Första smakprovet

93, 119, 87 C, 85, tätt följt av 103 - japp, korrekt ilagt.
Jag stirrar ner på mina händer, räknar i huvudet, stirrar på ändlösa namn som jag inte ens kan uttala (i vart fall inte vissa av dem).  Om jag räknar tokigt? Nix! Postbudets vardag!

Själv levde jag i illusionen att man, som privat person, tar sin lilla brevlåda, snällt hänger den nära vägen, på en bra höjd alternativt på ett litet stativ tillsammans med andra brevlådor och slutligen markerar man sin brevlåda med namn och adress.
För post vill man väl ha.. Eller?

"Det som är sant i Falköping och Genevé är bara dåligt skämt i Heidelberg" heter det i det gamla ordspråket.  Så sant, så sant!

Jag lade post i lådor som såg ut som de sett sin sista dag för länge sedan, buckliga, rostiga, trasiga och med märkliga lock. Jag lade post i postlådor i trädstammar (mitt i och full med myror).
Jag lade post i garageväggar, mellan soptunnor, högt över mitt eget huvud och i en myriad med märkligt markerade lådor.  Många av dem märkta UNDER locket..
Jag klev in genom grindar, uppför hala trappor, in på privata gårdar... posten skall ju fram.

Detta är den kinkiga delen.. Den som får en att undra.
Resten är en njutning! Min tur.. ÄR en njutning!  Jag delar post nära huvudstaden men mitt på landet, mitt i naturen.. Mitt distrikt innehåller ett av de vackraste natur reservat du kan tänka dig, Semsvattnet.  Så jag kör över "får grindar" dvs dessa grindar som ligger nedsänkta i vägen och hindrar får från att smita. Turen går över hästgårdar där farbröderna ivrigt väntar på att jag skall komma med deras hästsport tidning.
Över golfbanor och förbi de rikas byggnader och hus.. De som har råd att bo där det är som vackrast!

Bilen har fyrhjulsdrift och kommer att ha rejäla vinterdäck. Jag hoppas det hjälper!
Det är upp och det är ner och det kommer att vara oplogat.. oro och banneord kommer att fylla mig vissa turer och andra, såsom igår, kommer jag att njuta!!
Njuta av min tid utomhus tillsammans med min bil och mina lådor.
Först skall jag bara lära mig hitta i den myriad av småvägar, lådor och rutiner som omger jobbet men jag ser potentialen och det är gott!  Frihet i min ask!

En uppsjö av spännande personer och möjligheter fyller min väg.. Jag glädjer mig!
Detta blir en riktig spännande tid!
Undrar vart vägen bär?

Ha en god helg! Tanka hösten sista andetag, på Måndag är det Oktober!

Namaste!

En annorlunda vanlig dag!

Pick, pick, pick... Hjärtat slår fort när jag öppnar dörren till studentkliniken.
Mitt hjärta!  En ny hemmabana.. Eller inte min bana alls?
Förvirringen som skapas när man läser nåt nytt.  Räcker mina kunskaper till?

Min handledare A dyker upp. Gillar henne direkt.
Slagfärdig, direkt, enkel att ha att göra med eftersom hon säger allt hon tänker när hon tänker det, ocensurerat. Bra för en elev.
Får på mig arbetskläderna, uniformen, den enhetliga. Hur jag ser ut?
Tja, jag ser ut som din tandläkare antagligen. Vita byxor, kortärmad jacka i ljusblå med stora fickor, en sådan man drar över huvudet, v-ringad.
Jag gillar arbetskläder! Har inte haft några de senare åren men inom akupunkturen är det nödvändigt, hygieniskt och praktiskt.

Behandlaren dyker upp dvs studenten från årskursen ovanför mig. Oftast är de två men just idag på förmiddagen är det bara han.
Oron sprider sig något igen. Skall han?
Hur kan man tänka så efter sex sekunder? Skall han behandla.. Han verkar ju behöva behandling själv och jadå, mycket riktigt, sex timmar senare sätter vi nålar i honom.
Märkligt hur åren av patient mottagning har format mig och jag känner mig på "plats"!

Detta är min miljö. Detta är mitt andliga hem.
Nästan hela dagen känner jag mig bekvämt obekväm... Jag kan snacka med patienterna, jag kan få alla att slappna av, jag kan fixa med saker som fastnar, jag kan...
Men jag fastnar i diagnoserna, de kinesiska, de är inte utlärda till mig ännu.  Jag sliter med vissa av punkterna, att komma ihåg dem men det är väl ändå bara plugg, eller?

Norska patienter är annorlunda än andra. De talar mindre självmant, behöver mera stimuli.
De som kommer till oss just idag är rätt sjuka och snart får vi en klient som jag nästan baxnar av, en ung tjej, så många symptom, hjärtfel...
Handledaren visar närvaro. Kallar in en läkare. Läkaren kommer och det visar sig vara min vän, som finns i byggnaden. Undersökning, samtal, nålsättning..
Jag funderar över mitt säkerhets system av kollegor - vem ringer man när det brinner?
Jag funderar över blodsmitta... Akupunktur patienten blöder ibland och man måste ta på dem efteråt.
Jag funderar över hur jag vill att min egen klinik skall se ut för att jag skall hinna springa emellan.

"Du gör allt rätt! Du har närvaro!" viskar vännen innan han går ut.
Jag vill ha närvaro. Vill känna men rummen kokar av känslor, av sagda och osagda saker, av små och stora ting.
Mellan två klienter jordar jag mig, diskar koppar, funderar.. Andningspaus. Den enda för dagen.

På eftermiddagen kommer Ö, behandlar nummer två.
Närvarande, duktig, snabb... Klick. Vi funkar. Två energier i samma potta.
Meningar fylls i, nålar sätts och tas ut, patienten i fokus.
Skillnaden är uppenbar...  Det är han och jag som tar oss an E, som bestämmer oss för att dagens sista insats blir att ge något till E.
A, handledaren, nickar gillande. Bra idé!

När dagen är slut tror jag att jag vet vad jag vill ha...
Det räcker inte att bara gå in i snabbköpet och titta. Man måste smaka...
Man måste få provsmaka annars blir det omöjligt att välja.

"Säg till om du vill plugga.. Nån dag.." säger Ö och trycker min hand.
"Tack gärna!! Det vore skoj.."
Jag vandrar emot tunnelbanan.
Visionen om framtiden har klarnat.. på två sätt.. 
Blir nog akupunktör vad det lider men det tar säkert de där tusen kinesiska åren.
Det kan jag leva med!  Trevlig helg! KRAM

Mjuket i Yin.

"Om du skulle sätta ord på det..." hans hand rör sig fram och tillbaka över min handled. Känslan av att han spelar gitarr på den far igenom mitt huvud.
"Vad skulle du säga att du vill ha...?"

Herregud, vilken fråga! Om jag skulle sätta ord på vad jag behöver just nu..
Har vi en vecka, eller?
Nej, nej, jag vet. Tacksamhet för det man har och jag ÄR tacksam! Mycket tacksam.
Ändå...

"Mykhet?"  Frågan hänger där och svävar i luften och jag känner mig nästan lite dum.
Såklart, mjukhet!   Det tog mig lång tid att hitta just "rätt" kofta denna morgon. Den mjuka, den rosa.
Jag väljer om underkläder då spetsen kliar.
Halsduken är den med rosorna på, den speciella utvalda julklappen från några år tillbaka.
Jackan är den av ull istället för min vindjacka då jag känner mig mera "ombonad".

Platsen i klassrummet valdes med omsorg, ryggen emot väggen, nära de jag tycker om.
Gröten istället för de "vassa flingorna", avokado istället för apelsin..
Varmt istället för kallt!

Känslan av att vissa saker fyller på.. Den känner vi igen sen förut.
Men nu sätter han ord på det, J-E, som står med handen runt min handled och tar mina "akupunktur pulsar".
Den kinesiska pulsen är uppdelad på 3x 3 per armled dvs tre pulser på varje arm, tre olika "djup" per placering på armen sålunda 9 källor till information på knappa 10 cm per arm.
Pulsarna säger något om mitt inre tillstånd och de förändras som vattnet i älven, sekund för sekund, aldrig står det stilla. De speglar oss med styrkor och svaghet, var för sig och som en fungerande funktionell enhet.

Saker sägs om mig som jag vet är sant, saker sägs om mig som jag bara anar men knappt får fatt i själv... Det förklaras och belyses.
Sakta men säkert börjar jag få förståelse för världen utifrån Traditionell kinesisk medicin och kunskapen passar gott samman med det jag redan "anser mig veta".
Trots detta är det alltid lika spännande när någon kan sätta ord på något man själv prövat att fånga hos sig själv.

"Min egen Mr Miyagi.."  Jag prövar att le bort en del av allvaret.
"Jag är mjukare än så.."säger han och klappar mig på axeln innan han försiktigt placerar ner min hand och ger några korta råd innan han glider vidare.
Jo, just därför..

Tillåtelsen att "tanka mjukhet", förmåga att söka upp den då jag vet vart den skall och vad den gör.
Den fyller på Yin. Den ger näring, den arbetar i det fördolda men den är grunden som huset står på och jag behöver mer. De flesta av oss behöver mer när hösten faller på...

Tid att tanka! Tid att lyssna inåt och följa de innersta av begär.  De säger oss något..
När vi är hemma.
Namaste!

Förståelsen.

Få se.. Få se.. Hur var det nu... 

Längre behöver jag inte gå, inte tänka utan känslan intar min kropp.
Filtens mjukhet mot min hud, ditt långa hår som glänser till då du sliter med att få ihop det till något hanterbart under hjälmen.
"Bara en dryg dag.. Sisådär 24 timmar" säger du med huvudet på sned eftersom du inte vill orsaka mig mera smärta. Jag nickar och biter mig hårt i underläppen, vill inte gråta mer, inte nu..

På bandspelaren går samma band runt, runt, runt.. Jag kan inte sova annars, inte existera.
  "Deep river woman. Lord I'm coming home to you.
Deep river woman. Lord I know she's waiting.
Just anticipating all my love..."

Mitt i mitt livs mörkaste natt tror jag då men mörkret har ännu inte lagt sig. 
Det har så vitt börjat skymma.. Mörket kommer! På riktigt.. Om knappa 28 timmar, kolmörkret! 
Du drar upp den grova dragkedjan till din jacka, ögonen pejlar oroligt in mig och du sätter dig ner.  Musiken har ändrat sig och du sjunger med: 

"Oh, I'm leaving on that midnight train tomorrow and I know just where I'm going
I've packed up my troubles and I've thrown them all away 
'Cause this time little darling I'm coming home to stay "

Jag slår armarna om dig och vi säger "Vi rings.." "Vi hörs snart".. "Snart tillbaka!"
Och så är du ute ur min kokong, min verklighet. Aldrig träder du in igen. 
Aldrig på detta sättet och i denna formen. 

Jag sätter mig på den vindlande spiralen som virvlar nedåt, nedåt, nedåt...
Farten tjusar inte, den gör en illamående, sjuk och man förlorar orienteringen. 
Minnena fladdrar förbi såsom löv från höstträden.. snabba.. olikfärgade... 
Känslorna brottas inom mig.. Reflektioner av en tid som varit. 

"Förlåt!! Förlåt!!" viskar hon stilla med rösten full av gråt. 
"Jag ville inte göra dig illa. Jag ville bara... fylla mina egna hål, få veta.. Förlåt! Så sjukt egoistiskt av mig att ringa.." Snörvlandet vet inga gränser. 
Mellan tårarna ler jag.  Gumman, lillstrumpan...

"Jag har alltid vetat att du skulle ringa" viskar jag tillbaka "jag har alltid vetat att dagen skulle komma. Har alltid vetat att du fått "hål" i din historia." 
"Jag minns hur gott du luktade..." 
Vi skrattar tillsammans, i tårar, i gemenskap.. Jag skämtar och hör hur det faller på plats. 

"Han fattas mig! Du fattas mig.." fortsätter hon "jag har läst allt men fattat mycket lite. 
Så kommer orden, de jag hoppades på: 
"Jag har alltid vetat att du gjorde rätt! Att det var du som drev det hela och jag är dig tacksam för det! Jag respekterar dig för det och älskar dig har jag alltid gjort!"

Jag släpper taget om mig själv där jag står.. Tillåter mig att falla emot väggen, ner på golvet. 
Lättnad i kroppen. Tårar... 
Instinktiv har jag alltid hoppats, nu vet jag! Lättnaden är enorm! 
"Vart går vi härifrån?  Om du vill gå någonstans med mig..?" rösten är mycket liten. 
"Vartsomhelst, raring Världen och tiden är vår! Jag glädjer mig!"

Ett kapitel är äntligen stängt! Ett nytt kan öppnas... 
Namaste!
  

Att mötas.

"Inte många som ser en i ögonen nuförtiden.."muttrar mannen när han vänder sig bort efter att han visat mig vart den dolda ringklockan sitter.
"Va?" Jag känner förvåningen rinner som en kall rännil under min annars så varma jacka och var jag nervös redan innan så blev det inte mindre nu.
"Du såg på mig redan innan du tilltalade mig..." säger han svävande och tummar på handskarna som han tagit av sig innan han ringde på klockan till mig.
"Det är inte vanligt det.. längre.." blygt leende.

Vad svarar man på det? Den stora, "hemliga" porten framför mig går upp och jag blir räddad.
Vänder i steget och ler..."TACK!". Han nickar till svar och pekar emot trappan.

Anställnings intervju nummer 2.
Jo, jag har sökt jobb. Sist jag gjorde detta var 1995.. Tror jag.. Nyanländ till Värmland med dryga året kvar på min utbildning sökte jag mitt sista jobb och fick det.
Nu är jag där igen.. Ringrostig, lite osäker. Vad betyder egentligen mina år som egen ute på den stora marknaden?  Jag vill ha en riktig lön nu när jag pluggar och jag vill inte dra upp en firma, inte i detta nu. Belastningen från skolan är för hög och firmastart kräver sitt och pengar, ja, pengar krävs det alltid.

Jag vandrar upp för den skrangliga trappan, hittar ett kontor fullt med folk, frågar efter namnet på mitt meddelande. En gänglig man med tydliga ryggproblem reser sig förvirrat.
Visste han ens att jag skulle komma? Lokaler saknas! Han sänder bort en stackars ekonomiassistent, hon tar sin PC och går... Bara jag säger "Sorry! Vi stör dig!"
Hon ler och smiter snabbt.  Den gänglige mannen sätter sig och inleder med att han inte är intresserad av mina betyg, har inte läst min CV eller mina betyg från huvudkontoret.
Det är vad jag kan på fältet, hur jag funkar praktiskt som är det viktiga. Han vill se mig in action.

Min intryck av honom är.. snäll.. nervig... ovan.. stressad.. dåligt förberedd..
Jag känner hur jag sjunker ner i magen! Detta är faktiskt MIN hemma arena, detta med möten.
Detta är jag drillad till i år och i kubik.
Sekunden senare har jag vänt på mötet.. lutar mig framåt, låter honom prata, håller blicken, kopierar ställning, probar, ändrar det jag kan av mitt språk till att passa honom och vips, han slappnar av något.

Blottar mina svagheter.. En gammal klassiker!
Låter honom veta att jag tycker det är svårt att byta personnummer helt när man fyllt 40 tillika bank konto - som är annorlunda här i Norge. Han ler snällt, erkänner att han avskyr koder.  Vi kommer på bättre fot.

Han frågar försynt om min hälsa.
"Detta är ett slitigt jobb.. Tar på nacke och skuldror. Inte för att vara ofin.."
Jag ler och berättar om utmaningarna, cyklingen, skidåkningen, glädjen i träningen och så lägger jag till att jag minsann kommer från landet. Uppvuxen med djur.. Har mockat bajs.
KATJIING!  Jag ser när den faller i god jord och jag vet att jobbet är mitt.
I vart fall prövo tjänst.  Måste ju själv bestämma om det passar mig.

Resten är en rad av formaliteter, information.
Till slut ser han nöjd ut och utbrister:
"Ja, man vill ju inte säga för mycket men detta känns väldigt bra det här. Då ses vi på Lördag. Jag skall bara kontrollera vem som skall lära upp dig osv. Hör av mig!"
En handskakning senare är jag på väg ut i solen..
Med en anställning på Posten. Som Lördagsbud.. Med egen rutt!

Undrar om han fattade vad som hände... Undrar hur många därute som tycker att dessa eviga möten med nya människor där vi måste prestera är jobbiga. Undrar hur många som någonsin fått ordentlig träning i att "mötas".
Sänder en tacksam tanke till alla som lärt mig om möten, alla från Kaj Pollack till Olof Dalland över en period på 20 år.
Jag njuter era frukter varje dag och jag uppskattar dem mer och mer för varje år!
Hurra för växandet!

Raggsockornas intåg!

"Höstdagjämning" tänker jag då jag huttrande slår ett öga i kalendern innan jag springer och hämtar mina raggsockor. Golven är så pass kalla att det värker i mina fötter utan sockor.

Rent teoretiskt är höstdagjämningen i natt, dag och natt är lika långa och så kliver vi in den mörka delen av året.  Praktiskt sker detta några dagar senare och då handlar det om hur ljusets bryts när det passerar atmosfären sk refraktion.

Höstdagjämning och vårdagjämning är faktiskt inte något som pågår dagen lång, utan handlar snarare om en ögonblicklig händelse då solskivans centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelssfären (även kallad himmelsekvatorn).
Det mesta av det där är teoretiskt babbel för oss.. Vi ser solen bli blekare, inte orka värma våra näsor längre och så tar mörkrets dess plats.

Själv har jag inte så mycket emot att det blir kallare.. Gillar ju vintern!
"Hurra!! SNNNNÖÖÖÖÖÖ" ropade lilltjejen med en lycklig min då jag skrapade bilrutorna igår.
Kände hur leendet sprack upp på mig också. Lite har vi allt smittat henne redan, vi i familjen.

Jag har plockat av de sista plommonen på trädet och njutit dem, lite frostnupna men goda.
Äpplen på rad i källaren.  Är klart redo för att elda i kaminen, värma mig på ljusen och lika bra är det - man kan ändå inte påverka årstidernas skiftningar. Bara njuta dem.

Det jag dock kan önska mig är det som mörker, lugn, stillhet borde innehålla nämligen reflektion.
Hösten är en galet upptagen tid för de flesta av oss och det är inget undantag för mig.
Skola, aktiviteter, önskemål staplas från oss själva och från omgivningen. Det finns högvis av aktiviteter, föreläsningar, konserter, kursstarter att välja på och egentligen undrar jag - varför?
Emot vår natur..
"Jag vaknar tillsammans med gryningen och sover när solen somnar om..."
Sådan är vår klocka. Allas vår klocka med lite olika variationer.

En minisuck passerar mina läppar när jag ser på kalendern.. Sjukt fullt.
Vi skall hinna det och det och det och det innan solen finner sin väg tillbaka upp på himmelen och då skall vi lägga oss platt på rygg, stirra upp på den och låta den värma oss igen. Eller?
Märklig uppdelning.

En liten önskan om en vintersemester, ljuspåfyllning mitt i mörkret finns alltid.
Istället börjar nya jobbet nu på Måndag. Jo, jag är anställd numera. Även om det nu bara är ett extra jobb så är det ändå en anställning och jag ser fram emot det med tillförsikt. ;-))
Till det kommer skolan, den kommande "stora utmaningen", november drar närmare...

Bara ytskrapet... Jag vet detta är lika för alla!
Nej, dags att finna fram veden. Klä på barnen ett extra lager och ta tag i dagen.
Fram med isskrapor, rattmuffar, snöskovlar och varma skor...

Ta dig då och då en titt upp på himlen. Njut det som är och känn in.
En sekunds reflektion... Bättre än ingen alls. Hösten bjuder möjligheterna.

KRAM

Mirakel jobb!

"Puste gott inn så stikker jeg.." säger hon milt och jag kniper ihop ögonen.
Den delen som fortfarande är svullen gör riktigt ont att sticka i. Inget nöje med akupunktur på delar som är fyllda till bristningsgränsen med vatten.
Trots detta ser jag ut som en nåldyna några få minuter senare.  Sju nålar runt min yttre fotknöl, två längre upp på benet - allt för att tömma.

Sjuka sensationer sprider sig i benet.. Gamla känslor likaså.
Jag berättar för klasskamraten som sitter bredvid, observerar och lär sig.  Hon kontrar plötsligt med ett: "Kuult!" (Dvs Coolt!) och så pekar hon..
Området som sedan själva brottet har varit grön/lila skiftar plötslig färg, man liksom ser hur cirkulationen når området.Rött, vitt, så lite rött igen för att slutligen bli normalt.

En stund senare tas nålarna och benet gör sig av med massa stagnerat blod och vätska, ankeln krymper. På väg till bussen sänder jag en tacksamhetens tanke till alla de verktyg som jag samlat på mig under åren. Till alla de otroligt proffsiga människor jag känner som vigt sitt liv åt att hjälpa andra.

Ganska snart knackar nästa på... En vän till mig har kallat in en tjänst.
En tjänst från en av Norges bästa sjukgymnaster. Plötsligt har jag honom på tråden.. Vill jag? Kan jag? Önskar jag..?
Om jag gör! Jag är inte dum! Jag fattar att hoppa dessa erfarenheter rakt i famnen. De växer inte på träd.

Noggrann kontroll av mitt ben, enkla men talande tester. Nickande bifall.
Ser riktigt bra ut! Rätt normalt ut.. Kanske lite extra spänt då jag normalt sätt är över rörlig i alla leder och van att kunna vika mig själv åt omöjliga håll.
Ner i vattnet. Första övningen och benet bara vill inte! Kantrad val! Känns jättejobbigt och snett.
B peppar mig, förklarar, strör sina guldkorn omkring sig och jag lär mig massor. Nya försök.

Grundligt testar vi ut vad som funkar för mig och inte. Han är med mig, varje steg, varje sekund. Justerar, nickar, snackar och applåderar.
Jag är i min kropp hela tiden, kommunicerar ut vad jag upplever och vi kommer vidare.
Snart har vi gjort ett program, mitt program.. Inte ett långvarigt ett men ett som gör mig stark där jag är svag.

"Sååå.. kom deg avgårde!!!"  Han hintar emot bassängen.
Tre simtag senare inser jag.. Ingen mer kantrad val. Vänster benet gör det jag vill -
Balans återupprättad!

Tårarna rinner när jag kommer ur bassängen. Klapp och kram.
Att ett jäkla ben kan betyda så mycket.
Ny undersökning.  "Cellene i leggen har følelser etter bruddet.." säger han med huvudet på sned.
Så förklarar han att mina ligament, muskler etc självklart är kvar men har stelnat pga gips etc.
De är dock helt funktionella. Det är bara så att min hjärna och de måste samarbeta och ha tilltro till varandra.  Därav förblir så många halta trots helt "anatomiskt korrekta ben"

I duschen gråter jag igen..
Otrolig känsla! Fantastiskt möte! Nya terapeut kunskaper. Ny känsla..
Jag vet att jag är en god terapeut i det som är mitt gebit men från dessa möten får jag ytterligare önskan om att höja mig, sträcka mig, göra mer..
Vara det bästa jag som jag någonsin kan vara. Precis som de..
Enjoy your Friday! 

Mitt emellan...

"Förvirring är bra! Förvirring innebär att du tar in information.. Leder till att du stoppar näsan i böckerna och försöker förstå. Förvirring leder till kunskap." säger min lärare och klappar oss lugnade på axeln när ångesten slår till på allvar.
Jag förstår numera tillräckligt av akupunkturen för att kunna ifrågasätta. Tillräckligt mycket för att undra. Alldeles för lite för att kunna sträcka mig runt helheten..på tok för lite för "många svar!"

Mittemellan sålunda. Mitt emellan nybörjare och förståelse.. På det där långa, långa steget som till slut leder till en inre uppgraderingen.. Ett katjing!

"Vart kommer du ifrån? Jag känner inte riktigt igen din dialekt!" säger damen i den chica klädbutiken medan hon gör paket av min vara.
"Jag är svensk!" säger jag och undrar om hon driver med mig eller prövar att smörja mig extra.
"Oj, du snakker så god norsk! Ikke svosk.." Hon ser uppriktig ut och jag sträcker på mig, lite beröm sitter aldrig fel och jag har ju faktiskt försökt.

"Du snakker ju helt ren svensk! Inte svosk.." säger fröken på dagis under samtalet och ler brett.
"Jeg elsker svensk. Vi lekte på svensk när vi var barn...!"
Förvånat undrar jag vad jag har sagt nu... Jag har sagt "spiser", "ikke", "bleier", "trenger", "klem" og "kos"... Vart har jag "snackat" ren svenska någonstans?

Väljer jag norska ord i samtalet med maken så vänder han sig om med ett oförstående ansikte och ett stort: "Va?"
Mittemellan sålunda.. I förvirringens land.. Där jag ibland stavar Tack som det skall, ibland Takk som det skall. Allt beroende på.. Kommer det ett viloläge även i detta? Vart landar jag?


"Jag berättar det för dig för jag tror att du förstår.." säger klasskamraten och berättar det som trycker henne, hennes hemlighet. Jag lider. Vrider mig runt min axel. Hade detta på känn.. Liksom visste utan att veta. Hur hjälpa?
Hon ber om hjälp, konkret sådan och hon vill att jag berättar/frågar ytterligare en person om stöd.
Självklart! Jag gör det!

Så står jag där, berättar till ytterligare en, återberättar, framställer min och hennes vädjan.
Min klasskamrat ser på mig under lugg, nickar långsamt och säger sen:
"Javisst, jag gör det. Så länge hon är kvar.. Jag menar.. Hon kommer ju att falla ut snart. Det fattar ju vem som helst.."
Klassen faller isär.  Jag står mitt emellan.. ung nog att vara elev. Gammal nog att ha erfarenheter och att få förtroenden som ibland är tunga att bära.

Inbjudan från Sverige. Fin sådan! Fest, glam och möten..
Jag längtar "hem"! Längtar till hemvanda trakter, till människor vars leende jag känner.
När jag landar där vet jag att jag njuter en sekund, sen vill jag hem.. Hem hit att bygga vidare på framtiden.
Kvinnan i landet mittemellan önskar paddla i land! Inga fler "gästhamnar".
Permanent hemmahamn, tack! Eller "takk".

Slut på mittemellan! I AM! I am here!
Namaste!

En annorlunda upplevelse.

Min healing session med klienten gick emot sitt slut. 
Vi hade jobbat oss igenom många bilder, många färger och blockeringarna hade lösts upp under mina händer. 
Det är gott att jobba med detta emellanåt. Att vara "ljusets sugrör"... Att inte själv egentligen vara "aktiv" utan låta ljuset göra jobbet så att både klienten och jag får lite påfyllning. 
För det är så när man healar, man får påfyllning själv också och trött blir man aldrig. 

Plötsligt ser jag en flicka på en scooter. Ja, jag kallar dem så dvs en moped eller vespa. De heter scooter på Engelska i original och jag har svårt att vänja mig av med det. 
Flickan liksom "kör förbi" mig i bilden och så vrider hon på huvudet, ser på mig och ett leende leker runt munnen.
Scootern är mjölkvit tillika hennes hjälm och hon har en gråaktig jacka, modell lång. 

Självklart ger jag bilden till klienten.. Något som jag alltid gör. 
Det väcker inga känslor i henne, ingen respons. Inte heller detta är märkligt då det ofta sker att klienter inte får några reaktioner direkt utan saken ger sig till känna lite senare. 
Vi släpper bilden men jag känner mig ändå lite fundersam. Just denna bilden känns lite "out of place!"

Några timmar senare sitter jag i bilen. Har hämtat Selma på dagis, kört en klasskamrat till ett tåg och vänder nu hemåt genom eftermiddags trafiken med det sovande barnet i barnstolen. 
Trafiken rullar fortfarande men långsamt. Jag fokuserar framåt. Vaddå trafik rytm? Snarare "orytmiskt" eller spastiskt.

Då, som ur tomma intet dyker en scooter upp mellan mig och den andra filen. Någon kör alltså på vita linjen i mitten, kryssar mellan bilarna. 
Sekunden senare är hon uppe vid min sidoruta, vrider på huvudet, ser rakt in på mig, rakt in i bilen och blicken är densamma! 
Flickan i bilden!! Den vita scootern, den vita hjälmen, den gråa jackan... 
Jag tänker inte, i vart fall inte då, utan instinktivt ställer jag mig på bromsen! Tvärstopp! 

Samtidigt som detta sker vinglar scootern till, går rakt in i bakskärmen på Toyotan framför mig, studsar till, glider och lägger sig på sidan MELLAN min bil och den framför. 
Utan min inbromsning..Vad hade skett då? 
Mannen i bilen framför hoppar ut. Jag öppnar min dörr. Nackhåren står rakt ut, rakt upp, frossan leker längs min ryggrad. 

Mannen får flickan på fötter. Hon blöder ur ett sår i pannan, ett skrapat knä, två söndertrasade handskar men hela händer, lite chockad men i övrig ok. Han sätter henne på trottoaren. 
Vi ringer ambulans.. Han lyfter upp scootern på samma ställe så ser han på mig: 
"HUR... Hur hann du stanna?"

Jag rycker på axlarna. Vad skall jag säga? Pga en bild från en healing session? Ett igenkännande? 
"Åk du! Annars blockerar vi hela vägen?  Jag tar detta jag! Det är ju ändå min bil, min grej.."
Jag nickar, hoppar in, kollar den sovande tjejen och rullar förbi. 
Väl hemkommen på garage infarten tillåter jag mig själv att rysa och vara tacksam på en gång!  
Ibland "spiller det över", ibland får man meddelanden man skall ha i de "märkligaste av kanaler".
  
Kollar min mobiltelefon, klienten har sänt ett MMS, en bild av en flicka på vit scooter, med en vit hjälm och en grå jacka.. Klienten har en fråga - kanske betydde bilden det?
Jag nickar.. Kanske.. Det betydde något för mig också!

Ha en fridfull Söndag! Namaste!
 

Bästa stället att bli påkörd på?

Denna förträffliga morgon skuttade jag och mina kryckor över parkeringsplatsen utanför lokal sjukhuset.  Huvudet fullt av tankar, några förhoppningar på det.. Tänk att få släng kryckorna idag!
Håller foten? Tänk om han hittar komplikationer! Tänk om det "läkt fel". En miss på röntgen..

Dessa tankar var inte så underliga som du kanske först tror. Igår kväll samtalade jag med Sverige, en gammal klient. Historien handlade om en läkare som missat och missat grovt!
Vi är alla människor och mänskliga faktorn känner vi gott till men läkare får inte läsa fel, inte i Fass!!
Gärna i dagstidningen som alla andra MEN INTE i Fass!
Personskada, oåterkallelig sådan, sjukhusvistelse, lidande som "betalning" för tilltro till en läkare med särdeles gott renome! 
Sorgen över behandlingen av min gamla klient och dennes familj var överväldigande. Förbannad -en ren underdrift!

Allt detta singlade igenom mitt huvud såsom löv då jag stod där vid parkeringsautomaten och stoppad pengar i det glupska skrället.
Så vände jag mig om, stoppade ner plånboken och såg mig om.. Synen som mötte mig var..
Lite skrämmande, lite förbluffande.
Överallt fullt med folk på kryckor, med bandage, med lapp för ögat, med stygn, med diverse hjälpmedel.. Inte konstigt!! Detta är ett sjukhus!

Det som slog mig var dock.. Alla dessa kommer med bil!!! Själva.. I många fall.
De ha svårt att vrida på huvudet, svårt att gasa, bromsa, vrida och en och annan bil hördes rusa i fjärran. Åldern har också något att säga.. Jag var babyn i gänget!
HJÄLP!!

Att få "färdtjänst" eller taxi till sjukhuset är lika svårt i Norge som i Sverige. Måste ansökas om i god tid till motsvarande Förs äkringskassan dvs NAV och de blanketterna måste skrivas ut på nätet.
Hur många över 65 år har stenkoll på nedladdningar, netsök och skrivare?
Alltså.. De tar bilen! De måste ju.. De orkar kanske inte annat!
Fråga mig, unga människan, hur kul det är att "krycka" en kilometer? Spring du 5 km så kryckar jag en km så är vi kvitt!  Det är jobbigt!

Med min höger krycka beredd till strid.. Det vill säga, att banka i plåten på närmaste backande bil, tog jag mig tillbaka till min bil, la in lappen i vindrutan och kryckade sedan snabbt från platsen.
Bästa och mest troliga stället att bli påkörd på i Bærums kommun är inte utanför köpcentrumet eller i parkerings garaget utan faktiskt på parkeringen utanför sjukhuset!
Det sätter jag gärna pengar på! Fördel? Tja, tio, tjugo meter till akut intaget! Alltid något och tid har ju något att säga vid överlevnad!

Vart är sjukvården på väg? gnäller de gamla uvarna... Jag nickar också eftertänksamt!
Skulle vilja ha ett uppvaknande gällande det och medmänskligheten. Båda finns där.. Under ytan!
De bara måste upp igen, aktiveras!

Hur det gick med foten?
PRIMA! Ingen som sov på röntgen där inte... Men det är en helt annan blogg..
Så häng med och CARPE DIEM! Bara akta dig för parkerings platser!
KRAM

"Motormouth" busschaufför

Trött som en sten packar jag min väska efter studiegruppen. En intensiv eftermiddag är till ända och huvudet känns som det är inpackat i bomull. Akupunktur och TKM bomull.
TKM är traditionell kinesisk medicin dvs de indikationerna, den kunskapen som kineserna samlat om varje akupunktur punkt. Detta är vårt nya ämne, det skall pluggas nu, råpluggas.

Snabb blick på klockan.. 15 min tills direkt bussen går hem. En kort sväng förbi toa och så hoppar jag och mina kryckor iväg emot busshållplatsen, ser att bussen redan är på plats - supert! Då slipper jag stå och vänta..
Glädjer mig att sätta mig ner, sätta på playlistan på mobilen, luta mig tillbaka, skicka en app.. kort sagt, slappa!

I bussdörren står chauffören och röker.. Hmm, Oslo chaufförer, eftermiddag, aootscch, bäst att le, vara snäll, kanske får man komma in då?
Jag ler och frågar snällt: "Okej om jag hoppar in? Vore skönt att få sitta.."
Han ser på mig, ser på foten och så ger han gesten som inbjuder att hoppa in i bussen.
"Varsågod! Det går bra det... När jag bröt foten sist så.."

Värmländskan klingar i mina öron och hjärtat klappar till. En värmlänning, en glad sådan...
Jag försöker hinna med i hans virrvarr av historier, hans folkrace åkande, hans bilåkande i USA, hans skotrar, hans rally.. Alla hans skador, alla gånger han bytt gips och HJÄLP; bussen har inte ens gått ännu!
Historien behöver inte ens mig.. Jag nickar, hummar, säger nej och jasså, tittar bort, tittar i telefonen men hans blick naglar mig och han fortsätter.. Så driver blicken bort i något minne men ändå, munnen fortsätter gå som om ingenting hänt!! 

Mitt huvud sänder bara ett budskap - NO MORE INPUT!
Det bekymrat inte R! Nej, vi är inte presenterade! Jag vet vad han heter.. Själv har han inte frågat om mitt namn (eller nåt annat heller förresten) för nu har vi rest vidare till hans pappas gråhunds uppfödning, till jakten, till huset hemma i Värmland med sambo, bonusbarn.
Bussen rullar genom stan.  Han hittar inte. Aldrig kört denna turen så jag bidrar med en och annan inpassning.. Han hör dem, gör som jag säger men slutar inte prata för det.
Känner mig lite som bakgrundsljudet i en hiss! "Pausmusik" är mitt mellannamn. Gör mig inget, har inget vettigt att säga, helt bombad.

Han gör små stopp i sin svada för att klippa biljetter, svara de som kliver på..
En äldre dam vill åka med, inte långt men till ett speciellt stopp.. Han ser på mig frågande - "stannar vi där?"  Jag nickar! Japp, det gör du!  
Egentligen inte... Men vad vet han?  Jag ler i mjugg, det är på vägen, vem bryr sig? En tjänst.
Damen sätter sig bredvid mig, tar mig i armen, tackar, ser gipset, ler igen och utbrister:
"Tänk att bussbolagen anställer så trevliga svenska chaufförer, de är så service inriktade OCH en svensk kontrollant också.. En kvinna. Så charmigt!" 

Den söta tanten går av på sitt "icke-stopp". Killen på 25, som jag sett förr, himlar med ögonen från sätet bredvid mig.. R har satt på skivan igen.
Tillbaka till huset i Värmland, till busschaufförens vardag i Oslo, till skillnaden på böter, till drömmarna om båten.. han skall köra buss i Oslo tills han fyller pension. SÅÅÅ bra är det.
Jag tvivlar! Han är knappast personen som stannar på en plats länge nog till att se färg torka..

45 minuter senare är det dags att komma av.. Jag säger något tafatt i stil med att "Vi ses säkert igen, jag åker en del buss.." Den efterföljande utläggningen om varför man bör åka buss och det gör vi nog hör jag bara till hälften eftersom dörrarna går igen.
Tystnaden omsluter mig! Infon processas långsamt.
Trevligt med ett möte. Eller var det det? Trevligt med någon hemifrån, lyssna till svenskan...
Ett gott avbrott till de andra chaufförerna.

Ha en god dag med balans mellan lyssnande och talande.
Man kan missa något annars.. NAMASTE!

Barnens vardag, skolans krav..

Har precis packat en tursäck..
Ja, du vet, en stor ryggsäck som man har med sig på övernattningar på fjället, en med flera fack, regnskydd att dra över, bälte runt magen för att bära med höfterna.
Under hela säcken, under dess tyngd står dottern på elva år. Hon är på väg mot övernattning med klassen på en ö ute till havs.

Jag gillar tanken på team buildning! Man bygger fina band av att resa tält samman, prata om mörker rädsla, skaka vatten in i killarnas tält, smyga med ficklampor, grilla korv och allt det där andra.
Samtidigt undrade jag igår när jag packade grillmat, tog fram sittunderlag, regnkläder, liggunderlag...
Kan skolan verkligen kräva att barnen har allt detta?

Framför mig ser jag den nätta, blyga muslimska flickan i Claires klass.. och hennes mamma...
Uppvuxna på en plats på jorden där värmen färgar huden, där vatten är en bristvara, där det inte finns ett träd så långt ögat når.. Vad sker med henne? Vad sker hemma hos dem kvällen innan en sådan här tur? Eller är det bestämt på förhand?

Jag väger upplevelserna emot varandra. Allt detta "måste ha" vägs emot upplevelserna, kunskapen och samhörigheten.  Det är lätt att säga att upplevelserna väger tungt men samtidigt... Det är mycket.

Skolan kräver inte bara gör sina läxor, bidrar, infinner sig, tar med sig mat (norska skolan), har gympa kläder... Skolan tillsammans med barnen kräver - rätt sorts kläder, rätt sorts utrustning i form av skridskor, skidor, mobiltelefon, ryggsäck och nu också då, camping utrustning.
Av oss föräldrar krävs en aldrig sinande välvilja, köpvilja och en tidsplan som de flesta inte kan klara i en vardag.

Skolan vill nämligen att barnen skall skjutsas och lämnas också, till dessa kanoter, mitt på dagen, mitt i veckan.. Hur många föräldrar kan "få loss en bil" kl 13 på en Tisdag?
Tillräckligt, tydligen men dock alltid samma. Är vi "bättre föräldrar" då, vi som kan skjutsa?
Eller är vi bara bättre planerare?

Jag har inga svar! Bara funderingar kring barnens vardag...
Åkte själv på tur med min klass... Kan inte minnas det som moderiktigt och chic... Jag hade en rätt gammal sovsäck, liggunderlag av nåt skumgummi material. Dit och hem cyklade jag.
Hela vägen hem... Nej, jag är inte född på artonhundratalet.
Nåt har förändrats. Något är sig likt.  Man kanske inte kan göra nåt åt detta MEN jag måste få reflektera innan jag släpper det och går in i min dag!

Jag hoppas de får en kväll med mycket bus och lite regn!
Njut din Tisdag! Finns något att vara tacksam för idag!
Det öppnar ditt hjärta! KRAM

Vänskap - off the record?

Denna vecka har det varit mycket fokus på vänskap.. Många diskussioner bland mina nära och kära i ämnet och jag har följt svängarna noga. 
Åsikterna om vänskap går lika mycket isär som det finns antalet relationer antar jag och något facit finns knappast. Rätt eller fel saknas. Det skall kännas bra! Punktum. Sen spelar resten mindre roll.. 

"Man kan inte ha alla sina vänner till allt...Man har olika vänner till olika saker och så är det bara" hävdar min unga väninna tvärsäkert fast hon biter sig i underläppen samtidigt. 
"Du och jag till exempel, vi kan ju snacka om allt, är nära och tighta men vi lever ju olika liv sååå det är sällan vi festar ihop! Eller hur?"
Jag nickar, ler, håller med.. Hon är mig när, hon är mig kär och ja, vi pratar om det mesta och festandet, har liksom ingen prio, inte i mitt liv i vart fall. Dock har vi fortsatt kul när vi festar tillsammans.. 

"Jag har inga vänner kvar! Jag har ju ingen som ställer upp, ingen som finns där... Folk bara tar och tar.." viskar han, drar ett bloss på cigaretten och ser ner i marken. Smärtan går att förnimma. 
Det är svårt när man växer ur vänskapen, kärleken, när livet helt enkelt tar nästa steg. Speciellt svårt blir det när man aldrig uppmärksammat dessa naturliga cirklar förut utan lägger det på sig själv. 
Jag känner mig lastgammal plötsligt, en som sett cyklerna komma och gå... Min fråga blir: 
"Varför blir det höst varje år?" Förvåningen går att läsa.. "Vaddå..?"
Det måste bli höst ibland för att det skall komma en ny vår! Utan tömning, rensning - ingen plats för något nytt. 

"Jag har två riktigt goda vänner, ja, utom mina brorsor....Två vänner är nästan mer än man klarar av om man skall vara närvarande i vänskapen" säger han och tuggar på glasögon skalmen, ser på mig under lugg och tillägger "så finns de ju alltid de som aspirerar på att bli uppgraderade till vänner men det tar tid, det tar tid och insats"!
"Tack!" säger jag och ler tillbaka. 
"Du är redan inne...inget behov av att jobba extra, bara så du inte överanstränger dig!"
Ett förlösande asgarv.. Vi är oftast på samma sida. Enkelt, lätt. 

Samtidigt har jag lust att öppna munnen och säga att utöver god, varm, nära vänskap så finns för mig ett steg extra - en själarnas gemenskap. Sådan vänskap som hon, min unga väninna inte tror finns.. Någon som jag KAN, verklig kan göra allt med, dela allt med... 
En mycket exotisk planta, en som kräver omsorg, rätt behandling, daglig vattning... Inte för att jag behöver, bara för att jag VILL.. 
Jag har en sådana planta! En planta som varit med ett tag.. En planta som är mig lika kär som livet själv.  

Min Lannelin är otroligt viktigt i min värld och anledningen till det kan jag inte och vill inte ens försöka förklara. Det är min exotiska planta. Min själs vänskap.. Min syster.. Min vapendragerska.. Min följeslagerska i alla väder.. 
Skulle jag få välja bara en relation utanför familj så skulle det bli vår. Enkelt, tveklöst.. 
Det är aldrig tråkigt med Lannelin, vi stimulerar, stöttar, hjälper, finns där för varandra - i det tråkiga och svåra likväl som i det roliga.. Tillsammans växer vi! 

Jag är tacksam för alla mina relationer på den nivå de är.. Tacksam för vänskap och glädje. 
Men Lannelin... Utan dig är jag bara en tågförsening! 
Må vi ha många galna år kvar... Många glada skratt, mycket galenskap och en och annan lila hatt! 
LOVE YOU SOOOO DEARLY!  PUSS 

Tänka som Pippi!

Vad skulle du gjort om du var Pippi Långstrump?
Om just du var Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump?

Det låter väldigt ytligt, nästan som en fråga från ett barn till ett annat barn..
Faktum kvarstår - Pippi är såsom de flesta av oss vill vara, en sann människa. Fri, vanebrytande, en tjej som följer sitt inre driv men som samtidigt är generös, ärlig och livskreativ.
Jag finner det lite fascinerande då min egen coach ofta säger att "Livet mäts i vad man klarar av när man inte är beredd, hur man löser sina bekymmer, vilka verktyg man har!". 
Pippi löser inte bara det mesta, Pippi löser ALLT!  Det vet alla, från mina barn till gamla damer...

Själv har jag tröttnat (som du hört till leda nu ;-)) på att vara Annika... Den snälla, den blida, den tysta, den duktiga flickan..
Gitte Jørgensen har skrivit boken "Pippi Power" och nu föreläser hon i ämnet.
Inget revolutionerande. Inget nytt.. Men sagt på ett lite roligare sätt.
En påminnelse från en tjej som vi alla kan se framför oss om vi sluter våra ögon.. En affirmation så god som någon.

Här är några frågor du kan roa dig att svara på inför kommande arbetsvecka..
Så fixar du till barret, hänger på dig något shiny, fyller fickorna med guld eller varför inte godis och så iväg till jobbet imorgon!! Dags för en ny era.. En roligare, en som är mera din!
ENJOY!

Om jag inte bekymrade mig för vad andra tror så skulle jag göra följande... 
Vad kan få mig att stutsa ur sängen på morgonen?? 
Vad gillar jag att snacka länge och passionerat om? 

Vilken dröm är så intensiv och levande och hett önskad att det "snurra till inom dig" när du tänker på den? 
Vad skulle du göra i livet om du inte var rädd? 
Hur skulle du leva om du helt saknade publik? 

Ha en god start på veckan och duuuu... Pippi gillar sig själv!! Mycket börjar där!
Skaffa dig en SKRYTBOK och skriv om dig själv! Så använd dig av en tesked av det per dag i ditt liv.. Låt andra få smaka på det! KRAM