Ett flämtande andetag.

När man minst anar det så står det där, 
på trappan, 
tar av sig rocken, 
sparkar av sig skorna och proklamerar ljudligt: 
"NU är jag här!"

Så stod det där plötsligt framför mig och jag sjönk ner i magen och landande.
Bra! Känslan jag väntat på är närvarande, lugnet likaså.

Jag såg upp emot den märkliga skyn, solen lyste från en klarblå himmel och på ingen tid alls formades himmelen om till royal blue/kungsblått och ner, mitt i solskenet, föll enormt stora regndroppar ner. Regn och sol och faktiskt minus tre grader - hur går det ihop?

Årets näst sista dag. Vi har ju imorgon också.
Norra delarna av landet har extrem väder och värre skall det bli imorgon, kaos och katastrof är moder till ordning och nyordning. Sådana är naturens lagar.

Själv känner jag ett lugn inför det nya året, ett mycket större lugn än på länge, lugn och tillförsikt.
Nyårslöften får ligga, strävan är alltid densamma, målen formas om lite emellanåt men grunden densamma, grunden i mig.
Löftet till mig är dock att inte glömma mig, inte tappa bort känslan, inte någon gång.

Imorgon är också sista arbetsdag på Posten, lång dag blir det. Sen tar det nya vid.
Tryggt, spännande och utmanande, inte helt olikt ett nytt år.

Uno Svenningson sjunger så vackert i sången "Årets sista dag."
"I sjunde himelen där lyser det i natt.
En silver måne så full av evighet och kraft.
I dina ögon ser jag stjärnor så små.
I dina händer, där vilar framtidens spår.
Känslorna dom stiger som bubblor mot ytan.
Har ingen chans att värja mig mot nostalgin.
Jag står här vid fönstret mot vår by,
där rimfrosten ler mot den mörka natten.

Snart är vi där.
Farväl nu alla stunder.
Nu möts vi här.
Och jorden kommer lysa.
Snart vi där.
Här på årets sista dag.
Här på årets sista dag.
Glädjen har sin egen sorg min vän.
En drink av vemod fyller glasen igen.
Dom tårarna som aldrig sett ljuset, dom kommer nu.
Här på årets sista dag.
Och jag lovar mig själv ännu en gång,
att inga löften ska lämna dessa läppar.
För alla löften stiger mot skyn,
som ett norrsken som flammar upp och dör.

Ja, nu möts vi här igen.
Ja, nu möts vi här igen.
I våra händer vilar vår framtid.
Och löften kommer stiga mot skyn,
som ett norrsken som flammar upp och dör."

Ja, i våra händer där vilar vår framtid! Vad tänker du skapa med dina händer?
Vad finns i dina drömmar och visioner?
Kompasskursen är satt, låt oss hissa seglen och ta för oss av godbitarna.

Ha ett fantastiskt Gott Slut & ett strålande Gott NYTT ÅR.
Jag hoppas vi fortsätter att ses nästa år och att du följer med på mina utfärder.
Live with passion & Blessed Be

 

Monomani & "maintaining cause".

En blogg om livets små ögonblick har legat och malt i mitt huvud i några dagar..
Men istället för att hoppa ut och forma sig i detta forum måste jag tydligen använda platsen här till att skriva om monomani och maintaining cause, bara för att jag vill, bara för att det just nu äter mig under skinnet, bara för att det bringar obalans. Obalans är ohälsa.

För dig som inte är homeopat, eller utbildad i något annat yrke relaterat till hälsa, så är nog maintaining cause ett okänt eller flummigt, flyktigt begrepp.
Maintaining cause är något som "finns i din omgivning", något du valt in, som förhindrar dig från att tillfriskna, från att leva i balans. I grunden, alla typer av ytterligheter, alla typer av självpålagda "tvång"som hindrar dig från att leva såsom du vill.
T ex när homeopaten behandlar barn så kan vissa saker som sker i hemmet ses som en maintaining cause, dvs det sker pga att någon annan(läs förälder/vuxen) vill/önskar det men kunde barnet välja/förstå hade det aldrig varit där.
Detta bidrar till barnets ohälsa och det enda homeopaten kan göra då är att lägga medicineringen så att det stärker/styrker barnet så det kan "leva med det" på bästa möjliga sätt men utläkning sker egentligen aldrig då. Den kommer till när den sk "maintaining cause" är borta.

Varför väljer jag då att lägga monomani och maintaing cause i samma hink i denna blogg?
Jo, för att många vuxna jag känner använder sig av monomani som en maintaining cause, utan att egentligen reflektera över det hela. Självklart, det började som ett intresse, en glädje, en känsla av mästring och kanske tom kontroll över en del av sig själv man aldrig haft kontroll över tidigare.
Därefter sprider det sig, man vill ha mer, mer och mer av det hela och så blir det till monomani och maintaining cause utan att man ens reflekterar över det.

För er som tror att man "bara" kan missbruka sex, spel, alkohol, droger.. Think again!
Människor som oroar sig för att de är bärare av en sk "missbrukargen" kan missbruka nästan vad som helst, och med den djungel som av åsikter som finns där ute så finner de alltid någon som stöttar deras beteende till trots för att de skapar sig själva en maintaining cause.

En topp politiker (som ett exempel) lever med sitt arbete 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan och några av dem blir beroende av det. De blir sitt yrke, de klarar inget annat och de färgas av sin omgivning, se t ex på Margaret Thatcher.
De som däremot gör en "insats" under en period av sitt liv och sedan finner balansen i att göra något annat, något utanför, något bortom, de klarar sig oftast bättre, de blev politiker och...något mer. Helhet!

Själv är jag mycket jord, har mycket jordenergier och jordtecken inom mig och jorden handlar mycket om att ha det som det är, som det alltid varit, långsamt, tryggt, kanske tom lite trögt. Ting får tar tid. Men jag har också eld inom mig, elden som driver, önskar men som också, splittrar emellanåt.
Jag vill både ha och äta kakan, nej, förresten, jag vill äta alla kakor, en liten bit av alla.
Kanske är det detta som leder till att jag blir så utled, ledsen och trött av alla monomaner, på alla som försakar livets god genom att övertyga sig själva om att det är just detta de vill, bara detta, just nu, för en stund och så blir stunden till år och de fortsätter sin färd..
Ohälsa är resultatet av monomani. Kanske inte just idag men imorgon, i en framtid.

De flesta pågående ting, det som är nu, i ögonblicket missas av monomanen som likt vilken missbrukare som helst, bara letar efter nästa tillfälle att genomföra sin "handling" och däremellan berätta vitt och brett för andra om hur fantastiskt det var/är.
Det kliar under skinnet på mig, speciellt när jag ser andra få dåligt samvete för att de inte är som monomanen, för att de inte har samma fokus.
De tror de är "ohälsosamma" för att de har ett bredare spektra på livet, det har samhället lärt dem, ty samhället älskar monomaner. De är lätta att beräkna, lätta att kontrollera, Pavlovs hundar om igen, alltid reagera på samma stimuli..

Ingen monoman kan avvänjas lätt.
Det ingår i konceptet och en av de första försvars barriärerna är:
"Jag är inte beroende av detta, jag kan sluta när jag vill. Jag mår bara bra av det, jag är intresserad av det!"
En titt i kalendern avslöjar dock att det är för mycket av det. Det är obalans.  Inget annat får plats, i huvud, i hjärta eller själ och då är det en "maintaining cause".

Detta är individens val.
Men samtidigt, något som jag som behandlare/healer måste peka ut.
Det är avsaknad av hälsa och det förhindrar läkning och helhet.
Privat stressar dessa människor mig, ger klump i magen och störningar i mitt system, inte helt olikt den känsla som vilken missbrukare som helst ger mig och till slut upphör jag helt att prata med dem om deras intresse. Lite som att jag inte samtalar med en alkoholist om att jag delade en flaska vin igår kväll med en väninna, lika lite orkar jag tala med monomanen om deras intressen.
Det begränsar, det ger i sig själv obalans. 

I mitt skrivande runt helande och helhet är detta ett ämne som upptar mycket av mina tankar just nu och jag hoppas komma vidare med hur, vad jag kan göra som healer tillika som människa för att hantera detta bättre.
Det blir säkert en fortsättning på historien...
Until then, Live with passion in all areas of life!
Blessed be!

Är uthållighet en dygd?

Jag är helt säker på att jag är i Posten för att lära om uthållighet och min förmåga till detsamma.
Varför gör du det du gör?
Vilka läxor skall du lära på ditt jobb, i ditt liv, på din fritid innan du får "gå vidare" till nästa avsats i/på livets trappa?

Jag vet aldrig något om min dag när jag tackar ja till att jobba.
Det vet jag när jag ser stapeln, pallen/pallarna av Post som står bakom min bil på morgonen så tillkommer allt som kan hända när man är ute på vägen, när man har med människor att göra.
Detta till trots, jobbet måste alltid bli gjort och endast i undantagsfall, specialfall, kan jag släppa den bördan jag tagit på mig och dra.  Den special situationen har ännu inte inträffat på mitt skift, då den innebär svår sjukdom, död, eller andra oöverstigliga hinder. Den måste färdigställas, PUNKT.
DET har övat och övar mig i uthållighet.
Nu är det så att jag tror inte på något sätt att mitt jobb är unikt MEN alla jobb har sina speciella kvalitéer, speciella krav, speciella egenheter. Vad kännetecknar det jobb du valt? 

"Strunt samma! Bara dela upp skiten. Jag klarar allt!" sa min kollega häromdagen och log i mjugg.
Jag kunde inte låta bli utan frågade helt öppet - vad menar du?
Han gjorde en utläggning om allt han prövat i Posten, allt han utsatt sig själv för och klarat. Det hade lärt honom massa om sig själv och han bar denna känsla med en sådan medvetenhet att det imponerade mig, imponerade mig för att jag kände igen mig själv. Dit jag är på väg, för mig själv, i mig själv.

I min värld har jag behövt Posten för att känna på min fysiska styrka, flytta fram barriärerna ytterligare ett knäpp, ett snäpp. Känna på hur jag fungerar när jag är hungrig, när jag är sen, när det regnar, när det.. och så vidare och så vidare.
Det hjälper. Man lär sig.

Tisdag var just en sådan dag. Vaknade med en elak migrän, tabletter, kaffe.
Jag visste att det låg saker i bilen, saker jag påbörjat dagen innan, svårt att förklara, ingen idé att bli hemma. Väl framme på jobbet, preppad med tabletter, den största stapel med post jag någonsin sett, massiv bunt med reklam till varje hushåll, 13 paket som måste lämnas på dörren med underskrift.
Modet sjönk i bröstet. Bara att sätta igång.

Det fanns tider under den dagen, speciellt då tabletterna släppte taget som jag bara ville gråta men diskussionerna med mig själv gick höga - gråta? till vem? För vem? Vad skulle det ändra?
Jag tickade på, postlåda för postlåda, minut för minut.. brev för brev.

Vid 16-tiden var det dags att plocka fram pannlampan och jag insåg att jag i vart fall hade tre timmar jobb kvar.. klump i halsen, doften av diesel gjorde mig ordentligt illamående.
DÅ, just då, stod hon där, vid sidan av vägen.. En kvinna jag mötte flyktigt förut, hon bor på min rutt.
Hon stod stilla i snön och borsta sin postlåda ren från snö, hon hade gått ut i bara tröjan för att hon såg mig svänga av huvudvägen från sitt vardagsrumsfönster.
Hennes omtanke lades som en mjuk filt runt min trötta kropp och själ. Hon frågade hur jag mådde, hon erbjöd en huvudvärkstablett och en toalett när jag sa som det var. Något jag egentligen inte behövde just då men bara erbjudandet värmde.

Så sträckte hon fram den finaste av alla julpåsar, sa att det var en liten julklapp till mig och leendet fick mig att mjukna. Vilken julklapp.
Den tillsammans med kramen lyfte mig till helt nya höjder.
Det jag gjorde den dagen, dagens insats betydde något, hela sommaren betydde något, hösten, alla timmarna i bilen. Hon upprepade gång på gång att det bara var lite godis men för mig var det något något helt annat.
Årets julklapp för mig - en kartong med Dumle, omtanke och en jättegod KRAM.
Den höll mig igång resten av timmarna och lärde mig mer om min uthållighet, mina drivkrafter.

Det finns något att hämta ur varje situation, varje jobb och varje möte.
Tänk på det när du sliter. Tänk på det när du tänker "Äsch, han/hon vill säkert inte ha en kartong med Dumle/ en kram/ en komplimang" - det kan vara det som lyfter någons dag.
Varje dag. Inte bara nu i juletider..

Nu skall jag vila. Sova. Njuta Söndag.
Ha en strålade helg och lyssna till stillheten i ditt inre - vilka avsatser är du klar med nu?
Vart skall du sen?
Live with passion & Blessed Be!

I Väntan på Stjärnan.

Jag blickar ut över det iskalla, stilla vattnet.

Stjärnorna blinkar sitt svar från långt, långt borta. Midvinternatt.

Imorgon vänder det, imorgon är det vintersolstånd och snart fullmåne i kräftans tecken.

Den mest introverta delen av året är snart till ända, fröet vrider och vänder sig inom oss.. Än är det inte riktigt tid för aktivitet och växt, men snart, mycket snart.



Använd tiden nu till att vila, reflektera och som Kurt, här ovan, så fint sjunger..

"Lägg vapnene ned, det jul du må finne og glede i hjertet et stede!"



Njut helgen! Fira Midvinternatt och njut årstiden.

Live with Passion and you are never alone. 

Blessed BE!

Välkommen hem till mig!

Hej och välkommen hem till mig!
Jag har flyttat.
Jomenvisst, såhär i December månad har jag slagit till och skaffat mig en liten tvårummare.
Inredningen är lite spartansk fortfarande men jag funderar på att skaffa en julgran, det är ju strax tid för det, så får jag fundera lite på vad jag vill ha efter jul.

Mitt nya hem är rött, inte den milda faluröda färg som jag gillar, nej, mer en skarp hallonröd färg med en touch av gul runt fönster och karmar.
Vardagsrummet består av två mjuka stolar, men den ena har jag blivit tvungen att begränsa med ett stålstativ för att få plats med alla lösa attiraljer. Se det gärna som en sorts garderob, förvaring och bokhylla i ett.
En fin stereo har jag också, ja, ingen lyx, inte Spotify eller Wimp eller nåt sånt. Basic, basic liksom men jag har musik och poppar gör jag gärna och mycket.
Min goa stol har värme, är ställbar, nästan som värsta "Stressless stolen" och framför den har jag ett enkelt svart matbord. Även detta har en tendens att bli överbelamrat då det är svårt att bo i en tvårummare när man inte är van.
Så äta gör jag mest i knäet, eller varför inte, på väg mellan på platser? I halkan, i mörkret och vätan. Matro är kraftigt överskattat, tro mig. 

Värmen och ljuset är kanske det bästa med detta lilla hem och visst, det är en viktig del.
Mitt andra rum är inrett med en svart/grå matta, ja, jag vet, lite tråkigt är det men faktum kvarstår, det är sällan jag ser det där golvet, så fullt är det. Alltid.  Se bilden ovan som är en illustration av rummet, en dag då det inte är alltför fullt.

Köket? Nja, det är en illusion, än så länge. Jag har ingen möjlighet att värma mat. Hålla den kall är dock lugnt, bara sparka den ner på golvet bredvid stolen med stålställningen så löser det sig.
Där är både tapet och golv dåligt, så där fixar vintern resten.

Badrumsfaciliteterna lyser också med sin frånvaro så kissar gör jag utomhus.
På bestämda platser. Ja, bara för att man bor lite billigt behöver man ju inte changera helt, man skall hålla sina urineringar till bestämda platser så man inte äter där man förorenar.
Fråga vilken klok häst som helst och han kommer att upplysa dig. Dessutom förstår du då att intagande av dryckesvaror också är något man undviker in i det längsta. Varför frysa om musen om man inte behöver? Kan vara långt till kisseplatsen också och jag blir så irriterad när jag är nödig.

Vill du skicka ett julkort?
Gör inte det! De kommer bara bort i Posten!
Skicka en digipost. Snabbt, enkelt och säker leverans på nätet tom om du skriver mitt personnummer på och så vet du att ingen läser det du skriver. Det är mer än man vet om postmän, mycket löst folk i den branschen. 

Lukten hemma hos mig är omöjlig att missa. På vintern, i fukten så läcker den in genom de där öppningarna jag precis berättade om, du vet den nere vid stolen, ja, och sen är det en uppe vid taket på andra sidan och faktiskt en vid min gostol också. Men who is counting?
Vart skulle doften av diesel annars smyga sig in och göra mitt liv perfekt? Sätta smak på mat, lukt på kläder och hud och skapa dessa mjuka, tryckande vinter huvudvärkar.
Blir bättre till sommaren så det är bara att hänga i!

Jag glädjer mig speciellt till alla glada grannar, de varierar timme för timme och det är ju bra, jag blir fort uttråkad.  Alla mina grannar har dock det gemensamt att ju närmare jul vi kommer desto grinigare, mer stressade och osympatiska blir de.
Ja, det är något märkligt i luften så jag hastar vidare. Ingen idé att hänga upp sig på dem.
Här I Norge kallas det för "julestria" men strida har jag ingen lust med, det får de lösa själva. 

Jag skall fira helg i min lilla lägenhet, vanlig Lördag, dagen före dopparedagen, själva dopparedagen, alla mellandagarna och dessutom, nyårsafton.
Det blir fantastiskt!  Minimalt med städning, en liten julgran bara så är allt i box.
Får bara räkna ut hur jultvagningen skall gå till så är saken biff.

Leva upp till loggan på utsidan av min lägenhet är vad jag försöker med just nu..
Glömde jag att säga det tidigare?
"Vi lever for å levere!"
 Tid till något annat finns inte just nu men det är väl som Ludde säger, var sak har sin tid och just nu är det tid att köra Post!

Söker du mig?
Leta efter en röd postbil med Team 5 Bærum på, en hallonröd Ford med regnr: BS16461.
Ett sista råd - skicka inga SMÅ julkort. Inget mindre än ett A5, om du vill ha dem fram och du, snälla, plasta inget du skall skicka. Det bara glider omkring.
Räcker gott med alla idioter som plastar sina tidningar i parti och minut.
Ha en strålande julhelg och pussa på din postman (han behöver det och förtjänar det).

Live with passion (med eller utan postbil) & Blessed be!
Kram

PS! bilden nedan är tagen där jag kör Post, varje dag. Vackert är det, i alla väder.

En illamående "bärgningsbil".

"Du är som en bilbärgare" sa kollegan och klappade mig på handen innan han leende fortsatt
"ja, någon kör i diket och då kommer du farande med dina verktyg men till skillnad från bärgningsbilen sätter du dig på huk, ser den andra personen i ögonen och frågar om den vill bli hjälpt eller ej innan du börjar att dra. DET, det är bra. Det är sunt. Det är stort!"

Jag log tillbaka, smakade på kommentaren, och trots att jag visste att det var tänkt som en jättekomplimang så kändes eftersmaken lite märklig.

Ännu en gång har jag mött en klient som, efter en medial utbildning, har virrat bort sig från sig själv. Förlorat sitt ankare och sin grundning och vandrat planlöst i alla de världar och labyrinter som finns i sfärerna runt oss, hemlös och utestängd ur sin egen kropp.
Stämplad som psykiskt sjuk i samhällets ögon, stämplad som inte stark nog hos de sk andliga - faktum kvarstår, vilse mellan två stolar och skadad hittar klienten inte hem till sig själv igen.

Jag känner mig frågande, starkt frågande.
Min andliga koppling, den världen som jag har tillgång till via detta är en självklarhet och jag tror att alla har möjlighet till samma koppling, den bara ser lite olika ut för alla.
Men vem kan lära ut den? Vem är stark nog att hålla i när det blir svårt för en elev?

De historierna som jag får höra om vad som sker på dessa utbildningar ger mig emellanåt så stora frågetecken att jag undrar om jag ens har lust att kalla mig "andlig" eller "andligt intresserad", "medial", "spirituell" eller något annat som klingar i den tonarten.
Ändå, den världen är ju "min". Jag tillhör här. Jag försvarar den, vet att den finns och har lust att vara med och utveckla den.. Men hur?

Ingen historia är riktigt den andra lik, såklart, vi har med människor att göra men historierna har likheter och man kanske kan börja där.
Sverige, Norge, Danmark, England, Österrike, Schweiz.. det verkar göra mindre skillnad, historierna är alltför lika.
I den spirituella cirkeln försvarar man sig alltid med att "det är hennes/hans resa", det är det de "måste igenom" för att bli så mediala/andliga/spirituella som det "var tänkt".
Jasså jaha, ja, vi är med, säljer dyra kurser, öppnar upp kanaler och när sedan eleven går fel, får problem, sliter, ja, då vänder vi på klacken och går. Ditt fel, sorry, hitta tillbaka själv nu.
DET funkar inte! Det är inte andlighet. Det är inte kärlek och det är fanimej inte kunskap.

En nyckel för mig, som gräver runt i "problemet" efter det skett är bl a att förarbetet till dessa andliga kurser är riktigt dåligt gjort, för att inte säga, det suger stövel.
Många som söker har med sig ett trauma från förr, det är ju en del i att börja söka men sitter traumat på t ex fysisk nivå, ja, då blir de andliga sfärerna, färgerna, energierna väldigt attraktiva och personen ifråga glömmer bort grundning, jordning och kropp. Det blir en flykt och till slut vill man inte har något att göra med denna fysiska världen och separationen är ett faktum.

Här säger de som håller andliga kurser att "jaja, detta är personens resa och blir det så, tja, då är det något den skall igenom" och så, samma sorti som tidigare.
Är det andlighet? Empati? Läkande och kärlek? Eller är det bara ord som kan brukas på de som redan är "hela"?
Att börja i andra ändan känns rätt och riktigt för mig, hjälpa till att se/läka och jobba med det trasiga här och nu innan man öppnar till andra världar.
En inkarnerad själ behöver sin kropp att landa i, lika mycket som en maskin behöver sin jordningskabel för att kunna omsätta och använda sina energier, utan jordning blir det KAOS.

De som inte tror på andevärlden, energier, den gamla tidens människa, om du så vill, behöver en ordentlig dos av allt detta, behöver få "känna det på kroppen"och då skapas en mera dynamisk tillvaro.
De som lever i tron att vi enbart är andliga varelser, som nästintill lever i ett förakt för kroppen behöver tillbaka till ruta ett - du är en stark energi utan din kropp men du är likaväl rätt hemlös i din värld och förmågan att manifestera är starkt reducerad. Är det verkligen vad du vill?

Jag känner ett starkt behov av att kräkas, så trött är jag på denna obalans men vart vänder jag mig med den?
Igen har jag varsamt börjat nysta i en klients förvirrade tankar om andevärlden, om dennes person, om behov.. och gud vete allt, tillsammans skall vi pröva olika verktyg, jag leda, klienten testa, vi utvärderar tillsammans. Lyckas vi denna gången? Finns gnistan, orken?

Klienten lever fortfarande i blind tilltro till dem som "utbildat". Att detta skett är ju bara klientens fel. DET har klienten fått med sig, fått itutat sig, inpräntat och förstått.
Personligen har jag lust att sparka dem på smalbenet, även om jag kan se att de nog ville väl, nog gjorde gott, nog.. nog... nog..
Vart är säkerhetsnätet när någon "faller igenom" en dylik utveckling?
Är det rätt att samhällets psykvård skall ta sig av dessa patienter, ty det är vad som sker, och här får dessa resor bara en rubrik "psykisk vanföreställning".
Även om de flesta inom psykvården ser att det är "något mer här" så kan de inte sätta ord på det, det är inte bevisat, det finns inget att ta på, det talas ett annat språk och så vidare.
Därav behovet av en diagnos och då är ovan nämnda diagnos den bästa, den mest ospecifika och behandlingen blir därefter. 

Jag står mitt emellan, ett ben på var sida bäcken. What else is new?
Men i just detta känner jag en brinnande lust att samtala med någon, gärna en annan bärgningsbil och gärna någon med tusen år av erfarenhet.
Jag får sätta mig ner och be om den hjälpen så får vi se vad som öppnar sig...
På jakt efter en lösning är jag i vart fall och samtidigt, hjärtinnerligt, sjukligt trött på detta.
Tar en paus och samlar mig. Tack för ditt lyssnande.

Ha en strålande helg och du, gå inte vilse. Ta med karta och kompass, märk ut din väg och berätta för någon du litar på vart du går. Vanligt simpelt fjällvett funkar långt.
Live with passion and Blessed be!

Har du tänkt på tiden?

"Tiden löper inte, kära du, tiden går!"  säger Garderobemannen i en norsk reklamgingel som går på radio just nu och hans medhjälpare blir upprörd, hur skall de hinna innan jul?

Har du tänkt på det, att det ibland känns som tiden löper, ibland som om den sniglar fram och ja, tom, ibland som om den står stilla.
Jodå, visst har du något sådant ögonblick i ditt inre, t ex när du såg någon intressant på andra sidan festlokalen för första gången. Era ögon möttes, ni hajade till, kände igen varandra..
Eller när ditt barn klev upp på podiet för att ta emot ett eller annat, en utmärkelse, ett stipendium, skulle sjunga eller något annat viktigt..
Ditt hjärta och din själ fullständigt absorberar ögonblicket och tiden stannar. Kameran i ditt öga liksom zoomar in på bara det som är viktigt.
Jag kan inte låta bli att undra om det är just det som menas med orden "räkna de lyckliga stunderna blott", är det så, ja, då behöver jag bli mycket, mycket bättre på att spara på dem.

Min åsikt är ju att tiden är en spiral, som en fjäder och att man därför vid vissa tidpunkter kommer närmare det som skedde förra gången man var just "där i spiralen" men också, mycket närmare det som kommer att ske i framtiden, nästa gång man är på samma ställe i spiralen.
Förstår du vad jag menar nu?
Hade varit mycket lättare om jag kunde peka och visa.  Denna tanke leder till att jag tror att man kan "nå sig själv" vid olika tidpunkter i denna spiral lättare, både vad det gäller att läka ting som har skett men också, ge sig själv energi i en framtida situation. Återkommer om detta i min bok.
Tiden är i vart fall, inte linjär, det är för mig helt och fullständigt klart.

Spännande tycker jag också att det är att tiden kan ändra hastighet inom ett kort tidsspann, eller det känns så i vart fall. Visst vaknar du vissa dagar och känner att du hinner allt och ändå har du tid över medan du andra dagar inte hinner hälften och ändå är du sen ut genom dörren.
Självklart kan vi skylla detta på hur effektiva vi är, hur trötta vi är och många andra ting men jag tycker ändå att tiden går fortare ibland och långsammare ibland.

Tokig som jag är, och lite uttråkad ibland på jobbet har jag börjat leka med tiden för att se om jag kan påverka den och mig.
Kan jag t ex bestämma när jag skall vara klar med något långt, långt innan jag vet när det är/kan vara klart?
Kan jag köpslå med min tidsuppfattning?  Jag tror faktiskt det.
Dessa högst ovetenskapliga men spännande försöken fortgår. Återkommer säkert till frågan.

Hästens år har galopperat förbi oss i sporrsträck, snart öppnas ett nytt år och det mörka eftertänksamma tiden vänds emot ljusare, öppnare tider.
Vad har du kvar att summera? Vad ligger framför dig?

Jag önskar dig en härlig första helg i December och du, styr din tid, låt inte tiden styra dig.
Live with passion and Blessed Be!
Namaste!