Inkorgen.

Har nu bloggat så länge att jag inte längre minns alla inlägg.
Så när jag numera får idéer så kan jag inte låta bli att undra - har jag skrivit om detta förrut?
Eller har jag bara tänkt..? För tänker gör jag, ofta, mycket, ibland mest hela tiden.
Med risk för en favorit i repris...

Ännu en helg i Dalarna är avklarad, en lång helg som inkluderar en vardag.
Det är nästan ett måste när det nu finns så många ställen som bara är öppna på vardagar.
I min hjärna staplas alla måsten, alla komihåg och jag försöker förtvivlat göra någon form av prioritetsordning på grejorna.
Helgen ordnade "pappas bil", den som havererade ni minns, den gick nu för en spottstyver som reservdelsbil. Frysboxarna - hämtades av två älgjagande, köttätande masar med flås i blick.
Elprylarna, som inte passar i containern förpassades till de sälla jaktmarkerna på lokala soptippen likväl som det miljöfarliga avfallet.
Min hjärna betar av, säger check och rusar vidare till nästa punkt på dagordningen..

Framåt Måndagen börjar det slå "tilt" med jämna mellanrum.
Hjärnan vill inte längre vara i de "gamla energierna", jag blir trött, stressad och irriterad.
Likt en något föråldrad Alfons Åberg springer jag runt bland resterna och säger:
"Jag skall bara, jag skall bara, jag skall bara..."
Framför mig ser jag bara allt det som inte blev gjort denna helgen, allt som skall ligga kvar i inkorgen till nästa gång.. Allt jag inte orkar tänka på just nu.

Hemresa - lång och energitransformerande..
Hjärnan byter spår! Börjar fundera över kylskåpets innehåll - finns det grejor till matpakken imorgon? Klarinettövningen, boken, instrumentet, hur skall det gå?
Utflykten, Onsdag, vart är flytvästen? Ringa Merete- kan det funka? Har jag lagt ur cykelnyckeln?
Vardagsting, vanliga ting, mina "mitt i livet ting".. Känns bättre tills jag inser att hjärnan långsamt börjar blanda det gamla i sin nya sits med det nya.

Fäbodstugan som numera är vår.. En brunn som måste rensas, byggas om, gjutas, höjas över marken. Kostnad? Vilka känner jag som gör detta i min barndomsstad?
När är bästa tiden? När behöver vi vattnet? Vem har en liten grävare att gräva ner pelslangen med? Kunskap - jag behöver mera kunskap om detta!

Någonstans här inser jag att min INKORG blir aldrig tom!
Den bara fylls på och fylls på och fylls på.. Att leva livet är att ha en full inkorg men också att försöka beta av delar av den!
Pappa satt med en full inkorg i många år, ville inte, orkade inte röra.
Andra jag känner har bränt ut sig på att försöka tömma den, försöka få till en semester med en tom inkorg.
Jag kommer till att bli tvungen att lära mig att göra både och.. Att ha lite semester, några mikropauser, några fria helger TROTS att inkorgen är full!
Hur skall jag annars kunna njuta frukterna av det jag ändå gjort??
Helgen har fyllt på inkorgen igen.. Dags att ta tag i dagen.
Å, du.. Känner du någon takläggare i Dalarna med omnejd? Ge honom mitt nummer!

Vinddrag från en annan tid.

En gammal kollega tillika uppdragsgivare är i stan..
Ett vinddrag från en annan tid, andra platser snurrar förbi, andra människor, andra situationer.
Under vårt samtal slås jag av hur annorlunda jag känner mig och han påpekar att han vet att han kommer och rör om i mitt arbetshuvud när jag är som mest i "omröring" ändå.
Vi samtalar om sorgen, om den tid det tar att sörja, hur det går upp och ner men också om hur det påverkar identiteten. Han förstår, han vet..
Han som valde att komma "ut ur garderoben" för ett antal år sedan och därmed vända allt på ända. Vi jämför krigsblesyrer, vi jämför sår..

Plötsligt säger han:
"Jag har en sk identitetshandling i min ficka, ett "passport", något som skall tala om vem jag är och öppna dörrar.. Är det jag? Det som står där?"
Vi tar oss därifrån till att diskutera vad "jag" verkligen är.. Vad som borde stå där..
Hur skiljer vi oss från varandra?
Tycker du att vi blev djupa snabbt? Jo, men det ligger i sakens natur.
Detta är vad vi båda jobbar med, vad som skiljer människor åt och vad som förenar.

Vad svarar du på en sådan fråga? Hur skulle du identifiera dina nära och kära?
Tänk på flickan Madeleine som försvann för några år sedan, hon hade ett rent fysiskt märke i ögat som var unikt.. Vi har alla sådana märken.
Vi har alla egenskaper, uttryck, inre kvaliteer som också är unika. Ett fingeravtryck i tiden.
Vilket är mitt? Vilket är ditt?

Jobbet - är en del av oss men ack så förgängligt. Lätt fånget, lätt förgånget..
Föräldrar, barn - är en del men också ett lån från tiden, vårt att förvalta men inte vårt.
Partners - kan välja att "byta ut oss", kan bli utbytta. Ett lån på sitt sätt.
Hemmet - kan variera, kan vara i stort och smått..Liksom de flesta andra materiella prylar.
Så vad är kvar?? Vad är jag när jag skalats likt en apelsin, klyfta för klyfta..

"Det är det jag vill anställa, den personen jag vill träffa" säger han och jag hör att han ler.
"Om jag inte längre vet vem hon är då?" replikerar jag.
"Gör inget!" svarar han fortsatt leende "Jag kan uppfatta henne varsomhelst, hon är nämligen ett i sitt slag, helt unik!"
Så är det för oss alla! Gäller bara att hitta någon som ser det och kan sätta ord på det..

Vardagsmirakler.

Igår bestämde väninnan och jag tidigt på dagen -
detta är en skitdag!
Vi hade både vaknat på fel sida, dagen hade fått en ohjälpligt felaktig start och att räta upp den kändes som att lyfta ett ton.
Ja,ja,ja, jag vet. Positivt tänkande, vända trenden, inte acceptera hjärnans negativa vindlingar..
Been there, done that! Ändå funkar det inte alltid.

En kortlek, en lek med ord på en internet sida gav mig förslaget att leta efter
- vardagsmirakler. Små ting som kan pigga upp, små ting att vara tacksam för..
Det kan jag! Så jag besökte genast min musa i sammanhanget - lilla Selma.
Ingen kan uppskatta världens mirakler såsom hon med sina nyfikna ögon och små utrop:
"Se, seee, se!" Det lilla pekfingret ivrigt viftande i luften, munnen vidöppen och ögonen stora som blåa kaffetallrikar.

Vi tog en promenad för att utföra ett ärende (jippy jag tog mig ut genom dörren).
Stannade vid ett övergångsställe, tryckte på knappen och då, då skedde det, lillfingret for ut, huvudet vändes och i pekriktningen - en skogsmus med ett jättenypon i gapet.
Selma glatt tjoandes "Se, seee, seeee..", damen presterar ett "IIIIiii" och skyndar över gatan medans musen i vild panik rusar in bland buskarna.
Kvar är en förvånad, nöjd Selma och en uppfriskad mamma. Sicken sötnos!
Tänk att de orkar fightas här i stan. Sekunden därefter utbrister Selma nöjt i sitt:
"BÄÄÄÄ!" Artbestämningen klar! Vi har just sett ett får..

Minuterna efter sitter vi i väntrummet..Nappen åker ut, orden flödar och hon riktar dem emot en helt okänd man, som först generat ser sig om och sedan faller till ro med samtalet.
Han inflikar ett och annat "Jaja, säger du det.." "Ojdå.." och diverse andra tillägg.
Den oroligt mörkröda färgen av det antagligen ganska höga blodtrycket försvinner i den takt som han låter sig hänföras av samtalet, uppmärksamheten.
Selma är nöjd! Bra samtalspartner.

Nytt rum, nya människor.. Hålet i mammas arm, det mörkröda som sipprar ut.
Nytt pekfinger, nya stora ögon, "seee, se!"
Visst är det fascinerande, Selma, tänk att mamma är fylld av detta. Du med!
Försiktiga fingrar pillar på plåstret, rynkan mellan ögonen synar mig och jag ser att min dotter förstår konceptet "göra illa". Det är nämligen det hon frågar nu med sina spelande ögon - gör det ont, mamma?
När hon möts av ett leende är intresset för plåstret borta, been there, done that..'
Tänk om jag kunde släppa så fort!

"SEEE, se.. BRRRUUUMMM!" Hela den STORA parkeringsplatsen igenom, VARJE bil, varje färg, varje modell är ett mirakel.
Kanske är hon ordentligt "släkt" med sin pappa trots allt, varje brrruuum, ett mirakel!
Jag ser också på bilarna, jag har lovat och jag lägger märke till märken, färger, folk som sitter i, trasiga bilar, avsaknad av biljetter och allt annat.. Jag SER parkeringsplatsen, tack vare Selma, jag inte bara passerar den.

Sen orkar hon inte mer, den lilla upptäckaren, utan mitt i ett brrruuuumm somnar hon nöjt, lutar sig tillbaka, stänger de blå.. och antagligen bearbetar.
Jag vandrar genom den våta skogen och försöker behålla mitt "seende".
Det är fortfarande en mindre bra dag MEN jag har lyft mina energier ett snäpp.
Bara att fortsätta.. Ha en god "mindful" dag!

Igår jag drömde..

"Jag börjar faktiskt bli nyfiken på vad som kommer efteråt.."
Så sa han, min far, veckan innan han blev riktigt dålig men då cancern hade tagit en "rejäl tugga" av hans livsvilja.
Jag påminde honom om alla de gånger han berättat för mig om känslan av"att det finns något mer" - var det bara en känsla? Hade han inte orkat fundera mer på det?

Själv tvekar jag inte! Vi överlever döden, så är det ju.
Men kan man besöka denna andra plats medans man sover?
Hur många "våningar har den", den platsen?
"Mamma, var det Törnrosdalen eller Körsbärsdalen som kom först i Nangijala?"
Familjens lilla funderarhuvud är ingång..
Nangijala? Nangilima?
En plats där man kan få uppleva allt tom ilskna drakar och diktatorer,
en annan plats där bara vackra upplevelser får plats, en plats att vila på.
Vart hamnar man först? Hur vet man vart någon är?

Själv har jag en gång i en dröm mött en plats som jag kallat "hemma",
en dröm så stark att jag grät av "hemlängtan" i många dagar efteråt.
Kalla det galenskap, kalla det resa, kalla det vad du vill.. Jag vet vad jag kände.
Jag vet att cellerna mindes något de inte klarat att minnas förrut den morgonen.

Igår morse vaknade min dotter till i sin säng, ropade.
Jag hämtade henne, såg tröttheten och tänkte att en stunds gos skulle ge en bra start på dagen.
Hon somnade om på min arm - vad göra? Mitt i jobbet som jag var pumpade adrenalin och arbetslust.
Inget att göra, bara stänga ner, vila, försöka meditera, lugna alla system så att hon kan sova..
Så, i gled jag mellan medvetande tillstånden, gled i kroppen, kände trötthet, ledsenhet, tacksamhet, värmen, glädjen och slutligen gled jag in i Morfei armar..

Utan förvarning reste jag till just den platsen! Den platsen som känns som hemma i varje fiber!
Den plats jag vet att jag saknar fast jag aldrig varit där.
Vad som hände? Tja, det är för långt att berätta. En annan gång kanske.
Men så mycket kan jag säga - det är vanligt, det är världsligt det som sker när jag är där.
Ändå vaknade jag med känslan av eufori - hemma!
Kanske kände de att jag behövde en lagning? Kanske en påminnelse? Kanske energi?
Eller varför bara inte en morot?
Jag vet inte vilket men något förändrade sig inom mig igen igår.

Vad det än vara månne så är det annorlunda än allt annat jag känner..
Det reparerar, fyller på.. Ja, döden har jag tänkt mig, just så!

Bagarens barn får aldrig bullar..

I helgen orkade vi/jag inte mera!
Det var meningen att mer skulle göras med barndomshemmet, den långa resan dit skulle förtas, släpvagn införskaffades, planer lades.. Av detta blev intet!
Ingen orkade! Ingen ville!
Själv orkade jag inte ens räkna ut om det skulle funka att vara hemma och hur då i sånt fall göra - planeringsdetaljen lämnades åt maken som snickrade planen. Vi stannade där vi var..
Vad vi gjort? Snudd på inget..

I vart fall jag, som spenderat halva helgen i sängen kurerandes min kropp.
Om inte jag har medicinska kunskaper? Om inte jag har vänner som är kunniga?
Jodå, och de gör sitt till men eftersom det är svårt att se sig själv i ett klart ljus väljer jag att inte behandla mig själv alls.
Dels för att jag tycker det är en naturlig, förståelig process, vilket är lika med onödigt med behandling.
Dels därför att det sällan funkar.. Bagarens barn får inga bullar eftersom de säljs till andra, på det sättet gör de bättre nytta för familjen.

Helgen har burit frukt!
Jag är inte direkt taggad till tänderna idag MEN jag är heller inte trött.
Huvudet har börjat sortera görande och denna vecka behöver jag det.. Den är full..
Veckan alltså.
Skola på allvar, alla fritidsaktiviteter, en del jobb som väntar, besök från USA och så..
Ny helg i huset därborta, nu bara måste det ske. Tiden rinner ut, sanden i timglaset.

Vid torkvindan igår stod plötsligt i tanken, min fars särbo framför mig, som om hon var här i levande livet. Jag gick in och ringde utan att fundera..
Många symptom liknar mina och ändå är de annorlunda.
Det har gått en månad - en lång månad, en kort månad.
För andra är livet tillbaka till det normala, för henne, för mig har det "udda" nu börjat kännas på allvar!
Svårt är det också eftersom vi haft våra liv på andra platser än han. Kanske är han kvar därborta? I den andra staden såsom han brukade.. Kanske fryser han där under jorden.. Var är han egentligen? Frågor av alla kalibrar rusar runt som huvudlösa kycklingar i skallen.
Vi bestämmer oss för att låta dem rusa! Tids nog tröttnar de väl..
Hennes huvudvärk släpper, mitt hjärta får tala.
Jag är glad att hon är där! Jag är glad att hon är en del av mitt pussel..
Dags för det som inte kan vänta..

Din tid, min tid, tidens gång..

04:04, 03:58, 04:02...
Slammer, 6 st "klonk" på raken.. Han är punktlig, vårt tidningsbud, när han lämnar 6 tidningar i sex brevlådor, inte alltför långt ifrån min huvudkudde.
Mitt problem är att jag då inte sovit ännu. Inte på riktigt, inte djupt.
Så, det är inte så att jag irriterar mig på att han kommer, tvärtemot, jag känner en viss lättnad över att en ny dag är här, att det finns något att "göra", något som hör dagen till.. Om jag skulle vilja.

"Stäng av hjärnan! Meditera! Du är ju så bra på det.." sa en god vän igår.
Spelar ingen roll! Det är inte huvudet det handlar om, inte alls.
Huvudet är tyst, tomt och lite segt, faktiskt. Nej, det är kroppen som spökar.
Den har under sommaren "lärt" sig att lyssna till ljud, lyssna efter ev orosmoln, något som sker på en annan våning och nu fortsätter den med det av bara farten.
Det är som om cellerna lyssnar, som om varenda fiber i kroppen är vidöppen... Under tiden tickar natten förbi!

Ute i verkligheten tickar tiden förbi.. Skolstart, gymppåsar, läxorna, uteblommorna som börjat vissna, dansklasserna, kören, sista grillkvällen..
Min fars hus töms långsamt och igår, igår sålde jag det!
Det känns som en seg slemklump i halsen, samtidigt som jag vet att jag gjorde rätt - ingen mäklare, inget krafs. Bara en familj, en man som känt min far som barn, en som vet vilka vi är, en som vill bo på platsen, renovera, bygga familj och företag.
Mitt barndomshem skall bli allt jag önskat, familjehus, boende för en familj på permanent basis, upprustat av en kärleksfull hand, få en trädgård igen..

Ändå sitter jag i sängen med tårarna brännande. Mitt medvetande skapar en ursäkt i att jag satt upp en dödsdom för "skogen bakom huset". Den nye ägaren har berättat att han tänker hugga ner den. Han vill ha ljus.. Min far ville ha "skyddet"...
Jag vet att skogen ändå måste avverkas inom något år, den är gammal, sån är tidens gång.
Men ändå räcker det som min ursäkt just nu.
Egentligen är det jag såklart - jag som nog inte riktigt är klar för "tidens tand".
Ändå måste jag vara det för jag är äldst i min familj nu, bara jag kvar, av min barndoms familj.
Telefonnumret från 1967 sägs upp den 15 september - vart ringer jag sen?
Finns det en hotline dit där de är nu?

Nej, jag får klara mig! Jag är ju ålderman, har flera åldermän i min släkt..
Jag har min egen familj att se till - sådan är tidens gång.
Den tar och den ger.. Vill fånga delar av den i en burk.. vill be den skynda långsamt...
Vänta lite.. dröja lite...ändå vill jag nyfiket komma framåt...
Tiden är inte ur led, den är i led!

En diamants facetter.

Minns du hur en diamant ser ut? En slipad sådan?
Om inte, ta dig en titt på bilden härintill.
Ser du att stenen liksom har fått små fönster.. Varje sådant fönster kallas för en facett.
Genom detta kan kan se stenens inre.. Genom detta kan man se vad som sker därinne, vilka ev orenheter som finns, vilka kvalitéer.

Vi använder denna metafor inom homeopatin.
Det är så vi ser på människan, Man kan välja att se på diamanten som en helhet dvs försöka se så många facetter så möjlig. Då får man en "översiktsbild", en sort samling av samlingar, en samling av summeringar..
Eller så kan man välja en facett, koncentrera sig, se djupt in i diamantens inre, väl medveten om att man kanske missar ett och annat av helhetsintrycket.

Jag tror att det är såhär vi fungerar när vi möter nya/gamla kontakter.
Först, ett helhetsintryck. Det sk första intrycket. Vi ser på någon som en helhet, alla facetterna känns in. Men sen, sen är det en, kanske tom två eller tre facetter som vi fastnar för..
På gott och ont och efter detta har vi svårt att se de övriga, vi har liksom bestämt oss då.
Tänk efter! Alla delar av dig.. Någon känner dig som "golfaren", någon känner dig bara på jobbet, någon känner dig som sin "älskade", någon känner dig som "han jag alltid grälar med på styrelsemötena", som den glade, som den sure, som den kvicktänkte, den kärleksfulle osv.

Efter min fars frånfälle träffade jag människor som kände andra facetter av hans liv än de jag brukar se.. Det var fascinerande! Att höra så många "utlåtanden" från andra delar av, ja, världen kändes det nästan som..
Se en vuxen man nästan gråta i min fars hall för att han inget visste om frånfället när han kom. Höra honom likt den elegantaste advokat lägga ut orden om hur min far alltid uppskattade hans jobb, visste hur hårt det var att vara bonde och alltid högg in där det behövdes och alltid med ett leende. Samtidigt som han tummade på sin slitna keps från Lantmanna..

Det värmde mitt hjärta i ensamheten! Gladde mig att min far orkade visa delar av sin gamla välkända glädje emot nästintill främlingar även på slutet. Jag visste ju att den fanns där men tillsammans med sina nära och kära kan man tillåta sig att släppa guarden, bara vara såsom man är.. Denna trygghet skall finnas, måste finnas annars kraschar hela konceptet.

Sålunda lät han min närvaro vara självklar, han lät mig få allt det där han inte vågade ge till så många andra på slutet - ångersten, oron, ilskan, förtvivlan..
Det kan kännas tungt att bara behöva se detta ibland, som anhörig, som älskande..
Men man kan vända på det!! Se att det är tryggheten som ger oss möjlighet att vara den vi är.
Ty för bara när vi kan släppa guarden, vara allt det vi är, de mindre charmiga egenskaperna inkluderade, ja, då får hjärtat vingar och vi orkar ta tag i dem. Vi orkar börja förändra, orkar se framåt.. Alla facetterna får synas, alla accepteras och då kan vi skina som det var tänkt.
Kärleken bär!

Huvudet fullt..

Först och främst - tack alla ni som kommenterat och reagerat när jag skrev om att "stänga bloggen" alternativt belägga den med lösenord.
TACK för alla påminnelser om det fria ordet, om att det alltid finns de som missförstår, om att jag måste få vara jag! Tack!
Bloggen lever vidare i den form den varit och är tills jag bestämmer mig för att ändra den, bättre kan det inte bli!

Igår kom jag hem.. Efter att ha levt i en miljö i tre månader som inte längre är min, en miljö som jag valde att lämna för över tjugo år sedan.
Känslan av att inte hitta i sina egna skåp och lådor var överväldigande. Vi hann ju inte bo i det nya huset en månad ens innan jag tvingades åka till min gamla hemstad.
Tre månader och lite till och imorgon är det höst - skolstart, nystart och jag känner mig som ett tomt papper och ändå, som ett överfullt, nedkladdat, nerklottrat ett!

Jag kommer att åka tillbaka och städa, göra papper, träffa folk, skriva kontrakt men redan nu har fokus omflyttats, fokus är här nu, inte där!
Där - kommer snart att vara en minnesbild. Jag försöker ta minnets fotografier, försöker samla på energier och känslor till framtiden men emellanåt är det tufft.
Vad vill jag minnas?
"Och minnet det ljuger som det vill.." så sjunger han, en av mina favoritartister i en av sina sånger. Gör det? tänkte jag innan denna sommar.
Nu nickar jag instämmande. Ja, det gör det! Och det är ok.. Det får vara så!

Minnet påverkas av vart vi står precis när vi minns.. Vilka känslor som rasar inom oss, vem vi pratar med, vart vi lägger fokus..
Vart vi lägger fokus - detta är sommarens stora lärdom för mig!
Har insett att jag kan vara mycket sårad, mycket trött och ändå kan jag lägga vissa saker åt sidan tills vidare och fokusera på vad som måste göras.
Det kostar, det innebär att man bär extra MEN det går! Så, nu kommer tiden att städa ur ryggsäcken, sortera minnena, reda upp i känslorna..
Men först skall jag vila lite, bara se på dem.. Inte förhasta mig, inte låta "minnena ljuga som de vill" utan tänka färdigt först.

Ler åt tanken på den gamla klyschan -"Innan du öppnar munnen, se alltid till att hjärnan är påkopplad!"
Det lovar jag!! Det kan jag lova..
Njut din dag!

Så fungerar min blogg!

Bloggar används på många olika sätt, som dagböcker, reseskildringar, kommentarer, för att familj och vänner på fjärran ort skall kunna följa vad som sker på hemmafronten, ja, användningsområdena är många.
Jag använder min blogg som ett arbetsredskap! De flesta av mina läsare är intresserade av psykologi, existentiella frågor precis som jag..

Bloggandet har svagheter. Den fungerar precis som sms. Det saknas plats att skriva “allt”!!! Det är I sin ordning, jag vill inte ha in “allt” I bloggen! Det är oftast DELAR av skeenden som jag vill belysa, fragment av helheten som man ser lite närmare på.
Vill man skriva en roman, förklara allt, ja, då är bloggen fel forum.

Bloggen är privat men samtidigt “offentlig” dvs den ligger på ett offentligt ställe MEN de som hittar till bloggen är oftast kunder/likasinnande/vänner..
Att hitta min blogg utan en hint från någon är rätt omöjligt eftersom den inte är kopplat till mitt namn, mitt firmanamn eller mitt yrke.
Trots detta försöker jag hålla informationen så konfidentiell så möjlig, undviker namn förutom på mig, mina barn. De andra jag valt att namnge har jag först frågat om jag får lov till detta.

ALLT annat jag skriver om är såsom “karikatyrer” dvs DELAR av personer, skeenden och vem som helst skall kunna känna igen sig.. Detta är min mening och gjort med vett och vilja! Det är på detta sättet som bloggen fungerar som arbetsredskap.
Mina läsare vill läsa om psykologiska skeenden som de kan fundera över och sedan arbeta med på sin egen kant, på det sätt som de behöver.
Detta är det grundläggande som man måste förstå när man läser min blogg..
Att man kan känna igen sig I de flesta historier för det är delar av oss alla, mänskliga drag – detta är psykologins grundstenar. Att se på våra likheter, arbeta med detta samt såklart försöka leva med de olikheter som är nära och personliga.

Tycker du att du känner igen dig? Bra, det är mycket troligt att det är så!
Men det är inte personligt!! Det som står i bloggen är INTE DU!
Det är delar som du delar med andra och du är MYCKET, MYCKET mer än just det som jag belyser i bloggen. Du är en hel, komplex människa!
Du får inte plats mellan bloggens korta kapitel.. jag eller mina läsare har heller inget intresse av detta. Det får bara skeenden, skeenden som andra kan ha nytta av.

Jag använder mig i bloggen av författarens rätt till att skriva vad han/hon vill på det sätt som jag anser är mest brukbart för mig och de som läser/tänker som jag.
Sårar eller förolämpar min blogg dig? Då är jag den första att beklaga att jag inte har lyckats förklara ovanstående och jag kan igen försäkra – det var inte personligt!!
Det är min blogg bara om du är nämnd med namn och då vet du om det innan.
Du får helt enkelt lov att bruka din frihet – att låta bli att läsa just min blogg.

Jag kommer nämligen att fortsätta skriva, skriva om det jag tycker är intressant och då är bloggen ett fantastiskt arbetsredskap!
Ha en god dag!

Borttaget inlägg!

Jag har valt att ta bort inlägget "Kommunikation & uppåttjack" då det allvarligt misstolkats av vissa läsare.
Jag beklagar djupt om jag sårat någon. Detta var aldrig min intention..
Min intention var vara att belysa ett kommunikationsmönster hört genom en dörr - INTE en full personbeskrivning eller utsäljande av någon personligen.

Jag återkommer antagligen med lösenord till bloggen så att den når rätt publik.
Är du intresserad att fortsätta läsa bloggen? Hör av dig till min mail och få önskat lösenord och ett ok.
Trevlig helg!

Insikter

I en timma då änglar vakar, över sjömännen i natten
jag satt med en flaska regnvatten, och mitt spader ess i hatten
Jag var upptagen med ingenting, jag imiterade min skugga
Hon kom emot mig i ett sorglöst sken, jag aldrig nånsin hade nuddat

Hon sa: Jag har ingen namn förstår du, jag föddes just i stunden
Försök inte att fånga mig, för jag hatar att va' bunden
Jag söker efter pärlor, som varje minne är en pärla
Jag knyter dom till ett pärlhalsband, som ingen någonsin kan stjäla
Du får det av mig, det är ditt att behålla
Ta det som ett löfte, se det som ett hittegods

Jag sa: Jag tror inte på det omöjliga, det är ingen månskenshistoria
Hon sa: Bitterhet är en dödlig drog, och vad har du att förlora

Du är ensam när du kommer hit, du är ensam när du går igen
Du är ensam jämt i drömmarna, och du är ensam nu min vän

Ser du fingrarna på himmelen, ser du linjerna i handen
Har du sett genom illusionerna, och räknat sandkornen på stranden
Livet är lika skört som skönheten, som varje dag är som en gåva

Om du tvivlar på lyckan när du gått ett varv, så ta emot den du måste fånga
Du får det av mig, det är ditt att behålla
Ta det som ett löfte, se det som ett hittegods