Våga lyssna till våra "inre sinnen"

Min väninna och jag diskuterar ofta våra första "vibbar" av folk.
Det berömda, ökända första intrycket!

Ja, det kan faktiskt vara så att vi säger till varandra saker som vi aldrig skulle erkänna inför de flesta andra.
Det handlar om "instinkter".

Instinkter används varje dag för att överleva, komma vidare, glida undan faran, hitta rätt MEN instinkter som "bevismaterial" är svårare.
Det kommer långt efteråt... Då man vet.
Då man redan suttit med skägget i brevlådan eller kan det vara så att man hamnar med i "problem" för att den första instinkten förleder en?

Sålunda diskuterar väninnan och jag att om vi ventilerar om hur vi "uppfattat vibben" runt en person, ja, då medvetande gör vi vad vi "uppfattat" med instinkten och blir inte förledda att tro något annat senare.
Hängde du med på den?

All typ av instinkt leder till en känsla, en känsla kan lätt bli till en förutfattad mening och en sådan mening påverkar allt resultat. Det är fakta.
Ta t ex familjemiddagen med tjocka släkten... Gruvar du dig för den? Har du en "ond föraning"?
Vad brukar hända då? Tja, det brukar i vart fall bli precis så jävligt som du misstänkte.
Oftast värre (faktiskt).
Tvärtom är lika giltigt, såklart. En förväntan, en föraning om något trevligt brukar leda till, just det, något mycket trevligt.

Som människor orkar vi inte hålla skenet uppe särskilt länge. Det vet varje terapeut, varje person som intervjuar, gör marknadsundersökningar, anställer personal på stora företag med flera.
Inom några minuter har vi "visat oss" antingen genom något vi sa, något vi gjorde, eller rätt och slätt genom kroppsspråk, "vibb" eller energi.
Detta registreras "omedvetet" av de flesta i omgivningen, medvetet av några få (och intresserad).
Därefter kommer det stora MEN:et...
Hur många "vågar" lita på det de känner?  Hur många är hemma nog i sig själva att lyssna?

En instinkt vi aldrig fått träna, en instinkt vi lärt oss att se bort ifrån, en instinkt som inte är social accepterad till trots för att vi brukar den varje dag.
Själv har jag valt att närma mig detta med instinkten på ett så jordnära sätt jag bara kan -
genom att sätta ord på den, minnas den och veta att den är EN pusselbit, inte hela sanningen.
Dock en del av sanningen, en spännande sådan.

Tillräckligt ofta har jag i förtvivlan (och förbannelse) bankat pannan i närmsta tegelvägg och spottande uttalat orden "Men vad sjutton... Detta visste jag ju från första stund. Detta sa jag ju efter det att jag träffat xxxx första gången... Jag anade detta.." Eller något i den svängen.
Detta har ökat mitt intresse för mitt första intryck.
Signalerna från mina "inre sinnen".

En morgon i förra veckan satt jag i gryottan och väntade på att en smärtstillande skulle hjälpa emot min sjukt bankande huvudvärk och under tiden zappade jag bland kanalerna på min TV.
Fann Mad men och lät den stå på.
Reklam iconen, människokännaren Don Draper sitter ensam i sin nya lägenhet och skriver, hans röst viskar mjukt:
"People tell us who they are and yet we choose to ignore it so we can make them into what we want them to be!" 

Ja, just det! Precis så är det... Kanske en stor pusselbit till att vi ignorerar den första "vibben" ibland, när det passar oss, våra syften och så vidare.  Därav bilden ovan.
Det passade i vart fall mig och mitt liv.. Jag vill lyssna bättre, inte missa ledtrådarna. 
Allt för en mjukare, snabbare resa. 
Live with passion & Blessed Be! 

 

Universums nät eller Indras nät.

För ganska många år sedan fick jag frågan om hur våra liv här på jorden egentligen "handhas", om man ser det från en andlig synvinkel.
Vad beslutar vi egentligen innan vi reser hit ner?
Hur lägger vi upp planen och varför i hela friden blir det inte alltid som "man tänkt sig"?
Tänk om man missar något liksom..
Och förresten, hur vet guiden vad som skall göras? Lämnar man verkligen sin bästa vän som ankare på andra sidan?

Jag kanaliserade den gången och mitt andliga team stod som alltid mig bi och en fascinerande undervisning startade. 
Ett rutmönster skapades på tavlan. Människor och händelser placerades in...
Universums högsta lag likaså dvs vår fria vilja som högsta hönset och esset i alla lekarna.
De horisontella trådarna finns/skapar rumsuppfattningen, de vertikala i tiden och på varje punkt där trådarna korsar varandra finns något levande (en individ av någon sort).
Som en glödlampa...i mörkret.. i väven...

Den gången uppfattade jag verkligen att jag själv gick hem från seminariet med en djupare kunskap än jag hade gått dit, en kunskap om livet och dess skiftningar och det var ändå jag som hade föreläst.
Det fina med denna väven är att allt är sammankopplat. Inget kan eller är avskiljt från något annat.
Intuitionen är ett av de verktyg som kan brukas till att hämta kunskap ur denna allomfattande bank och det var precis det jag gjorde den gången... För rätt länge sedan.

Jag har tänkt skriva om det. Berätta och ställa frågor till andra.
I Torsdags kom så frågan från några klasskamrater, några unga, hungriga tjejer. Vad tänkte jag om detta och detta?
Plötsligt satt jag där, ritade mitt rutmönster, förklarade och återupplevde - en märkligt betagande
känsla och känslan stärktes.  Detta ÄR bra kunskap. Användbar.
En av tjejerna frågade tom när jag kunde tänka mig att undervisa om detta.  Jag log.

Två dagar senare finner jag, när jag städar (hör och häpna) en gammal bok. Sätter mig ner, bläddrar lite runt i den och mina ögon faller på texten..
"Följande text från de gamla Vedaskrifterna är mer än 7000 år gammal och beskriver Indras juvelbesatta nät. Den påvisar samhörigheten och beroendet mellan allt och alla i universum och är ett perfekt exempel på hur varje punkt reflekterar alla andra punkter"

Mina ögon dansar över texten och den fortsätter:
"Det finns ett oändligt nät av trådar som genomkorsar universum.
Det horisontella trådarna finns i rummet, de vertikala i tiden..osv osv".

Behöver jag säga mer?
Jag kan aldrig "bevisa" att jag inte bara läst denna boken och återberättat det jag läst.. Till trots för att jag faktiskt "förstår" den här matrixen på ett sätt som vida överskrider texten men det kan ju vara påhittat.
Vet du... Jag bryr mig inte. Jag är lycklig, själaglad och i mitt hjärta jublar jag ty jag vet att jag är det levande exemplet på att detta system fungerar. Information kom ju till mig som jag inte hade, jag fångade upp den, gav den vidare. Dessutom och nästan bästa av allt, jag har en källa och ett namn -
Indras nät!
Sjukt vackert! Kanske dags för mig att intressera mig lite för Indien... En del av kartan som aldrig ens slagit mig tidigare.

Undervisningen om Indras nät kommer.
Längre texter likaså. Jag skall bara fördjupa mig lite till först.
Vad fångar ditt intresse i matrixen?
Live with Passion & Blessed be!

Rekord i växt

Min äldsta dotter har varit på lägerskola.
Det är en mer eller mindre obligatorisk aktivitet i den norska skolan i årskurs 7 ty för dem är "barntiden" nu över. Vid 12 års ålder lämnar de barneskolan och går vidare till de tre åren av "ungdomskole" innan den obligatoriska skolgången är klar.

Lägerskola har varit en gnistrande diamant i fjärran av både längtan och oro..
Längtan efter att få spendera en vecka långt hemifrån med bara sina lärare och klasskompisar, långt ifrån läxor, veckoplaner och tjatande föräldrar.
Samtidigt - en oro, en kramande känsla i magen. Hur skall det går? Hur skall det bli? Sova ensam?

Jag måste medge att jag som förälder kände samma sak och resa bort historien blev inte bättre av att dottern på avresans morgon var ordentligt förkyld, hade ont i halsen och gränsade till feber.
Trots detta insåg jag att denna diskussion var meningslös.. Iväg SKULLE hon.
Kanske är jag extra hönsmammig eftersom jag är ensam vårdnadshavare och min dotter aldrig besöker sin far pga avstånd, ekonomi och så vidare.
Vi är aldrig skilda åt och hon lever liksom nära, nära, ibland i mitt blod känns det som.

Bussen gick och i misstro stirrade jag på min mobil. Skulle den ringa?
PÅ lägerskolan finns inga teknologiska gismos och mobiltelefonerna fick lämnas hemma, liksom datorer, spel och annat. Däremot hade ju lärarna telefon och de kunde ringa, om kris uppstod, om
kaos kom vandrande nerför gatan...
Det har varit en TYST vecka och igår åkte jag till skolan för att hämta hem den saknade ungen.

Det var en märklig känsla att se att hon hade växt flera METER på denna veckan.
Lagövningar, övningar där hon utmanat sig själv hade satt sina tydliga spår i henne och förvånad och glad såg jag förändringarna. De var MÅNGA.
Hennes kille sedan mer än ett halvår hade gjort slut på lägerskolan och där och då hade hon tvingats stå ansikte emot ansikte med sin första hjärtesorg.
Ingenstans att smita, inget hem att rymma till...   Med tårarna rinnande hörde jag henne berätta om smärtan men också om vännerna, tjejerna som slagit sin vänskapsring runt henne, stöttat, peppat och hjälpt.
Om mannen, läraren på lägret som gett henne det kloka rådet att "gå dig en tur i skogen. Det hjälper alltid!"  Vem var han och visste han hur rätt han hade?

Med tacksamhet i hjärtat lyssnade jag på hur den andra, för mig okände vuxne, peppat min dotter emot sitt livs dröm - att bli polis, att bli kriminalare.
Att se henne sträcka på sig när hon berättar historien om sitt eget mod (något hon tydligen själv inte tror att hon har) och se att det landat på riktigt.

På dessa korta dagar har hon också hunnit läka delar av hjärtat igen då den fantastiske A, sedan länge beundrad, hade tagit chansen nu när hon blivit en fri, hmmm, "kvinna" och frågat chans direkt.
Behöver jag säga att han fick ett rungande JA?! ;-)

Återigen med tårarna rinnande funderar jag över den resa vi gör med våra fantastiska medsjälar.
När våra barn, vårt lån från tiden, går från barn till vuxna..
Jag är så tacksam att få vara med på denna resan, att få dela hennes växande och se henne blomma ut till den person hon är menad att vara.
Tiden går fort... ändå långsamt och mycket kan hända på så kort tid.

Livet är.. som någon sa en gång: "En femton romaners historia skriven på baksidan av en papperservett!"  Det går fort och långsamt.
Grabba tag i den du älskar, säg det till dem innan det är för sent!
Spring sedan ut och "fånga livet"!
Live with passion and Blessed be!

Obligatoriskt?

Under de nästan kala lövträden vandrade jag och filosoferade över livet medan hunden snusade intensivt både här och där.  Högarna av löv rasslade runt mina fötter, vackra, gulgula, sköra och ändå märkte jag det knappt.
Jag var upptagen i ett samtal med min guide i kvällningen.

Oron inför morgondagen.
Obligatoriskt - är ett fult ord i min värld. Obligatoriskt i något som inte ens kan mätas är ändå värre.
Hur mäta det omätbara?  Hur beskydda min sårbarhet?

Samtidigt bad jag nästan om ursäkt, herregud, jag menar, jag har ju valt detta.
Vad kan han göra åt det? Man kan ju inte göra en special anpassad läroplan efter mina "nycker" och "tycker" ändå...."Om du bara kunde.. Bara lite... bara nu.. liksom" bad jag försiktigt.

Ett sorts lugn spred sig i mitt bröst.
Det får bli som det blir. Hoppa måste jag i vart fall. Det är ju obligatoriskt. 

SÅ, precis så liten är min tillit till min skyddsängels ENORMA potential. Patetiskt med tanke på allt han gjort och gör för mig genom åren.
Kanske var det precis det han tänkte när han under natten ömt smekte min panna till ro, fyllde mitt hjärta med en gnutta hopp, antagligen tänkte han också:
"Nu är det nog dags att visa henne!"

Min morgon blev exceptionellt stressig. Trots gott om tid hann jag ingenting, framförallt, jag hann vare sig tänka på det som skulle komma, på dagen, på det obligatoriska eller ens på frukost.
Med mackan i handen rusade jag emot bussen, den fick jag helt enkelt äta senare.
Då plingar det till i min mobil, ett meddelande och vips, min tillvaro är vänd upp och ner.

Någon HAR ändrat min läroplan, någon HAR sett till mina nycker och tycker och placerat mig i precis rätt sits. TROTS att de andra fortfarande skall göra sitt obligatoriska.. 
Önskar jag detta? Vill jag detta? 
Om ja - bara säg till!  Om ja?

Med förundran och (det medges) en smula misstro läser jag smset igen så skrider jag till verket.
Säger ett rungande, gungade JA!  Ett ja till en fördel som man sällan får. Med skyddad sårbarhet som extra inkluderad bonus.
Känner inåt - ett styng av dålig samvete? No way!
För en gång skull i livet kasserar jag in en check som jag förtjänat utan att blinka. Accepterar att någon ger mig en fördel, ser att jag förtjänar den, erkänner detta och TAR EMOT.

Under dagen har jag glidit fram.. Jobbat på kliniken.
Träffat många patienter i ett stressigt tempo. Känt på det livet som skall komma och lyckats vara närvarande i det. Lyckats trots stressen att vara med i varje samtal, i varje nål och efteråt njutit av att få fin, underbar feedback. Checkens lilla extra bonus.  Min ego boost.
Något varje student behöver i ögonblick av tomhet. Tacksamhet.

På vägen till bussen hem.. nästan en timme senare än tänkt knaprar jag på min frukostmacka då tårarna plötsligt svämmar över i mina ögon tillsammans med tacksamheten.
Vi ÄR såå älskade av vårt andliga team! De önskar inget annat än vårt väl och ibland måste de väcka oss lite, fylla på oss, skratta med oss.
Idag var det min tur och tacksam är jag för det! TACK min starke, fine vän.
Du förflyttar berg och då är ett schema en smal sak! ;-))

Mitt tack till dem blir att fortsätta att tjäna, det är mitt kall och idag fick jag ytterligare bevis på det.
Kartan funkar, gps behövs inte.
HURRA!
Live with passion & Blessed be

Vart går tiden? Vart går jag?

Oktober... Står det i på telefonen när jag öppnar ögonen! Som om jag inte visste!
Kylan står för dörren, det värker i fötterna när jag tassar på bara fötter ner till kaminen.
Morgonrutinerna kopieras från förra vintern.

När kaminen sprakar trivsamt, värmen jagar rimtussar och kyla ut i hörnen och jag har fått på kaffet så ser jag uppgivet ut över skrivbordet.
Papper, material, böcker, förfrågningar, önskningar, tanke-lappar..
De ligger spridda överallt och en våg sköljer över mig -överväldigad!

Jag har skola, extrajobb, startad firma.. Barn... Fritidsintressen.. Andra intressen..Vänner...
Ännu flera intressen... Önskningar..
Hur hinna allt? Hur prioritera?

Mitt råd till andra i denna sitsen är alltid - gör det roligaste först!! Det skapar energi, energi som förhoppningsvis är tillräcklig för att sedan klara av det andra, orka med.
Det ÄR ett gott råd! Ändå finns det saker man inte alltid KAN göra direkt, det måste planeras, läggas till rätta och sånt avskyr jag. Tålamod är inte min starka sida.

I fredags fick jag ett "mini utbrott" på skolan.. Inte ett utbrotts utbrott, nejdå, men ett "sätta ner foten utbrott" på en massa småaktigheter som pågår i vår klass.
Vissa tog bollen, andra gjorde det inte (såklart!) men det rensade mitt system och jag kände när jag gick hem att "nu skiter jag i vilket". Något som ledde till att situationen löstes av andra och jag inbjöds till den mest fördelaktiga av fördelningar. Märklig känslan.
Detta minskade inte arbetsbördan men klarlade vad som kommer att ske och det är bara synd att jag inte kan applicera det på allt på mitt skrivbord.

Jag är stolt över att vara en person med många intressen, många idéer och att jag är en som tänker snabbt MEN ibland är det slitigt.  Svårast är det med projekt som är "över längre tid". Då måste jag göra korta punktinsatser av sådant som blir klart direkt annars tappar jag all energi.

Pauser... Firande... Avslappning... Där måste jag också påminnas.
Att inte låta andra käka av min "egen tid".  Det blir träningen då. Men träning är ändå inte firande, trots att det är ett ljuvligt intresse.
Gudinnan i mig kräver högljutt mera kvalité. Mjuka, sensuella njutningar för öga, näsa, gom och kropp. Hur pussla in det? Vart? Vad?

Huvudtanken under denna höst är i vart fall:
"It is none of my buisness what other people think of me!" Öva mig i det.

Jag vet att balansen mellan att tanka och ge också är i fokus speciellt som tanken är lite tom och jag faktiskt behöver tanka lite mer än jag ger ut.
Bara att börja röja i högarna, göra det roligaste först, hitta en liten plan och så sätta av lite egen tid, tid av kvalité.
Nätterna är fulla av klar luft, stjärnor på himla pällen, rullskidorna springer ingenstans, de väntar tålmodigt!
Gud är GOD! Livet likaså.

Låt oss.. Live with passion!
och som alltid,
BLESSED BE!