Helandet.

Idag har sommarmånaden Juni anlänt och när jag sjöblöt efter min morgonpromenad med hunden kommer inomhus så har jag bara lust till en sak - att ta med mig boken och krypa tillbaka ner i sängen. Mailen gör heller ingen glad... I vart fall inte idag.
En hel del konflikter inom mitt kommande gebit, eller kanske snarare, min kommande utbildning.
Jag läser, läser och läser men inser rätt snart att det finns mycket politik och känslor jag måste sätta mig in i innan jag på allvar kan förstå vad denna strid handlar om.
Kommer säkert tillbaka till den vad det lider...

Istället går jag tillbaka till gårdagens intressanta undersökningar och läsning av olika forskningsrapporter. Som vanligt försöker jag läsa dem i kronologisk ordning. Gillar att se hur saker utvecklat sig.
Biokemisten Nick Hall fascinerade mig igår och hans artiklar i tidningen Discover om immunförsvaret, dess förmåga att reagera på meditation och visualisering är klart läsvärda och underhållande.

Jag är en "sucker" för anekdoter så här kommer ett smakprov:

Mr Hall skulle hålla ett föredrag för en grupp läkare/forskare inom ämnet immunologi och neuroendokrinologi samt dess kopplingar till psykologin.
Han kände i hjärteroten att det skulle bli en mycket skeptisk publik så han insåg att han måste fånga deras intresse direkt.
Annars skulle saken glida honom ur händerna... Så, när sekunden var inne klev han ut på scenen och började direkt läsa de mest erotiska kapitlen ur "Lady Chatterley´s älskare".

När han läst färdigt och alla var säker på att han var galen, tittade han på sin publik och sade:
"Om man kan sätta fart på könshormonerna genom enbart mentala processer, varför skulle man inte kunna göra detsamma med immunsystemet?"

Ja, varför skulle man inte kunna göra det??
Sedan dess har mycket hänt.. Neuropeptiderna är funna. Gränsen mellan kropp och själ suddas ut mer och mer så att forskarna inte längre själva vet vad som är vad. Intressanta fält som också flätar samman psykologi, religion, filosofi osv allt närmre varandra.
Dock finns det fortfarande de som lever på stenåldern och envist vägrar fatta..
Låt oss hjälpas åt att dra med dem in i framtiden.. Eller åtminstone till 2011.

KRAAAM!

Stor musikkorpsfestival

De kommer i 100 tal, små prinsar och prinsessor i vackra, obekväma kläder.
Blandningen av symfoniorkester och militärer slår mig men det är väl precis det musikkåren strävar efter att vara.
Med glädje inser jag dock att jag i barnens beteende/känsla inte kan känna något annat än glädje och tillförsikt.

Självklarhet finns i varje rörelse, de behandlar sina instrument som om de aldrig gjort annat än spelat och peppningen från de frivilliga vuxna är enorm.
Vilka människor! Vilken yrkesstolthet, glädje i att få ge musik vidare och en himla massa hårt arbete.

Mannen, den äldre, som lär klarinetterna sina noter och handgrepp har varit spellärare till barnens dirigent och han är någonstans vid 40 sträcket.
Tänk att orka så länge, att vilja så länge! Att med kärleksfull hand och en massa uppmuntran ge mera spelglädje och ny kunskap till dessa barn och samtidigt verkligen njuta. Det syns nämligen i hans ansikte och i hans rörelsemönster... En sådan gåva!

Så svänger alla dessa barn igång... rutorna i gymsalen vibrerar, känslan av att vilja ställa sig upp och shaka är nästintill obetvinglig och ändå är detta bara övning. Konserten kommer senare.
"I feel good... soooo goood..." från ett par hundra blåsare, ett gäng med trummor, en synt, ja, det liksom känns i hela kroppen.
Inget tvång, inga sura miner, rock n´roll hela låååånga Lördagsmorgonen.

Nervösast på hela dagen var helt klart mamma. Så blir det lätt med sånt man inte kan påverka.
Hur det gick? Helt utmärkt, naturligtvis.
En knakfri föreställning med massor av svung, en dotter som med bravur spelade framför alla dessa människor OCH sin stora idol. Ett solo att minnas.. En tröskel av nervositet överstigen.
En känsla av erkännande och ny kunskap infångad.

Så tacksam för musiken i dotterns liv.
Tidiga lördagsmornar (för jag är säker på att det blir fler!) - det bjuder jag på!
KRAM

Små stjärnor att fästa blicken på...

Det är nästan så att jag inte vågar skriva det...
Kan det vara så att "proppen släpper nu"? Energiproppen... Är vi verkligen igenom?
Har vattnet med sitt kreativa strömmande gjort ett hål att flöda igenom i mitten?

Framför mig ser jag det igenpluggade röret och hur det fortfarande sitter en massa skräp på sidorna MEN i rörets mitt finns ett hål för ljuset att sila in genom. Kan det vara så? Är det möjligt?
Saker börjar fungera utan motstånd, små stjärnor att fästa blicken på dyker upp - är det möjligt?

Tur att jag inte visste att det skulle ta så lång tid, denna process av omvälvning och sorg. Tur att jag inte visste hundra vilka prövningar som låg på vägen för då hade jag nog struntat i allt. Inte heller har det varit en sak i taget, snarare "allt på en gång" (som vanligt).

Dags att börja dagen, Lördagen, åka med dottern till musikseminariet. Om några timmar skall hon spela sin klarinett inför tusen människor och tillsammans med en av sina idoler.
Hon klarar sig nog. Frågan är väl snarare - har mamma en stjärna att hålla sig i??
Ha en god Lördag!

Utrustningslistan.

Vart är de? tänker jag medan jag ser ner på regndropparna som formar rännilar på min regnjacka. Det tokregnar!
Vattnet bildar små bäckar ned längs vägen, det prasslar i löven, porlar i dikesren och dagvattenbrunnar.
Luke skakar sig försynt och fortsätter sedan sitt botaniserande i det gröna, en gång vattenhund, alltid vattenhund tycks han anse.

Själv drar jag med fingret över extra regnjackan och fascineras över förändringen i utrustning.
Idag andas regnjackor, är snygga, bekväma, vardagliga men har samtidigt tejpade sömmar för att inte släppa in vatten, ficka för mobil med extra vattentätt överdrag, dragsko för sladden till Ipod och handsfree, ja, det finns ingen slut på uppfinningsrikedomen.
Dessutom har jag, som de flesta andra jag känner inte en utan två regnjackor. En till fint, en till vardags/friluftsliv/fiske och annan allmän nedskitning.

Just idag är det dock något annat jag söker... Dotterns, den storas, stövlar. Vart är de?
Jag vet att vi tänkt slänga dem, de är nästan urvuxna och köpa nya men jag tror inte, minns inte att jag har slängt dem. Har jag det?
Några nya har jag i vart fall INTE köpt det vet jag, det står nämligen på utrustningslistan.
Hon skall ha "karneval" utomhus hela dagen idag och i detta vädret.. Jag ryser. Får gå hem och leta igen.

Utrustningslistan hos en vanlig familj är inte att leka med...Säsongsbetonad i fyra varianter.
Anpassad till familjens intressen, naturligtvis, men även om man bara håller sig till basgrejor blir den låååååååååång.
Regnkläder, stövlar, springskor, gympaskor(inne, ute, specialidrott), dansskor (hos oss), gympagrejor (ute, inne, specialidrott), cyklar i alla storlekar, hjälmar, skydd, vattenflaskor, sovsäcker,sittdynor, bärmeisar, tält, ja, nu orkar jag inte längre och som du ser. Bara en säsong har jag lyckats täcka in och knappt det.

I tanken har jag snuddat vid Augusti redan, ett par gånger men rysande avstått. Då skall nämligen nästa säsong, planeras och inhandlas. Måste njuta en i taget, bara måste.
Ser upp på de prunkande träden, drar in dofterna och vandrar hemåt. Det ÄR vackert med regn.

Måtte det bara bli fint imorgon. Imorgon är det stor musikkårs uppvisning och jag skall gå med och passa på de minsta. Collegetröjor, vita skjortor, fina lackskor är INTE gjort för regn men får INTE täckas... Kan bli en intressant ekvation.
Om jag hittade stövlarna? Nix! Inköp planeras i helgen.
Trevlig helg!

Ett tappat Yin...

Pulsarna talar sitt tydliga språk - min kropp är låg på Yin.
Det är inte ovanligt efter en graviditet, det är inte ovanligt för nyblivna mödrar, hemmavarande mödrar, efter sorg eller annan olycka.
Kroppens signaler ser då nästan ut som ett för kraftigt Yang men är inte detta utan kallas Yun eller Youn.

Jag tycker om detta "balanstänkande", det stämmer in med mitt övriga "tänk". Att inga standardlösningar finns utan att individualitet råder.
Sålunda letar jag mig fram med försiktiga fingrar.. Månljus ger yin (mums!), likaså mango (yam), husdjur, färger, tid ensam, reflektion, lugn, svalka... Jag blandar och ger.

Akupunktörens nålar får energierna att vandra, styrkan ökar, bilderna flödar.
Orden från kloka kvinnor och män styrker. Härnedan, njut Paolo Coehlos ord (förresten ny bok på gång i September -hur skall vi kunna bärga oss?)

All the roads in the world lead to the heart of the warriors of light.
They plunge unhesitatingly into the river of passions always flowing through their lives.
The warriors knows that they are free to choose their desires, and they make these decisions with ecourage, detachment and – sometimes – with just a touch of madnss.

They embrace their passions and enjoy them intensely. They know that there is no need to renounce the pleasures of conquest; they are part of life and bring joy to all those who participate in them.

But they never lose sight of those things that last or of the strong bonds that are forged over time.

A warrior of light can distinguish between the transient and the enduring.

KRAMAR!

Finna någon åter!

Idag sitter jag med en klump av skir, ljusgrön lycka i min hand... Har redan tuggat på den en stund, faktiskt och funderat på om jag skall dela med mig av den eller ej.
Nåja, så hemligt är det inte men stort! För mig i vart fall...

Ibland har man svårt att utröna när man möter någon ute i världen om man berör den personen på samma sätt som man själv berörs. Det är en avvägningsfråga, svår att diskutera, svår att uttala till nästintill främmande.
Under mina år på långa, många resor berördes jag ofta av fantastiska människor, djupa livsöden och vi vandrade sida vid sida en stund innan tiden, avståndet, tankarna, adresserna, livet skilde oss åt. En del av dessa öden funderar jag på ibland, minns en liten sekvens av en händelse som berörde och så, vips, reser jag igenom tiden och tillbaka.
Kvar blir ett undrande... Vad hände med just henne/honom/staden/situationen?

Ibland tror jag också att jag missuppfattat sitsen.. Att bara jag berördes, att ingen minns mig, att det inte var ett riktigt möte för den andra utan bara "en bit jobb", "ett möte som alla andra" eller något annat tokigt!

Idag, just idag på morgonen, låg ett mail och väntade i min korg...
Ett mail från fjärran land, från just ett sådant möte!
En av mina japanska tolkar, som slutat på skolan och som jag därför tappat kontakten med hade sökt via nätet och hittat min svenska website (som skall stängas snart) och via denna mailat mig.
Att få veta att hur livet blev sedan, ja, faktiskt i detta fallet att få veta att K lever och har det bra med tanke på allt som hänt därborta värmde mig till tårar.

Mitt i mailet låg en länk till det vackra, uråldriga tehus som vi tillsammans besökte, satt på det brokiga golvet och såg ut på de vackra höstlövens färgrika mattan medans vi drack skummat japanskt grönt te och sa mest ingenting. Bara njöt.
K skriver att tankarna faller tillbaka då och då till denna stund, denna bit dragen ur tiden.
Dito, likewise... Jag har också rest till denna magiska plats då och då och förmätet undrat -
var det bara magiskt för mig?

Nu vet jag att det inte är så! Att känslan inte ljög!
En av mina "vänner" i hjärtat är tillbaka och jag låter det sjunga av glädje och bära dagen!
Namaste!

Ärligt snodd..

På fina Lin´s blogg hittade jag idag nedanstående text!
Påminde mig om mina favvoböcker "Tao enligt Puh", "Te enligt Nasse" osv.

Varsågoda:

Mycket kloka ord! :)

Nasse och Nalle Puh sitter under ett stort träd och tänker över livet.
Plötsligt frågar Nasse: "Puh, vi har fått två händer för att hålla. Två ben för att gå. Två ögon för att se. Två öron för att höra. Men varför har vi bara ett hjärta?"
Puh tänker en liten stund och svarar: "Nasse, det är säkert för att det andra hjärtat är bortskänkt till en annan, som vi själva måste hitta" ♥

TACK LIN för dagens text! Hoppas det glädjer dig att jag sprider den vidare!
Trevlig kväll!

Emotionell baksmälla...

På vägen hem orkade jag inte längre.. Orkade inte tänka, känna och analysera.
Jag slog på min ljudbok och lät Annas röst ta mig till ett annat land, en annan tid, en annan historia.
Till en början var det solsken, sedan mulnade det på, för att slutligen tokregna och åska - precis såsom jag uppfattade mitt inre, en liten del av allt.

A och jag har jobbat som små blå i helgen. Det tar tid!
Det var några år sedan någon orkade och hann städa, sjukdomen har tagit för mycket tid.
För att inte tala om alla kartonger som skulle sorteras, funderas över och minnas.
Det är i vart fall gjort nu, steg 1, nästa steg blir oändliga resor till soptippen men det får komma längre fram i sommar. TACK snälla A! Utan dig hade jag aldrig orkat!

När jag sent om sider på Söndagen gled in i min hemmahamn drabbades jag av känslan av overklighet. Mitt liv där är så lååångt borta, ett helt annat kapitel liksom.
Ett kapitel som inte skrivs eller finns om jag inte är mitt i det och det är jag inte, jag är ju här! Mitt i detta.. och vill vara det.
Det är inte okomplicerat för mig att rulla genom tiden..

Tankarna dras till filosofiska utläggningar om detsamma - att tid inte finns... att tid inte är linjär utan allt existerar samtidigt... att allt är en illusion utom det man är precis mitt i, precis just nu..
Oavsett om du tänkt dessa tankar eller inte så tror jag du vet vad jag menar.
Gårdagen gick åt till att landa, besöka en kollega för lite "påfyll" och hon lämnade mig med ytterligare tankar om världen och det jag behöver..

Idag skall jag aktivt jobba för att fylla på min kvinnliga sida, yin, det feminina..
Låta känslorna få lite spelrum att hitta rätt ställe, låta kroppen få vila, energierna fylla på - det blir bra.. Djupa rötter till mina fötter, lite meditation, lite färg, lite utomhus tid.
Ha en bra dag. KRAM

Så var det dags!

Så var det dags... Att vända till de kartonger som står i Sverige och väntar!
Att organisera och göra pappas lilla stuga till min, till vår, till vår familjs.

Jag ser fram emot långhelgen. Finaste A bilar från ena sidan av Sverige för att hjälpa mig att röja, hålla handen, skratta, gå i skogen.
Luke får följa med härifrån. Kanske den stora/lilla hunden kan bota sin mörkerrädsla där mitt i skogen..

Jag skall göra sommarfint på mina föräldrars grav också. Det är det första stoppet... Kanske tom det mest "jobbiga" men jag skall se det som en stund av kontemplation, eftertanke och utomhus tid. De "bor" inte där, jag vet, jag känner men de som finns kvar i Dalom måste ha en plats att hedra dem på och jag vill den platsen skall vara fin! Såklart!

Med tunga steg gick jag därför till handelsträdgården igår.. vaddå välja?
Alla egenskaper jag ville att plantorna skulle ha gjorde det omöjligt - vackra, väldoftande, skall klara alla väder, klara sig utan omsorg nästan hela sommaren osv.
Med tårarna brännande mötte jag den äldre trädgårdsmästaren - ett möte att spara i livets bok!
Han förde mig försiktigt genom sitt rike, läste mig och mina ansiktsuttryck, valde åt mig, plockade, komponerade och lämnade mig nöjd vid bilen.
Mamma skall få tillbaka sin ros på graven. Pappa får sina små plantor och jag får mina små dekorationer, mina gåvor till dem.

Önska mig lycka till! Jag behöver det på vägen... Innan A ger mig sin första kram idag!
Håll också tummen för fint väder! Det underlättar om man skall städa en gammal stuga och sortera kartonger ute på gräset!

Till dig önskar jag en fin helg! Vi hörs på Söndag igen!
KRAM

Fest, glam och dugnad..

För några veckor sedan kom "inkallelseordern", ja, jag kallar den så fast den inte har något med krig att göra... Eller vänta, den kanske har det?? Ett speciellt sorts krig!
"Innkallning till dugnad" - står det med stora svarta bokstäver och under står det att det är mötesplikt till mötena inför 17 Maj.

Och du som trodde att 17 Maj var bara fest och glam, eller hur?? Erkänn!!
Nixpix! För många, många är 17 Maj en dag av frivilligt arbete, uppvisande av nyfunnen kunskap t ex musik, körsång men precis lika många, främst föräldrar, arbetar STENHÅRT för att allt skall gå ihop. Annars blir det nämligen ingen fest!

Vad är då dugnad undrar en svensk. Ja, jag känner inte till något svenskt ord för detta då det är ett begrepp jag tidigare bara stött på i finskan.
Dugnad på norska betyder frivilligt, oavlönat arbete för gruppens/bostadsrätts/familje föreningen eller vilken organisation eller sammanslutning det nu vara månne.
Det kan tom finnas dugnad på ett nationellt plan dvs då alla sluter upp och gör en insats för landet.

Igår började sålunda min "festdag" kl 05.30 för föräldrarföreningen och fjärdeklassarnas bästa!
Dagen fylldes av kakor i floder, läsk i massor, pølser med lomper, kilometervis av spring mellan kök och försäljningsställen, fem kilos pølsepaket, växelpengar, disk, kaffe..
Om jag hade tråkigt?
Nej, vet du vad!! Inte en sekund! Jag lärde mig massor om 17 maj, om folket och traditionerna.

Helt bombad i huvud efteråt naturligtvis och trött i fötter och kropp.( jag fick inte i mig på långt när lika mycket socker som barnen)
Men med en känsla av respekt för alla som går detta att gå ihop vart år, en glädje över arbetsglädjen, skratten, närheten, omtanken och inte minst, pengarna som ger barnen en ny isbana att åka skridskor på till vintern.

Enda smolken.. Jag missade delar av dotterns konsert med skolans musikkår.
Det tänker jag dock ta igen nästa år MED RÅGE. Då skall jag införa lite egna traditioner.
Blodad tand heter det visst.. Kramen.

PS! Om du ringer Norge idag.. Ring försiktigt! Landet har "baksmälla" ;-))

"Like blood in the water..."

"It´s like blood in the water.." sa den amerikanske Tv-Producenten och multimiljonären och det han pratade om var hur förövare, tjuvar, knarkare osv liksom dras till den som redan blivit utsatt.
Han liknade det vid att denna personen blöder och när blodet sprider sig i vattnet så sprider det sig miltals och drar till sig alla hungriga hajar som finns.

Alla nickade unisont, alla kände igen sig och den förvånade journalisten frågade:
"Men varför? Hur går det till? Hur är den ens möjligt?"
"Jag vet inte det! Men jag tänker ta reda på det..."svarade han lugnt.

Du behöver inte gå långt tänkte jag leende. Deepak Chopra satt i publiken men sa inget.
Det kallas energi. Energi, energiläckage, energi återvinning, prana, qi, livsenergi, vital force...
Vi sänder ut energier, vi får energier till oss.
Lika letar efter lika tyvärr. Predators söker "blod", den typen av energi de kan äta.

Uttrycket " En olycka kommer sällan ensam" faller in under kategorin..
Vart är dina energitrådar idag? Vilka kommer nära dig?
Hämta in dem! Skydda din sårbarhet.
Släpp ut i vattnet det du vill skall "läcka ut". KRAM

Titel och kall.

"Du sa ju att hon var sjuksköterska.. Det är hon ju inte! Hon jobbar ju i butik!"
Makens förvånade blick på mig och min hjärna låste sig helt - vad pratar han om?
Klart hon är sjuksköterska!

Ja, hon jobbar i butik men det är ju tillfälligt, ett val mellan två stationer, ett stopp på livets krokiga stig.
För mig är och förblir hon en hälsoarbetare, en som jobbar med människors inre. Arbetet på dagarna är sekundärt..
Lite lustigt kändes det när jag kom på att jag tänker, delar upp världen på detta sättet, att det är så självklart för mig.
En sorts inre kategorisering, snarare än en yttre.

Själv står jag nu i denna dörr och tvekar... Några månader kvar och sedan har världen en annan burk att stoppa mig i, en helt annan benämning.
Vad händer med mitt inre då? För mig själv är jag också, hälsoarbetare, homeopat, healer, coach, samtalsterapeut, aura-soma practioner.
Detta följer mig vart jag går, bor i mitt hjärta och jag kommer att ta det med mig i graven.

Men världen, världen kommer att kalla mig något annat. Världen kommer att ha en kategori till mig from snart... Hur känner jag inför det?
Lite pirrigt, lite glad, lite skönt att få höra till, lite spännande med nytt.
Det nya får läggas till det gamla, tillsammans får de bilda en helhet. I vart fall inom mig!

Då Skatteverket får en att gråta...

Underliga utländska blanketter...
Websidor som lämnar mycket övrigt att önska...
Dubbla budskap...
Slutligen, ett telefonnummer till en främmande förrättning. Bättre det än hjärtat i halsgropen.
Slår siffrorna, signalen går fram.. Brrr, brrrr, brrrr..

"Hej, alla våra kundmottagare är för tillfället upptagna. Vi hjälper när vi kan.." MUSIK..
Vaaaaa? Förvånad svensk. Inga "ursäkta historier", inga "du behåller din plats i kön".
Bara ett enkelt "häng kvar, vi jobbar hårt..."

Mjuk röst i på andra sidan, en kvinna som både har för och efternamn och som frågar vad hon kan stå till tjänst med.
Hjärtat sväller, tanken flyktar.. Farfar... Långtborta... Hon med samma brytning..
Jag stapplar fram mitt ärende, pappa, är han avregistrerad i Finland? Vet de att han är död?
Fått hans deklaration nämligen, förstår inte.. Vad göra?

Fler mjuka ord på andra sidan, lugnt tonläge. "Skulle jag kunna tänka mig att..."
"Ville jag bemöda mig att..."
Enkla önskemål, framförda på det finaste sättet. Ett "jag beklagar sorgen" lyckas hon också klämma in.
Tårarna rinner, lättnad, mjukhet, jag är kunden, hon är satt där att hjälpa mig.

Hade gärna gått de extra milen för att göra hennes jobb lättare. Det är så man vet man fått service!
Hurra för finska Vero (verohallinto)! Så impad av er!
Tänk den dagen svenska skatteförvaltningen charmar brallorna av mig på samma sätt - då lovar jag flagghissning och en ännu större blogg.
In my dreams.... Puss!

Bearbetning...

I helgen har vi haft besök, ett sedan länge, länge planerat, efterlängtat besök!
Tack goa, fina C för all din hjälp, för din input och ditt bidrag till oss. Jag ser redan fram emot nästa gång.

Ser man det från utsidan har vi inte "agerat/gjort" så mycket. Vi har mest varit här hemma, samtalat, promenerat, ätit och myst...
Ändå kände jag igår att jag hade massor, massor att bearbeta igår men dagen tillät det inte riktigt.
Det var en fullsmockad Måndag så jag tar igen det idag. Idag är vi eftertänksamma härhemma, lugna, introspektiva och begrundande.

En av de första tankarna är att det är så sjukt mycket som händer hela tiden!!
Tänk att ett sådan här besök är planerat sedan flera månader tillbaka och spelrum bara finns inte!
Så är det för de flesta jag känner. Resor, besök, samtal är planerade sedan länge tillbaka.
Jag drömmer om lite mera spontanitet på det området. Kanske kan jag visualisera det?

Höstens besked börjar ramla in nu och det blir ännu tightare.
Vi börjar bli etablerade, saker faller på plats och kalendern ökar... Hmm.
Nej, nu skall jag marinera vidare och leta efter en fri kväll till lite målartid.
Wish me luck! KRAM

Öppna din mage på vid gavel...

Japanerna tror och anser att själens säte är i magen. Seppuku eller det mera vanliga namnet, Harakiri är ju den ärevördiga japanens sätt att ta livet av sig om han begått ett misstag eller på ett eller annat sätt förlorat ära och anseende.
Det är inte för inte som denna handling begås i just magen.
Kniven sätts in i magen dvs av offret själv, sedan inandas vederbörande en tiondels sekund innan kniven vrids/stöts emot vänster och klipper av kroppspulsådern.

Med andra ord frigör själen från kroppen och dess säte i magen.
På grund av detta är hela japanska språket nedlusat med ordspråk rörande magen..
Min personliga favorit är just "Öppna din mage på vid gavel" som betyder "du kan tala öppenhjärtligt med mig".
Öppna din själ, visa dig för mig precis såsom du är...

Är det en slump att detta stressade västerländska samhälle är fullt av mag/tarm åkommor?
Irriterade tarmar eller IBS som det stora samlingsnamnet numera är.. Mag och tarm cancer..
Allergier/immunförsvars störningar (kommer mycket från tarmen) och så vidare i all oändlighet.
Tänk om de har rätt, japanerna.. Bara tänk om! Hur ser våra själar ut då?
Hur har vi det?

Tror jag skall "öppna min mage på vid gavel idag", ringa en av mina vänenr och bara låta själen dansa en stund..
Trevlig helg & kram

Morgontrött & introspektiv.

Han ser på mig med ett öga öppet, det andra lämnar han kvar i sömnens land.
"Vaaaa, skojar du? Nu?" Djup suck så att jag inte på något vis kan missa exakt hur jobbig jag är.
Han reser sig sakta upp till sittande, sträcker på sig, gäspar, blinkar emot ljuset från fönstret, mumlar något ohörbart som för mig mest låter som gutturala stön eller möjligen ett"ooouuuuuuhhh".
Det ÄR mig han beklagar sig över, inte tu tal om saken...

Nya sträckningar, nya gäspningar och sen får jag en misstänksam blick innan han går emot trappan och ner. I hallen blir han sittande igen, som om han inte riktigt vet vart han skall.
Bandet på, kopplet likaså, dörren öppnas och han kliver sovande ut i den kalla luften, släpar sig ner för trappan, hittar gräsplätten och ställer sig att morgonkissa. Lääääänge...
Hur kan man inte ha bråttom om man är så kissnödig? undrar jag förvånat men jag har börjat lära mig hans små egenheter, vår käre vovve.

Han är den första hunden jag någonsin träffat som är gruvligt morgontrött och sålunda gärna sover till långt in på förmiddagen. När han väl sover blir det helst med benen upp efter en vägg och hela magen blottad. Favoritplatsen är hörnan i sovrummet och på natten rör han sig runt hörnet genom att förflytta tassarna efter väggen. Till alla andra i sovrummets stora förtret.
Han har en inbyggt så kallad "voice box" dvs han kan göra en uppsjö av ljud som låter som ord och samtal. Ljud för välbefinnande, ljud för lek, ljud för rädsla - kort sagt, en talande hund.

Allt detta tänker jag på medans jag promenerar och ser på honom...
På ett sätt är han dock sin matte lik, han piggnar till efter en stunds promenad, rörelse och då blir han ivrig, vill mer och blir mycket leksjuk.
Tur man känner igen något.
Trevlig Fredag! Kram

Författar favvis..

Ibland kan jag lääääängta efter skumbad i ord.. Såsom att läsa synonymordboken bara för att det är kul!
Eller gå omkring och säga "regnrock, regnrock, regnrock..." en halv dag och höra ordet förändras.
Jag kan lääääängta efter vackra poem, människor som skakar min värld.
Efter historier som får mig att hicka och hjärtat att skälva av förväntan!

Ett säkert kort varje gång är Mary Oliver... Här kommer en av mina favoriter.
Säkert har jag tryckt in den här på bloggen förut men det STRUNTAR jag i!!
Bloggen är min och JAG skriver vad jag vill.. SÅ HERE GOES!

The Journey

One day you finally knew
what you had to do, and began,
though the voices around you
kept shouting
their bad advice--
though the whole house
began to tremble
and you felt the old tug
at your ankles.
"Mend my life!"
each voice cried.
But you didn't stop.
You knew what you had to do,
though the wind pried
with its stiff fingers
at the very foundations,
though their melancholy
was terrible.
It was already late
enough, and a wild night,
and the road full of fallen
branches and stones.
But little by little,
as you left their voices behind,
the stars began to burn
through the sheets of clouds,
and there was a new voice
which you slowly
recognized as your own,
that kept you company
as you strode deeper and deeper
into the world,
determined to do
the only thing you could do--
determined to save
the only life you could save.

Mary Oliver

NJUTBART, VA?? KRAM

Enkelt, enklare, enklast?

Var gång jag rest i USA har det slutat på samma sätt - en rejält irriterad mage.
Jag har satt upp det på snabbmatskontot!
Visst, visst, jag har bott i familj många gånger men höjden av matlagning har ibland varit att hälla vatten eller mjölk i en kastrull och tillsätta ett pulver. Hon som gjorde det ansågs vara en bra "kock" och resten av kvällarna serverades vi "take-away".
Alla kunde på så sätt välja från den lokala menyn och alla fick det de ville plus att mamma fick "vila sig från matlagning" som det så fint hette.

Personlig såg jag bara matlagning en eller två gånger på alla mina resor i landet, alla veckorna...
Så, de senaste åren har jag oroligt stirrat ner i snabbköpens matfryser och undrat -
"kommer det att bli som i USA här?"
Mer och mer snabbmat... Ett tag såg det faktiskt ut så men nu har trenden vänt!

Hur jag skall förhålla mig till det jag nu ser, ja, det är det jag inte riktigt vet.
Det finns fördelar, det medges men också jättestora frågetecken i min skalle.
Vad jag pratar om? Jo, för några år sedan kom färdigplockad, rengjord sallad på påse...
Så kom "skalade morötter" eller babymorötter... delade äpplen på påse.. osv.
Först höjde många på ögonbrynen, sen fann man användningsområden för nykomlingarna.

I Norge översvämmas butikerna nu av nästa steg... Färdighackad eller skivad, om du heller vill ha det, lök, purjolök, paprika osv fint packat i snygga sterila plastförpackningar.
Svindyrt och enkelt! För tjocka plånböcker...
Fördelarna? Tja, bönderna, de driftiga, får äntligen betalt för sina grönisar...
Priset på purjo går t ex upp från 5,44 nok/kg för vanlig purjolök till 265 NOK/kg för skivad!!
Dags att köpa kniv och ge sig in och skära guld med täljkniv mao.

En annan fördel - norrmännen VILL fortfarande äta bra mat. De vill laga mat från grunden.
Eller är detta från grunden? Nåväl, man måste ha ett recept för att använda färdigskuren purjo eller i vart fall en tanke... eller?
Det är praktiskt på resor, på fjället, i tältet.. Man kan laga bra mat även utomhus och utan skärbräda med dessa produkter.

Ändå ryser jag lite när jag ser dem i butiken... Undrar stilla - skall det bli som med köttet?
Att barnen till slut inte vet hur en HEL; RIKTIG purjo ser ut utan de tror att dessa delarna återfinns direkt i jorden.
Det är ju faktiskt stor skillnad mellan en mjuk, smutsig, rosa gris och de sterila kotletter barnen kommer i kontakt med på varuhusen. Få idag klarar att plocka en höna, om deras liv hängde på det och det gör det faktiskt fortfarande i många delar av världen.
Skall vi nu få problem med att skala en lök eller än värre identifiera den i ett grönsaksland?

Kanske en "fluga"? Kanske inte... Den som lever får se...
Lycka till med grönsakshackandet!!

Dagsvända!

Klockan ringer en och en halv timma tidigare än normalt...
Ett trist, ointressant men nödvändigt jobb som måste göras. Ett harvande i en välllldiiiiigt gammal åker. Yaak!
Promenad till kaffebryggaren, brrrrrr, kalla golv. Är detta Maj?
Fryser i hela kroppen, finner tofflorna, får på kaffet, startar datorn...
Jösses, det snöar i delar av Sverige, förklarar kylan. Kikar emot kaminen.. nu eller sen?

Bestämmer mig för sen, hämtar kaffet, drar fram boxen med arbetet och börjar harva.
Hinner jag detta idag? Räcker min morgon och barnets sovstund till? Kan inte ha henne i denna härvan!
Då står barnet i dörren! Ca tre timmar tidigare än igår och alldeles föööööör tidigt.
Energin rinner ner på golvet!
Vad har jag lärt mig egentligen? Man skall aldrig planera som förälder, aldrig förutsätta.
Ändå gör man det var dag!

Ger upp! Förser båda barnen med frukost, stänger datorn.
Ber stora barnet passa medans jag går med hunden, vända energierna nu är ett MÅSTE!
Går ut. Försöker fokusera på det som är bra i mitt liv, på tacksamhet och nya vinklingar till mitt olösta arbete.
Det är då jag ser dem, ja, honom först... Han sitter i dikesrenen och stortjuter, i handen en liten fyrkantig väska med en superhjälte på.

Fem meter upp efter vägen står en ilsken mamma med sin portfölj i ena handen och en storebror i andra näven. Hon har slutat vädja, ögonen söker runt bland träden.
Gissa om jag känner igen mig?
Luke smyger upp, luktar försiktigt på lillkillen som tvärt slutar snyfta, lyfter handen och tar på Luke.
"Huundeeenn?"
"Japp, hunden heter Luke! Han är en valp. Vad heter du?"
"Ondre"
Jag gissar kvalificerat på "Sondre", betoningen ligger där.. Ny chansning!

"Vill du gå med Luke till barnehagen? Vi skall förbi där, förstår du.."
Han tuggar på läppen en sekund, sedan greppar han bandet och reser sig. Vi promenerar emot mamma och bror. Hon ljudar ett TACK genom luften, uppgivenheten har släppt.
Barnen babblar, vi vuxna säger ingenting men jag skickar en tacksamhetens tanke till att mina barn äter frukost i pyjamas än så länge.
Framme vid barnehagen får Luke en puss och en klapp innan Sondre lyckligt rusar in för att berätta om sin morgon och vi kan promenera hem.

Modern vänder i grinden, ler emot mig lite skyggt. Jag är en främling igen men hon säger till sist: "En sådan morgon! TACK!"
Tell me about it!! Jag vet det!
Tack vare en liten ilsken Sondre har dagen vänt! Njut din dag, snö eller ej!
KRAM

Ny månad, kvar i Valborg!

Igår var det Valborg i Sverige. Här i Norge firar vi det inte alls.
Detta till trots var jag nog andligen mer i Sverige än i Norge igår och då handlar det inte om Valborgsbrasor, skönsång, alldeles för kalla vårkläder - nej, det handlar om mamma.

Min mor skulle ha blivit pensionär igår, om hon fått leva, 65 år.
Det känns ofattbar att eftersom hon varit död i 24 år i Augusti.
Att min mamma som varit borta så länge fortfarande skulle ha varit så ung...
Som hon hade njutit sina barnbarn om hon varit här, hon som älskade och gav stora delar av sitt liv till barn. Men annars då? Hur hade livet sett ut, om hon varit här?

En annan tanke som slår mig oftare och oftare numera är datumet närmare sig med stormsteg - om några månader är jag äldre än min mor någonsin fick bli.
Jag? Som är mitt i livet... Som har tusen projekt kvar... Miljoner idéer om livet.
Det skrämmer och fascinerar i en galen blandning.
Peppar att ta vara på livet! Skrämmer när tiden inte räcker till. Vädjar till prioriteringens Gud...
Vad är viktigt för mig och de mina?
Livets värderingar!

Gratulerar med dagen, lilla mamma! Även om det blir dagen efter...
Vi var ju tillsammans hela dagen igår och den dagen var fin.
Ta vara på tiden och världen! Ha en bra dag! KRAM