo!

Hemlis?!

Dagen till ära har jag en bekännelse.. en som jag normalt sätt inte kastar lätt omkring mig.
Kanske för att den är förknippad med blåhåriga tanter och Svensk damtidning, mao rätt hög töntfaktor och inget man pratar om på vanliga fester, möten och sammankomster.
I vart fall inte i min värld!

Jag är royalist!

Uppfostrad med en sjukligt intresserad mormor och en rejält smittad mor drillades jag tidigt i de europeiska kungahusen, deras släkled, deras slott och herresäten, deras huvudintressen osv.
Sålunda satt jag för exakt 34 år sedan idag inspärrad i ett mörkt vardagsrum, tunga, tunga filter för fönstren, kaffetermosen uppfylld till bredden, tårtan färdigskuren, tillsammans med mormor, mamma och en granntant och såg den ljuva Silvia få sin Carl Gustaf Folke Hubertus.
Alla som stack in huvudet fick det.. ja, inte avhugget men ett jätte SSSSCCHHHYYSSS i ansiktet och så stängdes dörren abrupt.
Ingen får störa en dylik cermoni!

Idag är det dags igen...Denna gång från Oslo. Gissa om jag är glad för kabel och satellit TV!!!
Jag har inte förtäckta fönster, TV kvaliteten är bättre idag, färgerna framträder ändå.
Ingen familj på plats, ingen mer än jag är intresserad och mina döttrar skall inte drillas på samma sätt.
MEN; bubblorna står på kylning, näsdukarna är på plats, all sminkning är onödig.
Och ni, som väntar på svar på mail, på telefon.. LEDSEN! Svar kommer imorgon.
Jag har semester idag, är på bröllop i Stockholm fast rumpan sitter i Oslo.

Njut din Lördag, wherever you are, ååå, duuuuu.. Live with passion!

The well of grief..

För många år sedan då jag precis flyttat till Stockholm, gick jag igenom mitt livs tyngsta period och i samband med det hade jag en dröm som för alltid blivit som fastetsad på min hjärnhinna.
Den handlade om en brunn, en brunn full av avföring, mänsklig sådan och diverse annat onämnbart. I denna brunn hade jag av någon underlig anledning hamnat och nu sjönk jag, sjönk och sjönk och sjönk. Genom sörjan såg jag dock en del, det mesta av det obeskrivbart, annat mycket mera handgripligt såsom, tja, allt man kastar i en offentlig toalett.

Plötsligt i drömmen "skramlar" det till.. Jag står med fötterna på någon form av betong botten.
Jag söker med händerna efter kanterna men finner inga, dock fortsätter alla dessa äckliga ting att cirkla runt mig. Hur jag andas??
Ingen aning, eftersom detta är en dröm förtäljer historien inte detta.
Det är då det sker, plötsligt ser jag denna stegen.
Ni som sett ner i en gammal brunn har sett den, den är liksom inbyggd i brunnsväggen, stegpinnar, gjorda i järn, som böjda armeringsjärn.
Dessa järn glöder dock, som fluorescent grönt, genom geggan, avföringen och allt annat som omger mig. Jag paddlar med händerna emot stegen, tar första steget och i drömmen tänker jag.."Nu vänder det!"
Med den känslan i kroppen vaknar jag.. Den gången stämde det!

Denna perioden i mitt liv är inte tung på samma sätt, den är annorlunda. Denna brunnen är inte full av skit.. Men när jag idag lyssnade på min favorit poet David Whyte och hans vackra dikt-
Well of grief - så insåg jag att det finns många sådana brunnar vi måste igenom i livet.
Dags att leta efter upplysta stegpinnar även i denna brunn, de finns ju..
Här kommer poemet! Mycket nöje!

Those who will not slip beneath
the still surface of the well of grief
turning downward through its black water
to the place we cannot breathe
will never know the source from which we drink,
the secret water, cold and clear, nor find in the darkness glimmering
the small round coins
thrown away by those who wished for something else.

Tystnadenspunkt.

I en av mina favorit böcker, Borkmannspunkt, av Håkan Nesser ges ett visst skeende i en polisutredning just det namnet dvs Borkmannspunkt.
Detta är punkten i utredningen när man samlat in så mycket material, talat med så många vittnen, öppnat så många dörrar osv att man sålunda samlat in tillräcklig för att lösa fallet.
Man bara ser det inte.. All information som kommer in i fallet från den här punkten och framåt bara försvårar det hela eftersom den är onödig, ger mer att jobba med, fler diversionslinjer etc.
En sorts inofficiell slutpunkt.

Jag igenkänner något liknanade inom mig själv och i denna arla morgonstund har jag valt att döpa detta skeende till Tystnadenspunkt.
Denna punkt handlar i mångt och mycket om samma sak, man har samlat information, ofta massor av information, man har vänt och vridit på sitt trossystem, man har stött och blött med vännerna, experterna.. och så.... finns plötsligt inte mer att säga.. tystnadenspunkt!

Tystnadenspunkt behöver inte alls vara "slutpunkten", inte alls. Nejdå, denna punkt kan ligga mitt i ett skeende men mellan den och slutresultatet ligger kanske skeenden man inte rår över, saker man måste vänta in, ha tillit till.
Men ändå, just i det ögonblicket finns inte mer att göra, säga, älta, handla, diskutera, involvera, dra bort...puh!

Ibland kommer denna punkten naturligt för mig, kroppen släpper sin spänning, hjärnan stilla står och ett "nu kan vi inte göra mer, vi får se.."infinner sig. Lättnad!
Ibland blir jag nästan tom, lite förbryllad, rastlös, som om man tappat en gammal vän på en marknadsplats "jamen, vad tog du vägen nu då? Vad skall det bli av dig, mig, oss.."
Förvåningen kan också bli stor hos de som vill hjälpa, de som varit involverade i resan fram till punkten. Klart de blir förundrade när allt plötsligt blir tyst, som om jag valt att lämna dem ute.
Det är inte meningen så, det är bara att... "That's it!"

Svårast för mig personligen är när jag känner att denna punkten nås ganska långt innan den faktiska tidpunkten för "avslutet" av händelsen/incidenten/skeendet är inne.
Har så svårt att veta vad jag skall göra av "glappet", glappet mellan min inre slutpunkt och den faktiska, den synliga, den ute i världen.
Ju mera intuitiv, desto större glapp, ja, så är det oftast också!

Jag tror jag skriver om tystnadens punkt för jag anser den lite förbryllande i en värld som bara tänker, tänker, kommunicerar, kommunicerar, agerar, agerar..
Den finns där, som en motsats, som ett kärleksfullt ankare, som en gammal farfar som säger till sitt överaktiva barnbarn "Så, nu är det NOG! Tig nu stilla en stund!"

Idag är jag där, där tankarna stilla stå.. I vart fall angående minst två av mina senaste temata.
Skall försöka njuta tystnaden i kroppen, knoppen och själen,
stillheten som en nattblank sjö i Dalarna till midsommar..
Det finns bara ett avslut värt namnet för denna bloggen nu.. Namasté!

Ditt liv i flaskor.

Denna bilden kom till mig via mailen idag.
Alla vet vi att det ligger precis så mycket sanning i den för att den skall bli skrämmande tydlig.
Vilken flaska är du på?
Jag tror jag är på nummer 3.. Är det till fördel om jag backar en flaska, tror du?
Funkar livet bättre då? Blir det längre?? Blir det rikare?

Vet bara i dagsläget att flaska fyra inte är mycket att skryta över och leder ingen vart.
Så, den tror jag jag skippar när det är dags.. Hellre då en mjuk flaska ett till kvällen.
Från välling till välling.. Kan man välja?

Tacksamhet..

"Det borde jävlar i mig heta "familjearbetare", inte föräldraledig!" morrade en kund till mig irriterat för tredje gången på kort tid.
Hon hade tvättat två tvättar, hängt, strykt, lagt det som fanns på sträcket på plats, lagat frukost, lunch till två små barn, lämnat, hämtat på dagis.. Ja, ja,ja tänker ni, vi har varit där förrut!
Japp, det har vi!! Men det förtjänar att upprepas..

Precis när hon sätter sig dyker den goda mamman upp, hennes mamma och säger:
Jasså, här sitter du och gonar dig i solen!" Fuck off, okej?!!
Värre blir det när jobbet ringer och undrar när hon tänker dyka upp, till arbetsmiddagen, den med arbetslaget.. Den som går av stapeln om ca en halvtimme, i stan..
Förundrat tittar hon ner på sina smutsiga joggingbyxor och undra när detta försvunnit in i mamma demensens tidevarv. Ny koll med kollegan:
"Jo, men jag lämnade ju besked till maken din i förra veckan. Du var på BVC, eller nåt.."
Jasså, var det så det var??

Ny koll med maken. Han tycker hon överdriver, vaddå, han är ju hemma. Hon kan väl bara kränga på sig nåt och dra, gör väl inget om hon missar fördrinken. Den är ju sällan god ändå.. Eller? Vaddå drink?? Vem stiger upp imorgon bitt kl 04:30 när sonens alarm går? Han?
Nej, nej, han skall ju på jobb, han behöver sina extra timmar annars flyttar han in i gästrummet!
Nu satt hon på trappan med mig i handen, ja, i telefonen förståss. Rabiat vansinnig.. Tokspelsarg och innanför fönstret satt familjen med tomma blickar och undrade vad som sker.

Vart tar man vägen som familjearbetare för att få lite uppskattning? Lite tacksamhet för sin energi input till familjens väl och ve??
Finns inget kontor att gömma sig bakom, ingen firmafest, ingen mobil, ingen pardon..
Är man hemma, om så med annan förälder är man ändå ansvarig för, hör sitt barns signaler!
Så är det bara.. Funderar på en fackförening för familjearbetare, kanske en FUCK IT förening.

Visa tacksamhet emot någon idag, familjearbetare eller inte. Var rädd om dina nära!
var rädd om de som servar dig.. INGEN, jag menar INGEN gillar att bli tagen för given!
God helg!

Synkronicitetetens spel.

Jag tror på synkronicitet! Även om den inte alltid går att se i ögonblicket..
För det gör det inte!
Synkroniciteten går ofta hand i hand med intuitionen dvs det som kommer upp inom oss spontant, utan förvarning och ibland en smula ologiskt, ja, det är det som ligger i luften.
Det som skall i sync..

De senaste dagarna har jag varit väldigt upptagen i sinnet med att fundera över behandlingen av sjuka, mest min far då så klart. Mest pga att jag känt, som jag skrev igår, att han ändrade energier så tydligt nyligen. Blev argare än han någonsin varit och samtidigt tröttare.. En märklig kombo.
En kombo att notera. Jag ville helt enkelt att han skulle få vila, vara ifred, lugna sig..
Samtidigt har det cirklat på alla första sidorna i norska tidningar, om just livets slutskede.
Intervjuer med Per (från gårdagens blogg) i medier och hans uttalande om döden, att vara dödssjuk.
Naturligtvis orkar inte andevärlden synca så långt. Jag är inte psykotisk.
Jag tror inte att dessa artiklar skapas för mig men jag ser att dem tydligare än annars, känner av deras inverkan tydligare.

Igår tog så, en modig läkare, som inte är min fars ordinarie(de har semester), tag i problemet.
Han avslutade all form av behandling, alla försök, allt utom smärtstillande och näringslösningen tog han bort. Ett beslut baserat på de fakta han har, röntgen, blodsvar och lite annat. Äntligen!!
Idag skall vi dit, hela familjen, det är tungt att se honom ledsen men skönt att se honom vakna.
Gott att få den tiden som finns kvar utan diversioner av allt detta kemiska, osunda.

Han har valt en fin tid att gå hem på, min far. Han som alltid älskat sommaren, värmen.
Om en uke är skolan över här, tjejerna och jag kan var där mera, utan hinder. Maken får resa emellan.
Synkroniciteten är perfekt! Jag har en vecka på mig till några privata projekt och skolavslut.
Sen är det dags! Dags att montera det gamla, barndomshemmet och reflektera.

Till hösten är bladet sedan fräscht och rent..
Så tror jag nu MEN SOM SAGT, synkroniciteten vet man inget om..
Inte förräns efteråt.. Tur det, att man inget om resan vet!

"Vi måste godta att döden kommer!"

"Vi måste godtaga att döden kommer!" - så står det på framsidan av Aftenposten från igår och är ett efterspel av att landets Helseminsister gått ut och sagt att:
"Vi måste se på utgifterna för olika typer av behandling t ex cancerbehandling. Det skall vara relevant behandling, inte behandling för behandlingens skull!"
Det gick ett ramaskri genom norska befolkningen, vaddå skulle man nu inte längre få sjukvård i Norge?

Det var inte det han sa, den gode ministern, det är också det som gårdagens artikel av Socialmedicinaren och läkaren Per Fugelli handlar om. Per som själv är sjuk i cancer, svårartade sådan, har liksom skaffat sig rätten att sticka ut hakan och säga sitt hjärtas mening.
"Döden kommer inte längre när naturen anser att den skall, döden kommer när vi bestämmer oss för att stänga av vissa maskiner, avsluta livsuppehållande åtgärder. Till vilken nytta?" frågar sig Per.

Har frågat mig detsamma de senaste veckorna..
Fråga ett barn över tre år om döden kommer till allt och alla och svaret är givet: JA.
Lyssna till vuxnas klischésamtal: Klart jag vet att jag skall dö, vi skall alla dö någon gång!"
Mmm, vi skall alla dö någon gång, fast inte idag, inte imorgon och faktum är..
tillåter min planeringskalender någonsin att jag kommer att dö? Min läkare?

Jag har hört någon klok man som sagt: sådär, nu har jag färdigställt allt jag vill! Nu kan döden komma och hämta mig närsomhelst!
Han brukade sista kapitlet av sitt liv till att ha "semester", luktade på blommorna, käkade glass, lekte med barnbarnen, sov i hängmattan och när döden kom, kom den på tysta tassar plockade honom ljudlöst med sig och gick.

Min far är arg nu, vanvettigt vitglödgat förbannad, irriterad och allmänt "slängig"..
Han förstår inte varför. Alla kroppens normal system går som om de vore satte på "tillbaka spolning" eller reverse, som det så fint heter på Engelska.
Sina outrättade drömmar, de fortsätter han att drömma..
"De är bra för honom, låt honom ha dem" säger de flesta till mig.
Hittills har jag lyssnat men nu, när livskraften tryter, ser jag att de spelar honom stora spratt också, håller honom kvar i ett liv som inte längre finns.

På Måndag skall nya cellgifter pumpas in i den döende kroppen, en kropp som levt på näringslösning, blod och starka kemikalier i flera månader nu, en kropp som passerat det som FN anser som svältgräns rent kilomässigt.
"Du har ett val, det vet du väl..?" försöker den ena läkaren förtvivlat och lägger huvudet på sne.
Har han verkligen det? Han, som ingen medicin utbildning har? Han, som aldrig stavat till "bibliotek" eller "internet"?
Han gör som han blir tillsagd! Läkarens uppgift - att förlänga liv! Till varje pris..
Gud förbjude om någon skulle tro att han/hon bedrev någon form av "dödshjälp"!

Smärtan har passerat alla gränser och alla ropar:
"Foten i kläm, jajamensan!" Döden kastas ut från sin naturliga plats, som livets slutfas!
Den skall ersättas av liv, liv, liv.. Till varje pris!
Man får göra som en indian, söka en plats att få dö på ifred när tiden kommer.
Långt bort från klåfingriga fingrar..
Nej, jag måste gå, har ett liv att fylla, saker att göra..
Tills döden hämtar såsom den skall hämta oss alla.
Namasté!

Måndag med mas..

Det var inte dalmas utan "mas" på norsk!
Mas är att klaga på, gnälla och tjata.. Igår tjatade och tjatade det i mitt huvud!
Sliten efter den sista tidens händelser vägrade mitt huvud igår att göra någonting,
det skapade en elak, dock inte värsta sortens, migrän.
När migränen anfaller på det där sättet är synstörningarna det som plågar mig mest, som att hela tiden se på världen genom en sprucken spegel.
Fragment blandas med fragment, bilden blir oigenkännlig och min hjärna går på högvarv med att försöka förstå de omöjliga bilder som den ändå ser.

Dagen var dessutom varm och kväljande, brännande sol och en hämtning utomhus var ett måste.
Me don't like- när detta sker!
Förtvivlat blickade jag uppåt, försökte sammankalla de mörka skyarna, masade på dem men inget skedde, ingenting, ingenting..
En vilostund med stumpan, en förhoppning om någon timmes sömn och kanske en liten lindring.. Lindringen ville inte infinna sig, huvudet masade och masade, bearbetade och skapade bilder som får en att undra om hjärnan kortslutit sig själv.

"Måste samtal med fadern" - han hade födelsedag igår. Han överlevde tills den, alla odds till trots men att säga att han lever är en överdrift.
Uppkräkt födelsedags kaka, nya samtal med doktorn, nya ändrade mediciner -
till vilken nytta?? Mas, mas, trött, trött..
Nya blickar emot skyn, kan det inte komma snart?

Hårda ord, olika infallsvinklar. Det är inte lätt att vara terapeut ibland, speciellt inte när man ser detaljerna i allt, ser saker som inte alltid skall synas, ser tendenser som är dolda för andra.
Det är mitt jobb men ibland infilterar det mitt privatliv också, det är oundvikligt.
Att man aldrig lär sig att hålla tand för tunga, att man inte lär sig att vissa inte vill se, kan se eller ens ha tänkt sig att se? Kanske för att man vet att man påpekar det dumma i en egenskap, inte i en person? Men vem orkar med skillnaden? Mas, mas..
Nu måste det väl ändå vara nära..

Tillsammans med mina tårar släppte Gud det välsignade regnet ner över oss, törstande, masande människor. Lade en våt hinna av livgivande vatten över träd, ängar, trädgårdar och törstande djur.
Stod på trappan i morgonrocken och lät de hårda dropparna träffa min värkande skalle-
äntligen höll den tyst!! Äntligen slutade den masa!
Det fanns hopp om läkning, lindring och sömn.
Välsignade sommarregn! Välsignade tårar!

Helgens tystnad!

På bloggen kan det lätt se ut som om helgerna är tysta, stillsamma tider av kontemplation..
Jag har mao inget av skriva om! Nonsens!
Jag skulle vilja skriva men jag måste välja bort det då tiden helt enkelt inte räcker till för detta..
När jag läser andras bloggar brukar jag känna mig lite tvärtom, de skriver ofta på helgerna men den senaste tiden har jag märkt något förbluffande och lite intressant-
många bloggar är lika tysta som mina. Vadan detta?

Imorse då jag stod och tittade emot den vackra Kolsåstoppen, vi bor precis vid dess fot, såg jag alla vackra prunkande träd, alla utslagna sommarblommor, alla öppna fönster, det var då jag insåg att de tagit semester, bloggarna alltså.
Det är VARMT! I vart fall här.. och precis som på sydligare breddgrader så tänker man bättre på kvällstid eller tidigt om morgonen. Siestan har varit återinförd i helgen av tillresta gäster!
Solkrämen är ett måste eller huden ser ut som kokta kräftor på en kvart.
Gårdagens grillmiddag intogs vid 21:30 tiden, allt annat kändes omöjligt.

Själv har jag inte deltagit i solandet på allvar. Jag har tillbringat mycket av tiden med min älskade Mac i sovrummet, knapprandes på diverse ofärdiga ting..
Mycket vatten, nedfälld rulllgardin och bakom densamma ett vidöppet fönster -
detta har varit min helgmelodin och mitt sätt att både överleva och få något gjort samtidigt.
Nya skor till dottern har jag dock hunnit införskaffa och vi har dubbelvikta skrattat åt hennes soldatsteg i dessa nya tunga tingestar.. Hon verkar inte direkt fatta meningen med skor!
Jag kan förstå henne! Meningen med sorbet - det förstår hon dock, kristallklart!

Klok flicka! Vi tar en glass till.. Snart är veckan här!
Nästan så jag längtar efter en skvätt regn nu.. En skvätt vatten över torra marker..
Innan jag överväger vart vi skall ta oss under semestern.
Det känns ju som den börjat redan!

Jag gleder meg!

Dottern har anammat språkmelodin till hundra, ordens inbördes ordning likaväl..
Såklart fattas det ett och annat ord, finns ord hon inte förstår men det gör det på svenska med.
"Jeg gleder meg!" - är något hon säger ofta och det är synonymt med "jag ser fram emot!".
Ett fint norskt uttryck som jag gillar skarpt men i vissa lägen får det det att nypa till i magen på mig.

Så liten hon är, min stora lilla tjej, så är hon på väg emot tonåren.
Det märks på henne, det känns i luften. Först pojkvännen är avverkad.."Jeg gleder meg till en kæresta" var orden innan, nu är det alltså slut, tack och lov.
Han verkade bra, om än lite märkligt brådmogen och det var nog med betoning på "bråd" som min kloka Claire valde att välja bort.
Suget, draget efter den där pussen, efter någon som håller henne i handen, som ser henne som tjej kvävdes i hans konstanta närvaro, hans behov av uppmärksamhet och äganderätt.
Hon "slo opp" med honom på en rast via Maria, som han hade flörtat med..

Nej, det är inte hennes coach till mamma som lärt henne raffinerade hämdtekniker. Dessa räknar hon så bra ut själv, skrämmande bra, faktiskt.
Tjatet om pojkarna har tillfälligt lagt sig härhemma, Gud ske pris, men jag fick ett smakprov av vad som komma skall.

Svårare är det med vuxna.. "Jeg gleder meg" till i eftermiddag var det sista hon sa innan hon gick genom dörren idag och modfälld lät jag den klicka i lås.
Jag tror att om du tagit en bild av min nuna just i det ögonblicket hade den sagt mer än tusen ord - oro, funderingar. Hur skyddar man emot andra vuxna? Hur befrämjar man glädje när man minskar frihet?
Det är pappa dags! Ett kort besök mellan två stopp för honom!
En värld av längtan för henne! Fem månader ackumulerad längtan skall ut i några futtiga dagar..
Hur skall det bli denna gången? Vilka rester skall sopas ihop och limmas?
"Jeg gleder mig.. IKKE!"

"Jeg gleder mig till neste uke, till bestefar"
Ja, det är dags för ett besök hos min far igen för hela familjen.
Claire fd idol men som hon numera inte vet hur hon skall närma sig längre. Längtan bor dock kvar inom henne, längtan efter mötet som flytt..
Jag som hörde min fars livsleda igår, hans förtärande ilska över kroppen som lämnar allt övrigt att önska, hans rädsla för det slutliga.. Jag vet inte vad jag skall säga.
Vet att jag inte kan skyla henne, skydda henne, vet inte ens om det är klokt, ändå är jag rädd för att ärra henne, ta bort de gamla bilderna..
Kanske blir det inte, kanske hinner farmor hämta honom innan dess..Vem vet?

Nu skall "Jeg glede meg" till en helg av samvaro med mina svärföräldrar, min man och yngsta dotter men också till att få färdigställa en del jobb.. Det kliar i fingrarna..
Det är gott med GLÄDJE medans man lever och verkar!
HA en god helg! KLEM

Kattens lek med råttan.

Igår skulle jag "in i tunneln", göra det obehagliga och okända, det jag inte visste något om och därför fruktade..
Min vän hade sagt hela veckan "Gud hör bön", jag trodde henne inte- vart var i sånt fall Gud?
Vart var hans härskaror? Varför galopperade de inte mot mig när jag tidigt på morgonen gick emot stupstocken?

Ja, jag såg ut sådan, kände mig sådan.. Allt som bortblåst förutom min fruktan för tunneln, min avsaknad av tillit till "deras hjälp".
Jag underlät mig att se mitt andliga "team" där de stod och skakade på sina huvuden, min guide som försiktigt sa: "Vill hon inte se så är det så det måste bli!"
Tecknen de så tydligt ritat i skyn, var osynliga för mig - jag tror inte på mirakel i sista stund!

Väl framme vid tunneln möttes jag av den skira Ingvild.. Full av tvivel.. Va?
Jag skulle inte mötas av någon Ingvild, inte nu och hur skulle denna milda, sköra skapelse kunna vara tunnelns väktare..?
Hon log, förklarade att den normal tidsplaneringen inte fungerade just i dag, hack i maskineriet så jag fick stå ut med henne först.. Det var då, först då jag började ana..
Gud HÖR bön! Kraftens vägar är subtila, obegränsade och mjuka.
De är ju energibärare, inte krigare till häst med rustning och hjälm (hur gärna jag än vill det ibland, se dem, höra dem dundra in).

Tillsammans reste vi, den ljusa Ingvild och jag, tillsammans insåg vi att tunneln var onödig.
Mitt i detta såg hon upp, log förtjust och sade(utan att veta något om mitt dilemma):
"Vet du, ibland, hör Gud bön!"
Vi skiljdes åt med ett handskak och ett leende och jag vandrade ut i sommarsolen, möttes av mitt andliga team som log, guiden som förtjust nickade:
"Såja, nu ser hon oss! Nu är hon tillbaka..!"
Jag korrigerade i min tanke:

Gud hör inte bara bön ibland, Gud hör ALLTID bön! Kanske inte på det sätt som jag tror är riktigt men på det sätt som blir bäst!
Andevärlden har lekt katt och råtta med mig igen, en hel vecka. Bara för att jag inte lär mig..
Dags att hänga ordet TILLIT ovanför dörrposten igen. Så jag minns.. Kanske..

Minicoacher!

Imorgon väntar mörkret och besluten.. Jag kan inte gå in på det här.
Det är mina personliga ting, ibland är det ju så, man skall in i något för att inte veta vart man kommer ut. Så, imorgon, in i tunneln..

Jag är som ni vet sedan tidigare dålig på tålamod, även tilliten kan svikta ibland..
Så, vad göra en dags som denna? En dag då ångersten river min buk, illusion byggs på illusion, rädslan firar triumfer över något som inte ens börjat ännu.

Ensamheten kan kännas dräpande förtvivlad när man inte ens kan sätta ord på sina tankar,
när man inte ens vet vad man vill säga.
Så jag bestämde mig för att utnyttja min största resurs, mina minicoacher, för att använda dagen till energipåfyllning, istället för dränage och ångerst.
När kikade du senast på insidan på en maskros?
När plockade du med försiktiga fingrar ut det innersta mjuka vita luddet i samma blomma och strök det emot kinden?

När smakade du på granbarrens första skott senast?
Har du ätit ostbitar och cornflakes? Dansat framför Tv:n tills du trillat omkull skrattandes?
Delat stammen på ett lönnlöv? Läst tidningen utomhus med någon sovandes på magen och sedan somnat själv? Låtit solen värma spagetti och köttfärs till ättemperatur och sedan njutit av det?
Har du verkligen tittat på nära håll på en flygmyra medans du hållit den mellan tumme och pekfinger? Har du hunnit se att syrenerna slagit du? Vet du vad dina barn åt till lunch idag?
Vem de lekte med?

Jag har alltså använt en av mina mammadagar till mindfullness, en dag där jag varit helt i mina barns värld, nästintill i vart fall..
För detta har jag inte betalat en spänn, kursen ingick i att vara mamma!
Jag har njutit, inte tänkt! Mina tjejer har njutit tydligt och uppebart!
Tack mina minicoacher! Utan er är jag blott en tågförsening!
Behöver inte så mycket mer än ER!! PUUSS, Mamma