September revision.

"Opinions are like assholes, everyone has one but my own should be constantly and carefully examined at all times" Tin Minchin.

På Septembers sista dag ligger månen i sk void (tomrum, onåbar) och då jag mer och mer inser att jag är starkt påverkad av månens inverkningar (alltså inte fullmånen, utan astrologiskt) prövar jag att inte göra alltför mycket idag. Allt som sker idag skall ändå verifieras och kontrolleras senare.
Bättre då att ägna dagen åt studier, åt reflektion och samtal.

September har varit månaden då inte så mycket har hänt om man ser på min omgivning från ett världsligt perspektiv men inlärningen har varit fin.
Jag har tagit till mig ny kunskap, nytt fält och fått så otroligt mycket "food for thoughts" på det sättet.
Outsägligt spännande att likt Mr Minchins åsikt ovan, pröva och ompröva mina egna åsikter och kunskaper så länge jag lever. Livet är dynamiskt.

Denna månad har också handlat om att definiera mig själv utifrån min passion och vad jag önskar.
Hur lätt är det inte att kritisera, veta vad man inte tycker om, inte är enig med osv, svårare då att vända på steken och ändå är det just den "vända steken" som gör livet värt att leva.
Vill jag bli ihågkommen som "hon som inte gillade Söndags bilister" eller vill jag bli ihågkommen för hon som älskade spirituella samtal?  Lätt val!
Fokus i prio.

En tidig morgon såg jag ett norskt program som heter "Lykke skolen". En god vän hade medverkat som konsulterade fysiolog och jag ville kolla in resultatet.
Vår Tv har numera finessen som heter "vecko bibliotek", all TV som visas finns lagrad under veckan och du kan se om vad du vill, när du vill.
Så, mitt i natten såg jag denna episod och vid dess slut log jag brett, alla övningar i programmet var övningar jag själv har haft på mina kurser. Kvinnan som ledde programmet tog sig också tid att förklara varför just dessa övningar var utvalda, vilka vetenskapliga bevis som numera fanns för ditten och datten. Otroligt inspirerande och glädjande för mig.
En bekräftelse på det jag redan känt och en puff att våga gå vidare.
Trust your assshole, but do continue to examine it carefully!   Det skall finnas en balans i det!

Balans.. Ordet som kommer tillbaka i så många former.
På gymmet talas det mycket om "kvalitet på träningen", att träna bra, på god nivå för resultat men samtidigt, inte spendera för mycket tid på träning, inte slita och så vidare.
Ordet "övertränad" är på uppgång, symptomen definierade och kartlagda. Kinesen suckar tungt och viskar: Yin brist. Avsaknad av mål, otillräcklig näring(läs Light produkter), vardags stress, dålig sömn, ofokuserad träning baserad på press, press, press..
Vad skall till för en vändning? Är pendeln ute fullt ännu?

Mobiltelefonen blir mer och mer "skuldbelagd".
Ett norskt mobilföretag har nå reklam med en kvinna som i frågande ton säger:
"Att vara på lekparken med sina barn och ha pappaledigt är ett privilegium men du, du står väl inte och kollar jobb mail? Det är bra med telefon men lägg bort den emellanåt. Är du på lekparken så är du på lekparken.." Typ.  Nåt sånt. Ett mobilföretag.
Nej, jag skojar inte och det finns alternativ på denna. Balans.
Där vet jag redan, pendeln har slagit fullt och fler och fler VET vad man använder "flygplans läget" till.  Personen du söker har tyvärr slagit av telefonen eller är upptagen i annat möte - säger rösten här i Norge.  Bra det!

Jag avslutade September igår med att klippa lösa trådar.
Stor rensning i garderoben, tre plastpåsar till sopstationen, två papperspåsar modell gigant till klädinsamlingen. Ut med det gamla. Färdig.
Studenten har inte uppgraderat mycket de senaste åren, det gör inget, det kommer nya tider nu.
För mitt inre såg jag vad jag vill fylla på med och det kändes gott. Frigörelse av energi.

Bokhyllan åkte med i samma sväng. Det smärtar mer.  Att göra sig av med kassettböcker gjorde ont.
Många av dem har glatt mig många gånger men... kassett.. Jag har en kassettspelare kvar och den sjunger på sista versen, den är gigant stor, kan inte flyttas och sålunda kan jag bara lyssna i kök och här på kontoret. Det blir inte av. Kassetter blir gamla, nöts ut.
Vips, två frigjorda fyllor. Omplacering av andra böcker. Energi i flöde.

När jag tänker på det vet jag nu vad jag skall göra med dagen, åka till soptippen, såklart.
Dumpa allt det jag städade ut igår och lite annat.
Garaget är ju ändå överbelamrat med någon annans saker så då kan ju jag i vart fall slänga mitt.
Skapa spelrum, frihet och energi på gott manér, enligt mitt huvud och mitt eget asshole, sorry, åsikt.

Oktober - starkt lysande knackar på dörren.
Enligt Doreen Virtues förutsägelser för detta året, som hittills varit korrekta. är detta månaden av NYSTART. Att verkligen släppa taget om distraktionerna och gå efter det som är viktigt.
Det känns rätt och riktigt.

Ha en strålande sista Septemberdag med eller utan sol men LIVE WITH PASSION.
You are, as always, looked after so BLESSED BE!

Delad verktygslåda, dubbel glädje.

Hela min ungdomstid klagade vi över att livet inte har någon instruktionsbok,
ingen manual du kan leva efter. Det har jag berättat förr, här och på andra platser, men det är en tanke som ofta kommer tillbaka i mig.
Igår väste någon i min närhet en otrevlig kommentar om sin döda mor, en kommentar som baserade sig på "Ja,ja, hon var ju en bondes dotter så vad kan man förvänta sig?"
Just i detta fallet blev jag inte förvånad, negativiteten ligger som en slöja runt personen men ändock, kan man döma så hårt?
Själv spenderade jag också min barndom med människor som "bara försökte att få till sin egen värld", inte särskilt intresserade av de djupare dykningarna i psyket, de ville bara "få till det", livspusslet.
Bönder och kroppsarbetare var de dessutom och stolta över det. liksom jag är, jag lärde mig mycket av det livet.

En annan utväg för mig kunde ha varit att säga att allt skulle ha varit annorlunda om jag fått växa upp med min mor, om hon hade varit med, styrt mig, väglett mig, upplyst mig.
Den gubben går INTE! Min mor kunde ha gjort vägen enklare genom att ge upplysningar, genom att berätta enkla saker för mig, tipsat mig men så mycket mer hade det knappast blivit.
Hon hade sin resa, jag har min och mitt intresse för "de inre trädgårdarna" är enormt i jämförelse.  

Med detta sagt, medger jag att jag framför min äldsta dotter jag lagt min palett av verktyg, min verktygslåda. Tanken är kristallklart - varför skall hon lägga pengar på en egen skiftnyckel på Biltema när jag har en hon kan låna, få eller kopiera och göra till sin egen?
Många är de gångerna jag har förklarat att vägarna till lycka, balans är många, att jag bara ger henne mitt axplock och att hon skall pröva sig fram, finna det som är hennes eget.
Tacksamt ser jag att hon följer det rådet! Hon blandar och ger, testar, vrakar och förkastar, prövar igen, systematiserar.
I detta är vi sällan eniga. Mina favoriter är inte hennes, hon hittar nya vinklar på de verktyg jag känner sämst och utveckling sker hos båda. Magi.

Mitt i allt ringer en vän. En vuxen vän.
Hon har problem med sina (lika vuxna) föräldrar, deras sätt att hantera livet och hon har bestämt sig för att hon har rätt att ställa krav, att hon har rätt att "få som hon vill" oavsett sina föräldrars önskan.
Nu ringer hon mest för att hon vill ha min välsignelse. Hon vill höra att hon gör rätt, att hennes smärta är berättigad, att hennes krav är rimliga.
Lång är den stunden jag tuggar på tänderna och kindernas insida. Hennes smärta skär genom kroppen på mig MEN jag känner att detta kan jag inte "tysta ner", inte hålla med om ty jag är inte enig.
Vi tar diskussionen. Till slut ser hon min poäng, hon inser att man kan ha en önskan om vad ens föräldrar skall göra i vissa situationer men man kan inte "hota" sig till deras "lydnad". Likväl som hon inser att hennes smärta måste hanteras av henne.  Tungt samtal men en bra början på något nytt.

Vid middagen frågar dottern om vem som ringde.
Jag säger inte vem, jag plockar bort detaljerna men jag beskriver scenariot i korta drag.
Dottern ser ner i tallriken, skakar på axlarna och viskar:
"Äsch, mamma, hon har så ont, hon känner sig så sviken men det hon gör emot sina föräldrar är inte rätt. Man kan uttrycka sin önskan, man kan förklara men man kan inte kräva."  Förklaringen av vad hon ser kommer vidare och vidare i den tonarten.

Så kommer en utläggning om vad man ev skulle kunna göra för att lossa på smärtan.

När tårarna rinner till tar jag tallriken och går ut i köket.
Jag är otroligt stolt över hennes tänk, hennes sätt att kunna vara empatisk och samtidigt hålla huvudet klart. De kognitiva verktygen som jag själv inte helt kommit till tals med förrän de senaste åren på allvar, de tilltalar henne och funkar i hennes händer.
Det sker mycket i livet men jag känner mig glad och trygg i att jag gör mitt allra bästa för att skicka ut en ung dam i världen med bästa möjliga egna verktygslåda.
Jag glädjer mig att resa vidare och se vad hon tar sig till härnäst, äventyret väntar runt hörnet.

Njut Fredagen. Fånga dagen.
Live with passion, and as always, Blessed Be!

 

En pilgrimsväg med huldror, kungar och annat löst folk

I morse stod det klart - detta var dagen.
Bara plus sex grader på morgonen men en kraftfull September sol sträckte sig upp bakom Kolsås toppen, vind från nord, klar som kristall. En perfekt kombo för långpromenad och utforskning.
Mina muskler var fulla av syra från träningen  igår kväll, en viss trötthet i kroppen men tecknen på att detta var värt att försöka var ännu flera.

Jag har de senaste åren satt mig i sinnet att kartlägga mina närliggande fantastiska naturresurser i form av stigar, skogar, sjöar, åar, fjäll, berg, skidspår, löpspår och kanske framförallt, hur den ena delen av min "marka" som det kallas här hör ihop med den andra.
Allt detta för mitt eget höga nöjes skull, min njutning.
Nu hade dagen kommit för "Krokskogen del 1" dvs jag hade bestämt mig för att börja utforska just den skogen från mitt håll och sedan, om möjligt köra de timmar det tar till den andra delen av skogen och gå rakt igenom. Men det är alltså en senare och mycket längre expedition som jag ber att få återkomma till.

Tur kamrat införskaffades, nåja, han finns i huset och är den enda som är lika ivrig varje gång.
Norsk ull påkläddes (ull er gull), vindbyxor, stor mjuk scarf och handskar.
Vintern är på väg (snö i Bodø, Tromsø och Kiruna inatt, om du missat nyheterna. ;-)
Övervägde vatten, proviant men bestämde mig för att "vatten finns i bäcken och mat har jag precis käkat", jo,jo, jag vet. Det bor en optimist ibland och varje tur innebär någon form av felkalkylering men det tillhör branschen och man lär så länge man lever.

Pilgrimsleder finns på många ställen i världen och Norge är inget undantag. Nidaros (nuvarande Trondheim)var en av de största målen med graven till Olav den Helige som huvudattraktion. Men i Norge har vi också haft Røldal, Filefjell, Vatnås kapell, Løvøya kapell, Selje kloster och slutligen Bøsnøs kirke (här helt nära oss i Ringerike).
Den vägen som jag valde att gå på idag leder genom Krokskogen till Sundvollen och så vidare till Bøsnøs kirke där Olav den Helige enligt historien växte upp.
Denna väg finns beskriven så tidigt som 1594 av biskop Jens Nilssøn och här är många krokar, källor och stenar nämnda vid namn och har lång historia.

Sagt och gjort, bilen parkerades vid Jonserud golfbana och gård.
"Tänk att man måste göra golfbanor överallt" tänkte jag men uppskattade att banorna var nästan tomma.
Så insåg jag också, skall man upp på en ås måste man, just det, klättra, klättra och klättra lite till.
"Tjohoo, skogen!" sa min tur kamrat till vänster på bilden och tog sig an första backen, så nästa, så nästa.. Såååå.. Vid femte ordentliga, oöverstigliga uppförsbacken stirrade han länge på mig med frågan hängande i luften:
"Hissen? Vart är hissen?"
"Ledsen kamrat, ingen hiss!"  Vi strävade vidare.

 Kallt i skuggan, extremt varmt där solen fick ligga på fullt.
Jag njöt av stenformationerna som visade vart man på slutet 1700-talet och början av 1800 valde att förstärka denna väg och ge den tillnamnet "Den Bergenske Kongevei". 

Jag hade också, i enlighet med läran till den ljuva Esther Hicks (The Abrahams), lovat att lovprisa allt jag såg på turen och jösses, gissa om det fanns saker att lovprisa.
Vackra, mogna nypon lyste emot mig i en brunaktig skog och fick mig att undra om det legat hus där.
Klöverblommorna lyste i vägrenen som om sommaren fortsatt var här, likaså midsommarblomstren.
Björkarna börjar vackert gulna, lönnen är redan på väg emot en djup orange på sina ställen och jag tillät mig att ta på stenarna, smeka den vackra höstmossan, lovprisa de fantastiska Equisetum (Åkerfräken) plantorna som växte vid våtmarkerna. Ett barn på tur.

Så fångade mitt öga något, långt framme.. Denna skönhet. Hon lyste på avstånd och jag kunde inte låta bli att snudd på halvspringa till henne. Kopplet släppte jag till Lukes

förvåning.
En sekund trodde jag att jag funnit någon form av vild orkidé, ja, sorry men upphetsningen hjälpte säkert till. Vid inspektion av bladen insåg dock homeopaten i mig att jag måste funnit någon form av ärtväxt.
Spelade egentligen ingen roll!
Jag har inte sett denna skönhet ofta, om ens någon gång, så jag krälade en stund vid vägkanten och prövade ta bästa möjliga foto samt njuta i fulla drag.
När jag var tillbaka i verkligheten insåg jag att jag hade en hund att finna men tacknämlig nog var han inte alltför långt borta.

Hemma några timmar senare identifierade jag skönheten som en Skogsvikke (på norska), en Vicia Sylvatica (på latin) och, FEM poäng till mig, en medlem ur familjen Ärtväxter. Score!
Vacker är hon, alla dagar i veckan, jag kommer att hålla utkik efter henne igen.

En av dagens felkalkyleringar var att det finns vatten i bäckarna.
Uppe på åsen är det relativt torrt trots den senaste tidens regn, det har varit en torr sommar och bäckarna har inte fyllt på sig ännu.
Detta till trots letade både hund och jag efter någon drickbart då stigningen och timmarna tagit sin tull och jag kliade lite på ullen, marigt detta, att klä sig efter väder.
Längs denna fantastiska väg har duktiga, ambitiösa och intresserade människor skrivit tavlor med spännande historier om Olav den Heliges "framfart", om källor som finns att se (dit kom jag dock inte idag) men också historier som påminner om de jag hört i Dalarna som barn.
Tankarna och fantasierna fick vandra. Tänk att vissa historier är så lika, avstånd till trots.
Bär det kanske någon sanning? Tyckte jag mig inte se Skogsfrun kikande på mig bak granens stam?
Eller Huldran som hon heter i denna skogen.. Hon, den vackra kvinnan, underskön på framsidan, ihålig på baksidan med en svans att dölja.
Jag sa inget till hunden, han är seriöst mörkrädd och jag ville inte skrämma honom. (lagom galen är jag också!)

Vattnet fann vi till slut, om än i minsta laget, för en människa.
Det jag kallar "instinkt", att inte trampa runt i det man skall dricka utan dricka "uppströms" dvs dricka det vatten som rinner till och låta det förorenade vatten man står i rinna bort mellan benen.
Tja, av den instinkten visade min kamrat - NADA!
Ingenting. "Mor" fick hoppa i och visa hur en slipsten skall dras men då var han en läraktig elev och nästa gång fattade han galoppen.
Vederkvickta av härligt kallt vatten, silat genom åsen fortsatte vi vår vandring längs den anrika leden.

Mycket av det kol som använts vid Bærums verk har kolats här upp i skogen och spåren finns för den som söker.
Hårt arbetande människor... Hade de tid att fundera över livet såsom jag fått möjlighet att göra idag?
Klarade de att se skönheten omkring sig? Eller var allt de såg "mera arbete, mera slit"? Jag hoppas inte det.
Jag hoppas att de sagor och sägner jag älskar så mycket kom ur dessa
hjärtan, ur dessa människor själar, inspirerad av en sagolik miljö.

Vi vandrade, vi lovprisade, vi "slog lite dank" (mera Dala inspirerat..), vi fann Amtsbrua som jag faktiskt valde att att inte ta kort på. Det får bli en annan gång.
Istället tog jag bild på den lilla sjön som ligger där, satt länge på en sten och tog in färgerna medan Luke letade efter matbitar runt den eldstad som fanns precis bakom mig.
Smaken är som baken, delad, och idag prioriterade vi olika, hund och människa.

Vi tog oss hemåt.. I samma tempo som dit.
Mina muskler ville äntligen vara med igen nu när all syra var tömd och "prinsessemodus" infann sig.
Lukes blickar upp på mig blev fler och fler men jag kunde lugna honom, snart nere igen nu.
På vägen hem funderade jag på att denna väg, i vart fall vägen, är tillräckligt hårt trampade för att klara mina landsvägsdäck på landsvägscykeln. Jag gapskrattade åt en skylt som varnade skidåkare på att stå på för mycket i nerförsbacken då man "får trafik emot sig", som skylten så fint kallade det.
För mitt inre, denna varma Septemberdag, såg jag sniglade, saxande skidåkare bli nermejade av fartdårar från andra hållet.  Man har inte roligare än man gör sig och fantasin är det inget fel på.

En dag av passion.
En dag med ett lekfullt hjärta..
En dag då jag genomför ännu en plan och är stolt över mig.
En dag då jag fyllt på med upplevelser till senare (när det nu är)
LIVE with PASSION  & as always, BLESSED BE!

Mänsklig Läkerol

Ibland svider sanningen..
Att man vill göra något, tänker på ett speciellt sätt och så vips, någon vänder allt på huvudet och med viftande att ett trollspö så är allt på rätt köl igen.
Lätt modlös har varit ledorden den senaste veckan och jag har tänkt och känt att det kan få vara okej, vila har behövts efter tunga arbetspass på Posten och många träningsalternativ.
Jag har städat, fixat, planerat men inte direkt "nått några höjder". Många frågor men kanske fel frågor?

Då möter jag mannen som har tusen järn i elden.
Han jobbar heltid, han kör några "ideella projekt" på sin fritid där han använder sina kunskaper som reklammakare till att marknadsför det/de som inte själva har råd.
Två barn och en hustru, som han ger mycket tid och närvaro. Barnboksförfattare med en stjärna som lyser klarare och klarare och förlaget rycker i honom för att få nästa bok ur hans aldrig-sinande-aktiva hjärna.
Tränar gör han också, lagom och effektivt, som allt annat han företar sig.
Vilka uppoffringar han gör? Tja, han skalar hårt i social event, väljer tom vem han har lust att umgås med och han sover mindre än de flesta.
"Då är ju folk vakna i USA. Det är perfekt för samarbeten då dessutom är det tyst hemma!"

Passionerad är det enda ord jag kan sätta på honom.
Passionerad och med hjärtat i handen tillåter han sig att känna in och han följer varje vink, bra och dålig, liten och stor och det har gett honom tydlighet och "edge".

Det behövs inte stort förrän jag känner och ser i mig själv vart knutarna ligger...
Obalansen.  Jag använder FÖR mycket energi på den fysiska kroppen i detta nu för det är lätt.
Det är lätt att göra, lätt att planera och ser resultat av, lätt att fly till när jag inte orkar tänka.
Min träning kan göras oändligt mycket mera effektiv och på så sätt frigörs tid till andra delar, viktiga delar av mitt liv i övrigt. Kroppen skall underhållas och tas vara på men den är förgänglig.
The soul is forever!

I min andra ringhörna är det stilla, spindelväven växer för att jag har tillåtit den att göra det.
Jag? Jag som också mår bäst när det kokar över på minst sex plattor samtidigt, när jag får löpa mellan projekten och släcka bränder och såklart, utveckla det som är i grytorna.
"Man kan bli utbränd och depp av att vara underaktiv också, du vet det va?"
Om jag vet! Stagnerad energi.
Energin måste röra sig och i mig, röra sig rätt friskt. Får den det, detta sitt fulla utlopp, ja, då kan jag vila sen. Vila med blicken på stjärnorna, ut över havet eller varför inte på TV's sena film och känna tillfredsställelse och lugn inombords.

Jag är människa, jag glömmer, jag gör misstag och det är naturligt.
Fast lite förvånad blir jag när jag i min förvirring "bludrar" bort de mest fundamentala korten, det viktigast i livet. Skönt att det då är nära till påminnelsen.

Idag har jag snusat på passion igen, min passion, det jag gillar bäst.
Testat några vägar utan att veta vart de leder, utan att kunna förutse resultatet och det känns befriande.
Har mycket mera energi än när jag startade och jag skapar möten och det är "livsluften" för mig.
Jag är en "en mänsklig Läkerol", jag får till möten med människor och jag får dem till att prata om det som ligger dem närmast om hjärtat. DET, det är något jag är stolt över och något jag aldrig någonsin vill vara utan.

Summan av kardemumman denna helg blev - ibland är det gott att vända invanda tankar på huvudet, ifrågasätta, gräva och AKTIVT ändra.
Jag önskar dig en KNALLSTART på den kommande veckan.
Make it count!
Live with passion & Blessed be!

Men herrejävlar, vänd på steken!

Över 700 000 svenskar röstade på Herr Åkesson och hans parti igår.
Idag är resten av Sverige upptagna med att ladda ner web stickers där det står "hur mycket de hatar honom", hur fel han har och hur många som inte röstade på honom.
Säkert jättebra! Alltid bra att inte i tystnad tiga MEN ÄNDÅ, faktum kvarstår över 13% finner något här som uttrycker deras åsikt.  Eller i vart fall så tror de det!

Någon som känner sig som en "underdog" kommer aldrig att stötta någon som har privilegier i hans/hennes ögon. Denna någon kommer att stötta en annan "underdog" även om de är långtifrån varandra på många sätt. Det ligger i sakens natur.

Tacka Expressen m fl som hjälpt Åkesson fram till en närmast gratis valkampanj i många delar av Sverige där jobben är få, traditionerna starka och åsikterna färgas av missnöje och avsaknad av debatt.  Ingen som sett detta utifrån är förvånad.

Själv kommer jag från Dalarna, traditionalisternas högborg, där röstades det (om jag skall tro en del siffror jag sett, dock ej helt kontrollerat) vitt och brett på Jimmie Åkesson. Missnöje.
Inget jobb. Rädsla för det okända. Maktlöshet. Stockholms förakt. Lillebror syndrom.

Sätter man nu Sveriges tredje största parti (tror det eller ej) utanför maktens salar skapar man bara mera "underdog syndrom", mera tyck-synd-om mig mentalitet och ändå högre siffror till nästa val.
Ge Åkesson ansvar, någonstans!
Ge honom ansvar för Sveriges vägnät och dess renovering. Eller ge honom ansvar för skogsbruket och vargnäringen. Ett jobb där han måste visa "sin färg", sitt partis färg och där de måste definiera sig själva efter politik.
Låt honom visa att han faktiskt är sitt smeknamn, Jimmie "jag-vet-inte" Åkesson, gör honom till en Stockholms "pamp" i salongerna med det andra och KRÄV svar, KRÄV ansvar.

Han har en åsikt som han påstår att han "står för", fint, då har han samma värde som alla oss andra så upp till debatt.
Löfven har hanterat både röjsåg och svets i sina dagar, gjort sin militärtjänst vid F4 plus att han, enligt ryktet, är en jävel på att förhandla. Så, vad är problemet?
Vill man bli av med ogräset måste man rycka upp det med rötterna.
Att stå och jiddra om att det inte "borde vara där", DET hjälper ingen!

Vi kan INTE rakryggat säga att alla har lika värde, alla får ha en åsikt, vi gillar olika och alla andra klyschor och sen i nästa andetag säga "men det gäller inte Sverige demokraterna".
Vad i hela h..vete är det för ett resonemang?
De, och nu är de många, uttrycker något som vi helst inte vill se på, något vi uppfattar som "mörkt, ondskefullt och annorlunda". Skall vi då titta bort?
"De" är inte värre än monstret i garderoben!  Jaga ut dem, diskutera med det, påpeka det orimliga i deras resonemang, utbilda dem.
Gör som alla andra morsor "man kommer längre med lock än med pock!" 

Själv har jag tagit lätt på deras sk parti hittills men vinden vänder.
Dynamiken i världen kräver att vi som människosläktet kommer vidare nu. Både vad det gäller religion och politik - dags att ta ett krafttag.
Man kan inte skapa ljus genom att fokusera på mörkret men det kan heller inte finnas ljus utan mörker. Vi fokuserar på ljuset men utan rädsla för mörkret.
Mörkret är inte större idag än igår, det kräver bara mera insats och en klar plan.

Ha en strålande början på veckan där ute.
Live with passion & as always, blessed be!

Tidig gryning.

Månen följde mig på min kvällspromenad, dök upp bakom de sista slöjorna av regn och blev min kamrat på färden. 
Stor, gyllene, en måne i fiskarnas tecken. 
Jag känner ofta av den, följer dess rytm men "plågas" inte av den, bara andas med den, i den. 

Dagen igår, dagen idag har varit full av känslor och inte heller det är märkligt när vattnets tecken står och trycker på i farstun. 
Jag kände akut på smärtan i livets skörhet igår, påverkad, tacksam.
Lyckan i att få gå hem och krama sina barn, att kunna det, att bli tilldelad den nåden.

Nästan hela dagen har jag varit utomhus. 
Duschats av ett våldsamt regn, länge och samtidigt, det var inte kallt. Där är vi inte ännu. 
Så en varm sol, en nästan övermäktigt varm sol, gassande.
Hösten är här, kampen mellan elementen, färgerna, ljuset, förändringen. 

Jag känner behovet av att "boa" in mig, tända de där ljuset, analysera, och fullföra min plan.
Fullt på mitt nattduksbord, fullt av böcker som väntar på mig, lockar och viskar.. Ord. 
Orden väcker mig om natten såsom nu då dagen inte räcker till. 

Sätta saker på kartan, fundera över deras placering. 
Vara lite snäll och mjuk emot mig själv, låta mig vaggas. 
Att känna sin styrka genom att tillåta skörheten ibland, låta någon annan vara eldvakt medan jag lyssnar till trädens dans med vinden, medan jag vilar min trötta arm, medan jag ler emot månen. 
Kärlek och tacksamhet, hand i hand över ängen, emot nya äventyr. 
Låt natten omsluta dem, Låt dagen ge dem riktning. 

Namaste.