Ibland hamnar man i en situation där två individer ser på exakt samma händelse/person/situation med helt olika ögon.
Det är som om man ser världen från helt olika vinklar tom som om man inte ens ser samma värld eller borde jag säga, i värsta fall som om man inte ser samma värld.
Tacknämligt nog har det inte skett mig så många gånger i livet.. Jo, naturligtvis att någon sett världen från en annan position, det händer titt och tätt.
Men igår hände det alltså, jag upplevde att personen i fråga inte ens såg samma värld som jag!
Det som kanske smärtade mig mest var att denna någon inte ens undrade över hur jag kunde reagera som jag gjorde trots att vi känner varandra så pass väl. Min reaktion avvisades bara som ovidkommande och överdriven och den bakomliggande orsaken lades på något mig närstående. Sålunda skuffades problemet över helt och fullt på min tallrik..
Ungefär som att ursäkta mitt beteende med att jag hade mens, hade blodsockerfall eller något ty förslagen på anledningen till mitt beteende landande inte långt ifrån dessa banala tilltag till ursäkter.
Normalt sätt hade jag nog blivit arg men jag orkar inte det! Drivs jag till denna ilska så stänger jag ner, stänger ut och det vill jag inte. Vill försöka få personen att åtminstone se på de "luddiga" fakta som finns i målet men jag inser nog slaget förlorat innan jag ens börjat.
Vad gör man när de två olika världsbilderna skall "merge", hittar inget svensk ord här.
Integreras i varandra, smälta samma och fungera ihop för att de måste och bör.
Vad gör man då? Vad gör man när man inte känner att man når?
Igår fick jag också rådet att handha det som jag "skulle gjort på jobbet"! Ytterligare en irro faktor - jag är inte på jobbet! Jag är privat och vad som sagts på jobbet - skulle de vilja höra det? Jag undrar det, jag.
Första rådet skulle vara att fråga - har detta varit uppe förrut? Svar: ja!
Har det förklarats tidigare från din ståndpunkt? Svar: ja!
Har svar/respons/reaktion kommit? Svar: ja, till en viss del! Men det uppkommer nya grejor, saker förändras och det skall repeteras, repeteras, repeteras för att fungera.
Det orkar jag inte, vill inte, för en del av mig anser att om man tjatar samma sak gång på gång på gång och får samma dåliga gensvar eller inget gensvar alls så är man en idiot!
Något måste förändras för att en ny sits skall komma till.
Eftersom jag inte kan förändra andra än mig själv så återstår då bara två reaktionsmönster i min bok - ignorera, svälja mina reaktioner och min världsbild i varje sådan situation.
Eller avstå från att utsätta mig för dessa situationer.. Då det andra valet inte är ett alternativ så finns bara det första kvar, eller? Har du något annat förslag?
I min sorg över denna sits står jag mig slätt, måste slicka mina sår och överblicka "skadorna" innan jag vet hur jag skall "bete mig igen".
Känner mig som den alien jag kände mig som ung, trodde jag var ute ur den kylan..
Vinter inne liksom ute!
I tre rum ligger tre barn och sover sin skönhetssömn.. Fast klockan närmar sig nio.
Den minsta har förvisso ätit sin "frukost tutte" för några timmar sedan, skrattat lite åt mamma och pappas morgon bestyr och sedan somnat om med kinden tryggt parkerad på denna mjuka, matgivande kulle.
Modern somnade också om en stund, det medges, innan klockan väckte henne med sitt envetna pipande. Hon skulle upp och ringa, boka möten.
De två stora satt uppe länge och spelade PS3. Jobbade hårt på att räkna ut hur man på bästa sätt kommer runt ett av spelens svårmanuvrerade bana. Åttaåringen älskar att ha den stora brodern i huset! Han som kan spela basket tom är tränare i basket, som kan lära ut alla spelens trix, knyta kuntar på de med kärlek hemgjorda halsbanden. Att slå honom i boxningsspelet, det smäller högt det!
Storebror verkar också njuta av uppmärksamheten, än så länge. Han söker jobb i den stora staden och skall om någon timme börja sin "knatande vandring" med CV:t i handen, igen.
Det är höstlov - behöver jag säga mer? Någon dags hemmavaro innan vi tar en minisemester för att förhoppningsvis hinna umgås lite innan vardagen och sysslorna tar vid igen.
Det har varit en hektisk sommar, en hektisk höst utan ledighet så nu känns det faktiskt riktigt skönt att komma iväg.
Jag behöver inte skjuta älg för att känna mig levande. Långa promenader i det fantastiska vädret, under de underbara färgerna räcker sååååååå långt.
Sen får det gärna bli älgbullar och rårörd lingonsylt med nyskördad potatis när jag kommer in!
Det smakar mums!
Eller som igår, fiskpudding med stekt lök och kokt potatis efter att jag med vagnen gått vilse i fjället bakom byn. Nej, jag är inte "gå vilse typen" normalt sätt. Har ett mycket gott lokalsinne men kringelikrok vägarna igår "fick mig". Nej, det var inte det jag skulle berätta om denna gång!
Höstlov var det.. Njut det när det kommer, ni därborta i förskingringen som fortfarande har ett oöppnat höstlov att njuta. Vi har redan börjat knapra på vårt och det smakar GOTT!
Så.. Här i veckan kom de äntligen! Mina siffror!
De som innebär att den norska staten vet och accepterar att min man (som hade dem sedan tidigare), jag och våra tjejer bor på samma ställe och är officiellt inflyttade dvs våra norska personnummer.
Någon frågade mig: "Vaddå norskt personnummer? Får man välja ny födelsedag då eller?"
Delar mig skrattade men den astrologi intresserade delen såg en poäng - tänk att få kunna välja en ny dag med andra förutsättningar!
Nu är ju astrologi en vetenskap som handlar om förståelse av det egna självet så det hade ju bara slutat med samma sak ändå dvs en massa jobb.
I fredags kunde jag sålunda också få ett bankkonto samt beställa ett Visa kort. Låter kanske löjligt i dina öron men i Norge har Visa korten ditt foto på baksidan, personnumret samt fungerar som identitetskort. Igen, inget kort lika med identitetslös nästan..
Norska butiker, posten osv tar heller inte vilket kort som helst (läs utländska) eftersom man inte kan se om det är ett kreditkort eller betalkort. Det beror antagligen på att vissa norska varor inte får säljas på kredit t ex alkohol. En sund inställning men jäkligt irriterande när man bara har ett svenskt visa eller företagskort.
Komihåg det vid nästa semester i Norge -Visa är inte lika med cash här, det är bara ytterligare en plastbit. Så, "cash is still king" i Norge!
För mig har det varit nyttigt också, nyttigt att behöva planera, låna min mans kort vid behov men på det hela taget vara utan. Har inte varit utan ett kort på snart tjugo år.. Man tror inte man klarar det men det gör man alltså!
Personnummer innebär också att jag kan starta mitt företagande här i Norge och det är ju lite bråttom, bråttom eftersom någon föräldrar penning inte fanns att hämta från moderlandet.
Nej, såklart, jag är ju inte längre en mjölkande skattebetalare utan en som behöver.. För första gången och då stängs dörren.
Bitter? Nej, fortfarande PISSED! Bitter orkar jag inte med. Det smakar så illa..
Nu börjar alltså läsandet för det krävs kunskap för att starta, kunskap om landet, företagandet, skatterna, avgifterna, skyldigheterna och rättigheterna.
Denna gång kan jag göra det annorlunda, göra det bättre förhoppningsvis.
En 58 sidig fil med introduktionsinfo ligger här och väntar, bakom firefoxens skinande sidor.
Bara att tugga och svälja, smälta och köra! Jag har mina siffror nu.. JIPPY!
"Jag kommer från en plats där man kan vandra i timmar i skogar utan att möta en väg eller själ. Där furor är långt vanligare än träd som bär blad, där björn och varg är långt vanligare än kanin och fasan, där man känner varje insjö men aldrig sett något hav!
Jag kommer från en plats där människor lever i snäva cirklar, där orden är få, traditionerna många och tunga. Där var man har sin lott och aldrig bytas de två, där sagt är sagt och där löftet aldrig kan omvärderas, där tillåtelse och förlåtelse är lika svåra att få.
Dit kom jag..
Men innan dess, innan dess kom jag också från en annan plats...
Jag kom från början från en plats av kunskap och ljus, en plats där allt beror på, där löften baseras och omvärderas på rådande omständighet.
Jag kommer från en plats där björnen delade mitt bord, där ljuset dansade genom trädens kronor, där hav och sjö möttes i ljuvaste förening. Där lotterna bytas och ändras allt beroende på vem som är mest kapabel, mest engagerad, mest redo.
Jag är på väg tillbaka dit!
Jag har sett båda ytterligheterna och nu har jag balanserat dessa två.. Hittat mitten.
Inte längre fast i det förflutna, inte längre besatt av framtiden!
Nuet existerar som en kombo av allt som är jag, polariteterna får förbli, att använda som verktyg! Skillnad är att jag styr dem, inte är slav under dem.
Ytterligheterna är inte fel, inte heller mittpunkten!
Alla lägen är användbara men som sagt, men som sagt, jag styr dem inte de som styr mig.
På tysta tassande tofflor följer han mig genom mörka rum till köket.
Hans hand mellan kaffekannan och barnet i stolen på golvet,
mjuk smekandes mitt huvud medans jag försöker vakna till en ny dag.
Hans porlande skratt då jag tar för allvarligt på mina små misstag och morgonens irritation,
långsamt skakar han sitt huvud, säkert tänker han "att du aldrig lär dig"!
Tyst, tyst viskar han nya idéer, nya tankar och kärleksfulla budskap i mina öron.
Aldrig, aldrig någonsin misströstar han, aldrig ger han sig, vare sig jag lyssnar eller ej.
Han vet! Vet att jag förr eller senare hör honom - vattnet urholkar alltid stenen.
Mjukt för han min hand till vagnens missade knapp, visar och beskyddar.
När jag är rädd har jag ofta min hand på hans skuldra och mina ögon stängda.
Följer honom i blind tillit då han alltid leder mig rätt.
När jag är trött, obstinat eller bara allmänt velig lägger han sin hand mellan mina skulderblad och varsamt men bestämt för han mig åt det håll jag vet jag borde gå.
Jag glömmer honom ibland, förnekar honom lika ofta, skäller på honom, bönfaller honom och likt en tålmodig förälder följer han mig ändå, av kärlek, ur kärlek.
Han syns och märks tydligast i naturen där han lättast kan visa sig för mig.
Sålunda för han mig till platser där himmelens tak blandas med lövens spelande grönska, där blommorna prunkar och frodas, där fåglarna nyfiket underhåller med sin förföriska sång.
Där kan vi mötas och kommunicera som de vänner vi är och alltid, alltid går jag därifrån full av energier, nytänkande och kärlek, En extra liter av himmelens bränsle, att använda och bruka som jag anser bäst.
Jag skall hålla min ö nu, behålla denna energi till konstruktivt skapande!
Rikta den och inte slösa med den likt den som ger sina pärlor till svin - inte för att han skulle ha något emot det! Han ger mig full frihet, litar till min omdöme!
Nej, för att jag känner att det är dags nu. Dags att skapa.. Payback time!
Med en Ängels stöd!
Gårdagens morgon med all dess förtvivlan smälte till eftermiddagens hämtning såsom smör smälter i solsken.
Strålande barn.. "Mamma, mamma, Julia och jag har byggt en trädkoja, vi har en hemlig klubb och vi.. blablablablabla" Hon bubblar som en champagnekork och ger utan att tveka dagens morgon en femma och hela dagen en klar tia!
Ja, vi har infört det för att jag skall få någon form av måttstock på dagen, dess kvalité och innehåll för henne.
Samtidigt hörs ett mystiskt gurglande ljud från vagnen.. Selma står parkerad under en av skolans stora träd eftersom vår yngsta förmåga är en blivande trädkramar! Och just nu, ett riktigt trädfreak, kan ligga tyst som en mussla under träden och kika i timmar. Säkert rofyllt och vackert MEN nu kommer alltså ljudet.. Jag rusar fram och förväntar mig spyor, gråt.
Istället storler Selma med ögonen i kors då hon försöker fokusera på ett löv som fallit ner från trädet och landat på hakan. Ingen oro där inte!! Bara ren och skär lycka!
Kunde hon prata hade hennes kommentar säkert varit "Titta, titta mamma! Trädet kommer och hälsar på mig när det klär av sig!"
Vardagen är här och ändå, små mirakler här och där!
Kvällen innebär läxor, föräldrarmöte och en bebis som behöver både bada och bajsa. Mycket att läsa, mycket ord som snurrar runt i mitt huvud.. Nya ord, nya betoningar.
"BUUUÄÄÄHH" Mitt i natten vaknar jag med våt bebis, byter som i trans, ger henne bröstet och hinner tänka "Snart Tirsdag..". Somnar om!
Vaknar tidigt, kaffe, mail, face book, dagens tysta stund.. Några timmar senare läser jag dagens korta inlägg på FB igen av en slump och inser att mina Tisdagar, vardagen i veckans början plötsligt har blivit en Tirsdag!
Intressant! Det händer saker som jag inte alltid ser. Tack gode gud för det!
Får vi nu bara lite bajs också, ja, då är vår lycka gjord. Dagen räddad.. Vår Tirsdag!
Det kanske värsta man kan hör på en skolgård är:
"Snälla mamma, gå inte! Jag vill vara med dig, jag har ingen att vara med, ingen vän!"
Dessa ord gavs till mig denna morgon av min ljuva dotter och jag blev inte förvånad. Det har legat i luften en tid..
Först veckan, kanske även andre veckans smekmånad är över. De dagar då det stod fyra, fem tjejer och väntade på oss då vi strävade i backarna upp emot skolgården.
Gängets ledare heter I. Hon är den där gränslandstjejen, hon som har stora systrar, de coola skorna, som kan och vågar prata med vuxna tom med mig. Bakom hennes ögon ser jag osäkerheten, skygghet och kanske framförallt avundsjukan.. Claire har ju sin mamma med sig till skolan varje morgon, får gå hem varje em istället för till fritids.
Det är svårt att vara barn, svårt att vara avundsjuk, svårt att önska sig..
I och hennes gäng har slutat att söka Claires (och min uppmärksamhet). De vet det de behöver veta nu och de gillar det inte!
Min dotter har nämligen, och har alltid haft en stark känsla för integritet! Jag önskar ju kunde säga att det var/är min förtjänst men det är inte hela sanningen. Det är helt enkelt Claire!
Hon är sådan.. T ex talar hon inte om "vår familjs angelägenheter" med sin pappa, inte heller skulle det falla henne in att återberätta vad hon och hennes far talat om i telefonen till mig.
Så är det bara.. Var sak på sin plats.
Sålunda, när I talar om för alla vad de skall göra och säga i t ex leken eller spelet, tja, då blir det problem. Claire säger ifrån, vill inte vara med och vips, är hon utfrusen!
När jag ber henne kompromissa tittar hon misstroget på mig och undrar varför bara hon måste göra det. Varför gäller det inte I också?
Vad svarar man? Hon har ju rätt! Det gäller I också.. hon kommer också att få lära sig detta så småningom antingen den lätta eller den svåra vägen.
Problemet kvarstår - min dotter har en egenskap som är värd att högakta och stimulera då den är guld värd som människa och vuxen.
Men vad händer med henne nu då? Vad händer de dagar som är som idag då hon inte orkar ha det "fantastiska skin på näsan" som hon nästan alltid har annars?
Jag vet att hon klarar det, inte tu tal om annat men samtidigt tycker jag att det är fascinerande att leka med tankarna och titta på fenomenet.
Att en egenskap är så eftertraktad i en tid i livet och så totalt oanvändbar i en annan..
Allt beror på situation och hur man ser det. Allt är polaritet!
En sak är dock säker - hon är min hjälte! Jag önskar jag tacklade alla nyheter med hälften av hennes mod då hade jag kommit långt!
God MÅndag och uppstart till er alla!
Ny morgon, nytt ljus. Så är det alltid..
I den arla morgon stunden läser jag gårdagens blogg om ensamhet, läser de extremt snabba reaktioner jag redan fått på mailen från fina vänner och trogna läsare.
Tack för omtänksamheten! Ge gärna er feedback direkt på bloggen, det är roligt att se att andra tänker som just DU! Men för guds skull, sluta INTE skriva till mig privat också!
När jag vandrar mellan fönstret, vaggandets det barn som bör somna om kommer jag att tänka på att jag har en pärm med ej färdigskrivna alster som det var länge sedan jag tittade i.
Så, vid nästa tillfälle, vid en liten mellanlur plockar jag fram den och mitt öga faller på något jag inte läst på länge, eller kanske aldrig läst "på riktigt".
Bönen heter "Desiderata" och återfanns i Old Saint Paul's church i Baltimore, den är daterad 1692 och handlar om "livsregler".
Mina ögon faller genast på följande rader..
"Nurture strength of spirit to shield you in sudden misfortune. But do not distress yourself with imaginings. Many fears are born of fatigue and loneliness.
Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself!.
You are a child of the universe, no less than the trees and the stars. You have the right to be here.
And whether or not it is clear to you, no doubt, the universe is unfolding as it should!"
Hela bönen? Kommer under dagen i sin helhet på min "maudsvraavvarlden.blogspot.com" blogg då jag även hoppas få upp denna blogg igen med trogna läsare.
Använd din Söndag väl, njut av universums rörelser i ditt liv!
Det händer då och då, man känner sig ensam fast man är mitt i!
Ensam fast man sitter i händelsernas mitt, ensam fast någon pratar med en, ensam fastän man är en del av..
Kanske gör man sig ibland ensam, fast man inte är det.. Kanske man blir ensam, fast man inte vill!
Just nu är jag ensam av trötthet, av att jag känner att ingen förstår mig..
Egentligen vill jag bara krypa upp i en famn..Vila ut. Men ingen famn finns att få just nu - allt är upptaget och för det som är kvar är det jag som är famnen.
Jag skall ha energi kvar, jag skall räcka till, jag skall sträcka mig nu..Jag skall ha något att ge och det är tomt.
"Låt sorgen urholka dig så att glädjen får plats!" Jag låter tröttheten urholka mig så att kanske energin för plats.
Jag vill inte vara ensam mer!
Min helg avslutades med ett besök, besök av en vän, "kollega", inspiratör och likasinnad.
Det är alltid ett nöje att träffa henne då hon sprider så mycket kärlek omkring sig, delar med sig av sina kloka tankar och kanske framförallt, i vart fall i mina ögon, hon vågar ge av och visa sig som den hon är.
Nu ville hon använda mig som bollplank eller som hon själv kallar det - "använda sig av mina gåvor, min kallelse!"
Efter hennes besök och vårt rika samtal vandrar jag hemåt funderandes över just detta...
Jag står ju i begrepp att forma min nya yrkesmässiga identitet i det nya landet - vad är det jag vill? Vad är det som är jag? Vad lärde jag mig förra gången jag startade upp och kanske framförallt, vad har jag lärt mig under resans gång? Vilka är dessa gåvor?
När man är hemma och samtidigt på en ny plats, utanför fast ändå mitt i på något sätt.. Tja, då kan självförtroendet tryta. Man funderar över om man fortfarande kan.. Om man fortfarande skall.. Har jag en "kallelse", en livsuppgift och vad består den av i sånt fall?
Jag vet att jag inte är ensam om dessa tankar! Jag får den av klienter ofta, av kursdeltagare och elever ännu oftare och frågorna är desamma som de jag ställer mig just nu.
Mitt svar brukar också alltid vara detsamma "man får känna sig fram, leta efter passionen, efter det som känns rätt inom en! Ibland tom efter det som "går lätt".."
Kallelse är oftast antingen så storslaget när man tänker på det att man knappt vågar andas tanken eller så är det något negativt!
"Kallelse till tandläkaren" "Inkallelseorder" "Kallelse till möte", en nunnans kall, en sjuksköterskas kall... För mig känns det som kallelse alltid används vid någon form av uppoffring. En snabb koll i ordboken och jag inser att det kommer från ordet kal som betyder uppmaning MEN även benämna, namnge, invitera, uppmana och utnämna!
Mitt "kall" känns inte som en uppoffring, det är min passion! Jag känner mig levande när jag jobbar med energierna på mina olika sätt.
Det är en av de sakerna jag inser när jag går hemåt denna morgon - att jag känner mig "halvdöd" när jag inte "får" jobba! Som om en del av mig fattas.. Som om jag lagt ifrån mig hjärtat på hallbänken och saknar det hela dagen.
Jag blir grinig, känner mig färglös och min slöa oxesida visar sig.
Ja, kära bloggläsare, jag har skrivit om detta förut men såklart, som alla andra cirklar så aktualiseras det igen nu när det "brinner till".
Dags att sätta sig ner och föra ner lite saker på papper, målbild, vilken ordning man bör ta saker i och sedan, skrida till verket.
Mr Robbins säger alltid "Don't bitch about it, change it!"
Ja, jag måste forma kallet igen, på ett nytt sätt med alla nya förutsättningar..
Det är ett måste och efter formuleringen kommer ritualerna, jobba lite varje dag emot målet, knapra, knapra, knapra.. tills man är där!
Ursäkta, jag måste gå! Målet väntar.... och jag har lite knaprande att göra!
Har du?
Tidiga timme.. Trots detta har jag redan suttit här och "marinerat" på en del saker i ett par timmar. Kan inte sova, som ni säkert förstår, då jag betalar priset för att jag envist och istadigt som en gammal häst vägrade ge upp igår.
På vilket sätt? Jo, det värker i huvud och nacke, höften är inte heller riktigt med.. och allt detta tillät jag ske med mig igår. Sicket nerköp!
Erkännandets timme - jag tycker gränslöst illa om pappersarbete typ bokföring, likaså regler, reglementen och myndigheter. Känner mig alltid liten då.. Liten, begränsad och okunnig.
Det finns alltid något jag inte vet om, något kryphål, något som influerar, något som ser till att de har rätt och jag har fel. Ja, så känns det i vart fall!
Trots detta vet jag att det inte är mitt "kall i livet" att kunna dessa saker, tiden är alltför dyrbar för att slösa på dylikt. MEN det stör mig att de då har en "viss makt" över mig.
Kunskap är makt, så är det bara.
Igår insåg jag spelet förlorat emot ännu en myndighet. Jag har ju till råga på allt gått och blivit "utlänning" och då ser de svenska myndigheterna en chans att "slippa mig". Kanske för att mina skattepengar inte längre kommer dem till godo..allt som redan är inbetalt räknas inte längre.
Så, jag spenderade dagen med att älta, vara förbaskad, funderandes över ännu en strid som jag antagligen skulle förlora eller kanske i bästa fall, vinna men i sånt fall en pyrrusseger.
Inte förrän framåt kvällningen accepterade jag läget, gav upp och började fundera på kreativa lösningar baserat på den nya sitsen..
Sålunda betalar jag nu priset för alla spänningar i min kropp under dagen..Dagen då jag gick in och "trodde" på deras värld, trodde att det som de påstod är rätt och kände mig som en förlorare!
Tack underbara Cicki, du kloka kvinna, för att du påpekade i ditt mail att tankegången inte tillhörde mig utan någon annan! Du hade så rätt! Tack för att du knuffade båten på rätt köl igen.
Myndigheten äger mig inte, kan inte vinna då de bara är redskap för att rikta om min energi.
Tillbaka till tilliten, försäkringen om att inget sker av en slump, att allt tillhör planen även om jag inte alltid kan se den från min horisont.
Stagnationen släpper långsamt, kreativiteten och j..vlar anammat kommer tillbaka!
Adjöss negativitet och vrede! Hej lek, glädje, framtidsanda och passion!
Nu skall jag tanka någon timmes morgon sömn, nära, nära en sovande ljuv prinsessa innan vi hugger tag i en ny dag. En solig Lördag i mitt rike.. Vi ses!
Igår kväll kom vi hem igen hela familjen från en kort och intensiv resa till vår gamla hemstad.
Jag har jobbat, besökt olika nödvändiga instanser och familjen har försökt mysa och handla.
Väl hemkommen infann sig tankarna på vardagarna som dansat runt i mitt medvetande den senaste tid.. Hur då?
Jo, tack vare att något som liknade Söndags ångerst infann sig. Känner du till den?
När jag var liten och ung fanns den där alltid, längtan efter den underbara Fredagen, friheten och ångersten om Söndagen för ofriheten och hela lååånga förestående veckan.
Sedan kom en period, precis då jag blev egen företagare då jag drömde om "reglerad" ledighet eftersom jag jobbade många helger och hade svårt att få helgkänslan att infinna sig på en "vanlig vardag".
Dessutom levde jag då med någon som inte alls förstod begreppet "helg, semester, lediga dagar, vila och högtider", han tyckte alla dagar var lika viktiga och alla dagar var arbetsdagar.
Jag hade svårt att förlika mig med detta, jag ville ha någon "skillnad" på dagarna, tydligare gränser för att kunna vara med dem jag älskar, kunna "fylla på"!
Är det någon som känner igen sig? Livet är en transportsträcka mellan helgerna och under dessa skall man fylla livet med så mycket att det blir krampat.
Likaså med semestern, det blir ett race att kryssa i så många punkter så möjligt på "att-göra och skall-ha-gjort listan".
Lyssna bara på reklamen på svensk Tv för ett känt chipsmärke:
"nu är det dags för Fredagsmys, om det så är det sista jag gör.."
Hmm, skall det vara så?
Nej, igår insåg jag alltså igen att vardagarna måste få en "uppgradering", att de måste bli efterlängtade, välanvända dagar annars får jag också "för lite tid med mina kära".
Hur skulle jag klara av att trycka in all min önskan i bara två dagar?
Jag behöver minst SJU per vecka, ibland är det knappt de räcker till!
Bestämt mig nu att hitta något unikt och efterlängtat med varje dag och precis då, just precis då insåg jag att - det är ju Torsdag (dvs igår)! Det är ju Fredag imorgon..
Kändes som en bekräftelse på att jag är rätt ute.
"Livet består inte av att vänta ut stormarna. Det handlar om att lära sig dansa i regnet!"
Så stod det i ett mail jag fick i förrgår..
Precis! Det går inte bara att vänta på helgen och festen, man måste njuta vardagen och dess frukter också! Annars blir man för alltid stående på en och samma fläck!
Carpe diem!
I helgen smakade vi på hur det är att bo i storstad igen! För mig var det några år sedan nu, faktiskt runt 10. Vi tog bilen, vagnen och familjen och drog in till Oslo för att "titta på folk", fika på gamla anrika caféer, stilla dotterns hunger på MacD och allmänt njuta av en huvudstad i valyra. Här blir det nämligen val den 14 September.
Under dotterns hamburgerätande vaknar den lilla i vagnen, gnyr förstrött och för att undvika vidare oljud tar jag vagnen och vandrar en bit längs med den kullerstens beklädda gatan.
Plötsligt står jag framför favoritaffären, ja,ja, alla ni som känner mig vet redan - NoaNoa, såklart.
En liten charmig butik, fullpackad med höstnytt. Jag stirrar på den jättelika Briovagnen, inser omöjligheten, jag kommer in men knappast poppis hos personalen. Det brukar det inte vara..
Ändå, det var så länge sedan jag verkligen tittade på kläder så jag närmar mig dörren, lite folk därinne, BRA! Skjuter in vagnen genom dörrhålet och börjar ögonfrossa.
En ung expedit med armarna fulla av kläder ber om ursäkt för att hon trängs, jag rodnar och säger: "Förlåt, jag skall flytta vagnen. Vet att jag är ivägen!
Hennes blick säger "jag fattar noll" och så utbrister hon:
"Men, kära du, klart du skall komma in! Ända in! Alla får plats här och om inte så röjer vi plats!"
Jag vankar in med vagnen, lycklig ända in i märgen och tio sekunder senare har jag den i handen - klänningen!! Den vill jag ha när Selma skall döpas men då måste något göras först.
Jag vill komma tillbaka i lite form, känna mig fin i den igen!!
Lyckligt motiverad vandrar jag ut, lycklig över något jag inte ens köpt men det känns som om jag hittat en trigger, en påminnelse om vart jag vill rent fysiskt! Jag kan se den för mitt inre öga.
Snabbt på kommer nästa motivationsfaktor.. Promenaden till skolan innebär, upp, upp, upp för kullar och mindre berg, sucka, ja, det känns så på morgonen. Skolan i Billingstad ligger faktiskt på byns högsta punkt så dit måste vi alla sträva. För två veckor sedan tog Selma och jag en upptäckspromenad efter skolbesöket och vägen hem var en mindre pina, bergsklättring var ordet! Norge är ett land fullt av berg, för er som inte visste det.
Idag vandrade jag lite planlöst med vagnen och plötsligt upptäckte jag att jag stod på samma punkt som för två veckor sedan, vid bergetsfot med klättringen framför mig.
Ok, bara att bita i! Men... Vips, plötsligt var jag uppe! Lite svettig men uppe och inte ens trött.
Härligt!! Allt detta "smygklättrande" med vagnen ger resultat trots allt!
Vägen emot klänningen är säkrad och kanske är det som min väninna i en annan storstad "lite avundsjukt" påpekade när jag klagade över backarna - det kanske "lyfter" min rumpa!
Till slut.. Motiverad är jag i vart fall. TJOHOOOO..
Nu vet jag vad mammorna i mitt närområde gör när de är hemma och är mammalediga -
de åker till det närliggande jättestora köpcentrumet, det där det tar minst en dag att gå runt om man bara skall besöka några affärer och fönstershoppa i resten.
Här sitter de sedan med sina fina vagnar, chica barnstolar, Baby Björn selar och dricker kaffe på det finast konditoriet. Säkert hinner de med en del tisseltassel också, en njutbar form av socialisering.
Själv gjorde jag denna upptäckt då jag lite smått lappsjuk vågade mig ut i förortstrafiken med Selma och den nya bilen. Den nya bilen har ingen GPS, hör och häpna! Nejdå, skämt å sido, man är tyvärr rätt bortskämt med detta om man en gång haft det och i en ny stad är det nästan nödvändigt. Nåväl, vi tog oss säkert dit och det var då jag gjorde min upptäckt sålunda, vagnar, bebisar, toddlers, mammor, blöjor så långt ögat nådde.
Lite njöt jag faktiskt, det gör liksom inget att amma eller lyssna till en tjutande bebis om det finns minst 10 andra som gör detsamma samtidigt!
Efter en stunds shoppande, ny ryggsäck till dottern (norrmän är sportiga!), lite annat plock var det dags för en fika. Selma i Maxi Cosi djupt sovande placeras på barbordet invid väggen precis vid min stol och så hoppar jag upp för att njuta av en stunds benvila.
Då kommer hon, den vackra koreanska kvinnan i träningsoverallen, hon stannar, ser länge på Selma och sedan ler hon med hela ansiktet, kliver fram till mig och säger (ni får svensk variant)
"Vilket vackert barn! Tänk att de är så släta och fridfulla när de sover. Hur gammal är hon?"
Hon böjer sig fram, kikar närmre och naglar min uppmärksamhet genom att fånga mig helt med ögon och mimspel.
"Åtta veckor och ja, de är fridfulla att se på. Men välkommen tillbaka framåt kvällningen!"
Vad vill hon? Min hjärna känner genast att denna kvinna klivit in i "vårt space", är för nära, för ivrig.. Hon ler ännu bredare, ser ut som hon tänker sätta sig.
"Ajdå, köriga kvällar? Har hon kolik? Tänk, det hade min yngsta, uppe hela nätterna och sov hela dagarna. Trodde det skulle ta livet av oss.."
"Mmm, så farligt är det inte. Men lite stökig mage, ja.."
Nu märker jag hur jag fattar tag om handväskan som ligger på ryggen, kollar den diskret, kanske är detta någon form av avledande manöver medans någon snor mina grejor.
Den trevliga kvinnan pratar på om barn, om Selma och jag svarar samtidigt som en fruktansvärd tanke stiger upp i mitt huvud... Hon vill bara väl, hon var verkligen fascinerad av Selma. Det är jag som är misstänksam, jag som hoppade rakt in i något!
Jag som egentligen bara ville prata, ha lite kontakt, se lite människor och när jag får det så tror jag att hon /de är tjuvar. YAAKS! Vad har blivit av mig? Vart tog tilliten vägen?
Kvinnan reser sig, ler sitt soligaste leende igen och säger:
"Lycka till med den "lilla vackra"!! Magen går över, vet du och kvar har du en underbar liten tjej! Njut din tid och ha det så gott!" Hon hämtar sina kakor, ler varmt igen och lämnar mig.
Kvar sitter jag med mitt goda kaffe och en skam som svider längs ryggraden.
Tur att folk inte är tankeläsare!
Nästa gång skall jag vara mera öppen när en dörr öppnas..det är liksom det som är grejen med att börja på nytt!
"
Mamma, min dator är helt cp!!" vrålar hon från vardagsrummet,sedan en sekunds tystnad innan kommentaren fortsätter..
"Han är född med den sjukdomen!" Ny tystnad.
Själv flinar jag från öra till öra. Nice save, my lady! Hon vet mycket väl att jag inte tycker om att hon eller någon annan kallar något för cp.. och räddningen är magnifik. De hör faktiskt vad man säger... ibland i vart fall!
BOONG! Vad vad det? Jag står dropp stilla i badrummet och lyssnar. Det lät som något som föll. Jag vandrar runt i huset, ser inget förrän jag tittar ut på balkongen. Där ligger de två småfåglar som flugit in i våra jätterutor, båda på mage med ben och klor mellan trävirkets spjälor och den ena med ena vingen ut. Bruten antagligen, faaann också!
Jag ser hjälplöst på, vad gör jag nu? Går ut och tar dem ur deras lidanden? Med vad? Går till grannen och lånar yxan, han högg ju ved igår.
Jag väntar några minuter, hoppas de flyger men nix! De ligger kvar..
Jag tar en handduk går ut på balkongen medan jag försiktigt vyssar och lugnar..
"sssåååååjaaaa, stille og rolig, stille og rolig..."
Stannar upp, hör mig själv och inser att jag talar norska, brister nästan ut i skratt.
Tror jag att jag måste för att fågeln är norsk, eller? Snacka om att språket kryper in i hjärnan på en.
Hur det gick med fåglarna? De var båda chockade och behövde bara min hjälp för att komma upp med benen, sedan flög de båda utan problem och jag fick en serenad som tack av den ena!
"Hämta pennan och något att skriva med!" ger jag som order till åttaåringen och förklarar inget mer. Hon har diktamensord i läxa och jag vill att hon skall skriva dem för att träna inför morgondagens test. Hon ser forskande på mig, lämnar rummet och kommer tillbaka med penna och block, sätter sig ner vid vardagsrumsbordet, öppnar en ren sida, tittar på mig och säger utan att blinka: "Ja , vel..."
Nytt skratt bubblar inom mig, jag ler och frågar:
"Säger dina kompisar det i skolan då de är klara att göra något?"
"Vaddå??" Hennes genuina förvåning, sedan lite generat och sedan stolt när jag berömmer henne. Hon är en riktig svamp gällande ord, det har hon alltid varit och nu kommer det till nytta!
"BUUUUHUUÄÄÄÄÄÄ..." Selma ger hals från sovrummet. Hennes vilostund är över, hon vill ha uppmärksamhet och det är NU!
Hmm, redan tänker jag och vandrar förbryllad emot sovrummet. Magkör? Försöka få henne att sova mer? Försiktig kik ner i sängen och jag möts av - ETT JÄTTELEENDE!
Ögonen ler, ansiktet ler, armarna fäktar och blicken säger JIPPY, vad jag är glad och se dig!
Dessa leenden får världen att gå runt, jorden att snurra.. I vart fall för en mamma!!
Trevlig helg med massor av ögonblick önskar jag er!
