Igår samtalade jag mycket på telefon med goda vänner från när och fjärran, sådana jag inte talat med på länge och sådan jag samtalar med var dag.
Det handlade mycket om framtiden. Vår kommande husköp och min kommande firma..
Förändringens tidevarv och min lilla fyrtioårs kris i förskott har satt sina spår yrkesmässigt - vad vill jag egentligen?
Jag har "varit mitt yrke" i så många år nu, levt min passion och njutit det till fullo men också lärt mig vikten av att balansera med andra viktiga element, för att ha något att ge.
En av mina kontakter igår berättade om healern som gått i väggen, healern som inte längre orkade när köerna till mottagningen ringlade nerför gatan och folk började föreslå att han skulle sova mindre, ha mindre tid på toaletten osv, allt för att hinna med! Han vände på en femöring och gick in i alkoholismens glömska. Så, kan det bli.. I den bästa av världar!
Även bagarens barn saknar bröd ibland, om inte bagaren är uppmärksam.
Även skomakarens barn har trasiga skor, om deras far blir vid sin läst och aldrig tittar ner.
Svininfluensan och min egen coach aktiverar detta tänk i mig, javisst, tom influensan har något att ge! "Get your priorities straight!" uttryckte min coach det.
Min prio ett är min egen familj, den som jag skapat själv, den som innehåller alla de som jag valt in i den, inte nödvändigtvis de med blodsband.
Alla som ingår i denna skall ha det bra och jag vill finnas för dem eftersom det fyller mig.
Därefter får världen komma med sina bekymmer.. tror jag.
Det finns en förflugen tanke om ett annat yrke, en längre utbildning innan men jag inser snabbt att även detta yrke kommer att kräva min uppmärksamhet och mitt fulla engagemang.
Så blir det nu antagligen inte.. Jag är homeopat, för mycket, för länge, för långt ut i fingerspetsarna för att backa.
Blicken söker sig ut till den snart November gråa vädret, trädens kalna grenar och landskapets förändring. Man liksom ser mer nu när löven är borta.
Idag är polariteten där, den stillsamma funderingen över det år som gått och de som passerat över under de året likväl som barnens "bus eller godis" lekar, spöken, masker och välupplysta pumpor. Sådant skall livet vara, en gnutta allvar, två kilo bus!!
Så, om några timmar skall jag fixa till "Edderkopp drottningen". Vem det är?
Spindeldrottningen alias min vackra prinsessa Claire skall genomgå en transformation från ljusälva till mörkrets tjänarinna, komplett med lösnaglar, stående spindelvävskrage, guld spindel på bröstet och svarta ögon. Skall bli kul att se.
Men först, en stund nära, nära den lilla som sover sin skönhets stund. En stund av närhet, värme, utbytandet av energier i stilla ro.. Jag behöver avsluta min "månadskontemplation"!
Vi ses i November & duuuu, som oroar dig.. Såklart jag kommer att fortsätta med mitt jobb och värv, jag behöver bara marinera lite. För att vara säker, för att vara stark!
Happy Halloween! God Alla Helgonsdag!
Nu måste jag få tömma mitt halschakra innan jag spricker och tömmer mitt primalskrik över Oslos nejder till förskräckelse för människa och djur!
Att sitta hemma med spädbarn gör ibland att man samlar upp en storm av ord, känslor rörande vardagens händelser, livets funderingar och en häxbrygd av allt möjligt annat.
Hur gör alla de som är sjukskrivna, arbetslösa år efter år? Hur överlever de/ni?
Vardagshjältar är vad ni är!
Igår fick jag veta, i största hemlighet, att en man som stod mig nära när jag var liten hade avlidit i Lördags. Läste du ordentligt?
Jag fick veta i största hemlighet! Dvs jag borde inte veta alls trots att jag är släkt med karln!
Allt beroende på att hans hustru under många år behandlat honom som om han vore en mindre värdig människa pga att han hade alkoholproblem, inte alltid brydde sig om sitt utseende och pga att han inte alltid gjorde henne till viljes!
Sålunda straffade hon honom genom att inte ta med honom till affären, inte presentera honom för andra, ja, i stort sätt leva sitt liv som singel och invagga alla i den falska förhoppningen att detta är fallet. Undra om hon tom tror på det själv?
Han blev med åren inte längre alkoholiserad utan sjuk, svårare, svårare och svårare men ändå överlevde han smäll efter smäll.
Kanske hoppades han att hon någon gång skulle förändra sig? Kanske samlade han mod för en revolt? Jag vet inte!
Självklart ligger en del på hans bord också. Han kunde ha utmanat henne, han kunde ha sagt emot, han kunde ha gått.. Men det är inte alltid så lätt när man älskar någon! Det är inte så lätt när man inga verktyg har! Författaren Stefan Andé skrev en gång:
"Jag undrar om det finns verbala kvinnomisshandlare?" Finns det verbala alkoholister?
Med verbala menar jag verklig kommunikation, inte bara manipulationer eller liknande.
Nåväl, nu har han passerat över och förnekelsen av hans existens fortsätter! Hon, frun, berättar alltså inte för någon. Han skall begravas INNAN en annons kommer in i tidningen och det vet ni väl hur länge det kan ta att få en begravning i dags läget!
Sålunda kan ingen, eftersom ingen vet skicka något till honom, till hans bår, till hans sista vila och minne! Nej, skall något skickas blir det till henne efteråt, för att beklaga sorgen.
Tom det skall hon ha, uppmärksamheten!
Jag vrider mig som en mask i mitt inre. Inget kan jag göra.. Jag har avgett ett löfte till den jag talade med att inget säga, då får ju hon skit för att ha skvallrat.
Sittandes i mitt vackra solupplysta rum, med mitt ångande kaffe, min sovande älskade bebis tänker jag på honom, han som vandrat emot ljuset. Skickar honom mitt tack och mina varmaste välgångsönskningar.
Hans jordavandring är över och det är tragiskt att någon annan skall ha så mycket inflytande över på vilket sätt vi får ta adjö!
Förhoppningsvis ser han ned på henne med medkänsla för hennes litenhet!
Att han hör min hälsning tror jag alldeles säkert! Adjö R! Tack för ditt bidrag till mitt liv!
Res i fred och frihet! Hälsa mor!
"Är det min tur att åka, så är det. Jag överlämnar mig åt Allahs vilja, ske hans vilja och det är inget farligt med det". Så uttryckte sig en norsk Robinsson deltagare igår kväll då det verkade ganska uppenbart att han skulle bli utröstad i nästa öråd.
Tilliten lyste ur hans ögon, han skrattade, interagerade och vann. Han röstades inte ut, någon annan fick åka hem istället.
Där jag satt i soffan slog mig en tanke som kombinerades med de upplevelser jag själv haft under helgen.
Jag har nämligen varit tillbaka till Sverige, arbetat, träffat många kunder, gamla och nya och de flesta av dem hade de gemensamt att de ville, på ett eller annat sätt diskutera svininfluensan med mig. Inte alls konstigt! Jag är terapeut, homeopat, har medicin utbildning och framförallt, jag har ofta delar av deras tillit på dessa områden.
Vad säger man? Vad vet jag om detta "prototyp vaccin" och dess verkningar?
Inte ens forskarna vet ju exakt vad denna massvaccinering kommer att innebär, de kan bara spekulera.
Jag har min tro, mitt sätt att se på universum, dess lagar och rörelser och utifrån detta kan jag prata! Men är det rätt för alla?
Jag tillkallar inte Allah, men jag kallar det för vitalkraft! Jag tror på människans egna ljus, kraft och möjligheter annars hade jag inte haft detta jobbet.
Denna pandemi är svår för mig också på flera sätt och utmaningarna är många!
Medias och politikernas skräckpropaganda är fruktansvärd! "alla skall!" "Alla bör!" "alla som inte gör är omoraliska, illojala, farliga, utmanande, anarkister osv"
Skällsorden haglar! Vi, föräldrar till barn under 3 år, får höra att om vi inte vaccinerar oss riskerar vi att "döda" våra älskade spädbarn om vi får influensa!
Min Gud, vilken jäkla skuldtrip! Tom jag dras med, jag som i min ryggmärg vet att det är en högst tvivelaktig lösning med mycket tvivelaktiga verktyg!
Vaccinet är gjort på djur RNA och DNA och dessa knyter sig till vårt egna DNA enkelt uttryck trots att det inte är "kroppegen" vävnad. Varför är detta så märkligt då?
Jo, för att vårt immunförsvar är "tränat" att attackera sådant som inte är kroppseget dvs främmande och det kommer den att göra, i vart fall hos vissa.. Slutsatsen på detta blir mera och flera degenerativa autoimmuna sjukdomar såsom MS, ALS, fibromyalgi och andra nervsjukdomar. Detta är bara en aspekt av många förvirrade fakta runt denna livräddare som nu skall pumpas in i alla och envar..
Trots denna kunskap, tvekar många.. Man vill inte var, just det, illojal! Det rimmar illa med det vi människor innerst inne önskar.
Har ni läst historien om mannen som bodde utanför staden och hade egen brunn? När stadens vatten blev förgiftad och alla blev tokiga försökte han förgäves lära dem alla att INTE dricka ur brunnen. Det gick inte! Till slut drack han med och gick in i tokeriets glömska medvetet!
Det är ibland lättare att vara tokig tillsammans med andra än galen, udda men ha rätt ensam!
själv tänker jag fortsätta lyssna på nyheterna men med ett kritiskt sinne. Varför säger de det som de säger? Fightas med ev sjukdom med hälsosam mat, frisk luft, rena händer, klara visualiseringar, homeopatmedicin och andra behövliga verktyg.
Tro och kunskap i en god mix är oftast rädslans mästare. Man behöver något att fästa blicken på och detta är en ny utmaning som det globala samhället möter.
MEN knappast den sista, det kommer flera av denna varan..
Så lika bra att pröva verktygen nu så de inte blir ringrostiga! Använd din klokskap!
En helg har runnit förbi IGEN.. En av de få helger under sommaren och hösten då vi inte haft ett schema spikat i förväg.
Det var lite meningen denna gång, att inte bestämma något, bara få vila i att inte veta vad nästa timme skall bringa, att få njuta av tjejerna, deras närvaro och vår i en underbar, naturlig mix.
Jag har på kartan över vårt närområde sett en naturskyddat skogsområde som heter Westmarka och i flera veckors tid har jag velat åka dit då någon sade att här kan man tom gå promenader med vagnen.
så, på Lördagen slog vi till. Vagnen packade, Claires cykel hängdes bakpå bilen, blöjväskan åkte med liksom varma kläder. Vi skulle gå en härlig hösttur i det fina vädret.
På vägen dit insåg jag.. Vi har glömt något att dricka! Vis av erfarenheten vet jag att små cyklister och stora vagnsrullande vuxna blir törstiga efter ett tag. Nåväl, för sent, vi hade redan åkt! Detta tror man i vart fall som god svensk.. Vem har sett en skog med mat i?
Jag har fortfarande inte vant mig vid det norska folkets stora kärlek, matpakken.
Nej, jag stavar inte fel! Det stavas så på norsk.
Denna fantastiska "uppfinning" som egentligen inte är någon uppfinning utan en livsstil!
Man kan äta i skog och mark och det är mysigt och faktiskt mycket mindre pretantiöst än "picknick". Dessutom är det som på sjön, man är hungrigare där!
Framme på parkeringen påminns jag om nästa stora skillnad - parkeringen är full! I Norge går man på tur på helgen, alla går på tur eller åker till hytta. Söndagarna är nämligen ingen "shoppardag" i Norge, allt är stängt och det man gör är umgås!
Runt om i skogen drällde det av folk på promenad, på rullskidor, på cyklar, joggandes, springades, rullandes vagn och kärra, vandrandes med stavar och rullatorer, alla är ute och alla tar sig fram på sitt sätt.
Vi rullar ut vagnen, Claire sin cykel och vi börjar leta oss runt i den vackra, höstlika skogen. Ganska snart finner vi café nummer ett. Ett vackert litet ställe som heter Furuholmen.. Vi går förbi. Jag tror såklart att det är stängt.. Det borde det vara såhär års resonerar jag.
Igen, mina tankar är svenska!
Vi kommer fram till en vacker säter, ko, får och hästar betar på hagarna runt ett äldre boningshus som just nu renoveras. Bland äppelträden ute i trädgården står cafébord och bänkar och nästan alla är upptagna av alla sorters människor som delar matpakker och mat från caféet.
På väggen till huset står en skylt "Vi har öppet alla helger utom julhelgen och Juli månad, för då har vi semester!"
En god påminnelse till en svensk! Här i landet tvärtom går alla på tur under årets skiftande väder. Det finns ju inget dåligt väder bara dåliga kläder heter det och jag har inte sett mycket av dåliga kläder i Norge. Snarare tvärtom..
Vi njöt en minifika under äppelträden magnifika färger och jag begrundade i mitt stilla sinne hur olika vi grannar ändå är.. Samtidigt bestämde jag mig för en ny slogan; "Inte utan min matpakke!"
Jag skall bli duktigare på det, att ta med mat och fika i naturen! Jag gillar ju det! Oxen i mig njuter tanken av två av livets njutningsämnen SAMTIDIGT, naturupplevelser och mat!
Behöver jag säga att resten av helgen blev både "syrerik" och god?
Vår underbara dotter har passerat tre månader strecket med ca en vecka.
Fast vill man som BVC räkna med att hon kom förtidigt så har hon faktiskt två veckor kvar till det magiska strecket. Det streck som vi alla hoppas kommer att innebära en lugnare mage och mera regelbundenhet när det kommer till bajs.
Det har blivit mycket bättre, det har det! Jag har tom svårt att kalla det "kolik" men det är det kanske fortfarande rent diagnosmässigt.
Men när man träffar föräldrar vars barn skriker från lunch till sena natta, tja, då känner man sig ändå lyckligt lottade. Vår tjej knölar på kvällarna, gråter och vill ha ut sitt bajs, somnar sedan i rimlig tid, sover gott hela,halva natten och kör sedan en kort omgång igen på morgonen innan hon fyller blöjan med ett smällande ljud.
"Vad gör du? Skjuter du med knallpulver?" frågade en kompis på telefon häromdagen.
Svaret? Nejdå, Selma bajsade bara. Det hörs till Sverige, som sagt.
Vi lär långsamt känna henne. Hennes gnällande innan hon somnar, tre gånger i fallande styrka då vet man att sömnen är i antågande. Hennes breda morgon leende som kan smälta isberg eller för att uttrycka det som någon vi träffade i helgen:
"Så söt att man vill doppa henne i mjukglass, rulla henne i strössel och äta upp henne!"
Hon har massor med humör, vår Selma och flera gånger om dagen ser hon ut som Sinnataggen här ovan på bilden. Min känsla av powerpack, envis gammal tant fanns där från början och den hänger med! Hon vet vad hon vill och det skall hon ha.. På det sättet kom hon till världen och den egenskapen hänger med. Ibland är den svårförenlig med att vara bebis dock.. man kan ju så lite!
Ett "fel" som jag kanske gör men som jag har svårt att sluta med, då vi båda njuter det så mycket är att amma i sängen. Ja, jag vet, inte alla kan det men jag har haft förmånen att klara det med båda mina tjejer. Värmen från sängen, hela kroppen emot varandra, inget gungande fram och tillbaka utan en säker och solid grund för bebisen att ligga på, ja, jag ser bara fördelar.
Det gör Selma också!
Till skillnad från hur min stora tjej såg på det när det begav sig så ser hon det som "baren är öppen"! Dricker sig mätt, somnar, vaknar och tar en slurk till, om mamma sover, och det händer tyvärr.
Det händer också att jag väcks att ett skrik och i min förvåning och sömndruckna tillstånd undrar över vad som hänt. Hennes uppfodrande ögon på mig, menande sugljud innebär.. "Hallå där!! Tutte tog slut!! Vad menar du med detta?? Är maten slut nu?"
Numera vet hon att det inte är så men jag försöker också hålla mig vaken, vaken för att rapa henne, vaken för att stänga behån så jag kan kontrollera "åtgången" i baren.
"Selma är en heldiggris! Som får sova hos er.." suckar storasyster misslynt. Att hon själv sov hos mig tills hon passerat fem har fallit i lycklig glömska.
Själv försöker jag njuta av båda, le åt sinnataggen och ta det som den styrka det är likväl som tillåta min dotter att vara en "heldiggris"! Det är så kort stund det varar..
Dagarna går fort..Trevlig helg och Carpe diem.
"Man kan inte vara medveten om allt på denna jord! Vad vill du vara medveten om?" Detta står som visdomscitat på en av mina favoritbloggar och jag inser att det väl summerar dagens funderingar för mig.
Denna bloggen som i min tanke skulle reflekteras i och igenom Nessers bok "Svalan, katten, rosen och döden", därav min titel men istället kom den att omformas i mitt huvud och reflekteras genom detta citat.
I boken " The secret to abundant happiness" står detta att läsa som "lag" nummer 1 dvs the power of attitude (attitydens kraft i direkt översättning): I am as happy as I have made up my mind to be!
Låter kanske lite som "foten i kläm, jajamensam!" men det är inte så det är menat.
Det är bara så att allt kan ses med olika inramning och boken indikerar att man i var situation kan fundera över vad som är bra, vad som kan göras bättre samtidigt som man har kul i processen.
Jag har inte hunnti tala om för min man att vi har en hyresgäst.. Nästan varje morgon träffar jag honom och han ger mig dagens första påminnelse. Lycklig kilar han fram och tillbaka över vår infart och är inte ett dugg rädd för mig och vagnen. I mitt huvud heter han "Ratatosk" precis som ekorren i den fornnordiska berättelsen om trädet Yggdrasil. Han påminner mig om min medialitet och att allt hör ihop.
Sedan träffar vi hunden, den som är fascinerad av barn och barnvagnar. Han ställer försiktigt sina tassar på vagnens kant, böjer sitt huvud in över kanten, kikar på Selma och piper förtjust.
Igår var Selma vaken, kanske var det vanans makt eller så såg hon honom för första gången.
Hon log förtjust och ganska snart hade jag ett underbart samtal framför mina ögon, ett samtal över artsgränserna och där ålder inte spelar någon roll. Båda försvinnade lika, ögon som glittrade, förtjusta ljud, gurgel och pip, alla lemmar rör sig på en och samma gång och välviljan fullkomligt strålade ur dem båda. Hundens svans blev nästan till en propeller som hotade slå ner allt i sin väg, Selmas ben och fötter bankade som pistånger emot vagnens botten.
Ögonblick av lycka, "abundant happiness", fotografier till hjärnans minnesbok!
Vagnen - stor, klumpig och användes nästan aldrig då Claire var liten. Här, idag har den blivit "basvara" och en kapsel att ta sig ut och runt med. Den är älskad av både mig och Selma, den tar oss till möten, på nya vägar och när vi vandrar föds nya tankar.
De vävs ihop med gamla och redan tänkta..
En grön kapsel, vårt eget "rymdskepp", full av drömmar, tankar och glädje!
Innan vi går ut i höst luften, solskenet har vi bestämt oss, dagens val är klart!
Är ditt?
Vi vet alla hur ett "tal" ser ut och oftast hur mycket det blir t ex 5 + 6 blir alltid 11. Det är ett obestridligt faktum och vi ifrågasätter det sällan.
Det går liksom inte att säga "idag är det Tisdag så idag råkar 5+6 vara 15"..
Nej, så länge alla delarna i talet ser likadana ut så förväntar vi oss och vet att förvänta oss samma svar. Självklart, solklart och helt ok för de flesta av oss.
I helgen har jag grubblat mycket över varför detta inte gäller psyket i stort. I något gammalt citat, som jag haft i huvudet i många år men glömt vem som uttalade sägs det i klartext, nämligen:
"Om man upprepar samma beteende gång på gång , med samma förutsättningar men förväntar sig ett nytt resultat varje gång så är man en idiot!"
Jag har alltid gillat detta citat även om jag samtidigt insett att jag är idiot flera gånger om dagen, massor med gånger varje månad.. antagligen av den enkla anledningen att "hoppet finns!"
Jag går in i en gammal situation som jag känner väl, såsom siffran 5.
Förutsättningarna är nästan detsamma, även dessa känner jag väl, såsom siffran 6.
Varför förväntar jag då mig ett annat resultat än 11? Kanske framförallt, varför blir jag förvånad, sårad, ledsen? Denna bit ligger såklart hos mig men jag vet att jag inte är ensam, långt därifrån... Varför är det inte lika självklart för psyket att förstå och ta en annan väg?
Vill jag ha 15 får jag minsann lägga 10 till 5, annars blir det aldrig rätt eller i vart fall inte 15.
Hoppet låg i botten på Pandoras ask.. Tillsammans med världens alla olyckor och sjukdomar, ibland är jag glad att det finns, ibland förbannar jag dess existens.
I helgen stängde jag en gammal, gammal ask och insåg för sista gången att 5+6 är 11!
Det blir aldrig annat, förutsättningarna kommer aldrig att ändras tillräckligt för att skapa nåt nytt! Dags att sätta P, dags att inse och släppa fri!
Det gjorde tom mindre ont än jag trodde.. Det är i vart fall en fördel med psyket, det vet för vem och vad det blött och vägrar förblöda igen av samma orsak.
Kanske en sorts läkning och lärande trots allt. Man kan ju alltid HOPPAS!
Leve hoppet, glädjen, framtiden och ljuset!
