Väven - med eller utan vävare.

I min hand finns i detta nu en bok från min litteraturlista på skolan..
Titeln är(översatt till svenska) - "Väven- som inte har någon vävare".
Naturligtvis handlar just denna boken om akupunktur, kinesisk filosofi, bakgrunden till punkternas namn och en massa annat men bara bokens titel har väckt många funderingar inom mig de senaste dagarna.

I gamla vackra texter finner man ofta citat i stil med:
" Det går inte att ändra, det finns ändå i väven...".
Då relaterar man till den gamla historien om de tre gudinnorna eller nornorna (nordisk mytologi).
De heter Urd, Verdandi och Skuld dvs Det gångna, det varande och det kommande.
De var både onda och goda dessa nornor och det fanns tom personliga nornor dvs de som följde den enskilda individen, spann deras väv, bestämde deras öden.
Människan var en klump lera i deras händer, att formas efter tycke och smak och lite kunde människan göra åt det!

Motsatsen till detta - delar av den österländska filosofin, likväl som "New Age tänket" -
vi är vår egen pjäs författare, regissör, skådespelare och kritiker.
Kort sagt, vi lever såsom vi planerade det innan vi drog hit.. Förhoppningsvis!

Den senaste veckan har jag mött mycket från långt tillbaka, händelser, ansikten och blivit påmind om något som var. Men den stora skillnaden - förutsättningarna är annorlunda nu.
Mycket vatten har runnit under bron...
Det har gett A-ha upplevelser. Vissa händelser som jag inte tidigare förstått meningen med har plötsligt stått i "klarhetens ljus"!

Allt har en mening! Det är och har varit klart för mig länge MEN denna veckan har jag sett, förstått och fått visat för mig att tålamodet är A & O i det spelet.
Många år kan det ta innan man förstår varför man lade en prövning eller händelse framför sina egna fötter.
När ljuset sedan går upp... Ja, då är det ljuvligt!
Njutit har jag gjort hela veckan. Lovely!

Vilka svar väntar du på? KRAM

I stjärnans mitt!

Min lärare framme vid tavlan sänker pappret, ser ut över klassen.
Frågetimmen efter ytterligare en lång dag av information är nästan till ända... Så blänker det till i hennes ögon och hon tar till orda igen:
"Ja, og så var ett spørsmål om "koll?????"gruppa.."

Vad? Min hjärna slår en frivolt... Den har redan svalt norska begrepp på tvären och bredden de senaste dagarna men vissa saker går den bara helt förbi. (speciellt när den är trött, naturligtvis)
Samtidigt inser jag ju... Grupp, någon form av grupp - det borde gälla mig.
"Noen som ikke kænner till "kol???? grupper?"
Nästa avfyrade mening och jag har fortfarande inte ordet - vad säger människan?

Jag borde vifta med handen, såklart men jag kommer mig inte för.. Tänker febrilt, söker i minnet, letar associationer. Så pratar hon vidare, om att skolan inte ansvara för detta, att vi sköter det själva, att det skall vara minimum tre, att fler än 8 är opraktiskt osv.
Vips, lektionen avslutad! Breda leenden, massor av pladder...

Så, plötsligt står jag där.. Känner mig som en rockstjärna då fyra stycken drar i mina armar -
vill jag vara med i deras "koll?? grupp".
Jag dras åt det ena hållet, åt det andra, vet inte vad jag skall svara men mina ögon söker hjälplöst efter den väna S. Hon kan nog förklara.
Jadå! Hon står tre meter bort och ler, kommer närmare och ser frågande ut..
"Kollo?? Vad? Vad är det?" Hör förtvivlan i min röst.

"Kollokvium grupp, Maud. En studie grupp.. En diskussionsgrupp. Dessa vill alla ha med dig i sina grupper! Men, du är med mig va?" Hon ler fortfarande.
Jasså, var det bara det... plötsligt ser jag med om med nya ögon. Lite kul att känna sig omtyckt.
Lite kul att andra vill ha med en, fast man är svensk!

All språkförbistring till trots känner jag mig i stjärnans mitt på alla möjliga plan!
Det är rätt detta! Jag är på rätt plats! Flytet finns där, likaså potentialen.
Jag kan komma över att jag inte kan alla geografiska namn i Norge ännu, att jag har svårt att komma ihåg helt nya namn, att jag inte kan alla ord, att mina anteckningar är ett samilsurium av tre olika språk... Detta är småsten i ett annars så fint maskineri. Jag trivs!

Väl hemkommen blev det ännu bättre.. Maken kunde inte ordet heller och han är infödd.
Gott! Det finns hopp för mig tydligen.. Sov gott!

Rotvälska.

Igår startade den.. Min utbildning.
Ja, för er som inte har hunnit på tåget så har jag bestämt mig för en bachelor i Akupunktur, en gammal hederlig kandidat examen.
Den enda sådana skola/utbildning som finns på "fastlands Europa" dvs i hela Europa utom i England, ja, den ligger i Oslo.

Trettiofyra heltidsstudenter med bankande hjärtan och skallrande knän träffades igår klockan 10 men faktum var, och i jämförelse med andra kurser jag gått så tog det inte lång stund innan snacket var igång. Alla pratade med alla... Alla bar på en längtan, en dröm.
Själv har jag inte oroat mig så mycket för själva studiet, knappt berört tanken att det inte skulle vara rätt. Nej, jag har mer varit orolig för att göra uppgifter på norska, förstå och hinna med i allt som sägs.

Två av mina klasskamrater hade dock lite större problem än jag.. De kommer från Chile och Brasilien och under en av föreläsningarna igår sökte de febrilt efter ett ord - hur översätta detta?
Jag som läste spanska på gymnasiet och som praktiserat det i vart fall något efter skolslut hittade ordet i mitt huvud och vips så hade jag sagt det. (även om det inte är deras modersmål dock)
Både blev överförtjusta.. och... Sedan visste pladdret ingen ände. Mina försäkringar om att jag var ringrostig i detta språk möttes av breda leenden och handviftningar.

Sålunda blev denna "korvstoppardag", en dag efter vilken huvudet känns som bomull även fylld med språk tre och fyra, spansk/portugisiska och engelska.
Massor av info, massor av nya regler, ansikten, roliga anekdoter, förklaringar på ditt och datt och som sagt, fyra språk... Lägg till det alla andra intryck - de fantastiska människor man möter när man använder allmänna kommunikationsmedel, nya livshistorier att relatera till, namn att komma ihåg, passord, ja, bara det att hitta rätt.

När jag, väl hemkommen men trött, läste igenom mina anteckningar kände jag en skräckblandad förtjusning...
Jag möttes av en storm av norska ord, fel och rättstavade, svenska däremellan och där huvudet inte längre orkade - engelskan. Min hjärnan tar ju till den när den inget annat orkar.
Slutsatsen blev - det blir inte lätt för mig att låna ut mina anteckningar till någon.
Jag kan ju knappt tyda dem själv.
Kanske det ger sig vad det lider, kanske inte.. Vem vet?

Det har startat.. Jag har börjat gå stigen och nu är det bara att njuta farten.
Rotvälskan är min vän! KRAM

Den lilla royalisten i mig!

För tio år sedan, just idag, satt jag i soffan med tårarna rinnande ner för mina kinder.
En man förklarade sin kärlek till sin hustru, sin just nyblivna hustru och han sade det som ingen annan man i hans ställning någonsin uttryckt det. Han sa:
"Mette-Marit, det gnistrar i din själ!" och "Jag älskar dig".
Ingen blivande monark hade någonsin så öppet visat känslor... Faktum är att hela talet är lika vackert!

De hade slitit för att få varandra... Hon, en ensamstående mor med ett förflutet, han, kronprins av ett helt land. Allt hade de att vinna, allt hade de att förlora men de fattade varandras händer, bestämde sig och rakryggade gick de vägen fram tills dess att världen tvingades se dem.
Hon bad om ursäkt offentligt för sitt liv och Norge tog ett val - alla har rätt till ett förflutet!

Sedan dess har hon växt, vår vackra kronprinsessa och tillsammans har de skapat ett nytt synsätt, ett kärleksfullt sätt och deras valspråk är att göra de osynliga/mindre synliga synliga.
Jag ser på dem som framtidens kungapar..Den nya tidens energi.
De tjänar! De har ingen förväntning om att tjänas MEN de ser också till att fylla på i varandra, i kärleken, i familjen. Gott så! Precis såsom det skall vara..

När Norge sedan får sorg kliver de fram, med samma kärlek, samma omsorg.
De påminner oss om att hatet inte fyller något syfte...
Jag vill vara den första att gratulera dem idag på deras 10 år som gifta!
Och gissa VEM som önskat att hon hade haft biljetter till Domkyrkan idag trots att jag hade en fantastisk dag alldeles på egen hand?
Jodå, de, dvs vårt blivande kungapar delade ut biljetter till denna sammankomst bland oss vanliga dödliga. Jag fick veta det för sent..

Istället säger jag: HURRA, HURRA, HURRA!
Måtte ni få många fina år tillsammans! Det gnistrar i själen på er båda!

Girya blev till Kettlebells...

Förra året såg jag passet "Girya" på gymmets träningsplan och undrade lite förvånat vad det kunde tänkas vara.
En tidig morgon såg jag en grupp med människor ståendes i en ring inne i yoga rummet, i händerna hade de något som såg ut som kanonkulor men med handtag.
De inte bara rörde sig försiktigt fram och tillbaka eller lyfte dem, nej, de liksom gled runt, yoga liknande rörelse, mjuka, försiktiga, mycket kontrollerade.
Från min plats utanför dörren såg det ut som en magisk dans... en urgammal vacker ritual.
Senare såg jag att det var just Girya jag bevittnat och mitt intresse var väckt.

I Måndags tog höstens nya timmar vid på gymmet, full plan, alla pass och jag hittade först inte Girya för det hade fått tillnamnet "Kettlebell".
Sagt och gjort, passet låg på en utmärkt tid så jag smet dit...
Bara att få ta av sig träningsskorna på gymmet känns lite exotiskt, visst, jag är barfota på yogan, pilates men ändå.
Här behövs fötterna till balans... Djupt ner i mattan.
Dessa "bjällror" går i ordningen 4, 8, 12, 16 osv och vis av erfarenheten tänkte jag att jag kör lätt första passet, fokuserar på en bra teknik och på att inte tappa en av dessa kulor på min eller någon annans fot.

Det var helt fantastiskt vad man kan göra med en kanonkula med handtag!
Jag fick göra väderkvarnar(stilla och yogamässigt), jag fick ta mig upp från liggande på golvet till stående med en sådan kula på rak arm..
Tror inte jag behöver beskriva mera... Det var JOBBIGT! Likväl som roligt, smidighetstränande och en KUL styrketräningsvariant!
Kettlebells verkar vara något man antingen blir förälskad i (alla i gruppen hade varit med förr) eller känner inte för överhuvudtaget. Enkelt, min käre Watson!

Jag skall gå dit igen trots en GRYM träningsvärk!
Mycket tack vare den vackra, mjuka Iris som såg ut som en kopia av en vältränad Athena.
En kropp att sträva emot... Att få lyssna på hennes holländska accent var också en njutning för mina sinnen. Så tacksam för alla bra människor på mitt gym.

På vägen ner till garaget möter jag personlig tränare C.. Han ser min svettiga lekamen, ler brett och säger på sin brittiska:
"Been working out?"
"YES!"
"Did you workout until you puked?"
"Nej!"
"Did you faint?"
"Nej!"
"Then you could have done better!" TOKFLIN!

Någon älskar att retas.. Men det sporrar. Nästa vecka = Girya igen.
Ska du med?

Du får aldrig veta...

Du får aldrig veta att hon hette Iris, att hon var extremt duktig på det hon gjorde...
Du får aldrig veta att under de tysta morgontimmarna vågade en hungrig hund sig på ett paradnummer för att nå godiset på bänken...
Du får aldrig veta att GPS:en inte funkade ända fram utan tog mig till ännu en cykelväg men att jag fick en fin promenad istället...

Du fick aldrig höra mig skratta som en galning åt den tokiga tränarens galna kommentarer...
Du fick aldrig se den alltför tunga ryggsäcken som barnet släpade upp för trappan med ett stolt flin...
Du fick aldrig se piruetterna prinsessan gjorde då hon fann den glömda klänningen...

Du får aldrig dela tankarna jag hade kring tidningens ledarsida... eller nyheten på sidan 7...
Du får aldrig veta att jag knappade in fel nummer på ordersedeln och måste göra om...
Du får aldrig veta om mötet jag hade med guiden och känslan...

För du är inte där! Det gör inget! Jag bara tänkte...

Liten skofetischist!

En osviklig rutin när vi kommer in i hallen hemma är att Lillstrumpa sätter sig på golvet, kommenderar "Skorna väck" och sedan drar hon själv av sig strumporna.
Alternativet, hon skriker tills någon tar av henne strumporna.. Om de nu skulle sitta för hårt.
Så går hon långsamt igenom tå för tå, inspekterar naglar och framförallt, mellan tårna, det sk strumpluddet.. Det skall också VÄCK, så snart så möjligt!

Sen kan hon ta tag i det som är hemma... Det andra, det mindre viktiga.
Denna rutin kan hon sedan hänfalla åt lite då och då under dagen, kvällen så tydligen anser hon att det kan fastna lite vadsom mellan tårna och det bör man minsann stävja.
Med korp ögon observerar hon mig när jag klipper naglarna och så nickar hon nöjt - duktig mamma! Lika ofta har hon åsikter om vad, hur vi skall klippa och drar snabbt undan tån om hon inte är enig med mig.
Nagellack införde hon i förra veckan, lila sådant och nu beundrar hon sina tår flera gånger om dagen och visar gärna upp dem för alla som vill se. Vi fick fylla på i morse innan hon gick.
HALLÅ, man kan ju inte gå till dagis med flagat nagellack... Fattar du väl? Got it!

Till det är hon titt och tätt i garderoben och provar/snor mammas finskor... De med de högsta klackarna har högsta prio, sedan en fallande skala nedåt.
Hon kör ner hela foten i den höga skorna och dessa når henne snabbt till vaden/knät och då promenerar hon sedan iväg i dem, KLAMP; KLAMP; KLAMP... Leendet hennes går nästan runt.
Inget är så kul som skor! Hon själv har flera par, väljer gärna själv..

Så igår, K har födelsedag och gästerna väntar på tårtan med TV:n på. Gäster med gester visas på svensk TV och fångar uppmärksamhet. Selma svassar runt framför Tv:n och leker... ända tills... Lena Ph dyker upp i rutan. Minikjol, stövletter i mjukaste brunt skinn...
Jag ser dem, hinner tänka - snygga stövletter.
Då vrålar Selma emot Tv:n, det lilla fingret pekar: "TITTA SKORNA! SKOOOOO..."
Saligt är hennes leende och gästerna storskrattar, hennes passion är inte längre en hemlighet.

Min lilla skofetischist! Vad månne detta bliva??

Fler "råttor" i mjuka kakan eller del 2..

För några dagar sedan berättade jag historien om "klåfingriga" små kaktjuvar som gjorde spår i mjuka kakan med sina sökande fingrar. Minns du?
Om inte, kolla i bloggarkivet och läs den först..
Nåväl, jag hade alltså bakat mjuka kakan, chokladkakan med glasyr på till go´ungarna som genast gjorde sitt bästa för att äta hela formen. De lyckades inte riktigt.

På kvällskvisten skar jag sålunda upp det sista kakstycket i fina bitar, fyllde en plastburk med fina lager kaka med bakplåtspapper emellan.. Kvar blev då en form med ett kladdigt, kaksmulefyllt bakplåtspapper i botten.
Detta tänker jag alltså vika ihop, kasta och sedan diska formen när rop och skrik hörs från rummet intill och jag går för att medla.. Formen blir kvar på det lilla bordet i köket tills nästa dag.

Nästa morgon - samma tanke! Nu skall jag... Nya skrik. Vad händer?
Efter en stunds medlande med barnen bestämmer vi oss för en kort springtur (det regnar) till butiken för att handla lunch och sedan hem igen. Snabbt klär vi på oss, snabbt lämnar vi hemmet och faktum var, vi kom tillbaka på rekord tid.
Men köket är sig ändå inte riktigt likt... Vad har hänt?

Under det lilla bordet ligger formen... Upp och ner. Små öar av kaksmulor här och där men överlag inte mycket. Några, hmm, ser ut som spåren efter en inbromsande bil, i choklad, de också. Av formens bakplåtspapper syns inte ett spår.. Inte en gnutta, inte ett fragment.
Jag ser misstänktsam på hunden, som oberörd ser tillbaka på mig med sina nötbruna ögon -
"Moi? Skulle jag?? Näääää..." tycks hela hans kroppsspråk sända till mig.
Vem annars undrar jag lite surt medan jag bannar honom, torkar golv, plockar former..

Det är då det sker... Han sätter sig ner och ser på mig, oskyldig, lite förvånad..
Så kan han inte hålla sig längre utan gäspar stort såsom trötta valpar gör!
Ur hans mun faller då.. singlar emot marken... Två små bitar tuggat bakplåtspapper!
HA, tagen med handen i kakburken! BUSTED!

Trots att jag försöker hålla mig kluckar jag av skratt.. Tur att ens kakor är populära hos alla familjemedlemmar!
Han blev inte dålig, Luke och resten av helgen använde han till att gnaga sönder mina flip-flops när vi var borta.
Jag sa ju det... Sommaren är slut. Det vet tom hundarna!

I Trolldimman..

När jag kliver ut på trappan, i tidiga morgonstunden, med hunden ryckandes i kopplet är det dimmig som i en mjölsäck. Jo, jag ser handen framför mig men allt är fuktigt, klibbigt, lite kallt.
Höst... Helt passande väder en sådan här dag, första skoldagen och allt.

Trolldimma... Det är vad vi kallar det i Dalarna. Denna dimma som smyger över åkrar, skogar, berg och dalar denna tid på året och helst skall man se solen bakom dem. Den livgivande solen som gör sitt bästa för att skrämma undan troll och knytt.

Jag vandrar ut i dimman, ser solen trycka på bakom Kolsåstoppen och inser att det blir nog en solig dag, trots allt.
Gott för barnen som skall stå ute och lyssna på rektorn. Bra för alla de nya och lite vilsna..
Det ligger massor med löv på stigen som leder mig genom den lilla parken och jag inser att hur jag än vänder och vrider på det så, ja, så är det inget mer att be för nu.
Sommaren är slut. Ferien över. Case closed!

Skolböckerna beställde jag igår och imorgon skall jag försöka ta mig till skolan och fylla i papper.
Torsdag - avspark. Nervositeten har gjort sig gällande nu...
Köpt ett månadskort på kollektivtrafiken har jag också gjort. Inser att jag kommer att ha tillräckligt att oroa mig för vad det gäller den biten, behöver INTE fundera över biljetter också.

Vi har firat makens födelsedag under helgen. Ganska stilla. Lite gratulationer, lite middagssällskap, lite god mat, vin, morotskaka - allt på jubilarens egen begäran.
Han fick fotokurs av oss, mig och tjejerna. Vi vill att det skall bli ändå bättre bilder plus att vi vill att han skall odla sitt intresse och hobby - en win, win situation. ;-)
Så, i detta nu har vi alla "gjort av" med detta årets födelsedagar. Bara hunden kvar... Och bröllopsdagen, sen börjar vi på ny kula efter nyår.

Vi har tre helger, tre nöjesparker framför oss nu.. Liseberg till helgen inklusive familjebesök och annat bus. Nästa helg - Tusenfryd dvs här. Familjedag med Kjetils jobb. Så, andra helgen i September - Gröna Lund. Kurs för mig, besök hos finaste S och kul för familjen.
Familjens stora dam kommer att vara överlycklig, K och jag med damm i plånböckerna.

Vardag med lite guldkant... Det måste nog till för att klara transiten.
Ha en bra vecka! KRAM

Nu går drevet!

Det som skedde på Utøya är svårt för de flesta av oss att sno våra otillräckliga hjärnor runt!
Så är det tydligen för journalister också... Ingen ursäkt! Men kanske ett sätt att förstå det ofattbara som just nu sker i vårt samhälle.

Nyhetsvärdet av "den ensamme mördaren och terroristen" börja så långsamt ebba ut och då måste "drevet" av journalister hitta på något nytt så de vänder näsan emot polisen.
"Vad gjorde polisen egentligen?" " Polisens samtal med mördaren, steg för steg" "Här lämnar polisen campingen" osv, osv.
De antyder, sedan hintar de allt hårdare att "polisen är delvis skyldig till att så många dog" mao de borde kommit tidigare, de borde stoppat honom, borde förstått osv.
Vilket totalt dravel! (En förolämpning emot ordet dravel men jag hittar inget annat)

Därtill lägger de en logg, en transkription från polisens larmnummer där mördaren ringer för att han vill prata med polisen, överlämna sig. Varför reagerar inte polisen då?
Tja, undrar varför säger jag spydigt - har de alls läst samma transkription som de väljer att själva publicera?

Mördaren presenterar sig som kommendör kapten, ber att få tala med ansvarig för norska polisens motsvarighet till det amerikanska Swat teamet mao special tränade poliser. Utvalda för farliga personer, farliga situationer sådana som han...
Det luktar narcissistisk personlighetsstörning lååååång väg! Detta är inte upp till mig att bedöma men hallå... Skulle du själv tagit det samtalet på allvar, om du fick det?

Se därtill till den situation Oslo polisen just då befann sig i..
Kort tid innan hade hela kvarteret runt regerings kansliet bombats! Massor av förstörelse, massor av skadade, hotbild, samlande av tillgängliga styrkor, avspärrningar m.m. m.m.
Den stackars sate som satt som i pyttelilla Hønefoss och plötsligt fick en telefonkö på runt 50 samtal, alla skrikandes på hjälp, hjälp och mera hjälp... Vad tänkte han/hon?

Vem det än var hade personen i fråga sinnes närvaro att råda:
Kommer han nära, ligg ner, spela DÖD.. Pröva att inte andas på en stund...
Detta räddade många ungdomars liv men det räcker inte!! Han/hon tog inte "krypet" på allvar, förstod inte att detta var en seriemördare. Herregud, vad kräver vi av folk?

Sanningen är och förbli - han, Anders, är den enda skyldiga här! Han gjorde det ofattbara på TVÅ ställen och samtal eller inte samtal, det spelar ingen roll.
Vad var ungdomarna på Utøya beväpnade med? Sitt mod? Sina cykelpumpar???
Han hade närsomhelst valet att sluta, att sätta sig ner med vapnet i knäet, sluta döda och vänta på polisen. MEN, det gjorde han alltså inte..
Han ringde polisen, ville bli arresterad, ville "prata med de bästa" och när han inte fick det, ja, då dödade han vidare.. Utan pardon, utan att tänka på det vidare.

I min värld är det strafflindring alternativt mera uppmärksamhet som gör att han ringer... Inget annat och polisen som kom till platsen visste inte vad de mötte...
Det gjorde vad de kunde, när de kunde det och såsom de trodde det blev bäst! I en kaotisk sits..

Fyyy för denna typ av journalistik! Vi ser dem överallt, i alla världens hörn och i alla världens händelser och katastrofer. Dock förenklas det av en sak...
Det är nästan alltid samma tidningar som ägnar sig åt detta "gameri".
Låt oss inte gagna dem! Låt oss läsa seriösa tidningar. Låt oss vara "källkritiska" och bruka vårt sunda förnuft... Tillsammans kan vi!
KRAM

Små "råttor" i mjuka kakan..

Vi tjuvstartar helgen idag, tjejerna och jag, då vi alla är lediga idag. Alla utom stackars "pappa" alias maken som måste arbeta även på Fredagar.
Så, igår em efter en hård vecka, den stora tjejen med feber och ont i halsen, den lilla, jag och maken med höstuppstart och barnehage, ja, då tyckte jag vi var värda en belöning.

Oxe som man är så anser man ju att mycket att belöningarna går genom magen (på gott och ont) och mitt kök, ja, där syns det om jag är på humör eller inte. Bra humör eller tanke modus ger rörelser i köket i form av kakor, limpor, nya maträtter och långkok.
Mina händer är upptagna med skapandet, hjärnan kan göra sitt ifred.

Varor till tjejernas favoritkaka inhandlades. Inget fancy, bara en chokladkaka i ugn som sedan täcks med chokladglasyr och strössel. Allt hemmagjort, ja, utom strösslet då förståss.
Det föranledde diskussion igår, strösslet alltså. C ville ha sk silverkulor, små hårda sockerkulor som man kan bita ur tänderna på, jag ville ha vanligt kakströssel till förmån för den lilla.
Vi kompromissade, vi körde både och.

Väl hemkommen från dagis ser den lilla kakao förpackningen på kylen, hela ansiktet lyser upp och ordet formas direkt: "KAKA; HA KAKA!" Pekar på förpackningen med lilla handen.
"Ja, om en stund.. Mamma skall bara baka kakan först, ok?"
"HA KAKA NÅÅÅÅÅ....."
Ingen pardon! Bara att ställa sig att baka och det flyter utan missöden.
Den färdiga kakan hinner knappt svalna, dekoreras med den smaskiga glasyren, de båda strösslen innan barnen hugger sig var sin bit.
Silverkulorna slinker ner i den lilla som gjorde hon aldrig annat, fel igen av den försiktiga mamma. Nu vet vi det.

Några timmar senare, två kubikmeter ved senare snarast dvs maken och jag bar in två kubikmeter ved medan tjejerna spenderade sin tid med att, just det, äta kaka...
Hela bordet full av spår då jag kommer in, smulor, fat, smutsiga skedar, glasyr spritt både vitt och brett. De har längtat kaka, helt klart.
Jag går att duscha först och när jag kommer ner för trappan upptäcker jag genast att det är - hmm, lite för tyst!
Går och kollar maken som sitter bakom datorn - vart är Selma?
Han ser lätt nyvaken ut, lite frågande och vi går att se efter...

I köket, på tå, nära, nära köksbordet står en liten Selma och plockar metodiskt silverkula efter silverkula från kakan under ett ivrigt smackande.
PÅ kakan ser det ut som en råtta tagit en vinglig färd genom glasyren, fotavtryck vid vingligt fotavtryck...
Kaktjuven själv bara ler.. "Vaddå? Kakan var ju till mig tycks hon anse.

Helt rätt! Jag skall inte ge kaka till någon annan men jag vill nog ha en och annan kula jag med - de var ju goda ju! KRAM

Min "hemliga" last..

På väg hem från affären med hunden vandrar jag och ser på regnmolnen som hopar sig till höger bakom berget.
Till vänster lyser solen, klarblå himmel och inte ett moln. Vädret har sannerligen problem att bestämma sig denna sommar!
Vi som bor vid bergets fot får också vänja oss vid att aldrig kunna spå detta vädret... En del vandrar nämligen bakom oss, andra faller ner i huvudet utan att vi ens sett dem komma osv i en oändlig mängd varianter..

Själv går jag och tänker på att solen värmer gott i detta nu men att hösten ändå känns i varje fiber av min kropp. Löven börjar se gråaktiga ut, bland buskarnas rötter ligger de första färgade och redan fallna.
Lillstrumpa har börjat sitt dagis och efter en "skrämsel hicka" de första dagarna så tycker hon våldsamt illa om det, än så länge.
Varför skall allt vara så brått? Varför inte se till individen? Jag fattar det inte.
Nåväl, förhoppningen om att vi nu är på rätt köl är det som äntrar mitt medvetande och jag försöker vila i den känslan.

Drömmar och förväntningar drar igenom sinnet... Hur vi behöver dessa positiva förväntningar och drömmar för att vi skall lyfta oss, orka dagen, vilja, utvecklas osv. Viktigt, viktigt!
Något att fästa blicken på... drömma om... sukta efter...
Precis DÅ ser jag den!! I solen... glimmande... den smäckra kroppen gnistrar till i solen och på en femöring vänder den och surrar tillbaka emot bergets topp.

ÅHHH; jag skulle göra vadsomhelst för att vara ombord i detta nu! Nästan vad som helst...
Känna den mjuka svängen i kroppen, höra suset i head setet, se ner på marken genom glaset under mina fötter, känna mig som en insekt genom luften... BRRRRRRRRRRRR...
Erkännande - jag är galet förtjust i, nej, förresten, passionerat förtjust i helikoptrar!!

Inte själva "hårdvaran"! Alltså, inte märke, styrka, meka och så vidare...
Nej, att flyga dem!
Hade i ett tidigare jobb förmånen att få flyga helikopter och efter det är jag helt såld.
Den bästa turen den gången var en transportflygning i den Åländska skärgården...
Ett par meter över vattenytan, över kobbar och skär i raket fart.. Vilken känsla!
Att sedan stiga brant uppåt, se Mariehamn från ovan...

Jag drägglar nästan där jag går med hunden och medan helikoptern svänger in bakom Kolsåstoppen tänker jag på en av mina små drömmar...
Nästa gång i New York skall jag flyga över Manhattan i soluppgången!
Det kostar kosing men jag kan börja spara nu... Det skall bli av, punktum!!!
Jag vill, jag kan, jag skall... Drömmar är till för att upplevas!

Minimera, maximera?!?

Är det tidens melodi??

Massor av saker blir större och större.. XL menyer på hamburgerkedjorna eller snarare Super size.
Coca-cola flaskorna är numera mer eller mindre per automatik 2 liters flaskor.
Chips påsarna lika så... Den lilla Cheeze doodles påsen från förr finns kvar - frågan är hur länge.
Men numera har den också en stor "kusin", Maxi påsen.

Sålunda blir kläderna också därefter. De flesta klädkedjor har sin egen XL kollektion, för alla storväxta. Amerikas befolkning har ökat massor i vikt de senaste åren och nu följer Europa efter med stormsteg. Katten på råttan, råttan på...
Konsekvensen blir att folk antingen äter ännu mera och så är vi på ruta ett igen eller så..
Gymmen växer som svampar ur jorden och de erbjuder... Rätt gissat! Super size gymkort.
Korten innehåller mer och mer, pass, personliga tränar timmar,simning, spa, solning osv..
Vad är nästa steg? Kirurgi? Eller kanske...

Kommunikationen tänker jag inte ens gå in på ty där har jag varit och rotat förr.. Jag säger bara mobiltelefoner, datorer, Gps:er.. Det senaste här i Norge är "geo-coaching" på dagis.
Vad det är? Jo, barnen letar efter skatter i skogen med hjälp av koordinater och GPS.
Säkert jättebra men barn under 5...? Naturupplevelsen? En gammaldags skattkarta för orientering? Bus?

Till detta kommer en miljon till små och stora saker som maxieras... Jag ber att få återkomma eller knyta an till tidigare bloggar i ämnen såsom julklappar, kläder, sportutrustning, fritidsaktiviteter m. m.

Minimeras gör också många saker...
Antalet dagar du får vara på rehabiliteringen efter en skada t ex. Oftast får du ett fåtal dagar med en sjukgymnast eller terapeut, så en instruktionsmanual för träning och så hem med dig.
"Ta dig samman och fixa detta... Laga dig själv"
Ibland är det bästa som sker att du gör dig illa igen, gärna lite värre än förra gången, då får du mer hjälp, stanna längre et c. Men bara om du är "kvalificerad"..
Gamla damer skickas hem med armen i paket och kan inte ens äta själva men ingen hade tid att ställa just den frågan. Damen vågar inte fråga, hinner inte innan hon sitter i servicebilen hem.
Slutnota - ingen mat förrän barnbarnet skriker i tidningen nästan fjorton dagar senare.

Tiden med dem vi älskar minimeras pga allt som måste göras, tid att ha tråkigt på finns nästan inte för någon längre, i någon ålder. Mängden naturresurser minimeras dagligen och ingen hinner lyfta ögonlocket längre.

Mitt senaste möte med att minimera är barnehagen eller dagis... Inskolningstiden ligger numera på TRE dagar. Första dag - förälder med, andra dagen - förälder går alltifrån en halvtimme till tre/fyra timmar, dag tre - förälder lämnar som vanligt.
Är det verkligen tre dagars inskolning?? Är inte det TVÅ dagar eller räknar jag snett?
Och de barnen som inte klarar det då..? Som vill ta det stilla och lugnt... Vad sker med dem?
Jo, de och föräldrarna "Beslastar" systemet genom att "inte hålla måttet".
Vilket mått? Vem satte det?

Jag hatar att systemet springer iväg med oss. AVskyr att inte kunna påverka...
Snart går jag in i politiken... Något måste ta oss till en mittpunkt annars kantrar vi alla.
SUCKA! Dags att minimera gnället.. KRAM

När kvastarna dansar eller dansat.

"Vart står vi egentligen?" säger finaste vännen i undrande tonläge, långt borta i andra ändan av tråden, med luren tätt emot örat.
Det är vår vänskapsrelation som åsyftas, vart vi skall med den, vad vi känner och det faktum att vi inte har träffats på länge som är grunden till frågan.
Men en annan anledning är också att vännen vet - kvastarna har dansat i mitt liv ett tag nu - dvs jag har rensat ut igen. Vandrat igenom mina relationer och känt in.

Några timmar senare landar ett mail i min inbox, samma frågeställning, samma undran.
Vissa vet när kvastarna dansat, oftast de som inte behöver oroa sig, de som är tillräckligt intuitiva för att ana att skylten med orden "Förändring pågår" har varit uppe ett tag hos mig.
Då är det väl helt legitimt att stilla undra - "och jag då? Vad blev det av mig?"

Tro nu inte att jag är någon elakt kalkylerande idiot som rensar ut vänner kors och tvärs utan att höra av mig!! Så är det verkligen inte!
Mitt liv har dock skiftat och förändrats mycket de senaste åren och då förändras vänskapen och relationerna, sånt är livet.
Jag har också bytt jobb, projekt, avslutat företag - då försvinner också folk, likväl som nya kommer till.

Det tuffaste är kanske att kvastarna dansar i perioder. Jag skulle önska, jag som har svårt med förändringar, att de dansade en gång och sedan var det bra med det.
Nej, riktigt så funkar det inte! De dansar en period, väntar tills dammet lägger sig, ser sig omkring, tar ut ny riktning och så, vips, de dansar igen.
Ju säkrare jag tror någon sitter desto hårdare prövas de...
"I nöden prövas vännen!"

Jag börjar dock känna mig nöjd och lugn. De vänner jag sparat nu känns rätt i hela kroppen och sinnet. Få men naggande goda är de och jag har sparat några platser på första parkett.
Ett fåtal tomma säten för det som komma skall. Man måste ju våga utöka...
Annars har ju kvastarna inget att dansa över nästa gång de bestämmer sig för att komma härjande, eller hur? ;-)

Dags att hasta kvasta! Vardagen kallar... Nya möten, nya bekanskaper.
Ha en god vecka!

Det rika livet..

Med solglasögonen på näsan cyklar jag mellan rågåkrarna och havreåkrarna, vinden viner i håret, fåglarna kvittrar i träden runt mig och överallt ser jag gröna små bergstoppar.
Inga hus, inga bilar, inga människor så långt ögat når.
Jag är i det vackra Norden, det vackra, det rena och faktiskt inte mer än 20-30 minuter med bil från en av huvudstäderna.

Född Dalkulla. Då borde man tro på att Dalarna är "the place to be"! Jag föll aldrig för den, trodde aldrig på dess fagra löften om att inget är så bra som Dalom.
Min dragning låg snarare åt storstäderna och havet. Jag älskar Rom, Stockholm, London, Melbourne, Singapore, Perth, Sydney, Auckland, och inte minst, New York. Att kunna känna staden på pulsen... Att alltid kunna göra något, handla något, att alltid finna något som är öppet.

Men så kommer familjen... Jag ville inte att mina barn skulle växa upp där "natur" är några träd i parken och konceptet blomma minimeras ner till en maskros som tvingar sig igenom asfalten på uppfarten bara för att bli brutalt uppdragen med roten.
Jag vill att mina barn skall kunna gå till skolan utan att jag har hjärtat i halsgropen varje dag.
Blandningen har jag funnit i Bærums kommun, lilla Kolsås...

Detta blir klart för mig när jag reser mig upp på cykeln, trampar för allt jag är värd men rullgruset och sanden får hjulet att gräva ner sig...Jag kliver av och lyssnar, total tystnad!
Jag har expressbussar in till stan, Nordens största köpcentra på tio minuters avstånd där all lyx i världen finns att köpa för pengar, jag har en uppsjö av fritidsaktiviteter till barnen, all storstadens lyx.

Men vi har också... Vackra gamla järnverk som är omgjorda till hantverks byar, jag har knappa hundra meter till stigen upp till ett naturområde där man kan gå i timmar utan att träffa många.
Vi har grusvägar, öppna fält, höjder, träd, älvar, bäckar, ja, massor av natur.
I vår egen trädgård har jag denna sommar avnjutit moreller, vanliga körsbär, plommon, vinbär, hallon, rabarber och ja, äpplen är på g.

Mitt koncept av det "rika livet" har långsamt funnit en mittpunkt, en balans.
Jag behöver inte välja! Jag har både och, jag kan både äta kakan och ha den kvar...
Jag vinkar glatt åt den svettiga gamla mannen som pustande tar sig uppför den backe som jag svischar nerför. Jag har redan gjort min klättring, jag. Han ropar: "God Tur" efter mig, som den goda norrman är och mitt leende går nästan runt.

"Jens Stoltenberg är inte Jens Stoltenberg om han inte kan och får gå på tur i Nordmarka" sa Mona Salin häromveckan när hon talade om fred och frihet.
Jag nickar instämmande. Jag kan också vänja mig vid detta...
Jag är inte Maud om någon tar dessa naturupplevelser ifrån mig.
Gott med det rika livet! Kräftorna väntar...

Den norsk (svenska?) klagosången.

Ur Aftenpostens helgbilaga förra veckan av Tone E, fritt översatt av mig:

"Det var de dagarna då stormen stillnat. De dagarna då ingen klagade över:
Bensinpriserna, sommarvädret, NSB (Läs SJ), elpriserna, vägstandarden, betygen, de platser på sjukhem som saknas, myggen, fästingarna, sniglarna i trädgården, varorna och dess priser i affären, skatter, avgifter i övrigt.
De extra tilläggen som alltid väntar hos lågprisbolagen, nedskräpningen på gator och torg, färjetrafiken till Finland, kvinnan, makan, maken, svärmor eller ens grannen...

Allt som inte är perfekt fick vara ifred.
Det obetydliga blev obetydligare, det som betyder något tydligare, mycket tydligare.
Något var plötsligt större än oss själva.
Därför höll vi mun en stund och istället ställde vi oss tätt, tätt, skuldra vid skuldra, sträckte våra blommor emot himlen och sjöng nationalsången "Ja, vi elsker dette landet..."

För gatorna stod ännu en gång stilla... Även om de var fulla av sörjande.
Sörjande som inte ropade ut sin vrede utan som samlade sig i solidaritet, i kärlek.
Det var de dagarna vi mötte de obegripliga, delade det onda och besvarade det med KÄRLEK!
Måtte denna nya värdegrund ha kommit för att stanna. För vi glömmer aldrig!"
Slut citat.

Ja, det är fascinerande och fantastiskt det som utspelat sig i det norska samfundet efter terrorn.
Men stilla undrar jag... Måste så mycket till för att skaka om människan?
Eller kan vi bli skakad av också det lilla?? Måste vi skakas alls för att minnas? Minnas det vi innerst inne vet...
KRAM

Luke

Jag ser sophämtaren från fönstret, han inspekterar grinden, mäter avståndet mellan grinden och soptunnan med ögonen. Man ser att han tänker:
Jag undrar om man kan lyfta säcken från tunnan, över grinden UTAN att öppna densamma!"
Han fingrar försynt på grindlåset - det skulle han inte ha gjort!

Från grannens veranda kommer deras valp, Nikita och vår gode Luke som skjutna ur varsin kanon.
Båda tokskäller och Nikita försöker sig på att morra lågt och farligt.
Mannen rycker snabbt tillbaka handen, väljer vägen över staketet dvs han lyfter säcken, som gud ske lov inte verkar så tung, över staketet, grinden och huvudena på de gläfsande hundarna.

Men till min förvåning vänder han sig inte om och springer till bilen.. Istället blir han stående utanför grinden, säcken stående mellan benen och ser på hundarna.
Han kommer från ett afrikanskt land, det syns och jag stirrar fascinerat vidare. Överväger att öppna fönstret och skrika något om att de är ofarliga valpar..
Som om det skulle hjälpa. Vet du hur stora 8 månaders stora hundar är om de är av en mellanstor eller stor ras?

Luke dristar sig nu att ställa sina framtassar på grindens kant.. Till det lägger han ett intensivt svansviftande men han skäller fortsatt.
Till min stora förvåning sträcker nu mannen fram sin hand emot Luke, lite försiktigt men ändock, han verkar ha bestämt sig för att bota sin hundskräck eller vad det är just idag, just nu.
Skällande upphör och Luke pratgnäller ut sin glädje medans svansen förvandlas till en propeller - hurra!!! Han tänker klappa MIG!
Mannen klappar försiktigt, så ser han på Nikita och försöker samma tricks... En trevande hand.
Hon är lite mera svårflörtade men tillåter sig att klappas kort på huvudet..

Det är då jag ser det... Leendet! Mannen ler med hela ansiktet, så svänger han säcken över huvudet och går visslande emot bilen. Hundskräck botad - check!
Nästa gång kommer han nog in!

Några timmar senare rynkar maken oroligt näsan... Luke har släppt sig. Det luktar INTE rosenvatten och maken, vis av erfarenheterna, börjar oroa sig för natten.
Dagen har innehållit en del diarré lämningar nämligen. Vad har han ätit? Är han sjuk?
Diskussionerna går runt men hunden verkar ok i övrigt så vi observerar vidare.

Dagen efter kommer jag hem efter en cykeltur, blodsockret på botten nivå så jag tar av mig skorna, går in i trädgården för att hämta ett moget plommon. Plommonen i vårt trädgård är gudomliga, ljuva, söta... Släntar ner för backen och vad ser jag...
Jo, Luke som leker gris i mattråget eller nåt...

Han far som en gräsklippare över gräset under plommonträden och ur mungiporna sprutar delar av skal och en och annan kärna.
Han tvärstannar när han hör mig, slutar tugga i fem sekunder och är inte helt olik barnet som återfinns med handen i kakburken. Så tuggar han frenetiskt vidare...
Någon mer än jag avgudar dessa plommon och diarrén har fått sin förklaring.
Tur att hundar inte klättrar i träd! ;-)
Djurägare har aldrig tråkigt! Och lever längre... Sägs det...

Mina föräldrar.

Idag är jag äldre än mamma någonsin fick bli! (Se förra bloggen)
Idag är det ett år sedan vi begravde pappa!
Mina föräldrar som fann varandra av en slump på sextiotalet, pappa på väg till Spetsbergen, mamma på sin hemma arena. Han kom aldrig iväg.. Det fattar ni nog.

Så här såg de ut på sin första kväll. Tänk att ha ett kort från sin första kväll tillsammans...
Fina, va? KRAM

Dagen jag grunnat på...

Idag... Dagens datum, 11/8- 2011, är ett datum jag räknade ut för länge, länge sedan.
Jag har grunnat på det, grubblat över det, bestämt mig för att inte påverkas av det, varit rädd för det och allt däremellan. Det har inte gått att undgå.

Idag är jag precis så gammal som min mamma någonsin fick bli, 41 år, 3 månader och 18 dagar.
Så gammal eller så ung var hon när hon gick ur tiden och många saker blev oupptäckta... Hon fick aldrig se mig ta student, körkort, eller byta taket hemma. Hon fick inte fler semestrar, solnedgångar, klimakteriet, pensionen, barnbarnen, födelsedagarna eller drömmarna..

Jag började fundera redan då på varför cancer drabbar vissa... Rädsla finns där. Det kommer alltid att finnas men allteftersom "Gener och genetik" inte längre är den enda mätpunkten som forskare, läkare och kunniga bryr sig om så blir det bättre.
Insamlandet av information, kunskapen om mig själv och mitt system har gett mig något att vila i men visst funderar jag fortsatt emellanåt.
Den tvingar saker in i ett skarpt ljus - vad vill jag med min tid?

Jag har massor med drömmar kvar! Vill absolut inte "dö ung och bli ett snyggt lik" som min far så fint uttryckte det.
Nej, jag vill dö som en gammal tant, en tant som fortfarande har önskningar om att se en ny dag men som förstår att nu är bensinen slut, dags att åka hem och tanka!
Själen överlever ju döden, går in i nästa rum, sedan nästa...

Imorgon är jag förhoppningsvis 41 år, 3 månader och 19 dagar... Kanske släpper det då? Tanken på det...
Den fantastiska, sprudlande Amanda Ohms påstod ju det en gång, i en bok, i sin intervju, att när man passerat det datumet är man fri. Eller i vart fall friare... Att skriva sin egen historia.
Det finns inga blad att jämföra med liksom, ingen karta att följa men heller inga hållpunkter eller hintar.

Jag seglar vidare på mitt eget hav, kompassen är inställd och sen får det komma det som komma skall!
Imorgon är en annan dag!

Frisör = svårare än tandläkare!

Passa dig! Nu kommer en käpphäst, en av mina i vart fall, och det kan innebära att du läst om den förut men här kommer ytterligare en episod av ett så rafflande drama att jag bara måste få berätta!

Jag har alltid tyckt att det är jättesvårt att hitta en bra frisör! En som man kan kommunicera med, en som kan klippa, en som har öga för vad som passar, en som kan ge bra råd och som gärna, detta är ett tillval, får vara lite charmig och personlig.
Min gamla tandläkarskräck gör att jag har jättesvårt att välja tandläkare och det är en process i sig, väl värt att blogga om en annan gång men om en tandläkare gör fel, annorlunda så kan man stänga munnen tills man får det ordnat liksom.
Hur gör man med frisören? Det går inte! Det syns om man träffat en dålig frisör och man kan inte gömma sig, inte göra något åt det på flera veckor.

I Karlstad hade jag en frisör med alla nämnda egenskaper mao helt trygg.
Där hade jag också finast, finaste C, min vän som också klippte mig och rådde mig närhelst jag behövde och önskade. Total trygghet!
Så kom Oslo... Första tiden jobbade jag då och då i Karlstad och kunde klippa mig där men sedan, allteftersom besöken tunnades ur så började jag se mig om här.
Vi har måååånga salonger på vårt storcentra, många fina som skriker ut sina kunderbjudanden.
Jag provade en, på ett mindre ställe först. Helt opersonligt blev det. Hon förstod mig inte, svensk-norskan hakade upp sig och frisyren blev därefter, opersonlig den också.

Då slog jag till på den stora salongen.. Träffade K, som inte hade kommunikationsproblem med mig, som inte tog i och som, ja, jag vet inte men helt bra blev det inte. Lite märkligt men kan inte sätta ord på vad som fattades.
Påsken kom sedan med snabba steg, vi skulle resa bort och jag ville vara fin. Bokade via nätet på en ännu större salong.
Redan när jag sätter foten innanför dörren anar jag ugglor i mossen, personalen springer runt och klipper minst två kunder samtidigt plus att de försöker ringa in extra personal medan de klipper. Här borde jag lyssnat på min känsla och gått... Icke!

Jag fångades snabbt upp av en smart frisör som tvättade, eller blötte mitt hår under kranen och sedan lämnade mig att vänta 45 min.. Vem går då? Klippning är ju påbörjad. Eller?
En knapp halvtimme senare vandrade jag ut i tårar. Håret var så ojämnt klippt att jag som lekman med blotta ögat kunde se skillnaden mellan sidorna. Testarna hängde och då hade jag ändå sagt till två gånger.. Borde klagat? Javisst! Men jag pallade inte. Vad kunde jag göra liksom? Be om håret tillbaka?

Efter påsken kom finaste C på besök. Med en sax som sett bättre dagar för år sedan mao min sax gjorde hon underverk med mitt hår, hon rätade, klippte, tunnade och som gräddet på moset, hon färgade slingor, hemslingor för stödja mitt hår. Det blev riktigt bra och jag grät igen, av tacksamhet. Tänk att ha sådana händiga vänner!

MEn igår var det då dags igen.. Min vånda var stor. Denna gång hade jag dock ett kriterium klart för mig - det skulle kännas rätt då jag bokade.
Jag valde en närbelägen salong, en mindre, en som sponsrat barnen i skolans musikkår under det senaste året och där klev jag in med skallrande knän.
Mitt på golvet stod... En annan C... Två ord och mitt inre sa klick. Hon skall få försöka...
Jag fick en tid senare på eftermiddagen och väl ankommen rynkade C pannan och frågade -
"Vad har hänt? Du har ju ett hål i bakhuvudet!" Så såg hon på slingorna och på håret och sa igen: "Jättefina slingor men jag kan inte avgöra om de är salongsgjorda eller hemgjorda så bra är det!" CHECK! Jag hade hittat min nya frisör!!

En ung tjej, ambitiös med hjärtat på rätta stället. I min värld innebär det - snabb i käften, rolig, duktig, inkännande och som satte kunden först.
Jag kom hem med en ny frisyr, nästan fri från den andra salongens blessyrer och med salongsschampoo till extra pris.
SÅ, duuuu, finaste C i Karlstad.. Nu har jag lyssnat och köpt riktigt schampo. Bra va?
Jag har fri luggklippning mellan gångerna och gräddet på moset denna gången, hon kommer från min barndomsgrannstad.
Ett bra ställe att vila mitt huvud på i fortsättningen..

Städ Söndag, start Måndag...

Det känns... När man inte varit hemma på ett tag och behovet av att städa gör sig påmint.
Frågan kanske borde vara - hur blir det så stökigt när ingen är hemma?
Men detta faktum har jag för länge sedan lagt på hyllan, som just det, ett faktum. Obestridbar fakta.
Det jag själv tycker är skönast när jag kommer hem är känslan av att ha landat när jag har städat.
Som om energierna lever sitt egna liv när jag är borta och jag "återställer" dem då jag städar, plockar och lägger allt på plats igen.
Grundande övningar säger psykologen, skapande av egen rotchakra energi säger alternativ terapeuten.

Vi har fortfarande semester, eller nåt, denna veckan.
Jag måste säga eller nåt för det känns inte som semester. Det känns som om hösten kommit på allvar redan nu och jag måste hejda mig då och då för att inse att det inte är så.
Söndag brukade vi till att städa. Först kylen, sedan alla hyllor och sådant man inte hinner med på sommaren, blommorna gicks igenom, därefter var det toaletterna och golvens tur.
Det tar tid att städa fast vi är bara fyra, nåja, fem. Den femte familjemedlemmen är kanske den som lämnar mest spår efter sig i form av sand, grus, gräs, matrester och hår.
Att ha husdjur innebär att städa oftare, facts of life.

Så kom då Måndagen.. denna sista semestervecka skall användas till att inskola och göra lillan bekväm på sitt nya dagis.
Gå upp rutiner skall skapas och matpakke skall smörjas, jo, det heter så här och tom de små barnen har matpakke med sig till dagis. Någon varm mat a la Sverige serveras bara den sista Fredagen i var månad och det är något som vi föräldrar betalar för tillsammans med skolmjölk eller juice.

När jag stod där och fixade på morgon tänkte jag så smått för mig själv att detta är nog en rutin som jag snart måste lägga till kvällen, att ordna tre matpaket på morgonen med trötta hjärnan blir ingen lek.
Det blir nämligen snart det... Lillans matpakke först, den storas matpakke om ca två veckor, tätt följd av min. Tur att maken har mat på jobbet så i vart fall han är förplägad var dag.

Till allt detta kom inköp av höstens skolgrejor... Nytt pennfodral, nya färgpennor, pennvässare, suddgummi i form av en gris, så söt att jag tom övervägde att köpa en själv men dottern tyckte det var lite väl töntigt! Höll på att glömma.. Det klassiska bokpappret.
I detta landet slår man fortfarande in sina böcker! Det är varje skolårs läxa under den första veckan och står tom på veckoplanen:
MÅNDAG - bokbind din mattebok...
Jag tycker det är gulligt! Jag som slutade med det i typ tredje klass tycker det är en fin sed att slå in sina böcker.
Papper till det införskaffat - CHECK!
Dagis börjat - CHECK!
Inköpta matlådor - CHECK!

Redo för hösten - NJJJAAA...

Tankar i min hääärliga dusch!

Vi har världens bästa duschar i vårt hus!
Tro mig, jag är dusch fetischist och efter otaliga prövningar på mina resor runt i världen så anser jag mig kvalificerad att fastslå detta faktum.
Det är ingen dyrbar "steam sauna" dusch apparat" vi har hemma, nej, det är en helt vanlig standard dusch.

Det kommer dock rikligt med vatten ur den, ingen snåldusch med andra ord. Avskyr snålduschar och alla dessa "vattensparande" sakerna. Jag står i duschen för njutningen skull.
Ville jag bara bli ren, ja, då räcker det med en kaffekopp att katt tvätta sig i men jag vill njuta!
Pluset är - jag tänker bra i duschen! Redan pappa retade mig som barn och påstod att jag får mera blod till hjärnan i den varma duschen och därför flödar idéerna.
Allteftersom åren tickat har jag börjat tro att han har rätt..

Nu stod jag i duschen och njöt extra mycket. En vecka i Dalarna, hårt arbete på stugan och lånade duschar.. I stugan finns nämligen inget rinnande vatten alls ännu.
Det var detta jag stod och funderade över.
Maken och jag har tagit hand om ytterväggarna på hus och uthus, 93 liter av såkallad "Roslagsmahogny" dvs lika delar av tjära, rödsprit och linolja. Trädet fullkomligt drack blandningen, uttörstat efter år utan behandling.
Pappa har helt enkelt inte orkat, inte velat, inte haft råd...

Han har lämnat ett arv till mig, sitt barn och till sina barnbarn i form av detta hus. Här har det en gång funnits en kärlek till livet, till framtiden.. Det ligger i väggarna.
Sen kom besvikelserna, sorgen och ensamheten och då tog allt det andra slut. Det är rätt uppenbart.
När jag står här i duschen filosoferar jag över livet... Vad han lämnade efter sig.
Vad vi vill göra med det? Hur mycket av vår omtanke och kärlek vill vi investera?
Hur mycket vill vi vara där? Varför?

För mig är det dubbelt...Jag saknar vissa saker med min gamla hemort likaväl som jag avskyr andra saker. Jag ser båda sidor av kronan och de alternerar med att vara mest framträdande.
Huset har vi. Jag skall förvalta och förbättra och sen bestämma mig för vad jag tycker.
Låta lite vatten rinna under bron, precis såsom blodet rinner till i mitt huvud.
Under tiden funderar jag också över mitt arv - vad vill jag lämna efter mig?

Men det blir nästa steg.. Kanske nya tankar i duschen för en annan dag...
Världens bästa tankeplats!

Sommarens sista månad?

Hemma efter en vecka på fäboden...
Tankarna spinner som virvelvindar och jag känner verkligen att jag inte skrivit något på flera veckor vare sig blogg eller något annat.
Lite panik inne i skallen, lite känslomässig panik också måste jag säga - vart tog sommaren vägen?
Vart tar livet vägen?

Vi har klivit in i sommarens sista månad -Augusti. Då börjar barnen på dagis igen, de större barnen skall tillbaka till skolan, solen gömmer sig fler och fler timmar, nätterna blir längre och mörkare igen även om kräftorna blir flera!
Det är många nya och gamla utmaningar och som vanligt, jag känner mig inte ett dugg redo. Ännu..

De stora livsfunderingarna gör sig också påminda i denna månad...
Ett år sedan vi begravde pappa, 24 år sedan vi begravde mamma, huset vi fixat med nu under den senaste veckan, min kommande utbildning - vad vill jag med min framtid egentligen?
Vilka projekt vill jag bygga på och vad vill jag lägga ned? Vad kanske måste jag lägga ner?

Lite känner jag mig som katten i trädet... Njuter livets frukter medans jag förtvivlat tuggar på en gren! Ros och ris i båda liksom.
Längtar många av mina vänner långt bort men hur finna tid att se dem? Måste välja nu, så mycket att välja på och så lite sommar kvar.

Jag kommer tillbaka till alla dessa funderingar en efter en här nu... Alltid ett sätt att tömma huvudet på så jag kan fylla den med något nytt.
Är du med? Kram