Sådan herre, sådan hund!

Min fina väninna M är inte många meter över havet men intensiteten är det inte att ta fel på.
Jag själv, inte heller så många meter över havet men ändå något längre än henne, får småjogga då hon går snabbt. 

M kommer från en karg del av Norge som de flesta aldrig besökt, vi svenskar inte kan stava till men där livet tvingar en till att vara händig, orädd och naturälskande.
Sålunda klättrar M i berg, paddlar sin kajak, badar i havet där lavastenarna sticker henne i fötterna och tycker att vatten utan is är "riktigt behagligt".  Nåja, lite överdrivet kanske men det hjälper dig med bilden..

M äger en... ja, gissa vad.. Jo, en intensiv, orädd, naturälskade strävhårig tax.
En dam, såklart, vad annars?  Denna tax-lady med sina enormt korta ben håller jämna steg med M utan att blinka, ylar av glädje då ryggsäck och flytväst kommer fram samt dyker orädd från båtkanter och klippor.
Likt de flesta taxar anser hon sig vara en schäfer, allra minst och få saker får henne på fall.
Sådan herre, sådan hund.

Själv har jag reflekterat över detta faktum, denna relation mellan hundar och deras ägare många gånger tidigare. Funderat över hönan och ägget... Väljer man hund efter personlighet?
Möjligt! Men i många fall väljer hunden också en. Det vill säga kommer i ens väg på det mest otroliga sätt och så upptäcker man bara att man är "a match made in heaven!".

Saken aktualiserade sig igen häromdagen då jag efter en promenad i solen ilsket kastade kopplet på golvet och utbrast (inte första gången denna veckan": Den här j..vla hunden är det ju nåt fel på! Syre brist vid födseln.. allra minst.. någon annan förklaring finns inte!"
Egentligen visste jag. Grannens tik har löptid och de har promenerat mer än en gång förbi här per dag på sin väg emot skogen.

Denna gången tillät jag mig dock att stanna upp och se på vår hund utifrån..
Energisk till tusen, kör i 320 km/h tills han faller död ner och toksomnar. 
Glad i alla utom de som beter sig konstigt dvs alla som inte gör som han "vill" eller anser är normen, då morrar han nämligen och markerar rätt och fel TYDLIGT. 
Otålmodig - leker med en leksak max i två minuter, sen vidare emot nya äventyr.  Hittar han däremot något eget att göra som t ex att gräva upp något smakrikt och illaluktande, tja, då kan han hålla på i evigheter.
Älskar mat! Ju slabbigare, rörigare, smakrikare desto bättre men finns det inget annat duger det med knäckebröd. 

Mörkrädd. 
Ogillar nya ställen att sova på/vara på då det tar tid att vänja sig, mao klara transit problem. 
De flesta orkar inte hålla honom och en promenad med honom kan ta knäcken på vem som helst.. 

Med rodnande kinder... Vad säger detta om mig?
Speciellt om du lägger till oklippt och med en viss känsla för lerpölar och annat kladd.
Det senare är jag helt oskyldig till men herregud, vi är ju fler i familjen!!!
Nån annan får ge sig till känna där. ;-)

Jag är glad i vår flat!! Hur bakvänt det än låter...
Till hans fördel kan man säga:
Han är vacker att se på, mycket vacker. 
Han inger respekt med storlek och kroppsspråk. 
Lekfull, förtröstansfull och yr av lycka intar han världen och hans energi rinner aldrig ut eller tar slut.  Glädje är att få någon annan att le på ett kick. 

Jag ser när jag tittar närmare på honom, han passar vår familj.
Det var ett BRA val. 
Den som mest av allt behövde en lekkamrat i familjen, det var inte barnen, det var jag och det har jag fått!! En till rätt kaliber och sinne!
Gud ske tack och pris för våra vänner djuren!

Visste du förresten att studier visar att du kan lägga till 5 år till ditt liv med hjälp av husdjur?
Och dra ifrån en och annan månad.. Vid löptider... Vid hundkurser och annat fjant.
Men ingen sol utan fläckar!
NAMASTE!






 

Torka i symbolburken!

Äsch!! Vad jag saknar att vara kreativ under dessa perioder av hård tentaläsning.
Jag ger mig knappt tid att "andas" eller tänka något annat än det jag läser för tillfället. Jag äter, sover och.. hmm.. skiter materialet (som min käre far skulle ha uttryck det hela ;-))

Så kommer tentan och återhämtningen, dagar av lite mindre tryck och livet återgår till det normala.
I vart fall blir det bättre balans efter att korken har dragits ur flaskhalsen.

Jag är en människa som alltid levt med mina symboler, mina bilder som kommer och går och som spinner och väver i mina historier.
Färger spelar också en stor roll i livets alla skiften men leken med färger har återkommit i mitt liv på slutet och lusten att skapa även på det sättet finns där igen. 

Väninnan, som också ofta tala i symboler, påminner mig att det är något hon uppskattar hos mig, mitt bildspråk och att det är få som klarar av att följa med när hon börjar på den linan.
Det är då det står framför mig liksom i klartext - JAHA, det var därför!!!

Jo, på morgonen hade jag fullständigt DRUKNAT i en website som jag hittade.
Sidan innehöll otroligt vackra bilder, symbolbilder, bilder vävda som av drömmar...
Hungrig och glupskt hade jag klickat mig runt, ätit färgerna i stora klunkar, njutit av formerna, tolkat symbolerna och fullständigt vältrat mig i det vackra! Sinnet visste inga gränser.
Njutningen var total.

När väninnan talade insåg jag att det varit torka i symbolburken.
Det var länge, länge sedan jag fyllde på med någon annans bilder än de som kommer från mitt inre.
Mitt symbolsinne lider av försummelse!
Inte en konstutställning på år, inte en kreativ kurs, inte ens en bok med vackra bilder!
Dags att ta igen lite, dags att vältra sig i lite lyx och njutning så att det finns något av ta av när nästa tentaperiod kommer.

Kanske kan du fylla helgen med något kreativt eller något annat som just nu har "torka på"?
Hursomhelst, ha en god helg & LIVE WITH PASSION!

Trygghet?

Diskussionerna idag har handlat om " Trygghet".
I alla behovspyramider finns trygghet någonstans i botten så vi är alla eniga om att det är viktigt!
Grundtrygghet.. Bastrygghet.. Trygghet på arbetsplats..Ekonomisk trygghet.. Trygghet i hälsa..
Andlig trygghet..
Hur många av oss har definierat vad begreppet "Trygghet" betyder för oss individuellt?

Vad för typ av trygghet vi behöver för att sedan sträcka oss vidare?  Ty bortom tryggheten även kallad "komfort zonen"finns möjligheten att nå vidare, sträcka sig.
Gott är då att kunna landa tillbaka i "tryggheten" om det behövs. Eller bestämma sig för att flytta tryggheten till en ny plats för att man nu har "klivit upp en stegpinne" till.

Att veta vad trygghet innebär och vad man behöver för att vara trygg kan ge spännande funderingar och kanske, kanske finner man något som man trodde var trygghet som inte är det längre.
Eller så märker man att något som är viktigt för trygghet har fallit bort på slutet...

Jag önskar att jag kunde diskutera lite med dig just nu, kära läsare.
Vad innebär trygghet för dig?  Vad skänker den känslan? 

Göm dig inte under skåpet (om inte för att få tänka ifred ;-)) Den typen av trygghet kan vi väl lämna till hundarna.
Lämna gärna en kommentar eller skicka ett mail.
Sov gott och TRYGGT!

Gå i fyrkant eller rakt fram..

Hundtränaren lärde mig ett knep för att "tygla" hundar som drar plus hundar som tappar bort "mattar och hussar" när de intressanta lukterna når deras näsa..
Jo, man börjar gå i fyrkant. En ganska stor en. Kan du se det framför dig?

Hunden passerar dina ben, gå plötsligt framför dig, börjar dra, då viker du av 90 grader och går åt ett annat håll. Hunden måste då "styra om", hinna ikapp dig och så strax är den förbi igen, börjar dra. DÅ, då viker du 90 grader igen. Detta upprepas tills hunden fattar...
Tar såklart olika lång tid beroende på hund, envishet, situation men vår relativt envise flat coated retriever brukar fatta galoppen efter två eller ibland tre rätt stora fyrkanter. Tidskrävande?
You bet!! Men det är mycket bättre än vara galen av ilska, svettig av all frustration och med värkande armar och händer efter en lagom lång promenad..

Idag när jag vandrat en lite längre promenad med hunden och frustrerat gjort "boxen" några gånger och därefter återigen gått tillbaka till mina filosofiska tankar om livet.
Plötsligt "såg" jag min guide glimma till mellan träden vilket i sin tur ledde till ett "samtal" oss emellan.  Med en tuff vecka framför mig lade jag fram min önskan om stöd och ledning.. om resultat.. om strävan.
Vanan trogen avslutade jag bönen med det sedvanliga: "Jag lägger handen på din axel och låter dig leda mig..till det som är rätt, till det som skall komma till mig!"

Bilden dök då upp som en blixt i mitt inre, ett svar från min guide.. Ett skimrande leende, glimten i ögat...  Han, guide, gick in i boxens första steg dvs vek 90 grader bort från den väg där jag strävade rakt framåt.  Han var ledaren, han höll i kopplet, jag har ju gett det till honom och jag, jag var det strävande, envisa, dragande hunden.

Skrattet ekade mellan träden.. Först hans.. Så mitt... 
Jag, mitt naiva människobarn tror alltid att jag vet bäst. Vet vart jag skall och varför.
Allt tänker jag ut, allt vet jag och egentligen, egentligen ligger lyckan 90 grader åt ett annat håll.
I tillit följer jag skrattet.  Vad annat kan jag göra?

Tack för bilden, ljuvaste E. Tack för närvaro och känslan att "ge upp styrningen".
Namaste!