Beklagar din...

Min far har nu äntligen släppt taget om den ökenvandring, som vi kallar livet..
I vart fall var hans liv en ökenvandring och nu har han klivit in i oasen, mött de nära och kära och får vila ut.
Det var en kamp, det var det.. Trots att han inte stod en chans från början så vägrade han envist att se oddsen, räkna sina vapen, nej, han litade som alltid till sin finska sisu och sin seghet.
Det räckte till en lång, elak fight men nu är den alltså över.

Själv har jag fått följa denna dödens process på nära håll men också fått se hur systemet fungerar, det skyddssystem som så många av oss litar till när vi blir gamla.
Önskar jag kunde skriva hundra bloggar, i detta nu.. Materialet får dock kanaliseras någon annanstans, i nån annan form.
Något kommer säkert att smyga sig in här.. Det är ju jag, jag gillar att diskutera livet!

Om TRE veckor kommer min far att begravas, japp, du läste rätt. Det finns inga begravningstider innan dess pga vakanser inom Mora stift. HMMM, jag tycker det är skandal.
Ligga tre veckor i sin kista, i ett kylrum...
Så, vi åkte hem några dagar, familjen och jag. Inte för att det saknas arbete med att nedmontera dödsboet, sälja huset, sortera papper..

Det är jag som behöver kliva ur den sfären av energi, ladda mina batterier. Likt en vaktande sjuksköterska känns det som om jag inte sovit på två månader och det tar sin tull, främst på psyket. Kroppen kommer som alltid senare med sina reaktioner.

Imorse låg jag i min egen säng och filosoferade igen över de fina gamla ord som jag saknat under denna veckan: Jag beklagar din sorg!
Även om min fars dödsfall var väntat, även om jag gjort upp med honom för många år sedan så har jag sorg!
Tomhet skapas när någon faller bort.. När bokens sidor stängs för gott, allt går från möjligt till överståndet. Det är en sorg.
Att plocka ner sitt föräldrarhem, välja bland saker, att se på gamla kort och sålla - det är en styrka OCH en sorg..

Dessa små ord av möte, en handskakning, en kram, ögonkontakt - det är vad jag önskat under denna vecka. Tycker du orden är gammalmodiga? Hitta ett alternativ!
"Jag hörde om din fars bortgång. Det berörde mig.. Något jag kan göra? Säga?"
Jag vet att sorgen skapar distans och osäkerhet.. Men ändå.. Att inte bemöta sorgen skapar ännu mera distans, ännu mera känslor..
Man är spröd, man är sårbar, man är tom och full på samma gång!

Idag skall jag gå ut i sommaren istället för att se på den genom fönstret..
Livet är tillbaka, väntrummet passerat för denna gången.