In memoriam

En gång för ganska länge sedan, sådär närmare 70 år sedan, kom en liten pojke från skolan.
Han var ledsen, snorig och högst oförstående när han klampade in och föll i famnen på kvinnan som var hans förmyndare.
Han bodde nämligen på barnhem ty hans mor kunde inte sätta mat på bordet till honom och hans bröder och fadern hade sedan länge flytt hemmet. Hårda tider.

Förmyndaren var en klok och omtänksam kvinna, hon strök pojkens hår och uppmanade honom att berätta. Vad hade tagit honom så hårt? Han som alltid var så käck och modig.

Med darrande underläpp berättade pojken, som var engelsktalande, att fröken hade kallat honom för
" A scurvy elephant!" och han hade ingen som helst aning om vad det betydde.
Men då han läst frökens ansikts uttryck och kroppsspråk förstod han att detta kunde omöjligt vara en bra sak så nu var han ledsen, förvirrad och utom sig.

Förmyndaren bestämde sig för att här måste det föreligga något allvarligt fel, ty scurvy betyder skörbjugg på engelska och detta stämde inte med lärarens beteende.
Hon tog telefonen, fick läraren på tråden och läraren suckade och sa:
"Ja,ja, det där är typiskt Wayne, han hör aldrig färdigt. Jag sa inte att han var a Scurvy elephant", jag sa "you are a disturbing element!""
När pojken fick veta detta efter samtalet, lyste han upp, torkade tårarna och medgav stolt:
"Ja, ja, men så är det det ju! Jag är ju det!"

Under resten av sitt liv tog han på sig att vara "a disturbing element" i alla kretsar han kom i kontakt.
Han levde vilt, han levde fullt, han tog vara på sina dagar och sina möjligheter och överallt vispade han upp nya tankar, idéer och inspel.
Många är vi, många, som lever i tacksamhet till Dr Wayne Dyer och hans livsverk.

Själv fick jag hans första bok kastad i knät på 80-talet, jodå, så gammal är jag och jag har läst om den många, många gånger.
Jag har älskat alla de videor som Wayne gjort, där hans galna humor kommit fram, tillika hans pojkaktiga blyghet. Jag har berörts av hans egensinnighet, arbetsvilja och förmåga att tänka utanför boxens och hans ändlösa välvilja och generositet mot sina medmänniskor.

Det var med djup sorg och en klump i halsen som jag läste alla fina meddelande och kommentarer runt hans död imorse.
Hans continuation day kom som sig bör om natten, stilla gled han ut via bakdörren, såsom han alltid önskat, inget fuzz, ingen grand final.
Mitt i livet, mitt i verksamheten, med seminarier planerad, som alltid med bok på gång fick han biljetten att resa hem till källan.

Mitt i min egoism, jag har väntat på hans nästa arbete, hans nästa framträdande..
Så inser jag att, som alltid, Dr Wayne Dyer hade det bättre uträknat än de flesta och han har väntat på dagen.
Hans eget sista inlägg på facebook handlade om en kostym han hittat som inte hade fickor, detta tyckte han var ypperligt för den dagen det var dags för den sista resan.
Du kan ingenting ta med dig dit du går...
Antingen visste han, familjen har ännu inte gått ut med dödsorsaken, eller så kände han det bara på sig med sin välutvecklade intuition.

Hursomhelst, kära mentor och högt älskade lärare, kick some ass up there.
Ruska runt och var du, var " a scurvy elephant" och jag är säker på att vi kommer att känna av vågsvallet härnere. När ting rör sig i källan, rör det sig i oss.
All min kärlek och djupaste respekt, ditt arbete lever vidare i oss alla.

Gör som Wayne, LIVE WITH PASSION! Förvänta dig att "Blessed you are!"
Namaste!

Då var det dags igen.

Ta fram kvasten(den andliga), hitta penna och papper, en lugn vrå och ge dig i kast med kvällens fullmåne.
Kvällens full måne infaller kl 20.37 här hos oss, och ligger 6 grader in  i Fiskarnas tecken.
Mellan denna måne och Neptunus pågår även en spänningsaspekt, en sk konjunktion.

Vid fullmåne står månen och solen mittemot varandra och solen är i denna gång i Jungfruns tecken.
Denna sol har också en spänningsaspekt på gång, detta till planeten Jupiter.

Det här med Jupiter är något som ger denna fullmåne en expansiv energi, kanske känner du just nu, just idag att du överväldigas av praktiska göromål? Det liksom nästan kryper fram ur träverket liksom gamla skador och ont.
Skriv in det på månens konto men minns också, denna typ av måne har förmågan att hjälpa dig att expandera på de områden du vill.
Extra speciellt är hälsa, välmående och gärna alternativa varianter av detta när Jungfrun är på gång.

Jungfrun/Solen är mycket praktiskt inriktade, det jordnära.
Vad är mina behov? Inte bara sånt som du kan pricka av på dina "att-göra-listor", nej, vilka behov har jag för att balansera mig själv och sedan ge till andra.
Månen/Neptunus handlar om de STORA drömmarna, idealen, STORA ting... Att vilja kommunicera från hjärtat, känna sig inspirerad, förförisk och gärna få med alla, till allas bästa.
Kan du se spänningsaspekten mellan de två här - jaget/mig och mina behov på den ena sidan och samhället i stort på andra sidan, ja, faktiskt hela mänskligheten. 
Detta kan göra att vi maximeras åt båda hållen, tvingas se på ytterligheterna och kanske skapa ändringar, det är ofta det fullmånen bär med sig, avslut/förändring.

All form av skapande är fördelaktigt under denna fullmåne, tiden före och efter.
Tänk på det där med att kommunicera från hjärtat och kommunicera i ärlighet och sanning.
Det gör man i högsta grad när man skriver musik, poesi, eller målar fritt på vit canvas.
Venus och Mars står för tiden i Lejonets tecken och det förstärker detta ännu mer, ta tillbaka kärleken in i livet ditt, kärlek på alla plan.

Fiskarna är ett känsligt tecken så det kan mycket väl vara så att drama, melankoli, djupdykning och många tårar har varit melodin sedan ett par dagar och fortsätter att vara det i vart fall helgen ut.
Lyssna inåt, torka tårarna och skapa de förändringarna som Jungfrun säger till dig, lyssna på dig själv.

Natten vid fullmåne är en natt på väven mellan världarna är tunn så ta dig tid, tid att meditera, kontemplerar och lyssna...
Jag önskar dig en Magisk natt, en strålande fullmåne och ett balanserat avslut.
Live with passion & Blessed you are! LOVE!

PSST! Alltid viktigt att kolla in i horoskopet.. Vad har du i Fiskarnas tecken?
Fem grader åt båda hållen från det gradtal som fullmånen infaller på räknas och extra stark blir den om den interagerar med sol, måne eller ascendent.

En dadelkaka närmare sanningen.

En hand på min axel, jag vänder mig om, och möter ett par nötbruna, mjuka ögon, en förvirrat rynkad panna och en djup röst som undrande frågar:
"Du.. Du är ikke härifrån? Är du?"
"Nej" svara jag sanningsenligt och inuti mig sjunger det, det händer igen, det händer.
"Nej, jag är från Sverige!" jag fyrar av mitt varmaste leende, det går alltid hem.

"Aha, AHA.."  han ser mindre frågande ut nu, mindre förvånad och med en gest bjuder han in mig gemenskapen.Händer erbjuds och trycks, Karim, Ahmed, Aisha, Masma.. Listan blir längre, längre.

Alla med öppen blick, förväntan, glädje, detta är en stor dag för oss alla men samtidigt, vi är inte riktigt med.
Den mest slående skillnaden mellan oss är att de alla har mörkt hår, bruna ögon och något mera olivfärgad hud än mig. Mitt blonda hår står onekligen ut, det syns men efter några minuter har alla glömt det. Likheterna är fler än olikheterna.
Vi hör liksom inte helt till. Urvalskriterierna?  Vi är inte av norsk härkomst. Vi är inte anpassade till den norska mallen.

Runt bordet flockas "de norska". Det skall väljas representanter till olika kommittéer, alla drar och sliter i de olika uppdragen. Uppdrag = lyckats.. Uppdrag = man har visat att man är engagerad och engagerad är det viktigaste som finns.
Vi, vi vid bordet är också engagerade men vi har kastat in handduken, det finns inte plats för oss, inte heller för våra frågor.

"Du, vad betyder egentligen det här "frau" som alla talar om? Jag har varit här flera gånger och jag har aldrig sett dem." Karim rynkar pannan igen och jag ler.
"Det är ett utskott, ett uppdrag, en organisation som står för..."
Jag lägger ut texten om det lilla jag vet men han ser inte klokare ut för det. När jag pratat färdigt frågar han igen.
"Ja, men.. Vad GÖR de?"
Jag tystnar. Sanningen är den, jag har ställt mig samma fråga och då inget svar framkommit så har jag valt att stå vid sidan av, inte engagera mig i något som inte känns, inte känns i hjärteroten.

"Du vet heller inte.." 
Det är egentligen inte en fråga, det är ett konstaterande.
 I nästa sekund håller han fram en plast box, skakar den direkt under min näsa, och nickar inbjudande.
"Kledshe! Är de med eller utan valnötter?"
"Utan! Och du är visst en av oss.." hans leende går nästan runt och han skakar ivrigt burken.
Jag tar två, ångrar mig, tar en till, jag älskar dadelkakor! Inget är som en hemlagad Kledshe.

Vi är så olika som man kan bli men ibland förenas man i olikheten, det finns en gemensam nämnare.
Jag känner mig, med min livsinställning, som en blå papegoja bland lämlarna.
Inget fel på lämlar, inget fel på papegojor men jag passar helt enkelt inte in.
Tillsammans med denna gruppen, en grupp bestående av allt annat än lämlar, tja, där passar jag också in, fast vi är olika. Olikheten blir likheten.
Olikheten attraheras av olikheten och tillsammans finner vi gemenskapen.

Hela episoden dök upp idag igen då det plingade till i min mobil, en inbjudan till middag.
En inbjudan oss emellan, vi som inte helt passar in men vet du, det gör inget för jag passar in med dem.
Leendet lekte runt mina läppar, smaken av dadelkaka, Kledshe, fyller min mun..
Härligt att vara en blå papegoja.

Njut helgen, hitta en dadelkaka om du kan...eller baka en.

Live with passion and Blessed be!
Namaste!

** PSSTT, det sista här är tänkt som en skämt.. Ett skämt gällande "när man känner sig som en katt bland hermelinerna..!"

Förvänta sig bra, bättre, bäst.

petraenilsson.blogspot.com

Det var den första kvällen som påminde om den annalkande hösten, 
luften var fortfarande varm men fukten hade letade sig fram och svepte in nejden i en mjuk dimma. 
En dimma som liksom letade sig fram och upp, ur skrymslen och vrår, gjorde allt mjukt och luddigt i kanterna. 

Papperslyktorna vajade i den svaga bristen, ljuset från dem, rött, gult, lite grönt och skimrande guld lekte tafatt mellan trädens löv, i bordets dukning och på människornas kroppar. Klädesplagg ändrade färg i ljuset, ansikten fick skuggor man annars inte ser och ting fick annan mening. 

Sorlet från förnöjda själar som njöt varandras närvaro, glas som klirrade, en hund som skällde i fjärran, allt blandades med havets trygga rytm, vågor som rullar emot strand i en aldrig sinande ström. 

En doft av tång, en touch av exotiska kryddor, en parfym som bärs upp av sandelträd, alla sinnena fyllda till bredden och smaken av ett moget hallon. 
Den lilla handen som försiktigt fyller den stora, förväntan i luften..
Fyrverkeriet bryter ut, himlen fylls av kaskaden av färger, just då, just där, äger den allt, hela vår uppmärksamhet, alla våra sinnen och det lilla barnet inom oss jublar. 
Magi... 

Den vuxna tappar nästan andan, dras tillbaka till sagornas värld, till barnets magi. 
Berörd, hänförd, förtjust viskar denne i barnets öra: 
"Älskade, är inte detta det mest magiska, det mest fantastiska, det mest enastående fyrverkeri du någonsin sett?" 
Barnet, med munnen öppen, ögonen naglade vid fyrverkeriet, uppslukad, viskar tillbaka: 
"JO, det är det bästa HITINTILLS...!" 

Detta är den känsla som kan skapa om världar, som kan ruska om liv, blåsa liv i nationer -
att söka efter, se efter och förvänta sig det bästa, och så, det bästa igen, och så, något ännu bättre!

Denna energi tappar vi vuxna i takt med att vi tar stegen framåt i livet, vi lär oss att förvänta oss saker efter en viss mall, vi lär oss att räkna med, räkna ut, räkna in.
Genom hålet, mellan alla plus och minus, där faller magin ut!

Vi blir som vi förväntar oss, vi ser det vi vill se, uppfattar det såsom vi förväntade det och såsom vi blivit lärda.
Magin ligger i att vi kan ändra på det, gå tillbaka till ursprunget, det vi kom med.
Jodå, du kom också med det, du visste det, även om du kanske inte kan relatera till det längre.
Det finns inom dig, det är ditt att återta, rodret och känslan av att det bästa är ditt att hämta, närsomhelst och hursomhelst.

Låt denna veckas fullmåne var avslutet på det gamla.
Kliv in i ditt nya jag med ett nytt sätt att kommunicera med dig själv på och sålunda med världen!
Häng på i bloggen, jag återkommer om fullmånen om ett litet ögonblick men först skall jag fånga en droppe magi... TILL.

Live with passion and as always, Blessed you are!
LOVE

En liten funderare..

Dagarna är fyllda till bredden denna vecka också och jag önskar skriva mer än jag gör...
Så, här får du en gåta att fundera över så länge.

"Where was the man when he jumped off the bridge?"

Om du säger "på bron" - så är det innan han hoppar.
Om du säger i luften - så har han redan hoppat.
Om du säger i vattnet - så är det en stund sedan han hoppade.
Så, vart var han?

Det finns två kluriga svar på denna lilla gåta.
Svar kommer!

Live with passion & as always, Blessed you are!
Kärlek

Slalom på vägen eller Vägen till Rom med ett ooups..

Ena dagen skriver jag en blogg om att vara hemma, njuta allt som det är,
nästa dagen sitter jag i solen på en balkong i Ladispoli, Italien och dricker mitt förmiddags kaffe.
Det är inte bara du som blir förvirrad, jag blir lite förvirrad, jag också. 
Det var inte riktigt meningen och ändå var det helt rätt. 

Resan följde samma tecken som resten av den här sommaren, ting ser i takt med hjärtats slag, det ena efter det andra och riktningen vänder som vinden.
En plötslig öppning på ett hundhotell för min älskade voff, en annons från en av många hotellsidor och en snabb check fick mig att inse att många italienska hotell dumpat sina priser såhär i slutet av Juli. Det är precis mellan de två vanligaste semesterperioderna i Italien och sålunda ganska lugnt.
Flyg var det däremot värre med, alla nordmän skall ju hemåt denna tiden men efter lite trixande och slalomkörande mellan olika bolag var också det fixat.

Att ordna semester själv är härligt på ett sätt och galet på ett annat.
Det egenhändiga snickrandet här gjorde att jag fick två för priset av en, härliga soldagar på en badort och tillräckligt många dagar för att visa äldsta, kunskapstörstande dottern de delar av Rom som man måste se.
Det galna i kråksången är ansvaret, hålla i allt, hitta hit och dit, laborera, diskutera med händerna när gemensamma språk tryter, och charmen är, det går att få det till.

Att köpa biljetter av en surmulen, icke fullt så tjänstvillig italiensk stationsarbetare strax före lunch, på ett språk han inte förstår och inte är intresserad av att förstå har sin sidor.
Men triumfen av att sedan sitta på tåget, med rätt biljett, nya ord i bagaget och faktiskt fått ett leeende innan man gick, DET smakade seger!
DETTA var poängen med hela min resa. Möten. Möten mellan människor, ge och ta.
Dessa möten var ofta snabba, ibland ordlösa, ofta kärleksfulla och ibland bara en pay-it-forward men det lustiga var, det skedde så snabbt.

Vår ena väska kom aldrig fram till Italien, något som kan tyckas märkligt med tanke på att det bara var ett stopp, Oslo - Italien.
Själv log jag lite och tänkte "jaha, ja, jag skulle ha nytt av det också denna sommar, ja". 
I väskan låg nämligen alla strandgrejor plus necessär, skor och lite annat plock.
Åker man med flyg, med intentionen "badsemester" och väskan blir borta mer än några timmar så får man köpa in nytt till ett fast pris och detta betalas av flygbolag eller försäkring.
I väskan låg min nya bikinitopp men jag hade inte funnit en passande underdel ännu, så nu var det bara att ge sig ut och leta.

I badklädes affären lade jag mina solglasögon på en stol, prövade någon bikini, gick för att hämta nytt och vips, de var borta.. Jaha, nytt igen.
Jag kan medge, det kostade på till tider att pröva att hålla sig positiv men jag hade bestämt mig, jag skulle "se hur denna semester utvecklade sig". Jag skulle INTE styra skeendet, alltså lät jag det vara och tränade på att med förväntan se vad som kommer runt hörnet... och alltid kom det något.

Väskan kom tillbaka men ur min necessär hade någon tagit mina smycken, lite surt, omöjligt att spåra och för mitt inre har jag sett hur någon blev "avbruten" i sitt värv. De hade tänkt ta mer ur väskan men någon kom och smyckena gled lätt ner i en ficka, mer blev det inte.
Ett smycke kommer från en svunnen tid, ett annat från ganska nyss och båda var mig MYCKET kära men tydligen, även dessa skulle bort denna sommar ur mitt liv.

I väntan utanför Peterskyrkan står jag bakom en familj, en man, en kvinna och deras lille son som sitter i vagn. De samtalar på ett för mig okänt språk och när jag blir tillfrågad att ta en bild av dem inser jag att engelska språket inte är ett språk de behärskar i någon större grad.
Annars skulle jag nog ha försökt berätta för henne, där och då, att man kommer inte in i Peterskyrkan utan att ha täckt sina skuldror och knän. Kyrkan är en helig plats, en mycket helig plats och Vatikanen ser inte med blida ögon på bar hud. Många tar därför med sig en sjal eller två, täcker sig inne i kyrkan och då funkar det fint.

Kvinnan i fråga hade en singlett av den allra tunnaste modell.
Väl inne ser jag hur hon får beskedet av en vakt, sorry, ingen ingång i den stassen och förtvivlan lyser ur deras ögon. Vad göra nu?
Själv är jag och resesällskap klädda så att vi kan gå in obehindrat, kyrkan är vårt mål för förmiddagen och sålunda är tight och tröja med lite längre ärm på plats. Jag ser sjalen i min väska, den turkosa, den som varit med i ett antal år, älskad men sliten.
Hjärtat tar beslutet, jag drar upp den, går fram till henne och täcker henne.
Ögon som möter mina, förvåning, tårar och fåtalet ord. How much?
Nothing! I want you to have it. 
Hennes mans plånbok.. Money? No, thanks. Enjoy! 

Jag vänder på klacken, rätt beslut, hjärtat är enigt. Släpp, bara materiella saker.
Några minuter senare, en klapp på axeln, godis till mina barn, symbolisk gåva och jag tar emot, allt annat hade varit oförskämt. Hennes leende stannar dock kvar hos mig och ögonen. Mötet.

Några timmar senare står jag i en situation av total förvirring, jag vet inte vad jag skall, hur lösa problemet, var hitta info. Då, mitt i förvirringen, en okänd kvinna, helt ovetande om mitt problem tar mig i handen och leder mig rätt, visar mig vägen, ett tacksamt ord och ett leende senare och hon är borta.  För mig är det DET universum handlar om... PAY-IT-FORWARD.
What goes around, comes around.
Vad du förväntar dig är vad du får och jag är oändligt tacksam för att denna semester med att trixande, allt det ljuvliga, alla upplevelser har satt mig på spåren av det igen.

Whatever you do...
Live with passion & as always, blessed you are! ;-)
Namaste!