En rebell på rätt köl igen.

"Det blir svårt att argumentera med det där!" sa hon och trots att pannan låg i djupa veck, skymtade jag ett leende därinne.
Jag visste det!! Jag visste att hon är en rak, ärlig person.  Ändå kände jag lättnade svepa igenom mig, betalt! Betalt för slitet, funderingarna och för min ärlighet.

Mina åsikter och insikter om världen har jag format under många år, ömsom gömt, ömsom skämts för, ömsom ifrågasatt och ältat. Den tiden är över nu.
Jag har inte tid länge, inte lust att fundera över hur andra tolka mig, vilka tår jag eventuellt trampat på.
Dritlei- på norska. Skittrött - på lika dålig svenska..

Har hört skramlet från kedjorna när jag ruskat mig fri, ser folk vända sig bort i vämjelse och jag orkar inte ens påstå att jag är ledsen. Jag är nämligen inte det.  Jag är ju mig!  Det borde de väl ha sett innan, det borde de väl ha anat..

" Du har format dig själv av regnbågens färger, du. Tagit dig upp ur det mörka, ur de formlösa rötterna från det förflutna och skapat dig din egen sanning! Passa dig! Världen gillar inte folk med egna sanningar!"  sa farbrorn till mig för länge sedan.
Sådana kommentarer gjorde att jag gömde min sanning en stund till, återvände till min källare.
Den tiden har runnit ut. Jag har inte tid längre! INTE LUST. Dritlei.

Jag är inte rebellisk för att vara rebell, för att kriga emot någon eller något.
Jag är rebell för att jag vill leva som jag lärt, som jag önskar och som jag tror är riktigt. Punktum.
Trots detta stressar det.... samhället.. folk runt om... Man önskar att leva i det man alltid levt i, oavsett om det är bra eller dåligt. Resor är jobbiga. Transformationer och förändringar likaså.
Bättre leva med den djävul man känner än den Gud man bara anar.

Vad kan jag säga om det? Nada, nothing, ingenting! Jag har 42 års erfarenhet av att göra detsamma.
Det enda jag vet med säkerhet är att det är över för mig nu!!
Har lust att tatuera den uppgående solen på min överarm som en ständig påminnelse. Bära facklan i min hand och lysa upp i mörkret.
Örnen, min Aquila, har ju sedan länge vandrat vid min sida, budbäraren mellan himmel och jord.

Strävan och önskan är att utmana andra att våga leva i och ta ansvar för sin egen sanning.
Genom att inte själv tillhöra någon eller något, genom att inte begränsas av någon organisation, trosuppfattning, stat eller samhälle önskar jag leva som jag lär.

Jösses, det blev ett brandtal! Lustigt.
Jag som egentligen bara ville säga att jag fattat att jag inte har "otur när jag tänker", jag tänker bara lite annorlunda än de flesta och det är en bra sak.
Herraväldet i mitt liv är tillbaka hos mig och det känns gott!

Såsom herrarna härnedan uttrycker det:
Det kan gå dagar och år förrän man får ta en titt på sitt verkliga själv igen. 
Man vet att man måste ta sig tid, tid till att få sig på rätt köl igen! 

Njut herrarna Eidsvåg & Nilsen!
Båda vet hur man "live with passion!" Gör du?
Live with passion & Blessed be!
 

The way of the water.

Varje kines, hmm, snacka om klyscha!
Nåja, varje kines vet att det man prövar att stå emot/kriga emot ökar i styrka.
Hur han/de vet det?
Jo, för att han tänker i energier. För att han i vart fall någon gång under sitt liv har fått qigong, tai chi eller liknande på recept hos farbror doktorn. Eller så har han helt enkelt sett en kampsports film.

Kanske har du också gjort det? Sett en film där en gammal kinesisk man blir angripen av något muskelberg från västerlandet men istället för att få ordentligt med stryk så går den gamle av med segern. Varför?
Han använder den enorma styrka som muskelberget lägger in i slaget, vänder det emot honom själv - nästan som en slags växelström. Kraft in från den unge starke, omvandlare inom den gamle, retur till den unge med samma skjuts som på utgående.  Energi kan inte förstöras bara omvandlas.

Den gamle är inte passiv, inte förslöad. Hade han varit det hade slagen träffat med full kraft, nej, aktivt vaken, men inte med sina energi inställda på "utgående".
Han flyter med i livets vatten, ser tiden an, väntar.
Så länge älven flyter åt det håll man vill - varför skall man då simma?

Vi kan också vända på det - om livet INTE går åt det håll jag vill? Skall jag simma då?
Hur "vet jag" att det jag tror/önskar mig/begär är rätt för mig och att själva livet vet mindre än jag?
Spännande frågor utan ett svar. Det beror på..

Ibland tror jag att vi springer bort från lyckan, precis som den gamla historien om flickan som jagade och jagade och jagade lyckan tills hon en dag helt enkelt inte hade mera energi. Stannade, hämtade andan, funderade på att ge upp och då, smack, någon slog armarna om henne. LYCKAN.

"Jag tycker inte om detta!" "Detta var inte så jag ville ha det!" "Jag fördrar att gå den andra vägen" - så tänker i vart fall jag rätt ofta.
Det är startskottet för att simma motströms. Startskottet för att jaga, ha ambitioner, försöka förändra.
En tung, inlärd och västerländsk väg.

Den andra valmöjligheten är att kliva i livets vatten, ha tillit till att livet vet mer om vad jag behöver än jag själv och därmed, vaken, aktiv men utan att bruka för mycket kraft skapa om.
Jag är ju skaparen av mitt liv hela tiden.
Paradox?  Ja, för oss i väst som vant oss vid kamp och som tror att detta också måste bli en kamp.

Vägen till Livet på kinesiska heter Tao. I samma ögonblick som man försöker förklara Tao försvinner dess mening, den går inte att förklara.
Helheten. Kosmos. Alltet.  Hur energierna flödar och omsluter allt och samtidigt är inom oss.
Många av Bibelns citat, speciellt de som anses komma ur Jesu mun är förvillande lika det som står att läsa i Tao.

Låt oss bruka helgen till att sänka oss i livets vatten, ha tillit, flyta på rygg en stund och aktivt ta in vad som sker runt oss i den djupa förvissningen att allt är precis såsom det skall vara.
Vi är på precis rätt plats, precis just nu!
Namaste.

Live with passion & Blessed be.

När alla känslor får plats!

De senaste veckorna har inneburit ett "jättekliv" för mig.
Jag har arbetat, arbetat och arbetat mig ut ur många gamla kapitel, känslor, drömmar och värderingar och, poof, så släpper champagnekorken ur flaskan.
Man flyger iväg i raket fart.  Skönt. Äntligen.

Nya vanor tar form. Kommentarerna haglar.
Resultaten vänder uppåt..
Fartblindheten kommer farande.   Lite vill man surfa på vågen, utnyttja att allt går bra och äntligen få släppa den där tråkiga, gråfärgade sörjan man traskat omkring i.. länge.

De flesta födslar innebär en viss mängd smärta. En viss mängd försakande.
Det tillhör liksom att föda/födas.. Att balansera på gränsen mellan smärta och den oändliga lycka det innebär att vara delaktig i något så stort.
Ljuvligt, nytt, skört, vackert.. och smärtsamt.

I en vecka nu har jag ignorerat smärtan.. Det har liksom varit NOG av den de senaste åren.
Låtit mig beröras, bländas och bedåras av den andra sidan istället.  Få tillstånd att fyllas på.
I bakgrunden bullrar, murrar smärtan som ett åskväder..
Stormens öga är över och jag skall ut på andra sidan.

Idag har jag tagit mig tid.. Rensat bordet, plockat bort allt det onödiga och gett förlossningssmärtan plats - varsågod, se här. Slå dig ner! Välkommen. Kom in! 
Jag vill leva som jag lär och kinesisk medicin lär oss att alla känslor måste få plats, alla måste få utlopp synas så att de inte skadar oss på andra platser, i andra system.   Detta tror jag på. Detta känner jag igen. 

 Inpackad i mina filtar, med varmt att dricka och med papper och penna till hands har jag låtit sorgens tårar falla...
Sorgen över de saker som inte blev som jag önskade (trots att det antagligen blir bättre så här!)
Sorg över de som väljer en annan station än min, deras resväg och min skiljer sig här.  Tack för resan tillsammans med er. Ha en fortsatt god tur!

Sorgen över att ha hållit fast för länge i de fåglar jag borde ha släppt i skogen...
Sorgen över de jag önskar höll av mig men som aldrig kommer att göra det.
Sorgen över de som håller av mig men som inte längre fyller en plats i mitt liv och hjärta.
Tack för erfarenheterna, Lev väl.

Sorgen över att det just nu är otroligt tomt!
Kvasten har gått. Lungorna tömt sin sorg. Musklerna släppt sin spänning.
Mitt middagsbord är dukat till fest men gästerna har inte hittat hit ännu.
Inbjudan har inte gått ut ännu.

Jag torkar mitt bord, torkar mina tårar, nya blad att skriva..
Solen går ner bak bergen.
Imorgon är en ny dag.  Tacksamhet. Förväntan.

Live with passion & Blessed be

Misslyckas.

Enligt historien...
"Misslyckas?" sa Gunde Svan och såg ut som han letade inuti huvudet.  Kanske hade han ett vagt minne om detta ordet någonstans men det ringde inga klockar, skapade inga känslor och hans reality testare satt tyst i hans undermedvetna.
"Misslyckas, just det, vad gör du när du misslyckas?"  envisades K, tillika coach och föreläsare.
"Misslyckas...?" upprepade Gunde. Förvirringen lyste i hans ansikte och så, så fick han fatt i tråden.

"Jaha!! Okej, du menar sånt "jag inte lärt mig än", sånt jag inte kan. Jamen, den är ju enkel! Det får jag helt enkelt ta tag i. Öva på, bli invigd i, träna lite mer på och till slut bli bra på... 
Allt sådant ger mig ett övertag över mina konkurrenter senare.  Jag lär mig, sätter det i ryggmärgen, går vidare, lär nytt!  Inget problem alls med det!". 
TOUCHÉ!

Hade man nu varit K kunde man faktiskt sett på detta som ett misslyckande i sig, alltså att han inte räknat ut denna approach själv utan måste "få den från Gunde".
Ingalunda! K hade inte varit föreläsare om han inte hade plockat upp dessa pärlor, varit en jäkel på att ge dem vidare till andra i presentförpackning OCH han känner igen en ädelsten när han ser den.

Vips tog han detta koncept och gav det till ett landslag i golf som under ett år lärde sig över 1000 nya saker tillsammans.
Varje otrevlig fråga om hur, varför och när de tänkte prestera bättre besvarades hövligt med:
" Jag har inte lärt mig det ännu" "Jag kan inte än men jag jobbar på det!" "Nej, jag har inte lärt mig att gå på 62 slag ännu men det kommer!"

Sålunda avdramatiserades "resultat -- misslyckanden" i huvudet på damerna. Nyfikenheten fick plats, glädjen, upptäckarandan och inte minst, lusten att träna igen.
De sk viktiga/stora resultaten lät inte vänta på sig!

Att växa i livet är INGEN bedömningssport! Att få till tillväxt är en inre sak..
Själv glömmer jag det ofta. 
Själv vet jag precis vad jag gör i olika situationer av "misslyckanden!"
Jag har startat min om programmering här och det handlar inte om att sticka huvudet i sanden, det handlar om att ta ansvar till 100%.

Som alltid i nya processer, jag kommer att "glida lite", glömma bort mig, falla av tåget men så, woops, upp igen och på den. Alignment.  Tillbaka till ursprungstanken tills det sitter..

En liten bit varje dag av det jag vill växa i, lära mig av.
Det är i osäkra tider man skall vässa sin såg, vässa den så man kommer vidare.

Vart skulle du vara om du VISSTE att du inte kunde misslyckas???

Live with passion & Blessed BE!

Balans - alignment.

Allt vi upplever i vår fysiska tillvaro skapas ur energi, ur Qi/vitalkraften/Gudskraften och skaparen är ditt medvetande (och din själ i samklang).
Detta vet vi! I vart fall vi har den andliga utgångspunkten eller den kristna och det är bara oss jag väljer att utgå ifrån denna gång. Annars blir det för komplicerat (och ointressant.I just den kombon).

Hur kommer det sig då... att vi visar sådan oerhört uppmärksamhet till det fysiska?
Det är ju som att "inte bry sig om själva provet, bara resultatet".
Många är de former som detta kommer i och jag har funderat mycket på dem på slutet.

Det fysiska vi "har" är energi som redan är manifesterad, klar, närvarande och i princip en avspegling av det vi skapade för "en stund sen".
Alla kroppens tecken är sådana..Nåja, nästan, såklart finns det snabba processer och långsamma. De flesta i kroppen är dock långsamma.
Där du arbetar, går i skola, de du umgås med, sakerna i ditt hem, bilen du kör, ditt mående - allt är en kvittering på vad du önskade dig och gjorde "för en stund sedan".

Under tiden jobbar mind/livsenergin vidare på det som "komma skall".
Ha du lust, råd, möjlighet och önskan om att lämna den processen utan tillsyn?
"An idle mind is the devil's playground" (H.G Bohn, 1855) - hört den förut? ;-))

Så, när du skall skapa nytt, ändra, förbättra behöver du en plan/önskan, du behöver vara "förman på ditt eget huvudkontor" dvs du behöver vara närvarande ofta och se till processen.
Därtill behöver du hitta en sorts balans, en frekvens som klingar samman med det du önskar dra till dig.   Jag tycker egentligen inte om ordet balans!  Balans innebär för mig en sorts mitt punkt, en sorts vare sig bu eller bä och det är förledande.

Vi vibrerar hela tiden, vi levande själar, det tillhör sakens natur och när vi slutar vibrera är vi döda.
Vibration innebär rörelse, en sk amplitud, ett utslag. Kolla in en fysikbok.
Det är DEN du skall passa på, din amplitud, din vibration.
Står den i samklang med dina mål så går denna process emot manifestering och fysisk form fortare.
Du förflyttar dig framåt, från mind till fysisk form, till svaret på dina böner, emot din målbild.
MItt ord för detta är "alignment". 

Bästa översättningen på alignment är "att placera i rät linje".
I rät linje med dina önskningar, med dina vibbar och varje gång amplituden blir lite för stor åt det ena eller det andra hållet så rättar du upp det från kontoret, från ditt mind.
Att vicka lite fram och tillbaka, att då och då falla ur är tillåtet! (självklart!) speciellt medan man tränar.   Men ju bättre vi blir på att placera in oss i vibrationen igen, ju fortare går det.

Att jobba med en skada på kroppen är naturligt men att i tillägg jobba på läkningen via mind/energierna är nödvändigt för utläkning.
Att träna kroppen för resultat utan att få med sig mind blir som en man med ett långt och ett kort ben. Förr eller senare tar mind ut sin rätt och man blir tvungen att avsätta tid för rehab.
Att se på alla saker, kontostatus och så vidare och förtvivla leder ingenstans. Finn ditt inre ritbord, ta tag i dina illusioner och bestäm riktning.

När du sen gjort allt detta gäller det att hålla i!
Att skapa i materian kräver tålamod, uthållighet, tilltro & lite tid.
Det är det som kallas "Divine timing"!  Änglar, hjälpare, energin måste ha lite tid på sig att ändra sig efter dina önskningar. Vägomläggningar tar tid! Att konstruera nytt tar tid!
Du sitter dock på kontoret, i chefsstolen, ser det hända långsamt, långsamt.
Du jublar, du klappar i händerna, du pysslar om det fysiska medan du glädjs åt det som komma skall.
Hurra. Alignment...

Live with passion & Blessed Be!

Nöden är uppfinningarnas moder.

OCH GLÄDJENS!
Kanske inte alltid men i vart fall nu.. I detta fallet.

Bakgrundshistoria:
För ca ett år sedan ville vår dotter se på en dvd, en barnfilm och då video, TV, stora stationära datorn osv var upptagna erbjöds hon min Macbook Pro. Något som för övrigt ofta skedde vid den tidspunkten.  Ganska snart hade jag inte EN men TVÅ dvd:er instoppade i min lilla sidolucka och Mac:en (klok som den är ;-) vägrade att kasta ut någon av dem.
Alternativt kunde inte..

Datakonsult till man tillkallades och en av de två skivorna lockade med många tricks ut ur datorn men den andra vägrade då den sitter på snedden, lite fastkilad, låååångt in..
Är du dessutom PC ägare så vet du att dessa små datorer har "päls", ludd, precis i öppningsspringan.
Rätt intelligent om man ser till damm, skrot och annat som kan tänkas leta sig in.
OTROLIGT opraktiskt om man skall "se in i luckan" och avgöra situationen.

Efter överläggningar kom vi fram till att det var bäst att ta med oss datorn till en förhandlare, lämna in den på lagning och slippa vidare mankemang.
Detta är ca ett år sen... Jo, helt riktigt. Jag behöver inte dvd/cd luckan på min dator så ofta.
Plus att huset har andra valmöjligheter vid akuta kriser.

Fram tills idag.. PÅ morgonen...
En tanke fylld av längtan efter att återigen lyssna till den briljante David White vars spelade föreläsningar finns i min i ägo. I CD form..
Bara att lägga in på ITunes, lyssna närhelst jag vill -NOT. Ingen CD-spelare. ÄSCCCHHH!

Snabb genomgång.. Kan vänta tills maken kommer hem, ladda ner på hans bärbara, skicka till min.
Hmm, det är ikväll..
Gå upp på dotterns rum, installera ev programvara, kolla av, få koder till hennes email, skicka.. MEKKEL.

Sålunda, öppnar Mac hemsida. Tilltron till mina tekniska färdigheter är ENORM.
Magiccccc fiiinnngers!! (Hört om sådana?)
Vidare in i Verktygsprogrammet, terminal, skriva in "drutil tray eject".. Surrljud från datorn.
Inget händer.
Okej, fas 2. Samma program, denna gång skrivverktyg. Stoppa, starta om. Surrljud.  Resultat-noll.
Fas 3 - Omstart hela programmet, hålla in vänsterklicka på musmattan under uppstart. Surrljud.
Just det, du gissar riktigt, resultat NOLL.

Ganska snart befinner jag mig på den mera mekaniska delen av listan...
Pilla i skåran med ett kreditkort..(Nej, inga snuskiga fantasier nu!)
Pröva med gem (been there, done that, even tried again.) 
Shit out of luck som man säger i Staterna läser jag vidare på min lista och mitt öga når då ordet:
OSTHYVEL.

Jaha...
Idéen är enkel. Kreditkort modell stor.
En man föreslår till och med att man fäster lite dubbelhäftande tejp på osthyvel, sticker in den i skåran och vips, ut kommer cd.
Kort fast av montering följer.

Med stadig hand manövrerar jag osthyvel inne i Mac:en, känner, drar, vickar, pillar..
Modigare.. Drar, stöter, trycker, fixar med tejpen..
Klonk!
Osthyveln sitter fast!! Jag tryckte aningen för hårt och den delen man skär med hamnar innanför pälsen. Låst.
Panik!! Dubbelpanik!  Jag vickar, drar...

Asgarv! TOKGARV.. Skrattar så jag nästan kissar på mig då min överaktiva fantasi börjar skicka bilder.. Datorn under armen på skolan med en osthyvel som sticker ut. Bara skaftet.
Brandlarms killen som strax skall komma och klättra runt i taket och så ser han en osthyvel sticka ut ur en Mac.. Vad tänker han?
Eller hur förklarar jag detta i Mac affären när jag lämnar in den för lagning?

Hickande av skratt lirkar jag försiktigt ut osthyvel.. Dagens grej.
Nöden ÄR uppfinningarnas moder!
Tyvärr hjälpte det inte mig denna gången. Det får bli reparation denna gången. Utan osthyvel.
Mr White får jag också lyssna till, ikväll, när skrattsalvorna lagt sig!

LIVE with PASSION & BLESSED BE!

Tågets ändstation!

"MEN... VET vad du VET!! Håll fast vid det du VET!"
Jag kände mig fullständigt naglad av ögonen, skrämd från vettet och min röst var inte min när jag svarade:
"Meen, jag är ingen läkare!"
"BULLSHIT! Femton år av erfarenhet, av detektivögon. VET vad du VET! Lita till skeendet!"

Mina ögon svämmade över av tårarna...
Universums trådar finns runt oss överallt. Ingenting existerar separat, allt är en del av alltet.
Jag VET det men jag har levt så djupt inne bland tvivlarna att jag tagit på mig delar av deras färger.
De som inte förstår när jag drar paralleller, som ser på mig med märkliga ögon när jag berättar om vad som kan kombineras och som drar på munnen åt att "jag ändrar mig hela tiden". Allt pga att vi inte förstår varandra.

"Vad händer om..." viskar Egot och så kommer någon av alla dessa fyrkantiga åsikter från en värld som enbart består av form och som slutar med döden.
My Sweet Go(o)d!

Jag ÄR inte en av dem. Kommer aldrig att bli.
Ett återkommande tema här i bloggen, har slitit med det länge..
Att vilja vara som de, vilja vara till lags. Människan - ett flockdjur!

Då kommer citatet från Betty Shine, via en bok:
"Du kan inte ta emot det som inte ges. 
Det utåtriktade flödet bestämmer flödet emot insidan!"
KABOOOFFF! Mitt i planeten...

Här sitter jag på stationen i Falun, har fått veta många gånger av han bakom disken att det inte går någon tåg till Paris och kommer antagligen aldrig att göra det. Ändå tuggar jag glatt vidare på min smörgås och väntar, väntar, väntar...
"Du kan inte ta emot det som inte ges!" And meanwhile.. THE WORLD GOES ON!

Dags att bege sig.
Stationen i Falun är ett kärt minne.
I go with Go(o)d!  Alla förlossningar innebär smärta och bärande, väntandet på barnet kan du läsa om i bloggen innan.  Det går upp, det går ner..
Frans Kafka sa:
"By believing passionately in something that still doesn't exist we create it! 
The nonexistent is whatever we have not sufficiently desired!" 

Jag vet vad jag vill HA!
Jag önskar det, trängtar det..
Jag vet att det är på väg och ingenting, absolut ingenting kan stoppa det!
Tack! Tusen hjärtligt tack!

Vill man lära sig att gå när man tagit av gipset finns det bara en väg...
Gå kissnödig till mitten av rummet, kasta kryckorna så långt bort att du inte orkar krypa till den &
GÅ!  That's it!
Inga genvägar, inga kryckor.  Det är så man lär sig!

Sov GOTT! Dröm sött!
Live with passion & BLESSED BE!

Fem i tolv.

"Det är alltid mörkast sekunderna innan gryningen kommer, 
allt står stilla, tystnaden kompakt. 
Så vänds handen, klockan slår och boken byter blad... 
Över för denna gången, denna skälvande sekund innan allt vänder.

Snäckorna ler emot mig under terrassens plankor. 
Viskar om sommarens salt vatten, om mjuka barn händer, skvalpande runt bland sand, kräftor i en rosa hink med prinsessor på. 
Föga anade de väl då.. De skulle glömmas, de skulle falla, falla ner mellan terrassens springor och bli till minnen. 
Vad vet väl jag om en snäckas önskan? Kanske finner den glädje i att se något av världen den aldrig fått se annars?
Kanske räckte det att vara någon skatt i en dag, några timmar, ett andetag i livets ström. 

Livet är ett andetag. En kort minut av evigheten. Likväl långt som en snöblaskig Söndag inomhus i Oktober. 
Alltid är jag otåligast före gryningen. 
När doften nått mina näsborrar så länge att den nästan kväver mig. 
När aningen dansat på mitt huvudkudde och ryckt mig i håret där jag förgäves letat dygnsvilan. 
När det spritter i benen som hos en hundra meters löpare i startblocken, go, go, go!

Det är då jag måste stilla min oroliga själ, stilla i vetskapen att jag alltid "vet för tidigt". 
Vänta in, mogna, still, trå varsamt.. 
Fem i tolv. Inte riktigt tid... Inte dags. Strax men inte än. 

Stilla, stilla. 
Snart är rörelsen här, bladet vänt, klockslaget passerat så sug musten ur det medan det vara, 
då du kan, om du kan..
Stilla dig. Fem i tolv passerar som allt annat. 
Du är FRI! 

NAMASTE!

  

Från mig till dig -
LIVE WITH PASION & BLESSED BE!

Dionysos möter Buddha?

Vi kommer från en enhet. Själen har sitt ursprung i alltings källa, i kärleken och enheten.
Gud? Javisst! Kraften? Jadå! Ljuset? Typ!
Där finns ingen dualitet, ingen split, ingen uppdelning, bara en enda källa av närvaro.

Tiden kommer då vi kliver ner i en mänsklig form. då själen innesluts i en kropp med begränsningar på en plats där allt där polariteter.
Kall-varmt, avsaknad-överflöd, glädje-sorg, hat-likgiltighet.. inte konstigt att själen sliter!

I österlandet har man föraktat allt "köttsligt" och materiellt.
När de kinesiska böckerna talar om t ex magsäcken (vilket man egentligen inte gör) så pekas ett stort område under revbenen ut med hänvisningen "någonstans där.."
Länge hade man i Kina dockor där framförallt de kvinnliga patienterna kunde peka ut "området" man hade problem med så att doktorn slapp befatta sig med kroppsdelen eller, gud förbjude, ta på den.

"Materia är en illusion" säger den asiatiska filosofen och vänder sig inåt, hungrande efter mat och materiell välfärd, sittande i sitt skjul på sin rismatta. (en lätt svart och vit bild.. jag vet!)
Kroppen får aldrig sitt.

På andra sidan världen sitter hans motsvarighet i ett hus gjort av plast, planerar kvällens barbecue och äter en trerätters lunch.  Rulltrappan till gymmet fungerade inte idag så han tog bilen hem istället, tog en kaffe på vägen och såg på naturen genom sitt fönster.
Kontakten med det inre är bruten och istället värker själen igenom kroppen..
"Mjölsäcks människan!" - äter mat som fyller kroppen men inte själen. Går som om kroppen inte hade något innehåll, ingen energi..
Quick fix, snabba lustar.

Själen har ingen boning utan kroppen!
Kroppen har ingen funktion utan medvetenhet om själen!
Lätt att minnas, svårare att uppfylla.

Många är de som anser att en hel människa är den som är:
"Kroppsligt förmögen, vetenskapligt förmögen, meditativt förmögen och förmögen i medvetenheten."
Receptet är bra! Delarna är väl uttänkta...

Blandningen blir upp till dig! Vill du göra det i perioder? Kan du leva så?
Klarar du, orkar du göra lite av detta hela tiden?
Vad är bäst?

Jag tror det finns massa vägar till att fylla Dionysos med Buddhas visdom.
Antagligen lika många som det finns personligheter.
Livsresan blir att hitta sin egen balans (såklart!) men jag tror att vi alla behöver en påminnelse emellanåt att inte sträva för mycket åt det ena eller det andra hållet.
Hålla balansen! Minnas båda delar...

Och såklart, LIVE WITH PASSION!
BLESSED BE (as always!)