Att ensam resa!

Igår skrev jag om att "bränna broarna när man passerat dem" och om att "inte komma till detta livet för att navelskåda sig själv, utan för att via speglandet åt andra" också hitta frön till mig själv.

Jag tror kanske att för er som läste så kom den ut som delar av en ganska ensam resa, i vart fall indikerar er respons det.
Ja, det är en ensam resa. Är inte allas våra resor i grund och botten ensamma?
Eller tycker du inte det om just din?

Jag tror att den sista tiden innan jul upptogs mitt medvetande för mycket av "andras sånger och tonarter", så mycket att jag till slut inte hörde min egen.
En barndom i ensamhet och med många saker som inte kunde förklaras för mig så suktar jag och traktar jag efter andras tonarter, vill vara en del i deras orkester. Ibland vill jag så gärna att jag spelar musik jag inte ens förstår, bara för att få höra till. Skamsen? Nej, inte ett dugg. Jag ser varför jag gör det MEN det gör mig inte gott.
Längtan efter att tillhöra en grupp som nynnar på "min tonart" gräver djupa hål... Så, med lite självbedragande kan jag inbilla mig att vi alla spelar samma musik, en stund, en period.
Därefter bojkottar själen mig och jag måste dra mig tillbaka, hämta mig in, sitta i min ensamhet tills min egen ton är på banan igen.

Denna gång tog det låååång tid att hämta in tonen.. En tidsrymd som fick mig att undra om jag förlorat den för alltid. Osäkerheten på hur gruppen, den vars sång jag inte längre kan nynna, skulle ta emot mig när jag kommer tillbaka.
Rädslan för att bli avvisad men samtidigt, ändå räddare för att förlora min egen ton IGEN.
Jag förstår nu att jag skapat denna upplevelse för att finna något inom mig själv, för att igen få fatt på det goda liv.

Blickarna idag brann i huden... Orden grävde gropar... Ögonen sa mer än tusen ord.
"Vad har du gjort? Du är sååå, hmmm, annorlunda!" 
"Va? Skall du inte? Har du inte... Vill du inte?"  "Vart har du varit?"
Bara en person vågade se mig i ögonen och villkorslöst säga: Glädjer mig att se att något ändrats. Det har gjort dig gott!"

Acceptansen av att tillhörigheten inte är min att få i denna gruppen har landat. I hjärtat. I själen.
Ärret finns men inte såret.
Jag tror att denna avskalade känsla tillsammans med ansvarstagandet för att komma vidare kommer att göra skillnad, betyda något...
"Somewhere out there" nynnar någon på min sång.. Det tror jag.
Jag trallar envist vidare på min ensamma stig.

Att följa ljudet ger mig mål och mening.. och ljus i tunneln.
Namaste!

Vart hänga verktygslådan?

Jag breder ut mina pusselbitar framför mig, synar dem i sömmarna, skakar påsen igen och ytterligare bitar trillar fram. Javisstja, där låg du och skräpade. DIG hade jag glömt bort. 
Återseendets glädje. 

Jag har samlat länge, jag, bitar om mitt liv, utsagor, övningar, kunskap och verktyg.
Likt en snickare har jag gått fram, gjort jobb, hjälpt andra att se, sätta ihop och glädjas och så vidare till nästa "jobb". Sådant är mitt karma, jag lär genom att reflektera tillsammans med andra, inte genom navel skådning.  Det fick jag höra tidigt, att interagerande och arbete med och runt andra är viktigt för mig, inte sammanställandet på egen kammare. Sant nog!

Skola kräver dock en viss "egen tid", en viss lästid, ett visst avstånd från terapeutens märkliga värld och visst nog, snart känner jag att jag inte längre vet vart verktygslådan står.
Vart lämnade jag den? Vad fanns i den sist?
Lilla fröken otillräcklig knaprar på min livskaka och de elaka, vassa ord hon viskar i mitt öra - är de sanna?  Vet jag verkligen?  Har jag verkligen en....

"Du har en gedigen, solid verktygslåda men vad hjälper det om du aldrig tittar i den? Eller tror på den? " suckar min coach och kliar sig i håret.
Nej, just det och en snickare utan verktygslåda är som en förälskad utan kyssar - helt förtappad!

I helgen har jag vänt mig emot lådor och prång i mitt inre. Letat reda på verktygslådan, vänt upp och ner på den, kontrollerat alla verktyg, påmint mig om hur de fungerar, målat om lådan och nu, nu söker jag efter platsen att ställa lådan på.. Tydlig! Öppen! Tillgänglig!

Född på "the cross of the unexpected", en sjätte strålens krigare, en soldat i idealets tjänst har jag inte längre råd eller tid att förlägga och glömma bort min verktygslåda längre.
Blir för hudlös utan den. 
"Success leaves clues, baby" viskar en välkänt röst i mitt öra från ljudfilen.

Jag som byter plattform ofta, limmar ihop trasiga "koppar" för att sedan gå vidare till nästa uppdrag och på vägen ut bränner jag bron jag gick in på, jag MÅSTE ha min verktygslåda i bältet.
Annars är jag förlorad, förtappad och lost.
Livet handlar inte om "resources", livet handlar om hur "resourceful" vi är när det behövs.

Det var riktigt gott att kliva ur sig själv i helgen, ur sin fälla och blir "in spirit" igen dvs inspirerad!

"Det finns inget "torra land"i livet,  det finns bara oräddhet och denna oräddhet kallas mod och bor i hjärtat!"
Med verktygslådan tryggt i bältet känner jag mig bättre rustad igen.
Hungern kommer med verktygslådan, vinden byter riktning -
Livet har mer att erbjuda! Smaka!
KRAM

Pärlor

"When you have managed to overcome grave problems in a relationship, 
do not spend time remembering the difficult times, 
concentrate on the joy of having passed another of life's tests. 

 When you emerge from a long period of medical treatment,
do not brood over the suffering you endured, 
think instead of God's blessing that allowed you to be cured!" 

                                                "Soul of the world" by Chico Xavier.

Bär med dig, i ditt minne, för resten av livet, det goda som kom ut av dessa tuffa tider.
De episoderna kommer att vara bevis på dina förmågor och ge dig självförtroende när du står inför livets nästa utmaning!

Njut din Lördag - den går inte i repris.
Live with passion.

Hablas mi idioma?

Betyder "talar du mitt språk?" Mitt inre språk. 

Infinner sig någonsin känslan "av att vara en alien" hos dig?
Ja förlåt, kanske lite klumpigt uttryckt..Känslan av att inte riktigt passa in?

Det kan vara en känsla som är närvarande i livet eller en känsla som bara dyker upp i en viss situation. En viss situation kan man leva med, värre är det när det är mer i livet som helhet.
I vart fall tycker jag det. 

Att vara lite udda.. det kan ha sin charm.
Att tänka annorlunda kan vara upplysande, roligt och riktigt givande. Kreativt.
Men att känna sig som en utomjording utan språk och kända kommunikationsvägar, tja, det är rätt och slätt slitsamt.
När jag går in i den zonen dvs bort från att tycka det är charmigt till att känna mig som en övergiven E.T. då vet jag att det är dags att TANKA!
Min energi har då tagit slut på ting som inte gett tillräckligt tillbaka eller inte gett rätt drivstoff till just mig tillbaka. 

Jag skapar samtalet. Samtalet med en annan av min sort..
Sjunker djupt i närvaron, i sättet som orden flyter, rörelserna i det som INTE är ord. En komisk dans. 
Mina chakran svarar genom att synkronisera sig, det blåa öppnar sig försiktigt, ser sig om, det lila flödar öppet och ostört, det gula lugnar sig, faller inåt, faller till ro.
Som att klappa en katt..  Mjuka, stilla rörelser och ändå, ändå ändrar sig mer än man någonsin kan se på utsidan.

"Jag vet!!! Jag förstår vad du säger, jag ser det och du har helt rätt" Min kamrat-lika-annorlunda tankar också. Jag ser det... förnimmer det... annan energi, annan input.
"Vi får se på fler möjligheter till samarbete.. Fler arenor!" snabba leenden, utbytande av tankar, likt barn ger vi oss in i en lek av mimikry, ytterligare ett sätt att tanka på, att skapa känsla av samhörighet.

"Jäklars.. Jag glädjer mig till detta! Det blir bra! Så påfylld jag känner mig!" 
Jag med! Varje droppe av energi är emottagen. Förvaltad.
Tegelsten för tegelsten skapar jag min egen "alien" koloni, en koloni för sådana som likt mig behöver annorlunda energi då och då, som behöver samtala på sitt eget språk, som behöver fyllas och uppfyllas.

Vi kan kursa, vi kan samtala, vi kan ge till andra, vi kan skapa,  flöde är nyckelordet!
Flöde av olika former av energi.
Att vara alien, att vara jordisk..Att få vara hel! 

Live with passion. Förvalta dagen.
KRAM

När det tystnar..

Det är vinterferie i Oslo... Det märks på pulsen på gator och torg, bland pendlare och bilar.
Trafiken flyter och bussen glider fram nästan obemärkt.
Själv sitter jag och funderar över "egen ansvaret"och hur man vågar stå upp för det, hur man orkar, ja, tom hur man ibland kommer till tals med vad det verkligen säger.

Livet är en spiral och på den spiralen finns det "förtätningar" dvs tider då saker duggar tätt, kanske tom så tätt att farten måste sättas ner för att man ens skall komma fram. Man måste bearbeta, se på, besluta om, lära, förstå och integrera.. Som att stå i kö! I kö på motorvägen.. Där du helst susar fram i 90 km i timmen eller mer.  Vad sker med dig då?
I dessa "förtätningar"... Blir du som jag, otålmodig? Vill du "bara" ut och komma dig vidare?

Det är en rätt normal reaktion tror jag men responsen från själva livet blir då, blockeringar, snubbeltrådar och vi faller handlöst, ser oss om efter vad som fick oss att falla och DÄR, där står otålmodigheten och förtätningen hand i hand och flinar beslutsamt. GOT YOU!
Det blir kaos och kaoset är skapat av oss själva.

Själv har jag funderat mången gång på varför i hela friden det är så svårt att bara stå kvar i förtätningen, bearbeta bit för bit tills den försvinner och det blir "fritt flyt igen".
Ansvar! Ta ansvar för vad jag känner och hur jag skall ha det oavsett vad omgivningen tycker om det.
Inte svårare än att "stanna vid rött ljus" på gatan. Vi vet ju att detta inte är för evigt. Det kommer ett grönt ljus snart, det kommer en ny motorväg.

Grönt ljus är bra.  Rött ljus är dåligt. Ändå är det nu en gång så att den ena inte existerar utan den andra. Ingen förtätning = ingen framgång=ingen växt. Inget rött ljus från ena hållet skulle göra att framkomligheten försvinner för alla.

Jag tackar för erfarenheten i den förtätning jag står i nu!
Den är så tjock att jag knappt ser handen framför mig MEN det är MIN förtätning och jag och enbart jag har nyckel till att komma igenom den. Bit för bit tänker jag lyssna till signalerna inifrån, bit för bit tänker jag försvara dem och hur jag vill ha det emot en värld som tänker annorlunda. För det är min förtätning...
Genom trafik kaoset ut på motorvägen igen och segla emot det hav jag bara kan känna lukten av, än så länge..

Min farkost (läs bil) är inte dålig bara för att jag står i kö. Det är samma bil som normalt susar i snabba 100 km på motorvägen... I kön formas modet. I kön hinner jag höra mitt hjärta slå.
Jag hinner planera min seglat, hinner nära det barn som gråter, hinner se himmelen bli blå.
Förtätningar har sina sidor - men det är mitt!
Tack för det!  Namaste!

Lekande finner du svaren?!

Söndag! Borde ju vara dagen för lek... Istället tentaplugg. Hmm.
Tänker på min coach som alltid säger: Lekande finner du svaren..
Hur leker man meridian plugg? undrar jag och prövar jobba med min kreativa del av hjärnan.
Hur ser din Söndag ut?




Kanske finner du några tips här:

-->

1. Kasta dig genast ut, annars hinner du kanske ångra dig.  

2. Om du ska rita på väggen, gör det bakom soffan.
3. Ett plåster gör alltid att det känns bättre.
4. En liten puss kan ha stor betydelse.
5. Du kan bli precis vad du vill när du blir stor.
6. Den som väntar på att känna sig riktigt säker blir aldrig fri från stödhjulen.
7. För att få gungbrädan att fungera måste man turas om att vara uppe och nere.
8. Om du vill ha en kattunge så börja med att be om en häst.
9. Det är roligare att tvätta en ny cykel än en gammal.
10. Var inte så rädd för att förlora din frisbee att du inte vågar kasta den.
11. Man kan inte fånga regndroppar på tungan om man är rädd för att blöta ner sig.
12. Det spelar ingen roll hur fort man springer med bollen om man springer åt fel håll.
13. Om man är klädd som stålmannen är det lättare att flyga.
14. Krama inte din hamster för hårt.

Ur varför växer gräset av Kull & Hallberg.

Är det förresten någon som har just den boken??

Har inte läst den men känner i intuitiva tarmen att just DEN skulle jag kunna tänka mig att äga. 

Ha en god S öndag! PUSS. (liten eller stor.. liten och stor)

Little by little

Nu hänger den där.. På insidan av min pärm- checklistan.
Den är ett resultat av min brottningsmatch med tiden.  Tid att hinna det jag vill, tid att uppfylla mina mål, tid att umgås, sova, tanka, läsa och så vidare.
För att komma fram till vad tiden används till så måste man först fundera över vad man brukar den till i dags läget..  Det jag måste komma till tals med är att: Lite tid är bättre än ingen tid alls.
USCHA, vad jag har svårt med den!! När jag skriver vill jag skriva i timmar.. När jag väl blivit varm vill jag träna i timmar..När lusten att plugga slår till vill jag sitta ostört i timmar..
Det funkar INTE!! Blir aldrig så..

"Ahhh, jag önskar jag hade tid att motionera, röra lite mera på mig" stönade hon bakom fikabordet.
Många huvuden nickade instämmande.
"Jag tränar" svarar en lågmäld röst och alla huvuden vrids åt hans håll. Hon ler.
"Jo, vi vet DET! Och hur du.. med tre småbarn, fru, hus, frivillig arbete och ett och ett halvt jobb får till det. Tja, det är mer än vad jag kan räkna ut!"
"Springer mellan stolparna på killarnas träning.." han ser fortfarande försynt ut.
"VAD?" Den långe mannen ställer sig ut och skepsisen lyser ur hans ansikte.
"En man som springer mellan stolpar löper inga maraton!"

"Jo...Jag springer intervaller mellan stolparna på fotbollsplanens långsida på sommaren, mellan läktarna på bandyrinken om vintern..Det är grunden i min träning. Det och tå hävningarna innan jag går och lägger mig, i trappan hemma, 15 min varje kväll". 
Stora skrattsalvor. Folk reser sig, skakar sina huvuden - inte möjligt!!
Själv sitter jag kvar och vet det är sant. I vart fall delvis... Resten av tiden lägger han till på tidiga mornar när barnen och frun ännu sover sina timmar, på kvällar i snöslask och regn medan andra ser sista avsnittet av "Game of thrones".
Under eftersvettningarna skriver han några rader på sin avhandling, något han bearbetat färdigt medan blodet cirkulerade.
Vägen byggs som ett lego.. Bit för bit.. Little by little.

"Det "vanlige" er imidlertid et mer relativt och snevert begrep som sier noe om kva du kjenner til, hva som er vanlig der du bor, i din omgangskrets eller ditt miljö" läser jag högt i min psykiatri bok några timmar senare.
För kvinnan vid kaffebordet är träning nog lika med timmar på gymmet, timmar i motionsspåret.
Jag vet, jag är likadan. Jag och många med mig i landet "vanligt".

Tillbaka till mitt älskade "Strävan". Jag har en önskan om, en strävan, att nå i mål.
Timme för timme är inte möjligt, då får det bli legobit för legobit. På så sätt får jag träna tålamod och ihärdighet också.  Alltid något!
Live with passion (and find time for it. ;-))

Cirkeln

Ovanför mitt huvud har himlen klätt sig till fest, det gnistrar som av paljetter och juveler. 
Tystnaden nästan ringer i min öron och allt jag hör är det rytmiska ljudet av mina stavar som finner plats i den frusna marken. 
Allt som hänt de senaste dagarna flyter igenom mig medan kroppen hittar sin värme och flöde. 

Att begrava min väns pappa satte sina spår... Att se allt lite från sidan och ändå känna sig "akut mitt i" är en märklig kombo. 
Begravningar och bröllop lockar ut det sämsta ur folk sa hennes make dagen innan och jag kan bara nicka instämmande.  Det som "borde" bringa oss samman har också en tendens att vispa upp det värsta i oss. Avundsjuka, girighet, svartsjuka, utanförskap, att inte bli sedd i sin sorg, listan är oändlig. 

Min väninnans kamp med sorgen är smärtsamt att se från sidan. Att veta att det är bara en pytte, pytte liten del man kan göra och resten, ja, resten måste hon igen själv. Bli rik av erfarenheten. 
Såklart finns jag där! Men bära gör man själv... 

Min far. Tankarna går till min egen fars begravning. Jag åker skidor i detta nu för att han lärde mig, för att han tyckte det var roligt. Han ville Vasaloppet.. En gång. Envisheten fattades. Liksom hälsan. 
Han fick se mig åka Vasaloppet men jag fick aldrig veta om han var stolt.. Det uttrycktes aldrig. 
Tjugo år senare har jag hittat mitt eget driv. Min motivation... Min känsla. 

Jag plogar nerför fjällsidan, möter en annan skidåkare som svettig och andnupen ler glatt och hälsar. På väg hem... 
Är jag på väg hem med mina studier? Hem till en helhet? 
"Jag är så glad för denna utbildningen, om ca ett år har allt kommit samman" skrev en vän häromdagen. Jag hajade till. Tappat lite mål och motivation där. Men hon har rätt. 
Hur det ser ut vid målsnöret vet inte jag men nu kände jag vinden i ryggen igen, lusten att ta reda på vad som finns där tilltar. 

Måndag - då vänds ett blad.. Ett blankt ark. 
Jag hoppas att flera bitar av den nya tiden kommer då! Att andrummet mitt i livet och tjivet kan infinna sig.  Att cementen blir tillräckligt tjock och kan få stelna mellan mina travade tegelstenar. 
Tisdag - nya svar på andra viktiga frågor. 
Sen kanske... 

Jag stakar mig in i flödet. Kroppen svarar med rytmisk andhämtning, jämn puls och muskler som går på autopilot. Perfekt valla. Hurra för mig! 
Våren kommer med flera svar, spiralen fortsätter. Nya bekymmer kommer, bearbetade saker släpps. 
Flöde! Utsikten från backens topp. 

"Reach for the Sun,
To embrace the golden reed. 
Journey lightly with the promise of the seed. 
Shed healing tears and gently set hurts aside. 
Hold high your dreams to launch them on the New Tide!"

Live with passion! KRAM

Fritt fall.

"Vem är din dotter? Vad behöver jag veta?" säger kvinnan på andra sidan bordet, ler milt med pennan i högsta hugg.
Vem är min dotter nu? tänker jag och vet knappt vart jag skall börja.

Som förälder vet man inte vilka egenskaper som läggs på bordet när barnets sinne öppnas för världen.
Vem är den lilla person som valt att komma till mig och dela halva sitt liv i nära symbios med mig?
Man bygger på det man har, man formar och vårdar, vattnar, plockar lite ogräs - kalla den uppfostran, man slipar på det som sticker ut och fastnar.
Jag vill som förälder göra detta med relativt mjuka händer, försiktigt och varsamt.
Spara något till barnet själv att upptäcka, lämna det så genuint så möjligt.

"Vem pratar du med? frågar mobbare den snälla killen i klassen. 
"Jag?" rädslan rinner som vatten över hans rygg. "Jag pratar inte med någon!"
"Hmmm, trodde du pratade med C" hånflin från mobbaren. 
"Nej, hon är inte här!" hävdar snälla killen och på en armslängds avstånd står dottern och faller ner i avgrunden.  Faller, faller och faller...

NO MORE säger modern och slår näven i bordet. Smäller i dörren och faller ihop i snödrivan av smärtan. Gång på gång, på gång, på gång...Liksom dottern faller ner i avgrunden, gång på gång, på gång, på gång.
Vem har hon blivit, flickungen, av denna upplevelse? Kanske starkare... Kanske klokare...
Definitivt mera vuxen. Hon kan ord, jargong och känslor som jag egentligen INTE vill att hon skall ha tillgång till ännu.  Men vad kan jag stoppa?  Vad kan jag blocka bort?

Ingen har någonsin frågat mig "vem min dotter är". Ingen har frågat efter ingångar till henne, efter tampar att säkra i livets brygga, ingen har någonsin kommit med förslag på ankringsplatser.
Så, jag inser i mitt töcken att jag har något att bygga på här, någon som tar sitt jobb på allvar.
Jag räcker pusselbitar och spillrorna över bordet och den milda kvinnan med de mjuka lockarna har kraft att sätta dem samman, har svar, har förslag.
Tacksamt tar jag emot, min kreativitet, ilska och energi är slut.

När jag går därifrån känner jag hur jag i mitt inre tar dottern i handen, beslutsamt.
Vi hoppar nu! Från denna klippa.. Så ser vi senare om det blev rätt.
Annars hoppar vi igen, från nästa ställe, en annan gång. Välja om, välja rätt.
Våga välja även när oron och obeslutsamheten kväver en.
Våga välja även om man inte ens vet vad som finns därute.

Bladet vänt! Point passed. No return.
Vi svävar fritt en sekund, en helg och så landar vi på Måndag morgon framför dörren till en ny verklighet.
God helg! KRAM