Två deodoranter på min badrumsspegel.

En märklig känsla sprider sig i kroppen...
Det står två deodoranter på min badrumsspegel, en i en doft som jag aldrig någonsin skulle välja. Ändock, samma märke som mitt.. 

När jag tvättade håret idag insåg jag att vi inte längre kan ha bara en sorts schampo och balsam i vår dusch.
Mitt nordiskt torra vinter hår kräver långt mera näring och fukt än hennes början-till-tonårings hår med torr botten och fett som sprider sig. 

Behåarna finns redan här, de tunna sport-behåarna som sprids både här och var... 
Kläder får man inte längre köpa fritt. Man är ju lite "töntig" (i bästa fall) eller någon att skämmas för (i sämsta fall). Byteslappar till mitt eget barns kläder när jag handlar själv - ytterligare ett steg. 

När jag steker hennes frukost på födelsedagen tänker jag för första gången att jag bör verkligen vinnlägga mig om att njuta dessa ögonblick. Snart är de över... 
Snart är hon någon annanstans och firar sin födelsedag.. Kanske kommer de födelsedagar då jag inte ens får se henne. 

Min kropp reser delvis tillbaka elva hela år. En annan tid, ett annat liv. 
Vetskapen om hur det känns när barnen, ens egna, inom en själv alltid är små har nått min erfarenhet. 
Jag kan tryggt säga att jag vet det nu. Gott - där kan hon för alltid stanna. 

På utsidan växer hon, upplever och lever... 
Kloka, fina tjejen! Jag ser fram emot att se vad det blir av henne.. 
Tar min kaffekopp och sätter mig på bästa åskådarplats. Redo att gripa in om jag behövs eller bara heja! 
Grattis finaste Claire på din födelsedag!! Ha en underbar dag! 
KRAM; Mamma. 

 

Lite "gnag"

Så rinner Februari ut... Jag känner ett litet styng av obehag, samma typ av obehag som man känner när semestern är slut. 
Vinterlovet är över. Tjejernas vinterlov och det blev på ett sätt extra långt, på ett annat sätt extra kort. 
Långt - för att det låg två, nästan tre veckors envis influensa innan denna "lediga vecka" så vi var hemma i period långt innan men oförmögna att uträtta något. 
Kort - för att vi inte var friska när lovet började och valde sålunda bort att åka någonstans utan istället vara hemma och kurera oss. 
Vinterlov hemma har sina fördelar... Alla hemmets bekvämligheter, lätta rutiner. 

Selma har fått ett nytt rum. Ett rum anpassat för en större, lekande tjej med eget bord, stolar, ny säng osv men det fattar lite mjuka textilier för att göra allt perfekt. Det kommer så fort mamma fått hämta andan lite! ;-)
Claire arbetar hårt med planeringen av sin födelsedag. Ett jätteevent i hennes värld och luften brukar gå ur oss alla efter den urladdningen. Jag ser fram emot det med "skräckblandad förtjusning" vartenda år. 
Presenterna är inhandlade. Jag tror hon blir glad men det får bli med betoning på tror... Man vet inte så noga med dessa "för tonåringar".  Min tjej fyller 11 - svårt för en mamma att fatta och ännu svårare att greppa när man ser "nya beteenden" komma farande. 

Jag står fortfarande på stand-by vad det gäller kalas/fest eller vad det nu blir. PÅ standby... Med arbetshandskarna på! Vad månne det bli? 
Vackraste damen har inte bestämt sig än, nej, varför skynda? Det är ju på Tisdag! ;-))

Själv har jag en vecka kvar av min tre veckors "respit" från dagliga resor till plugget. 
En vecka som borde varit "bara min" men som pga sjukdom och förra veckans stök nog måste innehålla ganska stora mängder läsning. 
Svaret på tentan bör komma senast Fredag - nagellös.. Bra för en akupunktör! 

Sparar minnen från badland och möbelbutiker.. Små "snapshots" till livets bok av mina tjejer. 
Lägger dem under kategorin "Vinter-vår 2012". 
Jag hade velat dra på hytta, hade velat åka mera skidor med barnen men det finns tid en långhelg till det. Kanske... 

Tiden känns som vatten i handen igen. Bara rinner igenom. 
Några korta, korta månader av intensiv aktivitet så är mitt första skolår till ända.. 
Sommar planeringen har börjat. Några spännande "puckar" är ute och far och jag hoppas på svar snarast. Ser fram emot det.. 
 Det kommer i vart fall en skottdag alldeles strax... En liten extra dag för alla oss som tycker tiden hastar, eller? ;-)

Dags att ta tillvara min dag.  Ha en underbar start på din vecka. 
KRAM
 

Kvinnan på berget.

När man ger pengar till Frälsnings armén har man ibland turen att få deras tidning "Krigsropet" i sin hand. Jo, jag vet... Det är mycket Gud, Jesus, frälsning och gradbeteckningar i den MEN det är ändå "kristendom light" och kan lätt omsättas/översättas med andra mera lättsmälta ord. 
Artiklarna samtalar med och om människor, om människors situation, plats i tillvaron och efterlämnar många tankar och funderingar. 

I den senast utgåvan berättar om den 91 år gamla kvinnliga frälsningssoldaten, boende på hemmet som fortfarande har ett brinnande intresse för människor. 
Hon tycker det är fascinerande att det jobbar så många från olika länder för då har hon så mycket att prata med dem om, hon känner väl till reporterns arbete när denna kommer, är påläst och kommenterar genast vädret ut och som en direkt följd - frågar honom om resan dit. 

Denna vackra vithåriga kvinna berättar sedan att hon numera ser sig själv, sittande på berget med dinglande ben samtidigt som hon ser ned på den stig hon vandrat genom livet. 
Numera, från sin position däruppe, anser hon sig kunna se att Gud har varit med henne hela vägen. 
Även de stumpar där hon inte riktigt kände hans närvaro medan de pågick.  
Denna guidning påpekar Å har alltid funnits där och har alltid lett till rätt plats för just henne. 

Mina tankar vandrar till den gamla anekdoten om kvinnan som ser tillbaka på sina fotspår i sanden tillsammans med sin skyddsängel/Gud. Under de lugna perioderna i livet - två par fotspår - hennes och guidens. Under svåra tider -ett par fotspår. 
Då hon ilsket ifrågasätter guiden, svara han lugnt: Det var under dessa perioder jag bar dig, mitt barn. 

Livet känns ibland som ett pussel... Och i detta nu har jag känslan av att det är ett sådant där "märkligt" pussel. Du vet, ett sånt som kan ha två olika frontbilder beroende på hur man bygger det. 
Bitarna är desamma men resultatet blir olikt beroende på placering. 
Tankar om den "ev" ultimata vägen kommer tillbaka. 
Jag har klara åsikter om detta men gillar att leka med andra alternativ, testa mina tidigare satta antaganden och teorier. 

I grund och botten önskar jag oss alla den känslan... Att få sitta på berget vid livets slut. 
Hinna begrunda och glädjas över vägen. På det sättet tror jag mycket är vunnet innan det är dags att stänga livets bok. 
Själv skall jag bita i en ny pusselbit... Kolla om den är äkta... Kolla om den passar in. 
Så får vi se vad som blir för bild på framsidan. 
KRAM
 

Mer än bara pengar.

The global poverty project är en internationell grupp som arbetar för att bekämpa fattigdom.
De arrangerar en kampanj som heter "Live below the line" där alla som kommer i kontakt med dem uppmanas prova att "leva under linjen" dvs den internationella fattigdomsgränsen under 5 dagar.
Den gränsen är på 1,5 dollar per dag och är satt av Världsbanken.
Varför just 1,5 dollar? Jo, för att man anser att det är ca prislappen på de antalet kalorier som får kroppen att gå runt, varken mer eller mindre. Det innebär INTE näringsriktig mat och det innebär INTE som det gör för dem som "testar" projektet, tillgång till friskt flaskvatten.

Om du fortfarande tycker att 40 kronor (ca) skulle räcka lång så bär då med dig i tanken att en verklig person också skall betala för tak över huvudet, ström, bränsle, sjukvård, kläder, skolgång osv.
"Live below the line" projektet låter sina deltagare ta med sig detta "prov" in i sin vanliga miljö, in i jobbet, vänkretsen, kort sagt, det vanliga livet och nätverket. Allt för att sätta fokus på fattigdom..

Norska B. som testade detta valde att samla samman hela veckans pengar och köpa mat för hela veckan på en gång och detta fick han: En påse ris, en paket linser, ett bröd, 12 ägg och en sötpotatis.
Inget kött, ingen mjöl, juice och heller inte, kryddor. 
Efter tre dagar var han så trött på de tråkiga måltiderna att han bara "måste" byta ett ägg emot lite salt.
(Man kan ha hur många åsikter som helst om hans val av mat... Men de är hans!)
Han uttrycker dock att det inte var hungern och den tråkiga maten som var det stora problemet - det var känslan av "maktlöshet" som hamnade högt på hans lista. (liknande svar som hos många andra i projektet)

Under projektet kom en av B's kollegor till stan och ville träffas. Jättekul men vad kunde B göra?
Tja, inte mycket... Han kunde inte gå på bio, inte köpa kaffe eller middag utan satt bredvid och drack vatten medan kollegorna åt sig mätta. Så mycket av vårt sociala liv baserar sig på konsumtion.

Fattigdomsgränsen i EU blev satt 2008 vid den intäktsmässigt nedersta fjärdedelen av befolkningen: 235 000 Nok per år och hushåll efter skatt.
Det ger 600 000 fattiga, främst då bestående av pensionärer med lägsta gradens pension, socialhjälpsmottagare, invandrare, långtidssjukskrivna och långtids arbetslösa, ensamboende unga plus en och annan noll taxerande miljonär.
2006 slogs det fast i Norge att man kan klara sig på 6 500 Nok per månad och leva på rimlig förbrukningsnivå.  Men vad är då "egentlig fattigdom"?
Är man fattig om man har bil och TV?   Är man fattig om man har lika lite pengar om dagen som B hade under projektet?

Alla i projektet " Live below the line" kommer tillbaka till en och samma sak:
Fattigdom handlar inte bara om pengar, fattigdom handlar om mindre möjligheter. Om denna maktlösheten.. Om att kanske vara fångad i en situation där det inte spelar någon roll hur hårt du jobbar för systemet och samfundsnormerna håller dig fången.
Hur vi än vänder på det.. är vi faktiskt placerade på "kakans topp".
6 500 Nok är inte mycket pengar MEN det är mer än 1,5 dollar per dag!

B. önskar sig egentligen bara en sak av sina medmänniskor...
"Get informed, get involved..." Du kanske inte kan ge pengar men du kanske kan ge kläder, eller av din tid, eller av din yrkeskunskap, eller av... vad vet jag? Dina glömda bagartalanger?

Jag väljer att ta upp delar av B's historia för att den berör mig.. Får mig att tänka på att gränser är olika för alla men en del problematik är gemensam. Jag fundera också över den andliga inställningar till pengar, pengar som energi och dess världen..
Min tanke väver sig vidare. Vad väcker den i dig?

Vem tände "ljusstumpen"?

Vad hände med dig när du drog ditt första andetag? Hur klickade det till och du blev du?
Ja,ja, jag fattar allt det där med spermie och ägg, jösses, jag har barn! Vad jag undrar över är - hur tror du att du blev den energivarelsen du är? Vem tände din "ljusstump" liksom?

Allt som framstår som materia består av 99.999999(tror du fattar)% ljus eller energi. Enkel basic "kvantfysik"!  En annan viktig sak är att förstå att denna energi, all energi vibrerar... Den har resonans eller frekvens. SÅ.. Vem gav den till dig?
Gud - alltings källa? Den subatomära världen även kallad kvanthologram eller plenum som också betyder fulländning? Eller vill du bara kalla det nollpunktfältet...?
Välj vad du vill, man blir inte blöt av ordet vatten! Take your pick! 

Så, nu har du regel en och två.. Vilka det var?
Jo, allting är energi och allt vibrerar... Med så långt?
Och så var det min tjatiga fråga då - vem tände ljuset?

Låt oss leka med ytterligare en metafor:
Om du tar en vanlig kaffekopp och sänker ner den i Stilla havet utanför Hawaii´s kust. Så lyfter du ditt krus fullt med vatten - en kopp Stilla havet - eller hur?  Så tar du denna kopp och reser miltals med flyg t ex till Shanghai. Visst har du då fortsatt en kopp med vatten från Stilla havet? Eller? 
Tänk om vattnet kunde prata. Vilka svar skulle du få? Antagligen - jag är en del, en kopp vatten ur Stilla havet, jag är en del av det!  
Logiskt eller ej? 

För mig är det logiskt!! Logiskt att vi behåller vår känsla av tillhörighet, vår känsla av att vara en del av något större och ändå, ändå verkar det vara det svåraste vi människor kan ge oss på.
Förstå att vi fortfarande är den del av detta ljuset. Att vi är ett med den som en gång "tände våra ljus" och gav oss vår frekvens. 

Extra jobbigt blir det för att det finns en tredje regel: Du kan aldrig attrahera högenergivibrationer med ett "lågenergiverktyg"! 
Jag och fadern är ett (Joh 10:30). Mmmmmm... Men hur?

Som du ser har jag tänkt på vibrationer mest hela dagen... Mina och andras. Hur höja mina. Hur minnas och komma tillbaka.
En kort promenad med hunden. Han bryr sig inte om människor på det stora hela utan snusar sig glatt fram.. Upp för en gångväg med en bom. En ung kvinna med resväska.. Hon ser oss, hon ser honom, hon stoppar tvärt, griper krampaktigt om handtaget, tom jag kan se att hon skälver...

Plötsligt som i ett trollslag förändras min unghund. Han blir kaxig, han skall till henne, han skall!!! Jag får hålla i för glatta livet medan han drar min axel ur led nästintill.
Kvinnan kvider... "Nej, nej, nej.."  Han intresse ökar ytterligare och jag håller nästa på att falla ihop av ansträngning och förvåning. Skrattet bubblar... Vad då illustration?

Vad du sänder ut kommer tillbaka!! På din frekvens... På gott och på ont!
AHHHH, dags att tona in!  Uppgradering pågår... Var god vänta!
KRAM

I informationens tidevarv. NOT!

Babben Larsson ser leende på oss genom TV-rutan och uttrycker:
"Nej, men vad gör man om man skall göra nåt nytt idag? Man tar reda på info. Man googlar..."
Jasså? Jag känner ett irriterat förakt som bubblar ur mungipan. Nej, jag är inte irriterad på Babben.
I varje sekund kämpar jag en lönlös kamp med att hålla min näsa och "mina kokverktyg i min egen panna".  Vad skall det tjäna till?? GRRRRRRRR...

Jag har precis lackat ur (igen och tyvärr) på oförstånd och folk som bara springer runt med huvudet under armen, folk som dessutom fått hjälp, fått råd, fått omtanke men som ändå envist följer sitt eget huvud. Helt ok så långt MEN.... så börjar de klaga över utgången.
Oj, detta fick konsekvenser. Nej, men hoppsan. Så här skulle det inte bli...
Vad menar du? Det var ju precis de andra försökte säga innan, bad dig undersöka MEN lyssnade du?

Självklart handlar det om hälsa!! Självklart handlar det om någon jag i grund och botten tycker om...
Därav mitt inre spel.
Jag funderar där jag sitter över just information. Hur skall man få folk att inte bara läsa "reklam broschyren" från det eller det läkemedelsföretaget?  Jag menar - du köper väl inte tvättmedel med tanke på att det skall tvätta bort "oljefläckarna" på din mans kläder, eller? Såsom de hävdar i reklamen.
Varför gäller detta då hälsa?  Varför tror vi mer på sådan info än annan reklam? 
Tror vi att de inte "får" göra reklam? Tror vi att allt dessa företag sprider i form av propaganda är sant?

Många har blivit duktigare! Det säger alla jag känner. Läkarna måste skärpa sig, vara på tårna, kunna svara när pålästa patienter vill ha svar.
Kan man då rädda/hjälpa de som är kvar?
Jag kanske önskar mig den perfekta världen igen.. Den där fina klyschan om att "Man kan leda hästarna till vatten men inte tvinga dem att dricka!"

Själv har jag ett "hål" bland mina tugg tänder,  har haft det i några år nu. Det är mycket "osnyggt" om man ser på det ur ett skönhetsperspektiv men jag har valt det.  När tanden blev så dålig att den drogs ut erbjöds jag genast ett implantat. Implantaten var då "heta nyheter" men jag kände mig tveksam.
En kroppsfrämmande skruv, rakt ner i benet, nära den stora käknerven och förresten, varför hade just den tanden "fallit ut" till att börja med?  Jag prövade diskutera logiskt, sökte info och fick "otillräckliga svar" - ingen riktigt visste. Det var för nytt så jag valde att vänta.  Jag väntar än.

De som fick implantat i den första svängen har tvingats byta fler gånger än en. Materialen har gradvis förbättras liksom tekniken. Jag har kommit i kontakt med folk som hade förklaringar på varför just den tanden "fallit ur" (när ingen annan har det) och som också ifrågasatt "om något borde sitta i dess ställe".
Allt som är kroppsfrämmande blockerar också då man prövar att få Qi att flöda t ex med nålar eller med homeopati. Energierna står där och "stutsar", bankar och bankar och kommer inte igenom.

Kanske kommer jag att ha en tand där en dag ändå då det blivit "säkert nog" eller då jag tröttnar eller då jag blivit gammal nog att "inte bry mig". Det vet jag inte men just nu är det inte aktuellt...
Naturligtvis är jag lyckligt lottad, jag kan välja!! Kan man inte det så kan man inte det.
En pacemaker, en skruv i ett söndertrasat ben.. Det är inget att välja på. Bara att jobba med det man har och det är någon mening med det också.

Men alla de som har ett val.. All silikon, all botox, alla skönhets kirurgi (enbart skönhet), alla dessa av de vinst intresserade klinikerna marknadsförda "livsviktiga operationerna" - de påverkar kroppen också. Missta dig INTE!
Väljer man ändå att göra det - som sagt - helt ok för mig! Men var då beredd att "walk the walk" och klaga inte. 

Världen funkar så... I energier. En handling "knuffar" på en annan som "knuffar" på en tredje och så är världen i rullning.
Jag marinerar vidare på info och spridandet av densamma. Kommer inte att ge mig.  Har man tagit på sig att "sprida info" och lära så har man. Facklan är greppad!  ;-)
Ha en fin "kirurg fri" Lördag!  KRAM

Mitt lilla "kryp"...

Det var där "de" kom in.. Det visste jag redan i kolt åldern. 
Känslan av att det "kröp" någonstans bak vid örat, liksom bakom, fast ändå framför, fast inuti, fast ner i nacken, fast bak i nacken, fast på kinden... Hmm.
Okej, låt oss för enkelhetens skull säga - hela området runt örat, med nackhår, nackfäste inkluderat.
När jag som liten fick parotis inflammation dvs inflammation i den stora spottkörtel som ligger där, vid örat, ja, då var jag otröstlig. Hur skulle de nu komma in?
Förvånade blickar från moder och läkare. Men hallåååå!! Det är ju svullet, helt stängt....De kom ändå, såklart, inte brydde de sig om körtlarna, gångarna.

Som äldre och intresserad i andliga ting fick jag veta att de sk "psychic gates" ligger där, bak i nacken och att när kontakten är upprättade så manifesterar "de" sig ofta där, på den vänstra sidan.
Utbildningen innebar att jag fick lära sig att stänga och öppna dessa, fick lära mig hur "farligt" det var att "gå och läcka" osv. Faktum är att jag knappt minns vad de sa... För hela tiden tänkte jag: Bla, bla, bla.... Mycket snack, lite förstånd? Eller?

Lite elak är jag nu. De ville väl, de som talade till mig men jag kunde inte för mitt liv fatta hur dessa öppningar skulle kunna skada mig. Om de nu inte gjort de på de tidigare 25 åren skulle de väl knappast börja med det nu? Eller?
Nya andliga möten och äntligen en klok man som förklarade tingens tillstånd för mig på ett sätt som framstod som logiskt, som jag kunde ta till mig.. Verktygen blev brukbart, förstått och till slut integrerat.

De bringar mig mycket glädje, dessa öppningar eller är det.. kanske tom denna öppningen?
Rysningarna som är så karakteristiska, känslan av att det "kryper" och som anatomi intresserad vet jag numera också att "pirret" följer en mycket välbekant nerv över hela mitt ansikte.
Det tar inte ifrån sensation något, snarare lägger till, vad skulle "de" annars bruka om inte nerver?       De är ju bra på att använda sig av elektriska saker annars så nerver är väl det närmaste de kommer.  

Dessa rysningar kan hinta om info, kan försöka få mig åt nåt håll, kan vara "inkommande information", kan vara en "klapp på axeln" eller bara en påminnelse till mig om vem jag är, vart jag kommer ifrån och vart jag skall.
Det senaste året har dock "krypet" gett sig till känna i två andra situationer också. Lite förvirrande, lite glädjande och såklart, gett utslag i en del funderingar.

Det första är lite kul... Pulstoppar. När jag tränar, gärna intervall, hårt, med inräknade pulstoppar och jag pressar mig över den sista kullen så känner jag krypet, det sprider sig från nacken, får håret att stå, samma, samma som det jag upplever annars. Jag har kollat om info finns att hämta i det läget men jag får inget, möjligen ett stor smil...  Jag har frågat mina träningskompisar och två av dem upplever liknande sensationer i nacken, båda läkare men ingen har någon direkt logisk förklaring till vad som sker. Visst, delar av "blodtryck regleringen" ligger däruppe men det förklarar inte kopplingen till nerven. Jag nöjer mig, ler brett... Kanske de bara vill att jag skall träna? Kanske är jag närmast "Gud" då? Ibland känns det ju så.. ;-)

Det andra tillfället som det dyker upp har varit när jag hört musik som berört mig...
Musik var också en stor del av min barndom. Som sångare älskar jag "tunga" texter av bra, fylliga röster med massor av vibrato.. Texter med mening, musik som ger liv.
Medan jag skriver inser jag att jag via detta löst mitt eget problem.. Tänkte precis skriva att när jag sjunger känner jag mig nära min själ och på slutet har det alltså hänt när jag lyssnar på musik av människor med "passion" i rösten, texter som bär...
Såklart!! Det är därför "krypet" infinner sig.. Det för mig närmare något som berör mig, som vill mig nåt. Tack för det Televerket!

Jag älskar teknikens under! Jag älskar att ha musiken i min telefon.. Ladda ner musiklistor, skapa mina egna, olika sinnesstämningar, olika röster...
Kanske kan jag hitta ytterligare anledningar för mitt "kryp" att komma fram...;-)
Tills dess njuter jag vidare av "nygamla favvisar"...

"Put on my blue suede shoes And I boarded the plane
Touched down in the land of the Delta Blues
In the middle of the pouring rain ...."

LIVE WITH PASSION!

God has a Silver Thunderbird...

Njuter min lilla extra semester... Lyssnar på musik jag inte hört på evigheter...
Tung rock... Mjukare toner.. Lite vibrato...
Marc Cohn... Here goes...

"Watched it coming up Winslow
Down South Park Boulevard
Yeah it was looking good from tail to hood
Great big fins and painted steel
Man it looked just like the Batmobile
With my old man behind the wheel

Well you could hardly even see him
In all of that chrome
The man with the plan and the pocket comb
But every night it carried him home
And I could hear him sayin'...

Don't gimme no Buick
Son you must take my word
If there's a God in heaven
He's got a Silver Thunderbird

You can keep your Eldorados
And the foreign car's absurd
Me I want to go down
In a Silver Thunderbird

He got up every morning
While i was still asleep
But I remember the sound of him shuffling around
Then right before the crack of dawn
I heard him turn the motor on
But when I got up they were gone

Down the road in the rain and snow
The man and his machine would go
Oh the secrets that old car would know
Sometimes I hear him sayin'..."

Feel goooooodddd musik hela vägen!
Till och med jag, som har ett mer än avslappnat förhållande till amerikanska bilar smygtittar försynt på... A silver Thunderbird...KRA;

Sökande på Lost & found.

Jag har en bekant här i Oslo som har genomgått en "livsomvälvande olycka". Ni vet, en sån där olycka som man inte borde ha klarat sig ifrån och som "väcker ens sinnen", får en att tänka till, korrigera och förändra det som inte känns bra.  Han har förändrat alla de "yttre attributen", helt ned till ny frisyr, ny klädstil och han anser att kraften har kommit genom hans händer och till hans sinne. En healer, sålunda. 

Han är beundransvärd, fascinerande, vältalig, genomärlig, hårt arbetande, snäll, ja, jag kan göra listan lång men ändå, ändå har jag registrerat att det inom mig "fattats något". 
Utåt sett är "pusslet komplett" men min intuition hävdar att det någonstans i mitten "finns ett hål".... 
Hmm?! Varför jag bryr mig?  Tja, varför bryr man sig "när det kliar i myggbetten"? 
Jag vet inte... Kanske för att jag känner mig pinsam. Kanske för att det blir "just såsom en klåda", man vill inte ge sig förrän man vet varför. 
Intresserad är jag också av- vad är det han speglar i mig? Vad är det av mig själv som får det att "klia" eller är det bara min understimulerade terapeut nerv som jobbar övertid? 

Så kom nu vår sista "sjukomgång" härhemma... och det första som sker med mig är - japp, jag tappar luktsinnet. Det gör jag nämligen alltid! 
Varje gång lika slagen i spillror, lika förvånad.. Min lukt betyder mycket för mig, mycket mer än jag någonsin funderar över annars. Med min näsas trogna guidning reser jag igenom livet... 
Doften av kaffe på morgonen, vetskapen om mjölken är bra eller dålig, kunskap om det jag sänder med mina barn i deras matpackar är frisk och fräscht, smaken i gommen av den maten jag intar, känslan för om det jag stoppar in är det kroppen önskar eller ej. Listan kan göras kilometer lång...

Irriterat flyttar jag runt det vackra men smaklösa på tallriken. Orden klingar i min hjärna... 
"Smaklöst, färglöst, meningslöst...Tilliten till livet... VA?" Jag stoppar upp, lyssnar på mig själv. 
Vad var det jag sa? En välbekant ilning nerför min rygg. 
Reser mig, går till datorn, öppnar en speciell sida och läser det som min bekant (nämnd ovan) har skrivit och så blir jag sittande... 
Samma tema. 

Det som stör mig i honom är att trots allt det svåra han varit igenom och mirakulöst kommit ut på andra sidan så har han missat eller förlagt, sin tilltro till livet självt. 
Många av de kommentarer han uttrycker och säger speglar en djup misstro till att saker kan förändra sig, att livet själv har dynamik, att mirakler finns, att energierna rör sig...
Precis där är jag också efter min livskris. En liten, liten droppe kan överfylla glaset och få det att rinna över.. Det finns inget att ta av helt enkelt och alla de erfarenheterna jag samlat flyger ut av fönstret. 

En väninna uttryckte det så fint: När den dagens överskott är förbrukat, ja, då är det liksom kört för den dagen. Det finns inget mer att ta av förrän imorgon. 
Helt riktigt!! Precis så känner jag... Tåget gick och jag var inte på det. Sant eller inte, så känns det. 

Att det en dag skall finnas tillräckligt med energier igen... 
Att man en dag skall vakna och känna igen sig själv... 
Det har känts som "utopia" de senaste åren. 
MEN nu såg jag det genom någon annan, jag såg hur det såg ut och jag gillar det inte!  Detta är inte ett alternativ. Inte ett sätt för mig att leva på. 
Dags att få upp luktsinnet och börja lite... Inte för jag vet vart men leta skall jag. 
Någon som sett min förlorade pusselbit?  KRAM

Do BEHAVE!!

Fascinerat ser jag det hända... Igen...
Har precis öppnat fönstret till examen, ja, jag menar ett fönster på datorn. Med all ny teknik, alla kontrollfunktioner etc så kan de låta oss skriva hemma. De vet om vi fuskar, i vart fall vet de om vi kopierar från bok, om vi har en annan dator uppkopplad på samma adress osv - storebror ser dig, liksom.

Förutsättningarna är klara.. I vart fall för dig som läst mina tidigare bloggar, min tävlingsinstinkt, min bakvända tävlingsinstinkt, mina barns sjukdomar, min egen sjukdom - många är de tingen som gaggat ihop sig inför denna tenta och jag känner mig långt ifrån förberedd. Hursomhelst och på inget vis förberedd på det sätt jag hade hoppats, planerat och tänkt mig men efter vacklande och övervägande bestämt mig för att skriva ändå.  Pröva.. Utmana min tävlingsinstinkt. Se om man kan vinna över sig själv och hur man tacklar en helt ny sits.. T ex som att köra på denna tenta.

Det är nu jag ser det ske.. Examens fönstret öppnar sig. Först kommer frågor som måste besvaras på tid.. Oftast rätt eller fel frågor eller klicka i de svaren som är korrekta eller vilka av följande muskler tillhör underbenets djupa dorsala lager eller liknande.
Min hjärna lyfter från stolen.. Den rusar runt i rummet, viftar med händerna, ylar "hjälp, hjälp, hjälp! Jag kan inte... Jag kan inte... Detta kan jag inte!"
JAMEN, SUCKA!  Jag blir så LACK...Långsamt väser jag mellan tänderna:
"DO BEHAVE!! Sätt dig ner, samla dig och LÄS, ditt spån!"
Med svansen mellan benen, eller är det ryggmärgen? (rent logiskt borde det ju vara det..;-) Kryper den tillbaka på plats, skakar indignerat för att jag vägrar att låta den gå bärsärk och jag börjar långsamt fungera igen, strukturerat, fråga för fråga.
Det behövs då min norska är långt ifrån hundra ännu...

Ny del av examen. Den delen som inte är tidsbestämd men där frågorna skall beskriva, utreda, vara grundliga... Dessa frågor har man tillgång till hela provet så jag öppnar dem alla en och en.
Ny runda... Denna gång ålar hjärnan på golvet, tar sig åt magen (hmm..frontaloben?) viskar sitt teatraliska - "Detta gåååår aldrig!! Detta kan vi inte! Vi har lääst föööör lite..ge upp, släpp taget, inse din begränsning.."
NY SUCK.. Jamen, för f...n! Återigen måste jag samla in den, lägga den på plats med ett ilsket:
"DO BEHAVE! Sluta bete dig! Jobba, läsa, processa.. en efter en. Grundligt och logiskt!"
Gnyende, som en hund kryper den på plats. Läser första delen av första frågan igen..
Men vänta nu, det vet jag ju, den kan jag ju.. Det är ju...

Långsamt och metodiskt, med ett getöga på sluttiden arbetar jag mig igenom hela tentan.  Skriver något på allt, tjänar förhoppningsvis mina poäng lite här och där. Hundra koll? Naturligtvis inte.
Men detta är intressant.. Detta tillhör mitt fält och jag kommer att läsa mera av det, fördjupa mig, se helheten, finna ett djup i det.

Detta med tentamina ångest har jag känt hela mitt liv. Att bli bedömd av andra, att sätta sig ute där med kunskap som inte är mogen.  Jag tycker om att läsa och blanda det med praktik, få det att djupna, få mening och sen, ja, sen kan jag tänka mig att dela med mig.
Skolan är inte sådan. Skolan kräver upp rapning och gärna snabb sådan. Snabbmat. Bara att anpassa sig och göra det bästa av det.

Jag har läst anatomi förr. Tack och lov. Detta var en fördjupning för mig, en förbättring, en påminnelse om en del av mig jag inte använt så mycket men kommer att göra i framtiden.
Så fick min hjärna också en ny lydnadskurs, en påminnelse om att jag är chefen och inte den!
Det är alltid bra!
Jag återkommer med resultatet. Om jag vågar... Ha en strålande dag!
Och du... Do behave!!  ;-)))
 

Here we go again!

Idag är den en vecka sedan... En vecka sedan vi upptäckte att mini Smulan hade tagit med sig en elak baskiluskus från dagis och febern härjade hennes kropp.
Fel ordning!! Jag skulle ju läsa hela veckan, tenta kommande Måndag och sen bli sjuk, sen ha tid att bli sjuk men det är inte någon som bryr sig om min ordning.

Maken vabbade veckans två första dagar och sen jag. Det var då jag upptäckte det... Jag är också på väg att insjukna.
Irritationen under huden, den som känns som en klåda fast inte är det. Kortare stubin, börjar tycka att saker är allmänt dryga, känslan av värme, trötthet.. Onsdagen gick ok, fast då var Selma på ett hiskeligt humör, Torsdag ballade jag mer och mer ur.. Så till makens vabb igår var bara att säga "välkommen" och så gå och lägga sig.  Vaddå Läsning?

Har du rivit ner gammal tapet någon gång? Du vet.. Man tar fatt i en ände, drar så långt det går och så ritsch, hela stycket faller isär och kvar hänger nästa stycke och fladdrar i vinden. Där man tar tag nästa gång liksom.  Så känns det i mina lungor.. Bitar av slem ligger och guppar, retar, jag hostar och så känner jag hur något rycks loss men kvar blir ändå alltid nästa bit. Nästa bit att hosta av...

Tillsammans med detta, en envis rinnande näsa, frätande vasst snor och en feber som jag borde vara stolt över men orkar inte.
Vaknar genomblöt och undrar varför någon lagt en kudde över mitt ansikte?  Jag har drömt om Mc gäng, motorcykel åkande, långhåriga, våldsamma killar men... Det är då jag inser - ingen har lagt en kudde över mitt ansikte, det är bara mina bronker som är helt krampade och jag låter som ett bättre blåsinstrument. F...n!

Uppe på mig där jag halvsitter i sängen, ett litet häftplåster. En underskön, numera feberfri liten blomma sover tryggt så länge jag hostar, skrabbar och går an men så fort jag försiktigt flyttar en arm eller ett ben för att hämta vatten, uppsöka toalett eller dylikt vaknar hon och sätter på mega sirenen hugo.
"Woooåääääääääähhhhhh, maaaammmmmaaaaaaaaa...."
Kvickt tillbaka till sängen, djup suck från snorigt barn, händer som söker sig runt i mitt hår, en varm kropp som höjer min temp med en halv grad till. Men, åååå... Hon somnar om, inte jag, jag hostar vidare.

Ser på klockan 03.17 - lunga tid.. Dvs enligt kineserna är energin i lungorna svagast. Det fortsätter så fram till 05 - skall jag vara astmatisk tills dess? SUCKA!
Min feber och mitt flyt mellan världarna blandar och ger. Hjärnan stänker ut sitt innehåll över golvet och blandar... Blandar anatomi, fotens muskler med fönstren i vardagsrummet, handens senor med dess namn blir till groteska vapen och naturligtvis har jag ingen hud på hela handryggen. Allt syns.
Edward Scissorhands -  släng dig i väggen!
Vaknar om möjligt än mer svettig, blöt på kroppen, ny morgon rekord i feber denna vinter - grattis Maud! Jo, jo, tack, tack!

Går ner sätter på kaffet.. Skakar i hela kroppen, ömsom fryser, ömsom svettas.
Eld i kaminen, in med kaffet, löser slemmet. 48 timmar kvar... Vet inte hur jag skall bruka dem.
Vet inte vad som ens är idé.
Måndag skriver jag oavsett, det går som det går... Det värsta som kan ske är en omtenta och det är tråkigt men inte slutet på något.
Imorgon är det morsdag... Snor i kakan.. Host i grädden... dags att leasa bort någon del.
Men först en liten lur till... En på soffan... Kanske jag får sova en stund ensam framför kaminen?
Kanske drömma om något mysigt och vakna med en burk med energi?

In med nålarna i lung punkt nummer 11, låt dem blöda..
Godmorgon men godnatt, världen. KRAM

Ps! wooooääähhhhh där gick sirenen... Dags att ta sig tillbaka till sängen.

En plötslig impuls.

I helgen jobbade maken dygnet runt. En stor kund släppte sitt stora, stora nya system, gick från gammalt till nytt och då måste allt flyta. På några få timmar skall de få till det, rensa och städa samt flytta in allt det nya.  Jag kan inte påstå att jag fattar vad som sker men jag kan känna intensiteten genom väggarna och reaktionerna.

Själv har jag också skallen full... Detta halvårs största tenta. Jodå, det gick en i December också. Ni som minns hur "tystnaden" spred sig härifrån då.
Nu är det kroppens hela anatomi som är på tapeten... Varenda litet ben och broskbit, varje muskel, ligament, ledskiva, inre organ, nerver och deras plats på kroppen. Inte bara sisådär cirka utan exakt, i rätt anatomisk terminologi. Vi måste kunna skriva så att läkare och sjukgymnaster förstår oss.
Det är nästan lite skrattretande för ämnet känns så stort att jag känner hur jag inte riktigt "når runt det".

Man hör hur de som undervisar oss ibland glömt vad ett ben, en struktur, en sutur heter och hur de letar i minnet eller helt öppet i anteckningarna.  Det blir så tydligt att man håller på plats det man arbetar med och behöver till vardags. Inte allt det där andra...joxet.

Så, när man bara behöver lite glasyr på kakan... Då insjuknar minsta dottern, hög feber, tom mycket hög, hosta, slem, tydligt påverkad. Jag vabbar helg, maken vabbar Måndag och Tisdag, jag vabbar Onsdag och inser då att jag själv har feber, halsen värker, lungorna skriker..  F-ordet hänger löst här hemma av förklarliga skäl när man känner att energin tryter, den man behöver så väl.

Samtalar med väninnan... Stödet, bara få berätta läget för någon. Jag vandrar som vanligt genom rummen  med telefonen (tack gode Gud för trådlöst) och vi pratar lite om att jag skulle behöva ett break. Ett depåstopp. Ha,ha,ha.. Jag garvar rått. Hur då? Nästa pågående kurs har föreläsningar och grupparbete from Onsdag.
Mitt depåstopp blir Tisdag, Valentines Day och sen är det på den igen. Förresten, jag tror inte på depåstopp! Jag tror på andningshål i verkligheten, i vardagen.

Vi berör andevärlden. Jag skäms. Länge sedan jag tog mig tid för min guide, mer än korta böner.
Det är då, mellan toaletten och kontoret, det gnistrar till.. En impuls så ologisk att jag fattar att den inte är min egen drar som en virvelvind genom huvudet.
"Du skall söka "fritak"från nästa kurs. Du har ju redan läst det.. Du får det!" 
Vad?? Vad sa rösten? Impulsen?  Vaddå läst?

Ansökningen om sk fritak dvs att man slipper en kurs pga att man läst det tidigare, ja, den fristen gick ut 15 September, vad jag vet... Koll i studieplan.  "Arbets och organisations psykologi, Kommunikation och intervju, problem, statistik och metod". 
Allt det där har jag ju läst förut, har poäng och betyg från universitetet. Med väninnan i örat rotar jag fram pappret, känner tvivlet växa... Ingen idé, går inte.
Men vem sa det? Och varför inte chansa?

Pappret i scannern, scannat material i mailen, kort förklaring och så maila till min fina studierektor.
Vänta... Kryp i magen... Funderingar.. Vägande. 
Svar från studierektor inom en halvtimme, ärendet passerat vidare till rektor och administrativ direktör.
Suck.. Betyder säkert lååång väntan... Attans... Vånda.. nagelbit. 
Mitt i detta.. En trygg, välbekant hand på min axel, ett leende ansikte. "Hjärtat, det gååår bra!!!"

Dryga timmen senare... Mitt svar - jag är mer än nog kvalificerad för fritak i denna kursen,
Slutsats - jag behöver inte gå den, inte slita med ett grupparbete, inte fundera mera på "hur hinna".
Tårarna rinner nerför mina kinder... Ett break! En tid av nåd att bara läsa det jag tycker är roligt. Få tid till att öva punkter med mina fina vänner, hinna dyka ner i den kinesiska världen och filosofin på riktigt.
Jag är hemma när mina barn har sitt ljuva vinterlov, jag kan åka skidor i solen, jag kan unna mig det.

Vem sa någonsin att kunskap är bortkastad? ;-)
Nu frigjordes energin... Fyra dagar till tentan. Jag skall köra så att det rinner muskler ur öronen på mig. Jag skall passera och sen skall jag PUUUSSTA.. En stund.
En tacksamhetens tanke till de som alltid passar på mig, om jag bara ger mig tid att lyssna.
TACK! 
Stanna upp idag, lyssna inåt, till hjärtats önskan, till sången i vinden... Kanske står en dörr och lurar där du minst av allt anar det?
Live with passion. KRAM

Annorlunda inspiration.

I den alternativa världen, i världen av psykologi och terapi är hjältarna mjuka, eftertänksamma, försynta, karma medvetna, märkliga ord förresten och mycket, mycket mer.
Man behöver bara stänga ögonen för att se färggranna kläder från Peru, Indien och Agrabah framför sig, man hör chanting och korrekta diskussioner.
Naturligtvis är allt detta beundransvärd, vackert och genomtänkt. Faktum kvarstår dock - hela världen fungerar inte så.

Personligen fascineras jag folk som har en så klart lysande vision att de snudd på välter andra i sin iver att nå sitt mål. Osmidigt? Javisst! Ofint? Helt säkert.
Men jösses vad de förändrar världen!
Ovanför mitt skrivbord hänger en text som heter "Hängiven beslutsamhet". Den är skriven av W.N. Murray på den Skotska Himalaya expeditionen 1951.
Denna vers handlar om att gå framåt med djärvhet... och slutar med ett citat från Goethes verser: "Vad du än kan göra eller drömmer om att göra.. påbörja detta nu! Djärvheten rymmer genialitet, styrka och magi!"


På åttiotalet var jag tonåring, en tungt hårdrockande tjej med stripor i håret, slickade brallor (oftast knallröda eller leopardfärgade), nitbälten, skinnpaj, mörka ögon och med nästa konsert i tanken eller nästa skiva eller... Nästa nummer av Okej.   Okej var anledningen till att leva ibland, andningshålet i en annars ganska tråkig, ledsam tillvaro.  Det stod ingenting i Aftonbladet och Expressen på den tiden om mina idoler, möjligen nämndes de som "samhällsfarliga" i någon artikel av någon Hem & Skola tant.
Okej tog den striden också - den emot Hem & skola - den striden som mina föräldrar diskuterade men aldrig vågade ta.

Vi, ungdomarna njöt, njöt av Okejs uppkäftighet, oböjliga vilja, deras konstanta ambition att serva oss, inte de vuxna.  Jag som tjej njöt också av att tidningen hade lika många lättklädda killar som tjejer.  Man kunde dräggla över en David Lee Roth i badbyxor, en Paul Stanley med bar överkropp, tom en Richard Herrey i nätundertröja (hahahhahah... Fast det kunde man ju aldrig säga till någon).

Lite visste jag då att en tidningsmakare vid namn Hans Hatwig, en man från Tyskland med helt nya idéer hade trampat stora delar av Sverige på tårna. Han fann ett sätt att trampa en helt ny stig genom det "svenska buskaget" och han gjorde det inte med "fina ord och chanting".
Nej, han svor, mutade, gjorde hemliga överenskommelser, hotades och följde sin dröm med samma varma hand!  Ett geni och en galning i samma förpackning.

Jodå, du minns rätt... Det var han som senare gjorde en tidning som hette "En ding, ding värld".
Men innan det plåtade han mina idoler åt mig, gjorde min ungdoms posters till mina flickrumsväggar, fyllde Sverige med pop och rock.
Jag kan inte låta bli att fascineras av denna härliga galning.
Är du som jag född så att du har din tonårs period på åttiotalet, i Sverige, tja då tror jag att du kan ha glädje av värsta nostalgi trippen hos Svenska SVTplay:
http://svtplay.se/t/102869/k_special__okej_-_80-talets_storsta_poptidning

Är du inte född på åttiotalet?? Gå in och kolla ändå... Kolla på någon som följer sin dröm, all the way.. 
Ha en bra dag! Kram

Salta bönor!

Med handen djupt in i badrumsskåpet ser hon upp och säger med ett brett leende:
"Vad vi göra sen, mamma?"
Jag ser på hennes rufsiga bakhuvud. Hon har lite lockar, lite babyhår och kombon blir att hon alltid har tovor som gör att håret ser konstant otvättat ut. Men å andra sidan... Hon ogillar starkt duschen så jag svarar:
"Kanske vi skall duscha dig?"
Hon lyfter blicken från skåpet, ruggar med hela kroppen såsom du och jag gör när vi får kallt vatten över oss och så kommer det ärke norska uttrycket: "UFFAH!"
Sekunderna senare springer hon för livet och jag står skrattande kvar.
Snart tre år och allt vet man om världen, allt kan man, allt behärskar man och man är sig själv, sitt jag, sitt ego.

Hon kan sätta händerna i sidorna, rynka pannan och utbrista:
"Nu er det NOK!"  
Hon slår sin stora syster, hårt och länge... Tvekar inte att gå in i kampen och när systern lägger ner alla vapen och ropar sluta, sluta så slår hon händerna emot varandra såsom du och jag gör när vi vill bli av med vatten på händerna och inte har en handduk.
Skön, orädd och med koll på livet...

Jag är stolt över mina tjejer. Jag är stolt över det de båda blivit.
Idag när jag städade tappade jag plötsligt dammsugaren... Den föll handlöst nerför trappan i tre stora DUNK och jag trodde faktiskt att jag hade förstört den för gott.
Från rummet nere hör jag min stora tjej ropa:
"Mamma, Mamma hur gick det? Gick det bra med dig?"
Sekunden efter följt av en liten röst:
"Mamma, maaaami, geck det ba med dig, lelle ven?"
Jag står i trappan och ler... Fina tjejer. Inte dammsugaren, bara mamma. Bara mitt välbefinnande. Me like.

Upptagen blickar jag in i mobilen, försöker läsa mailet, när minste man, ursäkta, kvinna griper tag i mitt ansikte med sina fingrar fulla med choklad, vrider mitt huvud emot sig och säger bestämt:
"ELLSKLING... ELLSKLING... Se på mig! Jeg snakker med DEG!" 
Vad kan man göra med en sådan förfrågan förutom att släppa mobilen, se henne in i ögonen och le.
Finaste, goaste, raraste tjejerna. Ni är dyrbara, mina underbara skatter. Må ni aldrig förändra er.

Jag älskar er och är så stolt över er! 
KRAM 

 

Den lilla plantan

"I was thinking that I might fly today
Just to disprove all the things that you say
It doesn't take a talent to be mean
You words can crush things that are unseen

So please be careful with me, I'm sensitive
And I'd like to stay that way"                Jewel. 

Försiktiga händer packar in mig i varma filtar, en mjuk hand på min panna, ett leende, läppar som rör sig: "Vila nu!"
Hör mig själv sucka och glider bort... Bort, bara några minuter innan. 
Andra händer som packar in mig, drar upp min jacka helt upp till hakan, läppar emot min kind, varm andedräkt, en hand som trycker min hand uppmuntrande och ber mig gå iväg och ta hand om mig själv en stund. 
Omtanken, värmen, de små gesterna.. Gester av kärlek. Värdefulla gester. 

Vad händer med oss när gesterna, känslorna inte kommer från dem vi önskar dem från? 
När vi har känslan att vi står utanför fönstret som uthungrade barn och ser in i matvarubutiken men är nekade att kliva in, vi saknar det som behövs, cash! En gångbar valuta.

Det händer mellan människor...Att man känner att någon släpper taget om en, låter en falla fritt, slutar att sända ut gesterna, orkar inte mer, vill inte, känner inte för det.. 
Man kan tvinga hästen till vatten men inte tvinga den att dricka.  
Så är det med vänskap, med kärlek, med medmänsklighet, med empati, med passion, med omtanke och många, många fler av dessa facetter av relationer mellan levande varelser.  

 "I have this theory, that if we're told we're bad
Then that's the only idea we'll ever have
But maybe if we are surrounded in beauty
Someday we will become what we see
'Cause anyone can start a conflict
it's harder yet to disregard it
I'd rather see the world from another angle
 
We are everyday angels
Be careful with me 'cause I'd like to stay that way" Jewel

Facetterna från andra än den man önskar dem ifrån kan inte ersätta, inte helt, men de fyller sannerligen mer än ingenting och sakta, sakta växer de på en. Blir betydelsefulla. 
Vänskap och kärlek är heller något man önskar att alltid behöva be om, för då känns det också fel. 
Man vill att det skall komma spontant, hjärtligt och från personens egen önskan. 
Därför växer de, de som vågar slösa med sin kärlek även på sådana som inte är helt nära och strax, vips, är de närmare än de trodde. 
Magi! 

Är det någon som förstår vad jag säger? Att det blir vackrare och större när man slösar med det och håller man igen så vissnar det bort snabbt. Lite som en känslig köksplanta...

"I'm sensitive and I'd like to stay that way!" ;-) KRAM