"Jag såg en stjärna falla... Det var i natt när du sov.
Jag tror jag undrade om du var nära.. För en minut sen brann den, en sekund sen försvann den.
Var det bara jag som såg?" Triad.
Vandrandes vägen fram bad jag... Bad om min guides närhet, om hjälp i denna stund och de som komma skall. Bad mina föräldrar och farföräldrar om stöd, om att få vara med det jag vill skapa och inte med det som har gått.
Känner det nya komma in, andas mig i nacken och jag vill, jag vill vara en del av det.
Äntligen har något klickat till och jag vill inte förlora det! Vill känna "connection" igen, på nytt..
Blickar upp emot himlen, emot de stjärnor jag känner så väl.
Tvillingens stjärnbild.. Snälla pappa!
Det är då det sker. Rakt igenom stjärnbilden faller den underbara stjärnan... Det lyser så länge.
Jag hinner först tänka, snälla, ta bort detta problemet!
Men så ombestämmer jag mig - Hälsa och kärlek! Hälsa och kärlek är allt jag önskar...
Har jag det kan jag fixa allt det andra.
Tack pappa! Tack mamma! Tack du fina vän!
En bättre Söndags present hade jag fått leta efter.
Må jag vara stark nog att hålla i denna känsla..Länge!
... är en dålig översättning av det Engelska uttrycket:
"When the shit hits the fan!"
Jag har varit med om massor av saker i mitt liv och överlevt, uppenbarligen.
Lärt mig något? Ja, förhoppningsvis... och en av de saker jag lärt mig är - skit ackumuleras. Med andra ord, det blir bara mer och mer av det medan man står i det.
Häromdagen skrev jag till en väninna, sa till en annan att jag TROR så smått att jag är ute ur denna livskris nu, mitt livs andra, mitt livs låååånga kris! Det kändes som det, som om jag gjort allt, sett allt och att allt som fanns kvar var efterdyningarna.
Det är då det sker - the shit hits the fan!
Ett telefonsamtal från en kvinna jag helst av allt inte vill komma ihåg..
Ett hus jag för länge sedan glömt och förträngt som en plats dit jag inte vill återvända till.
Hört talas om "dolda fel"?
I Sverige är man som säljare ansvarig för vissa dolda fel i 10 år och när vi sålde huset till denna person, mitt ex och jag, så sa vi att denna person kommer vi att få problem med så småningom.
I fredags började det!
Hon är neurotisk, har massor av teman runt saker som gör att det "svider" att vara husägare och hon har ett våldsamt behov av att dra, slita, rycka och dividera samt göra sig osams med allt och alla. Tyvärr är det ju sådant en del lever av.
Städfirman jag anlitade vid flyttstädningen ringde efter ett halvår ( i vart fall ett halvår efter att jag betalt fakturan) och flickan i telefon grät, grät över denna människan.
Nu är det alltså min tur, IGEN..
Jag "kom undan" den gången genom att anlita städfirman men denna gången skall jag tydligen "head to head" med henne, på riktigt. Det går inte att smita längre. Jag måste göra upp, visa färg och styrka...
Antagligen är det inte ett dolt fel, i vart fall inte med den info jag fått hittills. Det är en konsekvens, en efterverkning av ett dåligt tak som de, vid köpet fick en kraftig prisreduktion på.
Men att bevisa detta... Hur gör man då?
I vilken ände börjar man... försöker nå exet, såklart, han måste ju involveras, hälften är hans.
Därefter kontakta byggingenjörer, Anticimex (som gjort besiktningen), mäklaren och slutligen juristen, fastighetsjuristen.
Ni vet alla hur detta funkar, hur mycket tid det tar och under tiden skall jag plugga till halvårets viktigaste tenta, den som köper mig tid, den som köper mig utrymme.
Min underbara make har tillbringat helgen med att stötta, söka info, trösta mig när jag dippat djup ner i dåtidens förbannelser, känt mig resurslös och eländig.
Nu brinner en liten låga igen, ett hopp.. Jag skall gå hel ur detta!
Fokus skall ligga på rätt ställe, på framtiden, på rättvisan och så får andra spela vilka kort de vill.
Skiten i fläkten får landa vart den vill!! Men INTE på mig...
Kram på er på en Söndag!
Större delar av veckan har jag suttit med tungan hängande i knät...
Drägglat på mig själv rätt och slätt medan öronen och hjärnan har slitit med att absorbera varje ord som uttrycks. Handen fått skrivkramp av all info...
Skrattmusklerna fått sin motion också.
Jag har fått undervisning av Norges egen Dr House. Det kanske du inte visste...
Att det i de flesta land finns en "elit styrka" av läkare att kalla in när något går galet, en samling av landets skarpa hjärnor från olika fält som slås samman för att lösa kniviga frågor från sjukhus, politiker, privat personer ja, tom andra länder.
I hans sällskap har vi fått göra djupdykningar i immunförsvarets vindlingar, i smittskydd, epidemier, i pandemier och allt vad som hör till.
Jag har njutit av att få ställa mina mest komplexa, galna, sedan länge producerade frågor och jag har fått svar på allt... Inte alltid vad jag trott men logiska, klara förklaringar.
Vatten på min kvarn har jag också fått i vissa frågor!! Hurra!
Det är underbart att kunna säga - "Vet du vad... Landets skarpaste doktor har sagt att detta är sant!"
Nu är det t ex slut med att känna mig gammaldags och ha dåligt samvete för att jag tar tempen på mina barn med en hederlig "rump"termometer.
Dr House har nämligen bara godkänt detta... Allt annat är fusk, nämligen.
Told you so!!!! Vill du veta varför... Bara ring så skall jag berätta! ;-)
Du kan fortsätta använda din anti-bakteriell gel, eller sprit.. Men tro inte att den skyddar dig.
Det bästa skyddet får du fortsatt av en gammal hederlig tvätt - tvål och vatten!
Anti-bac fungerar nämligen inte på organiskt material, sådant som dina händer ofta är fulla av t ex jord, bajs, etc. Anti-bac funkar bäst på redan tvättade händer. Då är det supert!!!
Så, du... Tvätta händerna med måtta, hosta i armvecket och LEV LIVET!
KRAMAR!
Vissa dagar är man bara INTE vaken... vissa dagar, i vissa situationer går hjärnan på autopilot.
Tidig morgon, stökar runt i köket, på med kaffet, på med ugn. Frukostbröd skall bakas i ugnen.
Lite smått radiostyrd fixar jag med matpackar, lunchlådor och kaffekopp och plötsligt är det redo för gräddning.
Asch, jag har glömt att ta ut ugnsgallret! Det brukar jag alltid göra, lägga på bakplåtspapper och bröd. Nåja, det går på varmt galler också.
På några få sekunder är det klart, nu skall bara plåten in...
Det är då det sker. Jag håller gallret med höger hand inträdd i en grillvante och någonstans i luften vickar handen till.
En reflex från hjärnan tar vid, en som tänker "Nej, brödet får inte falla i golvet" och vänster handen stöttar upp gallret, balanserar upp obalansen. I en millisekund...
Sen registrerar hjärnan smärtan, jag vrålar, gallret och bröden flyger och innan jag vet vad som hänt står jag med handen under vattenkranen.
Inspekterar mina fingrar, illa, illa. Tummens insida, pekfingertoppen, långfingertoppen och något på ringfingret...bränt, ordentligt bränt.
Smärtan strålar helt upp i axeln och jag svär fult. Mina arbetsverktyg - ödelagda!
Resten av morgonen går åt till att försöka göra det vanliga samtidigt som jag har fingrarna i ljummet vatten. Nej, man skall inte ha dem i kallt. Det blir för stora kontraster. Detta har tom läkarna kommit fram till numera.
Några timmar senare är jag sur, lite uppgiven, irriterande så mycket långsammare allt går med bara en hand. Vad kan man göra?
En gammal, alltför sliten vän dyker upp i tanken...
Jag avskyr när örter och allsköns "naturens under" blir till "mirakel medicin"!!
Verkligen avskyr det!
Naturen gillar nämligen balans och därför den fördelat sina styrkor, fördelar och funktioner jämnt på ett alla plantor, träd och växtlighet, kort sagt, på allt liv.
När något blir "fluga" skjuts det i höjden, blir till något så fantastiskt och högt stående att det blir löjeväckande i mina ögon. Marknadsfört, javisst, men att folk går på den! I flera år...
Den gamla vännen jag tänkte på nu var Aloe Vera. Känd, i min värld, för sina fantastiska egenskaper att läka brännskador av alla sorter plus sin goda inverkan på vissa sorters problem med tarmarna (ganska grova) sådana och sedan inte så mycket mer. Men räcker inte det?
Nåväl, just då tyckte jag inte att tanken hjälpte. Jag hade nämligen inte Aloe juice eller gel eller något annat heller för den delen...
Eller vänta.... I somras på Cypern.. Vi köpte en flaska "cooling gel" innehållande till största delar Aloe Vera då familjens badare hade bränt toppen på sina öron.
Jag rusar till badrumsskåpet, finner flaskan, droppar STORA droppar över mina numera rejäla brännblåsor och låter lindringen sjunka in. Det svalkar gott.
Några timmar senare, droppar jag återigen stora droppar Aloe på bomullstussar, och plåstrar sedan in fingrarna. Det tar inte länge.. Faktiskt mycket, mycket kortare än jag mindes det innan blåsorna är väck och det syns väldigt, väldigt lite av den elaka vävnadsskadan.
Med tacksamhet och kärlek tänker jag på den fina Aloe Vera. Glad över dess styrka!
Varför kan det inte få räcka..? Att vara riktigt bra på en eller två saker...
Jag skall fylla på mitt förråd av Aloe igen, det skall jag, att ha till rätt saker och tills dess håller jag denna jade gröna flaska kär!
En värld av balans, en värld av mångfald där alla får skina när det är dags och i just det som gör dem unik! På det sättet blir världen färgglad, hel och alla är med!
Trevlig Söndag!
Efter en lång dag av djupa, långa samtal och plugg står vi trötta på tunnelbanan och skumpar igenom den färgrika, kalla storstaden.
Jag är tacksam över att Oslos tunnelbana i så pass stora delar går över jord! Det innebär att man ser mer, har lättare att orientera sig...
Vi står och småpratar, den vackra, kloka S och jag och plötsligt, mitt i berättelsen om sin kvinnliga mentor så säger hon:
"Hon säger alltid att barnen är vårt lån, ett lån över en kort period.. De tillhör ju evigheten så själar de är!"
Kommentaren hänger i luften, skiner och skimrar och något föds inom mig...
Eftermiddagen i förra veckan då jag var så enormt, enormt trött. Många timmar av mycket i samklang med den envisa bronkiten och svårigheterna att sova.. Ja, en droppe, blir två, blir tre och plötsligt kunde jag inte längre hålla ögonen öppna.
Så när maken kom hem bad jag om möjligheten att få sova en stund, en liten catnap.
Det gick bra och jag tror faktiskt jag somnade innan huvudet nådde kudden.
Väcktes gjorde jag av en liten hand.. En mjuk, varm liten hand smekte min kind, lyfte mina ögonlock och pussade mig.
Ville inte vakna, ville sova en stund till! Jag drar upp henne i sängen, in under täcket fast det är tidig eftermiddag...
Hon finner sig till rätta på kudden bredvid mig, gosar in sina ben emot min mage, vrider sina händer på det sätt som är så karaktäristiskt för henne och ansiktet strålar.
Orden flödar ur den ljuva munnen, vissa omöjliga att förstå, andra enklare men ögonens glöd går inte att ta miste på. Vi får en stund av nåd! Ett litet andrum i tillvaron, en nära stund på tu man hand, mitt i vardagen, mitt i livet.
Jag är gammal nog att förstå att uppskatta det nu. Att se att det faktiskt är så... En stund av nåd.
Med någon jag bara lånar från evigheten.. En livets bensinmack, mitt på vägen. Oförutsedd men ack så välkommen! Trevlig fredag!
När jag sluter ögonen är det den bilden jag ser framför mig...
En kontakt, en helt vanlig simpel stickkontakt.. Du vet, en sådan som man använder till motorvärmaren.
Den hänger mitt i universum, hänger där och dinglar och väntar på den andra delen...
I en del fall, detta är just ett sådant, så kommer den andra delen med största sannolikhet aldrig att dyka upp. Sorgligt men sant!
Det handlar om vänskap!
Det är precis lika besvärligt i vänskap som i kärlek att vara den som vågar mest, vill mest, önskar mest! Det leder en till en plats av sårbarhet..
Jag har haft några sådana också, tidigare, där jag känt mig som den oönskade delen av kontakten och några har jag lyckats göra mig av med.
Men just denna verkar vara en extra svårartad sort!
Kanske för att vi alltid varit en "vänskap på distans"..
Kanske för att jag har frågat om jag gjort eller sagt något och svaret är alltid nej.
Jag känner också att det är nej, att det inte är så, att det kanske finns förklaringar men dessa ligger inte hos mig.
Trots detta är det lite tungt..
Att klippa linan har slagit mig in så jag skrev om det och fick ett sådant förstående brev tillbaka att jag direkt hängde där och väntade igen. Allt detta till trots för att jag borde veta bättre...
Ja, det är så mycket man borde men ibland vill hjärtat annorlunda och jag trodde man kunde gå på det.
Så, här hänger jag igen... Väntar på ett svar som inte kommer.
Det är svar nog - är det inte det?
Svaret är att jag borde fördela min tid på de som vill ha av den,
på de som vill vara en aktiv del i mitt livs resa, på de jag ser bara då och då men som ändå är vänner i hjärtroten.
Ändå hänger jag därute, en stund till, bara en minut.. Längtar, trånar, hittar på ursäkter för att svaret dröjer och ändå vet jag.
SLÄPPA TAGET! Låta det svida till och sedan.. be gone!
Kontakt avbruten! Roger that!
Detta har varit en underlig vecka... En vecka full av diverse "misstag" från de förflutna.
Gammal skåpmat men i en nyare form, en bättre form (vill jag hoppas i vart fall.. ) och en ständig påminnelse om att utsidan inte är allt. Inte heller det första intrycket..
När jag började i åk 7 fick jag en riktig "elaking" till Engelska lärare.
Har du hört denna historia förut? Inte konstigt, det är en av mina favoriter. Hoppa då en bit ner och läs om nutiden.
Nåväl, jag avskydde denna auktoritet! Hans ständiga frågor, hans drillande, hans hårdnackade inställning till läxor - kort sagt, hans "inget dravel" attityd!
Jag läste alla läxor ordagrant, läste böcker som var för svåra men inuti huvudet kallade jag honom elaka saker... Han lyfte mig! Fick mig att nå höjder jag aldrig trodde var möjligt och engelska blev ett favorit språk.
När livet sedan blev tufft var han en av de få som verkligen fanns där.
Hederlig, ärlig och hands on, närvarande och medveten. En klippa.
Jag lärde mig något om auktoriteter den gången... Att man kan vara tydlig, rak och uppfattas som lite sträng men att bakom dessa "klarheter" finns ett hjärta av guld, som faktiskt, om man skall vara ärlig syntes igenom redan då.
Nu många år senare är jag vuxen... Tror att jag vet...
Så dyker han upp, den nya "drill majoren" med sin hela hand dvs en hel hand han gillar att peka med, starka regler, uttalade åsikter. Kort sagt, en man av den gamla skolan...
Den lilla flickan i mig skräms igen! Förfäras igen.. Känner sig liten..IGEN.
Jag visade det nog inte lika tydligt denna gången men skräcken satte klorna i mig.
Samtidigt vaknade något annat.. En vuxen förståelse om varför han gör som han gör.
När jag satte ihop dessa blev det tolererbart. Jag förstod.. Jag vågade stå upp för mig.
Vara tydlig jag med! Visa mig, definiera...
Som jag hoppades... Bakom även denna fasad fanns ett hjärta av guld, en brunn av kunskap och en källa till skratt!!
Samma hål, samma misstag men tids förloppet blev kortare, enklare.
Slutsats -något har man lärt sig! Något har förändrats... Men mina fallgropar är fortsatt desamma.
Tänk om alla problem denna vecka hade varit lika enkla..
Just det, problem finns ju inte. Bara utmaningar! Det har han bankat in hela veckan nu.
Dags för en vilopaus! Namaste!
Det smärtsamt att se något ruttna på rot, något som man önskar skall leva och frodas.
Men tyvärr är det så att man kan leda en häst till vatten men inte tvinga den att dricka!
Man kan uttrycka sig, förklara sin sanning men finns det ingen mottagare så finns det ingen.
Sanningen är inte bara en sak...
Sanningen är och ligger likt skönheten i betraktarens öga.
Det vill säga - man ser vad man vill utifrån sitt perspektiv och ser man bort så finns det inte ens en sanning att diskutera.
Likväl är det tragiskt. Speciellt när kampen tystnat, när det inte ens längre finns något man önskar tillägga. När "åklagaren" lagt fram sin slutplädering...
Då återstår bara tystnaden och att långsamt, långsamt se det vittra sönder...
Se det ruttna på rot!
Häromdagen hörde jag på svenska P3, "återvinningsintervjun" tror jag att det heter eller i vart fall något ditåt. En ung kvinnlig reporter har samlat ihop frågor från tidningar, radio, TV, ja, sådant som kändisar svarat på tidigare och så återanvänder hon dem.
Det vill säga hon låter en kändis i studion dra ett par frågor och så samtalar de runt dem.
Ett smart sätt att göra intervju på.. Inga förberedelser, inga egna frågor att för skit för. ;-)
Gästen denna gång var Emma Wiklund, svensk fotomodell, ikon, programledare och på det hela taget en rar tjej! Hon drog frågan -" Hur många har du varit naken inför?" och brast i skratt.
Frågan hade dragits av hennes man, Hans Wiklund, några år tidigare och hans svar hade varit - "inte särskilt många"!
Emma svarade nu skrattande att modeller ofta tvingas byta om på konstiga ställen, att de står på shower och "stressbyter" kläder osv så hon räknade med att hon nog hade varit naken inför några hundra personer. Bara så där mellan skål och vägg...
Själv rös jag där jag satt!!
Jag visste ju att det snart var min tur, min tur att bättre på min "nakenstatistik"...
Om jag blitt galen? Nej, inte alls! Men hur tror du annars att akupunktörer lär sig att hitta punkterna på kroppen? Tror du att man kan lära sig detta genom att läsa lärobok?
Nix pix!
Man behöver olika kroppar att känna in, känna skillnaden mellan olika kön, åldrar, storlekar, viktklasser, styrka osv. Man behöver ta på... och skall någon ta på, tja, då behöver någon annan "tillhandahålla en kropp" som det så "ofint" står i vår studenthandledning.
Någon måste vara testdocka, kort och gott.
Så, nu sitter jag här... Med bläckstreck och punkter på båda axlarna, bröstmusklerna och armarna mao hela/halva lungmeridianen är utritad på min kropp och jag känner mig mindre ängslig.
Tjuren vid hornen.. Det var inte så farligt!! Mina klasskompisar och jag hade inte tid att tänka "kropp".. Vi var fullt upptagna med att tänka anatomisk struktur, underliggande vävnader, nåldjup, antalet cun och hur man förflyttar sina fingrar runt för mest effektiva uppmätning.
Böcker flög, pennor förbannades, saker räknades och inte ens jag, som faktiskt var naken, hade tid att tänka på det!
Jag deltog i diskussioner av hjärtans lust och bara då och då insåg jag att jag faktiskt låg naken på en bänk i ett rum med i vart fall 20 andra människor.
Nakenhet är en del av jobbet, en del av professionalismen och yrken. En väg vi måste vandra, bara att börja gå..
En liten eloge dock till den kloka T som då och då använde sin tröja likt en matador att skyla mig med likväl som att värma mig med! Gott med dessa sjuksköterskor som är så bra på människor!
Nu ser jag fram emot nästa gång!
När min mamma dog sa hon att det skulle komma andra. Andra som betydde mycket för mig.
Andra kvinnor som, inte skulle ta hennes plats, men som skulle betyda lika mycket, lika mycket som henne (fast annorlunda).
Jag trodde henne inte! Inte då...
Idag vet jag! De kom, dessa starka kvinnor, de klev in i mitt liv, styrde, ställde, fanns där, skrattade, brydde sig...
Utan dem hade jag varit ett litet ensamt knytt (för alla er som läst Towe Jansson), ett ensamt knytt i en liten båt på ett stort hav.
En av dem är mig extra kär. Hon bor djupt i mitt inre och jag känner mig som "hennes" ty utan henne hade livet varit minst sagt fattigare.
Efter flytten har kontakten, den fysiska blivit mindre.. Av många olika skäl men ändå tänker jag på henne varje dag, ibland flera gånger om dagen trots att dessa tankar inte alltid blir till handling, ett telefonsamtal, ett brev.. Ja, trots detta är hon mig nära.
Åren utan mamma har lärt mig att lägga lock på sorgen och längtan.
Locket får ligga där tills smärtan minskar. Så är det bara.. överlevnad.
I helgen lättade jag på locket, tog mig en kik, njöt frukterna av att få vara tillsammans, få dela och vara nära.. Känns som stulna sekunder fast det inte är det.
SÅ, snabbt på med locket igen. Förgäves och för sent!
Ur mina lungors djup bubblade sorgen och jag öppnar och släpper upp den..
Låter den få vandra runt, visa sig, vara tydlig för alla och envar, dyker djupt i det mörka vattnet.
Jag vill ha alla de jag älskar runt mig, ALLTID! Men det är inte möjligt...
men JAG VILL!
Kontrollfreaket i mig tycker inte om när saker ligger utanför min spännvidd.. Trots att livet är sånt, allt rår jag inte på, faktiskt.
Fokus borde ligga på - att man fått kärlek, närhet, bli sedd och allt det goda. Det finns de som aldrig får.
Sanningen är - mycket vill ha mer! Inte skäms jag för det heller.
Jag bara erkänner... Jag vill ha hela kakan!
Bara att hosta vidare antar jag...;-) KRAM
Jag har humör... Ett snabbt uppblossande vrede, som kastar sig över mig då och då och gör mig extremt "reaktiv".
Ja, jag hittar inget bättre ord. Reaktiv innebär för mig att jag måste få utlopp för vreden annars känns det som jag sprängs och oftast blir det då verbalt.
Min vrede är kopplad till orättvisor (oftast) och då känns den rätt ok, kanske i överkant ibland men över lag helt okej. MEN vreden är också det som får dölja min sorg, min utsatthet, min själs ömma punkter... Med ett lager "vrede" över är det få som vågar sig in i dessa, mina inre, marker.
Denna vreden är inte lika lätthanterlig för mig eftersom det då finns saker att ta hand om efteråt, sår att slicka, tårar att gråta, ensamhet att bearbeta.
Häromdagen möttes jag på utbildningen av en ledsen ung kvinna... Hjärtesorg, en hjärtesorg som gjorde ont helt ner i märgen - något jag tror vi kan relatera till allesammans.
Vi samtalade och det var som att höra en gammal bandupptagning av mig själv för tjugo år sedan... "Om jag bara får sitta med honom så kan jag..."
"Om jag bara hade fått... så hade..."
Min lugna sida och min terapeut samarbetade i ljuv harmoni, försiktigt, försiktigt trädde jag på den nattgamla isen. Jo, den var nattgammal bokstavligt talat och så insåg jag vad jag höll på med. JAG förde henne bort från reaktiviteten och in i känslan!
Nogsamt aktade jag mig för flosklerna.. Allt det där om att "det ordnar sig skall du se.."
"Han är inte värd dig!" osv. Blindskär...
Istället fokuserade vi på vad som sades, på hennes reaktioner, rationella och orationella och sakta, sakta tynade reaktiviteten bort.
Framåt eftermiddagen sa hon och strök min hand: Detta hjälper! Det känns lättare...
Lite berättade jag om mina egna "reaktiva" historier och henne ögon lyste av förvåningen.
Jag kunde inte låta bli att le! Hon ser på mig som man ser på en välvillig gammal ödla, en som berättar om "tiden då han lämnade ägget och gick emot livet".
Jag såg också att hon tänkte... "Hon som är så lugn.."
Själv tänkte jag på vägen hem, att det hjälper nog föga. Hon måste göra sina egna misstag, vara ung, vara reaktiv... Gå sin väg, skriva sin historia.
Men tji, nästa dag kom hon, vacker som en dag, nymålad och lugn. Kramen jag fick värmde själen. Hon hade tagit upp allt med honom som vi diskuterat och han hade ärligt svarat på frågorna. Reaktiviteten upphävd, case closed! Dags att gå vidare.
Hon är modigare än jag, mera vuxen och kanske hjälpte det att hon mötte en välvillig ödlan på samma utbildning... En ödla som hade tid att lyssna. Hon påstår det i vart fall...
Och jag.. Jag fick en chans att se tillbaka på min förtid, fundera över val jag gjort och faktiskt se - Jag har växt massor men ger inte alltid mig själv cred för det!
Vreden är också en del av mig.. Utan denna hade jag varit mindre mig!
Länge leve - alla sidor av mig & att få bli mera vuxen och erfaren! HURRA!
På tunga ben vandrar jag ifrån bussen...
Huvudet surrar som en bi kupa, nya begrepp, nya ord på ett okänt språk, många tankar, många nya impulser. Därtill en ny miljö, nya människor.. Ja, jag förstår att jag är trött.
Därtill kan jag lägga årstiden, jo, jag har lite problem med hösten, tiden innan snön kommer.
Nu är det dessutom tidig eftermiddag och min eftermiddags "dip" infinner sig snart, dagens lägsta energipunkt innan det vänder upp igen.
Slagen av alla dessa tingen öppnar jag dörren till barnehagen, dagis och får höra att min lilla smula ligger i sin vagn och sover.
På tassande fötter hämtar jag ryggsäck, matpacke, kläder, Hinkel Pinkel, jodå, han är fortsatt med.
Så glider jag ut och försiktigt, försiktigt lättar jag på filten som hänger som skydd över vagnen..
En liten väl inpackad filur med mössa och napp klipper med ögonen, ser upp på mig och vrålar:
MAMMA!
Små goda armar lindar sig rund mig, en nappfylld mun upprepar: Mamma, Maaaammmma..
Hela ansiktet ler och jag vänder leende runt vagnen, hänger på alla sakerna och traskar hemåt.
Ackompanjerad av en hagelskur av ord, berättelser och pekande små fingrar.
Hon fungerar som ett duracell batteri, denna lilla goding. Hon laddar sin mamma...
Laddar mig med kärlek!
Mjuka, kladdiga vägar, gula, halvt förmultnade löv, vatten, nedfallna grenar, slokande blommor, vissnat gräs... Det är vad som möter Luke och mig när vi svänger in på den gamla skogsvägen vid vattnet.
Trots att löven på träden fortsatt skapar ett fascinerande rörligt innertak så går det inte att ta miste på - det är höst på riktigt nu!
Jag har bestämt mig för att just denna höst är "framtiden och hoppets moder"!
Med andra ord, jag har bestämt mig för att enbart se hösten med positiva förtecken och kineserna hjälper mig på traven... Såhär på senhösten, på vägen emot vinter, anser kineserna att vi går in i metallens tidevarv. Mognaden är förbi, likaså skördandet..
Kvar är att tillbakabildas, släppa taget om det liv som varit och gå i vila, reflektera och planera inför den kommande våren.
Allt är en cirkel, allt har sin plats!
Maken och jag har möblerat om. Gjort mer plats till oss i familjen, mindre plats till ev gäster.
Eller.. Det där lät lite fel.
Vi har gjort om gästrummet så det blivit mera kontor men så att det lätt kan byggas om till gästrum, när och om någon kommer. Det är faktiskt inte fel att tänka mer på husets invånare än de som kommer då och då.
På det sättet har vi gått in i en ny cirkel hemma.. Barnrummet fixas till, byggs om - dottern växer och behoven förändras.
Själv ser jag fram emot otroligt intensiva föreläsnings block nu... Jättetentan i November känns som en utmaning. Dags att tagga upp emot den! Lyfta mig själv, se att jag kan..
Punktläran drar igång, små grupper, mycket anatomi, mycket sökande med händerna, känna in, vara närvarande..
Pt:n och träningskalendern drar i mig.. Även här är det dags att tagga upp. Vasaloppet närmar sig med stormsteg. Axlarna och skuldrorna bör med, så fort kiropraktorn sagt sitt OK!
Hösten bär många aspekter i sin livmoder!
Så drar Luke till i sitt band.. Ser på mig med sina glänsande bruna hundögon, svansen spelar sitt spel, glädjen spritter i hans hundkropp när han kastar sig emot mig, bjuder in till lek.
Jag skrattar högt när jag blir överfallen av den leriga pälssäcken till hund och på sekunden tvättar han bort alla tankar på att uppnå, att räcka till, att hinna...
Som om han säger - glöm inte bort att du sa att metallens tidevarv också innehåller reflektion.
Jo, jag vet... Men jag har reflekterat så mycket på slutet, de senaste åren att nu är det faktiskt dags för lite aktion.
Dock vet jag.. En påminnelse som jag behövde...
LEK! Så går allt mycket lättare och energierna räcker till.. Det skriver jag under på!
Trevlig Söndag!
