The invitation

Efter mitt utdrag ur texten tidigare denna månad har flera frågat efter hela SÅ, här kommer den! THE INVITATION av Oriah Mountain Dreamer. NJUT!

It doesn’t interest me what you do for a living.
I want to know what you ache for, and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are.
I want to know if you will risk looking like a fool for love, for dreams, for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon.
I want to know if you have touched the center of your own sorrow, if you have been opened by life’s betrayals or have become shriveled and closed from fear of futher pain!
I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it or fix it. I want to know if you can be with joy, mine or your own; if you can dance with wildness and let ecstasy fill you to the tip of your fingers and toes without cautioning us to be careful, be realistic, or to remember the limitations of being a human.

It doesn’t interest me if the story that you are telling me is true.
I want to know if you can disappoint another to be true to yourself; if you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul.
I want to know if you can be faithful and therefore trustworthy. I want to know if you can see beauty even if it’s not pretty every day, and if you can source your life from God’s presence. I want to know if you can live with failure, yours or mine, and still stand on the edge of a lake and shout to the silver moon, “YES!”.

I doesn’t interest me where you live or how much money you have.
I want to know if you can get up after the night of grief and despair, weary, bruised to the bone, and do what needs to be done for the children.
It doesn’t interest me who you are, how you came to be here.
I want to know if you will stand in the center of the fire with me and not shrink back.
It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied.
I want to know what sustains you from the inside, when all else falls away.
I want to know if you can be alone with yourself; and if you truly like the company you keep in the empty moments.

Två pluppar på livets hav.

Två pluppar möts mitt på livets hav.
Den ena grön, en god simmare med många mil bakom sig, och med kunskap om ditt och datt.
Den andra blå, kastats hit och dit av havets vågor, aldrig fått ro att lära sig simma, aldrig förstått havets nyckfulla natur eller dess viloplats.

De möts till synes av en slump, kastas i varandras famn av omständigheter ingen av dem rår över men snabbt inser de att de har en del att byta med varandra..
"Jag önskar lära mig simma nåt så förtvivlat..Orkar inte längre kastas omkring på måfå på detta sätt. Säg, snälla du.. Du kan väl lära mig?" ber den blåa pluppen med ögon blinkandets av uppriktighet och iver.
"Javisst, det är inte alltid en lätt match när det stormar såhär. Men jag skall nog kunna.."
Den gröna känner sig ärad, taggad till tänderna, villig att använda kunskap och list för att lära den blåa simma. Tillsammans skall de ut på havet, tillsammans skall de segra!
Veni, vidi, vici.. Vi kom, vi såg, vi segrade!

Tillsammans kämpar de, en lång kamp, fylld med allt sådant som en kamp skall vara - stunder av lycka, stunder av mod, stunder av förakt, stunder av ro, stunder av uppgivenhet och gråt.
Med målet i sikte, de kämpar högt och låg.

Till slut, den blå pluppens tålamod och tåga rinner ut.. Han är så nära, han har kommit från ett ställe så långt ifrån men när segerns sötma känns i munnen blandas känslorna i hans bröst.
Vartifrån kommer jag? Vart skall jag nu? Hur våga bli det jag har blivit upp tills nu?
Utan att egentligen fundera varför släpper han taget, snabbt på stormens kam han flyter bort, bort från löftet och orden, bort från förklarande och förankringen.

Kvar står grön, rik på ord, erfarenheter men nu nästan utan mod.
Vad var det som skedde?? Vad hände sen? Vad var meningen med mötet igen?

Ble vi lurt?

Att som terapeut råda en klient till att avsluta sin medicinering, dra ner på densamma är enligt lag förbjudet om man inte är läkare. Det enda man kan göra är råda patienten till att ha en sund skepsis till de olika behandlingsformerna, läsa på i böcker och på nätet, ha pratstund med sin doktor. Det är svårt ibland, svårt när man som terapeut kanske träffat klienten tre gånger så många som doktorn på vårdcentralen och tycker att behandling är upp åt väggarna eller i värsta fall skadlig.
Lika svårt är det att ha åsikter som går stick i stäv med gängse normer, att ifrågasätta det sk "normala". Det fick vi alla känna på under höstens vaccinations hets..

I Fredags släppte den norska tidningen Aftenposten en artikel i sin Fredagsbilaga som hette
"Ble vi lurt?" och handlar om hela vaccinationsfrågan, lite såhär med facit i hand.
Helst skulle jag vilja publicera hela artikeln här men det går inte utan du får själv använda följande internet sida för att läsa om saken:
http://www.aftenposten.no/amagasinet/article3476642.ece
Bara kopiera in, läs och fundera.

Några korta fakta känner jag ändå att jag vill lägga ut här, för att inte göra det hela för "torrt"!
* Den 28 April ifjol talade Helseministern om att 13000 norrmän kunde dö i denna kommande pandemi - siffrorna baserades på influensans likhet med spanska sjukan. Dvs spanska sjukans härjningar i Europa i BÖRJAN AV 1900-talet. Allt pga att sjukdomarna "såg så lika ut" då de kommer ur samma stam..
* Normalt, en vanlig vinter dör ca 1000-1300 norrmän med nedsatt försvar/svåra sjukdomar av influensa. 29 st dog av årets svininfluensa pandemi ÄNDÅ är 2,3 miljoner norrmän vaccinerade emot denna så farliga sjukdom. Resten av vaccinet, det som ingen använder skall skeppas till fattig länder "eftersom de behöver dem och kan inte betala" SAYS WHO? JO, säger WHO..

WHO, ja, trodde du liksom jag innan detta att Världshälsoorganisationen är en någolunda "fristående" organ.. Tänk om, tänk rätt! Hela 11 läkemedels bolag och medicintillverkare står direkt eller indirekt knutna till rådgivarna för WHO, de som bestämmer vad som skall göras.
Bla den kända firman GlaxoSmithKline som levererade vaccin till både Sverig och Norge.

Jag blev inte "lurt"! Jag följde min känsla till skillnad från över en miljon norrmän..
Det var nämligen bara 800 000 som sa sig vilja ha vaccinet innan den stora 17 miljoners propagande apparaten drog igång. Idag är 2,3 miljoner ca vaccinerade emot denna livsfarliga sjuka. Vad hände egentligen?

"Du är så underlig, du vänder på allt" sa en klient senast igår.
Jag gillar inte alltid att vara underlig. Det är svårt, man känner sig, som sagt tidigare, lite alien lik! Men i detta fallet är jag glad för min "udda läggning" och för att min känsla med fötterna emot jorden inte var helt fel.
Dock blir jag ändå lite FÖRBANNAD.. Varför kan ingen bara gå ut med de små heliga orden?
Varför kan ingen bara ta mössan i handen och säg:
FÖRLÅT OSS! Vi gjorde en dundertabbe!
Då vore det så mycket lättare att tro på dem nästa gång när de ropar: VARG; VARG.
För tro mig, det kommer att ske...

Don't bitch about it, change it!

Ibland stöter man på ett uttryck, någon som säger något som man inte riktigt förstår eller så kommer man på exakt vad som menades med det år, timmar eller minuter senare..
Ovanstående uttryck är ett sådant som jag "importerat via min coach", förstått och sedan omvandlat till mitt.. Det gjorde så djupt intryck på mig!

Jag är helt övertygad om att jag skrivit om det förut men just idag, denna Söndag i Januari tar den ett omtag med mig, av flera olika anledningar. Det berör mig själv, människor nära mig, mina klienter och tom några i perifierin.
När vi har tagit en situation/ett samtal/ett möte eller vad det nu är vi har hängt upp oss på, sedan har vi vänt och vridit, gjort positiva/negativa listan, funderat över vad vi borde ha för att göra en förändring, ältat fram och tillbaka med oss själva och andra. Vad återstår?
VAd återstår för dig som individ? Vad återstår för de nära och kära som lyssnar?

Precis som jag skrev före nyårslöftena - AKTION! Handling! Det är det enda som återstår!
Man kan alltid göra nåt.. Kan man inget annat så kan man påverka sin egen attityd jämtemot problemet.
Att fortsätta diskutera, älta, leder bara åt ett håll, djupare ner i spiralen!
För när vi funnit kärnan på vårt problem, vet vad vi står då är det det som återstår.

Som coach får jag ofta jobba med klienter som skall förbi den punkten och det kan vara lite besvärligt ibland. De tycker jag är grym, vill gärna stanna kvar i det säkra ältandet..
Mmmm, men vad händer då? Problemet blir större och större ty det vi lägger fokus på dit rör sig energin och sålunda förstorar vi problemet snarare än löser det.
En sorts punkt..

Är du där?? Är du vid den magiska punkten?
Kom då ihåg rådet - älta inte mer utan förändra!! Agera på något sätt..
Hjälp dina energier att hjälpa dig!. Vi ses bortom förändringens punkt.
Tänk på vilodagen så att du helgar den!

Gratulerar med dagen!

Min mamma är borta sedan många år, om det tomrummet har jag skrivit många gånger på bloggen. Min far är sjuklig och icke närvarande.
Min mors familj långt ifrån mig mentalt, alla utom möjligen en.. Min fars familj långt borta rent fysiskt! Jag har lärt mig leva med det, förstått att det är så, marinerat igenom de flesta av dessa relationerna och accepterat. Tror jag i vart fall..

Men när jag ser på tjejerna, kanske mest min stora tjej just nu eftersom hon är den som förstår mest så känner jag ibland ett tomrum. Hon vill veta saker, hon vill koppla ihop, se sin del i sammanhanget.. Jajamensan, hon är född Fisk och som sådan ligger nostalgi och känsla för helheten där som en smäck. Av hennes fars familj finns ingenting kvar, nästintill så hon behöver familjekänslan så väl.

"Jag pallar inte med henne, hon är överallt och varför skall hon lägga sig i vårt liv hela tiden? Hon förpestar allt!" suckade väninnan tungt häromdagen med syftningar på sin svärmor.
Det är inte bara hon, det har jag hört många gånger. Det är svårt med relationer till nya familjer, nya energier, nya vanor och eftersom kvinnor oftare spanar in energierna, försöker samköra dessa så tror jag friktionerna blir störst där. Vi vill så mycket på det planet, vill ha det så perfekt..
"Känner inte du så..?" Det frågande tonfallet..
Nej, jag känner inte så!!

Jag är glad åt min svärmor!! Glad åt det hon bidrar med i våra liv, glad åt hennes engagemang.
Jag är lycklig över att hon ger Claire en känsla av familj trots att hon inte är hennes biologiska farmor.. Trots att vi är långt ifrån lika, kommer från olika sammanhang så bidrar hon med något som i grunden är mycket gott!
Jag känner att när vi fått slipa av kanterna, när vi fått lite tid att lära känna varandra bättre så kommer det att bli ännu bättre.

Idag är hennes födelsedag och jag önskar henne ett år av riktigt god hälsa!
Att hon får fortsätta med allt det hon tycker är roligt, att det blir mycket sol på hennes himmel och få moln.
Att hon orkar komma hit ofta och se vår minis växa så att lilla Selma får den trygga, grundmurade känsla av familj som Claire aldrig hade.
Att vi får njuta av henne i stora klunkar!
Gratulera med dagen, kära svärmor, må det bli en dag med allt det du önskar.

Räta upp en "sladd"!

Har du någonsin varit med om följande scenario...
Du vaknar på morgonen, ser på klockan och inser, du har försovit dig!!
Snabbt rycks du ur den nattvarma sängen, sparkar foten i sängstolpen, kväver ett vrål för att inte väcka de som sover och får sova. Haltar ut i köket, upptäcker att du har slut på kaffefilter, J..vlar!
Lagar en latte med expressomaskin istället, bränner dig på pekfingret på ångan, kyler ner fingret och med koppen i handen haltar du vidare in och väcker barnet.

Ett surt barn som också är trött, vill inte ha frukost, inte klä på sig, bara se på barnTV. Du ger upp sätter på TVn, som just denna morgon vill ha tre försök på sig att starta trots att den är ny..
Barnet vill ha mandarin med sig i matpakken som omväxling, mandarinerna slut, du skall ju handla idag. Barnet vill ha morot, morot slut.. Barnet ännu surare. Du ger upp defrostar en bit kaka, som barnet inte alls borde ha med sig. Barnet glad, du sur..
Så här fortsätter det, någon ringer och klagar på dig, kanske inte ens på det du gjort, utan på det du är.. Sopgubbarna hämtar dina sopor men sprider skit över hela infarten, du måste plocka upp annars sprider skatorna det vidare.
Allt fattas, luckor stängs framför näsan på dig, eller i värsta fall, på näsan din!
Känner du igen dig?? I vart fall några av er gör det, det vet jag, för ni klagar ibland över detta precis som jag..

Sista gången det hände mig blev jag SUR! Riktigt SUR och tänkte detta kan inte vara meningen, det är något jag gör GALET.. Jag tänker ju oftast i energier så jag började tänka på detta som en negativ spiral, tänk dig, en inåtgående, insugande spiral. Som en sådan tänkte jag mig detta och så, vad gör man åt det?
Jag insåg att det är energi och då måste jag sluta fightas, för det ökar spiralens snurra inåt..

Minisen i vagnen, ut på promenaden för att få tänka och när hon somnat, stannade jag upp, gick i myrsteg, sakta framåt och begrundade, bombadera mitt sinne med allt som var bra, allt som faktiskt funkade och se där, hjärtat slutade banka, jag blev mindre irriterad.
Väl framme på ICA funkade allt igen, varorna fanns, jag gjorde mig inte illa, det gick smidigt.
Jag var hemma hos MIG, tack och lov! Sladden hävd och jag var på banan, IGEN!
Kan jag få erbjuda och rekommendera konceptet nästa gång det sker dig?
Ha en fin, sladdfri Lördag!

En känsla bara..

Kära läsare,
Lite drömmande på kvällens kvist funderar jag över hur vi använder kunskapen,
den om oss själva och andra! Hur hårda vi är på oss själva, hur mycket vi kräver att vi skall vara, ge, kunna och orka.. Vad hände med ordet "själv empati"?
Man får inte vara rädd om sig själv i stort och smått ändå är det det man får höra av sina vänner var dag.. "du är väl rädd om dig?"
Då jag känner mig utan ord, fylld av en känsla bara, låter jag dig träna din norsk och samtidigt "jogga ditt sinne".. ENJOY!

"Jeg har full kontroll, takler det meste.
Jeg har sverd och skjold, kan sloss mot de fleste. Jeg er flink till forsvar, expert i høflighet.
Jeg er en utadvendt mennske som vet en del om ensomhet.

Jeg er alltid beredt, har alltid ryggen klar og jeg røker tett, står sjelden uten svar.
Men jeg er sliten och lei av å late som om men jeg klarer meg,
jeg gir, sjøl om jeg er tom!

Seg meg, hør meg,
kom in til meg och rør meg,
kjære, hør meg!
Det er meg her inne som famler runt i blinde,
trå forsiktigt inn og led meg, trøst meg, gled men framfor alt SE MEG! "

Berättelse från hjärtat.

"Det är bara jag.." hennes röst så tunn i telefonens andra ände.
Så tunn, så på gränsen till oigenkännlighet att jag tvingades fråga om jag uppfattat identiteten korrekt. Var det verkligen hon?
"Ja, det är jag! Orkar du lyssna på mig en stund?? Jag måste får berätta för någon, någon som också är hemma. Kanske kan du lysa ditt ljus över mina funderingar, mitt problem?"
Naturligtvis!

"Jag är ju hemma hela dagarna med killarna, det vet du.. Två barn, två viljor, två olika tidscheman att passa ihop. Eftersom jag vill båda deras väl så försöker jag undvika att låta någon av dem vänta. De skall båda vara hela, rena, helst glada, i tid, ha rätt saker, mätta, friska, utsövda, ha stimulerande konversationer, närvarande föräldrar..
Oftast faller detta på min lott! Jag menar, jag är ju bara hemma! Min man jobbar ju, heltid.
Jag försöker ha maten klar tills han kommer hem, lyckas nästan varje dag, åtminstone har jag dagens middagsvaror hemma eftersom jag handlar när jag promenerar och hämtar killarna.
"Vänta nu här.. Vagn, dagiskläder, två småkillar & matvaror.. varje dag??"

"Nej, inte varje dag.. Jag använder dagen ibland till att göra sådant, hämta matvarorna på min tid liksom, eller min tid och min tid..Det är väl det som är problemet..
Jag har ingen tid kvar! Ingen tid som är min! Maken har helt lagt ner att hjälpa till hemma, han som brukade vara så huslig förr.. Nu är han mest arg, arg på allt som jag inte hinner.
Jag är ju hemma, jag! Jag borde hinna eller hur?
"Säger han det?"
"Nej, men jag känner det! Han hintar det! Han frågar vad i all världen jag tagit mig för idag.. Hur jag fått dagen att gå? Kan inte minnas när han gav en komplimang för något jag gjort sist, vare sig mat, tvätt, städning, strykning, killarnas resultat eller nåt annat för den delen.
Det har gått så fort.. Från ingenting till detta!"
"När hade du en timme sist? En oplanerad timme.. En timme då du inte visste vad du skulle göra med din tid? Då du inget kunde göra..?"

Lång är den tystnad som följer, sedan viskar hon..
"Jag vet inte, jag kan inte minnas det! Jag förstår det inte.. Vad gör jag för fel?
De senaste dagarna har jag haft så ont i bröstet, ned i vänster arm.. Den liksom sticker när jag använder den och det spränger i huvudet. Vad tror du att det är?
Tänk om jag skulle hamna på sjukhus! Vad skulle hända här då?.."

Hjärtats SOS är sänt! Jag tror att det finns en mottagare. NU.. Jag tror hon hörde sig själv.
Jag hoppas hon hörde mig!
Hör du de SOS som sänds till dig? Från kroppens olika delar? Från det trasiga psyket?
Lyssna i tid! Ta dig tid! Ta hjälp! Var hemma hos dig! Kram

Pressa framåt eller något som drar?

I de grupper av kvinnor och bebisar som jag tillhör diskuteras det mycket vikt just nu!
Ja, faktiskt, det diskuteras vikt i samhället över lag. Efter julen, efter nyåret, efter alla balunser..Efter barnafödandet och innan det den stora "come back" på jobbet eller kanske bara inför den annalkande badsäsongen!
Dessutom talas det överlag om allt det där man lovat sig själv till nyår, för femte gången, för sjuttifemte gången och aldrig, aldrig har man lyckats nå fram. Gjorde man det behövde man ju inte samma löfte år, från år, från år då vore det ju gjort liksom.

På Engelska heter det "New year resolution", från latinets resolutio som faktiskt betyder att lösa upp något, upplösning, göra sig kvitt av. Mao något som inte skall komma tillbaka.
Varför är det så? SÅ svårt? Kan man göra något åt det?
Min egen coach hade ett fint upplägg på detta häromdagen, en spirande tanke som jag verkligen kände att jag vill dela med mig av.. Han kallade nyårslöftena för en önskelista dvs något som vi skulle vilja uppnå, om vi hade lite tid över, om vi kan men vi ser på dem som "inte riktigt nödvändiga". Dvs vi kan leva även om vi inte genomför dem, de är grädden på moset liksom.

Det är detta som är grundfel 1A! När något är placerat i denna korgen.. Ja, då krävs viljestyrka för att genomföra det! Det är något man pressar framför sig, det skall gå, det skall gå, det skall gå. Här dyker problemet upp..Viljestyrka tar nämligen slut! Om inte permanent så åtminstone då och då. Tänk på bantaren eller den som slutar röka. Dessa små återfall som sker, dessa fallgropar. Låter det fattigt och banalt? Jo, men vänd på det!
Tänk tanken att du skall hålla en 5 kilos vikt ovanför huvudet. Hur länge orkar du? Blir du förbannad på dig själv om du släpper ner och vilar då och då?

Sålunda gäller det att ändra taktik! Det gäller att finna något som drar istället. Något som är så attraktivt, så tydligt att det drar en fram när det blir tuffa tider, svåra gupp på förändringens väg. Att visualisera vart vi skall! Där måste det börja, såklart, som alltid.
Men det räcker inte att sitta på en matta och säga "aoum" och se sin bild framför sig.
Visionen måste vara något som du verkligen vill ha, något som du känner att du inte kan leva utan, något som du känner är du, som gör dig upphetsad, taggad, laddad och energirik.

Du skall inte bara uppnå dina mål, du skall HÖJA DIN STANDARD, din nivå, ditt sätt att se på dig själv i direkt anslutning till din bild/din vision.
Visst blir det svårare att låta bli godiset, chokladen, om du ser på dig själv som en sportig, smal och sund person? Av naturen tänker vi att sådana inte äter alltför mycket choklad, de äter äpplen, fullkornsbröd, morötter och gud vete allt.
Tänker du på dig själv som fettot som skall förlora 5 kilo för att hon svullat julmat, tja, då blir budskapet att den j..la chokladbiten vare sig gör från eller till. Är du med?

Vi får alltid våra måsten dvs vi ser till att få det vi måste ha, det vi anser som ett måste. Jag måste gå på toa, jag måste betala dessa räkningar, jag måste få tid att gå till tandläkaren(speciellt om det redan gör ont)- vi fixar det med en gång!
Våra jag borde eller jag skulle händer sällan eller aldrig!
Så ser till att din önskan blir ett MÅSTE, skaffa visionen som DRAR istället för som kräver att du pressar den framåt.

Den sista delen i denna raketen är den som låter enklast men som kräver övning.
SKAFFA DIG RITUALER som backar upp din vision, din nya standard!
Min coach kallar det för dagens "gyllene halvtimma" eller timme eller hur mycket tid du nu har per dag. Det är den heliga timmen, den tid som du ägnar dig åt din vision MEN den skall vara regelbunden, återkommande tills den sitter i ryggmärgen.
Utan den är förändringen också omöjlig nämligen. Utan den blir ditt löfte om din höjda standard bara en mental konstruktion!

Komihåg- allt förändras hela tiden, med eller utan din medverkan. Framsteg kräver aktion.
Lycka till!

Vara Dr House?!

Med lilla dottern vid bröstet kollade jag in Dr House igår kväll.
Han är en av mina favoriter även om jag sedan Selma kom inte riktigt fått kläm på vilka dagar serien går på Tv här.
Sålunda ser jag spridda skurar av serien och njuter dem varje gång!

Gårdagens episod fick mig dock att gå in i eftertanke. Den handlade om att House hamnade i en bussolycka, slog huvudet och vaknade till med en känsla av att ha missat något. Att det var någon han skulle rädda till livet men som han missade pga att han svimmade av sin egen skada. I sin desperata jakt på sanningen, på vad det var som hände gjorde han som vanligt nästan allt dvs hotade/lurade sina kollegor, tog stora doser av medicin, grälade, tjafsade, genomgick hypnos och floating tja, i stort sätt, allt som kunde leda till sanningen.

Vart vill jag nu komma med detta? Är detta på något sätt beundransvärt, en korkad konstruktion eller kanske bara rent ut sagt galenskap?
Jag vet inte vad du tycker. Det måste du svara på själv men jag kom på varför jag gillar House och vad det är jag kan ta med mig från serien och använda i mitt eget liv.

Hos Dr House helgar ändamålen medlen!
Han känner instinktivt vart han vill komma och så jobbar han ditåt med vilka medel det nu än månne vara! Det är det första jag fascineras av i denna serie. Jag önskar mig samma säkerhet när jag strävar emot det jag instinktivt känner är rätt.

Dr House är nedlusad med fel och brister men han lever ut dem, funderar över dem men är inte tokkänslig gällande dem. Som läkare borde han ju veta exakt vad Vicodin gör och han tar dem ändå, för att lindra smärtan, för att fortsätta.. Jo, jag vet! Han är en figur i en serie, en konstruktion i någon manusförfattares huvud men det är egenskapen jag vill åt.
Hajar du? Jag vill vara stoltare över mina brister, kanske man inte ens behöver fixa dem alla?
Framförallt, är det bara ett medvetet val, det ena eller det andra, ja, då är det ok.
För fria viljan är min, åtminstone sist jag tittade!

Han vågar vara rapp i käften! Det är inget nedköp att vara snabb i truten, att säga vad man tänker och gärna med en liten tvist! Personligen sväljer jag massor av saker och istället säger jag väl "presenterbara" saker. Sålunda skickas budskapet till min hjärna att det som kom först inte är lika viktigt, lika legitimt!

Men som sagt, först och främst.. Han följer sin instinkt! Han följer sin skriande känsla av vad som är rätt, han följer den blint och kan kliva över både det ena och det andra för att nå dit.
Hans läkar leg spelar mindre roll, hans anseende, i den mån han har något spelar också mindre roll så länge han är sann emot sig själv. Det är något jag verkligen måste öva på..
Mera av min känsla och instinkt, större tydlighet.

Det finns som i alla andra serier, mindre charmiga saker här också men det var inte där jag valde att lägga fokus. Jag lägger fokus på det jag gillar, det som får mig att flina brett åt Dr House och gärna komma tillbaka för mer!
Kanske slutar jag vara "politiskt korrekt" här på bloggen?? Vem vet?
To be continued, som de säger i USA...

Gammal "kärlek" rostar aldrig!

Söndag, vilodagen enligt Bibeln och här i Norge är allt stängt såsom jag har berättat tidigare. Ingen shopping, ingen veckohandling, inget rantande i olika köpcentra - jag har börjat inse att jag gillar det, gillar det skarpt!

I Fredags åkte hela Claires klass skidor på skoltid dvs på gymnastiktid, inte någon friluftsdag, inte något krångel, bara någon timmes skidåkning mitt på en dag och alla barnen är med. Fröknarna kanske tycker att det är pest men det märks inte, alla ser hurtiga och pigga ut när de kommer tillbaka. Jag vet! Jag var där..

Dottern fick snabbt blodad tand, påmind om förra årens skidsemestrar, peppad av de nya skidorna, pjäxorna och stavarna. Att hon föll tusen gånger gjorde henne inte så mycket.
Så, idag... Perfekt dag, Söndag, lugnt och fint, lite mjuk snö faller, minus 3 grader, fina skarpa spår med lite is i men inte för mycket av något. Hon ville stå på ski igen, träna lite och jag hade inte mycket att invända. Jag vet ju att hon bör träna... In med skidorna, bort till parkeringen vid skolan, ut i spåret, på med skidorna och IVÄG!

Vi glider iväg och hon faller inte alls så mycket som hon säger, riktigt flink faktiskt och jag, jag njuter i fulla drag! Min kropp liksom mitt sinne reser med vindens hastighet tillbaka genom åren.. Plötsligt är jag fem-sex år.. skidorna glider rytmiskt i spåret, snön hänger tungt från träden, mamma bakom mig på skidor och jag stretar framåt, kylan på kinderna, glädjen i kroppen, det går, det går, det går!
Mamma var hemma med mig då och vi åkte skidor varje dag, det var det jag ville, 6,5 km banan var dag och fick jag inte det var jag sur! Den enda räddningen för henne då var att ta mig till biblioteket annars surade jag och pratade inte med någon.

Nu, här, 35 år senare nästan, känner jag samma glädje i kroppen som då. Vill bara fortsätta, fortsätta och fortsätta.. Varför åkte jag inte skidor på många år? Vart kan jag ta vägen för att åka mer nu? Jag lyfter blicken, ser mig om, folk överallt, barn som tränar skidåkning utan stavar, vuxna som glider fram och njuter, andra som kör på med utmaningen i blicken.
Såklart, det är Söndag! Norskarna är på tur! Tack och lov att vi bor här.
Jag kan finna vägen tillbaka till min "gamla kärlek", kanske kan jag tom sprida den på min dotter.. Nu skall jag finna nästa tillfälle att ge mig ut igen! Ses vi?

Det vackraste vintern gav..

Idag orkade inte solen upp. Trots detta var vädret trolskt då vi vandrade på bron över emot Kalvøya.
Vi var ganska sena, en kort natt, följt av en tuff morgon hade krävt sin tull, vi behövde alla extra sömn.

Det var några grader kallt, trots detta kändes det som om det var plusgrader i snö och luft. Luften vibrerade av fukt, små, små envisa droppar som lätt letar sig in genom dragkedjor, vantöppningar och varhelst det kunde finna någon värme.
Himlen lekte i många olika nyanser trots sin gråa yta, såhär i stan färgas den av alla möjliga ljus.
Ute på ön var det nästintill tyst, så när som på knarrandet av våra skor, vagnens rytmiska strävande genom snön och två unga mäns galopperande steg när de passerade oss i sina supermoderna Nikeskor.
De påminde mig om två älgkalvar, långa gängliga ben, korta överkroppar och i ett huj upptäckte man dem och i nästa stund var de borta igen, varv på varv på varv. Nyfiket som kalvar.. snabba som gaseller.

Luften känns lätt att andas, lagom kall, frisk och mitt i andetaget känner jag mig sådär tacksam igen! Tacksam över att bo i Skandinavien, tacksam över årtidernas skiften!
Vi promenerar på en helt stilla ö, min man, min dotter och jag och ändå är vi mitt i en huvudstad. Runt omkring oss är det bilfritt, luften har god kvalité, det finns tid att tänka, tystnad att göra det i, träd runt oss..
Man är rik på många sätt i Skandinavien!
Vi passerar det enda huset på ön, återigen tänker jag att den är som gjord för scenen i en kriminalroman. Fabrorn som bor ensam i huset, hittar ett lik och så spelar en historia upp sig.. Jag tror ni fattar galoppen, ja, min hjärna gör sånt ibland, jobbar övertid.

Det finns inga lik på Kalvøya, bara fantastisk natur och stillhet..
Allteftersom mörkret sänker sig över ön blir ljuset från staden mera framträdande mera lekande, så nära och ändå så stilla.
Bron skiljer oss från de sista shopparna på Sandvika. Långsamt promenerar vi över bron, emot maten, värmen hemma.
Ett glimmrande litet vinterminne att stoppa i påsen till sommarens nätter! Imorgon skall jag samla på fler!

Tacksamma Fredag!

Min Fredag börjar egentligen på Torsdag kväll.. Så känns det i vart fall.
För när Torsdags kvällens Trim dvs den träningstimme som jag deltar i rinner emot sitt slut, det är dags för den avslutande avslappningen och stretchen då brukar lugnet infinna sig i min kropp..
Jag filosoferar lite över veckan, över allt jag gjort, allt jag inte hunnit och så drömmer jag om den långa oöppnade helgen. Igår tvingades jag dock också igenom en konflikt, en verbal sådan efter trimmen innan helgfriden började lägga sig! Det gjorde känslan desto ljuvligare.. Härliga känslor av tacksamhet över allt det som omger mig bubblade upp, övermannade mig som champagne bubblor.. fyllde mage och kropp!

Jag måste få lufta en del av dessa, sätta dem på pränt för att verkligen se dem..
So, here goes..
"Jag är så tacksam för min fantastiske förstående, lugna och kärleksfulla make. Som stöttar, peppar, jobbar, är närvarande och står i för allas vår väl och ve, vecka efter vecka efter vecka.. Inte konstigt att jag fortfarande är galet kär!
Jag är så tacksam för mina två friska, glada, galna, skrattande, babblande solstrålar! De förgyller båda vardagen och helgdagen på sitt eget sätt, en liten och en stor.

Jag är så tacksam för dessa kvinnor i min omgivning som gör allt för att jag skall känna mig hemma här i mitt nya land, för deras leende, deras mail, sms, besök, erbjudanden och närmanden.. De målar långsamt min värld i nya färger.
Jag är så tacksam för mina tighta vänner! Njuter dem i stora gulpar när tillfälle ges.
Ett litet extra tack till Lannelin, som alltid, alltid är där! Underbara, fantastiska.. Hur skulle mitt liv se ut utan dig??
Jag är så tacksam för vårt "snälla hus", att vi fann en lugn plats att bo på under detta året. En plats att hänga sin hatt på, en plats att kalla hemma..
Jag är så tacksam för att jag långsamt börjar finna en form för mitt nya jag, jag börjar faktiskt tror att skrönan är sann.. Livet börjar vid 40!"

Jag skulle kunna fortsätta, jag försöker göra det med jämna mellanrum..
Count your blessings - säger man på engelska. Jag försöker, jag försöker så ofta jag kan och vet du vad? Jag tror det blir fler och fler, tack vare detta! Dare to try?
Ha en god helg!

Till en vän!

Ibland måste man få använda bloggen till att ge något till någon..
Sådär lite privat, fast ändå officiellt! Man måste kunna få visa att man visar för allt och alla att man stöttar.. (Dock tror jag att ni alla, berörd eller icke kan njuta texten.)
Varsågod raring! I mean it!

"Eg ser at du e trøtt men eg kan ikkje gå alle skrittå for deg.
Du må gå de sjøl men eg vil gå de med deg.
Eg vil gå de med deg!

Eg ser du har det vondt Men eg kan ikkje grina Alle tårene for deg.
Du må grina de sjøl Men eg vil grina med deg.
Eg vil grina med deg!

Eg ser du vil gi opp Men eg kan ikkje leva livet for deg.
Du må leva det sjøl Men eg vil leva med deg.
Eg vil leva med deg!

Ser at du er redd Men eg kan ikkje gå i døden for deg.
Du må smaka han sjøl Men eg gjer død til liv, for deg.
Eg gjer død til liv for deg. Eg gjer død til liv for deg"

Låt oss sända en extra tanke av tacksamhet till allt som är bra i våra liv idag!
En extra bön till förmån för de som inte har det lika gott.. just nu, just idag!
Må vinden vända snart! Det gör den alltid..

Att vara vuxen..

Nattens tysta timmar har upptagits av funderingar runt hur man är vuxen.. Löjligt, va?
Alla vet väl hur man är vuxen! Man blir vuxen någonstans vid 20 och sedan, that's it! Kan man få eller ge en stämpel kanske? En sorts "certified adult", precis som körkortet.. Ja, så man vet menar jag.
Enkelt och bra t ex när man skall ha fest:
"Ursäkta, jag är lite rädd om min nya skinnsoffa så skulle du kunna visa din vuxen leg?? Bara en ren formalitet liksom..."

Vore helt perfekt! Inte för att personen behöver vara perfekt, inte alls, livet är en skola och vi är alla nedlusade med mindre attraktiva attribut.
Nej, bara för att veta att den man har framför sig i vart fall har nått en viss "grundstandard" i frågan om mogenhet, självinsikt, ansvarstagande, livslusta, balans osv.
Jag vet, jag vet, jag vet!! Alla frågor.. Vem skulle sätta dessa kriterier? Vem skulle kolla och hur? Vad skulle vi göra med alla som inte klarar kraven osv?
Vad gör, är och tänker en vuxen?
Lika individuellt som himmelens fåglar men samtidigt, det finns liknande drag.
Tycker du inte? Själv väljer jag den enklaste vägen, här och nu, jag citerar en vis man:
Oriah Mountain Dreamer, indian och healer. Njut delar av "The invitation" på svenska.

"Det spelar ingen roll för mig var du bor eller hur mycket pengar du har.
Jag vill veta om du kan gå upp efter en natt med sorg och förtvivlan, uttröttad och förkrossad, och göra vad som behövs för att barnen skall få mat.
Det spelar ingen roll vem du känner eller hur du kom hit.
Jag vill veta om du kan stå mitt inne i elden tillsammans med mig och inte fly.
Det spelar ingen roll för mig var eller vad eller med vem du studerat.
Jag vill veta vad som stödjer dig inifrån, när allting annat faller ihop.

Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen tycker om det sällskap du har i de tomma ögonblicken."

Små vikter med armar eller min mini PT..

Selma och jag går en kurs tillsammans.. Jodå, du läste rätt. Jag går en kurs tillsammans med en 6 månaders baby eller nja, kanske snarare, hon är mitt kursverktyg!
En dag i veckan promenerar vi till ett yoga och pilates center och går en kurs i pilates. Jag har ju gått yoga kurser tidigare, gillat pilates när jag sett och hört talats om det, smygprovat lite övningar men nu var det alltså dags. Dags att kolla in det på riktigt!

Kursen är för mammor med barn som inte kan krya eller ta sig runt alltför mycket ännu.
De små liven integreras i vårt träning av den alltid lika milda Ingrid, som hela tiden har ett öga ute efter barnen väl och ve..Men ändå, de används som vikter!
De placeras på magar, mmm, helt perfekt!! Pröva och gör en situps med en 7 kilos vikt på magen.. Tror du att du har korsryggen i då? Japp!
Eller ställ dig i broställning med lillan tjoandes på magen och med en hand på henne.. Tror du det blir tyngre eller lättare?
Hur många curls dvs armböjningar för dina biceps orkar du göra med 7 kilo?? Jag har i vart fall aldrig valt den vikten på gymmet, snarare hälften men med Selma har jag inget val.
Hon vill med! Jag njuter!

Det ger en viss känsla att sänka sig ner i en armhävning och mötas av ett leende ansikte och en pip på magen.. Det ger oftast tre extra armhävningar, man sträcker sig när belöningen är en slaskpuss eller två fäktande armar som vill åt håret.
Ibland ligger hon förståss bredvid på filten och kollar in grannarna, leker med någon leksak eller stirrar förundrat och storögt på mammas sparkande, fäktande figur.
Men helst vill hon vara med, hela tiden och när träningen är över är hon trött i huvudet och jag är trött i kroppen.

Igår kikade jag försiktigt på grannen som jobbade hårt med lilla Iver, hon låg på golvet, höjde honom upp på raka armar och sänkte honom sedan ner emot bröstet, bara för att en fem sekunder senare höja den skrattande sonen emot skyn igen. Vid varje dip emot bröstet högg han tag i hennes tröja, drog den uppåt och kollade in brösten..
För varje dipp nedåt ökade han sugljuden och smackningarna tills det nådde sitt klimax genom att han höll kvar sin ena hand i tröjan, stoppande den andra uppfodrande i munnen och sög på den så det stänkte.. Tuttestopp!! Tuttestopp NU!! TANKA!
Hon skrattade, satte sig upp, ammade honom, han blev fort nöjd och så fortsatte de...

Det är mysigt att ha en personlig tränare! En som delar ut både den ena och det andra, som kräver tempo för annars blir det tråkigt och som villigt följer med i svängarna..
När jag gick hem tänkte jag igen på att se saker och ting som resurser.
Att se fördelarna, inte begränsningarna med olika tillstånd och faser i livet.
Vad har du i din närhet som du inte använder? Vilken sits kan du vända på?
Vad kan jobba för dig och inte emot? Ha en god dag!

Extra resurser!

Måndag morgon kl 06.10.. Jag känner mig knappt vid medvetande.
Tjejerna har varit vakna från och till båda två under hela natten, jag har vaknat varje gång, oftast två, ibland tre gånger per timme. Gårdagen var för intensiv för dem båda, mycket känslor, många frågor, nya möten.
Jag vill ställa in dagen, ställa in allt som väntar på mig, glida ner bredvid den mjuka, nattvarma lilla kroppen som just i detta nu sover djupt med en rytmisk magandning och somna om.
Det låter sig inte göra! Att ställa in alltså..

Om några timmar kommer fyra förväntansfulla damer samt fyra förväntasfulla småkillar på lunch. Köket ser ut som delar av Beirut, ingenting orkade vi igår kväll, besöket tar knäcken på mig mentalt. Granen, julgranen som också slängdes ut igår, har trots idog dammsugning vägrat att lämna huset helt. Barren ligger både här och där när solen slänger sina strålar över nejden och stuans golv..

Jag kryper på fötter, släpar mig till kaffemaskinen och medans kaffet rinner igenom börjar jag fylla diskmaskinen, matpacken, pajdegen, kaksmeten, frukosten, mailet till fröken, pussa "ha-en-god-dag" blöjbytet, gröten, egna frukosten, soporna, veden, brasan, tvättmaskinen, stryka nya duken, duka, vika tvätten, köra sista gången över golvet... PUH!
Tror du är med på galoppen..Så är lunchen här! Trevlig, galen av oljud, barnväsen och kräk, intensiv som aldrig det men ändå ger den energi. Att umgås ger energi..
Alla glada att få komma ut efter julen, att se barnen som växer, att umgås med någon vuxen annat än maken och släkten. Vips, den är slut!!

Då kommer andra andningen, barn hem från skolan, äta mellanmål, göra läxan, spela spelet, söva lilla, byta blöjan, äta bröstmjölk, söva om lillan, planlägga, svara på mailet, svara i telefonen, planera maten, handla, köra till aktiviteten, äta middag, elda spisen, hämta från aktiviteten, mera diskussioner...rull, rull, rull..
Mitt i allt detta, i den kalla bilen på väg i ena riktningen inser jag, jag är ju TRÖTT!
Har varit det hela dagen, i grunden, i botten.. Ändå, det går!! Det funkar! Jag har funkat!
Jag vet, varje dag får inte se ut så här men det finns resurser!

Precis som med lunchen.. Påringningar i sista minut, allt stängt i Norge på en Söndag så ingen möjlighet att fylla på finnes. Men frysen hade sina gåvor, kylen likaså, tillsammans med dessa och lite "Kajsa Varg metoder" dvs "man tager vad man haver". Tja, genom detta så funkade det.

Det finns alltid extra resurser, lite att ta av och det är intressant och nyttigt att ibland pressa dessa gränser! Göra något man har motstånd emot och se efter hur det löser sig..
Genomföra något man egentligen inte vågar, för erfarenheten...
Göra något helt nytt och bli förvånad! Blanda existerande resurser till en helt ny "mix" och njuta av sitt eget resultat! Man blir stolt, växer en meter minst och via detta får man också energi. Såklart, man måste fylla på då och då.. Annars finns det inget extra där när man behöver det. Men även det som "ligger där" har ett bäst-före-datum som det i kylen.
Minns det!!

Hyenornas dans!

Godmorgon Söndag, godmorgon läsare!
Har du precis vaknat eller är på ett uruselt humör, liksom jag, tja, då tror jag faktiskt du skall hoppa min blogg idag!
Den kommer inte att göra dig gladare, muntrare eller mera redo för dagen.
Jag är på ett sjujävla dåligt humör och jag vaknade sådan idag... Det är ovanligt!
Det mest ovanliga i det är att jag inte har lust att göra något åt det, det brukar jag ha men just idag vill jag inte.

Jag har överbrukat mina energier helt enkelt, gjort för lite för mig själv och för mycket omvärlden denna helg och nu betalar jag priset. Till detta kommer att jag vet att nu kommer ytterligare några dagar när jag måste ha gott om energi till andra, till projekt, utmaningar och möte. Jag har zipp! "Gå och tanka" säger den vise.. Mmm, jag skall!
Först dock, för en kort stund skall jag tillåta mig själv att vara arg. Jag förtjänar det.

Att märka det i tid borde inte vara några problem för när jag blir riktigt trött och är nära bristningsgränsen brukar jag börja signera mina mail med "maid".. Kan säkert se lite löjligt ut, jag menar, bokstäverna i och u ligger bredvid varandra på tangentbordet och det är lätt att halka. Men maid betyder ju faktiskt tjänsteflicka och det är nog som en sådan jag känner mig när jag skriver.. Jag kommer aldrig till det som är viktigt för mig!!

2010 verkar ha startat med buller och bång för många.. Mycket förändring, många kriser.
Igår spenderade jag mycket tid i telefon..Missade att skriva, missade att ta en lång dusch, missade det speciella jag ville se på dagen. I tillägg, irritation över att min äldsta barn inte tas om hand av den vuxne som har henne på sitt ansvar utan jag måste kliva in, igen, som alltid, rodda och styra upp. "Låt bli med det" säger du..
Nej, aldrig! Jag låter inte min dotter gå till sängs utan mat! För det var det det handlade om.. Något så banalt som att få mat.

"Säg tack, gumman" säger jag varje morgon till min dotter när hon går till skolan
"Komihåg att säga tack till C's mamma för att hon skjutsar er" Jag vet att hon säger tack.
I fredags skjutsade jag tjejerna, min dotter sa tack mamma för att du skjutsade oss idag. Resten av horden sa inget! De är bara barn..
Igår servade jag ett antal vuxna, trots att jag inte behövde, det var Lördag. Bara en sa tack..

Ibland hade det bara varit balsam för själen att få ett litet TACK..
Tack för att du läste mitt gnäll! Gå nu ut i Söndagen och njut. Gör något för din skull.

Vintertid.

Vintersnö..
Vintertid..Vinterkallt..Varma strumpor.. Kalla golv..Varma kaffet.. Kalla magen..Varma leendet..
Kalla handen..Sovstunden under täcken..Frosten i skägget..Frusna fåglar..Nakna ben..Ensamma tanken..Stora famnen..Röken upp..Snön ner..Månen stor..Vart är solen, Mor?

Mörkret här..Juleljusen bort..Natten lång.. Dagen kort..Tysta timma.. Djupa dimma..Vrålande smärta..Ljuva lättnad..Sega bil..Tysta mil.. Knarrande sko..Röda kinden..Torra läppen..Våta näsan..isrosor på väggen..lite ute..snabbt in..säg vad trycker i ditt sinn?

Kälken glider.. skidan slår..tjocka lager..mycket ull..alltings start..någons slut?..filma vännen..kittla nerven..leka tittut..värma maten..torka nosen..fylla hjärtat..go som gull..tröga tanke..rosa vante..mycket tjat..lite mat..vänta, vänta..skriva..läsa..aldrig någon känsla kväsa!

Ljuva vinter, sköna tid av reflektion - jag börjar få nog av dig!! Har i vart fall två månader till att fylla av din nåd. Herregud, hur skall det gå?

Nostalgi, eller?

Idag funderar jag över ett viss beteende igen, en liten del av ett beteende som vissa av mina släktingar och vänner uppvisar från tid till annan. Idag kände jag tydligt att jag inte ville dras med. Man kanske skulle kunna kalla det för missriktad nostalgi.. Eller något ditåt..

Det visar sig så att man aldrig är nöjd med, glad åt, närvarande i något när det FAKTISKT sker!
Just då, när det sker går man nämligen mest runt och funderar på allt som är dåligt med det som sker, är, händer osv. Detta uttrycks också gärna verbalt, syns i ansikten och kroppspråk vid det aktuella tillfället.
Men så, simsabalbim, kommer tiden och lägger sin "förlåtande" slöja, eller vad det nu är som sker, över alltsammans.

Samma människa, som när det skedde, vägrade ha roligt, deltaga eller se det ljusa med något..
Lyser nu upp, berättar med hetta och glöd om vad som skedde, hur bra det var, hur roligt de hade osv, osv.
Varje gång blir jag lite förvånad! Tänk om de hade visat denna attityd medans det pågick, hur kul hade inte de och vi som stod runt kunnat haft då! Är det dessa som alltid säger att det var bättre förr? Jag bara undrar...

Idag samtalade jag med en släkting, någon som år efter år kritiserat och rackat ner på en närstående person. Nu, när denna person har glidit långt bortom räckhåll, långt bortom hörhåll, förmodligen öronbedövad av all kritik så säger denna person:
"Ja, XXX var en underbar, fantastisk människa!"
Totalt bringad ur fattning ifrågasätter jag denna attityd, påpekar för vederbörande att han haft åsikter i många år som inte överensstämmer med detta och inte varit sen att uttrycka dem.
Förklaringen blir en klyscha, ja,ja, XXX var si eller så därför att.. BLÄÄÄÄÄÄ!

Jag måste, från min vrå av världen få eka ut såsom Alf Robertsson en gång sjöng i en av min moders favoritlåtar när jag var barn:
"Vill du inte ge mig blommor medans jag lever.. Kom då inte hit med dem när jag har dött!"
CARPE DIEM!! Fånga dagen.. var här! För Guds skull...

Tillåtelse att tala.

Vår lilla goding stormar emot sexmånaders strecket och alla dessa febertoppar, alla dessa energiändringar under jul och nyårshelgen har gjort att hon tar steg, på steg, på steg, snabbt!
Springa runt i gåstolen, dra i bordsdukar, julgranar och allt annat som sitter löst, flytta ting från en hand till den andra(om något kul dyker upp som man vill fånga), stoppa allt i munnen, känna och klämma t ex på mammas hår, ansikte, näsborrar och mun.

Likväl som en brinnande iver och en sjuklig nyfikenhet vad det gäller all form av mat och dryck. Hon bara skall ha!!!
Det senaste tillskottet är att prata, babbla, tjattra, låta i största allmänhet och på stort allvar..
"abumba" är ett av uttrycken just nu och igår började jag misstänka att det betyder tutte.
"mamaaaaamaaaaa" med oklar hint åt mitt håll när jag lämnar rummet har kommit likväl som när det "bränner till".
"paaaaaaaaappaaaaa" är den självklara andra varianten som uppkommer titt och tätt.

Med alla dessa förändringar kommer också en viss svårighet att gå ner i varv. Hjärnan verkar gå på hög tryck även i sömnen. Det rycker i fingrar, ibland ser hon ut som om hon spelar piano i sömnen, likväl som i lemmar och mage. Magen är en historia för sig nu när mycket ny mat står på tapeten. Plus att hon såklart skall snacka sig till sömns, varje gång..

Detta ledde till lite spänningar igår kväll då jag gärna ville använda kvällens ro till att komma ikapp med diverse arbetsuppgifter. Selma hade dock uppfattningen om att jag borde ligga hos henne. Arbetsro och lust var det enda som hasta ut ur mig och hemmet igår kväll.
Så jag gav upp. Lade mig bredvid henne, strök pannan, vysslade godnatt, placerade min hand på hennes mage och började heala. Sände varmt ljus genom hennes matsmältningssystem samtidigt som jag bad en bön till någon om att hjälpa mig!

Då stod han plötsligt där, hennes guide. Han tände ett ljus och dess kägla speglade hans ansikte medans han presenterade sig för mig, med namn och ursprung. Han uttryckte att han var glad att jag kallat på honom då det gav honom tillåtelsen att tala med mig.
Många saker utbyttes mellan oss, många bilder och en känsla av förståelse uppkom inom mig.
Vi är inte ensamma om att uppfostra våra barn. De är ju bara vårt lån från evigheten, en själ som valt att ha sin mest sårbara tid på jorden hos oss, just oss. Vilken ynnerst!

När han var färdig sade han:
"Se så, gå nu och gör dig färdig för natten! Även du behöver sova.. ty det blir en tidig morgon. Jag vaktar över henne så länge!" Behöver jag säga att jag somnade tacksam och med en god påminnelse om tillförsikt? Det finns alltid hjälp att få men man måste be om den, måste ge tillåtelse att tala!
När dagen började?? Tja, "abumba" väckte mig runt 3.30, ca 4.30 gav jag upp och satte på kaffet..sen "issade" (pussades) vi i soffan en stund!
Nu sover pratmakaren igen och min arbetsro kan infinna sig!
Inte bara Läkerol makes people talk!

Trettonhelgen som försvann..

Nu finns det en jätterisk! En jätte, fenomenalt stor risk att jag upprepar mig! För det som ligger och marinerar innanför pannbenet just nu, tja, det är någon som jag tänkt på från och till under alla mina år som egen företagare.. Så, kanske har jag redan skrivit om det, här eller någon annanstans och likt alla andra med skrivklåda ogillar jag att upprepa mig men so be it!
Jag måste!

Men först, anledningen till att det hela flöt upp denna gången..
Jag upptäckte att jag, när jag blev norsk, förlorade min Trettonhelg. Alla ni svenskar vet vad jag pratar om, den där extra lilla Söndagen, ibland mitt i veckan såsom i år, som ligger efter nyår. Så där lagom så att man hinner vila upp sig efter de första arbetsdagarna, får en extra sovmorgon eller kan ta ut semester så att man är ledig nästan en vecka extra.
Den lilla helgen finns inte i Norge, firas inte i Norge mao börjar livet, allvaret och vardagen redan på Måndag den 4, skolorna startar, arbetslivet drar igång från noll till hundra direkt.

Ge tillbaka min Trettonhelg tänker jag där jag sömndrucket inser att imorgon kommer att bli en tuff dag! En tuff dag att få alla som ställt om dygnet på benen i tid.. För att inte tala om mig själv, dvs att komma i säng i tid ikväll. Vet du egentligen varför vi/ni firar Trettonhelgen?
Jo, till minne av Jesu dop. Jag fick lov att kolla, måste ju veta om jag skall lägga fram till Stortinget att denna helg absolut måste införas i norsk kalender.

Egentligen var det inte det jag skulle skriva om alls.. Denna förlorade helg fick mig att inse att det nya året och dess vedermödor knackar på dörren, SNART dvs NU!
När jag såg detta förfasades jag snabbt över hur min "inkorg" såg ut dvs alla arbetsuppgifter som ligger och dräller.
Jag har massor, massor och åter massor i min inkorg som långsamt kryper framåt emot avgrunden i snigelfart. I änden står jag och hinner oftast med det som är superAKUT..
Det hinner jag men det är precis, precis på håret ibland..

Många älskar fulla inkorgar! Det måste man som egen företagare finns det tom de som säger..
Mmm, det ligger en sanning i det men vissa saker i inkorgen bara är för "kjedliga" dvs de är sådant som jag helst skulle bespara mig själv.
Jag vill ha inkorgen full av klienter, skrivande och skoj! Inte full av medicintillverkning, tekniska problem, bokföring och annat krafs.
"Gör en lista och bearbeta i prioritets ordning!" säger den organiserade.
"Leasa ut det tråkiga och koncentrera dig på det du är bra på!" säger den rike och listige.
"Gör det roligaste först, så får du mera energi till det tråkiga" säger den energismarte.

Bra råd allihop! Been there, done that.. tried them all!
Ändå återkommer problemet titt och tätt, för många uppdrag och att göra på listan, för få timmar på dygnet. Så är det bara, det är fakta och jag måste finna mitt sätt att hantera det, en gång för alla. Tror jag bör börja där.. Eller vad säger du? Hur gör du?

Precis som varje gång jag skriver om något dylikt får jag mail från snälla människor som säger:
"jag kan vänta, vill inte stressa dig!" Känner du igen dig? Tänkte du det när du läste min blogg? Om du gjorde det så vill jag bara säga, glöm det igen!
Jag gillar människor, jag gillar att höra ifrån dig, hjälpa dig! Det är allt det där andra jag måste hantera, finna en strategi för.. OK?

Njut din Trettonhelg, om du är svensk, om du har den.. Om du såsom jag måste bita tag i det nya året på allvar imorgon - lycka till därute!! Vi ses!

Sant eller falskt?

Såsom så många andra tillbringade jag nyårsdagen i frid och ro, mest drömmandes faktisk och då hittade jag denna text i en bok av Paolo Coehlo.
Lite sorgsen men tänkvärd.. Kopplad till drömmar men ändå till verkligheten.. Ledande men ändå helt öppen. Vad finner du att begrunda i den?

"En mås flög över en strand och fick syn på en mus. Den dök ner från himlen och frågade musen:
-Vart har du dina vingar?
Varje djur talar sitt eget språk, och därför förstod inte musen frågan. Den stirrade på djuret framför sig och på de märkliga sakerna som satt fast vid dess kropp.
Den där har säkert någon sjukdom tänkte musen.
Måsen märkte att musen stirrade på vingarna och tänkte: Stackars liten! Den har blivit attackerad av monster som gjorde den döv och som stal dess vingar.

Måsen tyckte synd om musen, lyfte upp den i näbben och tog med den på en flygtur högt i det blå. Det här kanske i alla fall stillar saknaden för ett tag, tänkte måsen medans de flög.
Sedan satte den försiktigt ner musen på marken.
Under några månader blev musen djupt nerstämd; den hade fått uppleva de stora höjderna och sett en vidsträckt och vacker värld.
Men så småningom började den alltmervänja sig vid att vara mus igen och till slut trodde den att det under den fått vara med om bara var en dröm!"

Skrock, pock och nyårsfeber.

"Nyårsdagen speglar hur resten av året blir så se till och gör något vettigt av den! Annars blir det ett ganska tufft år.." så sade min mormor varje nyårsafton och jag tänker på det fortfarande trots att det var länge sedan.
Jösses, inte konstigt att det går dåligt för världen, eller hur? Halva världen ligger ju halva dagen idag och försöker kurera baksmällan, både den fysiska och plånbokens. Resten av världen kollar på film, äter godis, pillar navelludd och undrar vad man skall ta sig för när det är så kallt ute och usch, så sent det blev igår. Har jag rätt, eller?

På ett annat plan förstår jag henne precis! På nyårsdagen är man full av sina reflektioner och nya intentioner, ett helt nytt år har ju kommit ur tvättmaskinen och inget vill man missa, allt kan man genomföra. SÅKLART, man skall göra något bra av nyårsdagen!
Jag har satt mina nyårslöften, det var länge sedan jag gjorde det! Började småvisualisera igår, började bygga bilden av det jag vill förändra så att rörelsen skall komma lättare.
En del av det kommer inte att vara klart när jag sitter här om ett år, det tar nämligen längre än så men då kommer jag att ha mer än en dröm. Något konkret kommer att finnas att ta på och det kommer att göra det lättare!

Norska Nordea har kommit på samma koncept, tror jag. Vi fick häromdagen erbjudandet från vår bank att det finns ett nytt sätt att spara på. Man kopplar upp sitt Visakort så att varje gång man drar det någonstans så går en mindre summa, bestämd av dig själv, in på ett sparkonto.
T ex en femma varje dång du drar kortet. För oss som nästan aldrig har kontanter utan handlar det mesta med kortet - hur mycket skulle det bli på ett år? Bara för kul!
Ungefär som att lägga en femma eller en tia i en burk varje gång man kommer från affären..
Vi skall prova och återkommer med resultatet. Lite i taget, man kommer liksom längre med lock än med pock.

Övergångar och förändringar i energierna brukar ju också åtföljas av tider av förkylning, feber osv, det vet vi ju alla. Selma producerade sin "nyårsfeber" igår eftermiddag/kväll och jag misstänker att hon behöver den för att komma in i nästa stadium.
Så, då vet ni hur vi kommer att börja vår nyårsdag.. Fulla av det nya året, visualiserandes, läsandes böcker, vaggandes febrigt och trött barn samt ätandes klippfisk med bacon!
Lugn och stilla.. Vore inte så dumt om året blev sånt heller!
Fast det vet jag ju verkligen är skrock!
Hursomhelst, ta hand om dig på årets första dag! Gott nytt 2010!