Sista April

Hand i hand går vi medan det kalla vårregnet piskar i mitt ansikte,
det skall vara vår, det skall vara Valborg, men det är det inte för mig.
För mig är det 30 April, min mors födelsedag, alltid och för alltid. 

Det är 28 år sedan min mor firade sin sista födelsedag, det året jag firade min sista ordentliga Valborg, sen ville jag inte mer. Några tafatta försök tiotalet år senare men det tog sig aldrig riktigt, min känsla för firande denna dag, det är och förblir min mors födelsedag.

Nu bor jag tacknämligt nog i ett land där jag just idag inte behöver bry mig om svenskarnas Valborgshets, ingen här kan stava till Valborg, ingen vet vad det är.
Sålunda har jag dagen för mig själv, att gå hand i hand med henne jag håller så kär, i en skog, medan vårregnet piskar min hud.

"Gud kan ikke være overalt, derfor skapte han moren" sa Sigmund Freud förnumstigt, nåja, han sa det inte på just det språket men innebörden är där!
Min mor och jag var och är två April barn, två barn födda i växtlighetens tid, när allt spirar och gror och om oss sägs det att vi har humör som en Aprildag, aldrig det stilla stå.
På detta sätt utkristalliserade sig vår relation, upp och ner, hit och dit, dra och slit, absolut ingen relation tagit ur en äventyrsroman, på inget sätt. Ändå visste jag alltid vart jag hade henne, hur hon skulle reagera, kärlek att hämta och försök efter bästa förmåga.

Jag har harvat, harvat och harvat i min barndoms åker under många år i och utanför terapi, och  känner mig färdig, jag gör (för att uttala mig som Yoda, varit mycket Starwars på slutet ;-))
For good and bad!

Talar med henne gör jag dagligen, ibland känner jag henne nästan på kroppen och det väcker längtan.
Längtan efter kramen, närheten och samtalet.
Vad hade kunnat varit annorlunda - flyger då och då genom huvudet.  DET kommer jag aldrig kunna tvätta bort.
När jag känner mig ung, när jag känner mig ofärdig med livet tänker jag ofta på att jag redan nu fått många fler år än hon någonsin fick, DET känns också sjukt.
Livets gåva!

Min lilla mamma skulle ha blivit 69 idag, vad borde hon haft för sig som glad pensionär?
Vem hade knackat på idag och blivit bjuden på kaffe och hemlagad tårta?
Nästa år blir tuffare igen, vad vill jag göra med den?

Jag trycker hennes hand som vilar i min, drar in doften av en parfym med en touch av liljekonvalj..
Gratulerar med dagen, älskade mor! Nära, närmare, närmast! 
Håll dig här hos mig så jag kan känna dig. Älskad, saknad och vi ses strax igen! 

Vinden rycker min keps.. Kastar den in i prunkande snår och jag måste le. 
Inte för mycket, bara lagom, livet är här och NU! 

Live with passion & as always, Blessed Be! 
Namaste! 

Skärvor av kärlek, omtanke i livet.

En gammal klasskamrat till mig går igenom en slitig tid, skilsmässa, uppbrott och huset de bor i skall säljas. Men mitt i försäljningen stoppar allt upp...
Någon har hittat ett gammalt papper angående fastigheten, lämnat in det till kommunen, urgamla lagar träder i kraft och försäljningen stoppas. De måste vänta, de måste bo under samma tak, någon annan ekonomisk lösning finns inte.

Ändå klarar hon av att fokusera på det "goda" han försöker göra, det saker de gemensamt försöker lösa och jag imponeras när hon lugnt och stilla uttrycker:
"Kärleken kommer i så många olika dräkter!"

Jag känner mig träffad i hjärtat. Detta har farit runt i mitt huvud under de senaste dagarna också, kärleken och omtankens många ansikten.
Det finns perioder när man ser det mera tydligt, det finns perioder när det försvinner i det allmänna bruset men oftast mår jag så mycket bättre när jag letar efter tecknen på kärlek.

På mitt jobb finns en kvinna som jobbat länge, som kan mycket och som gärna, håller koll, kör med andra, påpekar och har åsikter om allt. Det finns en del irritation runt henne men samtidigt kände jag snabbt att många av männen känner en otrolig värme för henne.
Som rookie och nybörjare blev jag satt att lära av henne och insåg snabbt, alla kommentarerna, alla påminnelserna tjänade ett syfte - att få ett bra jobb gjort men framförallt, beskydda mig.
Efter några dagar i hennes värld gick jag hem med en otroligt varm känsla i hjärtat, beskyddad, omtyckt och integrerad. Kärlek.

På kvällen såg jag ett oskyldigt chokladhjärta i matvaruaffären och jag visste direkt vad jag ville göra med det så jag snappade åt mig ett. "En god kram" stod det på.
Nästa morgon presenterade jag det för henne på jobbet, gav henne en kram och tackade för omsorgen och för att hon "passar på mig"! Reaktionen blev, tårar som trillade, stora och mjuka.
"Jag som trodde att alla bara såg på mig som en tjatkärring, en som är lite för på, en som..
Men egentligen är jag ju bara..Engagerad!" viskar hon medan tårarna blir till ett leende.
Japp, I know, it takes one to know one!  

En annan kollega är ung, tyst, har mössan neddragen tillika byxorna, ja, ni vet till den grad att man kan se hans spricka mellan skinkorna när kallingarna inte är uppdragna. Han möter inte blick, han svarar enstavig och att veta vad han tycker är näst intill omöjligt.
Vi jobbar skuldra vid skuldra, utan ord, när han plötsligt böjer sig över mina saker och fixar något mitt öga missat, mitt nybörjaröga. Från hans läppar kommer några få ord:
"Måste, hmmm, ta ut, bör ta bort, skall in.. Har du hört?" Mitt hjärta skuttar till, räddad, javisstja, så var det, ja, den skall ju ut för annars blir det galet.  TACK, min tystlåtne vän.
Detta fortsätter under hela dagen och när den är slut säger en annan kollega med ett glatt leende
"Jag tror baske mig du har fått en vän i S, han har liksom öppnat sig."

Allt är en definitionsfråga och "att ha öppnat" sig kändes lätt överdrivet men ändå kände jag tråden mellan mig och S, omtanken, respekten. Den kom utan de ord som jag normalt sätt tror att jag behöver, den kom utan pukor och trumpeter, bara stilla, försiktigt genom en intention att detta kan fungera, detta blir bra.

Vi vet alla, det vi fokuserar på, dit går energin, det blir det mera av.
Det är svårt att känna sig älskad och tillräcklig i den här världen ibland, den är kantig och hård och vill man kan man spendera ett liv på att forma sig efter samhällets aldrig sinande idéer.
Problemet är, man blir till någon man inte är, någon man inte kan stå för, någon utan djup.. utan känsla.
Varje energi fyller sitt syfte, varje skiftning i energin är viktig även de som anses som "dåliga".

"Måste vi agera på varje skiftning, på varje vibration som går igenom oss?" filosoferade en kund.
Jag vet inte, i grunden tror jag inte det, men jag tror att vi mår bra av att acceptera att vissa saker "går igenom oss" utan att vi alltid vet varför och så, så kan vi själva ta fokus på det vi har lust till.

Veckan som just avslutats fick sin final genom att vi diskuterade om "glaset är till hälften fullt eller till hälften tomt", den gamla käpphästen och det kändes som en viktig diskussion.
Förra veckan hade flyt för mig då jag fokuserade på skärvor
och tecken på kärlek och omtanke, jag mådde otroligt bra av det så varför lämna en vinnande häst?
Låt oss resa vidare! Mitt glas får gärna fortsätta att vara halvfullt!

Ha en strålande start på veckan!
Live with passion and as always, Blessed Be!

Cancertrollet.

Om fem dagar kliver jag in i ett nytt solår, om fem dagar får jag påfyll så just nu befinner jag mig i det 44:e årets sista skälvande "skuggdagar". Som att krama vattendroppar ur en tom svamp.
Detta är fakta för oss alla, dagarna före vår födelsedag, lågvatten.

Sista tidens energiförändringar har inte undgått mig heller, gamla kroppsskador har gjort sig påminda, gamla själssår har kliat och värkt, förändringarna har stått som spön i backen.
Högt över alltsammans hänger den energiskylt jag har ordnat till mig själv, en i skarpaste neon och stor som de på Time Square i New York.
Där står att läsa "Jag går nu in i de bästa, mest givande 45 åren av mitt liv, äntligen kan jag njuta livets frukter och jag är SÅÅ värd det!"
Som jag har väntat, som jag har jobbat...

I förändringens mitt står dottern, min stora, hon är sjuk, har varit en stund och vi vet fortfarande inte helt hur, varför. Diagnos saknas. Symptom staplas på symptom utan att bilden blir klarar.
Under skuggdagarna blir detta allvarligt igen, en ny topp, nya undersökningar, nya spekulationer.
Lite som att springa intervall, kuta,kuta, försöka hämta andan, hinna utvärdera, kuta,kuta igen.
En intervallträningen vars slut du inte ser, inte kan räkna ut, bara kniven i ryggen, Löp, för fan, löp!

I tystnaden mellan olika undersökningar, i tystnaden på kvällen när jag släckt lampan krälar
cancertrollet fram från sin håla, parkerar sin stinkande varelse i min närhet och flinar mig rätt i ansiktet.
Fram tom mitt artonde levnadsår hade han visat sitt fula tryne för mig nästan dagligen, mormor, farfar och mor, i den ordningen, så ja, tyvärr, han är ett känt ansikte.

Många är de gånger jag har diskuterat med och om honom, bearbetat tanken på att han en dag kanske skulle kunna tänkas besöka mig. Gener talar sitt språk, hemmiljö talar sitt, påverkan utifrån, vanor, ja, mycket får vi med oss och jag har vänt och vridit på dessa stenar.
Mitt tydliga beslut har varit, jag tror INTE på "Fuck cancer", jag tror på att dränka cancer i kärlek!
Kärlek till den egna kroppen, omtanke, tillåtande, förståelse, empati, allt detta är som solsken på cancertrollet, han bara vet inte hur man skall hantera det, det passar inte in.
Fuck it, det känner han gott, det matar honom, det göder honom och det vill jag inte!

Jag har verktyg, massor av verktyg, kunskap, kontakter och styrka. Sakta med säkert har jag accepterat att livet inte har några garantier och den fysiska döden är en realitet.
DET är den enda vi alla vet och jag har accepterat detta för egen räkning, kommer han så kommer han, jag fixar det då.

Aldrig någonsin har jag, inte ens i min vilda fantasi och den är vild, har jag tänkt tanken att han kan komma och hota mitt barn! Till trots för min terapeut bakgrund, alla historier jag hört genom åren, aldrig har det slagit mig. De är ju "the untouchables", jag vaktar dem, jag försvarar dem, jag ordnar det, DET är mitt jobb!

Nu står jag där, hör hans väsande ljud, och vet inget, kan inget göra, kan inte ens lindra smärta hos mitt barn, bara vara, bara existera, bara bruka de verktyg jag har, bara älska! Älska!
Jag vill dra mitt vapen, jag vill skjuta i blindo, jag vill avlägsna det men det nyttar inte, avlägsna vad?
Doppad som i marinad måste jag vänta medan kvarnarna mal, medan ting tar tid och ändå känns det som allt bara är och är och är.

Trollet hotar och väser, tyst droppar han sitt gift i mina öron, tankar från i en annan tid äntrar mitt sinne - kanske har han tagit mig också? Brösten? Magen? De gamla såren?
Han lever på min osäkerhet och jag får ta fram storsläggan och Älska ihjäl honom! 

Sätter mig på golvet, tårarna rinner, öppnar mina armar och välkomnar den stinkande varelsen, komsi, komsi, jag är inte rädd för dig!
Han tvekar, vad är detta? Märkliga känsla.
Vår "fight" är igång, hans och min, han kör med "oschyssta vapen", jag kontrar med kärlek.
Jag accepterar INTE en vinst till honom! Jag må vara trött men jag ger mig INTE!
Han har fått nog hos mig, hos min familj, hos min energi.

Om fem dagar får jag påfyll av ny solenergi, om fem dagar är jag styrkt igen och jag har styrka och kärlek kvar att hålla fortet tills dess. Dra trollet ut i svansen och se honom förgås i solljuset.

Vad jag önskar mig till min födelsedag?
Presenter till dottern -en ny magnetröntgen, en annan undersökning och en diagnos vi kan hantera så vi kan leva därefter och bruka verktyg därefter.
Tackar allra ödmjukast i förskott!

Tack också för att du läste hela vägen och delade min historia.
Nu skall jag dra cancertrollet ut i det underbara solljuset, ut i vårens växtkraft, ut till blommorna och fåglarna - DÄR trivs han nämligen inte alls!

Fånga dagen.
Live with passion and as always, Blessed Be!

Utöka livets betesmarker.

Visste du att man gjort flera undersökningar av lottomiljonärer i USA och hur det går för dem efter den "stora lyckan"?
Jo, det är sant. Svaret är i enkla termer, det verkar inte vara någon god idé att önska sig pengar på Lotto ty chansen att bli svindlad, olycklig eller att ha spenderat alla pengarna inom 18 månader är skrämmande vanligt. 
Siffrorna talar sitt tydliga språk, de är inte inom felmarginalen, de är högt över, helt odiskutabelt.
De skriker ut sin sanning, vinn på Lotto och du är tillbaka på ruta ett, där du var innan inom några fjuttiga månader..Varför är det så?

Genetiken går också framåt i en svindlande hastighet, kändisarna scannar sig för dyra pengar och tar bort "alla oviktiga organ" och kroppsdelar som ev kan påverkas av den skadade genen.
Ändå säger alla läkare att till trots för att du är bärare av genen kan man bara påvisa runt 12-20% sannolikhet att just denna genen skall aktiveras inom dig.. Så, vad aktiverar den? 
Om man inte längre kan räkna med genetiken och den biologiska processen...Vad skall vi då vara rädda för?

Ytterligare spännande forskning handlar om barnen till alkoholister, stora grupper har gåtts igenom grundligt. Många bär på samma gemensamma bank, många bär på gemensamma upplevelser.
Vad gör då att vissa blev alkoholister själva och andra kom aldrig i närheten?
Vetenskapsmän höjde irriterat och förvånat på ögonen när man fann en gemensam nämnare, man ville inte tro det. Man undersökte igen, samma resultat.
I familjen där man hade som tradition att "äta middag tillsammans", där, de barnen, de klarade sig bäst. De blev aldrig eller mycket mera sällan alkoholister/beroende själva.
En ofattbar tanke, en omöjlig tanke väste mången. "Nonsens" svarade en och annan psykiatriker,
"det där låter högst rätt och rimligt!" 

Vi har gap, nästan avgrunder mellan biologi/vetenskap och psykologi men också mellan dessa tre och kultur.  "Självet" påverkas av den miljö, den kultur vi lever i, det som är sanning i Falköping och Gränna är bara ett dåligt skämt i Heidelberg.
Vi drabbas alla av det som kallas "selective perception" på engelska, det vill säga, vi uppfattar, ser och fokuserar på det vi blir lärda att se/uppfatta/leta efter, det som passar in i den världsbild vi blivit uppfostrade i.

Detta leder till att vi ofta slussar oss själva tillbaka till det vi känner igen, det vi vet, det vi alltid varit en del av och då kan det tom bli så tokigt att vi springer tillbaka till det "dåliga" men ack så familjära, istället för att vänja oss vid det "nya", den bättre, mer fördelaktiga sitsen.
Allt enligt konceptet, bättre en djävul vi känner än en Ängel vi bara anar.
Eller varför inte "gräset är inte alltid grönare på andra sidan staket"

Själv, som förespråkare av integrativ medicin, kan jag ta dessa fynd och tänka på dem ur ett energimedicinskt perspektiv.
När något "gott/annorlunda" händer oss, oväntat och plötsligt eller när vi lyckas genomföra något som vi satt oss i sinnet länge, ja, då sker något med oss.
Vi kliver bortom vårt eget uträckta energifält, energin börjar att "wobbla" dvs röra sig oberäkneligt och vi kan inte hantera den. Lite som att balansera en hög med koppar ställda i varandra, vi kan inte upprätthålla energin och vi måste kompensera.

Enklaste vägen? Jo, det är att gå tillbaka till det energifält vi känner, se på Lottomiljonären, som hårt och snabbt hittar vägen tillbaka till den plats hon/han kände innan.
Svårare att se är, pensionären som äntligen, efter många års längtan, får sätta sig i lägenheten på Spanska solkusten med fötterna på bordet och då, pang får en hjärtattack.  Hårt att säga men det är också ett sätt att "kliva bortom sin energi", att få det "lite bra" efter år av slit.

Andligt intresserade säger här att det räcker med en vision, att det räcker att sträcka sig efter målbilden.  Mycket fakta påvisar att detta inte är sant, "resten" av oss följer inte med, inte vår inre biologi och vår respons på stimuli, inte vårt sökande efter det familjära, inte heller det "kulturella" ändrar sig i en handvändning.  Vi behöver utveckla vårt energifält, få det att sträcka sig längre så att vi är förberedda när vi kliver ut ur våra ramar och energin kan låta bli att "wobbla".

Här kommer det "biocognitiva" och Dr Martinez in igen. (Jo, jag håller fast vid ett gott verktyg, när jag hittar ett ;-)) Hans resa har gått genom många kulturer, folkslag, inriktningar och han hävdar att de flesta "begränsningar" hos människan kan kokas ner till tre huvudinriktningar, tre sår.
Övergiven(motsats: engagemang), förrådd (motsats: lojalitet), belagd med skam/skuld (motsats: hederskänsla/ärad).
Kan det vara så enkelt? Antagligen inte, det finns undergrupper i allt men de stora rubrikerna kan ändå få begränsas till tre.

När vi alltså kommer ut i energifältets utkant, påminns vi om ett av dessa sår och det drar oss tillbaka, tillbaka in i det vi känner/vet om.
Dr Martinez lösning på problemet är rätt likt det verktyget som jag tidigare berättat för er om, det som kallas "att skapa en trigger".
Alltså, väldigt kort, då bloggen börjar bli väldigt låååång och jag inte vill tråka ut dig, kära läsare.

Identifiera ditt sår och pröva en av ovan nämnda tre kategorier. Kanske anser du du har sår i alla tre men pröva då, under en period att se vilket som triggas oftast, vilket som är det primära.
Finn sedan en situation där du upplevde totalt motsatt känsla, låt oss säga att övergiven är ditt sår, hitta då en situation där du kände dig helt och fullt engagemang inom dig, från någon annan, från världen. Måla den känslan inom dig,känn den i varje fiber, smaka den lukta den, lev den.
DETTA, denna känsla, skapar inom dig både ändringar i din biologiska funktion tillika i din hjärna.

Nästa gång till sår aktiveras, energierna wobblar runt dig, kliv inte ur.
Stå kvar. Andas - detta är en viktig del, att erkänna att detta är du, detta är vad du lärt, vad kroppen lärt och inte springa ifrån det.
Nästa steg är sedan att aktivera motmedlet, se, känn, dofta, smaka, använd alla sinnen till att aktivera kroppens respons på det motsatta.  Håll så länge tiden, situation tillåter.
Du kan också aktivera denna känsla någon gång då och då utan att vara triggad av såret, det blir som ett extra träningspass.

Ting tar tid. Påminn dig själv om det när du jobbar men också om att ditt energifält utökas för varje dag som går och nästa gång du sträcker dig ut är dina marker större och du kan ta emot mer av livet och dess goda.
Det finns andra "ormar" i paradiset, det vill säga, sådant som kan få denna process att sakta farten men dem skall jag tala om i en annan blogg.

Doktor M tilltalar mig då han väljer att ta med kropp, själ och ande på resan, då hans uttalanden från en vetenskaplig ståndpunkt stämmer som hand i handske med andliga vägledare såsom t ex The Abrahams/Hicks.  Det ger en helhet.
Boken heter (igen) "Mind and Body Code", och finns tillgänglig i en massa format.

Ha en strålande Söndag, full av klur och spännande upplevelser.
Forma tiden så att den passar dig.
Live with passion & as always, Blessed Be!

"Time warp" i sin egen form?

Tänk dig följande scenario... 

Du skall resa till ett land långt borta, ett land i en världsdel du knappt besökt tidigare och du skall besöka systerföretaget till din arbetsplats här hemma.

Lite nervös är du allt så du prövar så gott du kan att planlägga allt innan avresa, du bokar ett Skandinaviskt flygbolag, du avtalar med en lokal representant att hämta dig och köra dig till hotellet, du lägger upp och planerar dina dagar där.
Allt ser du framför dig.. Steg för steg för steg.
Först så skall jag, sen så skall jag, så kommer han och hämtar, resan till hotellet sent på kvällen osv. 

Detta är normalt för oss alla, detta har att göra med tanken att tiden är linjär och att vi på något sätt att kontrollera allt i vår verklighet.

Så kommer dagen.. 
Du kliver på planet, allt går som du tänkt dig, allt flyter som på räls, tills...
Eller kanske snarare som Tony Irving säger - MMMEEEEENNN...
Väl framme på flygplatsen hittar du inte din chaufför, han från huvudkontoret som skulle hämta dig.
Lätt svindel drabbar dig, panik, en känsla av overklighet - vad är nu detta?

Här har vi alla varit, här är många av oss ofta. Vad gör vi i detta läget?
Varianterna är lika många som det finns personer, antar jag, vi misströstar, vi ringer hem, vi letar adress, informationsdiskar, funderar på andra hotell, taxi och så vidare. Känn dig manad att fylla i din egen variant.

Tillåt mig sedan att ta din känsla/dina funderingar in i en liten loop..
Det finns de som påstår att detta är "öppningen"/portalen/möjligheten till att upptäcka att tiden inte är linjär, utan att allt samexisterar hela tiden.
Din möjlighet att inse att du är "in the Maxtrix", för att använda en populär film som illustration.
Jag säger inte att detta är sant, jag säger att forskare/psykiatriker påstår detta och särskilt då en psykiatriker vid namn Mario Martinez. (Självklart med självaste Einstein som förebild, en av hans mäktigaste deviser är ju,just det, att tid inte finns!)

Han hävdar absolut att tiden inte är linjär utan att denna illusion skapas (och återskapas hela tiden ) av vår hjärna för att vi skall orka hålla reda på och sortera saker. Tillika hävdar han att denna förvirrade tidpunkt, då ditt linjära tänkande visar sig falla platt, detta är det bästa ögonblicket att ta del av synkronicitet, det som redan existerar, visdomen, kunskapen och allt det andra som ligger i väven.

Sekund då den "linjära tidsuppfattningen" bryts inom dig kallar han för "The drift". "The drift" är när du känner att världen (som du tänkt dig den) faller samman och turbulens uppstår.
Vad göra nu?

Han uppmanar oss att själva pröva att gå in i "the drift" och stegen är rätt enkla.
Först ber han oss stanna upp, bara stå stilla i denna känsla av turbulens, andas, sakta se oss omkring, vad verkar vi känna igen?
Vad tilltalar oss?
Skall man vara helt krass så händer ju detta samtidigt, har hänt förut, händer hela tiden - alltså, om tiden inte är linjär. Slutsats - du känner igen lösningen när du ser den, du har redan tagit den. ;-)

Där och då hittar du något, något dyker upp och du agerar på detta.
Ja, för det måste du tyvärr, agera, annars händer inget.  Agerandet leder till att du startar en kedja av reaktioner som är baserad på synkronicitet och vad som helst kan hända, oftast helt andra saker än det du "tänkt ut" men som ger dig andra infallsvinklar och upplevelser. Plus att du är mera mindfull, förvånad, klarvaken och närvarande. DETTA var ju inte vad du tänkt ut, sett framför dig, alltså är du förbluffad och tagen över att saker ändå löser sig.  Mario kallar detta för "feed forward", att kika in i Matrixen och tillåta sig att åka med.

Är du en otålig själ?  Tänker du att det kan ta tusen år innan du är i en sådan här eller liknande sits igen? Inte då! De kommer mera ofta än man tror, om man är en planerare, om man tillåter sig att se.
Men Martinez har en lösning på det också. Han hävdar att man kan skapa dylika situationer.
T ex berättar han att han ofta skapar middagsdates med sig själv, han bokar ett bord på en restaurang, gärna veckor i förväg och gärna där det är svårt att få bord.
Lägger in det i planeringskalendern, förbereder sig själv på det, glädjer sig till den goda maten och så vidare - linjärt tankesätt.

Kvällen för den speciella middagen kommer, han klär upp sig, han går till restaurangen och så, avbokar han bordet! Vandrar ut i natten och låter "the drift" komma till honom.
Öppen för vad som skall ske... 

Låter det sjukt? Annorlunda? Knasigt?
Låt det vara då, låt det förbli en tanke. Om inte, pröva! Lek med tanken.
Jag är inte där ännu att jag klarar av att "skapa" the drift, jag lyckas inte lura mig själv ännu men jag leker gärna med de tillfällen det sker.
Resultatet för mig - en ökad tillit till mig själv och det energiuniversum jag lever i. Den känsla av att alla "sanningar" är bara en del av pusslet, en bit, tom en sådan solid bit som "tiden" har flera sidor.

Boken till Dr Martinez heter "Mind Body Code" och jag kommer att komma tillbaka till den vid flera tillfällen. Några av hans föreläsningar finns också gratis på nätet bl a under "Soundstrue.com". 
Plus hans hemsida, bara googla och den hoppar fram!

Dr Martinez är i Norge just nu och föreläser så jag skall ut, skapa "the drift" och hoppas möta honom. Nejdå, skojar bara.  Fånga dagen.
Live with passion & Blessed BE!

Törstande likt en kamel i öknen..

Idag, tidigt på jobbet, kände jag mig så otroligt trött..
Tröttheten kom plötsligt och överväldigande. Jag tänkte igenom alla basbehoven, insåg att jag missat att fylla på mat, att gårdagen var mer än lovligt intensiv vad det gällde nästan allt.
Mest mental och känslomässig smörja där bäst-före-dato gått ut och jag klarade att göra mig av med det, i skräpet.

Allt detta kan orsaka trötthet, mental trötthet men jag insåg också..
Jag behöver skönhets påfyll!! Massor av påfyll av skönhet, mjukhet, sensualitet och färg.
Sån är jag, när det är mentalt tomt..

Får jag fresta med följande ögongodis?

http://elvira.stacken.kth.se/mz

 Eller vad med denna?

www.firstphoto.se

Eller just den här? 

www.gratisjulkort.se

Eller?

www.hovberg.se

Dessa typer av bilder, och många andra,  kan få mig att drömma, resa, fylla på och hålla mina vibrationer och tankar på en högre nivå. 

Under veckan har jag diskuterat med en vän om hur man "känner in", ett så vanligt uttryck i våra andliga cirklar men också i världen i övrigt. 

Flera "pelare", kriterier som kan/bör uppfyllas för bästa möjliga resultat.. Dessa tankar upptar mig fortfarande från tid till annan då det är något jag har lust att bemästra bättre och kanske framförallt, 

knäcka koden på hur man lär ut. 

För att klarlägga begreppet "känna in" lite om du känner dig förvirrad, alltså, scanna av dig själv för vad som är bäst för dig, skilja mellan rädslor och verkliga impulser, och allt annat surr som kan störa våra egen kommunikation med oss själva. 

Den underbara Mrs Virtue frågar ibland " Are you peopled out?"

Ett fantastiskt uttryck för att sätta ord på att man tagit in för mycket av andras vibration, ogrundat och så glömt sin egen. Något som ofta händer för mig. 

Härligt är att Jupiter, äntligen, går rätt väg igen from igår och många med mig kände en otrolig rush igår och så idag, en sjuk trötthet. (läs Torsdag resp Fredag). 

Det var nästan så att jag kände rent fysiskt hur draperier och förhängen försvann och många saker stod kristallklara i ljuset. Ljuvligt och vilken lättnad. 

Hasta kvasta nu och så dina frön inför den sommar som kommer men också hösten, vi har den sista "blood moon" i September, det sista steget in i Vattumannens tidsålder. 

Omvälvande och magiskt.  Det är så sjukt mycket energi nu att manifestera av och med så njut det! 

En av de stora grundpelarna i "påfyll", för den törstande i öknen, den som inte orkar hålla vibrationerna. Påfyll för att få in ny energi, för att få information att sedan agera på. 

För mig, personligen, handlar detta om skönhet, tidlösa saker, färger, estetik och sånt som tar fantasin på en "jogging tur". 

I våren finns så otroligt mycket kraft att hämta, elementet är trä och man kan känna hur det spirar i varje gren, i varje knopp... 

Ge dig ut och fånga passionen, låt dig dras med, gör yoga utomhus, hoppa i havet, peta i jorden, ta av dig skorna.. Live a little... 

Live with passion and as always, Blessed Be!  

Second hand.. tanke?!

"If we listened to our intellects, we would never have a love affair, or go into business. 
You've got to jump off cliffs and build your wings on your way down.." Annie Dillard. 

Nej, det är sant, allt det där ovan men oftast lever vi med både livrem och hängslen, samtidigt.
Åtminstone tror vi det..
För första gången på mycket länge skriver jag en blogg som inte formats under dagen, som inte instinktivt dykt upp i huvudet utan en som formas ur sorgsenheten, ur känslan av att inte vilja möta vissa känslor. Likväl vet jag att inget passar sämre under hallbordet bland dammråttorna än detta, så fram med det bara.. Ut i ljuset.

Idag har jag tagit ikapp en av Deepak Chopras meditationer i den härliga serien på 21 dagar och passande nog handlade dagens tema, dag 20, om vår egen unikhet, vår "uniqueness" och hur vårda den. I synk med detta, andras avståndstagande när jag är jag, när jag visar min unikhet...
Det vore kanske en sak om de tog det öga emot öga, eller öra emot öra med mig men istället smiter de ut bakvägen, drar sina hängande tentakler efter sig.. Lustiga personer.
Som om de trodde att jag inte kände, anade eller såg det ske..
Se Dr Seuss nedan "Those who mind don't matter.."  

  

 

"Second hand opinions" -  är ett klockrent ord som myntades av Mr Chopra idag och jag kände hur jag lyste upp som en 90 Watts kökslampa.
Det är ett helt underbart ord!
I ett samhälle där alla pratar om att vara unika men väldigt få orkar välja egna tankar, ja, där väljer många "färdiga" åsikter, åsikter som andra har myntat och som de sedan bara kan säga "Ja, tack och Amen till". 
Blir man då ifrågasatt, blir det då något knas, tja, då kan man alltid skylla på den som sa det.
"Jo, men det hörde jag på den föreläsningen/läste i den boken/Tv programmet.. osv".
Snabbmat för "upplysta" på vägen som heter "minsta motståndets lag". Utspottad eller i värsta fall, uppkräkts av någon i ett helt annat sammanhang.
Detta är den negativa sidan av "conformity", alltså anpassning, att rätta sig efter gängse norm eller vad du nu vill kalla det på svenska.

Det finns åsiktsmaskiner därute, folk som vet mycket väl vad som fungerar, fungerar för dem, fungerar för vissa, men fungerar det för alla?
Min gamla käpphäst. Artiklarna haglar. "Magnesium botar si och så många västerländska folksjukdomar" "Använd ingefära, bli yngre"  "Äter som Petter Nortug och bli..."
Just den sista där hade varit lite rolig, om fortsättningen hade varit.. "och väg 25 kilo mer om ett halvår (om du är en normal person med ett normalt liv". 
 
Jag känner en sorg för att jag har dämpat min egen unikhet under en period, lagt band på vissa saker i mig och det har gjort mig trött och tung.
När jag så vände tillbaka till mina åsikter, till det jag önskar, ja, då är det tydligt att det inte passar alla men ett är sant, det passar mig!
Att inte hålla på min egen unika del har kostat mig humör, energi och en massa annat, ty i att bli sitt sanna själv ligger också nödvändigheten att uttala den, säga den, sin egen sanning.
I det, bli sitt sanna jag.

Till trots för att jag är terapeut kommer jag aldrig att bli en åsiktsmaskin, en one-size fits all.
Min satsning ligger i att ställa de rätta frågorna - är detta din väg att gå? Vad upplevde du?
Och det mesta kan egentligen besvaras med det beror på.  För det gör det...
Vägen hem ser olika ut för oss alla.

Tack för att du läste en lite sorgsen blogg!
Jag klarar mig, vingarna utvecklar sig allteftersom jag säger "JA" och "JA TACK" till det som bjuds men jag kan också tillåta mig en stund eftertanke såsom idag, på en gren någonstans och då är det gott att ha er i sällskap.
Live with passion & Blessed BE.
Namaste!

 

Kärlek & "Pinn-Jesusar" i Påsktid.

I tidiga morgonstunden vaknar jag av vinden som river i husets tak och knut. En djup mänsklig drift, tror jag i vart fall, att tända eld och värma oss driver mig ut ur sängen.
Att ta med barnen till min analoga värld väcker alltid tankar och nya insikter.

Leken finner sin väg tillbaka, inte helt olik den jag känner sedan jag var barn, tonåringen finner sina böcker och låter sig villigt slukas.
Min egen önskan om mindfullness är lätt att finna..
Det tar en god stund att tända elden idag, vinden utanför kastar sig och skapar vindtunnlar nedåt istället för uppåt.
Se på elden, blåsa, lägga på mera papper, flytta, blåsa igen. Fokus på elden, tanken stilla, sinnet fylls av sekunden.
Knastret, knäppandet när det långsamt tar fyr, värmen som sprider sig över ansikte och hud.

Igår staplade jag ved i långa banor, ved som jag körde från min fars hus, den där gången för flera år sedan. Jag fyllde vedbodens innersta hörn med den, vräkte den in, något annat hade jag inte tid och lust med.
Min far var en enkel, arbetsam man, en jägare och skogsman. En senig man, stark på det gamla sättet & med det vilda finska blodet i ådrorna.
I sin krafts dagar högg han timmer i egen skog och i andras, på beställning. Timret blev till brädor i sågen, resten till ved, ved som höggs med yxa och kil.

Envishet och många timmar med svetten droppande värkte fram den ved som sedan värmde under kalla vinternätter.
De som inte hade egen skog, eller orkade hugga såsom min far, de samlade ofta resterna efter hans härjningar... Grenarna från grova granar, björkar och tallar blev till ved för dem.
Min far flinade brett och myntade begreppet "Pinn-Jesusar"
Ordet fascinerade mig - vad betydde det egentligen?
"Frälsta i & av pinnar"  flinade han igen.
Ibland var ordet ett skällsord, ibland var det ett skämt men undermeningen var alltid densamma.
Ved för de trötta, de fattiga, de lata.

I livets sista timma installerade min far en gammal köksspis i vår fäbodstuga.
En härlig sak med ugn, stor värmeyta, till stor glädje för mig och hela familjen nu.
Men faktum kvarstod, han var trött och sjuk, den smäckra spisen behövde små, smidiga vedstycken till sin lilla öppning, allt för att skapa sin ljuva värme.
Min far tog mössan i vacker hand, blev "pinn-jesus". DET orkade han, DET klarade han.
Det gav LIV!

Allt detta tänker jag medan jag staplar de härliga pinnarna, kapade i perfekt längd, bara att stoppa in och fylla spisen med.
Under pinnarna finner jag guldet, vackert handkluven björkved också det i perfekt storlek.
Jag ser på snittytorna, raka, perfekta och drabbas av nostalgi.
Precis den nostalgi du känner vibrera i denna blogg.

Min fars kraft, timmar av envishet, timmar av planering, timmar av omtanke.
Men det är också en resa genom hans sista år, från att ge efter, ge upp, bli sjuk, bli svag och slutligen passera över.
En tydlig tidslinje, ett skeende med nödvändiga anpassningar längs vägen.
Från timmerman till Pinn-Jesus.

Där jag står, i den vedbod han byggt, inser jag att jag nog har ved och pinnar till den kommande tre åren i vart fall. Om jag besöker stugan i den omfattningen jag har gjort hittills.
Jag älskar arbetet med veden. Man är god och trött när man arbetat med att klyva stora stycken träd under en hel dag och arbetet syns.
Vad som skall ske sen vet jag inte, time will tell.  Eller som farmor sa -  Gud sker dag så ger han råd. 

Jag är också en Pinn-Jesus, far, en stolt Pinn-Jesus.
Nästan ingen skog äger jag längre och min passion ligger inte i att fälla träd men det ordnar sig.
Du har i din iver gett mig tid att fundera ut det eller låta tillfälligheterna presentera sig.
Tack för det, Far!
I kärlek, I Påskens tid,  M

Live with Passion & As always, Blessed Be!
Namaste! 
 

Helgens frid, ro i sinn.

Det är sagt och omtalat att Mahatma Gandhi avsatte en dag i veckan, oavsett vad som skedde, oavsett vem som var på besök till att vara tyst.
Han spenderade dagen med att bara lyssna, utan att själv säga ett endaste ord.
Måste han av en eller annan anledning, han var ju trots allt statsöverhuvud, kommunicera så blev det skriftligen.

De flesta av oss kan inte stiga upp på morgonen och sätta på oss en lapp där det står "Jag har valt att inte tala idag, jag skall tillbringa dagen i tysthet!"
Det funkar inte för de flesta, resultatet skulle bli irriterade barn, ledsna kollegor, ilskna chefer men ibland, ibland funkar det att avsätta en kvart, en halvtimme, ett par timmar till att lyssna på sig själv och andra. Vad hörs där i stillheten?

Yoga är tänkt att göras i samband med soluppgång, i stillhet, i tystnad, samma gäller munkarnas morgonbön.
Många är de som avslutar dagen i stillhet och Louice Hay, grundaren av Hay House publishing house och "affirmationernas gudinna" har berättat att hon börjar dagen med att tala till sin kropp och själ.
Genom att stilla ta på den, duscha, smörja in sig, ge sig själv positiva budskap innan hon ens ser på telefon eller på annat sätt tar kontakt med omvärlden. Allt i rätt ordning, inifrån och ut.

Kvällen avslutas på samma sätt, en kvart i sängen innan sänggående, ett stilla avslut och en fråga:
" Vad är det jag behöver veta?"
All information finns där, tillgänglig, klar, för den som lyssnar.

Deepak Choprak påminde mig häromdagen om en "gammal bekant", Daniel J. Siegel, psykiatriker från L.A som är upptagen med forskning gällande hur vi med mentala verktyg kan ändra funktion likväl som struktur på vår hjärna.
"Mindsight", Mindful brain, whole brain... Är begrepp som är mer eller mindre myntade av honom.

Dan Siegel fokuserar på enkla verktyg och ett av dem är att för att nå resultat bör vi dela upp vår tid så att vi får alla 7 delar av det hjärnan behöver för maximal funktion.
Delarna är enligt honom:
Tid för sömn, Tid för fysisk aktivitet, Time in, Time out, Tid för nära relationer(connection), Tid för lek och tid för att fokusera.

Time out, med andra ord, det vi talar om ovan och tid för sömn samt i viss mån tid för connection är det som vårt samhälle hoppar över oftast, mest och avskriver som oviktigt.
Frågan är varför & hur länge?

En långhelg som denna kan vara en härlig möjlighet att starta en ny vana.
En möjlighet att slå om rodret, en möjlighet att sjunka djupt inåt och lyssna..
Vad var det nu jag sa? Alldeles nyss.. Till mig själv, från mig själv. 
 Finn stillheten inom dig. Lycka till. 

As always, LIVE WITH PASSION & BLESSED BE! 
Namaste!