Till min fantastiska dotter.

För 14 år sedan var jag nykläckt, en tre timmar gammal mor med min fina bebis på armen.
Medvetenheten om omvärlden var minimal, liksom antalet blodsdroppar i mina ådror.
Jag visste redan då att vi skulle ut på en spännande resa tillsammans, du och jag, min prinsessa men hade du då bett mig sia om dina första år hade jag aldrig kunnat gissa.

Livet flätar sina trådar, vi är mitt inne i din andra stora förändring, en vid sju, en vid fjorton, jag kan inte påstå att jag är förvånad. Säkerhetsbälten på.
Du är inte en flicka som bär sina känslor "på rockärmen", som det heter på engelska, du bär dem djupt inom dig och jag har blivit en guldgrävare av rang. Tillsammans reser vi emot ditt inre.
Att få dela med dig, såsom igår under stjärnorna, är en av mitt livs stora gåvor.

Att se dig le, gärna ditt speciella, lite inåtvända "full i fan" leende, DET är balsam för mitt hjärta och själ! Jag lever länge på dina leende och din härliga humor.
Du är intuitiv så ung du är och i denna veckan fick du bekräftelse på en speciell gåva. Jag vet det betydde mycket för dig och att få se dig utveckla dig vidare blir en resa i sig.

Vid sju tog vi ett kliv, vår familj blev du och jag, strukturen ändrade sig. Så fick vi tillägg, en styvfar, en lillasyster, en älskad hund, två tjattriga fåglar..
Vid fjorton går vi vidare, din värld ändrats och du med den.
Livet har inte gett dig den enklaste handen, livet kräver att du växer fort, lär fort och mamma hjärtan undrar stilla - vart skall du, min älskade vän? 

Som jag sa till dig imorse, min skatt, jag lämnar dig aldrig.
Min sköld finns fortfarande, jag beskyddar dig så länge jag måste, min kärlek försvinner aldrig och världen fortsätter att vända sig, rör sig.  And the world goes on..
 
Idag firar vi det positiva, din dag, din födelsedag.
Frukost är avklarad, presenterna är här, nu återstår bara middag, gäster, kaka och en fantastisk fest.
Så, kan du få energi till ditt nya solår. 

Gratulerar med dagen, vackraste Claire.
Jag älskar dig fantastiska, magiska, skönaste ungen min!
Tillsammans klarar vi allt.. Let us ENJOY!

I kärlek, Mamma

Fem element i processen.

"Mamma, vad är Fågel Fenix?" undrar femåringen filosofiskt under promenaden till dagis.
På barns vis, sådär mitt i en annan diskussion, mitt i en vattenpöl, mitt i morgonstressen.
Hmm, jag funderar en stund. Såklart vet jag vad Fågel Fenix är, har tom boken "Fenix processen" i min bokhylla men vad säga till en femåring. Var lägga ribban?
"Ja, du.. Det är lite av en historia. Skall vi se på den när vi kommer hem i eftermiddag så kan mamma visa bild på datorn?" Lite rum för eftertanke tänkte jag men svaret kommer som ett piskrapp.
"Nej, mamma, det behövs egentligen inte. Jag vet vad Fågel Fenix är, det är en fågel som inte passar i sina fjädrar längre så han tappar alla fjädrarna, går in i elden och blir till en ny, annan fågel!"

Ähumm, riktigt! I vart fall rent bokstavligt. Vart får de allt ifrån?
Vi är framme, nya saker tar vid, Fågel Fenix är glömd men jag tar den med mig in i dagen.
De fyra elementen, eller de fem elementen, om du så föredrar, drar igenom huvudet på mig.
Själva fågel Fenix anses ju vara en bild för antingen transformation eller själens odödlighet.
Olika kulturer, lite olika sägner men i grunden, fågeln kastas/kastar sig i elden och återuppstår sedan som en yngre kopia av sig själv.

Denna sägen används ju ofta även gällande lite "mindre" transformationer och förändringar.
Lustigt, tycker jag, är också att det oftast är bara två element som i andliga cirklar används för att belysa förändring och transformation, vatten och eld.
Lättast för mig blir det att relatera till förändring om jag får resa genom de fem elementen, gärna börjar jag där förändringen börjar. Ett frö i den tysta, småfrusna jorden, i vinterns näste.
Där kan ju fröet ligga hur länge som helst, orört, osett men vattnet sköljer fram det, känslorna, intuitionen av att något inte är helt som det skall. Fröet friläggs, ty vatten renar och rensar.  Detta är vintern, då vatten förknippas med vinter, fröet och livgivaren.

Så kommer våren med sin vind. Vinden torkar förvisso fröet men vinden blåser det också än hit, än dit. Vi velar och vrakar, prövar och smakar, känner in och förkastar. Vart skall förändringen? Hur skall den se ut? Vart vill den? En produkt, något större än fröet brukar alltid komma ut här. Grunden är dock densamma, har fröet tagit sig hit, tja, då är det svårt att stoppa. Vi har medvetandegjort förändringen, önskan är född. Vårens alla krafter tar i, utvecklingen sker.

Därefter sommar och eld. Den är känd för de flesta och enkel i all sin abrupta styrka.
Elden bränner av alla lösa ändar, kräver mognad och beslut. Tydliggör. Här dör alla processer som inte har livets gåva, alla idéer som inte manglats och ifrågasatts tidigare. Elden är en nådelös herre.

Jorden har många svårt att associera med val och förändring.  Själv sätter jag samman detta genom att tänka på två saker, flera folkslag tvättar sig med jord och såklart, jordningsprocessen vid andligt arbete. Denna tiden symboliserar för mig ett sorts färdigställande, mognaden innan skörden.
Här får vi produkt som har genomgått eldens hårda skola, vad blev kvar och vad kan vi göra av de?
Möjligheter att sätta ihop nya bitar, åtskilda bitar finns här genom att lägga till kraft och inspiration men jordad och grundad sådan, en mycket konstruktiv tid.
Sista handen vid färdigställandet av produkten eller processen.

Sista steget blir, om man räknar med fem element, att klippa banden till det gamla alternativt klippa banden till processen och vila i att allt blev precis såsom det var ämnat. Vila i att man gjort sitt bästa, följt cirkeln, lyssnat till dig själv.
Till det har vi senhösten, början av vintern och elementet är metall. Det är viktigt att sätta punkt för det gamla, om det nya skall få liv, om man skall orka ta sig an nästa steg eller process.
Eller som en känd norsk konstnärinna uttryckte häromdagen "När en dörr stängs är det viktigt att öppna en flaska champagne, då kan ett fönster kan öppnas sedan så man tar sig vidare!"
Amen till det! En idé helt i linje med mitt eget tänk!  

Personligen är jag helt övertygad om att de flesta processer i livet tar denna väg och jag fascineras av den och att det kommer tillbaka i så många olika system.
Kabbalah har samma process, lite mer detaljerat men grunderna är densamma. Så också med många verktyg för personlig utveckling. Samma princip, olika namn.
Bäst är det att ta det enkla verktyget, undersöka via det om något har livets rätt och svaren kommer då enklare till dig!

Lätt är nämligen rätt..ALLTID!
Ha en strålande dag i förändringen mellan vatten och vind. Snart vår.
Låt passionen blomma och sätt dig mitt i cirkeln!
Live with passion & Blessed BE!

Oscar, my Oscar!

Min inställning till livet är att man skall ta alla möjligheter man har till att fira men under många år har jag saknat sällskap att njuta Oscars galan med.
När det är så, att man skall sitta där ensam, tja, då blir det inte av för mig. Ingen fest, ingen glam, då minskar mina möjligheter att hålla mig vaken en hel natt och lusten sinar ut.
Helst vill jag ha hela paketet av fina klänningar, god mat, gott dricka och en hel del vadslagning, vad tror vi, vad vet vi, vad önskar vi.  En riktig fest, med andra ord.

I år var det så dags igen, äntligen.
Förtrollad och förälskad i flera av de nominerade filmerna gör natten värd att vänta på, tillika dagen efteråt, då man släpande tar sig fram i verkligheten men med ett saligt flin på läpparna.
Det är en Oscars, det, min Oscars.

Jag är inte ensam om att ha ett svagt öga riktat emot de Brittiska öarna, det hörde jag minsann på suckarna och Eddie Redmayne lämnar ingen oberörd. Även om han är i yngsta laget för just mina dräggelkörtlar så finns det ju yngre förmågor i familjen som nästan får en gammal klassisk dåndimp när han kliver ut på röda mattan.

Fyra månader hos en koreograf för att bemästra sättet att gå, stå och röra sig så att det ser ut som om han inte längre själv kontrollerar sin kropp. Imponerande och såklart, en fantastiskt film om en briljant man. Mer om det i tidigare blogg.
Jublet visste inga gränser när han fick priset som bästa manliga huvudrolls innehavare.

Själv förtrollas jag av Benedict Cumberbatch, hans nästintill 20tals inspirerade look, an old fashion gentleman, in a brand new pack. Mums.
En eller annan tumme krossas sekunderna innan jag hör de välbekanta orden..
"And the winner is.. Julianne Moore".  HURRA! Ibland finns det rättvisa i världen och "Still Alice", som är lika osentimental och ärlig som "The theory of everything".
Att få vara sig själv till trots för att livet liksom drabbade en, inget att göra åt men man har fortfarande önskningar, förhoppningar, drömmar och rätt att leva livet fullt ut.
Skål, kling i glasen, dags att gratulera oss till att ha gissat rätt igen! Gissat rätt och hoppats.

Kommer aldrig bli något fan av dessa klänningar så djupt decolletage att hela brösten friläggs till trots för att mina väninnor frikostigt hävdar att jag skulle kunna komma undan med det fortfarande.
Nix och pix, det är för mycket hud och för lite lämnat åt fantasin.

Emma Stone

Själv älskade jag Emma Stones klänning, i all sin prakt och fräcka hemlighet.
Jag tyckte Scarlett Johansens look var cool, även om någon ylade om Rihanna kopia.


Reese Witherspoon är min idé om "the girl next door" och jag tyckte att hennes klänning passade som gjuten på henne, framhävde det bästa även om jag aldrig hade valt den.

Vilken härlig natt! Vilka sköna filmer.
Jag har kvar att se "The Grand Budapest Hotel", vilket verkligen satte bionerverna i kittling då de fick pris för bästa kostym, smink etc och verkar vara en härlig skrattfilm.
Kvällens nedtur var en blek, lite åldrad Ethan Hawke och han blev säkert inte mera "poppig" av att just hans baby filmen "Boyhood" blev ordentligt akterseglad. Men, men, han kan säkert ta sig upp på "mina listor" igen, old love die hard! ;-)

Ett år till nästa gång.. Tur är kanske det, jag är för gammal för att parta på nätterna och vara vaken till jobb och familj på dagen. Men någon gång lite då och då är det härligt att dras med och igår var en sådan kväll, värd att göra om.
Nu skall jag stänga mina blå ultra, mega tidigt, ta igen lite sömn och drömma, drömma om...
Ja, just det, på sin vita springare..

Live with passion & Blessed BE!

Ull er gull (igen). inte fleece!

Alla mina norska bekanta äger åtminstone två hela underställ i ull, det vill säga, ull undertröja, ull kalsong/byxa och ofta även en buff i matchande färg. Ofta, ofta har de fler än två dylika ställ.
Dessutom har de allra flesta en "Rav" tröja, gärna en Ullvang och något mera till fint, också det i ull.
Budskapet är enkelt, ull er gull.

Barn på dagis har ull på från Oktober till Mars, dagligen, jämt. Ull andas, ull släpper ut fukt, ull håller värmen även när det är vått, ull rockar fett. Punkt.

Numera behöver du inte ens stå ut med kliandet, DET var nämligen oftast mitt argument som barn, min känsliga hud fick ståpäls bara av att tänka ull. Så är det inte längre.
Den mjukaste merinoullen(och andra sorter) finns att köpa för en spottstyver och alla som producerar ull gör sitt bästa för att lindra din plåga. Det funkar. Ullen är mjuk som sammet och jag har lärt mig att det är den ullen med akrylinlägg som jag inte tål, akryl blir hårt och det kliar, på mig.

Idag är den ingen ull som behövs tvättas för hand, det har de också sett till, producenterna.
Minsta barn i Norge vet att här tvättas ullen med Milo, det har de pumpats i från TV's reklam, allt som tål vatten, tål Milo är budskapet.
Fibrerna i ullen måste man nämligen ta extra vara på så att de fortsätter vara mjuka, fortsätter sträcka sig i längdriktningen och inte tovar ihop sig som en gammaldags socka. Här görs detta med Milo och då kan du tvätta din ena ulltröja den ena dagen och ha den andra på dig. 

Ja, ja, ja, jag vet! Jag har kört detta budskapet här förr. Fascinerats över det men nu är det alltså dags igen/igjen, det är nämligen viktigt och angeläget. 
Varför tjata? JO, forskare har slagit larm IGEN under hösten och vintern.
Fleece är skapad av plastprodukter, DET har knappast undgått någon eftersom det är ett av argumenten för att återvinna plastprodukter. (Detta budskap gick en vända 2013 men nådde inte ut, ingen vill lyssna på "det omöjliga")

Det negativa är att när vi tvättar fleece i tvättmaskinen så skapas sk mikroplaster.
Mikroplasterna är 0,002-0,2 mm stora och de åker rakt igenom reningsverkens fina filter och system utan att fastna, havet är deras nästa destination och inte heller där går de att "fiska ut". Inga nät är tillräckligt finmaskigt, då skulle det redan sitta som barriär på reningsverket.
Detta är på väg att bli en stor miljöbov, ja, inte bara fleece men också kosmetika, målarfärg, tektilfärg bl a innehåller mikroplast.

Plastpartiklar bär skadliga ämnen som tas upp av djurplankton, som då försvagas och detta påverkar vidare upp i näringskedjan och på toppen av detta står vi, den skaldjurs och fiskälskande människan.

Freestylestjärnan Kari Traa med "live" ull ;-)

Hur skall vi ha det med våra hav? 

Varje gång du tvättar ETT fleece plagg avger det ca 1900 mikroplast fragment. VARJE GÅNG.
Detta tar inte slut förrän du slitit ut din fleece.
Havet behöver ca 450 år för att upplösa 1 PET flaska som trillat i och sopbergen under havsytan är enorma och då räknar man bara med det man ser, inte med dessa mikroplaster, de kommer i tillägg.

I Stilla havet finns ett av världens största sopberg, det beräknas vara lika stort som delstaten Texas.
Vid Bohusläns kust har man uppmätt att 5000 kubikmeter plast flyter iland varje år.
Är det inte dags att ta stopp på detta?
Ingen kan göra allt men ALLA KAN GÖRA NÅGOT!
Alla uppgifter ovanstående är tagna från miljöorganisationerna Kimo Baltic Sea & Håll Sverige rent.
Besök gärna deras hemsidor och läs på. Kunskap har vi alltid gott av. 
Ja, utom de om ull då, de är mina egna, högst personliga observationer och en hel nations erfarenhet!:-)

Dags att göra sig av med fleece och investera i ull.
Använd Söndagen, denna fantastiska dag, 22/2, ett tal som innehåller möjligheten till att fokusera på vad du önskar mer av, använd den till att fokusera på en bättre värld, en renare miljö.
Ta dig sen en tur på nätet, beställ ull. Töm garderoben på fleece.
Låt oss göra en insats värt namnet, let use some passion!

Live with passion & Blessed BE!
Kram

50 nyanser av is.

Man säger att inuiterna har över 100 ord för snö, har postmän 50 nyanser av is?

Det är sjukt halt på vägarna.
Flera dagar av mildväder, blandat med kalla nätter och mycket snö har gjort att det rinner under snön, vattnet rör sig uppifrån och ner, rör sig, fryser och rör sig igen.
När man måste stanna på många olika ställen, lägga post i lådor en dag som denna, tja, då gäller bara en sak - tänka efter före. Planera. Utvärdera, ta de klassiska tre sekunderna innan beslut tas.

Ändå är det svårt att ta sig runt på en Lördag, Lördags förarna är ute och rattar.
Skidåkarna på väg till höjden, rastlösa, stressade, fokuserade, fånga, fånga, fånga dagen.
Helg shopparna, de som skall in till staden innan allt stänger.
De som inte kört bil på hela veckan och plötsligt slås av insikten, "jäklars så halt det är" och då delar sig i två grupper, de överfega (som blir farliga pga det) och de respektlösa.(som är just det, helt jäkla respektlösa, livsfarliga för sig själva och andra)

Själv slet jag hårt idag, tuffa beslut, lätt bakända på bilen, vansinniga medtrafikanter som verkligen kändes som mottrafikanter och en akut närvaro, inte en möjlighet att tänka på något annat än bilen. Tröttande.
På några ställen parkerade jag bilen, la i en växel, drog i handbromsen fullt men när jag öppnade dörren gled bilen ändå, sakta, med ett skrapande ljud, centimeter för centimeter, på den blanka svallisen.  Helt nya dubbdäck kändes som lackskor..

Väl inne på station klappar jag mig själv på axeln, a job well done, jag var dessutom tidigt. Tillräckligt tidig för att höra en postman snacka med ett Lördagsbud i telefonen.
"Vart parkerade du sa du? Direkt på svallisen eller på den halvsmälta, vattenisen? Eller var det bara lite sån uppluckrad is där eller?"
Lång tystnad, sugande på tänderna, irriterat flackande blick så en djup suck igen.
"Alltså, man kan icke parkera på den typen av is, icke i uppförsbacke. Det är att be om problem, förstått...? Ja,ja,ja, jag kommer och hjälper dig." 
Så lägger han på med ytterligare en suck och kläcker "Jävla rookie!" innan han ger sig ut i halkan igen, för att rädda en annan postman, en som har lite mindre erfarenhet under bältet. 

Jag är faktiskt med på vad han menar. Ju mer jag kör desto tydligare blir det för mig..
Svallisen är irriterande, svårhanterlig och helt omöjlig att ha och göra med. Sand eller nedförsbacke, är din enda chans, inga hastiga svängar, lagom hög fart(vad fan det nu är, beror ju på liksom) och tungan rätt i munnen.
En variant på svallis är droppisen, den är farligast för mig när jag går. Det ser helt torrt ut, ren och fin asfalt men så har det droppat från taket eller liknande, den is som bildas efter det är en spegeltunn, livsfarligt hal hinna. Kan inte likna den vid något annat. Hamna på den med ett bildäck och snurren är ett faktum. Hamna på den med en sko utan uppmärksamhet och det gör ont, ordentligt ont.

Svallis eller is på väg kan bli bättre eller sämre av vatten, ibland luckrar vattnet (om det är tillräckligt varmt) och man får fäste igenom. Är det för kallt blir det motsatt effekt, mycket, mycket halare, ren spegel.
Jag skall inte tråka ut dig med alla typerna, de är så många, i tillägg, ryggar, hårda kanter att kastas emellan, rännor till bara ett däck när man plötsligt får möte och då känner man sig som en rodelförare utan egen fil.

Kanske är det verkligen också dags att sluta låtsas som vi inte lever i ett land påverkat av klimatförändringar?   Jag kan nämligen inte minnas denna typ av vägar från min barndom, jo, från tiden runt Mars-April skiftet, några veckor max.
I år har jag haft broddar, stora broddar under mina skor nästan hela vintern. Det har känts som om vädret lidit av en bipolär sjukdom, varmt, kallt, is, massor av is och få dagar med riktiga klassiska vintervägar där man får fäste.

En av mina kunder, en advokat, hade idag en stor sandhink i näven när han utbrast:
"Alla BORDE sanda som f..n, man vet ju aldrig vem som går och faller pladask.."
Nej, just det!! Sanda där du kan, använd broddar och piggar, välj din väg med omsorg och ställ dig själv frågan - behöver jag verkligen gå dit?
Solen har tagit stafettpinnen, jobbet är igång, ge henne några dagar bara så blir det bättre.

Ha en strålande isfri Lördag, fånga helgen!
Live passion & Blessed Be! 
Namaste!

 

Få fortsätta vara "Lisskulla"

När jag ropar "Vänta, vänta.." skjuter ut min stol så det skrapar i parketten, älgar runt det långa  bordet på snabba, snabba klackar då inser jag plötsligt att jag beter mig som "Lisskulla", deras lilla jänta, barnet.
Det gör inget! Inte det minsta dugg... Jag är ju Lisskulla, deras lilla lisskulla.

Famnen jag möter, de knotiga händerna som omsluter mig är en gammal kvinnas starka nypor, rullstolen till trots, de veka benen till trots, är hon den Ines jag alltid känt.

Vissa drag finns kvar inom oss, när vi vårdar dem, om vi vårdar dem, om vi vågar.
Livet behöver inte vara ett ändlöst tvättande av allt det dåliga, det kan också vara ett bevarande av det bästa inom oss, det starka, det fina, vår kärna.
Kärnan i Ines är beslutsamheten, bondkvinnans styrka, den har hon tagit med sig ner i rullstolen och hon styr och ställer sin värld såsom hon önskar den. Samtidigt, godmodigheten, tacksamheten för allt det ljusa, det som är bra runt henne såsom en kvinna som äntligen får lite service efter år av slit.

Min hand smeker den gamlas hand men jag känner en hand från sin krafts dagar.
Minnen av en stark hand över min, en hand som rytmiskt lär mig att massera spenen till den snälla kon, massera ut mjölken, en rytmisk rörelse, uppe, nere, uppe, nere. Det går inte att stressa en ko, bara locka, massera och få mjölken att villigt flöda.
Samma hand som daskar över ryggen till grisen så att det skall bli plats i kätten, plats att släppa in mig med mathinken, vakten, mitt beskydd, lisskulla's beskydd i världen. Trygghet.

Jag har inte mycket över för Dalarna, min födelseort och min hemstad men denna delen hade jag inte velat vara utan, att börja livet med livets rytm, bland bönder, skogsarbetare och sådana som vårdar sina omgivningar.
Sonen bakom rullstolen skrockar fortfarande mitt "vänta, vänta", han ler åt Lisskulla inom mig.
Han var runt 15 när jag kom och jag minns honom som den stora, bullriga, starka. Min barndoms "Hulken" innan någon ens myntat ordet.

På glada, galna dagar bar han mig över huvudet eller som en mjölsäck över axeln medan jag skrattandes och tjutande slog honom på, ömsom rädd, ömsom lycklig över uppmärksamheten.

Övertygelsen i att jag också kunde, att det bara handlade om att våga.
 Hans arm när han håller kon stadigt, blicken som ser på mig och munnen som uppmanar till handling: "Kom igen nu! Det är inte farligt, du KAN! Följ slemhinnan bara"
Min första kalv, min första förlossning med mig mitt i smeten, med mig som huvudaktör.
Berömmet och stoltheten efteråt, Lisskulla kan! 
Just den kunskapen, den tilliten räddade senare livet på flera djur på vår gård. Hade jag aldrig fått pröva, hade jag aldrig vetat och trott på mig.
Bondens skola - lära och lära ut, förstå och ge vidare.

Jag har passerat 44 med en god bit, han är också gott vuxen, som det så fint heter här i Norge.
Ändå, ändå får jag vara "lisskulla" i deras värld och jag njuter av det.
Det är inget degraderande i det, bara en oändlig kärlek och ömhet, jag har tillåtelse att vara lite "tokig", såsom att jaga rullstolar runt långbord för att få en efterlängtad kram.
I deras värld är jag minste man, det ger mig privilegier och det fråntar mig en del som jag annars alltid måste bära. En ljuv upplevelse att få ta med sig in i livets mitt.
Speciellt då den inte är vardagsmat, inte ett krav, bara en del av livets helgdagar och efterrätter.
  
Kanske jag ändå någonstans äntligen har hittat hem..
Hem är där jag hänger min hatt, där jag har mina minnen, det vill säga, i hjärtat och inom mig.
En del av Passionen ligger där, vara mig fullt ut, me with everything. Full pakke!

En ljuvlig känsla att ta med sig in i helgen. Fånga din helg, fånga ljuset.
Live with Passion and Blessed Be!

Luft under vingen.

"Liten fågelunge blev på marken kvar, kunde inte flyga,
glömde hur det var. 
Han viftar så med vingar små, han kommer inte opp. 
Han ropar på sin mamma då, han gör små skutt och hopp.

Två små barn i skogen, gå att plocka bär.
De hör någon pipa, undrar vem det är. 
De till den lilla ungen går och sakta lyfter den, 
då luft han under vingen får, han flyga kan igen!"
                        Text och musik  Jan Johansson & Bengt-Arne Wallin.

För en stund kan man glömma hur det känns med "luft under vingen".. 
Själv förvirrar jag mig ofta in i mitt ansvar för andra, så tror jag att släpper taget men ofta, ofta ligger känslan av ansvar kvar i ryggsäcken. 
Märkligt då att det blir tungt, att magbältet till slut inte orkar kompensera och jag måste se ner i ryggsäcken och inse, något måste bort!

Detachment  - är ett bra engelskt ord, självständighet, objektivitet, lösgörande, lossnande, avskildhet står bland annat, om du uppsöker ett engelskt uppslagsverk. 
Men där står även likgiltighet, ja, detachment kan bli det, bör kanske i vissa fall bli det men jag tror jag föredrar avskildhet. 

Jag kan inte plocka upp nya och fantastiska saker i min ryggsäck när den är full, jag letar inte ens, det gör man inte när vandringen går uppåt och ryggsäcken tynger. 

By Steven Roberts

Men med lättare ryggsäck kan man lyfta blicken, ta in och välja nya saker att bära, nytt ansvar att ta, med glädje och i glädje. 

Själv ber jag också till Azrael vid dessa tidpunkter. 
Azrael är faktiskt döden och sorgens ängel, en sorts variant av liemannen men en sådan. En ledsagare mellan världarna, någon som kan lätta ditt hjärta när du har sorg. 
Denna fina ängel hjälper också ditt hjärta när det är dåligt med "luft under vingen" och då måste lätta din ryggsäck. 
"Älskade du, Azrael, hjälp mig att läka mitt hjärta och gå vidare!"
Det räcker gott för någon som har nyckeln till allt. 

Så kommer röjande i säcken.. 
Ibland lika effektiv som igår då jag klarade av att tom fylla på med nytt på en gång, sådant jag vill bära. Rent fysiskt och materiellt, till och med. 
Byte av energier och så, nattens helande nymåne, ny fas, ny tid. 

Dags att gå ut i dagen! 
Skratten väntar på att bli fångade, leenden finns i säcken att dela ut. 
Sällskap, medmänsklighet och lek.. Säcken innehåller så mycket gott. 
Ha en fin dag därute, se dig om i Fiskens tecken och tänk inte så mycket på vad världen kan göra för dig men mer på vad du kan göra för världen (för att citera en stor man). 
"When nervous, focus on service" - som Miss Doreen säger. 

Live with passion & Blessed BE! 
Namaste! 
 
 

 

Finna ljus i mörkermåne.

Med ett småleende inser jag att jag egentligen fortsätter på gårdagens inslagna tema,
att vila inom sig, att lyssna i tystnaden och därmed ge själens röst en chans att bli hörd.
Mörkermånes tid är här!

Mörkermåne varar mellan 1,5-3,5 dagar och under denna tiden kan vi inte se månen från jorden, den befinner sig mellan solen och jorden.  Enligt gamla traditioner är detta en tid för vila, för healing men också för att stilla planera något nytt.
Mångudinnan har alltid fått symbolisera kvinnolivets tre olika faser, jungfru, modern och den gamla, men under denna tiden visar hon också sitt fjärde ansikte, sitt dolda.

16-18/2 är det mörkermåne denna gången och natten mellan Onsdag till Torsdag går vi över i fasen nymåne.  Så tar vara på dagarna, spara upp energin ty denna gången sker det något lite mera ovanliga rörelser på himlapellen.
Nymånen denna gång sker i de sista två minuterna i Vattumannens tecken, så går skapandet vidare i Fiskarnas tecken och fullbordas där kl 00:49:10 den 19/2.

Det är faktiskt minst sagt coolt att det sker mellan två tecken, det sker inte så ofta, samt att i övergången där, där månen kommer in där ligger också Neptunus och Chiron (den sårade healern) och väntar. Mycket helande energi frigörs under en och samma natt och med fokus på detta kan du tillgodogöra dig alla energi godbitarna.
Detta ger hopp till mänskligheten och den turbulenta tid vi lever i nu.  Ser man på världsläget, terrorn i Köpenhamn, kriget och bråken i Ukraina, för att inte tala om, alla små dilemman och kommunikationsbekymmer över lag mellan människor.
Vad kan vi då dra för fördel av detta?

Först och främst, vara lite snälla med oss själva under denna veckas början. Tillåta oss vilan, att få vara introverta, tysta, stilla, samt känna in vad vi vill förändra, agera på när den tiden kommer.

Neptunus och Chiron i Fiskarna, det som kommer från och med Torsdag ger oss en chans att se på våra egna sår från flera olika håll, ja, faktiskt tom från det hållet vi trodde var utom räckhåll för oss.
Det ger oss en naturlig koppling till våra hjärtan och våra sår, läkning i olika dimensioner av våra smärtpunkter, allt tillgängligt på en gång, alla nivåer, inget springande i spiralerna.
Medkänsla, Empati, höra hjärtats egna sång är fördelarna av denna tiden. Är du hemma och lyssnar?

Vi kommer aldrig att kunna skina ljus på världen genom att fokusera på mörkret!
I mörkret finns mörkret, vi behöver dessa ljuspunkter och vi kan dubbla dem, ja, faktiskt skapa en trippel av energi, om vi bara vet när och hur. SÅ vill jag använda min astrologi, inte som en ursäkt utan som en språngbräda emot en bättre värld.
Vad gör väl tre dagar av planering och stillhet när man vet att action väntar bakom dörren?
Hellre då stilla mig, samla mig och veta vart jag skall när tidvattnet kommer, sätta seglen.

För mig personligen blev det också plötsligt kristallklart när jag såg månen.. Kristallklart varför jag var så oändligt sur på all action igår, mitt behov av min mörkermåne. Att ära det jag känner inom mig, balansen.

Den kosmiska medvetande höjning är igång, det skapar spänningen mellan Pluto och Uranus, som också ligger på himlen nu. De skapar mörka skyar, de skapar trouble, spänning, irritation, förändring.  Chiron Och Neptunus i Fiskarna lovar helande, lindring, förståelse och öppna hjärtan.
Flera är de astrologer som kallat tidsperioden 2011-2015 för "krisår" pga planet konstellationerna på himlen, alla spänningarna.
Det bästa med den här diskussionen är, vi är snart i mål, from April ser det mera lovande ut och från och med hösten, riktigt ljust ut. Då vandrar Jupiter in igen och kastar sina lyckostrålar över oss alla..

Men, en sak i taget... Nu, en stilla mörkermåne. Passar mig fint mitt i ledigheten.
Ta vara på dig, lyssna på din egen becon.
Find your passion and Blessed be!
Namaste!

The theory of.. obalans? everything?

"Om jag fortsätter att rasa, hur skall då jublet få plats?"

Ja, det är den frågan jag ställer mig idag när det bubblar på insidan.
Behovet av att balansera delar av det jag vet och förstår med intellektet, med en känsla av irritation och uppgivenhet.
Kort sagt, jag är lite förbannad idag och trött, trött på folk med ilandsproblem.  Det är lov, tom för terapeuten inom mig, att ibland rasa lite men därmed inte sagt att jag gillar det.

Mitt intellekt kan det där med kompensationer, speglingar och allt det andra, men det är förbannat jobbigt att handha folk som inte vill se det, den gamla klassikern, man kan leda en häst till vatten men man kan inte tvinga den att dricka! Så är det bara..

Vi, här i väst, har få riktiga problem och därför måste vi fullständigt snurra in oss i kompensationer och låtsas problem.  Grunden är dock densamma - du får göra vad du vill och önskar.
Och, what other people think of you is none of your buisness.... 
Men där ligger en STOR hake, de flesta VILL att andra skall se det de gör, berömma dem och bekräfta dem och så skulle det säkert vara i den bästa av världar. Men världen ser inte så ut och så blir de irriterade när de får motstånd, andra åsikter och fattar inte varför folk lägger sig i.
No shit, Sherlock, du BAD om det.  Världen ser inte lika ut för alla.

När och hur skall världens invånare lära sig att återigen bekräfta sig själv?
När skall resan gå in i den centrala delen av vårt hjärta, till tystnaden, stillheten och mötet med själen?
Blir grytan du lagade till Söndagsmiddagen bättre av att du lade ut den på Facebook eller Instagram?
Smakade de som kommenterade? Vet de att den blev god? Hann du reflektera över dess dofter eller var du bara fullt upptagen med tant Sveas "motbild" på hennes egen Coq au vin?
Antagligen det sista. Tom peng pung, ingen feedback att få där, den är inte verklig.

Javisst, det finns en avstängningsknapp på sociala medier men det försvinner aldrig, din facebook sida, ditt konto, allt finns i eten, nu och en god stund framåt. Även om jag egentligen vill skriva för alltid här så väljer jag bort det, vem vet om framtiden.
Yang, yang och yang - jag gjorde, jag skapade, jag åkte, jag lagade, jag agerade, jag förflyttade mig, jag byggde.. En tid totalt ur proportion. Bara se dig om.

"Hen" - världens mest meningslösa ord. Vi behöver Yang OCH YIN, vi behöver manligt och kvinnligt, ljus och mörker, glädje och sorg, det ena att balansera det andra emot.
Det är inte diskriminering, det är balans!  Letandet efter problem där inga problem finns så man kan kompensera upp sin inre tomhet.

Min värld är på inget sätt ett undantag, jag drabbas också av Yang "viruset", men inser att jag behöver jobba stenhårt på att hämta hem mig själv, jag är alltför värdefull för mig själv för att vilja delta i den där obalansen. Inget avståndstagande från Yang, men balans.

Månadens"feel-good-film" är "The theory of everything". 
Jag rekommenderar den varmt! Den är en fantastiskt påminnelse om att våra ilands problem såklart är verkliga för oss men sällan oöverkomliga.
Att vad andra tycker om oss, är bara "pynt", dekorationer, extra topping på kakan - det går utmärkt att leva utan det, bara man själv har koll på sin insida.
Den påminner oss också om resan framåt, att vi alla reser framåt, inåt, att saker förändras och vi behöver vara medvetna och observanta i den förändringen.

Det är få av oss som under livets lopp tvingas relatera till en utmätt tid såsom Stephen Hawking var tvungen att relatera till ett livsspann som skulle vara bara i två år, han gjorde det bästa av de två åren och fortsatte sedan att göra det bästa av livet under de kommande åren.
Han blev i Januari 72 år och har fortsatt inga planer på att stanna upp i sin utveckling, inspirerad av rymden och dess tysta framsteg - vart är är rymdens facebook sida? Sista uppdateringen?

Njut filmen! Låt dig dras med, inåt, till hjärtats tysta vaktare.. Hen kommer att bli glad att se dig.
Live with passion & Blessed be (you already are!)
Namaste

Ortomyxo slåss med mina livvakter.

"Snälla lilla gumman, gråt inte nu. Det blir bara värre" viskar jag stilla, stryker den feberheta panna och förbannar mig själv, det sista jag vill är att lära min femåring att "inte gråta".

Så jag tillägger:  "Det är alltid okej att gråta, om man känner i hjärtat att man behöver det, ja, då skall man släppa ut tårarna men just när man är sjuk, har influensa som du har och mycket slem, ja, då kan själva sjukdomen och slemmet bli mera om man gråter" 
Jösses, så komplicerad jag är, så komplicerat det blev, en enkel känsla från början... SUCK.

Femåringen ser på mig med klotrunda, blanka feberögon, tårarna tränger på och så kommer frågan:
"Men, mamma, vad sker med hjärtat då? Om jag inte gråter när jag känner att jag måste..och behöver."  Touché! Game over! Dumstrut på.
"Gråt då, hjärtat, såklart, gråt då!" viskar jag och känner mina egna tårar tränga på.
Varför gör influensa så jävla ont? Och hur blev så små barn så smarta, så fort?

Jag kan inte annat än att fascineras över att en liten jäkla organism, vänta, fel begrepp, den är inte ens en organism, den är den minsta biologiska enhet som finns, den har inte egen ämnesomsättning än gång så den räknas inte som en livsform. 
Att en "biologisk enhet" som detta kan skapa så mycket skada, smärta och oreda i en kropp så stor som en människas gör mig ödmjuk och irriterad.
Den lilla virus enheten nästlar sig in i kroppens egna celler, i fallet influensa, handlar det om att nästla sig in i luftvägarnas celler, så tar den över cellens maskineri och skapar flera viruspartiklar.
Virus kan inte ens förflytta sig av egen kraft utan måste lita på att stöta på en cell som passar för dess ändamål, förr eller senare, när tillfälle ges - snacka om optimist!

Då den biologiska enheten virus egentligen ingenting gör, ingenting bekymrar sig för och ingenting bär  kan den använda all den energi den har till att överleva och få ting är så motståndskraftiga som virus. De överlever det mesta, både utanför och inuti kroppen.
Det finns över 600 virus som kan smitta en människa så vår snälla goda kropp har lite att göra innan den har identifierat många av den och skapat ett bra försvarssystem.

Personligen fascineras jag över hur kroppen och hjärnans "normala" signaler slås ut.
Jag orkar inte bry mig om något, inte tänka längre än till nästa steg och för någon som mig, tja, kan det vara lite semester mitt i eländet. Acceptera, ta in och bara vara.
När febern skakar kroppen, när ingen plats är tillräckligt varm till trots för att svetten rinner och värmen nått maxhöjd för länge sen, då når heller inte andra signaler fram från kroppen.
De vanliga "ljuden tystnar", om om de aldrig funnits och detta upprätthåller sig i vart fall några dagar.
Tydligt är det också vad det gäller de symptom som skall finnas där, visst, det finns snor och slem men på ett annat sätt än när du är förkyld, mindre mängd, lättare att få ut, annorlunda. Det är detta som avslöjar för dig att du drabbats av influensa och inte någon mera vanlig "förkylning".

Tröttheten, muskelsvagheten och värken i kroppen är ändå det som fullständigt "knäcker" mitt psyke.
När febern är närvarande är jag för mycket i dimman för att bry mig men när febern sedan lättar, ja, då vet min självömkan inga gränser.
Ve och fasa för att vara "någorlunda" pigg i huvudet men ha en kropp som tokvärker, skakar så fort jag rör mig och, som grädde på moset, värker än mer om jag INTE rör mig (läs stelnar ihop totalt).  Denna ekvation gör mig till gubben i KanJang reklamen
"Du skulle bara veta hur det känns när en riktig kille är förkyld.."
Skamligt att erkänna men det är sant! Den delen av influensa hanterar jag bara inte.

Att den tar tid är också en aspekt som ibland är högst brydsam för en tidsoptimist..
"Visst, visst, det fixar jag på Måndag!"  Hahhaha, fyra- fem dagar senare är det betydligt bättre men bestiga Mount Kilimanjaro, det, det gör man inte.
Och faktum är, man skall inte heller. Influensa skall ha sin tid, skall få ta tid och kroppen skall få läka.  Läka allt.

När jag klagade som värst över smärtan i kroppen i helgen, lade jag ut texten till en vän och läkare, och kontentan var väl något i stil med - hur i HELVETE kan något så litet som ett virus göra så J..vla ont?

Svaret jag fick var något i stil med:
"Tänk dig en otroligt stor grupp med Amerikanska SEAL's eller hellre, hela USSOCOM, United States Special Operations Command. Dessa killar är superspecial tränade, med jättevapen, adrenalinstimma, på g att göra ett jobb de tränats för hela livet MEN de jagar en fiende som de inte helt vet hur han ser ut, vart han gömmer sig. Därför skjuter de lite vitt och brett först, överstimulerade som de är och orsakar skada, allteftersom blir de bättre, vet vad de letar efter och då dör ett antal av dem, ett antal av fienden.. Skadade ting, soldater, skräp och trasig interiör ligger kvar. Är det konstigt att det gör ont? 
Hela striden, allt spill.. "

Poängen tagen. Jag fattar! Virus gör ont men jag är tacksam att mina "Seal's" gör jobbet.
Tack kära lymfocyter för denna gång!  Ljusning föröver liksom!
Tack fina tjejer för ert sällskap i striden, vi är snart alla i mål.

Nu skall jag fotvandra runt köket, sträcka på den rygg som totalt knäppt sig samman, hosta upp slemklumpen och så, vänta en stund till..
Tiden till hjälp!
Njut din Söndag därute. Live with Passion
Blessed BE!

Få fatt i sorgen

Idag - gör det ont! Ordentligt ont!
Många bäckar små gör en stor pöl av tårar.. Jag borde vara stark, eller rättare sagt, jag är stark men jag har valt att lägga ner min rustning i hallen, slagit min dörr i lås.
Funderar över världen.

Influensan har tagit sitt grepp om familjen, mest av allt om den redan försvagade dottern, jodå, den vet vart den skall hugga.
Skolan svarar med att vara idiotisk, lägger mer stress på henne, kräver svar och handling.
AV ETT BARN.. Hon skall sitta med i samarbetsmöten, utvärderingar.
Nu kan man tro att hon går på universitet, det gör hon alltså inte, hon går i motsvarande svensk sjunde klass och jag behandlas som om hon vore myndig, en biperson.
DET skall vi inte ha något av. Punktum.

Jag rustar mig för ett tungt krig men jag tvekar inte.
Hon har bara mig och i detta har jag inte fel, det vet jag, känner i märgen.
Om jag bara inte vore så hjärtinnerligt trött på krig, slag vid slag, vid slag..

Sorgebud från min andliga familj i Karlstad.
Hade jag bara haft lite mera bråttom hade jag varit deras dotter av blodet, det kan jag svära på.
Min extra "pappa" har gått ur tiden, gått från smärtan och sjukdomen, ut i det fria och jag unnar honom det men ändå..
Sorgen håller mitt hjärta i ett järngrepp. Långt från mina vänner, min familj, försvagad av sjukdom blir tårarna tunga.

Jag ser hans spjuveraktiga pojkblick framför mig när han skojar med mig, de buskiga ögonbrynen som höjs i spelad förvåning, skrattet. Vår jargong mellan varandra, en lite grabbig humor men alltid med samma underton av omtanke.
När min egen far inte alltid kunde ställa frågan "Hur gick det?" så ställde han den istället, på sitt sätt, i sitt forum.

Gud har fått en "spjuver till" på sitt lag och jag avundas honom lite, precis i detta nu.
I tomrummet står bara en önskan kvar och dallrar, en önskan om att inte behöva utstå mera smärta, en önskan som är uppfylld i detta nu.  Flyg själ, du är fri.
Jag kan inte krama min extra mor nu när tårarna hotar att kväva mig, kan inte krypa in under familjens trygga vinge och gömma mig.
Hur förklarar man att man har sorg efter en pappa man inte har blodsband till?
Lika överväldigande, lika trotsig, lika stark som vilken annan sorg som helst men utan legitimitet.
Eller?  Vem har rätt att döma det?

Jag har krånglat mig ur min rustning, lagt av mig solglasögonen, som sedan timmar tillbaka dolt de rullande tårarnas vandring och nu släpper jag allt det som finns inom mig fritt, bara låter det valsa runt.
Om en stund skall jag sortera, vara duktig, planera, analysera.
Precis nu vill jag bara känna, låta hjärtat ha sin gång och tårarna sina.

"Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. 
Han bar en frökorg i sin hand och strödde mellan orden, 
för livets början och livet slut sin nya fröskörd ut. 

Han gick från soluppgång till solnedgång. 
Det var den sista dagens början. 
Jag stod som harens unge, när han kom. 
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!

Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, han började gå. 
Döden tänkte jag mig så. "   Bo Setterlind.

Res väl &  Vi ses om en stund!
Titta in när du har lust eller tid. Glad i dig!

Ta vara på livet! Live with Passion & Blessed Be!

Lilla Nasse får gå hand i hand med Cupido...

Ibland känner jag av "Nasse" inom mig..
Ja, det är inte så att jag inviterar honom, den delen av mig dyker upp när jag "fyllt på för dåligt", spirituellt och vad kalla det, vibrationsmässigt.
Vibrationsmässigt - ett idiotiskt ord för energi men ändå, det känns riktigt inom mig.
I ordet vibration lägger jag en sorts närvaro, en jordning men ändå, en intoning, en pusselbit i spelet där jag ser min plats och håller min vibration oavsett vad som händer.

När jag glömmer bort mig, visst och sant, då kommer "Nasse" kajkande...
Först, ett svagt obehag, en lätt känsla av förvirring -på det här planet är det lätt att åtgärda, stoppa, höja vibrationen, få fatt på tanken och styra upp.
Får det dock fortgå övergår det i behovet att kontrollera, vad skall hända sen? Vem? Hur? Var? När?
Och, oj,oj,oj, hur skall det gå? Oro, gnagande ångest, funderingar, problemlösningar, slita, jobba.
Nasse kan knappt få fram orden, håller sig runt kinderna, vickar med sitt lilla huvud och oro pyser ut ur varje por.

Kanske överdrev jag lite ovan, det är inte alltid Nasse kommer så fort, oftast gör han det när jag utsätts för nya ting, nya situationer, nya människor, nya erfarenheter.
Att vila i att jag klara det fast jag aldrig har prövat - det har varit en svår nöt för mig att knäcka personligen och mycket av livets energi har gått åt till det.
Att vara kvar i det som flödar till mig och emot mig, och tona in i det, istället för att "tona ut" och låta Nasse ta över. Det har varit läxan.

Mycket hjälp men också många gråa hårstrån skapades av "The Abrahams/ Esther Hicks",  när jag för ett tag sedan fastnade i deras goda råd: "Prepare Here & "there" will come over here!"
Stick i stäv med allt vad vi lärt kan det tyckas men ändå inte.
T ex när du lär dig, övar på att älska dig själv, blir du vacker, charmig, närvarande, godhjärtad och vips, du attraherar det du är, mera kärlek, någon som älskar dig. Attraktionslagen - är ett sätt att höja vibrationen på, ett sätt att vara något här, något du vill ha mer av, spara på.

När man prövar att praktisera att ta in vibrationen, sen höja den ett steg, då handlar det mycket om att följa sin god känsla, följa sitt flow, ja, faktiskt också följa sitt go.
Ibland tar det en stund, man måste hålla, hålla, hålla vibrationen innan den dyker upp, fortsätta tala om det man vill ha, det man vill bli, vara, önska.. Hålla vibrationen levande. Tala om det i beskrivande, känslomässiga ord, känna på det. Denna perioden kallar Abrahams för "gestation period", den tiden det tar för fostret att utvecklas sig i moderlivet. Precis så är det med denna process, det tar en stund innan man kan få känna på sin faktiska vibrationshöjning, se frukterna av arbetet.

Jag tycker allt detta är spännande, just nu, i denna period av livet, för det känns som det funkar.
Att vila i livet, att vila i vibrationen och "bara hålla den uppe" är så mycket lättare än att pröva få "det där borta, att komma hit". Det minskar striden, ökar njutningen.
Så otroligt mycket skönare att få tala om "det jag vill ha" istället för det jag inte vill ha, ty det är nu en gång så att det varit en himla stor del av det där "jag inte vill ha" ett tag. Färdig med det.

För en god stund sedan skrev jag en blogg om att "förälska sig i livet igen" och där känner jag att jag klarat av att vara en stund nu. Klarat av att känna mig stolt, nöjd och förnöjd med att ta med mig själv in i vilken situation det än måtte vara, jag passar på mig, tar vara på mig, förväntar mig det bästa och håller vibrationen. Vi är ju aldrig ensamma, vi har alltid hjälp så varför oroa sig?
Oro är bästa sätt att använda attraktionslagen på bakvänt sätt, dra till sig mer av det oönskade. 

Idag fick jag ett fint kvitto på det igen, en pusselbit, ett fysiskt bevis på att det jag jobbar emot och höjer vibrationerna inför tog ett skutt närmare.
Såklart skedde det helt oväntat och inte alls, inte på långa vägar på det sättet som jag kunnat tänka mig, aldrig hade jag själv "räknat ut den lösningen", inte ens om jag fått en miljon år på mig.
Men när pusselbit föll från skyn kunde jag bara le.. Den glimmade som Cupidos pil över himlens blåa matta och jag kände en rysning av välbehag.  Yes! Bekräftelse. Bara att fortsätta. 

Nyfiket flinande fortsatte jag framåt.. "Vad väntar bakom kröken tror?"
Hur blir fortsättningen på den episoden vars stora drag jag känner? Jag dikterar ju den, men jag sätter inte samma själva manuset. DET lämnar jag i mycket kompetenta händer och jag tvivlar inte en sekund på att det kommer att ske. Det gör det också roligare att "se min livs film", jag vet vad jag kommer att få men inte hur! Hurra!

Jag är inget unikum på det här sättet! Absolut inte!
Visst, en unik människa är jag, jag är jag men ALLA, precis ALLA är innehavare av den skapande kraften och håller vibrationen i sin hand. DU väljer vad du vill göra med den.
Själv gjorde jag så mycket av det ena, som inte funkade, att jag nu väljer att göra lite av det ovanstående och tja, det kan vara nyhetens behag men just nu funkar det för mig.

Att inte tappa taget och vibben alltför ofta är det jag ägnar mig åt.
Att njuta, se framåt emot allt det spännande som kommer, att dagdrömma om det, säga ja oftare än jag säger nej, att låta det kittla lite i nerven.. 
Att njuta livet.
As said before, LIVE WITH PASSION & BLESSED BE!

Happy Imbolc! Länge leve Brigid!

Imbolc är Gudinnan Brigids dag (senare Heliga Brigids) och är den gaeliska festivalen som markerar att våren är i antågande.
Den firas mitt emellan vintersolståndet och vår equinoxen dvs 20 Mars så sålunda infaller Imbolc den 1-2 Februari.

Man firade detta genom att skapa Brigid's kors samt en dockliknande figur av henne, antingen att ha hemma eller bära runt i byarna. Hon kunde välsigna ditt hem, din jord och dyrkades för fertilitet och jordnära ting.  Man kunde också skapa en säng till hennes avbild, ge henne mat och dryck och därmed pröva på att få energierna kvar i hus och hem.
Dockan skapades/skapas tidigt om morgonen, vid första ljusningen och helst då precis på tröskeln från ett rum till ett annat. Alla platser där det ena skiftar från det ena till det andra, natt till dag, utifrån och in, från rum till rum - där anses öppningen mellan världarna vara som störst och sålunda, magin som närmast.

Den firas fortfarande på Irland, i Skottland (till viss del), samt bland alla de som är intresserade av gamla tiders riter och energier. Vanligt är också, förutom dockorna, att besöka heliga källor runt om i landet. Vid vatten som kommer upp ur jorden, en annan öppning mellan två, en öppning mellan världarna där anses det mest troligt att man får svar på sina frågor och kan se in i framtiden.
1-2 Februari ansågs alltså vara en speciell öppningstid mellan vinter och vår. Jordens inre vaknar till liv.

När de Brittiska öarna kristnades hade folket svårt att skiljas från sin Brigid och de många historierna om henne. En ny historia skapas om en annan Brigid, en nunna, en jungfru, en god kvinna.
Historierna flätas ihop, gamla med nya, och snart kunde man fira St Brigit of Kildare (nunnan), helt i enlighet med de katolska sederna och fullt i klass med den mera kände St Patrick.
Båda dessa helgon är ungefär lika populära på Irland och lika älskade.

St Brigids day är.. Just det, 1 Februari.  Många är de historiker som tvivlat på huruvida St Brigid funnits, såsom den nunna de irländska folket påstår sig ha sett vandra i människoskepnad men ingen orkar vända på en gammal sten. Längre.
Vad skulle det tjäna till? Den keltiska själen är stark, folkets själ likaså. 

Själv har jag under veckans utomhus jobb fascinerats över att morgonen och eftermiddagens blåa timma är tillbaka, ljuset håller, dagarna blir längre. Sakta, långsamt såsom den uppvaknade våren i bilden ovan.
Idag log jag dessutom brett på jobbet, trädgårdskatalogerna, frökatalogerna, de kom idag.
Kanske följer trädgårdsmästarna samma urgamla sed.. Någon djupt liggande drive, en längtan svår att mästra när det jäser och gäspas, lite här och var.

Det är ett långsamt uppvaknande, desto viktigare att njuta nuet.
Uppmärksamma ljuset, höra fåglarna, känna hur vinden mjuknar och långsamt blir varmare.
Varje vår tänker jag att, detta skall jag inte missa och vips, allt är utslaget och på plats.
Våren känner brådska, allt vill den, allt skall den hinna.

Idag är det Söndag och jag känner en plats där världarna "öppnar sig", där jordens inre möter dess yttre, en naturens tröskel. DÄR finner du mig idag!
Svaren som viskas skall jag vårda ömt, bönerna jag sänder ut kommer från hjärtats inre, kraften får fylla mig, känslorna får tvättas rena av vattnet och mina tårar.
En tuff vecka är till ända, en ny föds i sin linda och vi ser alla fram emot en ny vår.
Må Brigid komma med den, den nyfödda. Njut Imbolc!

Live with passion and, as always, Blessed Be!