Nytt år på kalla fötter!

Som vanligt tänker jag när jag ser ut genom köksfönstret i den tidiga morgonen. Hela världen ligger djupfryst utanför tom mina bara fötter där jag står framför kaffebryggaren håller på att frysa till is. Vårt gamla kök saknar nämligen värmekälla så det är dagar som denna man skall baka eller laga mat i ugnen för att värma upp den något.
Nyårs firande brukar ju gå i kylans tecken! Är det kallt någon gång, riktigt kallt så brukar det vara runt nyår. Som vanligt med andra ord, alla goda föresatser kan frysa inne tills det nya året är väl inkört..

Hela familjen har gått in i midvinter"mood". Det innebär långa kvällar med tända ljus, stor, vild eld i öppna spisen, filtar, te, böcker och tv medans vinden viner och skriker runt husknutarna.
Sedan låååånga sovmorgnar, gärna tills solen står högre på himlen och stuan blivit varm nog att vistas i utan eld. Ett sorts vinteride i miniformat.. Så länge det nu vara!

Året är strax slut. Det blev ett ganska självupptaget år med många nya ting..
Flytten från Sverige till Norge, husförsäljning, ankomst lilla Selma, nya förhållanden för Claire, nya förhållanden för oss alla och totalt 129 bloggar, varav 122 är publicerade läste jag alldeles nyss.
Det är inte många men å andra sidan, jag började inte förrän i mars men jag hade intentionen att skriva minst ett inlägg om dagen. Sådan har det nu alltså inte blivit.
Mycket har kommit emellan men skam den som ger sig, nästa år skall bli bättre på skrivarfronten.

Visst är det mycket som skall bli bättre till det nya året? Visst är det intentionen. Men såsom min egen coach så fint sade det igår: "All of that, those intentions are just words. Words only until you put them into action, then they start to make a change!"
Jag har bestämt mig för mindre med ord och mer för jobba i år dvs se till att alla ord som runnit ut faktiskt blir till aktion..att saker kommer ur händerna. Det är mitt andra nyårslöfte.
Något annat behövs inte..

Pga sjukdom och familjeangelägenheter firar vi nyår såsom året har varit i övrigt, hemma, bara vi i familjen. Vi skall umgås, laga god mat och tacka för det fina år vi fått.
Projicera ut våra önskningar emot det nya, njuta varandras sällskap. Sen sover vi nog länge på nyårsdagen, vår vana trogen, den skall vi nämligen inte ändra på.

Ett GOTT NYTT ÅR önskar jag dig, käre vän och läsare. Jag hoppas du funnit bloggen värd att läsa och jag skall göra mitt bästa för att inte upprepa mig alltför mycket det kommande året utan hålla mig på tårna. Låt oss se hur många texter jag lyckas lägga in.. Action!

Ordets makt.. en liten vit lögn..

"Jag sa till henne att det inte var sant. Att det inte var han utan det var jag.."
Jag hörde hur han bet sig i underläppen trots att vi talade i telefonen, såg honom framför mig och insåg att han antagligen gned sina ögobryn med den fria handen. Det gör han alltid när han har bekymmer och behöver tänka.
" Men varför då? Varför tar du på dig "skulden" eller åtminstone ansvaret för något du inte behöver?" Jag visste svaret och ändå blev jag tvungen att fråga..

"För att jag kan ta det! För att jag kan bära "hundhuvudet", det kan inte han i detta läget och jag vill definitivt inte att hon inbillar sig att skulden ev är din.. Det är så jävla långsökt att det inte är sant i sånt fall och då måste hon få höra hela historien, fatta allt och vem är betjänt av det? I det långa loppet liksom?" Han suckade tungt.
"En liten vit lögn. För att stilla allt grummel.. Jag vet att du hatar ordet tom men kanske, kanske finns det behov av vita lögner ibland, eller?" Vädjan var inte långt borta nu.

Du känner mig för väl tänkte jag och kände insidan skälva till av obehaget. Det är så med dessa människor, de som känner oss såsom insidan av sin egen vante. De vet vilka strängar de kan spela på även om de ibland vill spela falskt och vi går med på det ändå. Regelbundet såsom klockan vandrar över urtavlan kom nästa inlägg i debatten...
"Du väljer ju ibland att inte säga något alls, att förtiga, att låta saker ligga. Är inte det en alternativ "vit lögn"? Eller tycker du inte det?"
Ny vädjan i rösten men samtidigt, jag vet ju att han tycker det. Att jag är hemlig, att hemligheten och tystnaden är en form av "vit lögn". Ett förtigande..en avsaknad av bekräftelse..
Rätta frågorna måste ställas för att få rätta svaren annars kan svaret alltid bli:
"Jamen du frågade ju inte.."

Ändamålet helgar medlen hette det förr. Dvs att det finns saker som är så viktiga att bevara att en vit lögn kan vara befogad. Är det så? Eller är en lögn alltid en lögn om än i gyllne skor?
Kan du acceptera och förlåta en lögn senare, om du får veta varför? Om du förstår?
Är det samma sak med avsaknanden av information? Kan du köpa den lika lätt?
Jag grunnar på detta igen, allteftersom dagen försiktig trycker sig fram genom nattens mörker.
Kylan står som en vägg därute men solen syns över Oslofjorden och snart gryr dagen..

Det är inte stats hemligheter jag pratar om härovan, det är relationer mellan människor. Sättet att hantera verkligheten på och jag fundera över mitt sätt, mitt arv till den här världen.
Året är på väg emot sitt slut, en ny cirkel sluts, en annan öppnas..
Kanske är det därför jag är så tankfull, något skall slutas för gott och jag vill göra det med det bästa av samveten. Njut dagen med de verktyg som bjuds!

Tillhörighet.

På julafton vandrade jag tillsammans med svärmor genom snön för att besöka en närbelägen kyrka och ringa in julen. Jag har besökt kyrkan tidigare men bara på utsidan och jag hade ingen aning om vad man kunde förvänta sig.
Prästen var som tagen ur en gammal film. En äppelkindad, gladlynt, lite rund man som mitt under predikan hivade upp ett kreditkort.. Jodå, du läste rätt.
Han hivade likt den bästa lottomiljonärs utdelare upp ett jättelikt kreditkort, guldfärgat med en ängel på och med texten "credit unlimited" samt banknamnet "Den himmelske bank".

Därifrån jobbade han sig igenom hela predikan.. Talade om julen, pengarna, de heliga talen som såklart blev kortets pinkod. På det hela taget, ett brilliant upplägg.
Men jag skall inte sno detta koncept, hur bra det än var.. Nej, jag slogs av något annat. Något som träffade mitt i min affinitet denna dag.
Vad affinity är för något? Jo, det är våra känsliga punkter inom homeopatin, vår återkommande sår och skorpor och ärr.

Han talade om julens behov av tillhörighet. Att vi känner att vi hör hemma där vi är och att detta faktiskt ibland är ett val..
Man kan välja att ställa sig utanför i den bästa av omgivningar, de godaste av intentioner, kort sagt, man kan i stort och smått välja att bli en igelkott. Om man vill..
Eller så kan man låta sig svepas in i tillhörigheten, också den ibland på gott och ont. För visst, det finns problem inne i tillhörigheten också, inte tu tal om det, för att inte tala om att tillhörighet kräver delaktighet, ansvar, vilja och många andra stora och viktiga begrepp.
I vart fall oftast när det handlar om andra människor.

Lite sorgsen insåg jag att valet ligger där..för alla. Sorgsen blir jag för att en mig närstående person alltid valt bort och ser det inte ens själv.
Ser inte att linjerna runt tunnats ut, att människor försvunnit, ja, tom lagt benen på ryggen för att valet alltid varit att inte känna tillhörighet.
Därmed har all form av kommunikation och inneslutande i denna varma hand som tillhörighet faktiskt kan vara upphört. Broar har brunnit, vägar suddats ut och kvar är..??
Ja, vad är kvar? När tillhörigheten är borta.. Kan man klaga över ensamhet när man valt bort?
Finns den rätten kvar eller är den förbrukad?

Människan kan inte leva utan beröring. Det är bevisat.
Hur är det då med tillhörighet? Hur länge orkar man vara en ö?
Vad för typ av tillhörighet måste man ha för att överleva? Vilken är viktigast?

Såklart är detta lika individuellt som allting annat men väl värt att tänka över. Bara för det att man inte skall säga nej per automatik utan kanske tom utmana sig själv att ibland säga ja.
Trots att det är jobbigt, utlämnande och lite läskigt.
Igen, något jag skrivit om förrut men som tagit en ny cirkel inom mig.
Hur är det med dig?

Svnoska samt ting & tang..

"Jeg må fråga moren mi om noe.." vrålas det i hallen när jag stänger av duschvattnet på juldagen.
I nästa sekund hör jag hur hon korrigerar sig själv..
"Jeg må spør moren mi om noe!"
Ingen har sagt något. Mannen, han som talar både språken med samma lätthet, sitter i soffan och ser en film men säger inget.
Vi talar såhär numera, Claire och jag, en sorts svnoska.
I vissa sammanhang låter svenska ord jättelöjliga och i vissa sammanhang norska, inget känns "rent" längre.

Jag drömmer om norska ändelser.. Vad heter det egentligen? Inser att jag försöker sätta "att" framför vissa norska verb men till föga hjälp. Det är bara en gammal ryggmärgsrörelse som inte längre fungerar.
För några år sedan skrattade jag gott åt min vän B's norska "halloooo" när han kom in någonstans. De säger nämligen inte "hallå" med betoningen på Å, som svenskarna gör utan o:et är rent. Nu ropar jag själv "hallo" till min dotter när hon kommer in och hon svara på liknande sätt. Inte heller frågar hon längre efter "kåla" dvs Coca-Cola" utan hon frågar efter "kooola" med ett o på plats.
Min nya fina norska Nokia saknar de välbekanta ä,ö och har istället det mera användbara ø och æ. Ibland känner jag mig sålunda berikad, ibland som en analfabet.

Svenskar hävdar alltid att norska inte är något problem för dem!
Bah, säger jag, det tror jag inte ett skvatt på. Svenska är däremot sällan ett problem för norrmänen även om jag mött undantag. Svenskarna har varit vana att ses som "lite finare", storebror och därmed har de flesta andra fått rätt och packa sig därefter. Vi vill, som goda svenskar inte se att det faktiskt är större skillnader mellan oss och broderfolken än vad vi vill tillstå.

Jag vet att det bara gått några månader men jag vill ändå inte prata så här.. Jag vill att människor jag möter skall känna sig respekterade genom att jag vinnlägger mig om att tala deras språk. Kan jag? Eller kommer det att vara som att lära en fransman snacka spanska?
Han förblir en fransman men med spanska ord eftersom språken ligger för nära.
Ungarna på Claires skola berättade snabbt för mig om pappan, pappan i B klassen, han som snakker svensk men med norska ord. Jasså.. vill jag bli sådan? Lost in translation?
Mellan två språk? Jag är en ordmänniska.
Skriften liksom språkets bärande känsla är viktig!

Antar att det är som med allt annat, träna, träna, träna..För jag vill inte att Selma skall vara "lost in translation" på dagis.
Jag vill att hon skall vara "sulten", inte hungrig. Vara "sint", inte arg.
Ha det "gøy", inte kul. Gå och lägga sig "stille og rolig", inte lugnt och stilla.
Jag vill att hon skall kunna ta en "utfordring" inte en utmaning.

Likväl som jag vill kunna följa mina kommande kunder i deras utläggningar och de skall känna att deras ord kan flöda utan att det stoppar upp hos mig.. Ordets flöde är viktig i en konsultation. Känslan det bär..
Så, ytterligare en dag att träna på.. en utfordring att lägga till nya ord, se vad min svigermor och svigerfar har att säga om detta.
Wish me luck! Att känna sig som en analfabet duger inte!

Berömt antiklimax

Hur mår du på juldagsmorgonen? Mental baksmälla? Kanske tom en vanlig baksmälla,om du inte har små barn? Det är inte så att jag tänker"var det bara det".. Absolut inte! Men känslan av att något är avlevererat finns ändå där..

Mycket av den inhandlade julmaten är tillredd (om än kanske inte uppäten), alla paketen som legat packade i veckor eller dagar är uppslitna och kanske tom använda redan.
Alla känslor som piskats upp har dalat ner och lagt sig i viloläge och man vaknar med ett: "Jaha, och nu då?" Kan inte tro att det är bara jag och grisen som funderar på ett liv efter julen?! Kanske är det så, inser jag, i skrivandets stund..
Att det är så att mycket skjuts upp med ett: "ja, vi gör det efter jul" eller ett "jag skall ta tag i det efter jul" När julen sen är över, tja, då är det dags och i vilken ände skall man börja?

Dessa dagar mellan jul och nyår, mellandagarna, som de kallas på svenska eller romjul på norsk. Det senaste uttrycket är nytt för mig så jag undersöker noggrant vartifrån det kommer och finner att det kommer från ett gammalt ord som betyder: "som ikke trenger å holdes strengt hellig"
Spännande! Betyder detta att jag är något på spåren här?
En tanke som inte bara jag har eller haft dvs att tiden mellan "full i magen och antiklimax" och det annalkande nyåret är en tid till just det, förberedelser inför allt det där som komma skall. Det man skall ta tag i.. Det som skall göras när det nya året kommer!

Sålunda, är detta hela världens "månfas"? Den tid då nästan all verksamhet upphör, man är hemma.. Världen står still. Ser man i kalendern så inser man också att vi passerat vintersolståndet dvs den 21 December, sedan står "solcykel nästintill stilla" i runt 2 veckor innan det börjar ljusna.. Dvs innan vi går emot våren med pyttepytte steg.
Hmm, nu känns det med en gång mindre illa! I vart fall hos mig..

Det känns inte som antiklimax längre, utan som en förberedelse period, en stunds vila i familjens trygga famn innan allvaret och de goda föresatserna om ett nytt år tar vid.
Me like! Ett nyårslöfte har jag redan avlevererat här på bloggen.. Ett annat är på uppsegling inom mig men jag har ännu inte bestämt mig för om det är dags att eller om jag ens har lust att göra detta löfte offentligt.
Då behöver jag inte skynda nu alltså.. Inte skynda alls.
Jag använder min Romjul till denna eftertanke och sedan kan jag återkomma. Trevligt!
Då får du vänta och se.. Under tiden kan du också fundera på livet efter julen.
God fortsättning i fridens tecken! Klem.

Död åt julenissen! Länge leve julenissen!

Med hopprepet i högsta hugg stod hon på golvet till stuan, bakom henne brann juleljusen i fönstren, från Tv:n strömmade julmusik men hennes uppsyn var allt annat än julmild, hon såg kort sagt irriterad ut.
Där jag hastade runt med en massa sista minuten grejor, trots att det var dan före dan före dan tog jag förgivet att det var min brist på uppmärksamhet som framkallat irritationen. Det förvånade mig något eftersom hon är rätt mild till sinnet, mitt stora änglabarn.
Nu såg hon dock rejält arg ut och så kom det, i samma ögonblick som jag stannade kvar på en fläck längre än 20 sekund..

"MAMMA, finns julenissen? Jag tror nämligen inte han finns.. länge." Lång andhämtningspaus, tårarna ser ut att bränna bakom ögonlocken och munnen till ett streck.
Tror jag det efter den öppningsrepliken och ansatsen.. Hjälp, vad säger man nu?
"Jasså, vad får dig att säga det, gumman?" En del år som mamma har lärt mig att inget ta förgivet gällande denna dams antaganden.
"Mamma, jag SÅG dräkterna på REMA, vad skall man annars ha dem till? Hur kan julenissen komma ner genom den trånga skorstenen? Hur kan han prata flera språk när jag var liten och inte nu? Hur hinner han vara på alla ställen på en gång och..." Längre hinner hon inte förrän tårarna väller ner över kinderna, ilskan förbyts till smärta och dragen i ansiktet förvrids.

TOUCHÉ! I ett enda ögonblick vet jag att det är över! Död åt julenissen! Adjö oskuldsfulla Claires fantastiska fantasivärld! Jag hoppas kunna rädda några spillror av den..
"Nej, det är sant, gumman, Julenissen finns inte, inte på riktigt. Han finns i vår fantasi och i våra önskningar som de flesta andra sagofigurer. Vi önskar alla att han vore sann!"
"NI HAR LURAT MIG!! Varför har ni lurat mig i alla dessa år? Jag skall minsann berätta för alla barn på skolan som misstänker att han inte är sann att han verkligen inte är det!" Hon stampar med foten, skrapar i marken, tårarna rinner över, liksom smärtan.. Jag minns i en flash en annan tid, en annan döende julenisse, en annan mamma som försökte förklara och jag slår armarna om henne.
"Vännen, jag tror att de andra barnen på skolan som säger att julenissen kanske inte finns, vet du, jag tror att de vet! De vet att han inte finns..på riktigt. Men som sagt, han finns i allas våra drömmar!"
"VAA? Finns det andra som vet? Å, varför.. Varför har ni lurats?"
"För att vi vuxna minns hur underbart det var att vänta på julenissen, att drömma om hans ankomst. Att verkligen tro på något utanför oss själva som är så gott!" Inser när jag säger det att det känns sant ända in i hjärtat. Jag fortsätter..
"Så, därför låter vuxna alla barn tro så länge det är möjligt. Precis som du nu får bestämma om du vill vara med och låta Selma tro på julenissen eller ej. Det är upp till dig! Vill du vara med och luras? Vill du vara med i det vuxna laget nu?"

Bakom ryggen håller jag hårt min tumme i förhoppningen om att hon inte skall säga nej vet du vad, Selma skall inte luras om någon jäkla nisse. Men jag känner henne ändå fortfarande rätt gott för hon ser upp på mig och säger storögt:
"Vaddå, menar du att Selma inte skall få tro på julenissen? Såklart skall hon tro på julenissen. Alla vill väl tro på julenissen! Han är ju helt underbar!" Hennes blick klarnar, tårarna torkas på baksidan av handen men frågorna är inte slut.. Under en lång stund diskuterar vi julenissar, svenska, norska, tidigare jular, gamla lögner och varför.
Min lilla, stora tjej har blitt stor! Julenissen är död utom som sagofigur och glädjespridare.

Så kommer nästa utlägg..
"Men mamma, då kan väl jag få vara julenisse i år? Nästa år måste ju grannen vara eller nåt för då kommer Selma att se om jag går ut och köper grädde eller nåt.. Men i år, i år mamma då är hon för liten! Kan inte jag få vara julenisse och läsa på alla paketen..? SNÄLLA!"
Den nya julenissen är född! Familjen har fått en ny underhållnings och julenisse general.
LÄNGE LEVE JULENISSEN!

Jag hoppas det kommer någon till dig också! Om inte annat, ta dig en stund att drömma och önska idag! Dagen idag är full av magi och vem vet.. Det kanske slår in förr än du anar!
GOD JUL TILL DIG OCH EN STOR, VARM OCH RÖD JULEKRAM!

Vad är julen värd?

I gårdagens avisa stod att läsa:
3700 familjer i Norge söker bistånd från Frälsningsarmén för att klara julmaten! Dvs de ansöker om en korg med det allra nödvändigaste för att klara julen. Värst är det för de små barnen säger en frälsningssoldat till tidningen och jag ryser in i märgen.

Ser mig omkring i det bostadsområde där jag bor, där folk är läkare, reklamfolk, banktjänstemän, välutbildade på alla de sätt. Bilarna som passerar mig när jag trillar vagn är nya, BMW, Mercedes, Audi, Toyota och vinterutstyret är på, takboxar och dylik. Allt klart för vintersemestern.
På vårt köpcentrum, som faktiskt är Skandinaviens största finnes inte en enda parkeringsplats, oavsett vilken tid på dygnet du kommer just nu. Människor bär ut Wii spel, cyklar, nya slalomutrustningar - av finanskris syns inte ett spår! Hur många av dessa lever på gröt efter jul? Finns det en tid efter jul?

"Hur många par byxor tycker du att ett barn skall ha?" frågar väninnan på telefonen, hon har flera barn och liksom jag grunnar hon titt och tätt på tingens ordning.
När köper man vad, vad behövs nästa gång och vem behöver det..
Ja, hur många par skall ett barn ha egentligen? Jag vill att min dotter skall ha ett par på sig (såklart, det är minus 10 ute), ett par i ombyteskorgen på skolan, minst ett par nya tills imorgon då det finns gränser även för vår tvättmaskin. Claire har många fler än så, fast ändå inte många fler än så som hon gillar.
Vi har länge kört runt på tre byxor av samma märke, fast i olika färg, ett hallonrött par, ett lila par och ett vitt par. De var omtyckta, passade bra men så plötsligt, tjilivipp, som i ett trollslag, dottern hade lågvattenmärke på alla tre! Såklart, samtidigt eftersom de alla var samma storlek.
Då fallerar hela garderoben på en endast gång och en större investering är på sin plats..

Jag har lite dåligt samvete i år då jag på föräldrarledighet och pga försäkringskassans ringa förståelse för företagare, är lite låg i kassa. Dotterns önskningar överskrider budgeten och trots att jag vet att det bra att önska och inte få allt.
Vi har det underbart bra med massor av julemat, delar av familjen på plats och friska, gran, fler julegåvor än någon orkat räkna, vi har värme och brasa och el.

Allt detta tänker jag på medans jag fyller korgen under vagnen med pantflaskor från garaget, ja, de har en tendens att samlas där och trillar min barnvagn genom snön mot butiken.
Här skall pantas! Panten går nämligen just nu till Röda korset.
Visste du att det är bara i rika norden som man har pant på PET flaskor? Detta alla klimat möten till trots. (Men visst ja, det var en annan blogg..)
När pantningen är klar känner jag mig något rikare till sinnes. Dessutom vinner jag trettio kroner på Röda korset lotten.. Finner jag en Frälsis låda någonstans så åker pengarna in där!

Till nästa år har jag ett nyårs löfte bestämmer jag på vägen hem. Under årets varje månad skall jag jobba ihop till en Frälsis korg till nästa jul. Skall bara ta reda på vad de kostar.
Det är 12 familjer till nästa jul.. Tolv familjer mer än ingenting.
Vad är julen egentligen värd om man inte får ge?

Förväntningar.

Den äldre damen håller lottokupongen mellan händerna såsom ett litet barn håller sin drickmugg. Affärsbiträdet ser på henne och ler i mjugg innan han säger:
"Sååå, dags att vinna i helgen nu då?"
Damen ser upp, leendet sprider sig i hela ansiktet liksom förväntningen när hon svarar:
"Ja, vet du.. Jag har spelat så länge att jag börjar förvänta mig att det är dags nu, att det är min TUR!"
Han ser förvånad ut, den unge mannen, hon vände ju på hela konceptet. Inte blasé såsom den gamla spelaren gärna blir utan med förhöjd förväntning, såsom man känner när t ex spelar ett brädspel och avslutningen närmar sig.

"Mamma, mamma, vad är 24 -16?" Dotterns frågvisa näsa i köksdörröppningen.
Det är inte svårt att veta vad det är hon hintar om, 16 December igår, Julafton den 24.
Frågorna haglar.. "När kommer julenissen, jag menar, vilken tid?" "Har han en nissa med sig i år?" " Vart skall släden landa när det inte finns någon snö?" " Vi har väl inte eld i spisen på julafton? För tänk vad han skulle bränna sig om han kom ner den vägen!"
Beviset på dagens mångkulturella barn! De har sett den amerikanska tomten komma ner genom skorstenen likväl som de mött tomten under många namn, jultomten, julenissen, St Nicholaus, Santa osv. Inget är konstigt! Samma nisse, olika tider och form.
MEN, samma förväntan.

"Mmmmm, iiijjiiijiii..kakakkakakaka" låter den lilla där jag precis lagt henne på sängen. De små ögonbrynen kraftigt ihoprynkade, munnen till en klagande strut och jag ser tankarna flyga som svalor i hennes ögon. Hon tänker väl inte gå? Hon, mamma personen? Hon kommer väl och lägger sig? Oavsett om jag drar av mig morgonrocken eller tröjan blir reaktionen densamma. Hon ser ut som en farbror som första gången besöker en strippbar..
MMMMMMM, tuttar!! Ljudet förändras, blir till den gnyende valpen, kroppen gungar från sida till sida, saliven ökar synbart och hörbart och man känner i hela kroppen.. Nu är det bråttom, bråttom! Jag glider ner bredvid henne, puffande och buffande når stormstyrka och man faller nästan ur sängen av förväntningen..Den efterlängtade närheten och näringen, sömnen och kärleken.

Jag tror inte på julenissen längre, tyvärr. Inte heller på tandfen eller bergatrollen..
Men jag lever fortfarande i förväntningen att få uppfylla mina drömmar! Jag tror fortfarande att det är möjligt trots att drömmarna genom åren blir fler och fler.
Jag menar, jag har bockat av många av dem... Resan till Japan och Australien, min egna häst, mitt egna företag, simmat med delfiner och sjökor, dykt i tropiska vatten, hållt ett nyfött barn i mina armar, osv. Livet har gett många möjligheter!
Ändå finns där så oändligt många förväntningar och drömmar kvar. Drömmar verkar liksom vara förknippade med den tidsålder man lever i, jag menar, såsom ovan, drömmar är som don efter person. De är flexibla.

Snart är jag fyller jag 40.. Kanske är det därför jag sitter här med dessa funderingar?
Jag vill göra det mesta av mina förväntningar, vill sitta på hemmet, lite sliten och säga:
"Vet ni.. Det var en sjuhelvetes resa! Men den var värd varje steg! Nu kan jag åka hem!"
Det är upp till mig att se till att det blir så!
Så, dags att fånga dagen! Dagens dröm är en man som tar sig säkert hem från sista uppdraget inför julen, det är rödbetssallad från Sverige (se där! en minidröm), en plåt med vaniljfudge till tjejerna, en brasa och gott om själsro! Imorgon börjar julen..

På Måndag gör jag ingenting, ingenting..

Är det inte så den går den gamla jullåten?
"På Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting,
På Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring,
Onsdag går jag ut och vankar osv"

Den river i bröstet som en ulv, en ulv som någon försökt stänga in.
Den ylar som ulven, sparkar och försöker spränga min bröstkorg.
Min dotters förvånade ögon på mig när jag sätter igång. Hon tror helt klart att jag är arg på henne, att jag på ett eller annat sätt förlorat greppet och det är bäst att sätta sig i säkerhet.
Gulligt eftersom det är de första indikationerna på någon som kan kallas rädsla hos spädbarnet, ett tecken på tillväxt.
Men samtidigt, så förbaskat irriterande.. Hur förklarar man för henne att mamma bara är sjuk? Mamma hostar som en maskin och kan inte stoppa det!

Influensan har slagit mig som en bomb och jag har glömt hur vidrigt kladdigt, irriterande svettigt och total energiupplösande det är. Plus, inte nog med det, det tar tid!!!!
Dagarna såhär innan jul som så ofta pinnar iväg ändå, tja, de springer undan nu såsom galloperande hästar.
Jag ser högen av mail växa, frågorna, samtalen, mötena...
Jag hör telefonens plingande, ser dess blinkande men orkar inte! Orkar faktiskt inte ens bli nyfiken. Helt olikt mitt vanliga själv.

Kudden drar.. Den ylar också men efter uppmärksamhet och värme.
Det tar ju ändå bara 45 minuter att gå och lägga sig. Vad jag menar?
Jo, det tar 45 minuter att hosta klart innan man somnar och när man gör det är nattduksbordet fullt av brukta näsdukar, urdruckna vattenglas och påsar med halstabletter.

Igår eftermiddag gav jag upp.. Tog dessa fyrtiofem minuters skrabbande medans den lilla ivrigt glufsade i sig tuttes varma innehåll, tack gode gud för att det fortfarande funkar.
Rummet försiktigt upplyst, rullgardinen till hälften nere och utanför fönstret mörknade det fort. Där och då, i gatlampans sken, började mjuka, stora snöflingor singla emot marken.
Ja, de singlade faktiskt för första gången i år!
Likt de stora sjok av bomull som de liknar, lade det sig runt min hjärna och det blev äntligen tyst! Jag njöt av att göra absolut ingenting!
Hennes rytmiska sovandning, mina visslande lungor, ljudet från en avlägsen TV var allt som hördes. Snöflingornas vals, det duniga huvudet och gatlampans fladder var allt jag såg när jag långsamt accepterade - på Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting!

Vi somnade båda, sov den läkande sömnen i över tre timmar.. varma, trygga och nära, nära.
Idag är det Tisdag och jag ser mig omkring, mig omkring..
Nosen upp ur dimman.. Kanske.. Kanske lättare det idag. Vi får se.

Jul i svingen..

Nu har det varit tyst härifrån i nästan tio dagar. Ledsen för det, käre läsare.
Jag har varit borta och hållt kurs, tagit med med en influensa hem, arbetat på den, nästan kurerat mig och under tiden har tankarna och dagarna rullat på.
Det händer mycket just nu, på många plan och jag får säkert möjlighet att komma tillbaka till dessa här i bloggen, behovet av att skriva av mig är stort nu.

Den första pepparkaksdegen, som var utbakad för ca 10 dagar sedan är uppäten om sisådär 5 pepparkakor.. Ingen fara! Jag gillar att baka och jag har god hjälp men julen närmar sig, baciller i kakorna är mindre kul.
Saffran är inköpt. De har vackra förpackningar på apoteket här i Norge och jag gillar att gå till apoteket för saffran, det känns gammaldags och högtidligt.
Julkorten, de tryckta med flickornas bild på kom med posten igår. Jojomensan, här har vi fortfarande Lördagsutdelning OCH gammaldags härligt FUNGERANDE post!! Coolt va?
Jag känner mig bortskämd när jag går in på posten, njuter av hur det "skall" vara.

Norsk julmat tränades jag i redan förra julen men denna gång blir det på "allvar"..
Tynnribbe dvs tjocka revbenssjäll med stekt svål, pinnekjøttsom är en sorts torkat, saltat kött som måste smakas för att kunna förklaras. Lutfisk med bacon, tänk att fisk och kött, speciellt svinkött är så gott ihop. Medisterkake, missade jag förra julen så det är dags i år.
Sosisser, vet jag inte, är inte så förtjust i köttkorv men å andra sidan, jag har prövat många nya smaker här i år och gillat de flesta. Så pröva skall jag nog.
Maken skickas till gränsen.. Jag vägrar fira jul utan rödbetssallad, så är det bara och svenskt kaffe börjar bli ett måste. Har inte hittat ett bra norskt bränneri till detta ännu.

Sen njuter jag hejdlöst varje morgon klockan halv åtta.. likväl som klockan arton varje kväll.
Barmhärtig sybarit? Om jag frossar i mat? Läser jag hemlig lektyr? Dricker något förbjudet?
Nej, jag ser på julkalendern med min dotter och njuter ända in i märgen!
Julkalendern för året heter just "Jul i svingen" och handlar om barn och vuxna i en liten norsk avkrok, en fint litet samhälle som har allt ett samhälle skall ha för att gå runt.
Här finns allt jag vill ha i en julkalender också, snö, julförberedelser, komplikationer, vuxna som inte är perfekta utan som är som vuxna är mest, fulla av nojjor, egna intressen och massor av kärlek.
Igår kväll skrattade jag högt åt huvudpersonens pappa som blev skickad från bordet för att han sjungit nidvisor om sin svärmor.. Dotterns såg upp på mig, skrattet lekte i hennes ögon och så sa hon: "Mamma, det är första gången på typ en vecka jag hört dig skratta!"
Skamsen insåg jag att hon hade rätt. Jag vill skratta oftare än så!

Imorse grät jag.. För att Burres mamma äntligen fick bli Lucia. Trots att Lucia dagen är hennes födelsedag så fick hon aldrig vara Lucia när hon var liten, nu fick hon det i födelsedags present av sin son, att vara hela svingens lucia. Löjligt kanske.. Men jag njuter för den berör!
Det var länge sedan en julkalender berörde mig och det gör julfirandet så mycket ljuvligare.

Ha en underbar dag med ljusets drottning! Själv skall jag väcka mina nära och kära till julmarknad, några minusgrader och en uppgående sol.
Kanske törs jag drömma, drömma om en dag utan snor? Kramen!

Ett nytt avsked

Sitter här med Decemberkylan vinande utanför fönstret, Selma sover ännu sin skönhets sömn och resten av familjen har hastat ut i verkligheten.
Brasan har precis börjat spraka, jag är glad att vi har den! Den värmer både inre och yttre när det behövs.

Min grundmurade tro om vad som händer när vi lämnar detta jordelivet är oftast en stor hjälp för mig när jag hanterar döden, dess närvaro och tankarna runt den. Jag delar Koskinens tro på att en del av livet handlar faktiskt bara om det, att lära sig relatera till att vi en dag skall dö.
Men trots detta, eller kanske pga detta så saknar jag starkt bandet till den fysiska personen.

Idag är det så igen! Jag tar farväl av P!
P som var en stor del av min barndom, en del av min släkt och en länk till min älskade farfar. Vi har talat mycket om döden, han och jag då han var en av de få som vågade det då min mamma dog.
Make no misstake! Vi var sällan överens! Två envisa oxar, faktiskt födda på samma dag men med många, många år emellan var vi båda väl försedda med starka åsikter som vi inte tvekade att lufta och sålunda hamnade vi ibland i luven på varandra. På ett kärleksfullt sätt.. Men ändå, helt klart i luven.

Han var pedagogen som fortfarande vågade leda. Stora bullrande skratt, stor kroppshydda, såsom gammal elitidrottare också full av egna åsikter. Han var den första människa jag träffat som sov på golvet, helst utan madrass och som gärna också satt där.
Trots detta minns jag just i detta nu mest hans kreativa sida - hur han gjorde ett blomsterarrangemang till min mors grav som bestod av svenska,danska och finska flaggan. Ett vackert arrangemang som knöt oss alla samman.
Han tecknade vår fäbodstuga ur minnet, en kväll hemma i Danmark och sände det till min far. I varje pinne var det korrekt, ett sorts fotografiskt minne.

Jag hoppas han tar med sig några minnen från oss, jag hoppas han hann uppfatta Selma och inbjudan han fick!
Däremot vet jag att min mor tog emot honom, att han med sin hand i hennes klev över gränsen till det andra. Hon älskade honom och hans förmåga att locka henne till skratt, de skrattade så mycket tillsammans.

Himlen har blivit en stark karl rikare! Min mor har fått en kompanjon. Har en känsla av att hon kommer att behöva båda egenskaperna snart!
Tack P för ditt bidrag till mitt liv, min uppväxt och min kärlek till livet!
Res som du alltid gjort, med buller, bång och skratt! Res med lätt bagage!
Nu skall jag ringa din hustru, njuta hennes närvaro, finnas för henne såsom du fanns för mig!
KRAMEN, Maud

Religiösa funderingar i ditt och datt!

Mitt i pepparkaksbaket tar hon upp tråden, min åttaåriga filosof och miniälva.
Jag kan förstå varför. Vi bakar kakor, jag är med bara henne och vi sjunger gemensamt på låten "Mary's boychild" som hon skall träna på till skolavslutningen.

"Mamma, jag berättade för L om det där med Ängel Gabriel och blomman, du vet, det där som du berättade för mig om att det var så Maria blev med barn. Att hon inte behövde ligga med Gud eller så.. Jag menar, Gud är ju så stor. Hur skulle det gått till?"
"Jasså, vad sa L då?"
"Han tyckte det var spännande, så spännande att han funderade på att bli kristen!" Jättefniss!
Hennes bästa vän är nämligen muslim och det har ökat deras fascination för religiösa funderingar, varför vi är olika osv.
"Men mamma, om Jesus var Guds son varför lät Gud honom dö då? Kunde Gud inte bara klivit ner och krossat alla med sin jättelika fot, lyft Jesus av korset och räddat honom?"
"Jesus valde att dö. Gud var missnöjd med människorna, så missnöjd att han funderade på att förgöra dem alla men Jesus tog på sig alla människors synder och dog för deras och vår skull enligt Bibeln" För visst var det så..tänker jag och inser att det var länge sedan jag läste detta.

Hennes ögon står rakt ut..
"Va, ville Jesus dö? Skulle Gud förgöra ALLA människor? Maria också?"
"Ville dö och ville dö.. hmmm, han valde att dö för att människorna skulle få leva och nej, jag tror att Gud tänkte låta några goda människor komma till honom då han skulle förgöra jorden. Fast jag minns inte riktigt.."
"Sicken dålig pappa Gud är! Vad är det för mening med att vara Gud om man inte ens kan rädda sin egen son?!"
Ja, det kan man ju verkligen fråga sig tänker jag och inser verkligen att det är dags för en Bibel uppdatering om hon skall fortsätta med denna typ av teologiska frågeställningar. Då klämmer hon till med:

"Satt de tre vise männen ihop?"
"VAAA?"
"Ja, satt de tre vise männen ihop? De kom ju samtidigt med de där fårmänniskorna eller vad de nu hette och man får aldrig veta vilka de var en och en liksom.. Och I LasseMajas detektivbyrå spelar Mohammed Karat de tre vise männen och han är ju bara en. Fast han har en kvast över axlarna så han ser ut som tre.." Hon ser tankfull ut och jag ler..
"Nej, de tre vise män var tre kungar som letade efter den "högste kungen", han från himlen, han, Jesus Kristus. Man får veta vad de hette i Bibeln, de hette Kaspar, Melchior och Balthasar. Fårmänniskorna heter herdar, älskling och de kom först för Änglarna berättade för dem om barnet!"
"Det vet jag! Hette Jesus "Kristus" i efternamn eller?"
Jag hinner inte svara förrän hon hoppar till nästa ämne med ljusets hastighet.

"Mamma, L visste inte vem Buddha är så jag berättade det för honom!"
"Jasså, vad sa du då då?"
"Det viktigaste, att han var en klok man, att han är jättetjock och har långa stora öron! Jag skall bli Buddist när jag blir stor!"

Jag ler! Tänk om livet var så enkelt alltid! Att man kan nöja sig med att följa en man med stora öron för att man gillar det!
Hon har stora funderingar, min gurka och det pågick i timmar.. Den ena efter den andra.
Det är inte utan att det bringar upp saker och funderingar i mig också såhär i juletider.
Såsom Jesus sade: Låten barnen komma till mig för himmelriket tillhör dem!
Jag tror jag förstår.. Öppet sinne, nya funderingar, nya och annorlunda svar.
Välkommen December!

Dagar då man vill ALLT!

Har du, kära läsare, dagar då du såsom jag idag vill allt?
Allt vill man hinna, projekten flyger som fåglar genom huvudet, man planerar, planerar om, fixar, donar, springer, sitter och går, på väg, på väg, på väg.. Färdiga saker far ur händerna och ersätts genast av nya oöppnade, oberarbetade saker.
Det är en underbar känsla! I vart fall hos mig, för det betyder att jag mår bra, har gott om energi, är inspirerad och har något mål, något att fästa blicken på.

Jag försökte fundera ut igår medans jag klättrade i fönstren och satte upp adventsstjärnorna- vad är det som triggar en dylik dag i mig men jag vet inte om jag kunde finna på något gott svar.
Förutom möjligen att man skulle kunna relatera dem tills dessa olika typer av faser, som jag pratat så många gånger om här på bloggen. Nej, nej, lugn, lugn, jag skall inte börja med dessa mina "käpphästar" igen men självklart, jag tror de spelar roll.

Annars är jag väl också en typisk oxe dvs jag bär drag av oxens tecken såsom ett kastmärke i pannan.. När jag jobbar så jobbar jag, jobbar, jobbar, jobbar och jobbar, låter inget stå i vägen och skulle det ändå göra det så flyttar jag bara bort det! Vips.
Sen har jag dagar av total passivitet, inget vill jag och att komma ur soffan är ett monumentalt jättekliv.. Problemet är som sagt, hur går man från den ena till den andra? Tips?

Men idag är en "jag vill allt dag"!! Jag vill färdigställa mitt efterarbete från dagar av jobb i Karlstad, packa mediciner, kolla journaler, arkivera. Jag vill hinna göra kursförberedelser, meditera/kanalisera ner lite material till den kursen som går av stapel i helgen.
Vill ta vagnen och tillsammans med Selma gå ut i snön, vandra till Ikea och köpa ljus, servetter och småprylar till Claire julkalender. Insåg igår kväll att jag vill ge min stora dotter en överraskning, en paketkalender. Hon har alltid önskat sig en men ingen haft och när jag fixade igår, letade juldukar etc hittade jag en gammal paketkalender som jag kan använda mig av.
Det är dock i sista momangen, det är ju December imorgon MEN JAG VILL!

Tills i eftermiddag står det en pepparkaksdeg i kylskåpet och väntar på att bli till ljuva kakor, tillsammans med mig och två härliga tjejer. Dessutom vill jag hinna pynta färdigt, laga en god middag, samtala och planer med min man innan det är dags att gå på kvällens träning. Det är näst sista gången innan jul och det gör mig gott, det ger energi tills imorgon.

Förutom det, jag vill ta en eftermiddagslur tillsammans med lillsnurvlan..Igår kväll fick jag tårar i ögonen då hennes händer, nära sömnens förlovade land, tvinnade mitt hår, lät det löpa mellan fingrarna, allt för att försäkra sig om min närhet. Jag såg mig själv som liten.
Under många, många år tvinnade jag min mors hår mellan mina fingrar då jag skulle sova.
Ser fram emot nästa stund av nära, nästa sovstund.

Nej, nu måste jag gå! Det får vara slutbloggat för den här månaden. Ses imorgon dvs i December! Måste ju bara hinna......

Vi har varit där förrut...

Minns ni boken "Mannen är från Mars, kvinnan från Venus"? Läste du den?
Om du gjorde det kanske du kan "översätta" vissa grejor för mig. Hur olika kan vi vara egentligen och varför lär vi oss aldrig?
Jag menar, vi åker ju inte till Dubai och pratar svenska eller norska för den delen heller, vi vet att vi måste anpassa oss. Varför då så svårt att anpassa oss till varandra?

"Varför blev hon så arg, rädd, förbannad? Jag menar jag åkte ju bara och jobbade med de förberedde henne för kejsarsnittet, jag hann ju tillbaka i tid!"
Ja, varför? Måntro, måntro... Kanske för att ni båda skulle få barn, pucko. För att bli förberedd för den operationen ensam är inget kul, speciellt inte eftersom där finns massor av par, gullegull.. Dessutom är det en stor operation, en bukoperation!
Du följde din mamma till hennes ryggoperation men då din kvinna skall ha barn, tja, då behöver du åka och jobba. Ursäkta men pucko är ett svagt uttryck!
Vi, vi dvs vi kvinnor diskuterade hur mycket han hade förträngt.. Pappa demens finns det?
Total meltdown?

Nästa snille.. " Fattar inte varför vårt förhållande tog slut, jag menar vi hade det ju så bra.
Jag jobbade visserligen mycket, hon pluggade och var mest hemma så jag menar, det var ju inte så mycket tid för oss. Hon visste ju hur mycket jag tyckte om henne hela tiden, vi pratade ofta. Det behövdes inte och nu, nu har hon plötsligt lämnat mig! Varför?"
Mmm, väldigt plötsligt! Eller hur?
Vid vidare frågeställning: sällan eller aldrig ett "jag älskar dig" eller "du är vacker" eller "jag tycker du är fin" eller vad katten som helst. Aldrig blommor, en liten kärleksgåva, ett samtal om hennes intressen, kort eller långt, nästan aldrig haft med sig henne till kompisarna.
Hallå... Vaddå plötsligt? Vaddå förstår inte?
Är det bara vi kvinnor som tycker att detta är onormalt?

Jag vet att det inte är så! Det finns män som ser detta i text och tycker det är stendumt! Ändå, ändå har de egna kommunikations problem med sina kärlekar, flickvännner och fruar.
Jag skulle kunna skriva hela dagen men exemplen tar sällan slut.. Måste det vara så?
Jag är ingen röd strumpa, jag tror på info men det räcker inte, vi måste närma oss varandra också.. Klarlägga och definiera? Kanske.. Har du andra förslag? Det är välkomna!

De små egenheterna.

För många, många år sedan jobbade jag på en restaurang och pizzeria, jag var ung, grön, gick i skolan och behövde pengarna. Restaurangen drevs av en ung man och hans mamma, han var också grön på området men duktig med människor, hon, en gammal "ringräv", hade varit hovmästare på Berns salonger i Stockholm en gång i tiden.
Sålunda en tant med skinn på näsan!
En eftermiddag mitt i rusningen, mycket folk och kaos såg hon på mig och sa:
"Får jag ge dig ett tips?" Kort nickning från min sida och då fortsatte hon:
"Gå aldrig tomt! Det är alltid något som skall från det ena stället till det andra.. undvik därför att gå tomt! På det sättet spar du energi, tid och frustration!"

Jag testade det och det funkade för mig, den gången och sedan dess har det funnits med mig i flera lägen. När jag städar t ex och jag kan förstå om det ser extremt oorganiserat ut då jag verkar "plocka" på alla ställen samtidigt men det funkar faktiskt.
Sen är det ju också så att jag är en person som gillar att ha många järn i elden vilket ofta leder till att tiden är knapp då gäller det också att spara in på saker man kan.
Varför kommer detta upp nu? Varför skriver jag om det just idag?

Jo, för igår, när jag organiserade material inne i huvudet upptäckte jag att jag gjorde samma sak. Organiserade min yttre tillvaro på autopilot samtidigt som jag i huvud, medvetande och känsla organiserad materialet till nästa kurs.
En knapp halvtimme senare fick jag frågan om varför jag är så fascinerad över de "små egenheterna" i folks liv.. Tja, kanske för att de skiljer den ena från den andra. Kanske för att det är det som gör oss individuella.. Kanske för att jag är en nyfiken själ eller för att jag tror och tycker att man blir mer flexibel som människa genom detta.
Alla svar är tänkbara och antagligen ett hopkok av allt...

Jag vet en man som inte kan utöva sin sport utan att slicka på insidan av ett mycket privat träningsredskap för kroppens nedre regioner.. say no more!
Jag vet en kvinna som äter kanelbullar och frysta grönsaker direkt från frysen till frukost, för alla sover då och ingen ser henne.
En annan man äter vaniljbullar och läser tidningen då han är ledsen, inte så konstigt kanske, men han gör det helst i sängen.
Jag känner en mini-gris som varje morgon måste passera samma bänk på sin morgon promenad, för han bli ilsken av att inte få klia ryggen just där.
Jag vet en kvinna som lagar en viss sorts köttgryta, varje helg, för hon har bestämt sig för att hon skall laga den tills hon skapat den perfekta. Det går på femte året nu..

Charmigt, galet, roligt - så länge det inte blir tvångsmässigt så tycker jag bara det är charmigt!
Det skiljer den ena från den andra.. Det skiljer dig från mig och oftast har vi ju fler en en sådan här liten egenhet. Jag tog den jag kom på först.
Jag skulle kunna lägga många fler till min lista men några vill jag faktisk bli av med, några är mina egna hemligheter. Har få sådana så jag vill spara.
Vilka är dina? Får de dig att le och vara stolt? Hoppas det!
Kram och njut en nyöppnad vecka!

Räkna det lyckliga stunderna blott..

En hård spark i min mage, armbågar som knuffar mig i bara en riktning, emot stupet,avgrunden. Det finns ingenstans att backa längre, jag har ryggen emot öppningen, händerna famlar efter något att hålla sig i men allt ger vika, ger efter eller bara finns där inte längre.
Djupa, gutterala ljud av förväntan, längtan..
En varm, lite sötaktig andedräkt emot min kind,
blöt blandning av saliv och spya på min hals, en hand som envis trevar innanför min behå..

Nej, det är inte en mardröm! Det är inte ens början på en rysare.
Det är början på en högtidsstund, en helt vanlig tråkig Novemberdag.
Ljuspunkten? Tja, det är Fredag, alla mår bra och vi har en oöppnad helg framför oss.
Samt hon, såklart! Goa, fina tjejen, som i sömnen puffar sin mamma emot sängkanten medans hon intensivt borrar sitt huvud emot mitt bröstben. Fatta någongång! TUTTE!
Hit med bröstet, mjölken.. Den lilla handen som snart kommer att själv öppna behån, det är jag säker på!
Så, i brist på aktion från hennes mamma öppnar hon sina blå ögon, blinkar någon sekund emot ljuset och sedan ler hon... Hon ler med hela ansiktet och solen kommer fram! Mitt i November och med ett tjilivipp, är det varm Juli i min själ!
Hon är en mysgurka på förmiddagarna. Gillar att ligga kvar och filosofera, prata lite, äta lite, sova lite, kramas lite, kort sagt, Fredags mys tidigt på dagen!

Jag tar mentala kort av henne, av oss, av hur det luktar bebis i rummet, av hennes leende när hon ser mig, av hennes vassa fingernaglar när hon undersöker mitt ansikte, av hennes ljud..
Tiden springer! Snart springer hon.. Jag vill fånga ögonblicken, de vi har tillsammans.

Plockar fram den begärliga liljekullen, bröstet och ser hennes lyckliga ögon när hon griper sig an frukosten. Regnet plaskar ner, det blåser kallt och här ligger vi, under duntäcket och kan inte annat. För att citera en berömd poet..
Idag skall vi inte göra annat, en dag av mindfulness, mitt i November.
Tack gode Gud för dagar som idag! Trevlig helg i närvarons tecken!

Lilla My's tips!

"I dessa tider av rädsla, den rädslan som kryper innanför skinnet, så måste man verkligen slita för att stanna i ljuset!" sa hon med en djup suck genom telefonen.
Hon, med sonen som föddes med ett stort hjärtfel, hon, som trots eller pga detta fightats med läkare i varje instans för att han skall slippa bli vaccinerad! Då hon i sitt hjärta och själ är övertygad om dess skadliga effekter.

Nej, detta är inte ytterligare ett blogg inlägg om vaccination!
Det finns redan så mycket info därute.. Detta är ett blogginlägg om hur man MOTAR RÄDSLAN och hjälper filifjonkan från igår vidare.
Lilla My får stå som symbol för det oemotståndliga, den orädda, en som flyttar positionerna framåt, en efter en som vore det ett spel, ett monopol eller Fia med knuff.
Egentligen finns det fem enkla regler för att leva, frodas och nå sitt mål.. Problemet är bara - man måste jobba! Utföra dem varje dag likt en idrottsman. Vilka de är?
Okej, vi kör dem en gång till!

1) "Mata" och stärk ditt mind (dvs din själv, ande, mentala process) med något värdefullt varje dag annars riskerar du att bli stående med all typ av ogräs som växer där!
TA KONTROLL över ditt fokus! Ett bra citat i sammanhanget brukar vara "Every day, stand guard at the door of your mind!" Vad är sant för dig?
Alla har olika fokus, viljor med det som sägs och görs, dolda och synbara planer och agendor. Vill du följa med i någon annans ström? Helt ok! Men se i vart fall till att strömmen går åt det håll du vill! Våga välja och mata sedan dig själv med sådant som stärker dig.

2) Stärk din fysiska styrka!! Låter det löjligt?
Ok, har du försökt lösa stora problem/funderingar när du är sjuk, t ex har ont i huvudet, har influensa eller liknande? Gick det bra?
Nej, just det! Vänta inte på "rätt" motionsform, rätt tränare.. Bara sätt igång!
Faktum är, att om man en endaste gång springer tills det smakar blod i munnen, sträcker sig emot den "omöjliga yoga positionen" och NÅR FRAM.. För det gör man! Så lär man sig att gränser är till för att spräckas och därmed utvidgas också medvetandet! Pröva!

3) Finn någon att se upp till! Hur gör hon/han? Vart började det? När vände det? Nära eller långt borta, känd eller okänd. Spelar ingen roll! Det ger dig något att tro på!
Hittar du ingen? Gå till punkt 1 - ta dig till biblioteket, låna självbiografier, läs.. Finn dig en ny hjälte! Många nya vägar har börjat med någon annans "tänk och mod". Låt dig inspireras!

4) GÖR EN PLAN! Men framförallt.. AGERA!! Du kan ha tusen planer i din dator, din Ipod, ditt sinne MEN vad spelar det för roll om du inte göra något med det?
Väntar på rätt tillfälle? Rätt tillfälle kommer INTE utan AGERANDE!
Sätt bollarna i rullning! Rätt bollar, fel bollar - vem bryr sig? Bara det rullar..
Kan du bedömma vilken boll som är rätt och fel innan det börjat rulla? Antagligen inte.
Så, sätt igång dem! Blir det fel? VÄLJ OM! Det är alltid din fria vilja att ändra närhelst du vill!

5) Ge näring till din själ! Tacksamhet för det du har.. se sig omkring, se på allt som faktiskt funkar, som är bra, som är kärleksfullt! Inse och var tacksam för det du är, det du har och det du har skapat redan! Återuppliva dig själv. Be, om det ligger för dig.
Meditera, om det känns bra. Ge - finn de som är mindre lyckligt lottade och ge till dem!
Ge dig ut och berör någon så att ditt liv får mening, känn att du gör skillnad och punkterna ovan blir så mycket lättare att uppnå!

Som LasseMajas detektivbyrå brukar säga:
"Nu kör vi! Vad har vi?"
Ut i ljuset...Vi ses!

Filifjonka varning!

Har du något tips?? Tips på hur man rätar upp en filifjonka?
Skall du kunna svara på denna fråga måste du veta vem och vad en filifjonka är så för att spara tid, låt oss ta Wikipedias förklaring som definition. Den ser ut enligt följande:

"Filifjonkan är en fiktiv karaktär i Tove Janssons berättelser om Mumindalen. Filifjonkan är en osäker men rakryggad figur i stort behov av bekräftelse. Tidigare eventuella traumatiska upplevelser tycks ha präglat hennes personlighet och därför är hon ganska skrämd och ångestfylld. Hon bor ensam i sitt perfekt städade och pyntade hus men längtar efter gemenskap och oordning. Kanske är det därför hon älskar att vara ute när det är storm. Att Filifjonkan är ärlig och sökande gör att hennes ångest inför livets osäkerhet blir allmängiltig och lätt att identifiera sig med."

Nå, har du några tips? Själv har jag funderat mycket över Kaj Pollacks bok " att välja glädje" och inser att den faktiskt kan vara ett motmedel emot dylika tendenser. Vem filifjonkan är? Jag själv, såklart, just nu, just i denna tid och denna situation har jag blivit till en liten filifjonka och vet du, jag märkte inte ens när det skedde.

Igår kväll spenderade jag nämligen timmar i sängen bredvid min sovande dotter, marinerandes på andras och mina egna påhittade problem.
Jag oroade mig, gjorde planer och mådde dåligt över sådant som inte ens skett, över sådant jag inte ens vet kommer att ske, över sånt som kanske inte ens är sant!! Allt i andan av en sann filifjonka!
Magen värkte, knöt sig, huvudet surrade, benen tappade blod.. och så finns det de som har mage att säga att kroppen inte reagerar på sinnet. Tillåt mig att le.
till sist somnade jag, med dottern i ett tight grepp, allt för att inte förlora henne och vaknade till en morgon då jag tänkte, på ren och skär svenska!
"Vad i helvete kom detta ifrån?"

Jag har mina aningar, jag känner "dess brevblåda" så egentligen är frågan retorisk och texten av upplysande karaktär.. Jag vill visa att även coacher har sina mörka stunder, att mediala inte alltid "ser runt hörn", att glada, positiva människor också kan fastna i geggans garn.
Vi är människor! Vi har våra små, små flaws, våra favorit orenheter och med dessa måste vi leva!

Jag har talat om detta tidigare, om månfaser, om tider av reflektion och lärande och ändå, ändå, nästan var dag höra jag någon som talar om sig själv i nedsättande termer.
"att jag aldrig lär mig.." "tänk om jag bara kunde.."
Sådan är jag med!! Make no mistake! Men vi mår så mycket bättre om vi accepterar denna sidan, ger den lite kärlek och sedan långsamt och med oändligt tålamod försöker förändra den.
Ibland bara garva åt den, klappa den på huvudet och säga "sådan är jag!"..

En vän inspirerade mig till denna sida då hon i ett mail berättade om en incident av rädsla, en släng av hypokondri blandad med kunskap och ett stort mått kärlek till självet. Inlägget slutade med ett konstaterande "sådan är jag, vad det nu kan vara värt.."
MM, sådan är hon och nu vet du hur jag kan ha det, en kväll då jag är för trött, då jag är för sjuk, då jag känner mig ensam, då guarden är nere, problemen för odefinerade och lösningarna för få!
Alla är sådana, kan du älska din filifjonka inom dig? Kan du lära känna henne?
Vilket tips har du till henne för att lugna, trösta och vända på hennes problem?
Kram "wherever you are"!

Nöden har ingen lag.

"I kärlek och krig är allt tillåtet" heter det så fint.
Man borde kanske även ha lagt till "och då man är kissnödig!", för visst är det så?
Eller låter jag oromantisk nu?
Det var inte min mening, det bara känns så om man precis varit utsatt för en sådan situation.
Man påminns om andra tillfällen då naturbehoven gjort sig skrikande påminda och man tvingats lösa sin prekära olägenhet på det ena eller det andra sättet.

Häromdagen lade jag försiktigt lilla dottern i vagnen och gick ut för att göra ärenden och gå promenad samt hämta den stora prinsessan på skolan.
Vi löste våra ärenden snabbt och när sista dörren slog igen bakom oss insåg jag plötsligt, med min sovande Selma i vagnen och med snön virvlande runt öronen.....
Jag är kissnödig!!!!
En snabb blick runt mig bekräftade vad jag egentligen redan visste - ängar, ängar, bostadshus och dessutom placerad mitt på en mindre höjd.
Varför jag inte gick tillbaka in? Jo, därför att det sista som damen som stängde dörren efter mig på hotellet sa var: "Nu skall jag låsa, skall bli skönt att jobba ifred idag!"
Kändes inte som läge att ringa på och låna toan då hon redan låst upp en gång idag enbart för mig.

Sålunda rullade jag min vagn nerför backen, mer och mer medveten om vad nöden krävde - jag måste kissa NU! I vart fall innan det är dags att gå till skolan om 40 minuter..
Nästa insikt - vart gömmer man en mörkgrön vagn, modell BRIO och JÄTTESTOR plus att den är iförd ett svart regnskydd som får den att se ut som ett mindre tält?
Man kan ju inte direkt parkera den vid sidan av vägen, älga in i skogen för att kissa - det skulle ju vara som att be om besök i skogen eller i vagnen. Jag menar, vem lämnar en barnvagn utan uppsikt mitt på landsvägen?
Sålunda rullade jag, eller trillade som det kallades i Norge, runt med vagnen längs vägarna och letade efter en avtagsväg, en stig eller någon uppfart som var tillräckligt stor att rymma en vagn, en kissnödig kvinna i svartbrunt regnställ alltmedans snön fullkomligt vräkt ner över skog och äng.

Behöver jag säga att VARJE gång jag fann något värt namnet så stannade en bil, promenerade en människa med hund förbi eller något liknande.
Till slut fann jag den.. stigen som såg ut som tagen ur en sagobok, bred, täckt med vackra höstlöv såsom en matta och klart bred nog att klara en vagn med terränghjul.
Jag vandrade in på den, snön upphörde att yra, vinden mojnade något och jag stod mitt i ett för mig okänt naturvårdsområde! Vackra träd omgav mig, höjder på alla sidor, en porlande älv vars existens jag bara anat tidigare.. och där, mitt i skogen, hade någon byggt ett trissebo.
Eller ett dass om du så föredrar. Ett utedass med hjärta på dörren och allt.
Behöver jag säga att jag brukade faciliteterna väl?

Jag skänkte en tacksamhetens tanke till alla hurtiga norrmän som rör sig i skog och mark bittidag likväl som sent och som då vill ha det lite bekvämt på tur.
I vagnen låg en numera vaken bebis, stillastående vagn betyder oftast vaken bebis, men denna gången stirrade hon storögt emot himlen. De få snöflingor som singlade emot marken härinne under skogens mjuka filt fascinerade henne och när en flinga landade precis under hennes öga visste förvåningen inga gränser.
För en sekund tvekade hon, sen log hon stort.. Första flingan, årets första vinterdag, hennes första möte - allt i en magisk skog!
Hit kom vi tack vare att "nöden inte har någon lag"! Flera upptäckter kommer säkert..
Trevlig helg!

Informationslöst informationssamhälle!

"Det varar bara i 6 månader. Varför skall man då ta det?" sa väninnan och såklart pratade vi om influensa vaccinet. Ja, varför då kan man undra?
Nästa sekund, brevet från skolan, vaccinet fungerar i 10 år. Nytt hmmm - vaddå? Vilket är det 6 månader eller 10 år?
Några frågor ställda till en person i "ledande ställning" gällande vaccin, frågan blir ännu mera luddig och svaret slutar på "tja, vi vet inte riktigt!"
ÄNTLIGEN, det låter i vart fall logisk, om än lite luddigt!
Är det egentligen någon som "vet" någonting överhuvudtaget eller är sanningen en grå sörja, allt beroende på vartifrån man ser det?

Detta är min far främsta irritations moment gällande mig och min person - jag svara nämligen oftast så: "Det beror på!"
För det gör det nu nästan alltid... Beror på om bilen höll, om bajsblöjan kom i tid, om alla var glada, om pengarna räcker osv, osv.
Allt har och är beroende av faktorer, medspelare, förutsättningar osv, ingen absolut sanning finns i min värld. Det är väl därför jag blev homeopat!

Ändå stör det mig ibland.. Jag som lär mig (tom på universitetet) att se till källorna, kontrollera informationen emot någon sort värdeskala, tvingas inse att sanningen verkar precis som skönheten ligga i betraktarens/användarens hand.
En bra artikel föll i min hand häromdagen, en artikel skriven av en amerikansk läkare och handlade om vaccin och svininfluensa. Jag mailade den bara till min man då jag blev belagd med distribueringsförbud, den var ännu inte publiserad.
Väl hemkommen från jobbet frågade jag honom vad han tyckte, han svarade att han tyckte det liknade pajkastning. Det förvånade mig grymt, jag tyckte ju själv artikel var bra så jag frågade mera om vad och varför han tyckte detta.
Det visade sig då att han läst en artikel skriven i Australien med nästan samma argument fast FÖR vaccinering och vaccin. Därav känslan av pajkastning, att inte veta något TROTS att man läst.

EN fransk politiker sa en gång: "Landsföräderi är oftast bara en frågan om tidpunkt".
Med detta menade han att sanningen förändras från tid till annan liksom monarker, stadsskick, sanningar, lösningar och åsikter..
Man får försöka komma ihåg detta när man läser allt som kommer ut i det sk informationssamhället. Sen får man använda intuitionen till att välja, den har nämligen ingen egen vinning och därför ett bra redskap.
Lycka till därute bland all info! Drukna inte!

Halloween & alla helgon.

Igår samtalade jag mycket på telefon med goda vänner från när och fjärran, sådana jag inte talat med på länge och sådan jag samtalar med var dag.
Det handlade mycket om framtiden. Vår kommande husköp och min kommande firma..

Förändringens tidevarv och min lilla fyrtioårs kris i förskott har satt sina spår yrkesmässigt - vad vill jag egentligen?
Jag har "varit mitt yrke" i så många år nu, levt min passion och njutit det till fullo men också lärt mig vikten av att balansera med andra viktiga element, för att ha något att ge.
En av mina kontakter igår berättade om healern som gått i väggen, healern som inte längre orkade när köerna till mottagningen ringlade nerför gatan och folk började föreslå att han skulle sova mindre, ha mindre tid på toaletten osv, allt för att hinna med! Han vände på en femöring och gick in i alkoholismens glömska. Så, kan det bli.. I den bästa av världar!

Även bagarens barn saknar bröd ibland, om inte bagaren är uppmärksam.
Även skomakarens barn har trasiga skor, om deras far blir vid sin läst och aldrig tittar ner.

Svininfluensan och min egen coach aktiverar detta tänk i mig, javisst, tom influensan har något att ge! "Get your priorities straight!" uttryckte min coach det.
Min prio ett är min egen familj, den som jag skapat själv, den som innehåller alla de som jag valt in i den, inte nödvändigtvis de med blodsband.
Alla som ingår i denna skall ha det bra och jag vill finnas för dem eftersom det fyller mig.
Därefter får världen komma med sina bekymmer.. tror jag.

Det finns en förflugen tanke om ett annat yrke, en längre utbildning innan men jag inser snabbt att även detta yrke kommer att kräva min uppmärksamhet och mitt fulla engagemang.
Så blir det nu antagligen inte.. Jag är homeopat, för mycket, för länge, för långt ut i fingerspetsarna för att backa.
Blicken söker sig ut till den snart November gråa vädret, trädens kalna grenar och landskapets förändring. Man liksom ser mer nu när löven är borta.

Idag är polariteten där, den stillsamma funderingen över det år som gått och de som passerat över under de året likväl som barnens "bus eller godis" lekar, spöken, masker och välupplysta pumpor. Sådant skall livet vara, en gnutta allvar, två kilo bus!!
Så, om några timmar skall jag fixa till "Edderkopp drottningen". Vem det är?
Spindeldrottningen alias min vackra prinsessa Claire skall genomgå en transformation från ljusälva till mörkrets tjänarinna, komplett med lösnaglar, stående spindelvävskrage, guld spindel på bröstet och svarta ögon. Skall bli kul att se.

Men först, en stund nära, nära den lilla som sover sin skönhets stund. En stund av närhet, värme, utbytandet av energier i stilla ro.. Jag behöver avsluta min "månadskontemplation"!
Vi ses i November & duuuu, som oroar dig.. Såklart jag kommer att fortsätta med mitt jobb och värv, jag behöver bara marinera lite. För att vara säker, för att vara stark!
Happy Halloween! God Alla Helgonsdag!

Heligt förbannad!

Nu måste jag få tömma mitt halschakra innan jag spricker och tömmer mitt primalskrik över Oslos nejder till förskräckelse för människa och djur!
Att sitta hemma med spädbarn gör ibland att man samlar upp en storm av ord, känslor rörande vardagens händelser, livets funderingar och en häxbrygd av allt möjligt annat.
Hur gör alla de som är sjukskrivna, arbetslösa år efter år? Hur överlever de/ni?
Vardagshjältar är vad ni är!

Igår fick jag veta, i största hemlighet, att en man som stod mig nära när jag var liten hade avlidit i Lördags. Läste du ordentligt?
Jag fick veta i största hemlighet! Dvs jag borde inte veta alls trots att jag är släkt med karln!
Allt beroende på att hans hustru under många år behandlat honom som om han vore en mindre värdig människa pga att han hade alkoholproblem, inte alltid brydde sig om sitt utseende och pga att han inte alltid gjorde henne till viljes!
Sålunda straffade hon honom genom att inte ta med honom till affären, inte presentera honom för andra, ja, i stort sätt leva sitt liv som singel och invagga alla i den falska förhoppningen att detta är fallet. Undra om hon tom tror på det själv?
Han blev med åren inte längre alkoholiserad utan sjuk, svårare, svårare och svårare men ändå överlevde han smäll efter smäll.
Kanske hoppades han att hon någon gång skulle förändra sig? Kanske samlade han mod för en revolt? Jag vet inte!

Självklart ligger en del på hans bord också. Han kunde ha utmanat henne, han kunde ha sagt emot, han kunde ha gått.. Men det är inte alltid så lätt när man älskar någon! Det är inte så lätt när man inga verktyg har! Författaren Stefan Andé skrev en gång:
"Jag undrar om det finns verbala kvinnomisshandlare?" Finns det verbala alkoholister?
Med verbala menar jag verklig kommunikation, inte bara manipulationer eller liknande.

Nåväl, nu har han passerat över och förnekelsen av hans existens fortsätter! Hon, frun, berättar alltså inte för någon. Han skall begravas INNAN en annons kommer in i tidningen och det vet ni väl hur länge det kan ta att få en begravning i dags läget!
Sålunda kan ingen, eftersom ingen vet skicka något till honom, till hans bår, till hans sista vila och minne! Nej, skall något skickas blir det till henne efteråt, för att beklaga sorgen.
Tom det skall hon ha, uppmärksamheten!

Jag vrider mig som en mask i mitt inre. Inget kan jag göra.. Jag har avgett ett löfte till den jag talade med att inget säga, då får ju hon skit för att ha skvallrat.
Sittandes i mitt vackra solupplysta rum, med mitt ångande kaffe, min sovande älskade bebis tänker jag på honom, han som vandrat emot ljuset. Skickar honom mitt tack och mina varmaste välgångsönskningar.
Hans jordavandring är över och det är tragiskt att någon annan skall ha så mycket inflytande över på vilket sätt vi får ta adjö!
Förhoppningsvis ser han ned på henne med medkänsla för hennes litenhet!
Att han hör min hälsning tror jag alldeles säkert! Adjö R! Tack för ditt bidrag till mitt liv!
Res i fred och frihet! Hälsa mor!

Rädslans mästare.

"Är det min tur att åka, så är det. Jag överlämnar mig åt Allahs vilja, ske hans vilja och det är inget farligt med det". Så uttryckte sig en norsk Robinsson deltagare igår kväll då det verkade ganska uppenbart att han skulle bli utröstad i nästa öråd.
Tilliten lyste ur hans ögon, han skrattade, interagerade och vann. Han röstades inte ut, någon annan fick åka hem istället.

Där jag satt i soffan slog mig en tanke som kombinerades med de upplevelser jag själv haft under helgen.
Jag har nämligen varit tillbaka till Sverige, arbetat, träffat många kunder, gamla och nya och de flesta av dem hade de gemensamt att de ville, på ett eller annat sätt diskutera svininfluensan med mig. Inte alls konstigt! Jag är terapeut, homeopat, har medicin utbildning och framförallt, jag har ofta delar av deras tillit på dessa områden.
Vad säger man? Vad vet jag om detta "prototyp vaccin" och dess verkningar?
Inte ens forskarna vet ju exakt vad denna massvaccinering kommer att innebär, de kan bara spekulera.

Jag har min tro, mitt sätt att se på universum, dess lagar och rörelser och utifrån detta kan jag prata! Men är det rätt för alla?
Jag tillkallar inte Allah, men jag kallar det för vitalkraft! Jag tror på människans egna ljus, kraft och möjligheter annars hade jag inte haft detta jobbet.
Denna pandemi är svår för mig också på flera sätt och utmaningarna är många!

Medias och politikernas skräckpropaganda är fruktansvärd! "alla skall!" "Alla bör!" "alla som inte gör är omoraliska, illojala, farliga, utmanande, anarkister osv"
Skällsorden haglar! Vi, föräldrar till barn under 3 år, får höra att om vi inte vaccinerar oss riskerar vi att "döda" våra älskade spädbarn om vi får influensa!
Min Gud, vilken jäkla skuldtrip! Tom jag dras med, jag som i min ryggmärg vet att det är en högst tvivelaktig lösning med mycket tvivelaktiga verktyg!

Vaccinet är gjort på djur RNA och DNA och dessa knyter sig till vårt egna DNA enkelt uttryck trots att det inte är "kroppegen" vävnad. Varför är detta så märkligt då?
Jo, för att vårt immunförsvar är "tränat" att attackera sådant som inte är kroppseget dvs främmande och det kommer den att göra, i vart fall hos vissa.. Slutsatsen på detta blir mera och flera degenerativa autoimmuna sjukdomar såsom MS, ALS, fibromyalgi och andra nervsjukdomar. Detta är bara en aspekt av många förvirrade fakta runt denna livräddare som nu skall pumpas in i alla och envar..

Trots denna kunskap, tvekar många.. Man vill inte var, just det, illojal! Det rimmar illa med det vi människor innerst inne önskar.
Har ni läst historien om mannen som bodde utanför staden och hade egen brunn? När stadens vatten blev förgiftad och alla blev tokiga försökte han förgäves lära dem alla att INTE dricka ur brunnen. Det gick inte! Till slut drack han med och gick in i tokeriets glömska medvetet!
Det är ibland lättare att vara tokig tillsammans med andra än galen, udda men ha rätt ensam!

själv tänker jag fortsätta lyssna på nyheterna men med ett kritiskt sinne. Varför säger de det som de säger? Fightas med ev sjukdom med hälsosam mat, frisk luft, rena händer, klara visualiseringar, homeopatmedicin och andra behövliga verktyg.
Tro och kunskap i en god mix är oftast rädslans mästare. Man behöver något att fästa blicken på och detta är en ny utmaning som det globala samhället möter.
MEN knappast den sista, det kommer flera av denna varan..
Så lika bra att pröva verktygen nu så de inte blir ringrostiga! Använd din klokskap!

Glömma matpakken!

En helg har runnit förbi IGEN.. En av de få helger under sommaren och hösten då vi inte haft ett schema spikat i förväg.
Det var lite meningen denna gång, att inte bestämma något, bara få vila i att inte veta vad nästa timme skall bringa, att få njuta av tjejerna, deras närvaro och vår i en underbar, naturlig mix.

Jag har på kartan över vårt närområde sett en naturskyddat skogsområde som heter Westmarka och i flera veckors tid har jag velat åka dit då någon sade att här kan man tom gå promenader med vagnen.
så, på Lördagen slog vi till. Vagnen packade, Claires cykel hängdes bakpå bilen, blöjväskan åkte med liksom varma kläder. Vi skulle gå en härlig hösttur i det fina vädret.

På vägen dit insåg jag.. Vi har glömt något att dricka! Vis av erfarenheten vet jag att små cyklister och stora vagnsrullande vuxna blir törstiga efter ett tag. Nåväl, för sent, vi hade redan åkt! Detta tror man i vart fall som god svensk.. Vem har sett en skog med mat i?
Jag har fortfarande inte vant mig vid det norska folkets stora kärlek, matpakken.
Nej, jag stavar inte fel! Det stavas så på norsk.
Denna fantastiska "uppfinning" som egentligen inte är någon uppfinning utan en livsstil!
Man kan äta i skog och mark och det är mysigt och faktiskt mycket mindre pretantiöst än "picknick". Dessutom är det som på sjön, man är hungrigare där!

Framme på parkeringen påminns jag om nästa stora skillnad - parkeringen är full! I Norge går man på tur på helgen, alla går på tur eller åker till hytta. Söndagarna är nämligen ingen "shoppardag" i Norge, allt är stängt och det man gör är umgås!
Runt om i skogen drällde det av folk på promenad, på rullskidor, på cyklar, joggandes, springades, rullandes vagn och kärra, vandrandes med stavar och rullatorer, alla är ute och alla tar sig fram på sitt sätt.
Vi rullar ut vagnen, Claire sin cykel och vi börjar leta oss runt i den vackra, höstlika skogen. Ganska snart finner vi café nummer ett. Ett vackert litet ställe som heter Furuholmen.. Vi går förbi. Jag tror såklart att det är stängt.. Det borde det vara såhär års resonerar jag.
Igen, mina tankar är svenska!
Vi kommer fram till en vacker säter, ko, får och hästar betar på hagarna runt ett äldre boningshus som just nu renoveras. Bland äppelträden ute i trädgården står cafébord och bänkar och nästan alla är upptagna av alla sorters människor som delar matpakker och mat från caféet.

På väggen till huset står en skylt "Vi har öppet alla helger utom julhelgen och Juli månad, för då har vi semester!"
En god påminnelse till en svensk! Här i landet tvärtom går alla på tur under årets skiftande väder. Det finns ju inget dåligt väder bara dåliga kläder heter det och jag har inte sett mycket av dåliga kläder i Norge. Snarare tvärtom..
Vi njöt en minifika under äppelträden magnifika färger och jag begrundade i mitt stilla sinne hur olika vi grannar ändå är.. Samtidigt bestämde jag mig för en ny slogan; "Inte utan min matpakke!"

Jag skall bli duktigare på det, att ta med mat och fika i naturen! Jag gillar ju det! Oxen i mig njuter tanken av två av livets njutningsämnen SAMTIDIGT, naturupplevelser och mat!
Behöver jag säga att resten av helgen blev både "syrerik" och god?

Sinnataggen eller heldiggris..

Vår underbara dotter har passerat tre månader strecket med ca en vecka.
Fast vill man som BVC räkna med att hon kom förtidigt så har hon faktiskt två veckor kvar till det magiska strecket. Det streck som vi alla hoppas kommer att innebära en lugnare mage och mera regelbundenhet när det kommer till bajs.

Det har blivit mycket bättre, det har det! Jag har tom svårt att kalla det "kolik" men det är det kanske fortfarande rent diagnosmässigt.
Men när man träffar föräldrar vars barn skriker från lunch till sena natta, tja, då känner man sig ändå lyckligt lottade. Vår tjej knölar på kvällarna, gråter och vill ha ut sitt bajs, somnar sedan i rimlig tid, sover gott hela,halva natten och kör sedan en kort omgång igen på morgonen innan hon fyller blöjan med ett smällande ljud.
"Vad gör du? Skjuter du med knallpulver?" frågade en kompis på telefon häromdagen.
Svaret? Nejdå, Selma bajsade bara. Det hörs till Sverige, som sagt.

Vi lär långsamt känna henne. Hennes gnällande innan hon somnar, tre gånger i fallande styrka då vet man att sömnen är i antågande. Hennes breda morgon leende som kan smälta isberg eller för att uttrycka det som någon vi träffade i helgen:
"Så söt att man vill doppa henne i mjukglass, rulla henne i strössel och äta upp henne!"
Hon har massor med humör, vår Selma och flera gånger om dagen ser hon ut som Sinnataggen här ovan på bilden. Min känsla av powerpack, envis gammal tant fanns där från början och den hänger med! Hon vet vad hon vill och det skall hon ha.. På det sättet kom hon till världen och den egenskapen hänger med. Ibland är den svårförenlig med att vara bebis dock.. man kan ju så lite!

Ett "fel" som jag kanske gör men som jag har svårt att sluta med, då vi båda njuter det så mycket är att amma i sängen. Ja, jag vet, inte alla kan det men jag har haft förmånen att klara det med båda mina tjejer. Värmen från sängen, hela kroppen emot varandra, inget gungande fram och tillbaka utan en säker och solid grund för bebisen att ligga på, ja, jag ser bara fördelar.
Det gör Selma också!
Till skillnad från hur min stora tjej såg på det när det begav sig så ser hon det som "baren är öppen"! Dricker sig mätt, somnar, vaknar och tar en slurk till, om mamma sover, och det händer tyvärr.
Det händer också att jag väcks att ett skrik och i min förvåning och sömndruckna tillstånd undrar över vad som hänt. Hennes uppfodrande ögon på mig, menande sugljud innebär.. "Hallå där!! Tutte tog slut!! Vad menar du med detta?? Är maten slut nu?"
Numera vet hon att det inte är så men jag försöker också hålla mig vaken, vaken för att rapa henne, vaken för att stänga behån så jag kan kontrollera "åtgången" i baren.

"Selma är en heldiggris! Som får sova hos er.." suckar storasyster misslynt. Att hon själv sov hos mig tills hon passerat fem har fallit i lycklig glömska.
Själv försöker jag njuta av båda, le åt sinnataggen och ta det som den styrka det är likväl som tillåta min dotter att vara en "heldiggris"! Det är så kort stund det varar..

Dagarna går fort..Trevlig helg och Carpe diem.