Min vapendragare!

Jag har min fina familj, mina härliga ungar, min underbara make.

Ett fint nät av olika kontakter, bra på olika saker, fenor i respektive fält och i resp egenskaper.

Jag högaktar dessa människor och är glada att de är en del av min resa, att jag får vara en del av deras!

Dock, jag skulle stå mig HELT slätt utan min vapendragare!

Klart det är så... Kalle har sin Hobbe, Don Quijote har sin Sacho Panza.

Jag är så glad, tacksam och lycklig att vi har varandra! Att man kan vara så "hel" tillsammans med någon annan är fantastiskt!

Glad, ledsen, sur, annorlunda, låg, ordlös... Jag kommer som jag är, går därifrån som jag är men ändå rikare, mera älskad och uppfylld.

Tack för den villkorlösa vänskapen du ger mig!

Tack för att du tar dig tid "att vattna den spröda plantan som är vi" lika ofta som jag!

Tack för att du "läser" mig och ger tillbaka av dig!

Tack för att du valt att inkarnera i denna "udda" tid tillsammans med mig!

Jag skulle leva utan dig... men livet skulle vara sååå mycket tråkigare, fattigare och mera ensamt!

Tack, tack, vackra, fina, goa, mjuka, roliga, underbara! Jag älskar dig!

PUSS

När världen är ny.

Undrar hur jord luktar? Har den en speciell lukt på våren?

Jag tror faktiskt det för jag tycker ibland tom att man kan känna det, utan att stoppa näsan i den.

Det luktar lite förruttnelse ute, det gör det, speciellt när snön lämnar ett område med mycket blad och här och där tittar spår av människor fram... En flaska, en näsduk, en fimp...

Vilka djur vi är! Vi har inte vett att bajsa utomhus men vi kastar våra sopor där.

Jag kikar ner på hunden som förtvivlat letar efter ett ställa att göra sina behov på. För honom, född i December, innebär utomhus SNÖ. Allt som inte är snö..är vaddå?

Förvirringen är uppenbar men han håller stadigt nosen till marken.

Spännande trådiga saker fyller hans värld, han stretar och drar, tuggar frenetiskt på fjolårsgräset medans han letar efter en liten bit snö att sjunka ner på.

Löv är också spännande när de flyger och far, ligger som en djup, mjuk matta mellan klumparna av välbekant is.

Is - ett annat fenomen.. Det smälter på dagen! Visste du det? Å, blir till pölar man kan dricka, bada i, klafsa runt i. Vidunderliga värld!

Nästa sekund reser han raggen, morrar osäkert, ser på mig - vad är det nu?

En stackars klippduva, hasar sig kurrande ut på grenen och lyfter.

Kvickt! In bakom mattes ben... Vad var det? Vart tog den vägen?

Barn och hundar har samma förmåga att få oss att se världen med andra ögon, att fascineras över de små vardagsmiraklerna som vi tar för givna. För... hur många gånger ser du upp efter en lyftande fågel och njuter av dess lätthet och det fantastiska faktum att den kan flyga?

Jag försöker också komma över att det redan imorgon är April!

Mars har varit full på ett udda sätt, April ser inte bättre ut - sjukligt mycket saker som skall i hamn! Hela kalendern ser nedlusad ut och ändå vet jag ett par saker som borde in som inte ens står där... Så, i övermorgon kommer väl Maj, i vart fall innan jag hinner säga "kaka" och så är det sommar på allvar.

AHHH, bäst att fånga tiden innan den smiter.

Carpe diem och njut den! Puss!

Helt "sprøtt"!

"Är det verkligen någon som läser bloggar?" undrar jag lite då och då när jag inte hinner skriva eller inte känner att jag vill.

Jodå, mailen droppar in. Vart är jag? När skall jag skriva? Lite charmerande, lite stressande.

"Helt sprøtt!" konstaterar familjens blivande tonåring när jag upplyser om fenomenet.

Hon menar, att någon skulle vilja läsa vad mamma har att säga.

Ja, kanske känner man så, om man blir "pådyvlad" den åsikten bittidag och sent.

Hunden, den charmerande valpen, har fått långa skrangliga ben, växer som gräset, gläfsar åt allt han inte förstår samt har lagt sig till med "tonåringens" alla ovanor.

Inklusive att sova som en död och gärna drömma, med ljudeffekter, rörelser och allt.

Han ser minst sagt lustig ut när han skällande jagar fram över markerna fast han ligger platt på golvet i sovrummet med drägglet rinnande ur mungipan.

"Sprøa lilla hund!" säger Alvdottern, skakar på huvudet och lämnar rummet.

Den minsta har gått in i åldern "terrible twos" som det så fint heter på Engelska, mao första trotsåldern! Hennes språkutveckling spränger snart ljudvallen men ändå går det inte fort nog för "lill-stintan", hon VILL MER och när hon inte får blir hon... just det, ARG!

Hon bestämmer och det är hennes väg eller ingen väg! När livet så påbjuder att jag faktiskt säger nej, vilket bara sker ungefär femtusen gånger om dagen, ja, då brister det.

Igår eftermiddag slutade det med skotuggande och kastande av allt löst som fanns i hallen medans tårarna rann ner för kinderna och hon vrålade ur ilskans djup.

"Hon är ju helt... SPRØ!"

Jo, du gissade rätt.. Alvdottern, igen! Hon föreslog att vi skulle ta in på hotell och lämna lilla syster till pappa... Det var nytt!

Själv satt jag fast i arbete, upp till knäna, till råga på allt - den sortens arbete man inte gillar!

Saker som ligger på gränsen till att bli för gamla, "lukta lite illa", bli lite stagnerade.

Så, jag hade kavlat upp ärmarna... bestämt mig för ett krafttag och då, vips, saker löser sig.

Det krävs både vilja, jävlaranamma och tålamod blandat men det går!

Visst är det "sprøtt"? Att saker alltid löser sig trots allt!

Löser det sig inte, tja, då kvittar det.. Inte sant?

Proppen är ur! Bloggarn tillbaka!

Nu kommer det nog att rinna till...

Ha en bra dag! Håll korpgluggarna öppna efter det som är "sprøtt" det får dig att LE!

Kram!

Liten blir stor.

"Du ska inte tro att du kan komma och besticka mig med dina farm-cash" morrar dottern ilsket emot datorn och spelets fagra löften.

Jag ser upp från kaffekoppen, det sticker till inom mig - glädjen, vidunderliga glädje och samtidigt en touch av vemod.

Hon är på väg att bli riktigt stor! Min lilla fiskflicka...

Hon har ett starkt rättspatos, min stora, lilla dotter, en egenskap som syns mer och mer allteftersom tiden går.

Sent igår kväll berättade hon för mig om klasskompisen, han med diagnosen, att han nästan dagligen slår dem, i vart fall lite men att hon kan se att han blir mer och mer "balanserad".

Jag höjde ett ögonbryn.. Själv funderade jag på att ringa fröken igen, jag, terapeuten, som faktiskt vet mer om denna diagnos än något av barnen. Men här är jag inte "mitt jobb", jag är mamma.

Hönsmamma...

"Vaddå, vad menar du med balanserad..? Låter inte balanserat i mina öron?!?"

"Meeeeeeennnn, mamma... Han är ju lite söt nu ju, han säger saker som -ha en god helg, ta hand om dig och så vidare numera. Det är väl mera balanserat, eller hur?"

Rätt igen!! Klart det är mera balanserat!

"Bankandet" dvs slagen ser hon som ett uttryck av hans diagnos, inte av honom.

Tänk om alla vi vuxna kunde vara så storsinta!

Hon vill bli veterinär, hundpensionats ägarinna, skådespelerska eller hjälpa barn i andra länder. Jag håller mina pengar på det sista!!

Men för mig får hon också gärna gå in och förändra rättsväsendet, min öppen sinniga fisk.

Eller förresten, hon får göra vad hon vill, leva vart hon vill, dansa på vilka bord hon vill BARA hon finner lyckan!

Jag skall lära henne att stabilisera sig, sätta behov på plats, vara närvarande i ögonblicket och samla på dem.. Sen kan jag inte göra mera!

En hönsmammas lott. Fast lite nyfiken är jag också. Bara inte tiden gick riktigt såååå fort.

Ha en bra dag!

Dags att axla manteln!

Vägen visar sig allt tydligare, vägmarkeringarna är synliga nu...

"Bara" att rulla... Släppa handbromsen och ge sig av!

Ögonen på vägen, ingen annanstans!

Fega ur - är inget alternativ.

Jag är lite rädd, lite upphetsad, lite skrämd av tiden och min inre beacon...

Övermoget redo och orolig som ett barn - i samma person.

Tvekan får göra mig stark, vara min utvärderar och vän.

Nytt blod, ny tid, ny energi.. ny växt!

Ljusets krigare vädrar morgonluft!

"You're a good soldier.Choosing your battles
Pick yourself up,dust yourself off and back in the saddle
You're on the frontline. Everyone's watching
You know it's serious. We're getting closer
This isnt over!

The pressure is on...You feel it!
But you've got it all! Believe it!
When you fall - get up! And if you fall - get up!

Listen to your god! This is our motto
Your time to shine, do not wait in line
Y vamos por Todo

People are raising their expectations
Go on and feed them!
This is your moment -No hesitations!"

Dagen efter kursen...

Så hudlös man bara kan bli! Så många vägar att gå.

Så många kopplingar, så många möjligheter, så många saker kvar att göra...

Livet är en enda inkorg! En inkorg jag inte känner att jag mäktar med idag.

Kristallklar, hög klarhet i vissa lägen, såsom genomskinlig nattgammal is men håller den att gå på? Eller måste jag förbereda mera?

I andra hörnor - gammalt damm, bråte och skit, ut med det gamla livet.

Hur skall man orka hålla på och rya? Då får ju inte jublet plats!! Men ut måste det...UT!

Måste städa men orkar inte idag, vågar inte. Städning innebär konflikter och jag är trött.

Så in i märgen trött.. Kryper upp i min rosa Pion, drar dess mjuka kronblad över min sargade kropp och låter sömnen hämta mig. Imorgon skall jag....

"Aspire...

Honour the light and reach for the stars.

Embrace the heart to heal old scars.

Reveal the hurt, release the pain

Comfort the lost, let peace remain.

Walk with your dream,

Aspire to be,

All you were born to know and to see"

Att resa i energier,

I helgen skall jag gå på kurs, förnya mitt Aura-Soma certificate, umgås med likasinnade och färgerna. Det känns underbart!

För mig har kursen dock redan börjat... Låter det märkligt?

Ja, det kanske är det men för mig är det en realitet.

I samma veva som jag anmäler mig till kursen sätter jag en inre riktning, mitt fokus flödar emot kursen och det curriculum som satts.

Nu menar jag inte bara rent medvetet dvs att man läser på lite extra, plockar fram info, tittar på anteckningar osv. Nej, jag menar undermedvetet. Drömmar, rörelser, förändringar i energierna tom känslor som kommer upp.

När jag stannar upp i vardagen, ger mig själv tid att lyssna inåt så känner jag detta subtila brus, denna underström av energier. Spännande och fascinerande.

Några av kursdeltagarna, de nya, de började redan i Tisdags. Vi gamla i gemet ansluter på Fredag.

När kursen då drar igång på Tisdagen intensifieras denna känsla inom mig, att det sker saker, att energierna förbereder sig.

Lite som "resfeber" fast det handlar om kursen, dess innehåll och förändringarna i mig mer än något annat. Vad skall det bli av denna helgen?

Vad skall jag hämta hem??

Förväntan & glädje!

Som toppen på kakan får jag umgås med goda vänner, träffas, samtala, stärka band och fylla på.

Kanske, kanske har jag också lite tid att bara sitta? Äta själv, dricka en varm kaffe - inte alltid en småbarnsmor förunnt. Plus att det är underbart att komma hem till de som längtat på Söndag speciellt när man längtat själv.

Lite distans då och då är bra och det är alltid mysigt att vara saknad ;-))

Det skall jag bruka min helg till. Att resa i energierna.

Vad skall du göra?

Att fly.

Tillbakalutad i soffan med min kaffekopp, TV:n på, spisen som brinner, fåglarna kvittar utanför fönstret och solen letar sig upp på en ljusblå himmel.

Jag känner mig så lyckligt lottad, så säker och så jävla hjälplös!

Har precis läst ett kort mail från min kontakt/kollega i Japan.

I skrivandets stund sitter hon antagligen i en bil på väg bort från radioaktivitet och nya risker - tror hon, hoppas hon.

Bilen är tankad till max. Det är så långt de kommer att komma plus en liten dunk som slangats ur extra bilen. Vad de skall göra när den är slut, det vet de inte.

Kommer tid, kommer råd. Gå - är ett av förslagen.

De reser på natten. På dagen brukas bilvägarna av andra, uttryckningsfordon, hälsopersonal, regeringsbilar osv.

Hon vill ner till en annan lokal, söderut, där läkemedel finns. Där hon kan dra sitt strå till stacken, arbeta med de skadade som nu flyr hals över huvud.

En flykt för att göra något bättre..

De hoppas att kontakten därnere, min favoritöversättare och stöttepelare verkligen finns därnere och inte hos föräldrarna i Sendai. Ingen har kunnat komma i kontakt med varandra sedan nätet kollapsade och strömmen saknas.

En rörelse utan koordination, hon bara hoppas, hoppas...tills vidare.

Jag frågade om jag kan göra något, sända något...

Nej, ingenting finner mig svarar hon, inget kommer in då posten inte fungerar som den skall.

Du kan be, säger hon, be för oss, be att de håller sin hand tätt, tätt över vårt arbete.

Jag lovar inom mig, några nya mail är det inte tal om nu. Inte på ett tag.

Plockar fram rökelsen som hon gav mig att rensa emot negativa energier, för att skydda mig.

Tänder den, böjer mitt huvud och ser deras glada ansikten framför mig.

Måtte det gå bra! Måtte de nå skolan, medicinerna.

Måtte gudarna lugna detta kärnkraftverk och ge Japanerna lite andrum.

Jag finns hos dem i tanke och hjärta! Delar av mig önskar att jag kunde åka, resa dit, hjälpa till, arbeta med mina verktyg hos ett folk i behov av all hjälp de kan få.

Det är inte möjligt i detta nu så jag fortsätter att be, be och hoppas, skicka energi.

Vänta på nästa mail.. Ett mail som blivit mig lovat.

Ki o tsukete... Mata ne!

Finna "HOPE" tillbaka...

När jag var 17 år fick jag min mors ringar.

Hon hade precis gått bort och min far kunde inte behålla dem, han orkade inte, han ville inte.

Några månader senare fick jag hans ring också, ett desperat försök att släppa det som varit.

Sedan dess har de flyttat med mig, från plats till plats, från hus till hus, från delar av livet till andra. Far och jag talade om dem för kanske 10 år sen. Han tyckte jag skulle göra ett smycke av dem, smälta dem samman och kunna använda dem.

En god idé men jag visste inte riktigt till vad så jag väntade.

I våras flyttade vi igen. Jag packade mammas (och pappas) ringar i handväskan, vågade inte ha dem någon annanstans. Så, några dagar senare skulle vi till Oslo.

Jag vill inte ha dem i handväskan in till stan, tänk om jag skulle råka ut för nåt så jag lade ur dem. På detta sätt mindes maken det, mindes jag det...

Detta är i Maj, månaden då min far insjuknar på riktigt.

Mammas ringar försvinner in i tomma intet. De är helt enkelt puts väck.

Vi har sökt och sökt. Pappas - ligger i lådan i nattduksbordet, i säkert förvar.

Jag har känt inåt, jag har frågat, undrat men känslan har varit att de finns här.

Inte riktigt rädsla men en fundering - varför?

Pappa i fokus, javisst men så bokstavligt? När skall då de andra komma tillbaka?

Kommer de någonsin? Intuitivt har svaret hela tiden varit -JA!

Intellektsmässiga tvivel.

Nu har allt lugnat sig lite, känslorna är mera på plats och jag går till garaget för att söka efter helt andra ting i våra lådor och skåp.

En viss kartong fångar min uppmärksamhet - jag rotar lite.. Hittar saker från mitt nattduksbord i förr huset. Rotar ur min Thailändska Buddha staty, där, bland alla sakerna i en liten ljuslykta. Mammas ringar!!

Tillsammans med mina vackra änglar, min lilla Hope pojke (se ovan) där låg de och gömde sig.

De åkte aldrig i någon handväska.. Antagligen tänkte jag tanken men genomförde aldrig.

De är återförenad nu, tillsammans med pappas i skrinet.

Sorgen är delad. Det som är kvar att fundera på gäller dem båda, gäller hela mig.

Dags också att börja fundera på smycket igen, att smälta samman dem för gott.

Hope is back!

Mitt i den heliga timmen.

"Heliga timmen" - är ett begrepp som myntats av flera coacher samtidigt men jag tror att Matthew Kelly var en av de första.

Den heliga timmen innebär den tid du varje dag avsätter AKTIVT för att nå dina mål.

Det kan vara allt möjligt t ex om du bemödar dig med att äta sex mål mat om dagen för att du skall gå ner i vikt. Då kanske du lägger tio minuter på att tillaga den maten sex gånger om dagen - tid du investerar för att nå ditt mål, viktnedgång.

Många jag känner lägger sin heliga timme på meditation, yoga, kontemplerande.

Andra lägger den på träning eller skrivande..

Är det egentligen så orimligt att be om?? En timme egentid om dagen.

En timme att komma närmare det man önskar sig mest av allt.

Själv önskar jag mig egentligen TVÅ heliga timmar om dagen, en fysisk och en mental.

Jag vill ha en timme till någon form av träning och gärna, gärna en timme till att skriva, förbereda, läsa, meditera.

Jag har ju mål och önskningar på båda fronterna.

Ibland när jag är riktigt"ambitiös" eller modig eller är det kanske tom dumdristig, ja, då försöker jag göra detta tillsammans med barnet/barnen och/eller hunden.

Är det då en "helig timme" undrar du??

Nej, det är det INTE! Att genomföra ett yogaprogram på golvet medans lillan håller i ens huvud, trycker pussar i ansiktet på en och skriker "Mammma,mammammammaa.." samtidigt som hunden sliter och drar förtvivlat i den konstiga blåa saken som INTE hör hemma på golvet - det är en pärs och inte ett dugg vilsamt.

Men vad gör man om man är envis? Vad gör man om man VILL ha sin heliga timme?

Den mentala timmen störs också ofta av "teknostressen". Jag ser mina obesvarade mail, telefonen ringer, jag ser något jag vill läsa på nätet osv. Det är svårt att stänga av. Det är svårt att får till det.

Faktum kvarstår dock - jag tycker man borde ha rätt till en timme om dagen till egen aktivitet, oavsett vart man är, vad man gör. Något man aktivt valt...

Jag tror det är så man kommer framåt.

KRAM

I gryningens timma.

I gryningens tystaste timma smyger hon på ljudlösa fötter in i mitt sovrum.

Jag hör henne komma, prassel när hon rör sig över golvet avslöjar henne men jag öppnar inte ögonen, bara ler.

Det var länge sedan!

Jag makar mig lägre in i sängen, gör plats för henne att sitta.

Hon sätter sig, smeker min panna med en sval hand, berör min kind, följer mina läppars linjer med fingertoppen...

Jag suger i mig närheten, värmen, kunskapen, vetskapen.

Så håller hon min hand, den andra på min panna, på min kind.

"Du är på rätt väg nu! Du vågade möta din dröm, du har tagit steget.

Det var bra, mycket bra. Dit du skickar fokus, dit går dina energier.

Islossning, mitt hjärtegull."

Jag ser emot dörren, där står drömmen och vinkar, nickar uppskattande.

Jag har tagit steg emot mig själv, för mig själv. Steg ur spiralen, in i det okända, in i det nya.

Om någon månad vet vi, vet jag men jag skulle bli förvånad om det inte var meningen.

Allt tyder i vart fall på det.

"Lite mera städning finns dock kvar.. Det tror jag du vet.

Det är inte mycket dock, bara lite puts! Ta tag i det så är du redo sen"

Hon nickar lugnande, smeker mitt hår, pussar mina kinder och viskar försiktigt:

"Sov nu, skatt, det är fortsatt någon timme till morgonen!

Älskar dig!"

Jag flyter bort i trygghet, kvittot är här, hon är här.

Resan har börjat, kompassen inställd...

Sitter och håller på det!

AAAAAsccccchhhhhh, jag sitter och håller på ett mail!

Ett mail som innehåller en del "sanningar", sanningar för mig i vart fall.

De är sprungna ur en längre tids diskussioner och funderingar och jag vet inte hur det kommer att emottagas. Usch...

Att göra eller inte göra - det är frågan.

Tar personen i fråga detta på rätt sätt kan det bli hur bra som helst, det är ju det jag vill.

Faller det i vrångstrupen, tja, då vet i sjutton vart vi hamnar.

"Är det viktigt att vara fin i kanten?" diskuterade jag med en annan väninna igår.

Ja, i vissa fall svarade hon ärligt.

Jag är nog inte alltid det, fin i kanten alltså utan jag "call them as I see them".

Borde veta med 40 års praktik att det inte funkar alltid. Alla är inte mottagliga för min världsbild jämt och ständigt, faktum är att de flesta blåser i vad jag säger, de har ju sin egen.

Helt rätt så!

Vi kommer alla ur vår egen plats, vår sanning, våra åsikter och vi är redo vid olika tidpunkter.

Lika svårt som att plocka ut den enda mogna mangon i ICA´s fruktdisk.

Man kan komma hem med en omogen en, man kan komma hem med en som redan är rutten på insidan men då och då kommer man hem med den perfekta, den smakrika.

Är det detta sökande som gör det? Att man fortsätter, att man utsätter sig, att man kanske växer en bit...

Jag vet inte, jag bara tror, undrar, grubblar och vet att just nu är det läskigt!

Läskigt att trycka på sänd, blotta mig, mina åsikter och ställa mig i regnet av kulor och åsikter.

Lättare att krypa under stenen, gråta, hitta på ursäkter, förlåta och gå vidare.

Nej, inte denna gången!! För viktigt, för stora vinster om det löser sig...

Vi hoppar! SÄND!

Fem spänn för varje nej?!

Dottern stövlar in i köket, ser på kakburken. Hon älskar pepparkakor!

"Kaka! Kaka!" Ingen tvivel där.. Ok, maten är intagen, en kaka är på sin plats.

STOOOR tugga, njutning i hela ansiktet.

SÅ, med kakan i högsta hugg hör hon något som låter och vänder på huvudet, kakan mitt i handen, hänger ut som en slips.

Hunden är inte sen att reagera, vips, han snor kakan ur dotterns hand!

"NEJ!" vrålar jag och sätter efter hunden men framför mig springer dottern.

"EJJJJ" gastar hon och innan någon hunnit säga kaka igen drar hon resolut kakan ur hundens mun. Han smackar förtvivlat på den sista smulan medan dottern triumferande stoppar reste i, jo, just det, SIN lilla mun!

Ett nytt "NEEEEEJJJ" undslipper mig men till vilken nytta?

Den hunddräggel fyllda kakan är redan långt ner i magen och dotterns blick är tydlig:

"Fattar ingenting! Jag gjorde ju rätt" säger den. Jag tog ju tillbaka kakan.

"Kaka" säger dottern och pekar åter på burken. Hmmm...

Sekunden efter promenerar hon ut i hallen, kakan denna gången i säkert förvar i magen.

Rassel från hallen, helt tydligt ett ljud av plast.. tystnad.

Tystnad lika med farligt, det vet alla föräldrar och jag skall precis ta mig till hallen då hunden kommer galopperande med en rulle hundbajspåsar i munnen, inte ihoprullad, utan utrullad..

Som ett banér följer den honom.

Dottern leker eftertrupp. Både hon och jag gastar "NEJ, NEJ"!

Hon plockar ner, han plockar upp och strimmlar - bra gäng.

Okej, dags för lite fika.. Lugna ner allt lite.

Fram med juice, några av de där kakorna, lite frukt, lite godis..

Mums - dotterns ögon lyser, hon klättrar själv upp på stolen, sträcker sig efter första bästa bit, ser på hunden, ser på mig, ser på biten och... kastar den till hunden.

"NEJ, Selma, inte choklad till hunden".

Fundersam min. Jasså, inte det... I nästa sekund faller nappen emot golvet.

Snapp, hunden har den! Vilken seger! Vilken vinst!

"NEEEEEJJJJJ" kommenderas ut mellan väggarna. Kan jag få fem spänn per gång?

Då är jag miljonär innan sommaren och kan åka på den semester jag kommer att behöva!

Skojar bara... De är söta båda två, galna, söta, sköna, vilda och underbar.

De växer upp! Tills dess får jag beväpna mig med "neeeeeejjjjjjj".

Fick med det..

Igår kände jag mig närvarande på ett "normalt" sätt för första gången sen alla sjukor och dagen innan till trots eller kanske pga av den.

Känner du igen den känslan? Medans smärtan eller sjukan pågår så tror du inte den skall gå över? Vet du vad jag menar då?

Så, så släpper smärtan och världen liksom ljusnar...

På detta sätt upplevde jag gårdagen. Vaknade med ljus i ögonen, vaknade med glädje till hundens gnyende och mjuka nos. Vaddå problem att gå ut i morgonrocken med en galen valp?

Jag njöt vädret, njöt hunden, gick in, klädde mig och gick ut igen. Solen värmde mitt skin..

Det enda som fattades var energin i benen att åka skidor med, det saknar jag fortsatt.

Men ändock, ljus föröver liksom.

Jag är känslig just nu. Hudlös av energilösheten men jag försöker tanka där jag kan.

En underbar biltur till Sverige med maken och vessla dvs lilltjejen.

Mitt favoritkaffe, kassler, bacon, knäckebröd.. Mmmm, min Sverigetarm fick sitt, maken fick snus, lillan fick solrosfrön!

Jamen hallå - hon måste väl ha något av sin mamma trots allt!!

Solrosfrön, avokado, fetaost - I rest my case, som de säger på amerikanska serier.

Vägen hem - ett litet ansikte som trycks intill mitt, ögon som säger mer än alla ord jag har.

"Älskar dig, mamma!". Skön sömn med hennes huvud i min hand... Makens trygga körning.

God mat, favoritkryddan - Cacao och chilikryddad kyckling - film, närhet.

Några utbrott på oordning och gräl mellan lillan och hunden, det medges.

Men ändå, lite energi för min trötta kropp.

Insåg när jag varmt uppkrupen i älsklingens famn summerade dagen - jag har fått till det idag! Jag har fångat många ögonblick till mitt hjärtas pärm!

Jag har varit försiktig med energierna.

Jag har tankat!

Dags att väcka familjen till Söndagsfrukost med leverpastej, messmör, knäckebröd...

Sen ni - HEJA NORGE - fler guld!!!

Ha en bra Söndag!

Ett liv efter..

Väl nedsjunken i soffan...

Tack gode Gud för VM! Vad skulle jag gjort annars?

Finns det verkligen ett liv efter detta?

Influensan, eller vilket av djävulens verktyg detta nu är, har tagit om.

Djupt liggande hosta, feber, ont överallt inklusive i huvud och lungor. Kan rita lungorna bak på ryggen och, ja, tycker enormt synd om mig själv.

Känner på den känslan, försöker inte bedömma den...

Snackar med en kontakt, bokar om ett möte.

"Låter som du går igenom en Hard core detox.." säger hon beklagande.

Ja, jag ha hört denna förrut också. Vet att det ligger en del sanning i det.

Släppa det gamla, få ut sorgen, välja om... Denna biten är kanske inte problemet.

Problemet är att se framåt i detta nu.

Den som är sjuk vill bara en sak - bli frisk - heter det så fint. Jag håller med!

Ingenting orkar jag, ingenting kan jag och ingenting vill jag i detta nu.

Detox eller ej, vidare kommer jag inte och soffan känns trång, huset likaså.

Längtar efter fräscha blommor, i vårlika färger, prassliga damtidningar, praliner, nej,de kan jag inte äta, hostan blir för svår.

Nej, kanske en smoothie eller kall juice.

När jag känner på det så vet jag att det är "fräsch" som är nyckelordet...

För jag känner mig som motsatsen! Som en stor, snorig, illaluktande, svettig, overksam blobb.

Inget att göra... Sjunka ner i soffan, kolla in Kollen tåkan, nya medaljer - resten får så att säga bli historia.

Om det nu finns ett liv efter influensan.. Inte övertygad i detta nu!

Ha det gott!