En vecka av?

En hel vecka utan att blogga..
På ett sätt hoppas jag ni saknat mig, några sådana kommentarer har jag fått.
Jag har saknat det själv, att skriva men huvudet har varit fullt, kalendern bokad och tiden knapp. Ja, jag vet! Det är då man skall ta tid, tid att göra det man tycker är roligt så att man får mer energi, mer tid, mer glädje dvs äta efterrätten först och sedan, om det finns plats, klämma ner lite "riktig" mat.
Fast jag vet detta, predikar detta så gjorde jag i veckan precis tvärtom..

Jag fastnade helt enkelt! Veckan har inneburit umgänge med någon ur mitt förflutna, någon som jag måste handha, relatera till ja, tom försöka förhandla med och vi står miltals ifrån varandra.
Kompromissernas tidevarv, massor av åsikter som krockar, udda uttryck, märkliga möten av förvirring och slutligen, obesvarade frågor och obearbetade känslor.
Vad gör man med sådant?
Själv försöker jag "köpa" mig tid då.. Tid till att reflektera, känna in och se på fakta.

Hur funkar du? Själv kan jag dra iväg från fakta rätt snabbt, om jag blir för känslomässig och då känns problemen ännu större. Så, alltså jag försöker hitta vägar att hinna se på fakta innan jag stormar vidare.
Delar av fakta denna vecka var att det finns vissa saker jag INTE kan förändra hur mycket jag än vill och önskar!
Denna person står fast som urberget i vissa delar, vill inte förändra då det inte anses nödvändigt... Varför knackar jag huvudet i sten här? Varför går jag in med förväntningen varje gång att jag kanske kan påverka till en förändring?

Min man väckte mig från min "förväntansslummer" med sitt förvånade röstläge:
"Ja, men detta är ju som det alltid varit! Varför skulle det vara någon skillnad?"
Generaliserar jag nu eller har män det lättare med denna "non-bullshit attityd"?
Tillbaka till "ritbordet"!
Jag lade upp en strategi för framtiden, hur jag vill ha det med alla de "fasta fakta"/variabler jag redan känner så väl. Sen dags för ett beslut och ett förhållningssätt!

Nu har jag något att "hålla mig i", jag minskar risken att falla in i "orimliga" förväntningar och ledsamhet plus att jag arbetar med de fakta som finns emot något jag tror på, något som är fördelaktigt för mig utan att tappa mig själv. Jag vet ju vart jag står just nu!
Dessutom har jag bett om hjälp, hjälp från dem som alltid stöttar mig att göra dessa tematan lättare för mig att hantera, handha..
Min strategi kryddat med lite tillit! Believe it or not, jag hittade lite längst inne i skåpet!
Inte illa! Dags att fira, dags för helg!!

Blå klänning i natten

Nätterna... De borde vara tysta, fyllda med rofylld sömn, ljuva och upplysande drömmar, själens resor genom skogar fyllda av mysterier och svar. Man vill vakna utvilad, fräsch och redo för att möta allt det nya i dagen bortom nattens tystnad och vila.
Nu vet vi alla att det inte alltid är så! Nätter kan vara fyllda av diskussioner, inombords eller tillsammans med någon, fyllda av sjukdom då timmarna är oändligt långa, fyllda av älgskog och kärlek som inte har tid att sova, fyllda av ångerst inför den morgondag som man anar men ändå inte vet något om.
Nätter kan vara fyllda av så mycket..

Häromnatten rev något i mitt sinne och kropp, svårigheten att hitta en god position i sängen som håller längre än fem minuter, mitt delande av kroppsfunktioner med en kommande liten varelse som också har uppfattningar om vad natten skall innehålla.
Hormoner som förbereder mig och kroppen genom fysiska förvandlingar, kemifabrik och drömmar under nätterna försvårar ekvationen ytterligare.
Jag försökte lösa det med mina allmänna knep, de som brukar funka för mig.
Toabesök- a och o för en gravid men också för andra. Vandring till köket, snabbkoll på båda barnen, stoppa om den ena, stänga av datorn åt den andra. Stort glas kall mjölk, funkar som sömnmedel på mig likväl som lugnande för min gravida mage.
Öppnar det lilla vädringsfönstret mot gården, känner nattens regntunga vind emot min kind och hoppas på mer, älskar att sova med knattrandet emot taket!

Kryper ner, bullar upp kuddar och täcken till ett bo, lyssnar till makens lugna, rytmiska andetag och försöker följa hans sömntråd in i sömnens rike.
Det är då jag förnimmer rörelsen i rummet, hon som ljudlöst rör sig runt, liksom sopandes i rummet... Jag blir inte rädd, är inte säker på att jag är vaken och hon känns så mild, så oförarglig. En snabb titt och jag ser henne klarare, kvinnan i den mörkblåa klänningen som rör sig runt, som om hon städar. Hon uppfattar min vakenhet, min observation och på ett ögonblick är hon framme, sätter sig på sängen och placerar sin svala hand på min panna.

"Sov vännen! Förlåt om jag väckte dig! Jag är här för babyns skull.. MItt ansvar, min förberedelse."
" Guiden? Är du guiden?"
"Det var inte meningen att väcka dig! Jag är här för båda eras bästa, jag ville er bara gott!" Hon strålar emot mig, jag känner värmen och mjukheten, som en mamma.
Hmm, jag blir också omstoppad tydligen. Med hennes hand på min panna, med känslan över att någon vaktar mig medans jag sover somnar jag tryggt och lugnt.
Var hon min dröm? Var hon "verklig"dvs hade jag besök?

Jag vet vad jag tror, ty i natt var hon här igen! Vi pratade inte, bara hälsade!
Det närmar sig, det närmar sig.. Komihåg, be om hjälp!
Den finns även i natten.. Närmare än du anar ibland!

Jag- ett hangarfartyg!

Igår vandrade vi omkring på det stora möbelvaruhuset, min älskade och jag.
Varuhuset som vi båda älskar att hata och som vi oftast bara besöker om vi av nöden är tvingade!
Sålunda, igår gick det inte att skjuta upp längre..
Toastolen i den fina lägenheten i Oslo behöver en ny sits. Jodå, du läste rätt, ringen är trasig och som frän hämnd på alla som ändå sätter sig nyper den blixtsnabbt fast huden på lårets insida mellan sig(ringen) och den kalla porslinskanten!
AAAJJJ! Med blåmärken, söndernypt hud och massor av svordomar som följd.
Min make som tänker i förväg samt som är både händig och klok vill inte ha en kvinna sittande på den ringen igen, inte sig själv heller för den delen, därav besöket på varuhuset.

Barnen, ja, vårt och grannens avpoletteras i lekhörnan och jag undrar stillsamt om jag kan "lämna magen där också" dvs Selma. Tjejen ler medlidsamt, nej, tyvärr, de måste vara minst tre! Ajdå, bara att bita ihop och gilla läget.
Det är inte alla som vandrar runt i möbelvaruhuset med en inbyggd brickhylla, min mage har vuxit uppåt så att brösten nästan fått en liten hylla att ligga på.
Jag lägger andra saker där också t ex mat, varje gång jag äter. Alltid fint med matsäck, ni vet väl hur snabbt vi gravida blir hungriga.. Jag bar min väninnas son där för inte så länge sedan, han satt som en kung i en barnstol, otroligt!
Höfterna värker, det har de gjort i en vecka nu och jag har börjat medicinera, mycket, mycket bättre men ändå, foglossningsmonstret lurar bakom varje hylla och jag försöker tänka på vad min Ingalill sagt: Tänk att du går i en snäv kjol, som en drottning!

Drottning? Snarare ett "queen bee".. Svängradie som ett mindre hangarfartyg, orörlig som en noshörning på land, trött för jämnan.
Fötternas undersida har nått den rundade formen som bara vätskefyllda fötter kan och mina tår ser ut som prinskorvar.. Jättelustigt! Den utgjutning som jag fick förra veckan när jag tappade en flaska på foten försvinner inte, så dålig är cirkulationen och läkköttet just nu.

Lite tappar man i självförtroende.. Man drömmer om sommarklänningar, de skira. Om skor med stilettklack, om sexiga underkläder som inte halkar ner och sitter på trekvart, om att kunna sova på mage, om att inte putta omkull saker så fort man vänder sig om.

En mjuk hand runt min midja, ett frågande vad tycker du utan att det uttrycks i ord.
Ögonen som läser av mig, ordlös förståelse. Kyssarna som inte ändrat karaktär, kanske snarare förfinats, förädlats likt ett årgångsvin under den här tiden. Ömheten som till styrka och smak är lika intensiv.. Det får mig att känna varför vi gör detta, vad det är vi vill, att jag inte är ensam och även om jag är ett hangarfartyg så har jag en hamn!

Detta är också en del av resan denna gång, att jag skall få uppleva detta, få veta i min märg att det är så.. Ett kapitel är avslutat, min gamla bok är färdig!
Jag fascineras fortfarande av det nya, det jag inte alltid vågar tro är sant men nu vågar jag dras med i.....
"Men jag tänker på dom underbara ögonen dina,
på dina vackra händers perfekta fason
och vad dom gör med mig när dom möter mina
som en fjäril blir fri från sin tråkiga kokong

eg tenke på mysteriet deg
og under øve alle under: at du elske meg
eg e fortapt i deg men likavel heilt frelst
du kan få ka du vil av meg - når som helst
eg klar' ikkje å styra meg
eg begjære deg

og under øve alle under: AT DU ELSKE MEG!!!

Fånge i det förflutna?

"Tror du att man kan födas fast i en annan tid? Liksom fånge i det förflutna?"
Hon tittade ner i saftglaset, på getingen som simmade för livet men gjorde ingen ansats att rädda den.
Istället drog hon tankspritt med fingret längs glasets immade yta och såg ner på magen, den som är lika stor som min.

"Jag är inte säker på att jag är hundra procent med på hur du tänker.." svarade jag och kände en intresserad ilning längs ryggraden.
"Äsch, jag vet inte.." hon tvekade några sekunder innan hon lutat sig tillbaka, stirrade på getingen och hämtade andan.

"Jag drömmer så mycket konstigt nuförtiden och jag vaknar med känslan av att vara i en annan värld. Jag drömmer om både annorlunda miljöer, tider och sedvänjor..
Men å andra sidan, jag drömmer också om min egen barndom, ställen jag bott på, människor jag mött och när jag vaknar så vaknar jag och vet inte vart jag är." Hon reste sig resolut, hällde ut saften på marken, getingen landade yrvaken och våt på ett maskrosblad, skakade sig en sekund och flög sedan snabbt bort.
"Någon aning om när du drömmer vad? Jag menar dessa drömmar verkar ju höra till två olika kategorier.. Är drömmarna om den "svunna tiden" lika verkliga som de andra?"

Hon tuggade länge på underläppen, hällde upp lite mera saft och sen sade hon:
"Nej, drömmarna om den "svunna tiden" de har kommit de sista veckorna. Kanske sen jag började sova dåligt eller sedan babyn började röra sig mer, blev tyngre liksom. Jag är inte fast i de drömmarna.. jag liksom observerar."
Jag såg hur hon vände sig inåt, hur hon tänkte, jag bidade min tid - tänkte hon samma som jag?
"Men vaddå? Tror du att detta är bebisens liv? Tidigare alltså, att jag får smakprov..så att jag skall veta, kunna hjälpa?"
"Jag vet ärligt talat inte. Skulle kunna vara så men om de inte är obehagliga så res med, försök uppleva dem, minns dem och se om de kommer till nytta senare. Men de andra då?"

"De andra är obehagligare för de påverkar min dag! De ger känslor av sådant som varit och farit, i natt t ex stod jag med bilen parkerad utanför mina föräldrars hus, du vet, det som de sålde förra året. Ingenstans fick jag stå. Granntanten, hon som dog långt innan var där och klagade över att jag backade över hennes blommor. Det fanns ju inga, det var ju snö.. Jag vågade inte gå in till mina föräldrarshus, vågade eller ville inte träffa dem.. Hade M bak i bilen, han var liten och det var mitt i natten, ändå valde jag att ta med honom och åka och tanka..
Hör du inte hur sjukt det är?" Hon rusade på huvudet, bet sig i underläppen igen..
"Vad hände när du vaknade?"
"Jag vaknade och visste inte vart jag var, världen och sovrummet kändes obekant. Jag var ju där, i min gamla värld, ångersten rev i magen och jag kämpade som en tok för att känna mig hemma när M kröp upp i sängen och ville morgongosa. Hur kan jag ha barn? Jag är ju ett barn i den där andra världen annars hade ju huset inte funnits."
Hennes ögon, stor och oförstående..Rädslan för att även jag skall avvisa henne! Så fel hon har..

" Jag känner igen mig!" Jag säger det på en utandning och med en viss lättnad..
"VA? Vad menar du?"
" Jag menar att jag gör samma sak! Jag tror att graviditeten bringar upp olösta saker ur vårt undermedvetna, sånt vi måste titta på, släppa och ta hand om.. Jag tycker också det är jätteläskigt för det bringar mest en till gamla konflikter inombords och det är ju inte vad man vill nu. Men, ändå, ändå, tänk om det är värt det för att vi blir tryggare sen, kanske tom lite mera hela som människor.. Vore inte det underbart?"

"Du menar att se det som en gåva och en förberedelse? Att sinnet vet vad det gör trots allt? Även om det är obehagligt?"
"Precis!! Hellre det än fången i det förflutna för evigt som många blir, de som aldrig får eller tar chansen!"
" SKÅL FÖR DET! Skål för min inre garderobsrensning!"

Står det "pucko" i pannan?

Tillbakalutad emot mina kuddar, på min paulun kan jag bara inte låta bli att undra:
Står det PUCKO någonstans i min panna? Eller kanske tom "Rikspucko"?
Graviditet verkar ha tre typer av inverkan på folk.

Ett - dvs den normala skalan. De som beter sig som folk gör mest, som ser en, som talar med en och som inte verkar påverkade. Denna typ påverkar mig minst mao jag känner mig som mig, som vanligt.
Två- de som behandlar en med extra "försiktighet", som servar, curlar, ser på en med lagomt medlidandet. Alltifrån "oj, vänta skall jag hjälpa" till "Lilla vän, vad har du ställt till med?"
Inte så mycket ont kommer ur denna grupp, de vill väl och vissa dagar är det riktigt skönt att luta sig tillbaka och njuta av servicen. Andra dagar kan de störa mig lite, det blir lite mycket då och otvetydigt tänker jag "jag är inte sjuk, jag är gravid!" Slutsumma, inte heller denna grupp stör mig nämnvärt.

TRE - det är denna grupp som verkligen får mig att fundera! Företrädesvis verkar den bestå av äldre herrar från 60-65 och uppåt, ja, jag är ledsen att jag har förutfattade meningar men mina genuina forskningar på området tyder på detta. Det finns damer också i denna kategori, det medges, men dessa verkar delas upp i två åldersklasser, runt samma som herrarna samt strax över fyrtio. Därmed blir dessa svårare att boxa in..
De behandlar en som om man vore mindre vetande, definitivt inte myndig, oftast både döv och blind samt helt klart segare på "kontoret" än folk i allmänhet.
Dagens exempel kommer här...

Jag behöver gå på apoteket, obestridbart faktum, inget apotek= ingen nattsömn.
Kroppen gör ont, aj! Måste parkera utanför "det gamla Konsum"- hur ser ett Konsum i Värmland ut en förmiddag, dag före helgdag tror ni??
Just det! Som ett mindre PRO-möte! Snedparkerade bilar, rullatorer, rullstolar, vagnar som skuffas hit och dit och folk som läser tidningen redan på vägen till bilen..
Jag tröttnar snabbt, parkerar på vägen.. hmm, inte ivägen för någon men inte 100% lagligt heller. Skyndar in, snappar åt mig det syredödande medel som min mage numera KRÄVER för att lämna mig ifred, betalar och springer, nåja, småhasar mig ut till bilen igen.
Hinner trycka upp låset och då hör jag honom:
"HAAALLÅÅ där, nu hade du tur!"
Det tar en sekund eller kanske två innan jag fattar att han pratar med mig, herrn med de extra solglasögonen, ni vet, de där som man sätter utanpå och som kan fällas upp, träningsoverallen från 74 och bilen som har minst 10 år till på nacken.
"Där hade du tur! Vet DU vad det kostar att stå där?" Han har intagit parkeringsvaktsposé med tummarna innan för linningen på byxorna. (Köp ny resår, för bövelen innan det lilla paketet trillar ut).
"Ja, det vet jag, jag vet vad det kostar!" Orkar inte titta på honom, glad för mina solglasögon som döljer den blick som kan döda!
"jassssssåååå, hur mycket då då?" Roy och Roger posé, lite tillbakåtlutad nu. (Jag har inte penisavund, jag är gravid!!)

Det är nu det slår mig, att detta är gubbe nummer fyrahundra trettiosju som haft mage att kommentera olika saker runt mig och mitt liv sedan jag blev gravid.
Vad är det med dem? Känner de sig äntligen lite "överlägsna" någon? Eller är gravida kvinnor bara så harmlösa att de vågar attackera dem? De kan ju inte slå dem på käften precis..
Trodde han, ja!
"Skit i det, du! Det är väl mitt bekymmer och mitt ANSVAR i sånt fall, inte sant?"
"Va sa?"
"Jag sa skruva UPP hörapparaten!! Det är väl mitt bekymmer och ansvar i sånt fall!"
"Sa du inte "skit i det, du?"
"NÄMEN, ser man på.. Den funkar ju trots allt, apparaten! Grattis! Måste vara den enda som fungerar hos dig.." Lyfter solglasögonen och ger honom mitt evil eye.. innan jag sätter mig i bilen, vrider om nyckel och med adrenalinet pumpande åker jag därifrån.
Det sista jag ser i backspegeln är gubben som skakar på huvudet innan han sätter sig i skrotbilen.

Vad är det med dem? Ålder? Behov av att hävda sig eller har de bara "gått i barndom"?
Eller är de helt enkelt avis för att de inte längre kan göra en kvinna med barn?
Ren och skär förlust av manlighet..
Det finns pumpakärnor, rostade sådana för dålig potens! Bara så ni vet, mina herrar..
Kanske skall jag fylla fickorna med sådana till nästa gång. Torde ta luften ur dem..gnällgubbar!

Namaste!

“One day the hero sits down,
afraid to take another step,
and the old interior angel limps slowly in
with her no-nonsense compassion
and her old secret and goes ahead.

"Namaste"! you say and follow."
David Whyte

För att orka vara modiga måste vi ibland vara fega!
För att kunna ta ett steg till måste vi ibland ta medvetna beslut, beslut som svider och som vi ältar om och om i vårt inre. Men som vi ändå innerst inne vet är rätt.

Det är då vi följer den inre Ängeln som David Whyte talar om, hon med sin "inget nonsens-medlidande". Ibland materialiserar sig en ängel i vår egen värld, en som visar sig för att peka ut vår inre karta, vår väg.

Då är det bara att följa Davids råd, säga Namaste och följa efter!
Namaste betyder ju som sagt: Jag hälsar gud/gudomen inom dig!

NAMASTE!

TTT

Jag står i begrepp att packa bilen och dra när jag ser henne komma upp för cykelvägen, mödosamt vaggande på sina svullna fötter.
Hon behöver inte dessa nya fashionabla skor med rundad undersida, hennes fötter har den formen ändå så fort hon är lite trött eller så fort det är varmare än 10 grader ute.
Jag vet att det kommer att ta tid, samtalet.. Jag har ett val. Jag hinner lätt sätt mig i bilen, svänga runt och åka ut innan hon ens hinner förbi rönnen som ligger knappa 5 steg från där hon är nu.
Eller jag kan välja att ta mig tiden, vänta in henne där jag står och tala med henne en stund..
Jag gör ingendera, jag går henne försiktigt till mötes, tar hennes hand i min och hon ser upp på mig, bort från fokuserandet på fötterna och nästa mödosamma steg.

Hennes söndervärkta och svullna hand ligger i min, handens översida får tumgrepp av mitt lätta tryck när min hand sjunker in i allt vatten.
"Det är lite besvärligt idag..." Hon ler, huden runt ögonen rynkar sig och jag ser att vattnet är i ansiktet också. Hon blir genast tio år äldre.
Hela hennes utstrålning påminner mig om en välvillig gammal vattensköldpadda som förvirrat sig för långt bort från havet, in på ön, bort från sitt element.
"Måste du gå?" Jag funderar på alternativet och inser att min bil inte är något alternativ, hon kommer inte in, kan inte ens vila benen en stund för då kommer hon inte ut igen.

"JA, jag MÅSTE GÅ!" Hennes svar är starkt och klart..
"Jag måste gå för jag känner mig levande då. Jag måste gå för att äppelträden blommar, för att Olsson släppt ut kossorna i hagen, för att maskrosorna är gula vid vägkanten, för att syrénen snart slår ut och sen är överblommad.." Vassa ögon släpper inte min blick och jag slår ner den en stund... Såklart, hon måste gå!
"TTT.." säger hon och ler.
"Va?"
" TING TAR TID! Som Piet Heins sa.. Eller TANKAR TAR TID, som Bodil Jönsson sa. Eller TILLIT TAR TID , som Monica Hagmans sa. Eller, TYSTNAD TAR TID. Eller, TEMPO TAR TID! Alla dessa tider hör livet till och måste accepteras och räknas med!"

Jag ler, aj, näsbränna!!!! Där fick jag.
"Är det sånt du går och tänker på?" Jag ler från öra till öra.
"MMM, det och att det finns andra skit T:n också!" Hon flinar tillbaka.
"Jasså, vaddå?"
"Tidstjuvar, typ TV.. hehhehehe! Rörelse är konservativ, vet du, den fortsätter bara om inte en annan kraft tillstöter och ändrar den.." Hon pussar min hands översida.
"Nu lullar jag vidare..Njut din dag!"
"Gör det! Detsamma, vi ses!
Jag svänger runt bilen, glider ner för sommarvägen på tvåans växel..
TYSTNAD TAR TID!

Ut med domaren! In med Nalle Puh!

Jag är på väg till skolan för att hämta mitt underbara Änglabarn, fåglarna leker tittut med varandra i träden, träden jagar på varandra för att bli klara med lövverken, överallt är det ungar och blommor. Växtlighet av alla de sorter...

Själv vandrar jag försjunken i tankar med min hand vilsamt på den som växer inom mig.
För lite mer än åtta år sedan kom min älva till mig via ett kejsarsnitt. Det fanns många anledningar till det, många trådar som vävdes till den väv som ledde fram till Mariadagen dvs den sista Februari det året.
Redan då var reaktionerna många, "folk" hade många åsikter om snitt..
Jag hade "förlorat" min dotters förlossning. Hon skulle aldrig bli lika nära "kopplad" till mig som till sin pappa. Skulle jag kunna amma? Diverse plock som för en nybliven, nysnittad och trött mamma blev till spikar som rev djupa hål i mitt hjärta.
Dessutom var det "mitt fel"!!
I vart fall rent mediciniskt, trodde jag dvs jag hade "ofullständigt värkarbete" mao öppnade mig inte fullt.. Hur kan jag förvänta mig att bli en "bra mamma då?"

NU dvs idag, 8 år senare har jag kommit från min underbart kloka läkare som för att förbereda mig plockat fram min gamla journal, läst igenom den och tittar oförstående på mig.
"Men vänta nu här.. Såsom fostret låg med huvudet, helt fel, så kan det inte komma ut, du kan inte öppna dig. Det går helt enkelt inte!"
VA? Plötsligt en pusselbit till, en viktig en, en för min egen förståelse av mitt liv och mina händelser.. Framförallt nu, i förberedelsernas tidevarv.
Det blir troligen snitt denna gång också - det finns andra orsaker denna gång.
Blir det inte det, tja, då är jag förberedd.
Jag VET också att allt som sades ovan om kejsarsnittet är djupt odlad skock, buffel, båg och missförstånd!
Allt är individuellt som vanligt, allt utifrån människan..

Plötsligt kommer dotterns vackre kompis runt hörnet, killen med de strålande bruna ögonen och leendet som aldrig dör. Han fullständigt vrålar:
"UT MED DOMARN!! IN MED NALLE PUH, IN MED NALLE PUH!"
Cykeln sprutar grus när han bromsar och fullt leende ser upp på mig..
"HEJ! Ska du hämta?"
"Mmm, hej, har du sett henne?"
"Ja.." Han ser dröjande på magen, han gillar att prata med den och om den så "killig" han är!
"Vet du.. Jag sa det där med ut med domarn redan när jag låg i min mammas mage!"
Tvärt vänder han cykel och cyklar bort för att hämta min älskling!

Ja, men naturligtvis!! Det är ju precis så det är...
DAGS ATT KASTA UT DOMAREN! Han har inte med detta att göra!
Detta och så mycket annat skulle bli så mycket bättre med Nalle Puh som auktoritet!
Vi sover på saken, vi äter en bit gott tillsammans, vi bryr oss, vi tänker så långsamt att vi faktiskt hinner fundera efter vad vi säger till varandra och framförallt, VI BRYR OSS OM varandra, våra medmänniskor och tänker med HJÄRTAT!
Sammanfattning av dagen?
UT MED DOMAREN! IN MED NALLE PUH!
Testa! Det ligger bra i munnen.. Sen åkte vi och köpte kulglass, i massor!

Ställföreträdande? Minst lika bra!

Oftast gillar vi inte vikarier, stand-in, extra personal, den som kom istället för den som vi förväntat oss eller sett för vår inre syn.
Inte allför märkligt tycker jag, jag är ett vanedjur, tycker om att få det bästa och det bästa är oftast kopplat till orginalet, det ursprungliga, den som kan.

Sen kommer undantaget som bekräftar regeln - hon, vikarien som "gör den extra milen" för en. Han, den extra inkallade servicekillen, som kan sina grejor på sina fem fingrar. Hon, växeltjejen som likt en frisk fläkt kopplar dig vidare tills du hittar rätt.
Andra tillfällen där de, de hemska, när man måste lära om för att "originalet" har slutat, upphört att tillverkas, helt enkelt inte existerar längre..

Där var jag igår! Ja, för att tala klarspråk, jag längtade efter min mamma!
Min egen mamma.. Längtade efter kvalitetstid med henne, längtade efter att dryfta några av mina innersta funderingar om livet så här i förändringens tidevarv.
För massor med år sedan sa hon: Ålskling, det kommer att finnas andra vuxna i ditt liv att lita på! Andra som kan kliva in, inte vara jag, vara annorlunda men minst lika bra!
Jag trodde henne inte då... Idag vet jag bättre!

Hon finns nämligen, den ställföreträdande, hon som klivit in och fyllt skorna, kommit så nära att vara en mamma för mig som någon någonsin kan vara utan att för den saken skull vara lika!
Hon som ohejdad givit till mig i alla lägen, låtit mig vara dotter, centrum och fokus trots att så mycket händer runt omkring henne.
Hon som bär mig i sitt hjärta men utan att begränsa min frihet, likt den klokaste av mödrar.
Likt en mor hörde hon också min bön igår, ringde utan att veta och ville träffas.

Jag fick min ankringsplats, min lilla vik i livets ocean..
Fick närheten, skratten, fick dela mina hemligheter och funderingar, fick andas en stund och bara vara den "lilla flicka" (med den enorma magen) som jag så hett önskar ibland.

När jag såg henne gå, ner för trappan och ut i det liv som är hennes slog det mig att det inte finns ord nog att klä min känsla.. Den betydelse hon har för mig!
Bästa jag kan göra är nog att försöka visa det i handling plus att jag tror att hon anar, i sin själ vet...
Vackert förvisso men jag skulle så gärna ge henne mer! Gåvor kan vara så rika, så fulla av allt det man önskar att tack är en fjuttig gest.
Det är ändå det jag viskar där jag står på trappanskrön:
Tack älskade du för gåvan! Du har i mitt hjärta din egen lilla bostadsrätt!

Hitta mod!

Splittrad dag, en dag då jag försöker hålla fem olika grytor kokande samtidigt och ändå verkar det bränna fast i alla fem!
Hög intensitet på arbetet, många projekt runt universitetet, privata ställningstaganden, familjen och min egen kropp och önskan.. ekvationen går helt enkelt inte ihop precis i detta nu.

Javisst, jag vet att det är ok.. det är så ibland i livet, det geggar till sig. Likt kattens nystan verkar det bara bli värre om man försöker dra i någon tråd, drar man blir nystanet liksom tightare en stund. Ändå vill jag göra allt! Vill inte göra avkall på något, för det är nämligen jag, att värma tio järn samtidigt och tro att jag kan smida på alla.
Oftast funkar det utmärkt, oftast blir det bra! Utom just idag...

Ömklig och ynklig sitter jag i mitt lilla pörte med den sämsta möjliga sällskap, nämligen Franz Kafka.. Jodå, du läste rätt! Inte i historisk person förståss, det hade säkert varit en muntrare tillställning, att plocka denne mystiske och halvt sinnessjuke mans hjärna.
Nej, men med en bok som alla verkar ha åsikter om men ingen verkar förstå och påpassligt nog heter den Processen!
Redan i förordet som är 5 sidor långt, varav jag förstod nästintill nada - också det första gången i mitt snart 40åriga liv så flöt jag bort..

Dottern framför spegeln, tillbaka till sin gamla käpphäst - mobiltelefonen hon lovats då flytten till Norge är överstökad. Hon ser på mig genom spegelns reflektion och utbrister plötsligt:
"Men mamma, det vet du väl.. Alla tjejer som har mobiltelefon har en handväska att ha den i!"
BINGO, där satt den!! Jag förstod plötsligt detta idoga tjat om denna telefon.
Handväskan, den första.. Klart man skall ha handväska om man är stora syster!

Snabbt klipp, nästa sekvens.. Mitt i middagen igår kväll, till synes ur det blå, samma dotter med sin mera drömska look då hon helt frankt upplyser oss alla..
"Mamma, jag minns faktiskt ingenting från pappas pung! Jag var har inga minnen, var nog inte medveten!"
Två tuggor kött, ett halvt glas mjölk senare hade jag svalt skrattet tillräckligt mycket för att svara henne och att diskutera själen, självet och medvetandet.

Någonstans här hittar jag lite mod, mod att fortsätta min dag...
Bär jag på en till minifilosof och glädjespridare? Antagligen! Likväl som på en komplex, kompetent och underbar liten människa med alla sidor, ljusa likväl som mörka.
Mjuka armar om min hals, eftermiddagens "pepptalk" med lilla syster har börjat..
"ajabaja, inte sparka mamma på lungan! Nu får du vara snäll flicka.." Mjuka lockar smeker mitt ömmande utsträckta trumskinn..Hon på insidan stannar upp i rörelsen, kanske lyssnar hon, kanske vilar hon..
Mina tjejer i samförstånd och samtal.. Jag lutar mig bakåt, åker med, vad annat kan jag göra?
Stor som ett mindre hangarfartyg men, men ett tankat sådant. NU i vart fall..

Ljus föröver!

"Om man föds med en sorg, är då kärlek blott en ynnerst?
Ett tomtebloss i mörkret, ett snäckskal på en strand.
Men om jag värmer mina händer i förlåtelsens hav, kan jag släppa det förflutna?
Fri att ge sig av..
Om man bär på en sorg, då blir stegen alltför tunga!
Det finns inget plats för växandet, då blir drömmarna till sand!
Men om jag värmer mina händer emot livskraftens glöd, där all kärlek har sitt ursprung.
Ja, då falller sorgen död!

Mötet.. Mötet med klienten där jag blev stum, nästan mållös, där smärtan var så stark att alla mina normalt fungerande barriärer nästintill rämnade.
Vad säger man till någon i den mest bottenlösa av all förtvivlan? Vad säger man till någon som paddlat, paddlat, simmat och simmat i timmar, dagar och år...utan ett endaste break?
Jag sökte med min lykta, sökte och sökte efter ljusstrimman i mörkret, efter det förlorade hoppet, den oprövade vägen och fann ingenting!
Kändes nästan hennes hjärtas rädsla gripa tag om mig, kände hur jag nästan drogs med..

"Ta dig samman!" hans ord ekade mellan väggarna, han den kloke.
"Du vet bättre än så.. gräv där du står!"
Det finns inget att gräva efter.. gnydde mitt inre men fröet var sått.
Vi satte oss ner där vi var, hon och jag, i kolmörkrets mitt, höll varandras händer, delade ögonblicket tills en liten stjärna av ljus syntes vi horisonten.
Den är inget för världen, faktiskt knappt synlig om man inte står still men det gav henne något att fästa blicken på.
En blick som slutat flacka, som börjat fokusera, händer som sakta tinar emot livskraftens glöd..

Den skakade oss båda, men den ledde också rätt.. Det är ljust föröver!
Jag gick hem i känsla av påminnelse och tacksamhet, tacksamhet över att jag inte behöver leta efter min stjärna i detta livet och tacksamhet över att jag får chansen att resa med andra.
Det ger livet djup och mening! Tack Du kloke!

Dagdröm!

"Vid ett fönster emot havet skall jag följa solens gång,
vakna tillsammans med gryningen och sova när solen somnar om.
Vågarna skall dansa och leka runt mitt hus, där skall varma vindar smeka min hud.
Att jag inte tänkt på det förut..

Vill du mig något får du följa mina spår, över ängarna ner emot havet,
så långt det bara går.. Där vägarna tar slut står ett vitkalkat hus.
Där varma vindar smeker min hud, att jag inte tänkt på det förut!

Se havet stillar sig till ro, se månen glänser stänk av silver över jord.
En känsla större än du tror! Där varma vindar smeker min hud, att jag inte tänkt på det förut.. "

Frågor i alla storlekar..

"Så många stora frågor, varje dag vi ställs inför..
Det enda vi vet säkert är, vi föds och vi dör.
Ju mera åren lida tycks det minska det jag vet.
Tänk om själens gåta förblir en hemlighet! "

Gårdagen innehöll många, många frågor, både till mig, från mig och runt mig.
Morgonens första, nåja, den riktigt tydligt formulerade kom i badrummet från min mini-muckla:
"Mamma, varför måste tandkräm löddra så mycket?" Hon spottade och fräste.
Jag log och tänkte, ja, nu har vi verkligen gått in i det stadiet då jag får börja kolla upp allt jag inte längre minns eller det som aldrig intresserat mig.
Tack Gud för Wikipedia och google! I would be forever lost without you!

Nästa fråga var min egen i bilen, då allt strulade telefon, tider, nycklar, kort..
"Varför måste dessa hormoner göra mig så aaarrrrrrgggggg?"
Denna fråga fick inget svar, istället löstes faktiskt ilskan av ett reklamutskick från ett budföretag. Ja, du läste rätt, reklam räddade min förmiddag. Denna firma hade gjort ett underbart reklamutskick där man listat allt man budat under åren.
Jösses, att folk vågar! Skulle sitta långt inne innan jag skickade vare sig min 8-åriga dotter eller en dildo på pakethållaren tillsammans med en av dessa killar men andra, andra verkar göra det! Idel skratt.. Tack för den!

Frågorna från klienterna som så tydligt belyser att vi alla har våra ryggsäckar att bära.
De är verkligen av varierande tyngd MEN det spelar ingen roll! Vi bär alla precis så mycket som vi kan, orkar och mäktar med för tillfället..
Vi gräver, rotar, belyser och diskuterar dessa frågor. Mitt jobb är ju att se till att vi tillsammans i vart fall har en plan om hur man går vidare, i de fall vi inte hittar svaren.
När vi hittar svaren kan man höra den gyllene poletten trilla ner, det lilla "klonket" inombords, ögonens lyster, förändringen i attityd och känsla.. "Jaaaaa, så är det!" Lättnad!

Nästa fråga är ett stort VAAAAA? från min sida.. Jodå, det finns sådana frågor också när man inget fattar, inget alls och måste fråga. Killen på arbetsplatsen bredvid min, han utbrister att alla gravida kvinnor är fula. Vi känner inte ens varandra, har aldrig ens sagt hej.. Min förvåning vet inga gränser och därav mitt "Vaaaa? Vad sa du?"
Fortsättningen ger ingen förklaringen utan lämnar mig kvar i frågornas land när han helt fräckt bara går: "Ja, alla gravida kvinnor jag någonsin sett utom du!"
Varför en sådan onödig kommentar? Se där, ytterligare en fråga!

Man kan fråga med ögonen också.. Flickan på Ica som borrar sin blick djupt i min och frågar- är du ok? När farbrorn bakom mig trängs och står på. Jag känner hennes fråga, hennes värme. Ler lite och svarar med ögon: Jag är ok! Tack för att du bryr dig!
På gatan fylls mina ögon av tårar, vardagsomtänksamhet är en lite försummad vara! Lite åsidosatt men lika viktigt som allt annat jag faktiskt köpte på Ica.
Ju mer jag tänker på det, ju fler frågor från gårdagen hittar jag, viktiga och oviktiga, roliga och förvånande, uppfinningsrika och slätstrukna, i förbi farten och djupt rotade..

"Hur mycket väger månen, mamma?
Vad gör man tvål utav? Hur många liter vatten rymms det i ett hav?
Barnen ställer frågorna om det vi tar för givet.
Men vilken är frågan där svaret är Livet?"

Världens kortaste dag..

HJÄLP!! Akut panik.. Allt som måste göras, allt kul jag ville göra, allt jag behövde göra!
Vart tog min dag vägen?
En underbar författare vid namn Douglas Adams, mera känd som mannen som skrev Liftarens guide till galaxen lär ha sagt:
"Jag älskar deadlines. Jag tycker så mycket om ljudet de ger ifrån sig när de närmar sig och sen svischar förbi….”

Hela mitt liv känns som en deadline just idag, just den här perioden av mitt liv. Inget att göra åt..
Bara luta sig tillbaka, njuta av fartens tjusning och det schvooooshande ljudet!

Att reda sig ett bo!

Hem...Hemma.. För oss alla betyder detta någonting, ett ord som alltid har någon laddning.
Vad är hemma för dig?
Jag har haft perioder av hemlös känsla, både "ut och inne" så att säga, men även perioder av alternerande mellan dessa två ytterligheter och någon period av att ha haft båda.
Det är oftast under perioder av båda som man känner sig intakt eller i vart fall då jag känner mig intakt, osårbar, näst intill odödlig.

I denna delen av mitt liv känner jag mig väldigt hemma inombords, mer hemma än någonsin och helt trygg med att det kommer att få vara så nu, att mitt sökande är över.
Däremot så vet ni ju alla.. Vi skall flytta rent fysiskt och faktiskt tom ganska snart, sökandet efter det nya boendet är inlett. Sålunda har jag inte brytt mig så mycket om att göra detta hemmet "mera färgat av mig", det har inte känts så viktigt! Jag vet ju vem jag är, vad jag vill och vart vi skall..
Pytt!!!! Det jag glömde bort mitt i alla flyttplaner och förnuftiga resonemang var att jag faktiskt är gravid. Vi skall snart ha barn, en sådär en nio veckor bort..

En djupt rotad instinkt i kvinnan inom mig dök fram igår och visade sig för mig plus valda delar av familjen med hela sitt fula nylle. Min ordning var tallad på.. Någon (ve och fasa) hade sovit i vår säng och likt en vargtik som sniffar runt i sin håla fann jag mig görandes detsamma. Kontaminerat.. förstört.. obrukbart.. Tårarna sprutade utan hejd, snoret rann och jag städade, plockade, förbannade och trots att det fanns visst fog för en del diskussioner så satt det ändå en liten del av min personlighet och undrade "vad sjutton händer?"
Varför kan jag inte rikta detta på det sätt som det riktas bör? Användas konstruktivt till förbättring, förändring?

Ända tills en vän satte ord på det och ifrågasatte: "Hur skall du kunna boa nu när ni skall flytta? Det där är väl rätt vanligt.." Då TRILLADE kronan äntligen ner!
Samtalet med en god vän veckan innan om kvinnors boande, hennes boande under en graviditet vävdes samman med dessa kommentarer och mitt beteende.
Såklart är det så!
En flera tusen år nedärvd instinkt om att föda barn på en trygg plats, skapa ett rede, ett näste för barnet att födas så säkert så möjligt in i denna världen hade landat hos mig.
Med ett flin kan jag inse att instinkter ibland är överväldigande och det är bra om man förstår dem.. Nu skall jag tillåta mig att "reda nästet" lite, flytten till trots!
Skall ta fram lite grejor till spjälsängen, tvätta, stryka lite kläder..
Kanske tom ta en shoppingtur..? Vilken utmärkt ursäkt!
"Jag har en grundläggande basinstinkt, jag boar - UR VÄGEN!! Inkommande gravid kvinna...."

Lika som bär?

Redan som pytteliten flicka fick jag höra ett uttryck av min pappa och hans del av släkten som löd: Man blir som dem man umgås med!
Ibland sas detta på skoj, om man kommenterade någon olat eller retade någon för något och då sas det som en pik, summa summarum dvs "du är likadan" eller "blir likadan eftersom du är med mig".
Senare kompletterades detta uttrycket med "Sådan herre, sådan hund" vilket jag länge trodde betydde samma sak..

Visst, har ni alla sett den slående likheten mellan vissa människor och deras husdjur?
Senast i helgen såg jag en underbar, grånad dam som rastade sin ålderstigna labrador i en park i Oslo. Tanten, för dagen iklädd en underbar mörkblå stass, förmodligen hennes idé om en träningsoverall och mjuka skor. De senare verkade inte kunna hjälpa hennes promenad nämnvärt då hon haltade svårt på vänster ben. Höger kompenserad hårt för smärtan och sålunda såg hela hon mycket kobent ut.
Hunden, den svarta labben, kraftigt överviktig, gråa hår runt den vackra nosen samt för dagen iklädd en mörkblå scarf som sett sina bästa bästa dagar. Gissa vad den gjorde?
Naturligtvis, haltade svårt på vänster bak, hela vägen upp till höften, något som fick även den att ha en rundad gångstil. Sådan matte, sådan hund!

Mannen, den äldre, han som dök upp och visade sig under veckan.
Runt ansikte, en rodnad längs med kindbenen som den som fått lite vårsol på sig, precis bara där, på kindernas högsta punkt.. Hud som trots sin ålder och väderbitenhet hade en viss glans över sig, som om man lagt ett lager klarlack över hela hans ansikte. Ett leende som aldrig riktigt dör ut utan som alltid får det att spela, rycka lite och gnista i anletsdragen.
Det är inte svårt att förstå att han är trädgårdsmästare, hela hans uppsyn är det av ett solmoget, svensk äpple berett att plockas närsomhelst.
Blir man som den man umgås med?

Om vi accepterar dessa, kanske något "löjliga" yttre attribut, att de kopieras från människa till människa, från själ till själ, kanske tom från energi till energi.
Är det då så underligt att vi färgas på ett djupare plan av de vi umgås med? Att vi tar efter ord, uttryck, vanor likväl som olater, kunskap likväl som glömskans kranka blekhet.
Det är ju faktiskt ännu "lättare" än att bli som en solmoget äpple, om man nu råkar vara trädgårdsmästare!
Själv marinerade jag på skillnaden mellan dessa två nämnda klyschor ovan, insåg att likheten finns men skillnad är också mils vid!

Jag skall påminna mig om detta under de kommande veckorna.. "Man blir som dem man umgås med!" Dags för en vårstädning tror jag bestämt!