måndag 31 december 2012

Gott nytt år!

Låt oss tillsammans öppna ett magiskt 2013!

Låt oss fokusera på allt det goda i världen! Se oss själva och andra "med det friska ögat"!

Ha en fantastisk magisk nyårs kväll och vakna till den dag som gryr med tillförsikt, förväntan och glädje i hjärtat!

Tack för uppmärksamheten under året som gått. Jag glädjer mig till ett nytt år av mera skrivande, mera närvaro, skratt och jubel.

GOTT NYTT 2013!!

Live, as always, with passion!
KRAMAR, Maud

söndag 30 december 2012

Som nattfjärilen dras till ljuset...

I årets elfte timme skulle jag vilja skriva en blogg om hopp och glädje.
En blogg om allt det vackra, om allt det vi har att vara tacksamma för som omger oss, i som har förmånen att leva i den mest bekväma av tider.
Allt det där finns inom mig, all den känslan av tacksamhet och glädje men dagen idag verkar inte vara den rätta att uttrycka det på.

I stället funderar jag över hur turbulent tiden är och hur många som genomgår stenhårda processer.
Helgerna är ju alltid sådan, teman och issues, bubblar upp, gamla sår rivs hål på och, tack och lov, vissa läker ut. "Behandlingen" kan dock kännas minst sagt, omild emellanåt.

Ett känt medium gick igår ut och berättade om en sk stalker som gjort fruktansvärt kränkande saker emot henne via officiella kanaler. Hon vågade stå upp, namnge, polisanmäla och berätta öppet.
Heder åt henne! Hon ger mod och röst till alla de som utsätts för dessa "ljusletare".

En "ljusletare" är för mig någon som mår riktigt dåligt, kanske tom så dåligt att de inte längre själva vet vad de gör, säger, behöver,ja, faktiskt tom vart de är.  Likt flugor som surrar de runt, runt, runt i jakt på ett ljus som kan jaga bort de mörker som hotar att övermanna dem både inombords och utifrån. När de finner det ljuset i form av någon som mår bra/bättre, som hjälp dem tidigare, som arbetar inom hälso/sjukvårds sektorn eller som bara i allmänhet är öppen, tillgänglig och energirik, ja, då suger de sig fast, håller i, dricker och äter av den tillgängliga energin med alla medel som finns.

"Ljusletaren" brukar först försöka "bli vän med" den som bär ljuset, komma nära, få dricka av ljuset men hur mycket som än blir tillgänglig är det aldrig nog. Det är som en slang som fyller havet med vatten, havet bara sväljer, sväljer och sväljer och blir aldrig mätt.
När mättnads känslan lyser med sin frånvaro så blir "ljusletaren" provokativ, ifrågasättande, allt för att öka uppmärksamheten och tillgången på ljus och slutligen, dock ej alltid, direkt otrevlig, obehaglig och elak. Mörkret dyker upp trots tillgången på ljus.

De flesta energiarbetare, terapeuter och hälso personal känner dessa "ljusletare" under många olika namn. "Ljusletare" är mitt personliga namn på dem.
 Ser framför mig nattfjärilens dans runt den livsfarliga lågan där attraktionen, farligheten och föraktet går hand i hand, tätt, tätt.

Jag har försökt styra undan dem en tid, jag har brukat min intuition och jag är i en del av livet där jag gör andra ting utom att vara terapeut så det har varit rätt enkelt.
Nu är jag dock där igen. Även om jag hoppas att det inte blir så "våldsamt" denna gången..
Jag hoppas att personen ifråga finner ljus någon annanstans i tillvaron, att bärgningen kan komma från annan plats än min hamn.

Jag delar gärna min lyktas ljus medan jag själv går framåt men jag är inte villig " att låna bort den helt"!
Vi skall vara rädd om vårt egna ljus! Ta hand om, vårda och portionera ut.

Så - ta hand om ditt ljus! Vårda din egen lyktas glans!
Allt du behöver finns inom dig själv och du är på precis rätt plats på din resa, oavsett hur det känns, potentialen och öppningarna finns hos dig!
Eller som Rumi uttrycker det i en av sina verser:
"If you start to walk out on the way, the way appears!" 

Gott Nytt År & Live with passion! 

 

onsdag 19 december 2012

Jeg får lov til..!

"Se på dig själv med ditt friska öga.." sa han och strök henne tröstande över armen.
"Vad menar du?" Hon såg en smula förbryllade ut, rynkan mellan ögonen framträdde tydligt.

"Gammal skröna" förtydligade han "men det finns tom en kille som har skrivit en bok om detta. 
Enligt hans sätt och se på det så har vi ett öga som bara ser det negativa, med andra ord, ett sjukt öga medan det andra ögat ser allt det som vi är bra på, goda till. Det det är det friska ögat.
Så, se på dig själv med ditt friska öga. Ta in vad det ögat ser!"

Hon tänkte en stund, bet sig förstulet i underläppen och masserade med handen på halsen som om hon prövade att svälja det han sa, trycka in det genom huden.
"Men vad.. Vad tror du det beror på?"
Han ryckte på axlarna, lät ögonen vandra långt bort en stund innan han såg på henne och utbrast:
"Långvarig kritik av folk med sjuka ögon, flera påtvingade "jag skall", väldigt få " jag får lov till".
Lägg till det en känslig själ. Ja, då skall det inte mycket till.   Man kan dö av ett brustet hjärta, vet du."

"Jo, sägnen säger ju det... Men du menar inte på allvar att hjärtat kan gå söner av sorg?"
"JO, det kan det!" Trotsigheten lyste ur hans ansikte. "Man kan få faktiska skador på hjärtat av långvarig påkänning, slitningar och stress. Hjärtat är inte annorlunda än något annat organ. 
Dessutom innehåller det delar av själen. Det borde ju du veta.." 
"Jo, jag vet.." Hon såg ner i marken, skamsen, rädd, liten.
"Men det gäller inte dig?? Eller?"  Hans röst var fortfarande trotsig.

Nej, det gäller INTE mig, INTE MIG ville hon skrika men hon förstod att det var fel så istället sa hon:
"Kan man laga skadan då? Eller är man för alltid trasig, om man nu en gång blivit det.. ? En limmad vas som alltid läcker?"
" Jag anser mig veta det.. Att man verkligen KAN laga ett trasigt hjärta och vet du? Det brukar inte ens läcka, om man gör det rätt!
Första steget är - se dig själv med ditt friska öga!

Nästa steg blir att tänka på allt som du "får lov till" i detta livet.. Om du tänker att "jag får lov till att hämta mina barn idag!" blir stressen mindre än om du säger "jag måste hämta mina barn till 16 idag" och så blir du 10 min försenad.  Är hämtningen mindre viktig för att du är tio minuter försenad? Fokus är: Du får lov till att hämta dina älskade barn. 

Omge dig med människor med det "friska ögat".  Ge av ditt. What goes around comes around..."

Hon nickade medan tårarna långsamt trillade ner i knät.
Rätt! Såklart var det rätt.

Hon vandrade ut genom porten, såg upp emot himmelen och snön föll.. Stora mjuka flingor av balsam och mjukhet. Inom henne sjöng den gamla julsången...

"Hver gang jeg ser opp på min himmel så vet jeg
At undrenes under er det som har hendt
Jeg føler meg trygg for jeg slipper å lete
Nå vet jeg hvor stjernen ble tent

Himmel på jord
En nåde så stor
Jeg er'ke alene
Her jeg bor

Jeg er'ke alene her jeg bor...
"

Live with passion 

lördag 15 december 2012

En skyddande hand, ett vakande öga.

I morse vaknade jag med en ond föraning... Väder prognosen från igår lovade inte gott.
Snö stormen skulle nå oss, massor av snö på väg från Rogaland och jag kikade försiktigt ut bakom gardinen.. Kanske hade de fel? De som spår...
Nix Pix! Redan när jag drog mig emot bussen för att ta mig till jobbet så stod snön ankelhög.
I Postens julrusch..Obra.

Väl framme på jobbet lägger chefen landet klart. Han är ensam på jobb. Det finns inte en chans att han kan komma och hjälpa, vi har inga extra bilar så var man för sig själv.  Ingen leverans är så viktig att den är värd att riskera liv och lem för men ändå.. Folk väntar ju.
Bara att ladda bilen och ge sig ut i den snörika verkligheten.
De första fem minuterna på jobb ser jag två stora lastbilar som, likt leksaksbilar, bara glider av vägen... Ingen pardon. Ingen hjälp.

Själv pulsar jag, kör fram, sladdar, lägger i backen, kör fram igen och matar och masar mig framåt..
Första ängeln dyker upp.. En glad, god man, sextio och något har skottat hela uppfarten till alla inkl mig. Vi skrattar, pratar lite. Han berömmer, klappar axel och det är hans uppskottade uppfart som får mig vidare på min färd. Någonstans att ta fart på.

Långt om länge funderar jag på ålderdoms hemmet, vägen dit är en klättring i sig själv men väl där ser jag att någon har skottat. I vart fall en gång.. För en stund sen..
Väl uppe möte jag av mina pensionärer, med bulle, med kram, med glädje över att jag kommer med julkorten och jag skrattar hela vägen därifrån. De är så söta! Små julänglar.

Några minuter senare står jag helt stopp fast.. Kommer inte en meter vare sig framåt eller bakåt.
Greppar min spade, går ut, börjar gräva runt bilen. Då dyker han upp, ängel nummer, ja, jag tappar faktiskt räkningen...
"Hopp in i bilen.. Jag gör spår!" säger han och med sin snöslunga fixar han dubbla spår helt upp på sin garage uppfart. Där får jag andas, han också och vi diskuterar vädret en stund medan vi söker hans post och så larvar jag iväg igen, genom snön och återigen leende.

Hela dagen har varit fylld av glada, uppsluppna, GODA människor!  Det finns så mycket godhet i världen att jag blir rörd! 
Dagen har varit magisk på det sättet! Människorna har varit ljuvliga.
Kanske är det sådana här extrema situationer som tar fram det bästa i oss alla...

Samtidigt har dagen varit riktigt otäck på många sätt.. Vädrets makter är inte att leka med.
Bilar glider och dansar som vore de leksaker, stora plogbilar sitter helt fast..
Min mammas gamla litania om att man "måste skotta till postmannen för att få post" - den har inte många hört... Men samtidigt.. Extremt väder = extremt svårt.

Jag har klarat nästan allt jag skall idag. Nästan alla har fått post..
De som jag har lärt känna på min post rute idag, hmmm, det har alla fått en speciell plats i mitt hjärta.  Jag blir mer och mer angelägen om att ge dem bästa möjliga service!
Det som man ger till andra får man också tillbaka. 
Jag känner mig inte längre ensam på rute.. En väldigt god känsla, sprungen ur en galen dag.

Live with passion.

fredag 14 december 2012

Eftertänksamhetens kranka blekhet.

En historia värd att tänka på... Lånad men likaväl ack så sann, om än i annan förklädnad.  
"En skröplig gammal man flyttade på äldre dagar till sin son, sonhustru, och deras 4-årige pojke. Den gamle mannens händer darrade, hans syn var svag och hans gång vacklade.

Familjen satt tillsammans vid middagsbordet. Men den gamle mannens darrande händer och svaga syn gjorde att ätandet blev mycket svårt. Ärtorna rullade på golvet och mjölk spilldes på duken. Sonen och sonhustrun blev irriterade och sonen sa:

”Vi måste göra något åt min pappas spillande och grisande vid matbordet. Jag har fått nog av all mat som ligger på golvet efter honom”

Sonen och sonhustrun bestämde sig då för att flytta pappan till ett eget bord i hörnet av köket. Där kunde pappan sitta i lugn och ro och äta medan resten av familjen kunde njuta av måltiden vid sitt bord. 
Eftersom pappan hade slagit sönder några tallrikar fick han i fortsättningen äta i en träskål. När familjen tittade bort mot pappan kunde dom ibland se en tår i hans öga, med det enda dom sa till honom var tillrättavisningar när han tappade bestick på golvet eller spillde sin mat. Fyraåringen tittade på det hela med tystnad.

En kväll innan maten satt den lille pojken och lekte med små träbitar. När hans pappa frågade honom vad han gjorde berättade pojken att han höll på att göra en träskål åt mamman och pappan så dom kunde ha något att äta i när dom blev gamla.

Den kvällen tog mannen sin pappas darrande hand och ledde honom till familjens bord. Så länge han levde fick pappan sitta vid övriga familjens bord och äta. Och av någon anledning brydde sig sonen eller hans hustru inte om ifall pappan tappade gaffeln på golvet, spillde mjölk eller sölade ner bordsduken."


Ur varför växer gräset av Kull & Hallberg.
 
 
Var rädd om varandra där ute
Om du tror dig veta men är lite osäker...
Fråga!!
Kram  

onsdag 12 december 2012

Three - is a magic number!

Om bara några minuter står klockan på 12.12 den 12/12 2012....
Vi vandrar in i den skräckfyllda tiden som via Maya kalendern kallas "The end of an era" och som av många pekats ut som domedagen, tiden då jorden skall gå under och vi skall uppslukas av slungande lava och rymdmonster.

Denna tid fortsätter from idag helt till den sista dagen i denna era nämligen 21/12 - 2012.. På så sätt får vi: 333.   Båda gångerna.

333 är ett master number dvs ett "heligt tal" eller i vart fall ett tal som bär en mycket hög frekvens.
En av mina mentorer anser det var ett av de starkaste eftersom 3 i sig själv bär så mycket kreativitet i sig, ett sätt att omvandla tanke till handling.   När något blir synligt för oss...

Samma mediala kvinna anser också att 3 säger något om dynamiken mellan man och kvinna, mellan manligt och kvinnligt, maskulint och feminint, mellan animus och anima - kalla det vad du vill.
De människor som jag sätter min tilltro till, som jag känner någon sort intuitiv dragning till nickar alla i bifall till detta. DET är vad de tror skall ske i denna tid..

Allt detta har jag bloggat om tidigare.. Så kommer då dagen, med sin sol, med sina moln och jag sitter i bilen, lyssnar på den babblande morgon radion när plötsligt, plötsligt säger någon:
" Gissa hur fullt det är på rådhuset idag.. Alla vill gifta sig!"
Leendet sprids över mina läppar. Ett lustigt litet sammanträffande, ett av livets många små loopar.
Är det inte står i Bibeln:
"Låt så man och kvinna bliva ETT"

Behöver man göra något speciellt i denna tiden då?
Nej, det tror jag inte.  Jag tror att tiden medvetandegör det tiden skall MEN jag tror man kan bruka den till sin fördel. Liksom rida på frekvensen emot ett bättre liv.

Det är en expansiv energi som kommer nu, en turkos och lite snabb energi...
Varför då inte bruka tiden till att verkligen hålla fokus på det man vill expandera?
Vad är viktigt för dig? Vart vill du?

Till detta tror jag denna fantastiska energi kan brukas. 
Surfa på vågen! Njut denna magiska före jul tid som bringar så mycket mer än klappar i år.
Bruka den som ditt instrument! 

Nu slår min klocka om: 12:12... 33... En konstant i universum, ett magisk master number!
Välkommen NYA ERA.    Nu skall jag ut och expandera!
HURRA!  KRAM

tisdag 11 december 2012

I Vinterviken.

Jag är ett vinterbarn, en vintermänniska fast jag är född om våren.
Kanske för att jag bars genom vintern, trygg i moderlivet, är jag nu förmögen att njuta denna årstid på allvar. Nej, det ligger nog mer i uppväxten, i aktiviteterna och ställningstagandet.

Min finaste jacka är en vinterjacka, en Sweet protection, en levande sovsäck som jag bor i när jag är ute. Jag äger luvor, vantar, halsdukar, värmebrallor, skidor, faktiskt, flera par, skridskor, ja, du vet allt det där som jag tjatade om förra året. Till och med mina bästa skor är vinterskor och jag älskar dem högt och rent.

När jag igår blickade upp emot den tysta stjärnklara himmelen insåg jag att det detta år är tyst i min Vintervik. Det är inte så mycket som kommer in!
Det är självvalt, då jag måste ta hand om det viktigaste först, ordna och dona. Jag hanterar problemet såsom man sopar snö av sin egen utetrappa, man börjar från dörren och jobbar sig utåt.
Steg för steg breder pusslet ut sig, steg för steg ser man mera av problemet och kanske, dess lösning.

Inte ens "travel trollet" har lyckats ta mig i år.. Vem han är?
Jo, att ha det travelt på norska betyder att vara upptagen.. riktigt upptagen...och travel trollet lyckas ta nästan alla såhär i juletid. Själv har jag gömt mig i jackan, låtit snön stoppa igen mina öron medan jag ivrigt tittat åt andra hållet. Det handlar inte om att förtränga! Det handlar om överlevnad!

När jag faller i den mjuka snön ligger jag kvar en stund, väntar på att hjärtat skall lugna sig, väntar på att hjärtat skall sluta pumpa tomt. Det gör ont när hjärtat brister.
Även om jag älskar min Vintervik och gärna bor här under den reflekterande delen av året så önskar jag samtidigt att få flytta in på Solgladeveien igen.

Den vackra vintern får busa in mina känslor med den ljuva snön..
Solen får värma min röda näsa och värma min hud.  I tystnaden tankar jag av den inre rösten.
Allt får ta den tid det skall. Travel trollet får vänta.

Småfåglarna landar i trädet ovanför mig. Deras serenad står emot solen.
Jag håller andan. Stilla. Såsom det skall vara denna årstid...

"Nu sover stad nu sover land och överallt står snön i brand
inatt kan inget kväva eller kuva.
Och stjärnorna dom blänker matt på himlen som en hemlig skatt
i det tysta hörs ett dämpat
Hallelulja


Nu sover sorg och vredesmod med saknaden och hjältemod
och bitterhet får sova med det ljuva
Nu sover dom som önskar tid med dom som tror på evigt liv
och änglaspelen klämtar Halleluja.
 
Nu drömmer vi i vintertrakt om lågorna som håller vakt
och om en plats som kan få hjärtat att jubla
De drömmer om hur allt ska bli när farorna har gått förbi
Vi vaggas av ett stilla Hallelulja

Nu brinner ljus i mörka rum, nu blundar tvivlet för en stund
och om sanningen ska fram så får den ljuga
Nu blundar dom som jagar tröst och dom som redan släckt sin törst
och från andetagen flyr ett Halleluja
 
nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid
men här får morgondagens skuggor inte ruva.
och sjunger kanske nån för mig och kanske sjunger nån för dig
ett sprucket men ett hoppfullt Halleluja."  
Peter Jöback.


måndag 10 december 2012

Sorgens fågel.

"Mamma.." säger dottern, den äldsta, någonstans mellan mjölk disken och smöret "vad säger jag när de undrar, de i klassen, varför jag skall byta skola?"
Jag känner hur halsen snörs ihop. Vi kommer precis från ytterligare en session vid vårt köksbord, en session där vi avhandlat en dag av att bli "pepprad med bollar", på flit, som barnen säger.
En dag där klassens drottning beordrar en till städning och man lyder, annars blir det värre.. Det vet man.

Vi har gjort allt rätt! Vi har skrivit i vår rapportbok, vi har diskuterat, vi har kollat ev fysiska skador, vi har tagit oss ytterligare en sväng med taktik, hur vara auktoritär, hur bita ifrån...Precis såsom vi har blivit tillsagda har vi gjort, VI, VI, VI, VI... Inte den som gjort gärningen utan vi.
I den sekunden, där på butiken, har jag lust att sjunka ner på golvet, gråta hejdlöst, kräkas men det gör jag inte! Jag är vuxen!  Jag biter återigen hårt i underläppen.. Inget skin kvar där länge.

"Men gumman... Tror du inte de vet det då? Vet att du blir retad? Mobbad? Skadad? Är det inte uppenbart och allmänt känt vid det här laget?"
Det har ju ändå pågått från och till i ett år nu så nån pollett borde väl ha trillat ner tänker jag hoppfullt. Fundering från 11 åringen...
"Nej, vet du mamma. Det tror jag faktiskt inte."

Touché!  Min sista gnutta energi rinner ut på golvet...
Nätter av onda magar, hamrande, onda huvuden, påstridiga drömmar, kalla handdukar på magar, huvuden, lugnande örter, ändlösa samtal, dagar av blekt ansikte, färglös av sorg och krossade förhoppningar.
Vart skall detta sluta?

Sorgen reder sig inte längre i mitt bröst utan förvandlas till vrede..
Ser mig själv slå in dörrar, hota, gorma, banka, skrika.

Jag är så sjukt trött på dessa terrorister! Dessa plågoandar som med sina ord, sitt sjukt dåliga uppförande kan tillåtas att manipulera och rumstera om varthelst det passar dem.
Kunde jag transplantera någon mikro del av min sarkastiska, elaka verbala sida in i min dotter hade jag gjort det i en grisblink!

Det äter tom på mig, att inte kunna försvara mitt barn, att dag efter dag tvingas sända henne till en miljö där pappersvändare tuggar på sina pennor och undrar vilka "åtgärder" som skall vidtagas för att "vi" skall komma vidare!
VILKA VI? Kasta ut plågoandarna!! Kasta ut dem och förbjud dem att komma tillbaka eller än hellre, posta deras bilder på stan, på hemsidan innan jag får för mig att göra det!

Jag vill att min sköna blomma skall få växa i sin egen trädgård!
Att hon skall få lära känna sina egna sidor och inte tvingas ta "på sig uniformen" för att försvara sig jämt!  Vår familj behöver få VILA.  SOVA hela nätter!  Skratta..

Fula tankar far genom mitt huvud medan tårarna trillar tungt.
Strax skall jag på konsert. Se barnet spela.. Höra hennes ljuva toner och röst.
Bara vi ser smärtan, ser blekheten, bara vi vet att hon i varje andetag fightas emot illamåendet pga alla tabletter hon tagit emot smärta på slutet.  Bara vi vet vad det kostar.
Ut ur klarinettens djup dansar tonerna till allas värme och glädje.

Outsägligt sorgsen gör det mig att tonerna inte kan få värma också henne..
Att livet skall behöva vara så tungt!
Namaste!



onsdag 5 december 2012

En ängel för en ängel?

För en tid sen hade jag en mindre trevlig upplevelse..
På en station, bland en massa människor, mitt i rusch och bråk, mitt i liv och tjiv, landade mitt öga på en man i nöd.  Jag vet inte vad som fångade mitt öga eller mitt sinne men innan jag tänkt mig om hade jag kastat min ryggsäck och sprungit honom till undsättning.

Han blödde ur mun, han blödde ur näsa eller snarare han blödde i halsen och paniken stod lysande i hans ögon. Jag är ingen läkare men det tog mig inte många sekunder att inse ungefär vad detta handlade om, tecken stod skrivna på hans kropp, i hans energi och sinne.

En man som sedan länge levde på samhällets skuggsida, smutsig, ovårdad. Kroppen och ögonen täckt av den gula färgen som är svaret från en lever som behandlats hårt alldeles för länge. Responsen som nu kom, kroppens vrede.
Jag kände med min hand på hans panna hur kallsvetten och ångesten red honom och hur livet liksom rann ur honom medan han vilt sökte någon form av hjälp, bekräftelse från mig.. Det fanns ingen att ge.
Galet medveten om sekundernas viktighet sökte jag omgivningens hjälp.. NADA! NOLL! ZIP..

Till slut - ett meddelande om en ankommande ambulans. Några minuter som varade en livstid...

När jag sedan stod kvar.. I blodpölen.. Med en näsduk enbart över mina solkade händer kände jag ögonen som brände på min kropp, rädslan, ifrågasättandet, avståndstagandet.
Kvar med min egen rädsla - smitta. Blodsmitta.. smitta från kroppsvätska. Läskig men HUR läskigt?
Det finns hjälp att få!! Det finns medicin att ta i efterhand.. Inte emot allt men emot mycket.

Tankarna på vad som händer den dagen någon när och kär till mig ev vinglar omkring i tunnelbanan eller på stan, påverkad av något som de inte själv styr. Eller varför inte jag själv?
Är jag tillräckligt fint klädd då? Är jag anständig nog för att dra till mig medmänsklighet? Är rätt personer på plats?

Källor berättar att han inte klarade sig, han, mannen på stationen. Jag förstår det.
Han var i vart fall inte ensam när han klev över även om man kanske inte vill höra: "Andas, andas, du måste pröva andas..." som det sista man hör.  Han hade en hand på sin panna, han hade ögon som mötte hans - hur länge sedan sist var det?

I förrgår behövde så jag hjälp, ja, inte av samma allvarliga sort men hjälp och snabb hjälp!
En för mig helt okänd ung man trädde till, lade sig i, på allmän plats, gav av sig själv och mötte min blick.. Jag fick exakt det jag behövde och efteråt undrade jag vart han kom ifrån!
"Kanske en ängel för en ängel? Du hjälpte någon och fick hjälp tillbaka." sa någon och nickade eftertänksamt. Jag vet inte.

Allt jag vet är att vi behöver varandra och att det värmer hjärtan på många sätt i ett annars så fruset landskap.

"O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar." 

NAMASTE



torsdag 29 november 2012

Vara värdefull!

"Jag älskar dig precis som du ÄR!" skrev väninnan och tårarna föll tungt.
Villkorslöst, förbehållslöst...

"Komihåg att du ÄR viktig för mig oavsett vad som sker. Oavsett vart du går.." En halsduk dras tätare om min hals, ögon försöker fånga mina och jag viker undan.

DET ÄR svårt, i vart fall för mig, att behålla känslan av att vara värdefull utan handling.
Dagligen är jag i en mycket "konkurrens inriktad omgivning", unga människor på sin första utbildning, med massor av tid, massor av sk "pågångsmod" dvs de VET att de äger världen!
Fel - ja, det är något som andra har!
De skall alla bli Norges bästa akupunktörer och det skall de bli genom att ha alla rätt på proven.

Dessa typer av tävlingar förlorar jag på "walk-over".. Det vill säga, jag kastar in handduken och ställer mig på sidlinjen. Jag VET att det krävs mer än så! Jag vet, känner och förnimmer..
Men jag dras med, självklart, dras jag med.
Så måste jag söka mig tillbaka till mig själv, till mitt "Emerald heart" inne i mitt eget hjärta, det innersta av det innersta.

Jag drar ner tröjans ärm ordentligt, gräver inne under overallen på treåringen tills hon irriterat vrider sig..
"Ja, jag vet.. Men jag vill INTE att du skall bli kall mellan overallen och tröjan" 
När jag sticker handen i stövel, helt in för att kolla att den inte är våt. Då inser jag att jag följer min pappas rutiner för att vara utomhus. Hans sätt att visa att jag var värdefull, hans sätt att vara, hans kunskap..

"Du vet väl om att du är värdefull?!?
Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen är precis som du.. 
Du vet väl om att du är värdefull..."

Pepparkakan i min stora ficka på jackan.. Post-it lappen med texten " Jag älskar dig!"
Min mamma spred ofta känslan omkring sig, känslan av att man var jordens mitt..
En känsla jag försöker behålla och förmedla när jag kryper upp med mina barn, lindar mina armar runt dem, pussar dem till bitar..

"Du vet väl om att du är värdefull?!
Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen är precis som du..
Du vet väl om att du är värdefull.."

Jag behöver påminna mig själv om att jag är värdefull, att det INTE är mina handlingar utan mitt varande som gör känslan och utifrån där kan jag välja att handla eller låta bli.
Behöver stanna upp i dagen, titta på det som ligger framför mig, hålla ut handen till mig själv och säga: "Och vad vill du,vännen?"

Jag glömmer! Det är mänskligt!
Jag dras med! Det är normalt!
Hämtar mig själv i vardagen.. Ser om mitt hus!

JA, jag är värdefull!  Namaste!  

 


fredag 23 november 2012

Märklig manick

En vanlig Alvedon, modell svensk är på 500 mg och en vuxen bör ta 2 tabletter för att få i sig den mängd paracetamol som krävs för att få smärtlindring. Med andra ord - ett gram.
De flesta vet också att man kan ta ny tablett om 4-6 timmar och att max dosen är 8 tabletter på 24 timmar. Högsta dos per dygn är alltså, med lite enkel matte - 4 gram.

Vad lägger denna begränsningen? Funderat över det någon gång?
Giftverkan säger den fundersamma och nickar. Helt riktigt men samtidigt bara nästan.
10 gram paracetamol bör man knapra i sig om man skall vara helt säker på att göra sig själv illa alternativt ta sig själv av daga.

Substansen paracetamol bryts ner i levern och hur det går till skall du slippa läsa här men tro mig på mitt ord (då det är hela poängen med bloggen) då jag säger att restprodukten då levern brutit ner just denna smärtstillande är - fria radikaler.
Klingar det något i huvudet nu? Gillar vi eller ogillar vi fria radikaler?
De flesta säger Ogillar men vet ej varför.

En fri radikal, eller bara radikal, är en atom eller molekyl som har oparade elektroner i den yttersta/högsta energinivån.  Fria radikaler orsakar rätt allvarliga skador på våra celler och anses bidra till åldrandet.
Sålunda vill vi inte ha några fria radikaler i vårt system och hör och häpna, det vill inte levern heller!
När du äter två Alvedon frigörs mycket riktigt fria radikaler MEN levern kontrar samtidigt med att släppa ut lika mycket antioxidanter eftersom det går en antioxidant på en fri radikal.
Ett lurigt system som tar reda på sitt eget restavfall, neutraliserar det med en gång.

Det är när du överskrider de där "magiska" 4 gram som levern får problem med att skapa tillräckligt mycket antioxidanter för att motsvara "utsläppet".
"Det gör inget!" säger den träningsintresserade och sunde "jag äter extra antioxidanter, antioxidanter i tablettform och på så sätt håller jag alla fria radikaler borta. Bra, va?"

Här har jag i många år satt upp ett intuitivt "Hmmm.." dvs jag tror INTE på piller och pulver ur kemiska fabriker. Jo,jo, jag har kemi/fysik kunskaper tillräckligt till att se att det är en exakt kopia, om man ser till struktur, storlek etc. Men "lever" det?
"QUE?" säger nu den kemi intresserade och de tillverkande bolagen..De menar att de "tillverkat samma sak" medan jag menar att det som naturen själv skapat är som oss, det innehåller "livsgnistan" och ingen fabrik i världen kan skapa det.

Igår fick jag veta att jag har rätt..Alltid lika skönt!! ;-)
Man har utsatt försöks personer för fria radikaler och så delat dem i två grupper, de som fick antioxidanter i tablett/kemisk form och de som fick antioxidanter i samma mängd, samma sort men ur matvaror. Bla användes en apelsin som både rollmodell för den kemiska sammansättningen och som "försöks matvara".
Gissa vad som hände? JO... Apelsinen vann! Den vann i kriget om att neutralisera fria radikaler framför de kemiska produkterna (som gjorde pytte lite..).
Förvånade forskare kliade sig i huvudet.

Vad slutsatsen blev?
Jo, att det finns bindningar mellan substanser i levande väsen som vi inte kan se! Att det finns gruppbildningar eller kalla det gärna familjebildningar, om du vill, som ännu EJ kan mätas eller tillföras till "av människan skapade kemiska produkter".
("No shit Sherlock!" dvs vi var många som INTE lyfte på ögonbrynen av denna kunskap, bara log i mjugg över det vi propagerat i många år och fått så mycket skit för. Case closed! Äntligen!)

Skall du sålunda fundera över något... och om du frågar mig...
Det blir mer och mer tydligt att vi skall satsa vårt krut på att skapa mat som innehåller det som det var tänkt, som växer på åkrar som sköts av folk som vet vad de gör! För vi är miltals borta från det berömda "matpillret", det som ersätter maten och ger oss allt vi behöver för att överleva.
Den underbara, galna, lättfelkonstruerade men ack så sköna KROPPEN är smartare än så!
Den behöver livsgnista och QI.

Därmed inte sagt att du inte kan ta dig en Alvedon, om du behöver en.. Tacka din lever efteråt, pyssla om den med något mumsigt!
Låt oss baka kaka med det bästa av alla världar utan att luras bort från oss själva.
Trevlig helg & Live with passion.

tisdag 20 november 2012

Min "Honky Tonk woman"

I November mörkret, med ett sjukt, gnälligt barn bredvid mig stirrar jag ner i böckerna och försöker inom mig att finna inspirationen.
Finna känslan till varför just detta varit min dröm i många år? VARFÖR? Bokstäverna flyger framför ögonen och "hjärnan stilla stå".
Poängen är? 

"Hur lär man sig telefonkatalogen?" frågar jag klasskamraten som skakar på huvudet och svarar
"Så jäkla opedagogiskt!"
Mmmm, att lära sig något utan att riktigt förstå varför... Att lära sig något som man sen, senare, om ett halvår f örstår innebörden av, ja, det är frustrerande.

Mitt i detta harvande får vi stort besök från England.
Han heter Peter Deadman, en västerlänning som drog till Kina långt innan de flesta andra ens kom in i landet och med sig hem tog han kunskap, kontakter och dessa har med åren mognat i hans inre, blivit till visdom och bok.

Första lektionen ser han ut över den delade klassen, heltids studenter och halvtids studenter och utbrister:
"Ni i halvtidsklassen kommer alltid att känna er "lite efter", lite dummare än de som är här på heltid och kan ägna sig åt sina studier för jämnan.. Det är dumt! 
Den mest destruktiva känslan för inlärning - är att KÄNNA SIG DUM! Så gör inte det!" 

Mycket bra inspel. Men hur? Är du bra på det? Att inte känna dig dum när du börjar med något nytt..
Jag är det inte och insikten var - ingen har nog riktigt talat om för mig hur.
Kanske möjligen mannen på posten, nu, nyligen, som enkelt sa:
"Det där, M, det är bara att harva.. Harva.. och harva om.. Tills det sitter." 
Fortfarande - inget recept.

"Ni behöver repetera detta, integrera det i ert system. Inte mycket. Lite om dagen.. 
Envist och egensinnigt. Tänk på Rolling Stones!"
Hmmm, VA?
"1969 gav Rolling Stones ut låten "Honky Tonk woman". Hur många gånger tror ni att de har spelat och övat på den låten sedan dess? Säkert flera hundra tusen gånger. 
Punkterna, kunskapen om deras effekter - det är ER Honky Tonk woman.
Your bread and butter!!"

Olika issues, samma recept! Alltid samma recept...
Nöta, nöta, nöta.. Öva, öva, öva.
Jag har gjort det en gång, ett yrke. Kan jag igen?
Såklart jag kan!!  Visst finns det motivation.. någonstans... under någon sten...
Vi hörs senare. Skall bara till ICA.. Behöver ett kilo tålamod..

Ha en bra vecka. Se över just din " Honky Tonk woman"!
Live with passion!

måndag 19 november 2012

Anna - in memoriam.

"Jag pressar min lilla näsa emot fönster rutan, vickar med huvudet från sida till sida, prövar se förbi körsbärsträdet som täcker nästan hela baksidan.
Väntan! Pirret i magen... Vilken sekund som helst nu. 

Så ser jag Saaben, den brunaktiga, välbekanta och på en sekund är jag nere från sängen, rusar ut i hallen, hoppar i stövlarna, jackan är redan på och i farten sticker jag handen i den blå pallen. 
"Försiktigt, hjärtat, försiktigt!" ropar mamma efter mig och jag slänger igen dörren. 

Gruset sprutar runt mina stövlar, pallen slår mig i knä vecken men jag vägrar slå av på takten. 
Måste hinna, måste hinna... Rundar Lennarts garagevägg och nu kan jag tvärnita.. 
Där står hon, min Anna, alltid leende, alltid med läsglasögonen längst ut på nästippen och med posten på vänsterarmen. 
Jag avgudar henne! Hon kommer med överraskningar.. Med paket, med pengar, en vykort från fjärran platser. 

Alla känner hon, alla vet vem hon är. Ingen eller inget undgår hennes röntgen syn och hennes omtanke ger landsbygden vingar. 
"Hej, gumman. Kalle Anka idag. Handen eller postlådan?"
"Postlådan!"  Jag ler. 
"Då blir det postlådan! Något till mamma också. Bär försiktigt!" 
Hon ser in i bilen, sträcker sig efter klubban, frågar med ögonlocken, jag nickar. Ordlöst!!

Jag ser henne svänga ut på vägen, vinka till mig som vinkar tillbaka. 
Så ställer jag min pall under postlådan, nära, nära väggen annars når jag inte upp. Jag får fatt i Kalle Anka, avin till mamma och räkningen. 
Med klubban i munnen påbörjar jag min väg hem. Dagens möte med MIN Anna är över. 
Post ANNA!"

Anna var en del av min barndom och uppväxt. En institution på landsbygden i min barndoms stad.
Hon VAR posten för oss helt tills några unga män bestämde sig för att råna hennes postbil på pensionsutbetalnings dagen genom att slå henne blodig med ett baseball trä, slänga henne att dö i ett dike.  Observanta förbipasserande och Guds försyn räddade henne undan döden den gången men tyvärr inte undan skräcken, oron och mardrömmarna.
Anna kom aldrig tillbaka i ute tjänst men jag träffade henne då och då bakom postluckan i stan.

Idag kom hon tillbaka till mig då jag rattade min bil på leriga vägar genom landsbygden,
i Postens tjänst.
Jag blir aldrig Anna men jag njuter av att bringa överraskningar av alla de slag.
Jag njuter av de korta samtalen, glädjen i barnen ögon, förvåningen och möten.
Förhoppningvis var det ömsesidigt även den gången för länge sedan, ett leende som mötte ett leende, ett möte!

Kram Anna i din himmel! Det var gott att se dig igen!



 

söndag 18 november 2012

Vänskapens tecken?

Jag stänger till dörren till yttervärlden en liten stund.
Kryper in i filten, följer känslans flöde genom kroppen. Irritationen i maggropen.. 
Klumpen i halsen och öronsuset.
Jag tycker det är svårt med vänskap, speciellt nya vänskaper, att bygga, att lära känna, att hitta gemensamma nämnare och fallgropar. Svårt!

Idag är jag den ensamma glödlampan som lyser upp hallen...
Den som vickar fram och tillbaka i sin tråd och önskar sig en annan liten glödlampa att få hjälp av, hjälp att lysa upp det stora huset men ingen annan finns inom synhåll.
Långt är det, långt mellan glödlamporna. 

Svårare blir det när energierna är låga...
Svårt blir det när schemat är pressat.
Svårt är det när det är långt mellan åsikterna och man inte längre vill dra lasset.
Göra, göra, göra...
Finnas till, finnas till, finnas till för andra men aldrig hitta stället att lösa in sin egen check på.

Att vara glödlampa, få betalt och beröm för att vara glödlampa men att aldrig riktigt kännas sig accepterad som vän.. Det är komplext.
Då kan vägen kännas riktigt tung.

Det får vara så.. Livets lott eller bara idag.. Spelar egentligen ingen roll.
Jag är mer än min känsla!
Just nu får det dock vara så.. den stund det tar.

En ensam glödlampas sken i kvällningen..
Ser hur långt ljuset tar en.. Namaste! 

lördag 17 november 2012

Mitt sovande barn..

Ser på mitt sovande barn på soffan...
Drabbas av en våg av kärlek, ömhet och önskan att ta vara där.. För just DIG, min hjärtans kär.

Måtte jag bli en seg, sur, gammal kvinna som får se dig dansa i livets habrovinklar, krokar och krumbukter. Må jag få trösta dig, smeka ditt hår, skratta med dig och dricka din skål..

"Varför längtar du
till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har
alla tusentals dar
passerar på ett litet kick
Så medans ditt hjärta slår an
passa på om du kan
fånga varje ögonblick

Du som inte än

börjat måla dig kring ögonen
tänt en cigarett
hört på Bowie eller Nazareth
fått ett streck i kemi
vart på kurs i Torquay
färgat håret blått
vart så full så du spytt
då din oskuld flytt
behöver inte ha så brått

Första gången som du ska hålla nån i hand

Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
Snart är den dagen här
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Och plötsligt så har du nått fram till den dag

då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så
när det går så fort ändå..."


Magnus Uggla

Till båda mina prinsessor! Stor och liten..
Olika, lika, vackra, egensinniga, charmerande, arga, galna, glada, busiga, rödrosiga, snoriga, hickande, skvallrande, högljudda... Ljuva ungar.
I mitt hjärta och med min själ..
Jag älskar Er. KRAM

arför längtar du
till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har
alla tusentals dar
passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
passa på om du kan
fånga varje ögonblick

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Du som inte än
börjat måla dig kring ögonen
tänt en cigarett
hört på Bowie eller Nazareth
fått ett streck i kemi
vart på kurs i Torquay
färgat håret blått
vart så full så du spytt
då din oskuld flytt
behöver inte ha så brått

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så,
när det går så fort ändå


Read more: http://artists.letssingit.com/magnus-uggla-lyrics-1-a-gangen-4xwfxc1#ixzz2CWV79H9f
LetsSingIt - Your favorite Music Community

arför längtar du
till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har
alla tusentals dar
passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
passa på om du kan
fånga varje ögonblick

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Du som inte än
börjat måla dig kring ögonen
tänt en cigarett
hört på Bowie eller Nazareth
fått ett streck i kemi
vart på kurs i Torquay
färgat håret blått
vart så full så du spytt
då din oskuld flytt
behöver inte ha så brått

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så,
när det går så fort ändå


Read more: http://artists.letssingit.com/magnus-uggla-lyrics-1-a-gangen-4xwfxc1#ixzz2CWV79H9f
LetsSingIt - Your favorite Music Community

Varför längtar du
till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har
alla tusentals dar
passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
passa på om du kan
fånga varje ögonblick

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Du som inte än
börjat måla dig kring ögonen
tänt en cigarett
hört på Bowie eller Nazareth
fått ett streck i kemi
vart på kurs i Torquay
färgat håret blått
vart så full så du spytt
då din oskuld flytt
behöver inte ha så brått

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så,
när det går så fort ändå

Read more: http://artists.letssingit.com/magnus-uggla-lyrics-1-a-gangen-4xwfxc1#ixzz2CWUDmBF8
LetsSingIt - Your favorite Music Community
Varför längtar du
till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har
alla tusentals dar
passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
passa på om du kan
fånga varje ögonblick

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Du som inte än
börjat måla dig kring ögonen
tänt en cigarett
hört på Bowie eller Nazareth
fått ett streck i kemi
vart på kurs i Torquay
färgat håret blått
vart så full så du spytt
då din oskuld flytt
behöver inte ha så brått

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så,
när det går så fort ändå

Read more: http://artists.letssingit.com/magnus-uggla-lyrics-1-a-gangen-4xwfxc1#ixzz2CWUDmBF8
LetsSingIt - Your favorite Music Community

Varför längtar du
till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har
alla tusentals dar
passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
passa på om du kan
fånga varje ögonblick

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Du som inte än
börjat måla dig kring ögonen
tänt en cigarett
hört på Bowie eller Nazareth
fått ett streck i kemi
vart på kurs i Torquay
färgat håret blått
vart så full så du spytt
då din oskuld flytt
behöver inte ha så brått

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
(Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så,
när det går så fort ändå

Read more: http://artists.letssingit.com/magnus-uggla-lyrics-1-a-gangen-4xwfxc1#ixzz2CWUDmBF8
LetsSingIt - Your favorite Music Community

söndag 11 november 2012

Dansa... Pausa...

Vaknar faktiskt ARG, riktigt heligt förbannad...
Förbannad på mitt ex, mitt barns pappa som inte gör rätt för sig, som inte tror att barnet behöver något alls och därför smiter från allt sitt ansvar. Mitt mått är rågat, min kopp rinner över och jag tänker söka laglig hjälp.  Finns ingen oro, bara ilska och önskan om att få det löst.

Mina tankar vandrar en kort stund till min egen far medan jag brygger kaffe, lagar smörgåsar och packar presenter.
Han gillade aldrig riktigt detta med fars dag... gillade aldrig uppmärksamheten och ändå var det den han indirekt strävade efter i hela sitt liv!

"Panetoz kommer in och vi skapar kaos
Utmanar er alla till en afro bounce så baby
Dansa, pausa, dansa, pausa

Skiter i om du är tjock small fin eller ful

Den enda regeln är att du ska ha så jävla kul och du ska
Dansa, pausa, dansa, pausa"


Dagen får en annan rytm av musiken vid dagens första hundpromenad...
Jag funderar på det positiva, dra fokus tillbaka, bestämmer mig för att inte längre älta en del av problemet utan agera på dem redan idag.
Några mail.. Till stängda dörrar, det är ju trots allt Söndag men de ligger där och väntar imorgon bitti, väntar på den som läser dem, den som agerar, den som kan.

"Livet blir livet blir vad du gör det till
Du kan leva helt vilt eller ta de chill
Hur du än lever ditt stå aldrig still
Låt inget hindra hindra du måste hinna
Vinna de bästa leva och försvinna
Livet är for kort för att låta tiden rinna
Hämta mina dina?
Sen pausa pausa pausa..." 


Livet är en dans! En dans av dansa, pausa, fundera, byta riktning, vila, dansa, pausa, dansa, paus..
Rytmen är inte alltid ett enda flow men när den är det så är det magiskt.

Träningen blir dagens höjdare. En delad träning, två egna delar, en tillsammans med andra, en ensam, lika slitiga, lika ljuvliga... att få röra sig tillhör livets flöde. Liksom att få vila...
Dansa, Pausa... Dansa, pausa...

"Dansa i klubben dansa på gatan
Dansa i staden sedan lägg in den på laden?
Dansa fran botten för att nå toppen
Dansa för själen sinnen och kroppen
Dansa på scenen och dansa i publiken
Dansa för rappen
Dansa till lyriken
Dansarens drottning blir ej besviken
Dansa for banget?
Dansa till musiken
Dansa din dansa och då får du en chaaans"


Kvällens sista längre promenad med voven... Stjärnorna är tända på himla pällen.
Det har blivit kväll. Middagen är intagen, far i familjen är firad med tårta, muffins och underbar köttgryta..
Han har fått vin därtill.
Problemen falnar långsamt, det är en dag imorgon också, antagligen.
Andas in den friska luften, måtte det bli snö!!
Borta är morgonens ilska, vem orkar med den?

Några snabba danssteg.. Dansa, pausa... Nu är det dags igen, det är dags igen...
Ja, nu går vi in och lägger det på MAX igen. 
Ha en trevlig start på veckan! KRAM





lördag 10 november 2012

Ett piskrapp!

Jag borde uttrycka mina åsikter i klartext lite oftare.
Att lyfta bort filtret, stå upp och vara KLAR med vart man står.
Försöka förstå är ibland klart överskattat, det finns nämligen inget att förstå!!
Vissa människor är rikspuckon.. Vissa har NOLL i IQ.  Punkt!
Varför låtsas? Varför analysera?

Sveriges största rikspucko alla kategorier och den dummaste brud som Norden skådat heter
Katrin Zytomierska.

Hur? Jag bara undrar HUR fick denna kvinna ens en plats i eten?
Alex Schulman har trots allt visat sig vara "bildbar" och med ett viss EQ tillika IQ och det kanske bästa han någonsin gjort var att skilja sig från ovan nämnda människa.  I verkligheten var det inte ens "gifta på riktigt", om man skall tro tidningarna, Alex var aldrig ordentligt skild.
Hursomhelst, grattis Alex!! Vilken kupp att bli av med den människan!
Usch, gör ont i munnen att säga hennes namn.

Att offentligt driva gäck och löje med en normal kvinnas utseende är osmakligt.
Eller som den rappa medicin reportern Anna Bäsén så fint uttryckte det:
"Kunskap är inte hennes starka sida.."
Var kan jag skriva under??
Vem vill se ut som Katrin? Tankarna går till en elak Batman skurk med målad, missbildad mun.. du kan säkert själv räkna ut vem.

Strunt samma! Min önskan här är...
Köp inte hennes kokbok!! Vem vill köpa en kokbok/bantningsbok av en som "inte har kunskap som sin starka sida"?
Läs inte denna kvinnas blogg! Annonsörerna springer för livet.. Gör detsamma. Läs en god bok istället, gå ut i naturen, ät ett äpple..
Köp kort på SATS, som vågat ställa en vanlig kvinna på sin reklambild och inte ett benrangel med taskig självbild och självsvält som livsändamål!

Usch och FY!! Dagens spya avklarad... Nu skall jag träna så jag mår bra, äta en god middag och sen springa ifrån benranglen på upploppet.
Ha en underbar SUND helg fri från falska löften. Följ ditt inre.
Namaste! 


fredag 9 november 2012

Titten in i en annan värld..

Igår jobbade jag vardag på mitt extra knäck...
Att jobba vardagar på Posten är en helt annan sak än att jobba helg typ dubbla mängden post och A reklam.. Samt att nu närmare vi oss jul. Det syns också på kuvert, på mängden erbjudanden, på de små presenter som vissa företagare har en tendens att trycka ner i kuvert.

Det är ett glatt gäng med "goa gubbar" som samlas i garaget på morgonen, laddar sina bilar, skrattar lite, klagar lite, drar på sig ställen och drar.. Ut på sin rutt.
Igår var det dock "morgon möte".. Något jag sällan får vara med på så jag lyssnade spänt på de olika teman som togs upp.
Till min förvåning var de mycket upprörda över - kvalitén på pannlampor.

Här måste jag medge att jag log.. på insidan.. Såg framför mig en postman irra fram genom dimman med en andra klassens pannlampa med sin post på armen.
Ja, faktum är att det kanske faktiskt tom syntes på utsidan, min förvåning och min munterhet.
Nåja, alla har vi våra issues tänkte jag och skakade det av mig. Finns liksom annat att tänka på när man är ny på jobb såsom apparater, koder, rätt adress, väglag, listor, nycklar, ja, you name it.

Dryga 8 timmar senare.. Då klockan tickade emot stängningstid, då huvudet värkte som om det innehöll minst ett trumset då flinade jag INTE längre. Jag hade gett min högra hand för en riktigt bra, stark PANNLAMPA. Med posten på ena armen, laddad till max, med mobilens lampa i andra försökte jag med kuverten i munnen läsa adressen. Hur det gick?
Svaret är enkelt! Det gick INTE..

Med gråten i halsen prövade jag stå under gatlamporna och visst, det hjälper men man kan inte flytta på postlådorna och leverera utan att se adress och namn, tja, det får man inte.
En vänlig kollegas försiktiga röst i andra ändan fick det att brista, tårarna sprutade...
Ensam under en gatlampa. 

Jag älskar mitt jobb! Det är underbart att vara ute hela dagen, se dagen förändras, tala med underbara människor, fundera på livet, sjunga till radion, stressa, äga min tid...
Nu vet jag också att jobbet förändras med säsongen! En nyttig erfarenhet....

OCH... Nästa gång tar jag med min egen pannlampa!! Ifall den på jobbet är undermålig.
RESPEKT till alla på alla jobb. Vi vet så lite om varandras världar så låt oss vara snälla emot varandra därute!
Ha en god helg! KRAM

onsdag 7 november 2012

En slingrig, ensam stig.

Tänk så märkligt - på slutet har jag ofta drabbats av känslan att jag har skrivit bloggar som sen inte finns på papper.
Detta beror på många olika ting.. Att jag skriver dem i huvudet. Att jag formulerar tankar för mig själv men har sedan inte tid att sätta dem i pränt förrän de ersätts av nästa fundering från min horisont. Att jag upptas av "vissa saker" bara för att jag är jag, mina issues, mina teman och käpphästar.
Det där sista kan ibland kännas lite tokigt, som att man ältar tillsammans med Er i skrift men å andra sidan - det står er fritt att läsa eller låta bli. Fri luft.. Som barnen sa förr.

Jag har alltid prövats i livets skola om huruvida jag är "sann" emot mig själv eller ej.
Om jag står upp för den jag är och vandrar en väg som inte alltid är beträdd av så många..
Jag är inte unik, det var inte så jag menade, eller förresten, det är jag ju, såklart! Men det är ju alla andra också! Skillnaden är att jag tydligen måste uttrycka på vilket sätt jag ÄR unik på, högt, tydligt och klart... Annars får jag smäll! Smäll av universum.. PÅ fingrarna.

Vägen jag måste gå har många kröka och krumbukter och det är sällan jag ser runt nästa hörn.
Djupt, innerligt och ärligt önskar jag någon att hålla i handen när "tornadon går", när det kryper i skinnet för att det känns som någon finns därute i mörkret. Men.. Nix pix!
Det finns ingen att hålla i handen! Ingen som vill, kan och önskar gå vägen med mig!

I smärta och vånda har jag kontemplerat detta i många år.. Vilselett mig själv.
Önskat, bett och ägnat mig åt hoppet.
Men efter passerings kravet idag (jodå, jag klarade mig)insåg jag att skall jag vandra vägen vidare så måste jag behålla energin till mig själv. Fokusera på rörelsen framåt.
Skjuta lite "hopp" och önskningar till sidan och leva i det som är.

Finns det någon därute som orkat reflektera och som är genuint helt nöjd med vägen, sin egen väg?
Det tror jag inte. Jag tror delar av att vara människa är att önska sig andra saker än de som ligger på ens livsväg men då glömmer vi och tappar bort de saker vi i grunden vet. Det som ligger i vår själ. 

Därför blir en del av oss stående, beundrande vackra blommor vid sidan av stigen, ja, eller vi kanske tom kliver av stigen, blir sittande eller strosar bort från det vi innerst inne vet...

Guiden uppmanar mig till vidare rörelse.. Ta mig framåt.
Visa mig. Erkänna.. Okej, okej, jag skall, jag skall.
Det är inte alltid lätt men det är min väg.
Namaste.

torsdag 1 november 2012

Livet är en skattkista!

"If you imagine it, you can achieve it, 
if you can dream it, you can become it!"

På mitt skrivbord sedan många år står en pyramid med örnar på och vid pyramidens bas står:
IMAGINE...med stora breda bokstäver och så, på den fjärde sidan denna text ovan.
Det handlar om livs inställning. Det handlar om att skapa "flow"!

I grund och botten tror jag vi alla föds med detta, en inbyggd radar som vi alla följer MEN så "sker livet" och vi kanske tappar delar av den.. Det blir i vart fall inte lika självklart längre.
Man får påminna sig, kanske tom lära om.. Lära att hoppas, slappna av, önska sig, tro på att man skall få osv IGEN och på nytt.

Dock finns det ingen regel utan ett undantag..
Det har glatt mig, det lilla "undantaget"!  Jag har träffat en människa som inte drabbats av denna sjuka som samhället verkar dyvla på oss under uppväxt åren, någon som vandrar runt på denna planet och lever som om livet vore en skattkista! En underbar stor kista med ljuvligheter att bara ÖSA ur...

Det är ingen "foten i kläm jajamensan - människa"! Inte heller en hopplöst babblande idiot.
Nej, det är en balanserad, fungerande människa med en mycket god utbildning, ett bra jobb, en funktionell familj. Kort sagt, en helt vanlig människa men med en helt outstanding attityd.

Blicken möter en, nyfiket, glatt, plirande och den förblir sådan oavsett vad som händer. Kommer det skit, en skopa ovett, rena dumheter tja, då bemöts detta med ett stort brett leende och något avväpnande eller mitt-i-prick men det stannar aldrig. Det löses där och då och sen går personen i fråga vidare.. På nya äventyr, emot bättre jaktmarker. För det finns det nämligen alltid...

Samtalar man så kan man diskutera om vad som är fel men aldrig länge. Denna person hittar alltid något handfast att hålla i, något man kan säga, göra eller bara vara i.. Enkelt, konkret och ibland skrämmande enkelt. Oftast kryddas också denna situation, hur svår den än är med ett skratt, ett bus, en oväntad vinkel.. och då kommer lösningarna.

Uppfostrad av två föräldrar som alltid berättat att allt är möjligt, inget är omöjligt!
Sky is the limit... Stegen verkar oändlig för denna person och jag ser fascinerat på, varje gång lär jag nåt nytt, snappar upp nåt, får med mig ett skratt och en känsla av närvaro.
Lite som att stå emot väggen och mjukt kyssas av den första vårsolen!! 

Jag ser andra bli som jag i denna persons närvaro.. Som en positiv spindelväv som breder ut sig och allt jag vet är att - DET FUNKAR.
Jag vill också bli sådan... En vardags hjälte.

Dags att "drömma lite!"  Sov gott därute och LIVE WITH PASSION!
KRAM

onsdag 31 oktober 2012

Oktobers sista dag.

Jaha.. Så sitter jag här, stirrar ut i mörkret och inser att Oktober har nått sin sista dag.
Knappt har min morbror hunnit komma med sina dystra kommentarer om den annalkande vintern och mörkret förrän jag hurtigt kan utropa:
"Jamen, snart vänder det!! Snart blir det ljusare tider..."
I detta nu väljer jag att aktivt förtränga att han då alltid har hög med ojanden, diverse negativa utlåtande om allt som "kan hända" innan björken står i grön skrud igen och bara fokuserar på att vinterns "höjdpunkt" närmar sig med stormsteg.

Mitt personliga pusslande denna höst handlar om att få tiden att räcka till och att konstant slita med känslan av att jag gör allt till h älften, inte fullt ut, inte så bra som det går utan just, till hälften.
"Till hälften och bra nog ÄR bra nog!" uttalade min förvirrade kamrat igår och gav mig ett lustigt ögonkast.
"Ja men se på benet.." sa jag och blottade min ankel "den håller till allt nu utom att springa på fryst underlag och asfalt med, den sväller sällan upp men är fortsatt missfärgad. Till hälften rehabiliterad liksom.. Duger det?"
"Åh, herregud..."stönade min vän och gick iväg för att hämta andan.

Min stora dotter har gympa på Tisdagar, på Torsdagar, ja, i vart fall senast på Fredagar är nästa veckas gympa påse packad igen. Är det god nog framförhållning?
Såhär i text ser det löjligt ut. Såklart det är är det naturliga svaret men inom mig inser jag att jag nog helst hade haft det tvättat och torkat samma kväll. Ifall att..

Jag läser till proven. Prövar att ha framförhållning.. Men inser att hjärnan också måste få tid att balansera två ytterligheter - att hinna smälta material MEN samtidigt ha det färsk i minnet.
Svår kombo för någon som sliter med "bra nog ?!?" konceptet.

"Ursäkta, förlåt, rakade inte benen i morse.." mumlar jag på skolan när jag för fyrtioåttonde gången samma timme klär av mig för att bidra till punktundervisningen. Sliter av mig mina svarta sockor och mumlar något om strumpludd... Den Barbie docksliknande skapningen på tjugo och något låter sin hand glida mjuk över mina ben innan hon utbrister:
"Du har så vackra ben. Borde göra reklam för damstrumpor, du." Så glimrar det till i hennes ögon och hon ser pillimarisk ut när hon utbrister: "Dessutom är jag glad att se att tom du har strumpludd!"

"Tom jag har strumpludd..." - jag funderar på den en stund.
Den passar bra in i mina funderingar över "bra nog konceptet" och jag faller till ro med att jag nog, på det stora hela, gör rätt j..la bra ifrån mig!

Mellan "undermålig", läs dålig, riktigt dålig och godkänt är det dryga kilometern, mellan godkänt och "göra rätt bra ifrån sig" är det också ett steg.. Så finns det högre steg men när jag ser upp på stegen så inser jag att jag inte är benägen att gå där i detta nu.
Högre upp på stegen innebär att man måste "fokusera hårdare, vara mera selektiv", mera av en monoman och DET vill inte jag!
Jag har många breda intressen, många saker jag gillar att vara och utforska och då bör "bra nog" få vara just det, bra nog!

Med mig in i November, in i provens och den mörkaste tidens tar jag insikten om att "bra nog" räcker och prövar att smälta den.
Resten får någon annan fixa. En hand på guidens axel..
Nu går vi, wherever the road might lead us..
Live with Passion! KRAM

måndag 29 oktober 2012

Ledsen.. alltså...

alltså lever jag i själen.. Om man skall tro "kloka, gamla gubbar" och det skall man väl, i vart fall tills man kan bevisa att de har fel.

"Han har slutat. Det var väl rätt väntat... Han har ju dyslexi, hhmmm, hhhmm och hmmm" säger klasskamraten med det fantastiska intellektet, bockar av ett antal sjukdomar och syndrom och ser ner i boken igen.
Ledsamheten griper till om mitt hjärta samtidigt som ilskan knackar på dörren.

Vad är detta för en värld? Personen i fråga, som har allt dessa har massor av erfarenheter, är en människa med genuin kärlek till mänskligheten och med massor av humor.
Bortvald! Utknuffad.. Till förmån för vad?
Jo, de intellektuellas gäng som sitter på samma bänkrad med mig, som läser 15 timmar i dygnet, kan varenda linje i boken utan och innan men som inte vet hur man skakar hand med en annan människa och ser dem i ansiktet samtidigt.  Vad är det för prioritets ordning?

"Det är väl hennes problem att hon blir ledsen!" säger någon och skjuter ansvaret bort från sig själv.
Förmågan till inlevelse saknas. Känslan av att "om jag ger en tia nu, får jag tusenfallt åter" - det har aldrig passerat medvetandet.

Jag tycker livet är en hård plats att vara på just nu. Känner mig hudlös..
Ledsen på djupet och i hjärtat.
Jag är inte gjord för "var man för sig själv" men jag måste vänja mig, tydligen, antagligen..
Var man och kvinna för sig själv på alla plan.
Få med sig det man behöver för att själv bli uppfylld, klara sin vardag, få alla rätt på provet, trycka ner andra..
Walkover! För mig blir det walkover på sånt.

"When the master sees that the warrior is depressed he says: 

"You are not what you seem to be in these moments of sadness, you are better then that!
Many have left - for reason we will never understand - but you are still here. Why did God carry off all those amazing people and leave you?

By now, millons of people will have given up. They don´t get angry, thy don´t weep, they don´t do anything; they merely wait for the time to pass. They have lost their ability to react.

You, however, are sad. That proves that your soul is still alive!"

Vara tacksam för det lilla... En god påminnelse en dag som denna.
KRAM

torsdag 25 oktober 2012

Turbulens.


"Bita ihop.. "säger väninna och syftar på hösten och allt som den innehåller.
"Skita i alltsammans" säger en annan och syftar på samma sak.
"Inte låta sig dras neråt och bakåt in i gamla system som är i sin dödsprocesser.." säger en källa med örat emot marken.

Själv vet jag inte. Inte i detta nu.. Hösten är vacker, annorlunda men slitig och sorgsen.
Jag skrev om "Monday blue" men det håller inte längre när vi nått Torsdag.
Det ligger snö och förändring i luften. Mekar dags..

Det är hög tid att laga det som är trasig!
Skingra dimmorna! Vara medveten och ta besluten, de jobbiga och de roliga..
"Du är väl inget fjols heller..." sa de till dottern på skolan idag. Nej, någon idiot är hon INTE.
Inte jag heller..

Vi vänder ryggen emot vinden, mot den inkommande snön, kurar ihop oss och låter den starka kraftiga Yang sidan ta stöten medan vi lindar våra armar om och värmer vår Yin.
Ryggar spänns, käkar, tänder, pannor rynkas, axlar skälver.. Axlar som inte orkar bära mer, som inte vill ta mera kyla, kyla inifrån och utifrån.
"Many things are prevented from entering people's lives because they are too tense to let them in"
sa en klok man en gång.

Jag stoppar mycket redan i grinden nu.. jag vet det. 
Yang sidan vill inte bära mer nu, Yin vill inte sortera.  Det nya blodet saknas. 
Måste hitta en eld att vila vid, en plats skyddad från vinden att pusta ut och tänka vid. 
En hand att hålla i, en röst att fyllas av..  

Solen går upp igen, där bak dimmornas ridå. Det blir varmare vad det lider...utanför och inuti.
 Oavsett hur det är, hur det går... Live with passion!







måndag 22 oktober 2012

Monday blue.

"If I could, I would dare feed your dreams and starv your fears.. 
If I could light the world, we could sit and watch it burn.. We could fall asleep inside the glow.."

Måndag bjuder sin "reality check". 
Vissa saker går inte över, vissa saker bara förändrar sig inte. Det spelar ingen roll hur mycket energi man lägger på dem. Det borde röra på sig, det borde det men igen, det är så mycket som borde...

"Livet handlar om att leva med och i dessa emosjoner.." säger min underbara lärare E medan hon lägger huvudet på sned och fortsätter att tala om vad som sker när, om man stänger av, stänger ner delar av sina känslor. Vad som sker i kroppen, i energierna, i livet i stort...
Allt det där är helt ok. Jag är med på det tåget men min fundering ligger på ett annat plan.
Hur vet man när något "läkt ut" på riktigt?  Eller kanske har man bara "tappat hoppet" och gett upp hela projektet? Vari ligger skillnaden?

"En färdig process har ingen laddning.." säger mitt intellekt och år av terapi arbete.
"Det har inte undantrycka känslor heller!" väser den sårade lilla flickan och i precis i samma ögonblick berättar E om kvinnan som är så snäll och tystlåten att ingen i världen ser henne.
Symptomen visar dock sitt tydliga språk... En vrede av Guds nåde. Ett vitt glödgat hat med sådan kraft att det trycks så långt ner i kitteln att det inte ens är synligt.

Det får mig att önska.. Det får mig att undra.. Kan någon bara sätta en OK stämpel i rumpan på mig när processen är över? När jag släppt taget om det "omöjliga" och gått vidare?
Så jag inte blir stående menar jag.

Ilskan har många bottnar, många ursprung.. Rädsla, sorg, ledsenhet, frustration, ja, många är de som brukar ilska som sköld.
I mina "stagnerade vatten" i mina "borde, borde" känner jag inte längre någon ilska, inte ens frustration, bara en sorts bottenlös sorg och en hel hög med frågetecken.
Är det ett steg i rätt riktning eller fel?

"Ilska är en drivkraft! Ilska för fram mycket bra, ilska färdigställer och frigör energi.." säger T-A hoppfullt. Ajdå, då är jag nog rätt illa ute.. Eller?
"Vi har alla dessa känslorna och emotionerna allesammans" säger E med en nickning

"If I could, take you in.. Feel you deep inside my skin. 
Then I could slip away, with you as a poison in my veins..."
Kanske skulle saker vara annorlunda då.. Jag vet inte.  Det är så lite jag vet för tiden.
Bara att man inte kan hålla fast vid det hopplösa, det oförändliga. 
Hur ont det än gör...

Emotioner och dagar har en sak gemensamt.. De kommer, de går..
De ger oss hinter men de är inte vi, bara något vi upplever.
Namaste!
 

söndag 21 oktober 2012

Söndag igen.

"Mamma.. Du må ikke stå opp og gå på jobb. DU MÅ IKKE!"
Det lilla pekfingret hytter i ansiktet på mig och jag borrar in ansiktet i de mjuka, ljusa lockarna.
"Nej, mamma må ikke stå stå opp.."viskar jag försiktigt och känner tårarna tränga på.

Under hela dagen har jag tänkte på tiden, tidens flykt och på vad jag brukar den till...
Många olika kommentarer och händelser ledde till dessa mina reflektioner och sittandes där med guldklimpen i famnen så känns det än mer påtagligt.

Filmen "Efter bröllopet" med Mads Mikkelsen(mycket sevärd) påminde mig först..
Så en roligt kommentar av en norsk "superstjärna" Elling i en tokrolig komedi med samma namn.
Han samtalar med en man som säger:
"Vi lever bara en gång.. vet du, Elling!"
"Mmmmm, förhoppningsvis! Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig.."

Den kommentaren har skapat ett leende på mina läppar under dagen. Vem vill leva fler gånger än en och varför?  Vad är viktigt?
Mitt liv i detta nu påminner om en flätat matta, ja, inte för att det är något unikt i det. Jag tycker alla har det så, mer eller mindre men det är så jag ser på det.
En bambumatta där det inte finns några kryphål, inga utrymmen och blir det emot förmodan något så tätas det igen på noll sekunder.. Fullt igen!

"En helt okänd kvinna tilltalade mig i hissen idag.."säger maken plötsligt och så berättar han historien om kvinnan som ser lilla Selma, börjar berätta om sin egen dotter som inte längre vill hänga med henne, om hur fort tiden går, att han måste ta vara på tiden osv, osv. Hon talar så mycket att hon missar att gå ur hissen på rätt våning och lämnar ett förvånat intryck hos maken..
Jag nickar stumt. My point exactly.

Mattan är där! Fakta! Saker sker - fakta, till och med saker jag inte gillar..
Det enda valet jag egentligen har, som jag ser det, är att vara närvarande i varje steg.
Vara på jobbet när jag är på jobbet, skriva när jag skriver, plugga när jag pluggar..
Veckans melodi har varit just det, att jobba sig från mattans ena del till den andra, fiber för fiber.
Min utvärdering säger att även om det ibland är tråkigt så har det funkat. Det HAR funkat och det har kostat minimalt med extra energi och det känns gott.

"Uregelmessig regelmessighet" sa favoritläraren med ett skratt om en klients puls.
Betyder något i stil med "Oregelbunden regelbundenhet".. Så känns mitt liv.
Livet är i vart fall mitt!  De saker jag valt ligger där.
Dags att njuta en fullspäckad Söndag med världen ljuvaste.. Veckans dessert.

Carpe diem & Live with passion! :-)



 

torsdag 18 oktober 2012

Mod att tåla..

Vet ni hur lång tid det tog innan jag blev homeopat? Innan jag formulerat vad det var jag skulle bli, gått fel, sprungit på pumpar, gått rätt och nått fram?
10 år! Det tog TIO år från det att jag började mitt sökande tills jag var klar.
Var vägen rak? NEJ! Såg jag alltid vart jag skulle? NEJ! Var det roligt? NEJ, långtifrån alltid.
Gnällde jag? Säkert!

Tålamod är INTE min starka sida. Faktum är att det är min akilleshäl, min svagaste punkt, mitt mest irriterande "hål".
Är det så man är konstruerad så möter man på saker som tar tid överallt, övning ger mästaren och hur man än vrider och vänder på det, det är övningen man saknar efteråt.
För att citera den underbara Karin Boye, som verkligen visste vad hon talade hon, bisexuell i en tid där det var helt otänkbart, ja, tom ett brott. Vilket val hade hon? Annat än att vänta, vänta på att tiden vänder, att tiden skulle bli på hennes..

"Den mättade dagen den är aldrig störst, 
Den bästa dagen är en dag av törst!
Nog finns det mål och mening i vår färd - 
men det är vägen som är mödan värd!"

Just i detta nu känner jag mig ordentligt förbannad på stressen i min omgivning att "nå fram" till vissa saker.. Få vissa saker gjorda!
Varför då? undrar jag stilla.
"För att det blir så mycket bättre då, för att jag mår så mycket bättre då, för då..."
Ursäkterna är tusen och en till att det tillståndet som ligger bortom hörnet är bättre än det de har just nu! På vägen trampar de ner blommorna i sin "inre hage", påför sig själva mera smärta, gör om samma misstag igen... och allt det är vore egentligen ok. Om de höll det för sig själva..

Men det klagas, beklagas och stressas ännu mer tills pannan är blodig, kroppen är ännu sjukare, psyket ännu mera förvirrat och Qi är slut. Vad skall stoppa dem?
Mod att tåla...
Mod att vänta..
Mod att stilla sitta kvar med den brustna koppen i handen en stund..

Själv bär jag inte ut deras sopor längre, inte heller städar jag deras smutsiga golv..
Från och med nu får de beställa tid på kliniken som alla andra, om de vill ha min hjälp så får jag i vart fall energi i form av pengar för mitt eviga stöttande.

Jag håller mitt på min kant. Håller och vårdar i min kantstötta "kopp"..
Tillåter livet att i större grad bjuda in mig till upplevelsen istället för att försöka kontrollera det okontrollerbara. En god träning i att bli "vuxen", god träning i tillit och tålamod.

Målen finns kvar. De hägrar, jag vet att jag kommer dit och jag glädjer mig till att se vad vägen innebär. Överraskningar är ju kul.
Ha en god kväll! Vad den än innebär...
KRAM