Månadens sista.

Idag avslutar vi Maj månad - vart tog den vägen? Började den inte igår?
Jag känner ett starkt behov av att gå ut med Selma, lååångt idag, allt för att inte missa allt det vackra som sker därute just nu. Kanske en liten picknick längs vår vackra älv?

Helgen har jag spenderat själv, Fredag, Lördag med att jobba i Karlstad.
Känner mig vankelmodig inför att avsluta i denna, min gamla hemstad, men det är nog så det måste bli. Det går inte ihop rent ekonomiskt. Det går inte ihop rent ekonomiskt.
Men känslomässigt går det alltid ihop, att träffa så många goa vänner under en och samma helg, ja, det värmer hjärtat.
Att få bo hos C med familj var en underbar upplevelse, som att komma hem, fast man var borta..Tack snälla ni för er gästfrihet och vänskap. Jag uppskattar den mycket.

Dessa möten går säkert att få till ändå med lite vilja.
Svårare då med fokus..PÅ vägen dit och på vägen hem lyssnade jag på min egen coach på Mp3 spelaren, påmindes om vikten av detta, att tro, att finnas där man skall vara och lägga ner sin själv på ett ställe.
Att bedömma sig själv efter sina drömmar och inte efter det som ens vänner tycker om en..
Var du med på den sista där?
Det handlar om att sträcka sig efter sin dröm, bedöma sig själv efter hur mycket man kan, vill och lyckas sträcka sig efter sin dröm. Inte efter vad någon säger om en, inte ens ens vänner.

Söndagen använde vi till att göra det sista på Billingstad, köra bort symaskinen, den gamla stora.. Skura altan, ute trappa, klippa gräset, kolla spisen, fixa det sista skräpet och senare på kvällen inlämnande av nycklar. Adjö Billingstad, adjö huset! Tack för tiden, gå med friden!

Så, nu börjar vi en ny vecka, en ny månad imorgon.. Det ligger en uppsjö av utmaningar denna vecka och jag bävar faktiskt lite.
Har inte riktigt koll på hur en del av dem skall gå till MEN jag får börja med idag..
Idag skall jag gå ut, njuta solen, se på nässlorna som blommar med dottern innan allvaret börjar..Juni!
Ha en fin vårdag! Kram

Äga tiden!

"Hej, alla stjärnor små här har ni mig igen. 
Hur har ni haft det? Det var allt för länge sen. 
Det svindlar när jag tänker på hur liten jag är. 
Och träden dom vaggar barnet inom mig.

Från en dala by till månen här i kväll. 
Så många minnen som passerar genom mig. 
Och vägen hit har varit kantig och lång. 
Och all denna oro var kom den ifrån?

Finns det någon människa du skulle vilja va?
Det frågan ställde jag men fick inget svar.
Min största önskan är att vara mig själv. 
Det borde va enkelt det borde vara självklart. 

Jag undrar var du finns nu och vad du tänker på.
Du lämnade kalendern och försvann i det blå.
Du lyckades med allting som du tog dig för. 
Du vann det du ville och fann ändå tomhet.

Hej alla stjärnor små kan ni se min vän? 

När lugnet blev en sensation,
förstod jag din dröm, om att få äga tiden.
När lugnet blev en sensation, 
förstod jag din dröm,
om att hoppa av karusellen"

* Fritt omgjort från Uno Svenningsson "När lugnet blev en sensation!"


** Vi har nått en tid där vår högsta önskan är att "äga vår egen tid".
Att kunna göra vad vi vill med den, sådan bristvara har den blivit,
så mycket har vi förlorat oss själva i olika tidsuppehållande aktiviteter.
Vi har glömt att vi hör ihop, att vi är del av samma energi, a
tt vi är här för att tjäna oss själva och andra.
I just den ordningen...

Pep-talk från en coach!

Jag är en riktigt bra coach!
Det är inte pga att jag är bättre än mina klienter på just det de gör. Inte heller pga att jag har flera levnadsår, mera skolning, högre IQ eller nåt annat larvigt.
Nej, jag är en bra coach för att jag har förmåga till inlevelse, kan ställa de rätta frågorna, se helheten och målet och pekat ut det jag ser.

Jag vet att jag är född med denna egenskap men jag har också genom åren slipat denna ådra och fortsätter slipa den så ofta jag kan. Brukta knivar funkar bäst, nämligen.
När man coachar någon så engagerar man sig, ofta djupt och ordentligt. Hur skall man annars förstå problemet? Se målet? Kunna peka ut detaljerna?
Så drar man tillsammans med klienten upp en plan, en handlingsväg för denne att följa tills man ses igen och utvärderar!

Här kan jag ibland få lite klåda när jag träffar på alla som kallar sig "coacher" därute. Speciellt de som är anställda av samhället för att göra ett jobb t ex coacher på AF.
Nu sparkar jag på en gammalsvensk institution men jag finner inget bättre exempel.
Vart tog utvärderingen vägen?
Varför försöka coacha någon till bättre resultat om man inte har bestämt hur succé eller i vart fall framgång skall mätas?

Har du någonsin när du frågat vem som vann i en fotbollsmatch fått svaret "jag vet inte så noga! Det spelar nog inte större roll"?
Nej, just det! De flesta av oss engagerar sig i projekt för att slutföra dem, nå ett mål men ibland , ja, ibland tom ofta misslyckas vi.
Detta sker när vi 1) inte har en bra handlingsplan 2) inte/kan/orkar jobba för målet (dvs det är inte tillräckligt motiverande) 3) när vi inte ens vet att vi har lyckats/misslyckats för vi kan inte mäta resultatet.

En viktig motivationsfaktor för det mänskliga psyket är framgång!
Det är därför som framgång föder framgång! Vi ser att vi kan, vi börjar tro att vi kan, vi vet att vi kan och då är bollen i rullning.
Sålunda behöver vi veta när vi startar något hur vi skall mäta slutresultatet - både för att klappa oss själva på axeln men också för att senare kunna förbättras ytterligare.

Komihåg detta nästa gång du söker en coach, en mentor, en lärare eller startar upp ett eget projekt. När är du färdig? Hur mäter du resultatet av dina mödor? Vart skall du sen?
Under tiden gäller den alltid lika ultimata sanningen -
LIVE WITH PASSION!

Vågskålens balans!

Igår såg jag som hastigast snuttar av ett program med en av mina favoritskådisar,Stephen Fry. Nåja, han är mer än bara skådis.
Han är manusförfattare, regissör, programledare, författare, komiker och mycket, mycket mer..
Första gången jag hade nöjet att lära känna honom var i en dramakomedi som heter "Peter's friends" och som genast fastnade i hjärtat på mig som en personlig klassiker.

Därefter fann jag " A bit of Fry & Laurie" -komikerparet som bestod av just Stephen och en numera mycket känd Hugh Laurie alias Doctor House.
Så kom den historiska berättelsen om Oscar Wild med Fry i huvudrollen.. Behöver jag säga att jag är "hooked"? Fångad av talangen inom denna man.

Av något outgrundlig anledning har jag aldrig trott att Stephen är en av dessa skådespelare som glider runt på en räkmacka.. Jag tror du vet vad jag menar.
Det finns ett djup i den roligaste av hans bus, en empati, en sorts ödmjukhet som bara kan finnas om livet gett en sina törnar.
Igår fick jag svaret, namnet på det programmet jag såg vad: "The secret life of the manic depressive" - en egen odyssé för att sätta sökljuset på hans sjukdom, manodepressivitet.
Eller bipolärt syndrom, som det så fint heter numera..

Det förklarar saken tänkte jag, det är det priset han har betalt för att vågskålen skall vara i balans! Så är det.. Vi lägger i något i den ena skålen, då måste något i den andra också..
Önskar vi oss hälsa, måste kanske tid, kunskap och kanske en del pengar i den andra vågskålen - det är allmänt känt!
Önskar vi oss talang, succé - vad måste vi offra då? Ja, något är det alltid, unikt, individuellt, som allt annat.
Vågskålen kräver balans annars blir det inget av med det!

I Stephens fall är det långa perioder av depression och grubbel som leder till djupet och det roliga i det han gör.. Att kunna vara allt från en minus trea i sin ensamhet, till en plus trea på scenen - för att citera honom själv.
Jag spenderade dagen med att fundera på mina vågskålar, vad lägger jag in?
Vad får jag ut? Vad är i dina skålar?''

Bland hyllor och fulla garage..

Jaha, vart tog Maj vägen? Vart tog Pinse vägen? Idag är den sista röda dagen under Pinse helgen och sedan är det GASA igen..
Som om vi inte gasat i helgen!! Hahahhahaha..
Nästa helg är det "Adios Billingstad" dvs nyckeln åker in och vi är klara med den delen av vår dåtid, det ligger bakom oss. Själv skall jag göra ett besök i Karlstad i slutet av nästa vecka, Fredag, Lördag antagligen så för mig är det denna veckan och sedan Söndag.. That's it.

Däremellan ligger alltså den "krampade dagen idag" då vi har tiotusen projekt härhemma, bära ut spisen bla. Jo, det nya boendet hade faktiskt en spis!
Det är inte vanligt i Norge, i vart fall inte när man köper boende, boendet säljs som i övriga Europa utan vitvaror.
Här fanns det alltså en spis men en som riskerade att utlösa vårt inbyggda brandlarm varje gång vi startade den så vi bestämde oss för att investera i en egen.
Numera äger vi alltså en spis och en tvättmaskin - vi blir rikare och rikare på vitvaror i vart fall!

När spisen är ute skall hyllan upp, stolen in och sen, sen är det bara lite kvar på kontoret.
Eller? Nej, sen har vi ett garage som vi denna gång har bestämt oss för att "gå igenom" på allvar. Vi skall se vad vi skall behålla, vad vi skall sälja och vad vi faktiskt kan slänga..
Vi saknar FAKTISKT en del grejor, som nog legat packade i flera år nu men mycket kommer att åka. Det vet jag.

Det har jag dock lärt mig av allt flyttande - det man inte gör de kommande veckorna, det gör man aldrig! Så är det! Bensinen tar slut och man faller in i "livet fungerar nu modus"..
Dit tänker jag inte tillåta mig att komma denna gången. Jag tänker göra färdigt.
Vill ha mitt dubbelgarage till andra roliga ting än förvara blandade ting i..
Jag tror det trängs.. Ny månad, ny utrensning!

Tröttheten får vänta! Till semestern.. När den nu blir.
Fler än jag som tycker det är mycket nu?? Ha en varm Majdag.
Puss från "helglediga norrmän"!!!

Min vilja.

"Vet du.. En av de där fyra förklaringsmodellerna du just gav mig skulle ha räckt för att övertyga mig! Ja, jösses, det räcker och blir över. Jag fattar, jag fattar.."
Han skakar sitt blonda huvud, ser på mig och ler milt. Verkar det som bilden av mannen jag så länge valt att inte träffa..? Och, om sanningen skall fram, faktiskt inte "fått" träffa.
Ibland kan man verkligen bygga upp en illusion, ett luftslott, en egensinnig tanke om sakers tillstånd.

Igår fanns det alltså ingen återvändo, jag blev tvungen att träffa Skas. Tvungen att böja mig för hans vilja, invänta hans beslut.. Taggade till tänderna.. proppfull av argument, oro och kamplusta.
Ängelns hand på axeln "Såja, såja.. Han är inte mer än människa!"
Vem tror jag på, ängeln eller min illusion i det ögonblick jag går in?

Som en vän till min berättade häromdagen att hennes mor brukade säga till henne:
"Din vilja står i skogen och växer!"
Vilken signal sänder det till det undermedvetna? Det var det vi diskuterade hon och jag och hur återvinner man denna vilja som vuxen?
Hon gick till skogen, hämtade den, rent bokstavligt. Ett sätt att släppa gamla cirklar.

Jag har inget sånt vad jag vet men när det kommer till sådana som Skas så liksom förväntar jag mig att bli överkörd, att min "vilja skall stå i skogen och växa".
Det blev inte så!
Jag mötte någon som tog min vilja på största allvar, som stöttade mig, som förstod och som skräddarsydde en lösning!
Det finns ingen drömlösning på dilemmat men det finns en bättre och en sämre..
Jag fick den bättre! Den som var min!
Vilja fick en boost! Det kändes gott i detta tunga tidevarv.

Ha en ljuvlig Pinse (Pingst)! Här i Norge njuter vi även Måndagen som helgdag.
Ha det!

Allt på en gång! Är det livet?

Jag har en väninnan som möter livets alla skiften, alla bekymmer, alla klumpar av motstånd med kommmentaren:
"Sådant är det ju livet!" eller "Det är sådant livet är!"
Mmm, jag har börjat fatta det! Jag också..

När jag var ung trodde jag att man kunde få ett break då och då, en liten vilopaus, ett andhämtninghål och ibland försökte jag tom skapa mig egna sådana genom att t ex ta en dag ledigt för att läka en ev huvudvärk. Eller en extra veckas semester för att hinna de där extra sakerna hemma..
Men det underliga var. - inget blev bättre! Jag bara hamnade mera efter då livet tickade vidare medans jag låg hemma i paulun.. Inget stoppar livet!

Igår drev livets vindar in två nya stora beslut i min hamn!
Storögt undrade jag hur det är möjligt och ändå, ändå känns det inte konstigt.
Allt skall tydligen på sin spets nu - det skall handla om liv och död, om stora frågor och då måste ALLA aspekter tydligen in samtidigt.
Samtidigt, ja. Samtidigt som barnen skall ha sin daglig uppmärksamhet, samtidigt som jag skall följa min agenda, mina möten, mina önskningar, samtidigt som..

Jag vet numera att jag kan hålla ett föredrag för hundra personer med en migrän som gör mig blind på ena ögat - det är inte att rekommendera men det går.
Jag vet att jag klarar mig utan en natt sömn, om det behövs för att jobbet skall bli klart och jag kan ändå fungera dagen därpå.
Jag vet att jag kan processa fakta, ta relevanta beslut medans allt pågår därut..
Det är INTE att rekommendera! Visst, önskar man att saker alltid vore lugnare men det går!

Jag tror det handlar om ansvar. Jag tror det handlar om att bli vuxen.
Att veta att livet pågår även när man önskar stänga av det och att det gäller att vara delaktig, trots många knölar och klumpar på stigen.
Det är inget fel att känna att man vill stänga av - det gör jag mest hela tiden.
Men jag gör det inte för hur det än är så vet jag att jag måste tillbaka till verkligheten igen, efter uppehållet, efter eftertänksamheten, efter det "artificiella breaket".
För det är det det är - konstgjord andning - när man försöker sätta livet på "hold" eller paus, om du så vill.

Det är bara att rätta till rotborsten, sätta på lite concealer under ögonen, eller kanske tom lite make-up, hitta den lila hatten, nyckel och BOOM, ge sig ut i myllret!
Allt på en gång och lite till.. Eller?

Gnistrande livskraft..

Sorgen griper mitt hjärta då jag ser på honom..
Han sitter där i solen som en välvillig gammal ödla, nära väggen, ögonen stängda och med den mat som han knuffat fram och tillbaka på tallriken den sista halvtimmen.
Inte mycket som gick in där inte men vad hade jag förväntat mig?

"Fy fan, vad gott jag mår! Idag har solen kommit, jag är nästan värkfri.. Det blir en bra sommar!"
Det drar och stretar i hjärtat.. Jag älskar en glad optimist men det är också plågsamt att lyssna på gång på gång på gång..
Han är mer min barndomsfar nu när han är den "välvilliga ödlan"!
Han är kommunikativ på ett sätt, han berättar historier, lyssnar på vardagshändelser men då det gäller hans sjukdom vill han fortsätta var "blind"!

Ändå är det med sorg jag ser på honom - livskraften har helt övergett honom!
Han gnistrar inte längre, det gjorde min barndomsfar. Han gnistrade av kraften, han kunde kanalisera den, bruka den till något konstruktivt.
Min far - mästaren på sextio, hundra och två hundra meter. Snabb som en vessla, vig som få och ett munläder som hette duga.. Full av den finska sisun!
Inget bet på honom.

Så blev det svårare, svårare att få utlopp.. Det handlade om avsaknad av passioner, ja, jag skall inte gå in på det. Jag har ju skrivit om det förr..
Sisun blev till en last, aggressionerna tog över, främst de verbala.. Men också andra "följdsjukdomar"! Det har plågat honom de senaste 25 åren..

Nu är den alltså borta, livskraften, sisun, glädjen, den gnistrande..
Han suckar, masar sig lite fram och tillbaka på stolen, tar en klunk av drickan.
Trött av dagens aktivitet, att ta sig ut, att sitta i stolen, att försöka äta säger han försiktigt:
"Kanske dags att gå upp och ta en lur..?"

Jag missunnar honom inte sommaren, inte solen men allt talar för att det inte blir så..
Jag hoppas han får fina stunder hur många det nu blir!
Jag hoppas de är fulla av sol, den lilla livskraft han ändå har kvar..
Jag vill behålla delar i minnet av den pappa som gnistrade och glimmade..
Jag vill behålla delar i minnet av den välvilliga ödlan!
Det som är däremellan kan få falla i glömskans brunn!

Att se livskraft brinna upp är svårt.. Att se livskraft brukas på udda sätt är svårt.
Varför är det så? Måste livets trappa vara sådan - fasas in, öka tempot, öka, sedan eftertänksamhet, minska och långsamt, långsamt passivitet..??
Nej, såklart, det finns andra vägar! Men detta är ändå det vanliga..

Döden bringar tankarna om livet och som Koskela brukar säga:
Meningen med livet är att förbereda sig och lära sig dö!
Jag tror han har rätt.. Livet har aldrig känts mera intensivt och verkligt än nu!
Njut din livskraft! Hur ser just din ut?

Vårt 17:e Maj.

Min morbrors tårfyllda ögon på den lilla:
"Skall du åka ifrån oss nu igen?"
Mitt svar var gång är lika förundrat, lika förvånat och har varit så i över tjugo år:
"Nej, vi skall åka hem!"
Han har aldrig accepterat att jag kallar en annan plats än den där jag föddes för hem..
Han som bott i samma hus sedan den dagen han ankom detta jordelivet.

Denna gången åkte jag hem med ett udda bagage, jag åkte hem med två kulldräkter, två Moradräkter. Min egen och min mors.
De har aldrig lämnat Dalarna förutom på korta utflykter men nu skall även de bli permanent "utvandrade", hem till mig. Att ta med min egen dräkt känns inte konstigt alls men min mors.. Det känns mer än udda men jag kan inte med att göra mig av med varken den ena eller den andra och varför skall jag? Jag har två döttrar som kan ärva, två dräkter blir bra.

På kvällen förbereder jag dem för vårt första sjuttonde Maj i det nya landet..
Känslan av att jag inte riktigt vet vad som väntas av mig är allastäders närvarande, jag är hemma men ändå en annorlunda fågel. Inte konstig men kanske lite"exotisk"..
Jag skall vara hemma i min dräkt, en dräkt jag inte valt att bära på många år då det påminner mig om något jag inte längre kallar hemma..
Nu är det plötsligt, som ett trollslag en del av det gamla hemma, en del av mig, en del som känns ok..

Under morgonens samling på skolan, under paraden, alla festklädda, vackert dekorerade barn och vuxna känner jag mig underligt hemma. Det känns rätt! Inte udda.
Påminner faktiskt lite om min barndoms barnensdags parader och kanske framförallt, om midsommar i Dalom.
Vackra bunader (dräkter) överallt och jag tittar avundsjukt. Jag vill också ha blomsterbrodyr på min klänning, starka färger.. VAAA?
En ådra i mig jag aldrig uppmärksammat väcks. Jag tycker det är vackert, jag tycker det är festligt, jag tycker det är smart - man har ju alltid finkläder.

Ny nationalsång att sjunga, nya melodier, viktiga texter att lägga på minnet.
I vagnen somnar den lilla med sløyfen på sne.. Vad det är?
Jo, en liten knapp med norska flaggans färger och en blomma i mitten.
Undrar vad, om något hon kommer ihåg av sin första sjuttonde Maj parad, kanske flaggan, kanske sen snurrande vindsnurran på vagnen i rött, vitt och blått.

Själv kommer jag att minnas känslan av högtidlighet mest,
känslan av att knyta ihop allt det som är jag, det förgågna och det nya.
Med det förgågna kan jag gå in i framtiden och vara stolt över vem jag är och vart jag varit.
Det har ändå format mig till det jag är idag..
Nästa år vet jag vad som förväntas av mig - då skall vi fira mera!
Gratulerar med dagen! Hurra för en nationaldag som värmer!

Flickan & spindeln-the end..

Selma vaknade på solskens sida efter sin tidiga förmiddagslur igår.
Det är mycket allt eller inget med henne nu. Massor av solsken eller vittglödgat vrede, inget däremellan.. Som om hon vill säga:
"Jippy, ja, jag KAN" eller "F..n..j..vl..h..vete.. Jag kan INTE!"

Efter blöjbyte, påklädning och påfyllning av magsäcken var hon på upptäcktsjakt igen.
Vet du hur mycket man kan finna på golvet i ett hus som håller på att bli "inflyttat"?
HA, massor!
Som förälder behöver man aldrig leta efter den där skruven man tappade bakom soffan, eller den lilla pluggen till bokhyllan.. Den finner Selma och håller triumferande upp i sitt lilla pincettgrepp dvs tumme emot pekfinger.

Men inte bara det.. Jag ser att hon börjar "Se" hundar, fåglar, katter, blommor,ja, världen på ett annat sätt eftersom hon förvånat håller ut sitt lilla pekfinger och säger:
"DÄÄ" "Tiiittta, DÄÄÄÄ"

Nu satt hon på golvet i sovrummet, kröp och hämtade något, undersökte, hämtade något nytt allt medans jag vek den torra tvätten.
Plötsligt ser vi båda den lilla minispindeln, Selma pekar och sätter fart emot den.
Jag ser roat på och undrar vad hon skall säga om denna lilla spinnare.
Väntan blir inte lång för Selma petar på den, försiktigt med pekfingret.
Spindeln gör vad spindlar gör bäst, rullar ihop sig til en boll, drar in alla benen och spelar död.

Förvånade blick från dottern: "Hmm, han ändrade form" tycks hon tänka.
Nästa sekund kryper spindeln vidare, ny dutt med pekfingret, nytt läge att spela död..
Men när spindeln för tredje gången kryper iväg har Selma fått nog, nu var det här faktiskt inte roligt längre.
Snabbt som tungan hos en kameleont eller groda säger: Swisssschhh..
Så har hon tagit spindeln mellan tumme och pekfinger, stoppat den i munnen och tuggar ljudligt inkluderat smackande och allt...
"MMMMMMMmmmmm.."

Som mamma inser jag mina begränsningar, finns inte en chans att fånga den stackars spindeln innan han är historia och jag bryter ut i gapskratt. Kan inte hålla mig.
Allt detta är så typiskt Selma och hon ler förtjust, glad åt att göra mamma glad, lite extra kött i magen.. Alla fördelar utom för spindeln.
Exit spindel! För honom blev det aldrig någon vår..
Och vet du, det regnar inte ens idag... Han kanske var i minsta laget.

Livets pusselspel!

Livet är ett pussel - det visste vi ju förrut..
Herregud, min kurs heter ju det tom.
Tiotusen pusselbitar i en kartong på vinden och ingen bild på framsidan men ändå skall det byggas.. Ändå skall man göra något vettigt av det!

"Life can't be cured, life can only be managed" säger Dr Phil.
Så bra! Då kan man sluta leta efter den ultimata lösningen, bara försöka göra turen så bra så möjligt.
Pussel blir det även rent praktiskt när man flyttar..
Vill packa in vinterkläderna i den av oss för ändamålet bestämda garderoben, öppnar dörrarna, ajdå, där står ju delar av kontorsmaterial, flyttar det till golvet på kontoret, packar in kläderna.
Vill lägga ut en del saker på golvet.. Ajdå, där ligger ju de lådorna.
Ja, jag tror du hajar, katten på råttan, råttan på repet osv.

Pussel är det med tiden just nu.
ARRGHH, jag vill ju fixa kontoret samtidigt hörs från övervåningen:"Mamma, jag vill åka till J. Kan du skjutsa?"
Om jag lagar middag medans du gör det där jobbet och Claire håller ett öga på en krypande Selma så kanske vi kan....sen..
Livet - can't be cured, can only be managed! Tiden är som sanden, som snigeln, som min bästa vän och min argaste fiende.

Relationer är ett pussel.
Dottern sliter med insikten att drömmen om att ha en "pojkvän" tar tid från hennes jakt på nya väninnor.. Och var han nu så bra, den där killen? Vad är bäst? Hur gör man nu?
Under promenaden plockar hon bricka från bricka, skjuter runt dem som i ett pussel..
"Vad händer om.."
Själv undrar jag också vad sjutton som hände.. Min barngrupp, mammor och barn verkar tycka att det är för "långt" till vårt nya boende för att inkludera oss.. Hmm, vad var det värt?
Vilka vill jag ändå försöka kontakta? Vilka vill jag släppa? Jag gör som C.
Jag vänder och vrider på spelöppningarna..

Jobbet är ett pussel. SÅ blir det när man har många strängar på sin födkrok..
Många saker man gör samtidigt och snart, väldigt snart skall man ut i verkligheten på heltid.
Pusslets små bitar rör sig fortare, fortare, ibland så fort att jag inte ens ser något mönster och då ger jag lite tapp en stund..
Kanske bara skall skita i allt? Skriva in mig på präst seminariet..
Ha,ha,ha.. Som om de skulle tillåta mig att byta bana.. Som om jag egentligen vill..

Nej, det är bara pusselbitarna som får det att spinna till för en.. Får en att tro att det snurrar..
Man lägger dem ändå, en efter en och oftast framträder motivet med skärpa och klarhet.
Det som är mest aktuellt just nu, det är det man får ta tag i..
Precis nu är det veckan som står för dörren.. Matpakken, gymkläderna, frukosten..
Sen min mailbox, mina planer och..
En tur i skogen, bland vitsipporna, svanarna och det böljande vattnet.
Den lilla lyxen kan jag unna mig, i denna del av mitt pusselspel!
Njut din vårdag. Kram

Nya tider..

"Jag sa till M att du är den klokaste människan jag känner.." sa väninnan på telefonen och jag rodnade djupt, samtidigt som jag kände en mjuk känsla av glädje.
Det är skönt med komplimanger när man går hemma, trillar vagn, sunkar runt i joggingkläder, äter frukost i morgonrocken vid tio.. Då och då kan man verkligen sakna en komplimang.

Det lustigaste med just denna komplimangen var att den startade en kedja av roliga händelser..
Sekunderna efter att vi lagt på droppade det in fyra mail med samma buskap.. Observera då att min mail varit rätt tyst de senaste veckorna.
Sedan ett samtal med en kollega, som berättade om elever som berömt mig. Sådana som träffade mig för år sedan och fortfarande minns..

Uppfylld av lustkänslor tog jag lillan och gick ut i solen.. Jag kanske inte skall sluta som terapeut trots allt. Det är kanske meningen att jag skall fortsätta..
Så, vips, inspirationen! Den efterlängtade.. Står där med en ny kurs. En ny idé..
Vart har du varit någonstans kära inspiration? Som jag saknat dig!!
Skrider till verket, kollar lokalen, tonar in.. Vi kör innan sommaren.

Framme på skolan, hinner knappt in genom grinden förrän en ung man kliver fram, blond, blåögd, charmen lyser.. Han tar i hand, bockar artigt och presenterar sig med fullt namn:
"Hej, jag heter J-M och jag hoppas Claire skall trivas i vår klass och på vår skola"
Så börjar han lite generat fingra på Selma medans alla andra kommer fram, tjattrar i kör, frågar, ler, stormar oss..
När det dags att gå frågar han om han får gå med en bit. Naturligtvis får han det..

Två meter bort frågar han om jag vill veta en jättehemlighet. Jag svarar att jag gillar hemligheter och att han gärna får berätta.
"Jag är jätteförälskad i Claire!" Han rodnar till fotknölarna men så var det sagt.
"Vad säger du om det då?" Jag ser på min dotter som har svaret skrivet i pannan..
"JJJAAAAA! Det är jag MEEEEE"
Skrattet bubblar upp inom mig, de är ju för söta..

Då säger han, liksom by-the-way...
"Jag har två andra käresta..også.."
"Va?? Då får du minsann slå upp med dem direkt.. För jag är moren hennes och jag liker det ikke!" Säger jag och försöker hålla mig för skratt.
"Jag lovar!" säger han gravallvarligt och jag ler igen..

Hela vägen hem bubblar hon.. Min stora, lilla tjej..
Nya tider för oss alla och jag antar att jag bara har att vänja mig med att ha en J-M drullandes runt här i tid och otid..
Det blir säkert riktigt trevligt. God dag till dig!

Att bli pensionär..

Igår berättade jag för er att det snöade här i Kolsås,
att kastvindarna vände och vred på allt som satt löst..
Selma och jag "trillade" vagnen med Claire till skolan och kom sedan hem som isklumpar.

Vi fixade vår "ordentliga frukost", en minis har vi redan hunnit med innan vi går och så
började vi långsamt tina upp.
Båda lite slitna efter helgen och en intensiv Måndag, många intryck, många nya människor att "registrera" plus den evinnerliga återkommande litanian just nu, Selmas nya tänder.

Vi bestämmer oss för en ministrejk från flyttgöromålen dvs bara bry oss om varandra, leka en stund, gosa och ta igen oss.. Se vad dagen ger.
Det är när jag sitter där på golvet som jag ser vår pensionerade granne strosa omkring, till bilen, till brevlådan. Han är säkert jätteupptagen men han känns inte så, bara lugn, all tid i världen.

Min tanke spinner iväg - hans sits och min är inte så förfärligt olik just nu. Båda hemma, tillvaron har bara de ramar jag ger den men med ett viktigt undantag - jag har en snart 10 månader gammal dotter som härjar högt, lågt och fyller min dag.
Vad skulle jag göra om jag inte hade det?
Vad skulle du?

Själv har jag sagt att jag aldrig kommer att bli pensionär, homeopater pensionerar sig inte. Inte healers och terapeuter heller.. De jobbar för att det är deras passion.
Känner många som jobbar två, tre, fem tom sju dagar i veckan fast de passerat de magiska (eller omagiska) 65 för länge sedan.
Men jag känner också de som aldrig fann något att fylla tiden med alls efter det att jobbet tog slut, de som hade pensionssparat, fyllt bankboken men sedan inte hade något att fylla tiden med. De som valde att lämna jordelivet bara dagar efter pensioneringen eftersom allt förlorade sin mening då..

Vilken sort är du? Vilken sort är jag?
Jag leker med tanken att jobbet tar slut, att jag inte orkar/vill vara terapeut längre.. Vad skulle jag göra då? Vart ligger mina passioner?
Skriva? Ja, till viss del säkert.. Skulle också ha tiden att bli en jävel på flugfiske! Det är ju så himla roligt men också jättesvårt och tidskrävande.
Tid med kameran, tid att sitta på en piazza och dricka drinkar och prata med folk..

Hursomhelst, jag vill inte "fasa ut", bli passiv och ångra allt det jag inte gjorde..
Jag vill vara aktivt deltagande, punktum!
Live with passion! Livet börjar just i ögonblicket... fånga det!

Botox injektionen!

Jag synar min överläpp i spegeln, kikar på den på insidan och inser att den fortfarande är lite svullen. Tänderna gör sina intryck i överläppens slemhinna.
Låter jag tungan fukta överläppen så känner jag att den är större, lite öm, lite mera plutmun..
Var det inte det som var meningen? undrar du..

Nja, det är ju inte direkt så att jag faktiskt injicerat botox.
Jag har fixat det själv! Japp, enkelt och djärv och precis som vilken homeopatisk behandling som helst så hade det en förstförsämring.
Lördag kväll och Söndag fm kände jag mig som en blandning mellan Kajsa Anka och någon som kommit ut från tandläkaren med en rejäl bedövning i överläppen.

Det kanske mest skrämmande var att familjen hävdade att de inte såg någon större skillnad!
Kan såklart bero på en mängd anledningar. Kanske är detta också som hos tandläkaren dvs känns mer än det syns. Eller så ser de inte speciellt ofta på mig, till vardags..
Eller så vill de inte såra mig.. Eller..

Hur jag fixade det?
Jo, först bar jag en soffa ut genom dörren i gamla huset, stödd emot bröstbenet för att orka fastnade jag och soffan i dörröppningen (den behövdes vridas lite). Soffan träffade läppen med en smäll då det tog stopp, något assisterad av mina tänder i överkäken.
Några timmar senare förbättrade jag resultatet genom att bära in vitrinskåpet i det nya huset på samma sätt.
Skam den som ger sig!

Nu ser jag alltså ut som Kajsa Anka, nu och några dagar till antagligen.
Hellre det än att se ut som Anna Anka ett helt liv! BRRRRR..
Förresten, appropå BRRR.. Det snöar i Bærum idag!
Njut din dag!

Intresseklubben antecknar!

Kroppen har lite att säga idag om helgens upplevelser..
Vi har flyttat!

Vi dvs jag och maken ensamma har flyttat varenda av oss ägandes pinal ensamma!
Vi har passat en bebis samtidigt, tillsammans med vår fantastiska nioåring.
Vilken tjej vi har där! Hon har lekt med sin lilla syster, vyssjat, tröstat, matat och varit hennes madrass medans vi tvingats att göra jobbet som måste göras.
Jag är såååå impad!

Skall man klara av denna bedrift så måste man "strunta i världen" lite grann..
Det är lättare då nya husets hemtelefon vägrar att fungera.
Dock har man ju en mobil och den plingar till lite då och då..
I helgen hörde bla en kund av sig... "samtal nu, tack!"
Efter kontroll av angelägenhet, status och så vidare (jag är inget monster, bara ibland).
Svaret "Får vänta, står med flyttbil, ingen fast telefoni, när passar det dig senare?"
Inget svar att få!

Noterar att jag fortfarande inte fått något svar, inte ens på mail.
Vet du vad? Intresseklubben antecknar!
Jag känner mig bara trött inför detta beteende just nu. Jag har ingen av och påknapp, är ingen maskin eller dator, bara en människa med ett yrke.
Skall bli skönt när mammaledigheten är över, när gränserna är tydligare, när telefontider, kontorstider, akuttelefon osv inträder igen.

Nu är det morgon i det nya hemmet. Köket fungerar hjälpligt då Söndagen var mer än produktiv. Dagen är ljus! Solen leker med de nyaste musöronen och jag känner ett drag av sommaren som komma skall..
Nu skall jag väcka mina två ljus till en ny dag bland kartonger, påsar och kassar..
Redan ikväll kommer vi att vara ännu mera hemma.
Det gillar intresseklubben!!!!! Kram!