Att vilja göra en insats!

Häromkvällen tog jag extra lång tid på mig när jag stoppade om mina barn, kände på materialen i deras sängkläder, såg färgerna, formerna i deras rum, luktade på deras nytvättade små nunor och kände tacksamhet över att de sov där de sov!
Naturligtvis vet jag, i mitt inre, detta varje kväll - att det finns tusentals barn världen över som far illa, som inte sover i sängar utan på alla omöjliga andra platser!
Det är bara det att jag inte orkar tänka så!!

Världssvälten kan ibland kännas mig övermäktig, liksom aidshotet, ebola, öknen utbredning, bristen på vatten.. osv.. osv i alla oändlighet.
Jag gör delar av min del - ger till organisationer, skickar till fonder, sorterar sopor, sprider info, försöker hålla mig a jour men ofta, ofta känner jag av "droppen i havet" känslan.

Det som fångade mig häromkvällen var dokumentären "Den farliga drömmen om USA".
Går i repris på SVT ikväll, läs Fredag och om inte se den på SVT play!
Den handlade om barn som flyr emot sitt "Eldorado", det förlovade landet av mjölk och honung, USA. De flyr genom en kontinent, ibland tusentals mil, uppe på taken till godståg!

Under och efteråt genomfors jag av bara en känsla - man måste kunna göra något!
Jag måste göra något!!!
Det var hundra år sen sist.. Kanske sen jag var tonåring och känslan fortsatte.
Ny dokumentär, ny kväll - en miljonär undersöker förhållandena för kvinnor och barn som är hemlösa i L.A.
Han liksom jag lever i tron att droger, kriminalitet är den främsta anledningen till att folk hamnar på gatan...

DET ÄR INTE SANT! Den största anledningen till att kvinnor och barn hamnar på gatan i USA idag är - våld i hemmet! Jodå, du läste rätt!!!
Antalet härbärgen för dessa kvinnor är plus minus noll, speciellt för de som har tonårsbarn - ingen vill ha dem!
Ett av de få härbärgen som fanns hette Alexandria House och ligger mitt i detta distrikt av umbäranden "Skid Row" och under programmets gång hade föreståndarinnan inte mindre än 300 förfrågningar som hon måste säga nej till.
Vart tog dessa kvinnor vägen? Vad hände sen?

Jag är inte överdrivet rik, jag har inte mycket tid att spendera men nu måste det hända något!
Jag klarar inte att stilla tigande bära denna känslan längre. Agerande är den enda vägen!
Lets go!! Är du med på tåget...? Godståget emot en ny kust!
Kram

Jag vet precis hur du känner!

En kamrat till mig genomgår en livstransformation, ett jättekliv inne i det nya, okända och annorlunda och som sig bör, hela hennes tankevärld upptas av detta.
De små inläggen hon gör på sociala medier handlar om detta och överallt haglar denna välkända kommentar: "Jag vet precis hur du känner.."

Först reagerade jag inte alls men sen ryckte det i någon tråd... Någon annan jag känner, som bor kvar i samma stad sen barnsben, har samma jobb som för tjugo år sen, samma gubbe hade fällt denna kommentaren. Och jag undrade försynt, hur kan hon veta precis hur L har det?
Hur kan ens jag, som bytt land, jobb, relation osv veta hur L har det?
Svaret är naturligtvis - det kan jag inte! Jag kan bara möta L där hon är, lyssna på hennes upplevelse, resa med henne...

Min stilla undran blev nu - hjälper eller stjälper denna kommentar?
Den skapar en falsk känsla av närhet dvs jag och du är lika, vi är nära. I själva verket så får den mig, eller den som säger den, att resa in i sin egen gamla erfarenhet dvs såhär var det när jag flyttade/bytte jobb/avslutade min relation osv. Då kan man inte vara närvarande i den historien som berättas för en! Hjärnan kan inte vara på två ställen samtidigt.
Summan blir - man reste inom sig själv, i sånt man känner, inte med den andra.

Känner den andra av det?? Ja, jag vet att L gör det! Hon uppfattar att folk inte stöttar henne, inte hör henne på riktigt.
Jag vet att jag gjorde det under min sorgeperiod! Stördes och ville fråga-
"vaddå, hur kan du veta vad jag känner?"

Det är kanske inte det viktigaste i världen, det jag tar upp här men det känns som något att marinera på trots allt.
Jag vill vara närvarande i min och andras resa och då dyker sådan små saker upp ibland..
Hur känner du inför det? ;-))
Jag har ingen aning men jag vill gärna veta! KRAM

Ett Solår..

"Fear not the mountain´s fall
Or the rising ocean´s roar
Fear not the sharp earthquake
Or the hungry flames that soar.

Be strong when the land shift
And open to their message
When the volcano cries
It gifts a rite of passage.

All is of the circle
And the magic of the birth
That is the mystery
of the making of the Earth. "

Precis så känner jag mig när jag ser tillbaka på det solår som gått...
Ny bostad, en tuff period av sjukdom & död tillsammans med min far, avveckling av föräldrar hem, städning, städning, städning, papper, papper, papper, nya kunskaper, kroppslig trötthet likväl som mental och andlig värk - allt detta på bara detta fjuttiga lilla år.
Hur skall nästa bli?

Insåg med knivskarp skärpa att inte alla tänker på detta sättet häromdagen bara.
"Borde hon inte veta det vid det här laget?" undrar du, kära läsare och naturligtvis har du rätt, det "borde hon"!
Men jag glömmer, förtränger och förskjuter att världen inte ser på själen och kroppens kopplingar som naturlig, att vissa bara inte vill eller orka lyssna.
För mig är det självklart, kommer alltid att vara det oavsett vad ointresserad människor anser.

Jag har nio år på mig till femtio nu - dags att rikta insatserna, dags att "make a statement"!
Är det det de kommande nio åren skall handla om? Mitt arv och det jag vill lämna efter mig?
Det finns också delmål- vad finns i det år som kommer?
Jag hoppas det blir lugnare, ljusare, mera byggande, mindre städande, att det finns material till en god grund - det vore gott!

Nu skall jag njuta dagen. Dags att flyga ut i solen och värma min kropp.
Havet drar liksom kvällens middag, barnens skratt... Lekande blir livet mera värt.
Njut din dag! KRAM

Om du hade vetat...

Om du hade vetat att du skulle hoppa av den där universitetskursen långt innan du var färdig, aldrig få betyget - hade du börjat då?
Om du inte hade börjat hade du aldrig fått veta att just det här ämnet inte var för dig och du hade aldrig träffat L, M, D och K.

Om du hade vetat att din bil var ett "Måndagsexemplar"- hade du köpt den då?
Hade du inte gjort det hade du aldrig kunnat Mekonomens katalog utantill, aldrig lärt känna bilmekanikern som du numera går på travet med. Inte heller hade du i vredesmod promenerat in på bilaffären, beställt en ny bil och sedan känt dig MEGA nöjd med detta efteråt.

Om du tagit bilen istället för cykeln den där dagen, ja, då hade du aldrig kört omkull på gruset, hamnat på akuten och sedan blivit sjukskriven i tre veckor. Om du hade vetat hade du låtit bli cykeln då?
Hade du låtit bli hade läkarna aldrig sett den där märkliga fläcken på din rygg som genast togs bort, du hade missat Oprah´s intervju med J.K Rowlings och all den inspiration den gav dig.

Allt detta är svårt, jäkligt svårt att se medans det händer... Det är så lätt att förtvivla och undra - hur i hela friden blev det såhär?
Än värre blir det om det ligger ett "Igen" där och lurar innan frågetecknet.
Att ge sig själv tid då, tid att marinera, se vad som kommer ut ur det kräver tålamod och är något av det svåraste jag vet i vart fall.
Vad sägs? KRAM

PS! På engelska heter det "hindsight" eller afterthought... Att titta i backspegeln och se vad det var värt! Glöm inte att se på vägen samtidigt dock, framåt är riktningen!

Det fördolda.

I mitt tycke så har allt som är "fördolt" lite oförtjänt dåligt rykte... Håller du med?
I vart fall i den sk andliga världen där allt som är för oss "fördolt" skall avtäckas, göras tillgängligt och förstås så fort så möjligt. Det är på detta sätt man når andlig upplysning, genom avtäckning, genom att se allt, tolka allt, göra allt nästintill transparent..

Ibland har det gjort mig lite lätt illamående, det har oftast hänt de gånger då någon, via något instrument, påstått sig "belysa" något jag inte visste.
T ex en egenskap hos mig, en framtida händelse, en planet ställning i mitt horoskop, ja, förslagen är många men avtäckningen är densamma.
Lite dramatisk, nästintill pompös och om jag opponerar mig, tja, då är jag "inte riktigt redo men kommer att bli det vad det lider eftersom man ingenting får veta från andevärlden som man inte är redo för!"
PUUUH, vilket regn av klyschor!

Jag tror på det sista, det gör jag faktiskt... Vad var nu det då?
Jo, att ingenting blir synligt för mig förrän jag är redo.
Detta är för mig fakta. Jag kan inte se något jag inte förstår eller är preppad för...
Men den avtäckningen är något helt annat, ett litet KATJIIING, som när en pollett trillar ner i en automat, en skön känsla av välbehag, av erövring.
Då är det rätt för mig, då är det individuellt, bearbetet, klart för tagning!
Jag har då erövrat, förstått något som för mig var fördolt och nu kommit in i ljuset, mitt inre ljus.

P satte för en tid sedan lyktan på en annan aspekt av det fördolda då det pekades ut för mig att de flesta religioner ser det fördolda som något bra, något att vänta på, alternativt något som kanske aldrig kommer att uppenbaras men det är ok ändå.
Ett helt annat sätt att se på det... Lite bläddrande i bibeln bekräftar att han har rätt.
Det är skrivet om på ett fint sätt, ett ödmjukt och lyckligt sätt.

Själv vill jag bara ha lite balans! Gärna upplysning men inte till varje pris!
Information och bitar men låt mig gärna sätta ihop pusslet själv så jag kan lämna det som jag vill skall vara fördolt i det fördolda.
Fria viljan, som i allt annat.
Hellre lite hemligt tills det blir rätt än att jag följer och grunnar över en stig som inte ens fanns är.
Hurra för allt jag inte fattat än!!!

Favorit i repris.

"Looking out my window, staring through the pain
I cant see the rainbow for the rain
Someday Ill forget you, life goes on they say
But they dont know whats standing in my way

And theres a wall of tears, I'v got to get over
Got to stop thinking of you, got to learn how to love me.
I know the sun will shine
Im gonna be fine but until then
The rains gonna fall, just like a wall of tears.

Another morning finds me, still not over you
Just another day to stumble through
You know the nights go on forever
And I´ve got nothing but time
But eventime wont ease this heart of mine

'Cause theres a wall of tears, I'v got to get over
Got to stop thinking of you, got to learn how to love me!
I know the sun will shine
I´m gonna be fine but until then
The rains gonna fall, just like a wall of tears."

Om du liksom jag är en sucker för smäcktande kärleksballader av underbara röster...
Leta reda på de Irländska systrarna som lystrar till efternamnet Black, Frances och Mary.. Och lillsyrran, vars namn jag i detta nu förträngt.
Jag lovar, det finns en skatt här.
Ha en mysig kväll!

Gjort det igen...

Känner du igen känslan? Att vilja dunka pannan i kaklet i badrummet?
Eller varför inte i stenväggen på husets utsida så att alla på hela gatan kan se vilken idiot du är?
Jag har sådana känslor lite titt och tätt (tycker jag själv) medans andra ger mig "cred" för "klarsynthet".. Nåja, knappast gällande mig själv.

I jobb och bland vänner möter jag ofta på djupt intuitiva människor som i stora klunkar bälgar i sig av allt det som "inte är deras" dvs andras känslor, omgivningens vibbar, gamla grejor som ligger på platsen osv. Vi pratar om detta, vi tränar, vi arbetar med verktyg för att minimera dess inverkan - been there, talked about this!

Själv köper jag att det händer ibland. Jag blir inte glad, det medges men jag accepterar det som en av livets små måsten. Varför slösa mer energi på det än nödvändigt?
Igår upptäckte jag dock en liten "tvist" dvs en liten knut av detta som jag inte sett på länge...
Vet att jag sett den förut men i något oaktsamt ögonblick har den sluppit ur min hjärnans fängslande garn och jag behövde se den igen för att veta att jag "saknat den" och att den faktiskt varit "fängslad förut".

Jag upptäckte att jag agerar på saker som "ännu inte hänt"!
Låter det märkligt? Ja, kanske det..
Vad jag menar är - mina sinnen plockar upp något ur eten, något som skall/kommer att hända men eftersom jag inte är medveten om denna inkommande informationen, kan värdera den i ögonblicket så registrerar min hjärna den som att den sker NU!
Detta är det osanna! (för mig).
En föraning är just det en föraning ingenting annat!

Konsekvenserna blir lite lustiga, minst sagt. Jag lever och agerar som om något har hänt, ur sync tills det faktiskt händer och då känns det nästan lite overkligt för plötsligt klickar hjulen i igen.
Udda och irriterande.
Det är gammal kunskap för mig att andevärlden och den känslomässiga världen saknar tid -det vet vi alla som jobbat med inkarnationer, budskap fr den andra sidan osv.
Tidslinjen finns dock, på ett sätt, som en guide för oss här på jorden så lite måste det allt passa ihop.

Själv skall jag nu arbeta med att stävja denna sida i mig själv. Lägga fokus på det under en period. Kanske gäller detta dig med?
Jag vet och känner att jag inte bara skriver denna bloggen för min egen skull, för att påminna mitt virriga minne utan också för din skull.
Vart passar informationen in hos dig? Varför läste du detta just idag?

Kom så mediterar vi på saken! Kram

När jag var liten trodde jag...

"When I was young, I believed that life might unfold in an orderly way, according to my hopes and expectations.
But now I understand that the Way winds like a river, always changing, ever onward…
My journeys revealed that the Way itself creates the warrior; that every path leads to peace, every choice to wisdom. And that life has always been, and will always be, arising in Mystery." Socrates

På ett sätt hoppas jag han har rätt...

Huvudet fullt..

Efter helgens jobb är huvudet fullt av funderingar.
Sociala sådana, miljö relaterade, egna reflektioner - ja, det är nästan svårt att sortera dem alla.
Rösten har fallit bort, i vart fall delvis men det gör inget. Det ger de osorterade tankarna mera tid att bli sorterade.
Lungorna värker då de fått sig en smäll till så dagen avsätts till vila och livets basics.

"Is it a want or is it a need?" - en kommentar ärligt snodd från en vän.
Det har snurrat i huvudet hela helgen. Vad är mina "wants"? Vad är mina "needs"?
Vilka är dina?

Jag har inga problem med att "needs" är olika för alla, snarare tvärtom.
Det är en kul tvist, att se vad man anser sig behöva för överlevnaden.
Att titta på "wants" säger kanske ännu mer...
När blir en ljuslykta från Ikea ett "want" - är den någonsin det? Eller köpte vi den för att den kostade fem kronor och låg vid kassan?

"Strunt i det! Det är bara saker.." sa någon igår.
Jo, sant! Men det är också energier och resurser och jag vet inte om jag gillar hur de används.
Trots att jag inte är någon "miljöstolle".
Igen, det är nog energierna och bruket av dessa som stör mig mest..

Virrig blogg? Japp, virrigt huvud ger virrig blogg!
Vi ses igen imorgon då har det nog klarnat.
Kram

Hjälp arbete.

Helgen är avsatt till hjälparbete.
Maken har gjort några skift under veckorna, idag var det min och äldsta dotterns tur.
Att stå på loppmarknad och försöka sälja så mycket saker som möjligt för att samla in pengar, allt för den goda sakens skull.

Vi blev indelade i laget för kökssaker, porslin, glas, ja, grejor man har hemma helt enkelt.
Efter de första timmarnas framplock kände jag mig sorgen... Det påminde rätt mycket om plocket hos mina föräldrar efter pappas död.
FIna grejor, användbara grejor som puffas åt sidan av "made in China!"
Ikea i all ära men kul är det INTE! Inte efter det att man plockat tjugo fula ljustakar i samma dåliga glas..
Klart alla skall ha rätt att ha en ljustake! Men är det verkligen lösningen?

Det går inte längre att sälja köksgrejor på "finare loppisaffärer", folk vill inte betala.
Det är ju använt (ja, just det.. loppmarknad, daaaaa) och nya kostar inte mycket mer ÄVEN om jag prutar ner dem till en femma. Tragiskt!
Hur långt ner kan det gå innan bubblan spricker?? När skall folket i öst vägra producera under värdet av tom själva materialet?

Den andra delen slog mig också med häpnad - folk snor!
Japp, du läste rätt! Stjäl, tar, stoppar på sig, utövar egenmäktigt förfarande - kalla det vad du vill - det är stöld! Hur kan man stjäla t ex ett hållare till ett Melitta kaffefilter i plast när jag precis erbjudit det för FEM KRONOR?
Hur kan det vara "för dyrt" och samtidigt värt att stjäla?
Eller hur kan en kruka bli "acceptabelt" rosa när jag går ner från tjugofem till femton??
Me fattar noll!

Tyvärr fick mina gamla fördomar liv... De ligger hos mig, jag vet, men igen, idag, fick jag tillräckligt med bevis för att stärka dem igen. Tragiskt.
Vi har säkert olika uppfattningar om försäljning, prutning etc - men stöld? FInns det verkligen någon religion som talar positivt om detta?
Framförallt saker sålda för en god saks skull.. Tror inte det.

Nej, nu skall jag vila mitt trötta huvud och mina trötta fötter, imorgon är det på den igen.
Sen är även denna helg slut... Lika slut som jag.
KRAM

Vår tider.

Nya barn vår/sommar skor, den större storleken - check!
Vårjacka, modell stor - hmm, kort i ärmarna..
Regnkläder, modell stor - "lågvatten märken" på byxorna, jackan räcker till armbågarna.
Barnskor, modell liten - behövs promenadskor, mjuka skor finnes.
Jacka - hmmm, mellanstorlek.. Behövs en att byta med.

Cykel, modell stor - herregud, hon behöver en större, typ igår. Det visste jag men hade glömt.
Trehjuling - behövs en ny, också den borde varit här helst igår.
Passerade storlekar i två garderober - en dag av utrensning att vänta.

Ibland får jag lite lätt "panik" innan den nya säsongen anlänt på allvar...dvs innan jag fattat att det är en ny säsong och kommit ikapp.
Tycker alltid att våren är svårast. När klä av barnen? När plocka bort.. Vet ju att det mycket väl kan snöa på Valborg, det har det gjort förr.
Hösten är mycket att rodda, mycket till skolan men våren, den är värst för mig!

Vårt stora matsalsfönster har en miljon vackra barnavtryck. Tryck gjorda i smör, sås och vanligt handfett. De ackompanjeras snyggt av nosavtryck, gjort av en förvånad, blöt nos som försökt komma närmare alltsammans därute. För och nackdelar med att familjemedlemmarna når upp till fönstren. Jag vet vad jag måste göra - PUTSA - ingen återvändo finnes.

Har också börjat tvätta mig från A till Ö... Du vet, överkast, filtar, mattor, kuddöverdrag osv, osv.. dubbelt usch!!
När jag är klar i ena änden så är det nog dags att börja i den andra - känner du igen dig?
Mitt i allt klagande inser jag att mycket av detta är självpåtaget likväl som det tillhör livet.
Så är det bara.

Min achilles sitter i att jag har svårt att göra andra, kreativa saker om huset ser ut som ett bombat Beirut. Håller man dock på som ovanstående hela tiden, ja, då blir det verkligen ALDRIG någon tid över till andra saker.
Alltså får man kapitulera, lära sig släppa, prioritera, se sig själv och allt det där igen.
Se där! Livet är en ändlös cirkel som sedan plötsligt tar slut!

Idag tror jag jag struntar i allt, går ut och ser på våren LIVE.
Först skall jag bara tömma diskmaskinen, hänga tvätten och packa mediciner -
Eller? KRAM

Att höra berget sjunga.

Det hade varit en lång dag...
Sjukt barn, otroligt lite sömn, många tankar om varför, när och hur vi "faller igenom" i familjen.
Småbarnstiden, mycket sjukor, vinter, det ena ger det andra, slitna från grunden.
Dessutom hade den stora alvprinsessan konsert igår "Fiesta Latina", en tillställning vi alla ville gå på och det var det värt, de var så duktiga!
Massor av bra musik och fantastiska musikanter! Jag vet att vi har världens bästa spellärarinna och hon uppskattas enormt av föräldrar och barn. Eloge!

Nu nalkades dock dagens slut och Luke dvs vovven och jag begav oss ut på vår kvällspromenad.
Själv var jag mest upptagen av ovanstående funderingar plus att jag tänkte på Sveriges drottning - märkligt? Nejdå, jag hade precis läst en artikel om henne och hennes plötsligt påkomna "brist på hälsa".
Underliga värld! Hur länge kan man utsätta en människa för påhopp och energiförlust och sedan förvånat undra varför hon krakelerar?
Nåväl, inget nytt under solen. Jag vandrar vidare...

Tankarna flyger... förkylningen... Vintern... den som aldrig ger sig...
Så, upptäcker jag att hunden står dropp stilla, öron vickar rytmiskt från sida till sida, huvudet på sned.
Jag stannar, lyssnar spänt och det är då jag hör det - berget sjunger!
Vi bor ju vid foten av ett litet berg, Kolsåstoppen och vår väg slingrar sig girigt längs bergsfoten.
Alla de hus som byggts på bergssidan har ju dränage, brunnar, förutom detta letar sig små bäckar ner mellan dem och precis i detta nu har berget släppt till våren på allvar.

Det porlar, det visslar, det sjunger ner i brunnar och diken.
Fascinerat lyssnar jag på alla toner och ser för mitt inre hur berget försiktigt rör sig, skakar av sig vinterskruden, kylan, tömmer sina vener på is och snö.

Sträcker sina urgamla armar emot den värmande solen, en sorts solhälsning från en svunnen tid.

Det är något speciellt med dessa naturens ljud, porlande av vatten, knastrandet av eld, hjärtslag, sång - detta känns som en blandning av dem alla.

Nöjd och lugn går jag tillbaka. Berget har talat - våren är här!

Lev väl! KRAM

Symbol & metafor!

"Har du snattat?" - rösten i telefonen är allvarligt orolig.
"VAAA?" Känner mig "upphängd och nersläppt", som min far brukade säga dvs jag fattar ingenting.
"Jamen, det står ju i bloggen... att du fått ett "kastmärke".."
Jag hör hur hjärnan knastrar av funderingen. Okej, det var därifrån det kom. Från gårdagens blogg..

Jag borde veta vid det här laget att bilder och metaforer inte passar alla men det är svårt att minnas eftersom jag sjlv tänker i bilder och symboler.
Tar mig tid, påminner lugnt om metaforer, försöker förklara och det sjunker långsamt in.
Fascineras av att vi är så olika.. Några använder synintryck primärt, några hörseln, andra känsel och tänk, de som främst använder sig av smak och lukt sensationer..
Hur skulle min historia från igår, min metafor, se ut med den personens uttrycks begrepp?

Tåls att tänka på... Tills dess njuter jag av olikheterna och försöker överleva dagen.
Mera förkylningar på barnen.. Tar denna vinter aldrig slut?
Ha en bra dag! Puss

Sanning eller konsekvens?

"Jag kom in i butiken för att jag saknade något.. Något jag behövde så hjärtinnerligt väl. Jag gick därifrån utpekad till tjuv, med kastmärket inbränt i pannan.

Oförstående om vad som hände, i total förvirring och totalt mörker.

Brukat hade jag mina främsta gåvor, mina ord, min kärlek, mitt sätt att vara och förklara på.

Ingenstans landade de, ingenstans hade de att slå rot.

Jag tog sats och försökte igen - jag ville bara köpa...

Tystnad! I tystnaden bor ingenting och ingenting kom ur det...

Vad händer sen?

Jag vill inte leva med mitt kastmärke! Det är oförtjänt! Det är orättfärdigt.

Jag gjorde inget olagligt eller fel, jag bara närde en önskan, behövde något så mycket att jag satsade allt på ett kort och prövade handla.

Nu är affären stängd och jag kan välja - leva med kastmärket eller lämna staden.

Vill varken eller men ser inga andra dörrar. En lukt från förr, en lukt av avskräde och kloak.

Bara så trött...

När och vart kan man få sin längtan uppfylld utan att namnge den?

Går det? Finns det?"

"Jag stryker i natten som en herrelös hund,

i grändernas skugga kan jag andas en stund.

Jag tömmer min flaska och fortsätter gå,

i jakten på ett ben man kan tugga på.

Jag ställde mina klockor och jag låste min dörr,

ensam i min lägenhet med minnen från förr.

Men spökena följde vart steg jag tog, och under sängen satt

Satan och log...

Jag är en herrelös hund under fullmånen,

en vandrande vålnad som går igen.

Han stal mitt hjärta, det var länge sen.

Nu är jag en herrelös hund under fullmånen.

Ratata.

Kamp eller ej?

Igår släppte jag ett projekt... Det finns helt enkelt inte möjligheter, lust, resurser att genomföra det i detta nu.

När jag berättar detta, först för dem de berör dvs de som är inblandade och sedan för familj och vänner reagerar de på samma sätt, de försöker hitta lösningar till mig, lösningar och alternativ.

Själv känner jag mig lite ledsen som man gärna gör när man sagt adjö till en god vän...

Men det skapar också andra funderingar inom mig, andra bollar som sätts i rörelse.

Ett av förslagen igår var att fokusera på ett annat projekt, lägga min energi någon annanstans.

En vän föreslog att jag skulle skriva ner alla roliga anekdoter jag upplevt som terapeut, små korta, roliga episoder räddade undan tidens snaskande tand. Naturligtvis helt konfidentiellt och utan personliga trådar att känna igen, från människa till människa liksom.

Hmm, tåls att funderas på.. I vart fall borde man kanske sätta dem på papper någonstans innan glömskan för alltid tar dem.

Själv tänkte jag lite på en artikel som stod i vår helgbilaga till en rikstäckande tidning alldeles nyss, att varje människa skulle kunna skriva ner och berätta sin unika historia.

Tankarna flög iväg till Karl–Ove Knausgård, författaren som här i Norge under det senaste året släppt sin självbiografi i SEX band!

Jo, du läste rätt.. I sex band och hela samlingen heter "Min kamp", inspirerad av en långt mera våldsam tysk herre får man anta. Finns det material till detta i ett liv? Ett rätt vanligt liv undrar jag lite försynt.

Knausgård har vunnit "Bragepriset" dvs Norges motsvarighet till August priset för första delen av sitt verk så jag kan ha fel.. Eller så bör man tänka kvalité mer än kvantitet.

Vad skulle hända om alla skrev ner sitt liv? Skulle vi finna fler trådar då?

Såsom vi finner trådarna hos terapeuten eller skulle vi fastna i ett ändlöst analyserande?

När man sitter och lyssnar på livshistorier som terapeut blir man berörd, betagen, bestört, betuttad, begeistrad, bedrövad av livet och dess innehåll.

Hur mycket bär inte varje människa av allt som är livet?

Varför uppfinna hjulet igen när man kan bruka och förfina andras uppfinningar?

Bara några funderingar på en Lördagsmorgon då världen långsamt vaknar igen till en ny dag.

En dag mitt i min egen kamp och världens mest spännande resa.

Ha det bäst!

Att sova...

Vi ligger i sängen, ansikte emot ansikte och hennes händer utforskar mitt ansikte.

Genom nappen hör jag hennes lilla mun forma orden: ögggaaaa, neessaaa, muuuun...

Hela hon ler och så vandrar hennes händer över till att varsamt stryka mitt hår.

Jag älskar att somna så här, med ett lyckligt barn även om jag inte uppskattar att sova med henne i sängen hela natten alla gånger. Det är trångt, man får många puffar, man blir lite mörbultad.

Alltid när man får barn säger de på BVC: Passa på att sova när babyn gör det!

Med C gjorde jag det nästan aldrig. Sov hon, jobbade jag eller städade eller något annat och så tog hennes middagslurar slut mycket tidigt.

Efter S kom var jag sjuk, sedan kom hela situationen med min sjuke far, därefter efterarbetet och sorgen plus flytt och lite annat.

Detta har lett till att jag börjat uppskatta sömnen igen eller kanske snarare uppgraderat den.

Våra middagslurar, våra stunder av mys, sömn och för min del, meditation, har blivit en oas i vardagen! Ett ställe att tanka upp på.

Det märks på henne också, lill-trollet, för när hon tycker att det blir lite för mycket, ja, då pekar hon emot sovrummet och säger: SSOOOVA!

Jag tror jag har knäckt koden... Det betyder jag vill ha mamma för mig själv, HELT.

Jag vill ha 100%! För det får hon, där, i närhetens och närvarons rike plus att mamma slappnar av helt. Vi njuter sålunda båda två, ett gott betyg.

Så, från att ha tyckt att middagslurar var ett överskattat nöje har pendeln slagit åt andra hållet, de var nödvändiga för överlevnad till att slutligen stanna på - det är skönt när/om man kan.

Tacksam är jag också för att drömmarna sedan en tid har återvänt. De försvinner gärna när man är för trött, för spänd eller helt enkelt, vaknar för många gånger på en natt.

Tack och pris för den välgörande sömnen och för varje middagslur jag har kvar tills dottern känner sig för stor!

Tänker äta den kakan så länge det bara går för sen tar det tid innan den kommer igen, om den ens kommer. Barnbarnen kan låta vänta på sig ;-))

HA en fin Aprilöppning!