Behov av frid och närvaro.

Galet, galet hektiska dag, och igår, snacka om rivstart på veckan!
Och förra..jag letar fortfarande efter min andhämtning från den veckan,"veckan från helvetet" som min man valde att kalla den, han hade all rätt i det, han hade det tom värre än jag.
Missförstå mig rätt, jag gillar att ha många järn i elden. Annars sackar jag efter, blir oxeslö, bekväm och allmänt svår att puffa runt. Så lite bör jag alltid smida för att inte gå i stå. Men dessa sista dagar har varit i löjligaste laget när det kommer till tempo.

Diskuterade med min kära väninna förra veckan, tror jag, tidsbegreppet är något luddigt, om vad vi skulle göra om vi vann eller fick mycket pengar. Vi pratade om miljoner dvs mer pengar än bara till det där vanliga, betala av huset och skulderna, köpa ny bil, möbler, kanske lägga undan lite. Vad skulle man göra om man vann mer pengar än så?
Till min förvåning så insåg jag att jag drömde om tid, tid med mina nära och kära, tid till eftertanke och reflektion.
Jag sa till henne att om jag hade dessa pengar skulle jag åka till Karibien med familjen, ett halvår eller nåt. Tid att samtala, tid att vara, tid att känna och skriva.
Insåg då att jag passerat gränsen där man tror att tiden är oändlig, att man skall hinna allt och istället har jag klivit in i tidåldern där det börjar bli viktigt att prioritera vad man lägger tiden på, det lilla man har.

När jag blev mamma första gången var jag inte den yngsta av mammor, inte heller den äldsta. Lite så är det även denna gång men nu är jag ändå en av de äldre. Troligast är att detta är min sista graviditet, den sista gången jag får möjllighet att känna livet spira inom mig och så har jag inte ens tid att känna efter..Hm, känns mindre bra. Lägger handen på Selma med lite dåligt samvete och känner hennes spark - har du pratat med mig idag och jag har inte lyssnat? Är det så? Jag vill lyssna och vara med.. Det är viktigt, det är prio, det vet jag ju.

"Stal" faktiskt några minuter ur tidens väv med min andra älskade dotter idag, några eftertänksamma minuter över en glass, lite prat, lite skratt, inget allvarligt och ändå, så djupt. Förnimmer hur nöjd hon är efteråt, vi har badat i varandras ljus och då är allt ok - hon vet att hon har mig och det känns gott.

Tiden med min älskade räcker heller aldrig till på något märkligt vis. Kanske är det samma sak där, det vill säga, jag mötte honom en bit in i mitt liv och önskan verkar vara att ta igen den tiden. Absurt, jag vet men mitt undermedvetna verkar reagera så..
En av mina favoritstunder där, för att kväsa den känslan av att inte få nog är faktiskt att se på honom när han sover, att vaken njuta av den sårbarhet som en sovande älskad människa sprider omkring sig när sömnen är trygg. Det är oftast en av dagens stunder av närvaro och total frid.. På den går jag långt.
Inser plötsligt att jag sitter här och lägger ut texten om mina egna mikropauser, mina små hållplatser på livets väg som jag säkert varit inne på förr och som jag saknat under de gångna dagarna.
Nu har jag dessutom lyckats med en till, att få skriva i ett tyst hus.. Tröttheten nalkas. Jag skall ta mig ett litet "snack med " Selma innan sömnen kommer då min man är borta på jobb.
Dock håller jag fast vid det jag just skrev.. "
Det vackraste jag vet är att se dig när du sover. Här råder stilla frid och jag glömmer både rum och tid, du ligger här bredvid och jag känner hur du andas..
Att älskas utav dig är det vackrast för mig!"

Besök ur tiden.

Igår när jag satt och sammanställde texter, först sittande under taket på vår altan med ett glas kall jordgubbssaft inom räckhåll, senare på min favoritplats (numera) i sängen med många mjuka kuddar så fick jag besök.
Det händer titt och tätt, speciellt just nu då graviditetshormonerna "springer" höga, det undermedvetna gör revision "ut med det gamla, in med det nya" och vi står på tröskeln till ett helt nytt vardagsliv. Mitt arbete med utdrag ur gamla texter, skrivna av mig själv hjälper förståss till!

Plötsligt stod hon där på tröskeln, den unga kvinnan, den gängliga gestalten med de tighta urblekta jeansen, tröjan i svagt lila med de långa "tubärmarna" som hon alltid drog i och för varje möte blev de sålunda längre och längre. Det cendréfärgade, långa, skandinaviskt ostyriga håret med luggen som föll ner, föll ner och föll ner framför hennes tungt svartsminkade ögon. Benen som likt Bambi alltid verkade trassla in sig i varandra, medvetet eller omedvetet, faktum är att hela hon hade något av råddjur över sig.
"Skygg som en hind.." hör jag för mitt inre och ser när hon drar upp ärmen, den där första gången, efter en lång tid med byggande av tillit och blottar den sönderskurna armen.
Den arm hon själv skurit i med rakblad, den arm hon bränt med cigaretter och tändare, skrapat i med ett gem och gjort egna "tatueringar" - allt för att åderlåta den smärta hon inte själv kom åt.
"Man kan överleva fysisk smärta, det vet jag, jag vet hur man gör! Men vad gör man när det skriker i själen?" frågade hon mig den gången och vi talade mycket om det då, talade och grät, fann vägar att vandra, verktyg att pröva och förkasta.

Mitt i min bild sätter min man på en konsert på Tv:n, han grillar middag och vill att tonerna skall nå honom dit ut, det gör de och det når mig, min bild och sammanflätningen börjar..
"17, and I'm all messed up inside, I cut myself, just to feel alive And I leave the light on, And I leave the light on
21 on the run, on the run, on the run. From myself, from myself and everyone... 'Cause I wanna love And I wanna live Yea, I don't know much about it And I never did
I don't know what to do. Can the damage be undone? I swore to God that I'd never be What I've become.

God bless the child, with the dirty face
Who cuts her luck, with a dirty ace
She leaves the light on, I leave that light on!

Beth Hart borde veta allt om detta tänker jag. Efter så många år av narkotika missbruk borde hon veta allt om smärtan som livet kan åsamka.
Vi föds inte onda, vi föds utan instruktionsmanual i en underbar, fantastisk och tuff värld. Där vi behöver varandra, vi behöver stöd, närhet och hjälp.
"Count your blessings, and count your blessings only.." säger Engelsmännen ibland.
Ja, jag tror vi alla behöver det, som en motvikt till allt det vi vill förändra, allt det som inte passar oss, som vi tycker inte är bra nog för det kommer det alltid att finnas gott om.

Se till det vi har lyckats med, det inom oss och runt oss som är bra och njuta av det, en andra, en tredje och kanske tom en fjärde gång.. Man får det, nämligen, det är också ens eget.
Jag tittar på rosorna på bordet och skickar henne en tacksamhetens tanke.
Tack för besöket!

Hur det gick för henne? Tja, det hör också till historien. Det gick bra. Hon har en fin position inom en turistkedja, förlovad, många vänner och ett rikt liv..hennes skratt kan pärla och studsa mellan väggar. Dock är hon, som hon själv säger: Chefen med de alltid långa ärmarna.
Hemligheter kan också vara en välsignelse..

Kameleonten eller det enda sanna?

Hon låste dörren till toaletten med en snabb rörelse, kollade igen att det verkligen, verkligen var låst innan pulsen sänkte sig och hon hasade sig emot spegeln.
Spegelbilden såg nästan ut som vanligt, kanske, om man sökte, kunde man förninna något rödare kinder men vid närmare inspektion såg man svettpärlorna som letade sig igenom det stramt tillagda, svarta håret mellan öronen och tinningarna.

Hon strök händerna över håret, rättade till den strama knuten som fortfarande höll alldeles utmärkt.. Insåg att hon knappt andades och tvingade sig själv till en djup bukandning som fick kroppen att skälva till, en snabb virvlande yrsel, det liksom susade mellan öronen somom någon skruvat på vattnet.
Blicken föll ner i tvättställets botten, hon skruvade på kallvattnet, sköljde händernas kalla svett och försökte tänka.. "Hur var detta möjligt?"

I nästan tio år hade hon jobbat här, alltid hade de för mycket att göra, för många att ta hänsyn till, komplicerade klienter och långtifrån solklara historier. Deras arbetsbelastning, för att inte tala om deras medmänsliga belastning var grym och ändå verkade den stegras från år till år.
Människoödena blev allt mera komplexa i direkt korrelation till deras minskade tid med klienten - helt absurt!
Nu hade det alltså hänt. Hon hade inte hunnit läsa klientakten förrän i bilen på väg till förhandlingen. Läsa? Nej, skumma på ytan.. Inga förberedelser, inga stolpar att hålla sig till - bara fritt fall.
Förhandlingen startade i tid, den utsatta kvinnans blickar på henne, vädjan, förtröstan.. och hon hade levererat! Visst hade hon det.. Talat, gjort inlägg, svängt sig med ord, retoriska finter och motfrågor! Hela tiden, eller i vart fall då och då, med blicken i fallbeskrivingen sökande efter nästa fyrtorn, efter nästa hållmärke att ta sikte emot.

De hade gått på det! Domaren och nämdemännen hade köpt allt hon sagt, nickat instämmande, hummat gillande och uppträtt som om de redan insett att hon hade helt rätt.
Föreställningen avslutad på ett kick, målet ogillades, klienten stormade lycklig och så, så åklagarens förvånade kommentar:
"Hur f..n kom du undan med den?" Innan han irriterat slängade med portföljen tog sig ut ur salen.

Det var detta hon begrundade här och nu, framför spegel på damtoaletten. Hon skulle inte kunna upprepa fakta ur målet om så hennes liv hängde på det, då hon inga kunde. Hon var inte påläst, hade inget på fötterna, hade bara använt sig av sina personliga starka egenskaper - hennes verbala förmåga och däri inkluderat hennes motfrågor, metaforer och retoriska kunskap likväl som hennes snabba perception i god kombination med förmågan att läsa snabbt.
Visst, detta var alla kännemärken på en kvicktänkt och aktiv kvinna! Det höll hon med om!
Men frågan var - skulle detta verkligen vinna mål? Vann man inte mål på kunskap?
Borde det inte vara så tom?

Frågorna åt sig djupare inom henne - var detta hon, bara och enbart hon? Eller var hela samhället sådant?
Går det så fort att vi inte längre hinner med utan tvingas ta till det vi kan för att överleva, för att få något gjort? Vem gagnar det i sådant fall? Den med många starka personliga egenskaper? Den med mycket erfarenhet? Vad händer med de mindre lycklig lottade? De unga?

"Är jag en kameleont av naturen?" tänkte hon. En som passar in överallt men ändå inte, en som ändrar färg efter omgivningen, på gott och ont.
Eller fungerar hela samhället så numera.. bara det att ingen vågar titta eftersom alla ligger efter, hinner inte förbereda, läsa på osv.
Hon rös till.. Båda alternativen tycktes henne olycksbådande och trots hennes "vinst" för dagen var den övervägande känslan tomhet och utsatthet. Måste det vara såhär?

Fjärilen!

En vacker fjäril landade på min arm,
på bråkdelen av en sekund blev jag varse dess spröda närvaro..
Någon fladdrade i min aura, någon rörde trevande mitt yttersta lager, mina känslospröt, min energi.
Jag lutade mig tillbaka, vred försiktigt på huvudet och fast solen bländade mina ögon för några sekunder såg jag dess skälvande vingar, vibrerande, beredda på nästa lyft, beredda till flykt eller vila.
Så nätt, så lätt.. Så överjordisk spröd!
Att någon så varlig kan bringa så mycket ljus och glöd.

Bländad av dess skönhet, fascinerad av dess färg drogs jag med..
Världen omkring oss förlorade sin kontur, sin form, sin förankring..
Bara fjärilen och jag i den beslöjade spiral som kallas verkligheten.
Den lockade mig, ledde mig, puffade mig framåt med milda rörelser,
inåt, inåt, genom slöjan emot mitten.

Plötsligt stod hon där.. Mitt i ljuset, bland slöjorna.
Den lilla älvan med de skimrande ögonen, med det lilla orosvecket i pannans mitt men trots detta med leendet spelande över den truliga lilla munnen.
Klänning i lysande grön, likt skira löv efter vårens första regn, nätta skor och med boken i sin hand.
Ingenting sade hon, inga ord behövdes. Jag sträckte handen och hon fattade den, ingen tvekan bara beslutsamhet.
Hon landar nu, hon kom nu, hon har bestämt sig nu!

Kontraktet är skrivet, vändpunkten nådd och passerad.
Hon är här, verklig och redan nu mig mycket kär! Framme och tillstäde, inkarnerad och här!
Fjärilen har uppfyllt sin uppgift, kan resa tillbaka och hämta en ny.
Jag ler där jag sitter i miraklens tid..
Fjärilen var verkligen också här!

Finns en förlorad dag?

"Man måste alltid vara berusad! Det är allt, det är det det gäller.
För att inte känna Tidens förfärliga ok som krossar era skuldror och tynger er till jorden, måste ni berusa er, oavlåtligt!
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag.
Men berusa er!

Om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren eller i den dystra ensamheten i ert rum och redan känner ruset fördunsta,
fråga då, vinden, vågen, fågeln, stjärnan, uret,
fråga allt som flyr, allt som suckar, allt som rullarförbi, allt som talar eller sjunger
- fråga vilken tid det är, och vinden, vågen, fågeln, stjärnan och uret skall svara er:
Det är tid att berusa sig!!

För att inte bli tidens förpinade slav, berusa er, berusa Er utan uppehåll.
Med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag!" Charles Baudelaire.

Nej, jag är inte lika pessimistisk till livet som den gode Baudelaire, som då och då slår mig som en riktigt tvättäkta dysterkvist.
Däremot slogs jag idag av insikten när jag läste hans poesi att jag faktiskt delar hans uppfattning just här. Låt mig utveckla..
Jag satt i mitt lilla pörte och kontemplerade över tingens belägenhet eller mest brist på belägenhet då vissa element igen och igen tvingar mig att ändra mina planer och min dag.

Jag borde nämligen inte sitta i mitt pörte utan istället vandra de underbarast gator i ett helt annat land, men, men förutsättningarna hade ännu en gång spelat sitt sällsamma spel och jag satt nu och våndades över den förlorade dagen. Dagen jag borde haft, dagen jag visste skulle komma.. När jag läste Baudelaires dikt slogs jag plötsligt av den sanning jag egentligen känner så väl - jag äger ingen annan tid än nuet!
Nuet är den tid som skapas av mig, till det jag önskar, kort sagt, det blir vad jag gör det till!

Vill jag då glädjas över möjligheten att stilla läsa Baudelaire (och hans likar), skönt uppstödd i den skönaste av sängar? Eller vill jag våndas över den "dagen jag förlorat", de "upplevelser jag mist?
Är att göra det man finner njutningsfullt eller som Baudelaire väljer att kalla det "berusande" inte livet mening? Den verkliga meningen..
Vi hör hemma i dagen, inte i gårdag, inte morgondagen utan HÄR!

Min kloka coach säger alltid "Ät efterrätten först! Tänk om du inte skulle få plats med den för att du är alldeles för mätt av huvudrätten!"
Det hon menar är samma som Charles - samla på din "berusning", ditt ögonblick och var närvarande i ditt liv!
Jag instämmer stum av förundran.. Nu skall jag gå och berusa mig på korv Stroganoff och middagssnack! Trevlig kväll!

Helgen är över..

Ytterligare en Söndag att lägga till handlingarna.. Kanske jag har lite veckoångerst trots allt?!
Nej, men jag pusslar mycket med tiden just nu. Vill mer än jag klara av, har mer på min tallrik än jag orkar äta upp så att säga.
I helgen fick jag möjlighet att ha min älskade "Lanelin" här på besök, en tjejhelg. En underbar väninna och min ljuvliga dotter, skruttan i magen och jag - fyra brudar.
Hmm, ledsen, du lilla busiga kille i Lanelins mage - du är utröstad denna helg!!
Fast vi har pratat lika mycket om dig som om den andra "blivande världsmedborgaren" så det finns ingen anledning att känna sig utanför. Bara lite.. kanske..

Så, många önskningar, mycket jag ville.. Ville visa, ville prata om. Så slog det till, min hälsa, min lilla "graviditets hicka" och jag fick tillbringa mycket av helgen i ett "annat land". Lanelin fick ta hand om sjukling och hennes dotter och idag är dottern som är sjukling, själv är jag utläkt.
Lanelin är säkert hemma igen, vår helg blev mysig men igen inte riktigt som jag tänkt mig!

Just nu lever jag i ett rike av att det mesta måste gå utan plan, där det mesta måste vara flexibelt. Jag vet aldrig från ena minuten till den andra vad jag måste justera, förändra eller vara utan eller tom med.
Det är mysigt på sitt sätt, definitivt aldrig tråkigt! Men det skapar tidsstress ibland, hur hinna och när...
Jag lär mig säkert leva med det, jag tränas säkert för något. I vart fall är det så det känns!
Hursomhelst, skall jag leta efter en "gyllene kant" på detta problem också så är det att jag tror att jag blir mera fullfjädrad som människa och kanske i det långa loppet, mer avslappnad.

Allt går, allt är möjligt! Imorgon är en annan dag!

Förklädda änglar.

Magiska ögonblick.. Precis i den snabbt vinande sekunden då man inser att man blivit berörd av en ängel, kanske tom som jag idag, att en ängel sitter framför en!
Jag tror mig veta att vissa människor som sänds till oss är förklädda änglar, sådana som bara för vår skull ikläder sig dagens "clown kostym", går in och gör precis den rätta rollen. Rollen som ger oss insikten om oss själva, de förlösande orden..
Ibland kan det vara Nådens Ängel förklädd, nåden att förlåta oss själva! Ibland Glädjens Ängel, för att påminna oss om skrattet och glädjens makt! Ibland Barnets Ängel, för att påvisa att vi är alla åldrar samtidigt.

Faktum är att det kan vara precis vilket budskap som helst, med den gemensamma nämnaren - det är något vi behövs påminnas om, något vi förlagt, glömt eller bara underlåtit oss att tänka på under en period.
Allra mest fantastiskt tycker jag det är när ängel kommer i den form jag minst anar det.. för jag blir så förvånad, så berörd, det blir så synligt för mig!

Dagens ängel kom i sådan form. Ett möte som jag länge dragit mig för, faktiskt försökt avstyra blev till ett möte av ljuvaste harmoni och förståelse.
Ett möte som fortfarande klingar i själen många timmar efteråt, en själarnas symmetri, ett möte med någon från "min värld", någon som påminde mig om min livsuppgift!
Det är stort och jag är djupt tacksam!

Jag har säkert missat universums vägskyltar nu på slutet då jag varit alltför upptagen för att titta och då skickade de en vacker Ängel att styra upp mina steg, påminna mig, väcka mig ur min slummer... "bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr! Oändligt är vårt stora äventyr!"
Håll utkik efter dina förklädda änglar! Man vet aldrig vart de dyker upp!

Tystnad vid torkvinda!

Jag flyr larmet därinne, barnet som inte vill, diskussionen jag just då bara INTE orkar ta!
Hugger min tvättkorg, vräker ner min tvätt, slår igen dörren.. flyr.

Tänderna gnisslar emot varandra, spända käkar, spänd mage, irritation..
Då plötsligt hör jag kvällens kanske sista duvläte, skogsduvan som "knarrar" fram sitt läte i tallen ovanför mig. Tanken flyger till farfar.. "Hör du, My, hör du vad duvan säger..Du tog, du tog mina sju, sju, sju och gav, och gav dina tu, tu, tu."

Duvan tystnar, solen har gått ner men än leker de sista strålarna med de få fjäderlätta moln som vågat uppenbara sig på himlen, de färgas i gult, rött och orange. Oregelbundna i sina drag, likt Guds penseldrag.
Jag drar efter andan, våren ligger kvar i den ljumma kvällsluften.

Sträcker mig efter plaggen, ett efter ett.. Ser syrénens första knoppande blad bredvid mitt huvud, kan inte låta bli att ta på den - undrar om den har växtvärk?
Det riktigt sjuder under mina fingrar nämligen, som om något kokar, något skall brista, komma loss. "Visst gör det ont när knoppar brister! Varför skulle annars våren tveka?"
Gör den? Tvekar den?? Jag ser ingen tvekan, nej, den kommer huvudstupa, rusande lycklig och fyller oss med samma ljuva glädjefnatt.
Inget av det vill jag missa, inget vill jag vara utan!

Snödropparna har stängt sig för natten, någon ropar, kanske på ett barn, kanske på en katt eller en hund på vift.
Jag känner doften av jord och mossa när jag flyttar mig runt och fortsätter hänga min våta tvätt. Sträcker mig efter daggkåpan.. Känner igen.
"Maud känner med fingrarna, minns med fingrarna.." Fler minnen, fler kommentarer..
Jag ler, ja, jag upplever mycket med fingrarna, kan skilja rätt från fel så, kan skilja gammalt från nytt, välbekant från obekant.
Minns larven från igår, den lurviga larven med all sin päls som kröp över stenen och jag måste, bara måste ta på den. Min dotters förvånade ansikte, hennes osäkra lilla hand - äcklig eller inte äcklig?? Så slutligen, hennes leende, hennes förvånade ögonen och hennes jubel.
"Mamma, han är ju uuunderbar!! Alldeles len!!"
Om och om ville hon ta på den, försiktigt, försiktigt. Leendet på mina läppar, vissa saker kanske går i arv?!

Tvätten är hängd, jag är alldeles lugn, faktiskt nästan lite lycklig - allt tack vare en stunds eftertänksamhet vid en torkvinda.
Nu är jag redo för nästa batalj, redo att ta tag i konflikten! Om inte annat, torkvindan står kvar!

Tillit - tålamodets stora syster?

"Hur lär man sig känna tillit? Både till sig själv likväl som till andra.." - frågan kom från en klok kvinna via mailen häromdagen.
Inom mig tänkte jag, hjälp, precis den frågan jag alltid fruktar att få, som coach, som terapeut, som människa!
Kanske för att det är årtionden sedan jag insåg att tillit, tillsammans med lilla syster Tålamodet var två av mina käpphästar och achilleshälar.

Därför började jag bredvilligt erkänna att det var så.. Har alltid trott på den gamla sanningen, att det man belyser, sätter ord på och förstår, ja, det kan man så småningom förändra dess natur.
Har tom haft och har standard skämt om tillit, den vanligaste är att jag har struckit över båda orden i mitt exemplar av Svenska Akademins ordlista med en tjock svart markeringspenna.
Tillsammans med ordet tålamod då såklart..

Kanske är lilla syster Tålamodet grundproblemet i just mig?
Jag har bråttom, lite för bråttom tom ibland. Händer det inget blir jag otålig, stressad, försöker fixa något själv och detta får sällan något gott resultat. Funkar inte detta heller, tja, då blir jag nedstämd och passiv, slutar leta efter lösningar, gräver ner mig en stund med ett "det går aldrig" som jag förtvivlat mumsar på.
Det bästa är dock att efter en stund tar brådskan mig igen och jag bara måste försöka på nytt, med samma brådska och inte sällan med samma dåliga resultat.

En mig mycket närstående man säger "förändring måste få ta tid". Jag vet, känner, förnimmer att han har rätt i alla ordets bemärkelser MEN jag har sååååå svårt att acceptera att jag inte kan få det NU!! NU!
Tänk om jag aldrig får det då? Aha, här hittar vi plötsligt storasyster Tilliten!
Tilliten, i vart fall i mina ögon och funderingar grundar sig på en kombination mellan tanke och känsla. Det är till att lita.. dvs lita till att jag kan få, har rätt till, är bra nog för allt det där som jag önskar mig, kan planera, se och tänka mig.
Känslan och tanken är inte alltid överens här. Men vad jag också lärt mig genom åren, och faktiskt är väl medveten om varje dag numera är att känslan är rörlig, den liksom "fluktar" upp och ner...
Vet inte varför jag använder det ordet men det känns rätt. Speciellt när man är gravid känns känslan som en vågrörelse. Ena timmen är man "topp of the world", nästa timme "i helvetets förgård" och inget av detta är egentligen helt sant. (vad som nu är det?)

Jag vet inte om jag blev något klokare av denna retoriska diskussion, jag får nog ta den mellan fyra ögon med kvinnan som frågade..
Jag ser bara att de kommer tillbaka, dessa frågor, likt ekrarna på ett cykelhjul..i nya sfärer, i ny kontext men egentligen är frågorna detsamma.
En dag av tillitsfullhet önskar jag dig där som det heter i sången "känslan tiger still".

På spaning..

"Jag vet inte vart jag lade den och nu har jag letat precis överallt!" hon suckade uppgivet med huvudet i händerna, djup eftertanke.
"Försök tänka tillbaka - när hade du den sist?"
"Hurdå menar du? Vaddå hade den?"
"Jamen, det kan väl ändå inte vara så svårt att begripa. När hade du den? När och var använde du den senast?"

Hon såg ännu mera fundersam ut, rätade på ryggen och sa eftertänksamt:
"Jag tror helt enkelt jag använde den för sällan, det bara blev inte så och så började jag flytta runt den, från plats till plats, ersatte den med annat.. Plockade isär den och använde delarna men glömde att sätta ihop den igen. På så sätt vattnades den ur, blev färglös, inte en del av min värld längre och nu, ja, nu kan jag som sagt inte hitta den alls.
Jag vet inte vart jag skall börja, vart jag skall leta och efter vad.."
"Hur många delar är det då? Har du någon aning om vad någon del är? Sett dem?"

"Ja, kanske.." Hon lyste upp något
"Jag kan fortfarande hitta magskrattet, det mjukt bubblande som fyller hela kroppen. Det som leder till tårar och andnöd om det får fortsätta tills det nästan gör ont."
"Men BRA, det är ju en stor bit! Använder du det ofta? Vet du hur man plockar fram det?"
"Nja, ofta är väl att ta i men jag vet hur man plockar fram det.. fortfarande. Tror jag.
Men det är ju fler bitar kvar.. innan jag hittat och satt ihop GLÄDJEN igen! Hur lyckades jag tappa den?
Nu finns det plats för den, nu finns det anledning till den och då har jag svårt att finna den, hålla ihop den, tror på den!"

Tror du inte att det "bara" är det då? Du är lite otränad, lite ringrostig, allt är där, allt finns, du behöver bara bruka det, bruka det ofta så att det blir vardag igen. Låt det ersätta det gamla!
Glädjen försvinner aldrig, den bara ställer sig i bakgrunden, bidar sin tid och väntar tills du är redo, vill ha dess sällskap igen..
Vad har du att förlora?? Försök!!

Ingens hund.

Jag måste få ge mig själv en dag då min tanke får ströva fritt.
En dag då jag tar mitt första steg och vet att det steget är mitt.
Jag vill vakna upp i ett eget rum och resa mig upp och stå
på golvet en stund och fråga mig själv åt vilket håll jag vill gå.

Ett steg i sänder! och sedan ett steg till!
Det är lustigt att se vad som händer när man går åt det håll man själv vill.

Jag måste få fråga mig själv vem jag är och varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte leva med dörren stängd om mitt liv står därutanför.
Och ropar de på mig från alla håll så svara jag:
-Vänta en stund! Idag vill jag lyda min egen röst!
Idag är jag ingens hund!

Ett steg i sänder! Och sedan ett steg till!
Det är lustigt att se vad som händer när man går åt det håll man själv vill!

Sov, Totte liten!

Bang, bang, bang.. Jag villlllll innnttteeee!
Så kändes det där jag låg på sidan, med en hand under magen och försökte slappna av tillräckligt mycket för att få massage. Graviditetsmagen stod som en handboll, stenhård och rakt ut!
Vad gör hon därinne egentligen? Skjuter rygg?

Mamma skall gå, gå, gå så att det vaggar skönt härinne så man kan sova.
Mammor skall inte sitta stilla och prata med folk, mammor skall inte ligga ner och vila, mammor skall inte ha tighta byxor som trycker i ljumskarna, mammor..SUCKA!
Kan någon som är så liten ha så mycket åsikter? Är det här en reflektion av den "lilla rebell" som skall komma ut?
Finns de som påstår det, att hon, Selma kommer att bli en motpol till min andra milda (nåja) dotter.. Undrar sa flundran.

Kväll och tyst, jag skriver lugnt tillbakalutad emot sovrumsväggen med många kuddar.. Sömntråden fångar mitt inre, jag stänger ner dator, glider ner under täcket och hittar en bekväm position på sidan. Sömn, ljuva gåva..

BANGG! Flytta dig, flytta dig, FLYTTA DIG..
Jag flyttar mig, snäll som jag är.. Ny BANG, nej, nej, FLYTTA DIG.
Jag flyttar igen och igen och igen.. Inget duger..
Tills slut tröttnar jag, vad vill hon? Sömndrucket inser jag att detta är bara början så jag börjar nynna:
"SOV, Totte liten! Världen är så biten... Slumra så kommer snart John Blund.."

Tystnad! ALLDELES tyst.. Lyssnar hon måntro? Jag slutar sjunga.. BANG!

"till en otäck hund. Dröm om hästgardistens krumma ben, dröm om Lördag när han ej har stövlar på. Ja, i dina drömmar, är din himmel blå!"
Ny tystnad, jodå, hon lyssnar och slutar busa runt, kanske framförallt slutar sparkas..
PÅ väg in i sömnlandet nynnar jag vidare..
"Sov, Totte liten! I hundens eden är det tätt emellan träden, sjungande hundar må du tro vyssar dig till ro! Allt i drömmen ter sig rosenrött, alla stackars vakter har du skrämt tills de har dött.. visst fick husse böta men det var det värt!"

Kanske inte den vaggvisa man vill att ens barn skall komma till världen präglad på men vad gör man?? Trött som man är har hjärnan inte många alternativ.
Det sista jag minns är att jag mumlade orden såsom min mor brukade göra när hon läste sagor och somnade - det var fortfarande tyst därinne.

Tydligen lyckade jag vyssa både mig och barnet till ro och sömns med mina oortodoxa vaggvisor. Alltid skönt med en första lyckad gång!
Sov, Selma, liten!! Innan världen blir mera "biten"..

Den enastående ensamheten..

"Den enastående ensamheten.. " sa han liksom på en utandning och vickade på tårna under bordet.
"Den enastående ensamheten.." sa jag och han trodde att jag probade men egentligen satt jag mest och smakade på orden så därför fortsatte han:
"Den där ensamheten inombords kan vara förgörande om man inte får erkänna den, prata om den. Den är förmodligen värre än att vara ensam på en öde ö eller i en svartvit film..
Kroppen värker och skälver, vill vila men kan inte, måste lösa, måste kunna...
Sinnena känns överfulla, överfulla av intryck som ingen frågar efter eller förstår. De, nu pratar jag om sinnena, saknar närhet och ledning." Han suckade tungt och tittade på mig under lugg.

"Exakt hur sinnesjuk är jag? Fattar du något av vad jag säger?" Ny suck och en hand som stryker bort en icke-existerande slinga hår.
"Jag tror jag förstår..Men fortsätt, vart skall vi?" Jag hade svårt att dölja mitt leende, skulle han nu plötsligt bli "mänsklig" tillsammans med mig. Vadan denna ynnerst?

"Meeen.." Han stönade på sin karakteristiska dialekt och fortsatt:
"Förstå att vad jag är en del av är en ordlös, färglös och känslolös värld!
Intellektet producerar lösningar, att lösa och klara av innebär förändring som innebär rätten att existera. Detta och inget annat! Känslan leder ingenstans, förändrar inget - tanken är allt!"
Ny vickning på fötterna, han skruvar sig på stolen, ögonen vandrar mellan minnena och jag försöker hålla kvar blicken men utan att lyckas.

" Jag tror jag förstår varför du kallar den för den enastående ensamheten.."säger jag medans jag följer tankens röda tråd till slut.
"Jasså, ja, jag sa ju det - sinnessjuk" Han ler och tittar på mig för första gången på en lång stund, ett skevt, inåtvänt, sorgset leende.. Han, mannen som har allt i andras ögon, ser ut som en skolpojke som just fått rejält med stryk.

" Ensamheten blir så enastående för att du, liksom så många av oss andra överger så stora delar av dig själv. Du överger den del av dig som under hela resan till dit du är nu har betytt mest, nämligen din känsla för alltings varande och låtande. Du överger dina största resurser till förmån för ett fragment av dig. Det fragment som något tutat i dig är viktigast.."
Jag slås av hur skrämmande lika vi människor är varandra, beteendet är det samma men kompensationerna skiftar.
"F..n, jag är ju inte ens halv..inte ens hälften av mig använder jag. Hur kan jag då förvänta mig att lösa något alls? " Den inåtvända blicken igen, förvirringen.
"Oroa dig inte!" Jag skrattar till..

"De flesta av oss är så insyltade och borta i den egna enastående ensamheten att vi inte ens märker andras kamp och belägenhet. Det är ok, det är en del av att vara människa.. Det kanske inte behöver vara så för alltid? Eller vad tror du? "

Till den det berör eller som känner sig berörd..

Forgive, sounds good. Forget, I’m not sure I could
They say time heals everything but I’m still waiting!

I’m through with doubt!
There’s nothing left for me to figure out
I’ve paid a price and I’ll keep paying.

I know you said:
Can’t you just get over it?
It turned my whole world around and I kind of liked it.

I made my bed and I sleep like a baby with no regrets and I don’t mind sayin’ it.
How in the world can the words that I said send somebody so over the edge
that they’d write me a letter (or tell it to my face!)
Saying that I better shut up or their life will be over?!!!!!!!

I’m not ready to make nice,I’m not ready to back down!
I’m still MAD as hell and I don’t have time to go round and round and round.
It’s too late to make it right.
I probably wouldn’t if I could because I’m mad as hell
Can’t bring myself to do what it is you think I should!

Forgive, sounds good. Forget, I’m not sure I could..
They say time heals everything
ARE YOU STILL WAITING?

Vägen som kallar!

Gårdagen och sista veckan har i mångt och mycket handlat om avslut kontra framtiden för mig.
Har under de senaste månaden/erna känt att jag hänger i någon sorts "väntrum", en liten tråd i universum som långsamt svänger fram och tillbaka och väntar på att kopplats ihop med den andra ändan av stickkontakten.
Försöker starta "projekt" i min gamla värld men de faller igenom, söker kontakter och svar i den nya, dessa är positiva men, för ospecifika ännu.

Nynnar förstrött till Uno i bilen och försöker sätta ord på hur tillvaron känns..
"Här är vägen som kallar,som jag måste ta för att må bra.
Här är vägen som kallar. Jag ser den framför mig, och jag har inget val."
Missförstå mig nu inte, kära läsare, jag känner inget tvång! Förändringen i detta fallet är inget tvång, den är ett val, ett välkommet val men ändå känns det så oundvikligt.

Några timmar senare, en clairvoyant sittning med en kund som undra över vägen, sin väg.
Vi har gjort detta förut, hennes väg ligger i mångt och mycket kvar såsom hon själv önskat och planerat. När vi pratar säger hon hela tiden "ja, jag visste det!" eller "Mmm, kände det på mig".
Detta är det vanliga, det som sker när man gör en sittning. Jag belyser, sätter ord på och formulerar det som klienter oftast redan vet och känner... Ändå säger de också precis som Uno:
"Du väckte mig sakta och ridån gick upp.Min hjärna var vilsen där bakom min lugg.
I går var jag tjugo i dag är jag halv vägs. Som en orkan rasar tiden förbi.
Jag stod där och väntade på fel perrong. Jag missade tåget gång på gång.
Med fötterna i norr och mina tankar i söder. Att byta spår det är det jag behöver.."

Mitt i sittningen kommer ett budskap till mig, händer inte så ofta och jag kallar det ett "spill" dvs andarna råkar säga något om mig i förbifarten, en hint. Här kommer en hint om att jag faktiskt är på väg, att den "gamla världen" inte kan bidra med så mycket just nu utan att jag är på väg! Jag säger som kunden "det visste jag väl, det kände jag väl på mig.."

På vägen hem inser jag igen, fast jag glömmer bort det då och då.. Jag tror mig veta att vi alla i grunden känner vägen, vet hur den ligger, vart vi skall gå.
Karta och kompass dit är en bra koppling mellan intelligens, känslor, intuition och vakenhet, vakenhet för universums vägskyltar, både de tydliga och otydliga.
Man behöver faktiskt inte köra på fyrans växel hela tiden, inte heller behöver man köra på motorvägen.. Huvudsaken är att man hittar en hastighet som passar, en hastighet som tillåter att man navigerar och tar sig framåt samtidigt. Plus att det aldrig är fel med ett litet stopp här och där, så länge man minns - "Det är vägen som gör mödan värd!"

Livet är ett evigt pågående arbete! Den som slutat med det ligger redan i sitt vilorum eller är på väg dit rätt snart...
"Ska du ångra det du gjorde? Eller det du inte har gjort? Viljan har vaknat....NU KOMMER JAG!"

Mor, lilla mor.

I år är det 22 år sedan jag begravde min mor, Augusti 1987 närmare bestämt och än i denna dag kan jag få kväva en impuls att ringa henne.
Tack och lov (tror jag) var detta före mobiltelefonens intåg i vårt tidevarv så det finns ingen svarare att ringa till, ingen röst att lyssna på..
Ändå ser jag henne ibland, i min dotters ansikte när hon ler eller böjer sig nära mig för att dölja tårarna.. Ibland ser jag henne på stan när jag möter mitt eget leende i skyltfönster och speglar.

Jag vet att min far ännu idag har problem att veta om det är hon eller jag som ringer, om jag väcker honom tidigt om morgonen eller efter en middagslur.. Skrämmande och fascinerande!
Likaså är det lite svårhanterbart, dessa dagar av längtan efter henne..
Dessa dagar då jag vill fråga henne till råds, visa henne, diskutera med henne.. Då värker längtans kvarnsten i bröstet, kanske inte lika illa, men fortfarande, mal och mal..

Hon var 41 år, mitt i livet, hade precis påbörjat en ny livstråd genom att börja på ett nytt jobb. Drömmar fanns i massor, för mig, för huset, för henne och pappa. Drömmar hon aldrig hann avsluta..
Jag blir 39 år om några dagar, livet sjuder inom mig, Selma växer dag för dag.. Jag har också drömmar, idag har jag tagit ytterligare ett steg emot att förverkliga dem och det var det jag ville dela med henne! Berätta för henne, att de tankar och undringar hon hade om mina gåvor och talanger faktiskt kanske kan bli sanna på allvar..
Att drömmar blir sanna, att drömmar uppfylls!

Jag lutar mig tungt på min andlighet. Jag vet att hon sett Claire, jag har blivit välsignade med bilden från deras möte... Jag vet att hon stilla vakar över mig när jag sover, att hon inte har några krav på mig längre förutom att jag skall välja att vara min egen lyckas smed.
Jag har sett henne nicka i bifall till mannen jag valt, till flytten.. Att hon håller i Selma i handen inför transiten hit ner, det är en självklarhet, liksom hennes vakande öga över vår hälsa.
Bråda tider, älskade mor, du har mycket att stå i!

Jag känner inte såsom Amanda Ohms, som också förlorade sin mor i relativt unga år, en gång uttryckte det: "Jag oroar mig för att passera den åldern då min mor dog. Tänk om det också händer mig!"
Jag känner det inte så, inte alls och i vart fall inte nu...

Men jag saknar din fysiska närhet, att kunna prata med dig, kunna hålla i dig och krama på dig!
Ser framför mig en underbar soldränkt ballong, ett frukostbord för två, mycket blommor och växtlighet.. Bara du och jag och tiden på vår sida.. Jag har så mycket jag vill berätta och veta, fråga och förklara, känna och uppleva. Kommer du dit inatt? Hinner du?

Mor, lilla mor.. Ingen är väl som du!

"Tror du att du är en traktor, va?"

Vissa dagar samlar jag på ögonblick och bilder. Har förstått att jag inte är den enda som gör det. Min man t ex kör igenom hela dagens "film" innan han somnar. Det vet jag för det har vi samtalat om och jag kan känna igen denna typ av "summering".

Andra dagar fastnar ord och uttryck i mitt sinne eller så har jag dagar av möten, dagar då kroppsspråk och interpersonell kommunikation (som det så fint heter) är det som lämnar spår i mitt medvetande.

Just idag väcktes mitt "ordbajsarsinne" till liv av kommentaren:
"Tror du att du är en traktor, va? Bara jobbar och jobbar.."
Bra fråga!! Tror man det? Tror jag det?? Behandlar jag mig som en traktor ibland eftersom jag är mitt eget arbetsredskap?

Nästa kommentar kom inte alltför långt efter och kan tyckas komma från samma person, som en uppföljning, som en del i en konversation MEN så var det nu alltså inte alls..
"Vad är lyx för dig? Vad skulle du vilja kunna unna dig just nu?"
Vad unnar en traktor sig tänker jag och ler inombords, en skvätt olja till, en ny fläktrem eller kanske ett par nya bakdäck.. Hihihi..
Plötsligt blir det hejdlöst roligt då jag ser de vårskor jag önskade mig under morgonen som de nya bakdäcken, min stund med magen, Selma och olivoljan blir såklart oljebytet...
Hon avbryter och insisterar- "Vad är lyx för dig?"

"Idag var lyxen att sitta här, äta räksmörgås och samtala med två högst intelligenta kvinnor" säger jag och inser att "traktorn" saknar en viss typ socialt umgänge.
"Mer? Inget smicker, tack" Hennes röst uppfodrande..

Lyx för mig är bara fötter i varm sand, min tacksamhets stund i stillhet om morgonen, starkt nybryggt kaffe, en kropp som lyder och inte har ont, ett skratt i telefonen, mitt Frey Wille armband, mitt Dior puder, doften av hav, varmt vatten, att få undervisa, tjuvlyssna, slippa titta på klockan, mjuk puss emot mina läppar när jag lämnar sömnen, fågelkvitter om morgonen, den hand som passar perfekt i min, sovmorgon då man hinner sova sked, höga klackar, sjunga i ett rum med akustik, vackra kyrkor, ljudet av havet, simma med delfiner, blommor på en vardag, barnets rörelse i magen, synen av hunden som hänger ut genom bilfönstret, min mans röst, en massage, rött nagellack, mina Aura-soma flaskor...."

Jag tittar upp från min uppräkning och inser att de båda tagit av sina solglasögon, att de stirrar på mig och sedan säger hon, frågeställaren: "Sa jag inte att hon är lite udda?"

Jovisst, även en traktor har massor med önskemål.. Om den bara behagar lyssna..
På sig själv!

Funderingar från ett Änglabarn..

"Mamma.." Hennes röst genom mörkret, en len hand som trevar efter min.
"Mmm.." Min trötthet hörs i rösten, den vill inte ge vika men ändå minns jag, minns hur det kändes då de vuxna ville sova och jag ville berätta.
"Mamma, varför sa han inte från början att han inte ville bo här? Att han inte passade in.."

Jag tänker en stund, ja, vad svarar man på en sådan fråga? Tänk om jag inte heller ha något bra svar eller ens ett fullgott antagande..
"Han kanske inte riktigt visste det från början.." Jag fegade ur, gav inte ens halva handen..
"Visste han om han ville ha mig då? För visst ville han ha en tjej?"

Touché! Där fick jag! Smärtan.. Det jag inte kan göra något åt.. Det jag kanske borde ha vetat, förstått med min kunskap, min erfarenhet, sett igenom illusionen.
"Ja, min älskling! Jag VET att han ville ha dig, att han önskade sig en ljuvlig flicka som du. Att tanken var att aldrig lämna dig, aldrig överge dig. Men vuxna gör också dumma grejor.. Vuxna förstår sig inte alltid på sig själva, följer gamla mönster,gör misstag precis som barn.."

Blablabla.. Jag hör hur mina ord fyller eten med meningslösa ljud, ljud som betyder ingenting jämfört med känslan. Hon vet hur känslan fyller henne, hon vet instinktivt vad hon känner!
Vad hjärtat säger till henne..
"Mamma, kan man dö av ett brustet hjärta?"

Ja, jag tror man kan dö av ett brustet hjärta, om omständigheterna är felaktiga!
Jag släpper dig inte, Änglabarn.. Aldrig jag låter dig dö av ett brustet hjärta!

"Må du snubbla på dom stenar, jag aldrig själv fick snava på
Så att du sen kan resa dig, och stadigare gå
Du kan aldrig någonsin hindra, alla sorgens fåglars stråk
Men du kan hindra dem att bygga bo, och att flyga lågt
Så må du räcka mörkret handen, säga hej med öppen mun
Så du alltid skönjer smärtan, i varje lycklig stund
För jag älskar dej, jag älskar dej, och ännu ännu mer
Men må du inte stå i skuggan, av den kärlek jag ger dej

Jag ska vänta vid ett vatten, du ska gå vilse, barn
Håll ditt huvud högt, ta din tid
Jag ska vänta vid ett vatten

Lova mej att aldrig lita blint, på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn"

Jag väntar vid ditt vatten, jag är alltid här för dig! Vi vandrar genom denna skugga tillsammans och mörkret ljusets kärna bär.. Vi finner det tillsammans, älskade skatt, vi kommer igenom detta.. också.