Lösa knuten!

"Tur att man får en ny dag imorgon!" sa min väninna på telefon igår och hennes nästintill dagliga blogg hade samma ämne.
Vissa dagar känns så, som om man är evigt tacksam att det snart kommer en ny..
Samma är det faktiskt med vissa känslor och orosmoln. Visst skall man försöka lösa, se meningen med, förändra MEN om det inte går, tja, då kan man alltid lugna sig med det.
Det kommer en ny dag imorgon, en ny känsla om en stund och sällan, sällan är något så illa som det ser ut i stridens hetta.

Vi diskuterade den fortbildningskurs som vi var på för en och en halv vecka sen hon och jag, vad var knuten? Vad hade vi upplevt? Vad var det för eftersmak?
Plötsligt lades pusselbit till pusselbit och jag såg mönstret, ahha, det var därför, jasså, jaha ja.
Vad göra då? Agera! Denna gången agerade jag direkt då jag kände att det hade marinerat i över en vecka, satte spår, dags att handla, dags att tydliggöra för mitt egna själv.
Efteråt kändes det bättre och sämre - sann emot mig själv, jobbiga steg jämtemot andra men ändå, jag framstår som tydlig. Knuten löst!

Min egen kurs i Karlstad i helgen kändes underbar! Mysiga kvinnor, underbar stämning, gott att vara i kursens virvlar igen.
Men andra saker fångade mig i Karlstad, gammal skåpmat, gammal avundsjuka, känslor av att ha blivit åsidosatt.. Ibland glömmer jag vad det "glada jaget" som jag bär kan projicera i andra.
Det smärtar till men det gör inte ont! Band brister som skall brista.. tiderna förändras och imorgon kommer en annan dag. Jag gjorde upp med det och lämnade det i Karlstad, som sig bör.. Knuten löst!

Samtalet igår, avslutet. Bestämde att släppa nu.. Låta det vara och förbli begravt.
Enighet! Kändes skönt och på natten, inatt drömde jag att jag droppade av vederbörande vid en båt, med full packning. Vi kramades adjö. Inte "vi ses" utan adjö. Ha det bäst, må gudarna vara dig nådig! Knuten löst..
Ja, så kändes det när jag vaknade: knuten löst.
Flera släpp på några dagar, energier till annat. Undrars vad som kommer?
Imorgon är ju en annan dag!!

Detta är den sista bloggen i Februari! Vi skall på vinterferie, ingen internet, ingen telefon.
Åter igen när Mars börjar eller kanske på Februaris allra sista dag med en blogg, en blogg om min stora dotters födelsedag. Eller något annat..
Imorgon är ju en annan dag.. En dag fylld av snö, skidor, varma kramar, brasa och OL..
TREVLIG SISTA FEBRUARI VECKA!! Vi ses i Mars!

Flexibel monoman?

"Jag vet inte vad jag skall ta mig till längre.." sade han och rullade koppen mellan fingrarna, som om han försökte värma liv i dem.
"Jag har ingen plats! Hela livet har jag satsat på jobbet, jobbet och jobbet och när jag inte jobbat har jag satsat på hustrun och den sommarstugan hon så hett önskade sig. Det passade mig, att hon hade en dröm, att hon ville något med vår fritid för jag hade ingen aning om vad jag ville!" Ny suck och han ser upp på mig där jag böjer mig fram och fyller på kaffekoppen, han nickar tacksamt och fortsätter:

"Så kom pensionen! Jag försökte in i det längsta att få jobba kvar men ingen tyckte att jag skulle..det skulle bli så skönt sa de, att få vara ledig. Jag köpte det som de sa, jag accepterade och tänkte att vi har ju alltid stugan, jag och lilla hon.
Vi kan fixa färdigt nu, bygga bastun och sådär.. Så, den hösten slets hon ifrån mig, snabbt, obönhörligt och slutgiltigt.
Vad har jag nu?? En himla massa tid, en stuga jag inte önskar, en lägenhet jag inte hittar i.."
Hans ögon önskar desperat någon form av bekräftelse från mig, att jag skall säga något men jag är redan på väg in i nästa tanke..

Här har jag suttit hela förmiddagen och förbannat min flexibilitet, gnällt över den till en väninna i telefonen, klagat över att ingenting någonsin blir som jag har tänkt.. Alltid måste man planera om, alltid måste man vara redo, aldrig klaffar en tidsplan eller en rutin!
Det är så att vara småbarnsförälder, det är så att vara företagare, det är så att vara människa ibland.
Han tar till orda igen:
"Jag är på väg ut antar jag, på väg bort från spelplanen. Till återvinningen.. Men innan jag tillåts det så måste jag tydligen reflektera, se inåt och jag finner inget jag uppskattar, INGENTING!"
Han suger på tänderna, ser ner i koppen och jag ser på honom på allvar. Har alltid vetat att han var en monoman men jag trodde han hade gillat det, att det fyllde honom.
Kanske är det också så..att det gjorde det under stridens "hetta" medans det pågick.
Han tänkte aldrig på ett "sen".. på gott och på ont!

Det är av godo att ha en passion, att veta att man kan något,älskar något över allt annat men det är också viktigt att komma ihåg att detta är en ytterlighet.. När pendeln slår fullt utslag åt ena hållet. Viktigt att balansera upp det med något annat också, något från den andra sidan.
Ty livet spelar oss små spratt ibland..vill väcka oss till en annan vardag.

"Vad skall du göra nu?" sa jag och såg oroligt på honom när han reste sig och sköljde koppen.
"Jag skall sälja stugan, lägenheten och flytta till Brasilien. Har alltid velat se den kontinenten och jag kan väl lika gärna dö där som någon annanstans.. Det är väl knappast någon som saknar mig, eller vad?
Tills dess, tills dess skall jag njuta av barnen på dagiset hemmavid. Jag leker med dem i snön, se du.. Inte mycket till snö i Brasilien, i vart fall inte dit jag skall!"

Jag ler! Det finns hopp om livet även i en gammal monoman.
De kan lyfta blicken och se uppåt, utåt, finna den andra kanten och ta sig dit..
Inte håller han på att checka ut inte! Livet har just börjat men på en annan kant.

Helgens förberedelser.

Tjillivippen, så gick en vecka till! En vecka som jag inte vet vart den tog vägen och den såg definitivt inte ut som jag planerade den innan..Gör de någonsin det, veckorna?

I helgen skall jag göra det omöjliga! Japp, jag skall trolla!
Så känns det i vart fall när jag ser på högarna på mitt bord. Under de senaste dagarna har jag igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, sett igenom allt mitt material från homeopatiska kurser, utbildningar och workshops jag hållit.
Från detta har jag sedan försökt att se om det upplägg som jag fixade för länge sedan inför helgens kurs håller.

Kursen, som är en kurs i homeopati för husbehov måste bli lagom stor. Den som går kursen måste ha tillräckligt stora kunskaper för att våga prova på homeopatin, enpowered av ett fantastiskt system men samtidigt, ha tillräcklig självinsikt för att låta bli när det är fallet.
Det känns som om jag skall ta den 3 år långa utbildning som jag tidigare drev, krympa den i tvättmaskinen på 90 grader och sedan gå ut och använda den.
Spännande och läskigt!
Liknande workshops har jag gjort men då för speciella grupper t ex sjukvårdare och det är något annat, då kan man krympa bort ett element och genast känns det lättare.. fast ändå inte.

Jag ser i vilket fall som helst fram emot utmaningen!
Skall bli härligt att umgås med en grupp kvinnor, jobba hårt, utbyta erfarenheter och sedan träffa dem igen i Mars för att kompletera, utvärdera och göra tillägg.
Dessutom får jag möjligheter att träffa klienter på kvällarna, kollegor och familj på Måndagen och då, då börjar... tttaaammattaaamtaaaa.. vinterferien!

Så, en sista kraftutblåsning i Karlstad.. Sedan är det ledigt. Skidor, skidor, hytta, natur, ute grillning, snögubbar, OL, mera skidor, god mat, gott att dricka, pussar och min äldsta dotters födelsedag. Hon blir nio.. Fattar du? NIO!
Så är vi tillbaka där vi började, loopen komplett.. Vart tar tiden vägen?

Här blir det sålunda tyst fram tom Måndag! Så, Ha en fin helg och vi ses till veckan!
En ny sådan.. FÅNGA DAGEN! Innan något annat fångar dig! Kram

Gull!

Fascinerat ser vi hur den unga norska skidskytten tar sig an hela världseliten, hur hon bara går och går som en maskin och när hon passerat mållinjen är det ingen maskin vi möter utan en späd liten älva.
Flickan från Lesja. Byn som inte ens är ett hål i väggen, utan snarare ett hål på fjället, i fjället..
Historien går från hur hon då hon på ungdomsskolan skriver om sina mål i livet, på det pappret stod bara en sak, OL i Vancouver 2010!
Till starten häromdagen, fiaskot och hur hon med penna, papper och sin coach hjälp vände på steken och tar OL gull.
Från det maximerade, till den minimerade, tillbaka till att maximera..

Osminkad står hon framför kameran, språket är lika osminkat men ändå rent som en fjällbäck.
"Hur var det att vandra omkring här i målområdet, bli gratulerad och inte veta säkert?"
"Egentligen var det ganska så jättevidrigt!"
Inte direkt det svaret som en mediatränare skulle ha uppmanat henne att säga men hon är inte där ännu, inte stilade, inte sminkad, inte "maximerad" på det sättet och jag hoppas hon aldrig blir det.

I denna jättecirkus som idrotten har blivit söker mitt öga efter förebilder, efter den styrka och stamina som förr kunde bringa tårar till mina ögon.
Sådana "vanliga" människor, som gjorde det ovanliga. Sådana som vågade stå ut men ändå vara små. Som vågade maximera när det gällde, för att sedan minimera när tid var..
Som ingjöt mod bland oss dödliga i TV sofforna, runt spåret, så berörde och berusade.
Många av dem är så lika idag att jag känner det som om de kommit ur en kopiator, stylade, mediatränade, vill inte sticka ut, vill bara maximera en sak, sin inkomst.
Det är inget fel med att de tjänar pengar på det som de gör men jag föredrar att se någon lyckas som har sina prion på rätt ställen..

Heja Tora Berger! Gratulerar med dagen! Må det komma fler sådana för din räkning..
Jag håller kollen på dig, skall bli spännande!

Leva med och släppa en känsla..

Står med kaffekoppen vid det stora fönstret, blickar ut på snön som faller ner över Oslo och ändå är blicken helt riktad inåt.. Jag känner in en känsla.
Har varit terapeut i mer eller mindre 14 år och detta är en högst märklig känsla som återkommer då och då. Står och funderar på om jag någonsin kommer att bli av med den helt..

När jag möter en klient första gången får jag oftast med mig en känsla, en känsla som jag kallar energiavtryck och inom detta avtrycket rymms det massor av info.
Men bland annat så får jag en känsla av hur vårt samarbete kommer att bli, om vi så att säga är kompatibla. Ibland, vid ett fåtal tillfällen för att vara helt sanningsenlig, så har jag haft fel.
Oftast, oftast har jag rätt i denna "tysta röst från min mages djup"!

Det är ytterst svårt när denna känsla säger mig att det inte kommer att fungera på grund av ditt. eller datt, eller ditt.. Jag vägrar att tro det, simmar åt andra hållet, håller ut extra länge, kollar in olika vägar.. allt för att det inte skall vara pga mig dvs att jag projicerat dåliga vibbar över mötena sedan den första vibben.
"Det beror på att du är en bra terapeut, du vill allas väl. Du vill dra in dem i en ljusare framtid, ibland nästan med eller utan deras egen vilja och det går inte! Det vet du.." sade väninnan för några dagar sedan.

Jag vet inte om jag håller med! Och likt mina kunder säger jag samma sak till mitt försvar, jag har blivit bättre, det har jag!
Bättre på att släppa dem jag inte kan nå, dem jag inte pratar samma språk som.
Men helst av allt, vill jag fortfarande stå där på trottoaren och vinka till dem när de cyklar iväg själva, lite berikade av vårt möte, med fler verktyg och med cykelkunskap.
Stå där som en stolt förälder och heja medans de rullar vidare.

Det funkar inte alltid!! Så är det bara.. Skall jag säga till direkt?
"Ursäkta men min magkänsla tror inte vi är kompatibla, så vi skiter i detta, va?"
Nej, det kan jag inte säga. Men jag kanske kan fråga..?!
De är inte många, de jag släpper taget om men det är frustrerande att inte tala deras språk, att inte kunna erbjuda verktyg..
Jag tar henne från botten av min mage, henne som jag verkligen aldrig nådde. Släpper henne ut i det fria, ut i verkligheten och energin och med henne skickar jag mina varmaste välgångsönskningar.
Hoppas verkligen att hon finner sina verktyg på annan plats! Att hon ger universum möjlighet att spela hennes kort! Lycka till och lev med passion.
Det tänker jag.. Dags att jobba vidare!

Mentorer och förebilder..

"Jag reperterar på teatern mellan 9-18, sen går jag hem och skurar golven! Det har jag alltid gjort, jag gillar att jobba!"
Jag tänker på hennes kommentar medans jag drar toalettborsten en gång till genom den lilla kroken, ler åt att vår toalett är korallfärgad och inser att jag är lite skadad på fler sätt än ett.

Det är Ingrid Bergman jag citerar ovan, en av mina favoritmänniskor och förebilder. Kanske mest för att hon var just den blandningen, blandningen mellan någon som vågade vara helt öppen, plocka ner material och samtidigt vara i materian, våga värna om sig och de sina, våga vara i verkligheten. Dessa människor växer inte på träd, verkligen inte!

Detta vävs ihop i mitt huvud med den korallfärgade toan.. Korall står för den undangömda sårbara platsen inom oss, där vi döljer det som vi inte alltid orkar skylta med.
Ganska perfekt för en toa så säg??
Jag säger detta med ett tokflin men inser att det ligger precis så mycket sanning i det att det blir lite lustigt.

I helgen har jag umgåtts med en annan kvinna, någon som skulle kunna vara en förebild också tror jag. Min mentor är hon redan på vissa sätt.
Jag tror på konceptet! Både mentorer och förebilder likväl som vänner som vi ibland känner oss lite lätt obekväma med. VA? Vad sa hon nu?
Jo men kom igen! Hur många av dina vänner har du inom din bekvämlighets zon dvs en plats där du aldrig behöver förändra dig, aldrig sträcka dig, aldrig vara annorlunda?
Kanske kan du det inte ens för då blir de hotade? Förväxla aldrig det med vänskap!

Riktiga vänner är de som får oss att känna att vi måste anstränga oss, höja oss, där förändringen är välkommen liksom att våga vara.
Det är så man kommer vidare.. Hittar du inget annat sätt, läs en självbiografi då många av framgångens koncept är lika! Plus det är kul samtidigt!
Allt detta kan man tänka på medans man jordad skrubbar en toalett!

Nu skall jag samtala med min egen personliga coach! Efter det har jag ytterligare mål att sträva efter... Ha en god dag och var en bra förebild! Ab imo pectore!

Trötthet och Lycka..

"Godkväll,mina damer och herrar. Detta är Er kapten som talar.
Vi har nu nått vår marsch höjd, vi har god sikt, minus 9 grader i Oslo och vi har en god tailvind som innebär att vi kommer att landa minst tio minuter för utsatt tid."

Jag ser ut över vingens kraftiga kontur, den bär oss över land och vatten, den blinkande lampan på dess ände fladdrar som ett ljus i vinddraget. Därnere, hus, vägar, gatlyckor, vit snö..
Bredvid mig samtalar den unga killen lågmält på sin mjuka norrländska med killen på andra sidan gången, de snackar bilar.
Jag silar bort orden, gungar istället med i den varma norrländska rytmen..
Trött - så in i märgen trött, både i huvud och kropp..
En helg i goda kollegors lag, spetsat med en och annan riktigt god vän! Vi har haft det bra.
Bott otroligt bra i vackra omgivningar, ätit fantastisk mat tillagad av underbara tjejer, planerad av en riktigt bullmamma.. Inga tomma magar här inte!

Tillsammans har vi jobbat med ett helt nytt system, försökt sammansmälta detta med det existerande, det vi kan och se om det ger något, om det har med sig allt det påstår att det har.
En smältugn, en riktig härdsmälta där vi suger märgen ur själva livet.. Känns det som..
Glada skratt, många jämförelser, många självinsikter och stora skopor självironi som blandas friskt med djupdykningar som skakar och glädjer själen!

Som vanligt blev ingenting som jag trott.. Det blev annorlunda, bättre, märkligare, mer givande och mer far-out än jag kunnat föreställa mig! Nu måste jag processa, lägga på plats, återhämta!
Precis som man säger på flyget - sätt först syrgasmasken på dig själv, hjälp därefter andra!
I det tecknet kommer Söndagens kväll, Måndagen och kanske delar av Tisdagen att gå..
Jag tar hand om number one dvs jag! Jag har en ny arbetshelg framför mig snart. En som är min egen, min egen kurs, som jag älskar och är laddad till tänderna för.. Alltså behöver jag tanka, tanka för att ge max och vara närvarande igen..
Månens faser, mina faser..

Planet sänker sig över Gardemoen. Familjen väntar!
Det är något speciellt med att veta att någon väntar på en på en flygplats, att någon tagit sig ut i kyla och blåsten för att man kommer.. Det är inte alla förunt och jag vet att vara tacksam!
De är min största ankringsstation och min lycka!
Lyckan som får plats även när tröttheten är stor.. Lyckan som bär!
Jag är hemma! Skylten på plats - tankning pågår!
Ha en god Måndag!

Min far på resa!

Jag arbetar oftast morgontimmarna, då huset sover och jag kan pinna på ostört med dagens göromål, delar av familjen får lite hjälp och försvinner sedan ut i dagen.. Kvar blir jag och lill smulan. Idag sov hon länge. Jag hann göra alla måsten, kände sedan tröttheten komma krypande så jag bestämde mig för att köra en av dagens meditations stunder nu.. Tanka lite innan hon vaknar på allvar.

Kröp ner i sängen, lade mig på rygg och bad min guide om hans närvaro, kände den ögonblickligen då han känner mina planer lika gott som jag själv.. Ställde mina frågor, för att inget glömma och gick ner i meditation..

Så stod jag där! På den gamla skrangliga bussen bakom min far.. Alla hade väskor på bussen utom jag. Jag hade knappt kläderna på kroppen,inne kläder och min far hade ytterkläder, väska och min farfars gamla ryssmössa. Ni vet, den varma pälsmössan som är så poppig nu..
Han såg mig inte, jag ville inte visa mig. Han samtalade med chauffören medans vi passerade hans hem, mitt barndomshem. Han ville veta varför han inte fick stanna där, gå av.
Chauffören berättade om den gamla pannan, trasig var den, om de gamla rören, värdelösa var de och han blev arg, irriterad men min far var fortfarande frågande: De duger åt mig sa han gång på gång men chauffören bara skakade på huvudet.

Så plötsligt stannade bussen utanför ett jättehus, med omgärdande mur, grind av järn, massor av blommor och prunkande växter. Min far gick av liksom de andra passagerarna, jag ville av, nu ville jag synas, prata med honom.
Chauffören ville inte släppa av mig men jag trängde mig genom dörren:
Pappa,pappa, jag ropade så högt jag kunde.
Han vände sig om, såg mig och reagerade med att här fick jag inte vara, det var inte min plats.
Jag sa att jag bara ville se vart han skulle, sen skulle jag lämna honom. Det gick han med på.
Vi vandrade in genom grinden, genom en vacker sommarlik trädgård och han tog av sin ytterkläderna, slängde dem över armen.
Vi kom fram till en dubbelportad ytterdörr, min far sa sitt namn och att han hade reserverat.
Dörrvakten kikade under lugg på mig, sade att jag bara fick följa till receptionen.
Det är ok svarade jag, det kändes ok.

Vi klev in till en stor öppen foajé, två kvinnor kom fram och hälsade hjärtligt på far. Tog hans kläder och lovade att de skulle se till att de kom till rummet. Han ombads att klä av sig och han började göra så när kvinnan såg mig.
Du får sätta dig i besökssoffan sade hon, detta är viktigt och du får inte vara ivägen. Din plats är inte här! Jag lydde som ett barn, på soffan satt tre unga killar som bråkade hela tiden. Deras mor skulle inte vara här tyckte de.
Min far är där han valt att vara svarade jag och de blev tysta. Jag såg på honom, hans tunna ben utan byxorna, hans alltför långa ljusblåa skjorta där han stod medans kvinnorna valde bland nycklarna.
Han erbjöds något att äta, en måltid kanske? Nej, jag är trött på mat sa far, men kanske nåt som smakar gott innan det är dags. Hallonsylt!
Kvinnan log, hon gav honom en smörgås, han bredde tjock med hallonsylt på, tog en kopp kakao och satte sig sedan i skräddarställning på golvet och åt...
Han såg mig inte längre, en dörr öppnades emot en lång korridor.. Jag ville kika in men kunde inte, skulle behövt resa mig då..

En hand på min axel, min guide, vi måste gå nu! Vi har inget mer här att skaffa.
Jag kände inte att jag behövde ta adjö! Vi hade ju sagt adjö, jag visste att han ville vara här.
Han har ju ett rum reserverat, en resa att företa och dit kan jag inte följa.

Med ett ryck satte jag mig upp, min dotters stora leende, en hand på min arm.. Mamma..
Vart var jag någonstans? Är han på väg?? Har resan börjat?
Mig veteligen inte men det kan inte vara långt kvar. Vad skulle jag då med vägbeskrivningen till?
Tillsammans ser vi på ljuset, Selma och jag, vår dag har börjat!
Happy travels, far, res lätt och utan oro! Rummet och betjäningen väntar dig. God tur!

Surrrr, surr, surrrrr..

Säger det i mitt huvud..
Min egen kurs till helgen, förberedelser, förberedelser.. Funderingar, bortavaro, alla hjärtans dag och mors dag samma dag och jag är inte här!! Fundera.. vad ta med till Kolmården? vad lämna?
Vad för presenter.. till den och den och den? Vad behöver man från Sverige?
Dotterns toktisdag igång, hjälp, vart tar tiden vägen??

Egen kurs att hålla i till nästa helg.. Vart är delar av materialet? När trycka det och på vad?
Hur mycket orkar de? Vart går gränsen??
Lysande förväntningar i mörkret.. Den kommer att bli en jättesuccé!

Då kommer smset.. Ordet fastnar..Jag stirrar!
Inser med ett leende att jag är en ordtönt, en total sucker för mitt nya språk. Jag vill kunna och formuleringarna snurrar och surrar..
Vilket ordet var?
"Selvsagt" - Är inte det ett fint ord? En blandning i detta fallet mellan "det har jag ju själv sagt" och "det säger sig själv".
Kanske är jag galen men jag tycker det säger mer än självklart! Även om det också är en goding!

Det finns många fina ord på norsk, många nya ting att suga på..
Barnet i godisbutiken är jag!
Tillbaka till projektet, det är på svenska, än så länge..
Snart är det dags att ta sig ut i snön, ut till verkligheten och dansen..
Igen, hur skall tiden räcka?

Nytt norsk ord, en annan favvis "utfordring", det ligger så skönt i munnen!
Mmm, det kommer att bli en utfordring, hela denna månaden, fram till vinterlovet..
Massor av kul grejor, massor av nytt, massor av jobb och massor av skoj!
Belöningen bakom hörnet, tysta skidspår på Bjorli, sprakande brasa, god mat, gott att dricka, dotterns födelse dag..
Men fram tills dess, utfordringar! Mitt i livet..
Can we do it? Yes, we can!

Larven!

På utsidan är det nog helt stilla.. För den som betraktar..
Jag är mammaledig, gör några insatser om dagen i form av coaching, mail, telefonsamtal och medicinsändningar.
Sen jobbar jag intensiva punktinsatser, kurser eller mottagning, några dagar och sen, sen är jag väl ledig igen..
Jamen, eller hur?? Så måste det väl vara för så ser det ju ut! Det är ju det som syns..

Hehheeee, i mjugg skrattar jag nu.
För det var länge, länge sedan mitt liv var så intensivt som just nu! Så galet inre givande!
Morgonens första telefonsamtal kom från en god vän, hon hade funnit ännu en pusselbit till mig som hon ville ge mig, direkt och över telefonen.
BLING! Den satt som en smäck och mitt huvud började jobba för hög tryck.
Hon är klok, min vän och medprojektinna. TACK!!
Skylten sitter på dörren - MARINERING PÅGÅR! Stör bara i nödfall..

Nästa samtal - genomgång av kommande kurshelg. Jag skall fortbilda mig, det ena vävs ihop med det andra och Lannelin och jag samtalar om livet.
Man trodde när man var 20 att nu var man på sin topp, nu visste man allt, nu kunde man inte bli mer.. Hahahahahah.
Vi insåg båda att vi är många som mött den stora kärleken efter trettio, att vi vet vad vi vill ha då, att vi jagar drömmar på en mycket mera medveten nivå och oftast når vi våra mål för vi vet hur! WOW, jag undrar vad jag tycker när jag blir 80??
Kanske att jag var en ofärdig blöjbebis vid 40? Jag hoppas det för det innebär i sånt fall att jag fortsätter att leva med passion och närvaro!

Resten av dagen har gått åt till att hålla lilla Selma nöjd men det är lätt då Claire är hemma och är småkrasslig, de roar varandra och det är mycket häftigare än mamma.
Sålunda kunde jag sitta kvar i min kokong och arbeta på mina projekt, skriva, marinera och vara högeffektiv ända fram tills för en stund sedan.
Kroppen krävde kaffe, Selma krävde tutte, gos och sömnstund och medans jag ammade såg jag på ett halvbra program på TV från USA.

Där var Queen Latifa med två fjärilar tatuerade bakom ena örat. På direkt fråga sa hon:
Jag vill förvandlas såsom larven till en fjäril, slå ut mina vingar och visa hela min skönhet. Låta alla få se min insida! Dela med mig av alla färgerna!
Ja, naturligtvis! Vart skriver jag på?? Fjärilen är snart här!

Individualitet.

Sex vuxna runt ett bord, plus en halvmini och en mini, 6 halvvuxna runt ett annat bord i samma rum och en sjunde, också han halvvuxen i duschen.
Fantastisk mat på bordet, gott att dricka, god atmosfär, mycket ljus, värme och mentalt högt i tak.. Kvällen till ära låter jag faktiskt för en gång skulle min blick vara lite skarpare än vanligt..
Troligen för att jag vet att en av oss bär på en mycket speciell historia, en historia som man har svårt att fråga om, svårt att dyka djupare in i.
Vad jag såg?
Jo, istället såg jag att den som borde vara såå "märkt" faktiskt visade få spår av detta numera, mycket var arbetat med, mycket vatten under bron och säkert massor av tårar men såret hade fått bli både skorpa, ärr och slutligen börjat blekna.. Sjung hjärta, sjung!

Någon annanstans i lokalen finner jag dock en mycket större klump av sorg, något oberarbetat, något kantigt och kväljande, något i botten av en elak sopsäck.
Jag undrar över dess mening då han avbryter mig, min bordsgranne..
"Jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig för nu när killarna växer upp. Jag tror jag behöver något att sätta i händerna, något att fokusera på, kanske en hund? Jag menar, killarna måste ju få leva sitt liv!"
Jag känner hur jag ler, ser den vårdande själen framför mig, den också lite kantstötta, lite-för- mjuka-för-denna-världen-själen och kan inte låta bli att svara:
"Tror du inte att det alltid är så för oss vårdande själar? Vi måste ha något att lägga fokus på!" Jag ser ner på Selma i min knä och tänker på alla kommentarer, alla undringar om varför man får barn när man redan har tonåringar eller stora barn. Man följer sitt hjärtas väg!

Några minuter senare diskuterar han och jag ett av mina projekt och jag poängterar behovet av ett individuellt synsätt i denna världen. Att vi måste bort från att stoppa in människor i fack.. Vi kan ta fram facken för att hjälpa andra att sortera men vi får inte använda dem som fasta markeringar, som ultimata sanningar..
Han nickar och håller med! Berättar om gruppen han just nu jobbar med, gruppen bestående av människor med sorg, någon har förlorat en käresta, någon har någon som använder droger, någon har förlorat en osv, osv..
Men de kan inte förstå varandras sorg! Varför inte? Sorg är väl sorg!

Nej, riktigt så lätt är det inte! Var sorg är unik, var individ är unik och tillsammans blir dessa två faktorer en mycket speciell plats dit vi måste resa för att kunna hjälpa denna individ.
Till den springande punkten- Till hjärtat!!
Vi måste finna personens hjärta med dess historia, med alla om och men och endast därifrån kan vi hjälpa den som vill framåt..
Men bara den som vill för även detta är individuellt. Det är tillåtet att stanna. Det är det oavsett vad samhället, vi eller någon annan tycker och tänker..
Det är individens rätt, hjärtats rätt.

Hjärtat bär sin egen saga, hjärtat bär sin egen sång!
Låt hjärtat sjunga i sin egen tonart!
Trevlig Söndag på just DITT SÄTT!

Kreativa dimma!

"Mamma, det är Fredag idag. Jag får vara uppe så länge jag vill ikväll"
Hör jag från hennes rum medans hon klär på sig och mitt huvud spinner till.. Vaddå FREDAG?

När man är mitt inne i ett stort projekt, jag menar, verkligen dyker in i det så blir tiden på ett eller annat sätt något oviktigt och lite abstrakt. Såklart förstärks det hela av att man jobbar för och åt sig själv.. Det innebär ju att ingen kräver in timrapport, ingen frågar när man gjorde ditt eller datt. Det görs när man har tid.
Ibland innebär detta efter favoritfilmen kl 01:20, ibland innebär det 05:15 på morgonen bara för att kreativiteten vägrar lämna systemet.
Det surrar som syrsor, man vill inget annat än vidare..

Så kommer då det andra - jag vill ju vara med min familj, vill vara i den närvaro som alla suktar efter så hett..
Men det behöver inte vara ett motsatsförhållande har jag insett!
Jag kan faktiskt få ha både och!

Se på spjuvern ovan! Hon håller mig i verkligheten, hon Claire, med sitt schema, sina möten, sina läxor, sitt fantastiska babbel dagarna i ända och så bidrar hon titt och tätt med galna uppslag till mitt projekt. Utan att hon vet om det själv..
Ut i nuet, närvaro, in i dimman och kreativiteten, ut igen för nu pockar någon annan på uppmärksamhet..
BOM! Selma kör gåstolen med full kraft in i mina hälsenor och jag faller nästan ner i soffan.
AJ SOM F...Stort flin från min dotter! Ingen dimma här inte!
MAMMAMaaaaa, jag vill ha MAT! säger surrynkan under underläpp.
Okej, skall bli!

Min make är inte lika brutal, tack och lov, men han kan locka mig ut med de mjukaste cirkulära rörelser, lätta, lätta fingerspetsar på min arm i soffan kan få mig att lämna kreativitetens dimma och bara vara med honom i soffan. Smaskandes märgen ur livet självt..
Fast å andra sidan.. Beröringen kan hoppa rakt in i projektet senare, bli en del av det och ge en halvbra bit liv..

Det är skönt att ha fattat att jag är både och. Det gör mig hel och lycklig, då min kreativa dimma funnit sin plats och sitt uttryck. Det tog fyrtio år, hahahaha..
Tur att jag har minst fyrtio år kvar! Må Gud hjälpe oss. Trevlig helg!

Tanka längs vägen..

Såsom stora amerikanska plan kan tanka i luften tankade jag i vardagen igår..

Tramp, tramp, tramp, stadiga steg på nyfallen snö.
I walk when I walk, I walk when I walk, I walk when I walk, when I walk, when I walk.
Mitt huvud mal mantrat och tankarna tystnar. Det enda sinnet klarar av att ta in förutom mantrat är ljudet av skorna på snö.. Vilsamt!

Fyra bebisar på en matta, några få leksaker, ögon som ivrig spejar emot mig, munnar som formar ord och leenden..armar som fäktar, kroppar som reser sig, kladdiga munnar.
Ner på golvet, den gröna bollen.. Se här, Selma! Se här, Iver.. Se här, Martin..
Bollen rullar, rulla bollen, bollen rullar, rulla bollen.. Inget annat sker, fokuserar mina ögon på bollen och mottagaren. Kaffebordets surr försvinner ifrån oss, mattan blir vår ö.
Här bor vi, bara vi och bollen, bollen som skall rulla, rulla, rulla..Ingenting annat behöver vi!

Kyrkans tak, mjuka täcket, in med barnen under det ljusblå tunna tyget.. Nej, det var inte meningen, mammor får inte plats. Jag bryr mig inte, är Guds barn idag.
När såg du senast ett tak genom ett genomskinligt ljusblått tyg? När drömde du sist om havet?
Armar som fäktar, händer som försöker fånga.. Sången som ekar, stark och klar mellan väggarna. Så kommer det en bölja, en STOOOOOR bölja.. Så en liten bölja, en LIIITEN bölja..
Jag förnimmer havets rörelse i kroppen, känner hur jag rensas, hur jag blir ren på insidan och hur jag kommer närmare hemma..

Nya sånger, klara röster, barn som rör sig, barn som lyssnar.. Så stiger ett nytt ljud emot taket..
Någon vill vara med.. buuuuiiiii, rrrrskaaafffnnn, puuuiii, mmmmm...mamamama issssiisiis.
Stora leenden, Selma försöker sjunga.. Gemenskapen lyser ur hennes ögon, hennes fokus på rösten, hon försöker följa, ser och följer.. Knacka, knacka på bongotrumma.. Knacka, knacka, blir glad av ljudet, tempot.. buuuuiiiiiii, mmmmm, papapapapapapapapapaaaaaaaaa..
Hon är här, jag är här, vi skriver i vår bok, leenden som möts.. Hon smälter hjärtan, hon smälter mig.. Vackra smula, underbara duracell-kanin!

Nästa stund i min famn, vi virvlar i vår dans.. Hög skrik emot skyn, fäktande, krängande kropp..Vill mer, vill mer, vill mer....IIIIIIIIIHHHIII! Hennes energi, hennes skratt..
Skratt från andra håll, värmen emot oss båda, friheten att vara, friheten att uttrycka..
Heja Selma, du är min hjältinna!

Detta var bara förmiddagens tankningsstationer.. De kom fler.
Det gäller bara att se deras neonskylt i mörkret och igår var jag hemma.
Tack och lov!

Olikheter på en Toktisdag!

Efter en helg i Sverige så slås jag av olikheterna igen, speciellt tydliga är det efter den "attack" som jag tillät mina energier att utsättas för under helgen.
För efter en sådan kommer ju reparationsarbetet och sedan känns världen "lite ny igen".. Lite som om den kommit ur torktumlaren och jag öppnar ögonen och ser ut.

Igår var jag tacksam för alla dessa vackra kloka kvinnor som omger mig här!
Tacksam för att de vågar vara färgstarka, levande, vackra, kloka, kvinnliga & samtidigt HÄR och NU! Jag menar, de ljuvliga kvinnor jag nätverkat med i Sverige är gamla barndomsvänner, kollegor, företagspartners och elever..
Nu är jag hemma med lilla Selma och ändå finns de där, som ett maskigt nät av trygghet.
Det hade jag INTE när jag var hemma med Claire. Det är tack vare Helsestasjonens barselgrupper.
Tack K-A för att du visar mig din omtanke i stort och smått. Att du skickar dina små blänkare, att du tar emot mig med öppna armar och visar din förståelse när jag är en liten igelkott.

Det händer något varje dag här, tack vare barseln och tack vare önskan om aktivitet.
Jag tror faktiskt det är hälsosamt! Hälsosamt för en ensam hemmavarande mamma att välja bort aktiviteter för att hon just vill vara hemma, istället för att känna sig bunden hemma.
Idag börjar Selmas och min dag vid 10, vi skall kosa oss med fem bebisar och mammor först, sedan på babysång och fika i kyrkan tillsammans, sedan trilletur, jodå, jag menar barnvagnstur.
Tack K för att du är aktivitetsgeneral och för dina leenden då vi tränar.
Att stå på golvet på andra sidan trimmen och se dina ögon lysa är motivation nog till en halvtimme till! Tack för din omtanke om min stora dotter, hennes väl och ve!

Det är inte för inte jag kallar detta för "toktisdag". Först nästan heldags barsel, sedan basketskola för Claire, sedan dansen för Claire, sedan middag och sedan jobb.. Hmm, sedan ÄR dagen slut! Kul dag men kontemplera?? Nej, till det får man ta en annan dag!
Snart börjar den.. Väcka stora dottern till frukost och morgonpromenad.

Sedan den lilla till gröt.. Ja, det är en sak till, välling.
Den finns inte här! Norska barn ligger inte som svenska och snuttar på en flaska i sängen. Bra eller dåligt vet jag inte men jag insåg imorse att jag kanske kommer att sakna det..
Eller så gör jag det inte.. Det är bekvämt med barn som äter sig mätta vid bordet innan de somnar. Jag får se hur jag gör. Att importera välling känns inte frestande.

En blogg om bara prassel känns det som.. Men prassel är också en del av världen.
Alla ni som läser idag för att ni saknar oss lite.. Jag saknar er med!!
Det ger mersmak att få snusa på er när vi är hemma och tro mig, jag tycker det är skönt att ni inte är alltför långt borta!
Nu skall jag gripa mig an dagen, Toktisdagen har börjat! Lets GO!

Arbetshelg!

När jag satte mig i bilens framsäte, lät ögonen fokusera på den rullande vägen och snöflingornas dans över vägbanan kände jag hur trött jag var!
Det är ok, det är verkligen ok, att vara trött efter en intensiv helg med många möten, omvälvande resultat, både positiva och mindre positiva, personliga möten på kvällstid och en familj som man vill skall ha det bra.

Jag undervisar ju i att energiskydda sig, att hålla upp sitt fält, att släppa rätt saker i rätt tid och i nio fall av tio klarar jag det numera. Träning ger färdighet!
Men inte denna helgen tänker jag och tar en tugga av mitt Ingrid Marie äpple och hoppas att frukten skall fylla mitt förråd långsamt och milt, såsom sig bör. Jorda och släppa!
Jag vill bara hem! Hem till tvätten, disken, maten, amningen och min säng.. Allt det där som gör mig jordad och grundad.

Otroligt tacksam ser jag på min make som lotsar oss över dessa isfläckar, snövirvlar, överförsiktiga bilförare och vägen marodörer. Jag är så tacksam att han kör, själv hade jag nog inte klarat det. Det hade blivit en natt till i K då.. Kanske på gott, kanske på ont men som sagt, ju nu vill jag bara hem!

När jag sluter mina ögon känner jag spänningen mellan mina skulderblad, överutnyttjandet av mina änglavingar - hann du med, käre guide?
I pannchakrat ser jag en törnekrona cirkulera, den river och sliter blodiga hål runt kanterna och den spinner och spinner och spinner..
Hara reagerar med att stanna helt. Kompensationen är igång.
Jag lutar mig längre bakåt nedåt i sätet, skickar ljuset från fötterna och uppåt, försöker fylla på med energi, jordenergi, den saknade energin. Det lugnar sig lite, jag slappar lite..

Det är flickan jag måste släppa, den lilla, hon som överraskade mig med sin historia. Så små barn skall inte ha så lång historia, inte så mycket att förtälja med sin energi. Det var min mamma vibb som stod vidöppen efter mitt tidigare möte med Selma, jag glömde stänga den.
Nu betalar jag tungt. Hon var värd det bestämmer jag, hon var värd att jag blottade mig liksom hon blottade sig. Kanske var det den enda möjligheten till ett möte på djupet?

Vi är hemma, rent fysiskt. Jag är mera hemma hos mig. Reparation pågår.
Tur att det fanns en Söndag att göra det på. Njut din vecka!