Gott nytt år!

Låt oss tillsammans öppna ett magiskt 2013!

Låt oss fokusera på allt det goda i världen! Se oss själva och andra "med det friska ögat"!

Ha en fantastisk magisk nyårs kväll och vakna till den dag som gryr med tillförsikt, förväntan och glädje i hjärtat!

Tack för uppmärksamheten under året som gått. Jag glädjer mig till ett nytt år av mera skrivande, mera närvaro, skratt och jubel.

GOTT NYTT 2013!!

Live, as always, with passion!
KRAMAR, Maud

Som nattfjärilen dras till ljuset...

I årets elfte timme skulle jag vilja skriva en blogg om hopp och glädje.
En blogg om allt det vackra, om allt det vi har att vara tacksamma för som omger oss, i som har förmånen att leva i den mest bekväma av tider.
Allt det där finns inom mig, all den känslan av tacksamhet och glädje men dagen idag verkar inte vara den rätta att uttrycka det på.

I stället funderar jag över hur turbulent tiden är och hur många som genomgår stenhårda processer.
Helgerna är ju alltid sådan, teman och issues, bubblar upp, gamla sår rivs hål på och, tack och lov, vissa läker ut. "Behandlingen" kan dock kännas minst sagt, omild emellanåt.

Ett känt medium gick igår ut och berättade om en sk stalker som gjort fruktansvärt kränkande saker emot henne via officiella kanaler. Hon vågade stå upp, namnge, polisanmäla och berätta öppet.
Heder åt henne! Hon ger mod och röst till alla de som utsätts för dessa "ljusletare".

En "ljusletare" är för mig någon som mår riktigt dåligt, kanske tom så dåligt att de inte längre själva vet vad de gör, säger, behöver,ja, faktiskt tom vart de är.  Likt flugor som surrar de runt, runt, runt i jakt på ett ljus som kan jaga bort de mörker som hotar att övermanna dem både inombords och utifrån. När de finner det ljuset i form av någon som mår bra/bättre, som hjälp dem tidigare, som arbetar inom hälso/sjukvårds sektorn eller som bara i allmänhet är öppen, tillgänglig och energirik, ja, då suger de sig fast, håller i, dricker och äter av den tillgängliga energin med alla medel som finns.

"Ljusletaren" brukar först försöka "bli vän med" den som bär ljuset, komma nära, få dricka av ljuset men hur mycket som än blir tillgänglig är det aldrig nog. Det är som en slang som fyller havet med vatten, havet bara sväljer, sväljer och sväljer och blir aldrig mätt.
När mättnads känslan lyser med sin frånvaro så blir "ljusletaren" provokativ, ifrågasättande, allt för att öka uppmärksamheten och tillgången på ljus och slutligen, dock ej alltid, direkt otrevlig, obehaglig och elak. Mörkret dyker upp trots tillgången på ljus.

De flesta energiarbetare, terapeuter och hälso personal känner dessa "ljusletare" under många olika namn. "Ljusletare" är mitt personliga namn på dem.
 Ser framför mig nattfjärilens dans runt den livsfarliga lågan där attraktionen, farligheten och föraktet går hand i hand, tätt, tätt.

Jag har försökt styra undan dem en tid, jag har brukat min intuition och jag är i en del av livet där jag gör andra ting utom att vara terapeut så det har varit rätt enkelt.
Nu är jag dock där igen. Även om jag hoppas att det inte blir så "våldsamt" denna gången..
Jag hoppas att personen ifråga finner ljus någon annanstans i tillvaron, att bärgningen kan komma från annan plats än min hamn.

Jag delar gärna min lyktas ljus medan jag själv går framåt men jag är inte villig " att låna bort den helt"!
Vi skall vara rädd om vårt egna ljus! Ta hand om, vårda och portionera ut.

Så - ta hand om ditt ljus! Vårda din egen lyktas glans!
Allt du behöver finns inom dig själv och du är på precis rätt plats på din resa, oavsett hur det känns, potentialen och öppningarna finns hos dig!
Eller som Rumi uttrycker det i en av sina verser:
"If you start to walk out on the way, the way appears!" 

Gott Nytt År & Live with passion! 

 

Jeg får lov til..!

"Se på dig själv med ditt friska öga.." sa han och strök henne tröstande över armen.
"Vad menar du?" Hon såg en smula förbryllade ut, rynkan mellan ögonen framträdde tydligt.

"Gammal skröna" förtydligade han "men det finns tom en kille som har skrivit en bok om detta. 
Enligt hans sätt och se på det så har vi ett öga som bara ser det negativa, med andra ord, ett sjukt öga medan det andra ögat ser allt det som vi är bra på, goda till. Det det är det friska ögat.
Så, se på dig själv med ditt friska öga. Ta in vad det ögat ser!"

Hon tänkte en stund, bet sig förstulet i underläppen och masserade med handen på halsen som om hon prövade att svälja det han sa, trycka in det genom huden.
"Men vad.. Vad tror du det beror på?"
Han ryckte på axlarna, lät ögonen vandra långt bort en stund innan han såg på henne och utbrast:
"Långvarig kritik av folk med sjuka ögon, flera påtvingade "jag skall", väldigt få " jag får lov till".
Lägg till det en känslig själ. Ja, då skall det inte mycket till.   Man kan dö av ett brustet hjärta, vet du."

"Jo, sägnen säger ju det... Men du menar inte på allvar att hjärtat kan gå söner av sorg?"
"JO, det kan det!" Trotsigheten lyste ur hans ansikte. "Man kan få faktiska skador på hjärtat av långvarig påkänning, slitningar och stress. Hjärtat är inte annorlunda än något annat organ. 
Dessutom innehåller det delar av själen. Det borde ju du veta.." 
"Jo, jag vet.." Hon såg ner i marken, skamsen, rädd, liten.
"Men det gäller inte dig?? Eller?"  Hans röst var fortfarande trotsig.

Nej, det gäller INTE mig, INTE MIG ville hon skrika men hon förstod att det var fel så istället sa hon:
"Kan man laga skadan då? Eller är man för alltid trasig, om man nu en gång blivit det.. ? En limmad vas som alltid läcker?"
" Jag anser mig veta det.. Att man verkligen KAN laga ett trasigt hjärta och vet du? Det brukar inte ens läcka, om man gör det rätt!
Första steget är - se dig själv med ditt friska öga!

Nästa steg blir att tänka på allt som du "får lov till" i detta livet.. Om du tänker att "jag får lov till att hämta mina barn idag!" blir stressen mindre än om du säger "jag måste hämta mina barn till 16 idag" och så blir du 10 min försenad.  Är hämtningen mindre viktig för att du är tio minuter försenad? Fokus är: Du får lov till att hämta dina älskade barn. 

Omge dig med människor med det "friska ögat".  Ge av ditt. What goes around comes around..."

Hon nickade medan tårarna långsamt trillade ner i knät.
Rätt! Såklart var det rätt.

Hon vandrade ut genom porten, såg upp emot himmelen och snön föll.. Stora mjuka flingor av balsam och mjukhet. Inom henne sjöng den gamla julsången...

"Hver gang jeg ser opp på min himmel så vet jeg
At undrenes under er det som har hendt
Jeg føler meg trygg for jeg slipper å lete
Nå vet jeg hvor stjernen ble tent

Himmel på jord
En nåde så stor
Jeg er'ke alene
Her jeg bor

Jeg er'ke alene her jeg bor..."

Live with passion 

En skyddande hand, ett vakande öga.

I morse vaknade jag med en ond föraning... Väder prognosen från igår lovade inte gott.
Snö stormen skulle nå oss, massor av snö på väg från Rogaland och jag kikade försiktigt ut bakom gardinen.. Kanske hade de fel? De som spår...
Nix Pix! Redan när jag drog mig emot bussen för att ta mig till jobbet så stod snön ankelhög.
I Postens julrusch..Obra.

Väl framme på jobbet lägger chefen landet klart. Han är ensam på jobb. Det finns inte en chans att han kan komma och hjälpa, vi har inga extra bilar så var man för sig själv.  Ingen leverans är så viktig att den är värd att riskera liv och lem för men ändå.. Folk väntar ju.
Bara att ladda bilen och ge sig ut i den snörika verkligheten.
De första fem minuterna på jobb ser jag två stora lastbilar som, likt leksaksbilar, bara glider av vägen... Ingen pardon. Ingen hjälp.

Själv pulsar jag, kör fram, sladdar, lägger i backen, kör fram igen och matar och masar mig framåt..
Första ängeln dyker upp.. En glad, god man, sextio och något har skottat hela uppfarten till alla inkl mig. Vi skrattar, pratar lite. Han berömmer, klappar axel och det är hans uppskottade uppfart som får mig vidare på min färd. Någonstans att ta fart på.

Långt om länge funderar jag på ålderdoms hemmet, vägen dit är en klättring i sig själv men väl där ser jag att någon har skottat. I vart fall en gång.. För en stund sen..
Väl uppe möte jag av mina pensionärer, med bulle, med kram, med glädje över att jag kommer med julkorten och jag skrattar hela vägen därifrån. De är så söta! Små julänglar.

Några minuter senare står jag helt stopp fast.. Kommer inte en meter vare sig framåt eller bakåt.
Greppar min spade, går ut, börjar gräva runt bilen. Då dyker han upp, ängel nummer, ja, jag tappar faktiskt räkningen...
"Hopp in i bilen.. Jag gör spår!" säger han och med sin snöslunga fixar han dubbla spår helt upp på sin garage uppfart. Där får jag andas, han också och vi diskuterar vädret en stund medan vi söker hans post och så larvar jag iväg igen, genom snön och återigen leende.

Hela dagen har varit fylld av glada, uppsluppna, GODA människor!  Det finns så mycket godhet i världen att jag blir rörd! 
Dagen har varit magisk på det sättet! Människorna har varit ljuvliga.
Kanske är det sådana här extrema situationer som tar fram det bästa i oss alla...

Samtidigt har dagen varit riktigt otäck på många sätt.. Vädrets makter är inte att leka med.
Bilar glider och dansar som vore de leksaker, stora plogbilar sitter helt fast..
Min mammas gamla litania om att man "måste skotta till postmannen för att få post" - den har inte många hört... Men samtidigt.. Extremt väder = extremt svårt.

Jag har klarat nästan allt jag skall idag. Nästan alla har fått post..
De som jag har lärt känna på min post rute idag, hmmm, det har alla fått en speciell plats i mitt hjärta.  Jag blir mer och mer angelägen om att ge dem bästa möjliga service!
Det som man ger till andra får man också tillbaka. 
Jag känner mig inte längre ensam på rute.. En väldigt god känsla, sprungen ur en galen dag.

Live with passion.

Eftertänksamhetens kranka blekhet.

En historia värd att tänka på... Lånad men likaväl ack så sann, om än i annan förklädnad.  

"En skröplig gammal man flyttade på äldre dagar till sin son, sonhustru, och deras 4-årige pojke. Den gamle mannens händer darrade, hans syn var svag och hans gång vacklade.

Familjen satt tillsammans vid middagsbordet. Men den gamle mannens darrande händer och svaga syn gjorde att ätandet blev mycket svårt. Ärtorna rullade på golvet och mjölk spilldes på duken. Sonen och sonhustrun blev irriterade och sonen sa:

”Vi måste göra något åt min pappas spillande och grisande vid matbordet. Jag har fått nog av all mat som ligger på golvet efter honom”

Sonen och sonhustrun bestämde sig då för att flytta pappan till ett eget bord i hörnet av köket. Där kunde pappan sitta i lugn och ro och äta medan resten av familjen kunde njuta av måltiden vid sitt bord. 

Eftersom pappan hade slagit sönder några tallrikar fick han i fortsättningen äta i en träskål. När familjen tittade bort mot pappan kunde dom ibland se en tår i hans öga, med det enda dom sa till honom var tillrättavisningar när han tappade bestick på golvet eller spillde sin mat. Fyraåringen tittade på det hela med tystnad.

En kväll innan maten satt den lille pojken och lekte med små träbitar. När hans pappa frågade honom vad han gjorde berättade pojken att han höll på att göra en träskål åt mamman och pappan så dom kunde ha något att äta i när dom blev gamla.

Den kvällen tog mannen sin pappas darrande hand och ledde honom till familjens bord. Så länge han levde fick pappan sitta vid övriga familjens bord och äta. Och av någon anledning brydde sig sonen eller hans hustru inte om ifall pappan tappade gaffeln på golvet, spillde mjölk eller sölade ner bordsduken."

Ur varför växer gräset av Kull & Hallberg.

 

 

Var rädd om varandra där ute! 

Om du tror dig veta men är lite osäker...

Fråga!!

Kram  

Three - is a magic number!

Om bara några minuter står klockan på 12.12 den 12/12 2012....
Vi vandrar in i den skräckfyllda tiden som via Maya kalendern kallas "The end of an era" och som av många pekats ut som domedagen, tiden då jorden skall gå under och vi skall uppslukas av slungande lava och rymdmonster.

Denna tid fortsätter from idag helt till den sista dagen i denna era nämligen 21/12 - 2012.. På så sätt får vi: 333.   Båda gångerna.

333 är ett master number dvs ett "heligt tal" eller i vart fall ett tal som bär en mycket hög frekvens.
En av mina mentorer anser det var ett av de starkaste eftersom 3 i sig själv bär så mycket kreativitet i sig, ett sätt att omvandla tanke till handling.   När något blir synligt för oss...

Samma mediala kvinna anser också att 3 säger något om dynamiken mellan man och kvinna, mellan manligt och kvinnligt, maskulint och feminint, mellan animus och anima - kalla det vad du vill.
De människor som jag sätter min tilltro till, som jag känner någon sort intuitiv dragning till nickar alla i bifall till detta. DET är vad de tror skall ske i denna tid..

Allt detta har jag bloggat om tidigare.. Så kommer då dagen, med sin sol, med sina moln och jag sitter i bilen, lyssnar på den babblande morgon radion när plötsligt, plötsligt säger någon:
" Gissa hur fullt det är på rådhuset idag.. Alla vill gifta sig!"
Leendet sprids över mina läppar. Ett lustigt litet sammanträffande, ett av livets många små loopar.
Är det inte står i Bibeln:
"Låt så man och kvinna bliva ETT"

Behöver man göra något speciellt i denna tiden då?
Nej, det tror jag inte.  Jag tror att tiden medvetandegör det tiden skall MEN jag tror man kan bruka den till sin fördel. Liksom rida på frekvensen emot ett bättre liv.

Det är en expansiv energi som kommer nu, en turkos och lite snabb energi...
Varför då inte bruka tiden till att verkligen hålla fokus på det man vill expandera?
Vad är viktigt för dig? Vart vill du?

Till detta tror jag denna fantastiska energi kan brukas. 
Surfa på vågen! Njut denna magiska före jul tid som bringar så mycket mer än klappar i år.
Bruka den som ditt instrument! 

Nu slår min klocka om: 12:12... 33... En konstant i universum, ett magisk master number!
Välkommen NYA ERA.    Nu skall jag ut och expandera!
HURRA!  KRAM

I Vinterviken.

Jag är ett vinterbarn, en vintermänniska fast jag är född om våren.
Kanske för att jag bars genom vintern, trygg i moderlivet, är jag nu förmögen att njuta denna årstid på allvar. Nej, det ligger nog mer i uppväxten, i aktiviteterna och ställningstagandet.

Min finaste jacka är en vinterjacka, en Sweet protection, en levande sovsäck som jag bor i när jag är ute. Jag äger luvor, vantar, halsdukar, värmebrallor, skidor, faktiskt, flera par, skridskor, ja, du vet allt det där som jag tjatade om förra året. Till och med mina bästa skor är vinterskor och jag älskar dem högt och rent.

När jag igår blickade upp emot den tysta stjärnklara himmelen insåg jag att det detta år är tyst i min Vintervik. Det är inte så mycket som kommer in!
Det är självvalt, då jag måste ta hand om det viktigaste först, ordna och dona. Jag hanterar problemet såsom man sopar snö av sin egen utetrappa, man börjar från dörren och jobbar sig utåt.
Steg för steg breder pusslet ut sig, steg för steg ser man mera av problemet och kanske, dess lösning.

Inte ens "travel trollet" har lyckats ta mig i år.. Vem han är?
Jo, att ha det travelt på norska betyder att vara upptagen.. riktigt upptagen...och travel trollet lyckas ta nästan alla såhär i juletid. Själv har jag gömt mig i jackan, låtit snön stoppa igen mina öron medan jag ivrigt tittat åt andra hållet. Det handlar inte om att förtränga! Det handlar om överlevnad!

När jag faller i den mjuka snön ligger jag kvar en stund, väntar på att hjärtat skall lugna sig, väntar på att hjärtat skall sluta pumpa tomt. Det gör ont när hjärtat brister.
Även om jag älskar min Vintervik och gärna bor här under den reflekterande delen av året så önskar jag samtidigt att få flytta in på Solgladeveien igen.

Den vackra vintern får busa in mina känslor med den ljuva snön..
Solen får värma min röda näsa och värma min hud.  I tystnaden tankar jag av den inre rösten.
Allt får ta den tid det skall. Travel trollet får vänta.

Småfåglarna landar i trädet ovanför mig. Deras serenad står emot solen.
Jag håller andan. Stilla. Såsom det skall vara denna årstid...

"Nu sover stad nu sover land och överallt står snön i brand
inatt kan inget kväva eller kuva.
Och stjärnorna dom blänker matt på himlen som en hemlig skatt
i det tysta hörs ett dämpat
Hallelulja

Nu sover sorg och vredesmod med saknaden och hjältemod
och bitterhet får sova med det ljuva
Nu sover dom som önskar tid med dom som tror på evigt liv
och änglaspelen klämtar Halleluja.

 

Nu drömmer vi i vintertrakt om lågorna som håller vakt
och om en plats som kan få hjärtat att jubla
De drömmer om hur allt ska bli när farorna har gått förbi
Vi vaggas av ett stilla Hallelulja

Nu brinner ljus i mörka rum, nu blundar tvivlet för en stund
och om sanningen ska fram så får den ljuga
Nu blundar dom som jagar tröst och dom som redan släckt sin törst
och från andetagen flyr ett Halleluja

 

nu råder lugn och julefrid, snart nog tar nåt annat vid
men här får morgondagens skuggor inte ruva.
och sjunger kanske nån för mig och kanske sjunger nån för dig
ett sprucket men ett hoppfullt Halleluja."   Peter Jöback.

Sorgens fågel.

"Mamma.." säger dottern, den äldsta, någonstans mellan mjölk disken och smöret "vad säger jag när de undrar, de i klassen, varför jag skall byta skola?"
Jag känner hur halsen snörs ihop. Vi kommer precis från ytterligare en session vid vårt köksbord, en session där vi avhandlat en dag av att bli "pepprad med bollar", på flit, som barnen säger.
En dag där klassens drottning beordrar en till städning och man lyder, annars blir det värre.. Det vet man.

Vi har gjort allt rätt! Vi har skrivit i vår rapportbok, vi har diskuterat, vi har kollat ev fysiska skador, vi har tagit oss ytterligare en sväng med taktik, hur vara auktoritär, hur bita ifrån...Precis såsom vi har blivit tillsagda har vi gjort, VI, VI, VI, VI... Inte den som gjort gärningen utan vi.
I den sekunden, där på butiken, har jag lust att sjunka ner på golvet, gråta hejdlöst, kräkas men det gör jag inte! Jag är vuxen!  Jag biter återigen hårt i underläppen.. Inget skin kvar där länge.

"Men gumman... Tror du inte de vet det då? Vet att du blir retad? Mobbad? Skadad? Är det inte uppenbart och allmänt känt vid det här laget?"
Det har ju ändå pågått från och till i ett år nu så nån pollett borde väl ha trillat ner tänker jag hoppfullt. Fundering från 11 åringen...
"Nej, vet du mamma. Det tror jag faktiskt inte."

Touché!  Min sista gnutta energi rinner ut på golvet...
Nätter av onda magar, hamrande, onda huvuden, påstridiga drömmar, kalla handdukar på magar, huvuden, lugnande örter, ändlösa samtal, dagar av blekt ansikte, färglös av sorg och krossade förhoppningar.
Vart skall detta sluta?

Sorgen reder sig inte längre i mitt bröst utan förvandlas till vrede..
Ser mig själv slå in dörrar, hota, gorma, banka, skrika.

Jag är så sjukt trött på dessa terrorister! Dessa plågoandar som med sina ord, sitt sjukt dåliga uppförande kan tillåtas att manipulera och rumstera om varthelst det passar dem.
Kunde jag transplantera någon mikro del av min sarkastiska, elaka verbala sida in i min dotter hade jag gjort det i en grisblink!

Det äter tom på mig, att inte kunna försvara mitt barn, att dag efter dag tvingas sända henne till en miljö där pappersvändare tuggar på sina pennor och undrar vilka "åtgärder" som skall vidtagas för att "vi" skall komma vidare!
VILKA VI? Kasta ut plågoandarna!! Kasta ut dem och förbjud dem att komma tillbaka eller än hellre, posta deras bilder på stan, på hemsidan innan jag får för mig att göra det!

Jag vill att min sköna blomma skall få växa i sin egen trädgård!
Att hon skall få lära känna sina egna sidor och inte tvingas ta "på sig uniformen" för att försvara sig jämt!  Vår familj behöver få VILA.  SOVA hela nätter!  Skratta..

Fula tankar far genom mitt huvud medan tårarna trillar tungt.
Strax skall jag på konsert. Se barnet spela.. Höra hennes ljuva toner och röst.
Bara vi ser smärtan, ser blekheten, bara vi vet att hon i varje andetag fightas emot illamåendet pga alla tabletter hon tagit emot smärta på slutet.  Bara vi vet vad det kostar.
Ut ur klarinettens djup dansar tonerna till allas värme och glädje.

Outsägligt sorgsen gör det mig att tonerna inte kan få värma också henne..
Att livet skall behöva vara så tungt!
Namaste!

En ängel för en ängel?

För en tid sen hade jag en mindre trevlig upplevelse..
På en station, bland en massa människor, mitt i rusch och bråk, mitt i liv och tjiv, landade mitt öga på en man i nöd.  Jag vet inte vad som fångade mitt öga eller mitt sinne men innan jag tänkt mig om hade jag kastat min ryggsäck och sprungit honom till undsättning.

Han blödde ur mun, han blödde ur näsa eller snarare han blödde i halsen och paniken stod lysande i hans ögon. Jag är ingen läkare men det tog mig inte många sekunder att inse ungefär vad detta handlade om, tecken stod skrivna på hans kropp, i hans energi och sinne.

En man som sedan länge levde på samhällets skuggsida, smutsig, ovårdad. Kroppen och ögonen täckt av den gula färgen som är svaret från en lever som behandlats hårt alldeles för länge. Responsen som nu kom, kroppens vrede.
Jag kände med min hand på hans panna hur kallsvetten och ångesten red honom och hur livet liksom rann ur honom medan han vilt sökte någon form av hjälp, bekräftelse från mig.. Det fanns ingen att ge.
Galet medveten om sekundernas viktighet sökte jag omgivningens hjälp.. NADA! NOLL! ZIP..

Till slut - ett meddelande om en ankommande ambulans. Några minuter som varade en livstid...

När jag sedan stod kvar.. I blodpölen.. Med en näsduk enbart över mina solkade händer kände jag ögonen som brände på min kropp, rädslan, ifrågasättandet, avståndstagandet.
Kvar med min egen rädsla - smitta. Blodsmitta.. smitta från kroppsvätska. Läskig men HUR läskigt?
Det finns hjälp att få!! Det finns medicin att ta i efterhand.. Inte emot allt men emot mycket.

Tankarna på vad som händer den dagen någon när och kär till mig ev vinglar omkring i tunnelbanan eller på stan, påverkad av något som de inte själv styr. Eller varför inte jag själv?
Är jag tillräckligt fint klädd då? Är jag anständig nog för att dra till mig medmänsklighet? Är rätt personer på plats?

Källor berättar att han inte klarade sig, han, mannen på stationen. Jag förstår det.
Han var i vart fall inte ensam när han klev över även om man kanske inte vill höra: "Andas, andas, du måste pröva andas..." som det sista man hör.  Han hade en hand på sin panna, han hade ögon som mötte hans - hur länge sedan sist var det?

I förrgår behövde så jag hjälp, ja, inte av samma allvarliga sort men hjälp och snabb hjälp!
En för mig helt okänd ung man trädde till, lade sig i, på allmän plats, gav av sig själv och mötte min blick.. Jag fick exakt det jag behövde och efteråt undrade jag vart han kom ifrån!
"Kanske en ängel för en ängel? Du hjälpte någon och fick hjälp tillbaka." sa någon och nickade eftertänksamt. Jag vet inte.

Allt jag vet är att vi behöver varandra och att det värmer hjärtan på många sätt i ett annars så fruset landskap.

"O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar." 
NAMASTE