Längtans svamp!

Längtan efter solen... Jag har liksom vetat att den funnits där under ytan men jag har inte riktigt släppt upp den. Det är som all längtan, man undviker att släppa upp den när man vet att det inte går att göra något åt det.

Nu låg jag där i solen. Första eftermiddagen och trots att det bet i skinnet så klarade jag inte att gå in.
Den "intorkade svampen" som sol längtan blivit till hade plötsligt börjat expandera och nu svalde den all sol den kunde och ändå blev den aldrig full. Mera, mera, mera ville den ha..

En halv dag senare vandrar jag med den märkligt mjuka, ljusa persikan i min hand... Jag ser på den ljusa färgen och i mitt stilla sinne undrar jag om den verkligen är mogen. Har aldrig sett en sådan tidigare nämligen men jag vet att Cypern är känd för sin fina frukt så jag lyfter den emot näsan, drar in doften.
Den doftar sol, massor av sol, den doftar av träd som vajat i vinden, den doftar persika och jag tar ett stort bett - som att äta timmar av solsken och det smakar ljuvligt.
Med den ljuvt smakande persikan i min mun ser jag upp emot hibiskus blommorna, bougainvillean, all prakten i den vattnade trädgården.
De som står på rad hemma på fönsterbänken, växer i trädgården här.. Längtande och suktande efter solen precis som jag!

Runt mig rör sig det turkosblåa havet, jag stänger ögonen innanför glasögonen, låter havet fånga mig, driva mig med...
Solen är det enda synliga på himlen och den fångar milt de kroppsdelar som sticker upp.
Jag äter den i stora kakbitar, lägger in i mina batterier, försöker fylla på.
Svampen äter, äter och äter...
När jag stänger dörren till flygplanet längtar jag redan efter nästa gång.
Känns som det inte får ta lika lång tid igen... Jag har öppnat svampen och den KRÄVER påfyllning.
Nya tankar om längtan, nya reseplaner i huvudet! Gott att resa...

PS! Power puff pinglorna ovan är mina solkyssta darlings! Fina, va?

När mörket kom till byn...

...då var ljuset redan där!
För att citera en gammal sångrad, något modifierad.
Jag vägrar säga "odjuret, "nazisten" eller alla andra termer som kommer in i huvudet.
Det är nämligen det han vill. Klart uttalar han detta i sina egna rader, att vi kommer att döma honom, se ner på honom, förakta honom och att det är precis detta som visar att han har rätt.
"Han måste vara sjuk... Detta är dådet av en sjuk människa" haglar det mellan väggarna.

Nej, en "sjuk" människa i det ordets form är inte såhär kalkylerad. Det klara de nämligen inte. Sjukdomen är i vägen!
Handlingen må vara sjuk men detta är djupare än så...
Att beräknande tänka sig att ta bort framtiden för ett helt land genom att ta dess ungdomar, genom att ge sig på inte arvet utan det som komma skall - det är iskall kalkylering.

Han sjunker i sitt eget mörker, den förvirrade "enmansarmén".
Mina böner idag går till de som drabbats, till familjer, ungdomar, de söndertrasade men även till den domare i rättsväsendet som skall sända denna man till fängelse/förvaring tills vidare.
Ge honom inte mera spelrum nu!
Ge ungdomarna ordet - de med modet, de med hjärtan av ljus, de med medmänsklighet och kärlek.
Det enda sättet att mota mörkret -det är att tända ljusen, inombords och utombords!

Låt arvet efter honom bli en massrörelse av kärlek och samhörighet, av demokrati och diskussioner, av kramar och närhet.
Ett samhälle med större öppenhet, förståelse och olikheter - det är i min värld det enda rätta.
Varde det LJUS!

Kvällen innan, dagen före.

Jag sitter mitt i det tysta huset och ser mig omkring, kaffet upphällt och egentligen, egentligen borde jag röja, packa, springa, fixa...
Men jag behöver en stund att tömma huvudet!
Huvudet är fullt med bloggar! Fullt av skrift som borde komma ut innan jag ger mig iväg men jag får finna på ett annat sätt att kanalisera ut dem på.

Maken har med datorn, eller? Han kör sista "tokskiftet" på sitt jobb i detta nu, för att vi sedan alla skall kunna få komma iväg emot semestern.
Har han det, med sig datorn alltså, då löser sig det mesta ändå men det var inte riktigt så jag tänkt - att jag skulle skriva på semestern!

Inte heller hade jag tänkt att sitta här, i detta nu med ett helt oröjt hus...
Jag skulle röja igår, vara förberedd, fixa men lillstrumpa ville annorlunda! Hon ville vara med mamma! SITTA med mamma, varken mer eller mindre och då slutar det med att man sitter med henne, BASTA! Annars blir livet nämligen helt outhärdligt.
De vet vad de vill, de små liven.

Vi är inte helt "opackade", i sanningens namn, maken är snudd på klar. Stora tjejen är snudd på klar, mycket är framlagt till den lilla och jag har tvättat och tänkt igenom allt.
Det skall bara ner.. Ner i väskan, upp i takboxen (på en bil som inte ens är här i detta nu), kollas av. Projektet "få iväg familjen på semester" är alltid ett litet aber.
I vart fall tycker jag det. Hjärnan på högvarv, fötterna varma, bilen full - innan alla sitter bältade och klara och då brukar jag slockna istället.

Med ett leende tänker jag tillbaka på tonårens turer till sydligare länder.
Sista minuten biljetter till bullriga hotell, packade på en kvart och i en mindre kabinväska.
Har man pengar, badkläder och i bästa fall, en tandborste så löste sig allt annat eftersom.
Inte riktigt samma stuk på denna resa men det är skönt att saker förändras.
Dags att ta tag i dagen!

Tror inte bloggen tiger stilla i åtta dagar... Det tror jag inte.
Du får väl svänga in och kolla... Om du orkar, om du har lust, om du har dator.
Ha en fin vecka! Det tänker vi! KRAM!

Terapeut "skada".

Ett telefonsamtal ledde till funderingar...

Olika jobb, olika yrkesskador! Får man påringningar på en Söndag om man är tandläkare?

Ringer vänner och bekanta då, när värken biter till och ber om hjälp?

Någon som vet?

Jag känner snickare som har det som "policy" att bara hjälpa de allra närmsta annars jobbar de gratis för jämnan.

De som äger en eller annan affär får alltid frågor om "rabatter & gratiserbjudanden".

Måste det vara så och hur har folk mage?

A
tt vara terapeut innebär kunskap om andra människors sinnen, personligheter, psykologi, sociologi samt att man har ett gäng med verktyg för att styra och hantera dessa på sin lyra...

Hur funkar det då att "socialisera"? Att vara "bara vän"?

Var går gränsen mellan att vara vän och att börja behandla en vän som en klient?

Måste man alltid det?

Det var detta delar av samtalet handlade om...

Jag har en mängd kollegor och under dessa "lite hårdare månader" dvs då jag har krisat så har många av dem försvunnit. Detta har "känts" rätt hårt speciellt eftersom det var just de jag förlorat som jag insåg att jag tidigare stod nära, både arbetsmässigt och privat.

Så här i backspegeln tror jag mycket har att göra med ovanstående dvs så länge vi kunde prata om allmänna ting, skratta och busa så funkade det fint.

Men när jag behövde få "prata av mig ibland" ja, då suddades gränserna.. Vad blev jag? Klient eller vän? Hjälpsökande eller en terapeut med egen kris?

Jo, jag vet! Jag har tagit upp det här förrut och det visar precis hur intressant jag tycker att det är, fenomenet att identifiera sig med sitt jobb.

Ju närmre verktyg desto svårare att "tvätta bort från själen" precis som när hobbyn eller passionen blir ens jobb, allt smälter samman.

Jag lovar ta med mig detta till mina egna möten med nära och kära.

Skall bli bättre på att fråga vad de önskar sig och inte ta för givet sådant jag inte vet.

En gammal goding, värd att damma av.

Ha en trevlig kväll! Kram

Mitt i Juli!

Jag har svårt att acceptera att Juli snart nått sin mitt... Helt otroligt!
Vaknade tidigt imorse pga "lillstintan" och funderade över de sommar mornar jag hade när jag var barn... Härliga, krispigt svala mornar med dagg i gräset, solen som långsamt börjar värma, planer för dagen eller för alla mina delar, bara en dag av riktigt långtråkigt!

Mina barn vet normal sätt inte om att det finns "dagg i gräset"! De sover alldeles för länge och röjer sedan på kvällar och nätter, allt att tacka Tv:n och datorn för... Det finns ju något att göra hur länge som helst på kvällarna.
Själv längtar jag efter HAVET nu! Både det varma "utländska" havet såväl som det nordiskt kalla, uppfriskande salta... Tänker äta dess effekt i djupa klunkar snart, snart...

Semester from Torsdag lunch. Ja, det blir så pga resplaner och makens jobb.
En tur till Cypern ligger och väntar. Den efterlängtade solsemestern som försvann förra året.
Ser fram emot allt, flygturen, värmen, bästa hotellet, poolen, siestan, maten [den färdigbokade), galna barnen, min bok...
Det blir som det var tänkt! Sänder en tacksamhetens tanke till väninnan med familj som tar hand om vår fyrfota vän - gud signe er! TACK!

Därefter är det lite fix med "lilla huset", några turer till goda vänner och "till havet" härhemma innan det drar ihop sig till tidig höst... Där utmaningarna och nyheterna ligger på rad som ett pärlband! Spännande, läskigt, roligt, slitigt...
Känner i hjärtat att jag inte är redo för hösten ännu, behöver lite mer "tanka-tanka" först.

Inser att jag inte varit "sommarlat" ännu... Har tränat ordentligt nu när kroppen äntligen vill och det har varit roligt men jag förknippar det inte med semester.
Det underliga vädret, varmt, klibbigt men ingen sol, ja, det har inte direkt befrämjat badandet.
Cyklat med barnen till de flesta ställe, inte promenerat stilla i flip-flops...
Kanske dags att skruva ner tempot lite? Så man är klar till helgen menar jag..
Tåls att fundera på! Kram

Korn av guld...

..räddade undan glömskan!

Vi cyklar nedför backen, vinden viner i håret, tjejerna är lyckliga!
Den stora på sin nya lila cykel vid namn "Clover", tack vare de vita klöverblommorna på ramen.
Den lilla i barnsätet bakom mig och hon sjunger för full hals..
Hmm, ja, sjunger, det är ju en definitionsfråga. Hon kör alla låtar hon kan, så långt hon kan (och hon kan många) men så bakar hon ihop dem och de ord som fattas ersätts med läten.

"HUUUVoood, afllar, nä och då... Huuuuvood, afflar, nä och dååååååå..." - är alltså "Huvud, axlar, knä och tå" för den stackare som inte var med på den.
Sen tar hon nästa sång och fyller på på liknande sätt - "HMMMmm, Hmmm, HMmm, full... De kommmmm e hmmmmm veien.." (Byssan lull, Byssan lull, det komma tre vandringsmän på vägen..)
Jag ler för mig själv både åt sången och åt att hon samtidigt smeker mig på ryggen, under tröjan med sina små händer.

Så säger den stora tjejen:
"Selma, säg: Mamma, I love you!". Tystnad...
"Selma, säg: Mamma, I love you!" Kort tystad och så kommer det:

"Maaaaammmma, I låvyo!"
Jag skrattar så jag nästan cyklar i diket. Även detta sätter hon ihop, min lilla prinsessa.
"Selma, säg det igen..igen..." Den stora propsar då även hon finner det gulligt!
Som en pisksnärt kommer det då från stolen bakom mig:
"MEEEEN, jag saaaaaa ju det precis ju!"

Ett svar kopierat och repeterat från en helt annan situation men lika roligt för det.
Den stora skrattar sig vettlös, den lilla ser mycket nöjd ut - touché syrran!
Vi har många sådana små korn av guld nu, när den lilla visar personlighet och att hon förstår ords betydelse.
Man är inte bara "terrible two", man är också en otroligt charmig tjej, som lockar till massor av skratt. Kram

Zest.

Att leva sitt liv med "Zest"...

Ordet "zest" myntades inom det som kallas "Positive Psychology".
Denna genre utvecklades av Christopher Peterson & Martin Seligman då båda ansåg att psykologin behövde ord för människans positiva tillstånd likväl som för dess "mörkersidor".
Herrarna som nämns ovan lyckades lista 24 olika styrkor hos människan och sedan göra små underrubriker till var och en av dessa.
Under rubriken "Mod" eller Courage finns ordet "Zest" med...

Det betyder kort sagt - Leva livet med energi och förväntan.
Livet är ett äventyr! (ja, jag vet, zest betyder också skal på en citrusfrukt men det talar vi om en annan gång. Bara häng med och kläm "juicen" ur livet nu...ok?)

Jag känner att jag ler när jag ser att de listat denna egenskap under rubriken Mod.. Gudarna skall veta att det krävs mod för att leva. Skall man sedan dessutom proklamera att man lever innerligt, medvetet och fångar allt som sker, ja, då skall ytterligare delar till.

Själv sitter jag och ser mig omkring på mitt mentala inre golv... Här ligger en del projekt strödda.
Projekt som jag faktiskt hade tänkt avsluta men så kom något emellan.
Flera gånger har detta "något" varit andra människor, sådana som påstått dela min dröm men som sedan lämnat skeppet på ett eller annat sätt.
Svår att drömma samman..? Ja, det verkar så. I vart fall i mitt liv... Eller så är det bara jag som har svårt att formulera mina drömmar så att andra förstår... Eller, eller.. Kan det vara så enkelt att jag helt enkelt skall göra det själv?
Uppfylla mina drömmar alltså?

Jag inbillar mig att jag kan ta ett "nej!" - om det är klart och tydligt..
Ändå har jag genom livet och i min bransch mött så många som tar "bakdörren ut" dvs bara försvinner i natten, upphör att göra sitt, vill inte längre och allt vad det nu varit...
Min läropeng? Att själv bli tydligare, tror jag. Kan det vara något mer?

Har kommit över min sista besvikelse nu, avgrunden är överhoppad och såren är läkta.
Jag har kastat av mig min Michelin gubbe kostym! Är rörlig igen och har omformulerat målen.
Om fyrtio dagar börjar min nya utbildning, en ny del i min identitet, ett helt nytt kapitel.
Samtidigt öppnar jag dörrarna för det nya arbetet, min eget lilla projekt och naturligtvis för klienterna.

Det pirrar i magen vid tanken på alla nya "’möten"!
Längtar efter ny, annorlunda kunskap i stora glupande gulpar! Längtar efter "klasskamrater"!
Längtar efter att se "kaaatchinget" i andras ögon! Längtar efter att se min "bebis" ligga på bordet färdig för avfärd!
Dags för lite "zest"! Tärningen är kastad!

Snart ett år.

"När natten sveper sin tröstande filt över Dig
får Du äntligen vila.
Tryggt Du sover nu,
vakad av vind,
värmd av sol,
tröstad av måne. Flyg, min far, du är fri!"

"Denna text osar av ömhet.." sa den snälle prästen och lade sitt kloka huvud på sned, sökte i mina ögons djup medan han tummade på dödsannonsen i knät. Han menade allvar insåg jag förvånat och tänkte - ömhet?
Har jag någon sådan kvar för "honom"?

Att leva nära någon som är "sjuk" av sorg, förlorad till en allierad så svår att rubba som alkohol, ja, det tar sin tull. Man undrar ibland vart personen tog vägen?
Man ifrågasätter om man gjort "allt", sagt "allt", varit det bästa man kunnat vara för just denna person och frågorna får aldrig svar.

Ja, jag hade "ömhet" kvar för honom när han förflyttade sig till en andra dimensionen.
Jag närde ett hopp om att han skulle "vakna" till livet igen, här hos oss.
Så blev det nu en gång inte och jag har fallit till ro med det.
Året som rullat har plockat fram en del ljusa minnen.. Minnen från tiden innan allt blev så grått.

Den kunskap han gav mig rent praktiskt. De timmar han spenderade med mig på olika aktiviteter märks och känns nu när jag gör desamma sakerna med min stora dotter.
Då kan jag se honom le, se honom slappna av, se ögonen glänsa.. För detta kan han!
I detta kan han vara närvarande med mig.
"Det är inte lätt att veta hur kärlek skall hanteras om man är uppvuxen med permafrost!"
Nej, far! Det är det inte! Tack för att du i vart fall inte vidarebefodrade den!

Han flög snabbt och enkelt när timmen var inne. Aldrig såg han tillbaka.. Eller?
Min känsla är att han "bara" tog den hiss vi pratat om och aldrig vred på huvudet.
Varför skulle han? Kvar låg nedslitna, för trånga skor, problem både reella och imaginära, nej, att gå var en lisa.

Din årsdag skall jag fira i syden, far. Med ett glas bubbel i handen skall jag skåla för din avresa och sedan skall jag bada i solen med dina barnbarn, känna värmen på min kropp och veta att du unnar oss allt detta goda.
Ett år har gått fort... och ändå inte! Det har kostat, kostat massor men nu finns ljus föröver!
Energierna återvända långsamt, liksom förståelse och framtidsplaner.

Jag ställer inte mitt liv på "hold" längre! Det skulle du inte ha gillat!

"Lev, lev nu! Det här är den enda chans du har! Lev, lev nu... Leende ögon i varje andetag! Så, låt det vila och låt det gå.. Ring inte mig, jag är inte här!"
Vi ses!

Ordlös...

I helgen blev jag "ordlös"...
Det händer då och då och är inget nytt. Kanske är det bara så i vår dualistiska värld, att om man upplever en del av det ena, ja, då är det naturligt att uppleva en del av det andra.

Jag blir "ordlös" när jag känner mycket.. Både på gott och ont.
Kärleken är för mig, tyvärr, ordlös ibland. Jag skriver "tyvärr" eftersom kärlek behöver uttryckas också, inte alltid men ofta. Att fyllas av gränslös kärlek och inte finna ett enda ord att måla den med - det kan för mig kännas nästintill ensamt.

Ordlös blir jag också när jag blir sårad, eller upplever orättvisor, eller helt enkelt inte förstår.
Denna ordlöshet är både värre och bättre. Värre för att den nästan alltid slutar med att jag blir arg istället, en känsla man inte alltid vill ha när man är sårad eller utlämnad.
Sårad människor och djur kan slå ifrån sig, hårt. Ibland hårdare än man avser... Bara för att få bli lämnad ifred för att slicka sina sår.

När någon kritiserar mina ord kan jag också bli ordlös...
Här handlar det dock mest om ilska över att någon tror de äger mina ord!
Mina ord målar min subjektiva verklighet dvs verkligheten utifrån mitt perspektiv.
Kritisera gärna mitt perspektiv, ifrågasätt gärna mitt sätt att relatera och försök förstå varifrån jag kommer, varifrån mina åsikter, ord och tankar kommer MEN låt bli mina ord!
Mina ord på min situation är MINA. De beskriver det jag tycker är där, det jag upplever och ser.
Håller du inte med? Säg det! Men låt bli mina ord...

Ord behöver definition ibland också... "Vad betyder detta för dig?" - är en av vännernas sätt att hantera det på och jösses, så många ord vi funnit som vi tycker olika om.
Men nu vet vi det och kan förhålla oss till varandras sätt att se på världen. Då behöver man inte förändra någon annans ord utan bara vet vad de innebär och när de används.
Ingen skillnad från dialekter, språkskillnader etc egentligen.

Orden är tillbaka nu! Och med dem, bloggen...
Även den fick sina törnar i helgen pga orden.
"Du gömmer dig bakom "författarfriheten" och tycker inte såhär egentligen" haglade också i helgen. Det är verkligen inte sant!
Jag skriver om min verklighet, mina upplevelser och andras upplevelser utifrån det perspektiv som det berättas till mig på. Jag väver samma olika människor, olika berättelser ibland, ja, men det är för att skydda identiteter - inget annat!
Författarens frihet att skildra sin värld på sitt sätt är A & O för mig!
Och min värld är MIN, faktiskt, både ordlös och "ordfylld".
KRAM

I natt jag drömde..

..att jag hade en perfekt blogg!
Det är faktiskt sant! Jag vet att jag hade fatt på några idéer igår kväll innan jag somnade och att jag grubblade över huruvida jag skulle gå upp och skriva ner dem eller ej.
Tänkte att jag inte var trött ett dugg.. och så somnade jag, såklart och drömde om min blogg.

Kanske berodde det på att dottern och jag tog sista kvällspromenaden tillsammans, att vi pratade om ditt och datt.
Hon pratade om året som gått, vikten av att hinna prata med mig när hon kommer hem på eftermiddagen, ja, naturligtvis inte direkt i sådana ord. Detta är min tolkning.
I mitt huvud tänkte jag att det är en gåva. Detta att ha någon att berätta för om sin dag.
Att kunna få ventilera, älta eller bara dela...

"I must be earthed so that I can fly..!" - var en av Betty Shines favoritaffirmationer.
Tänk om man kunde få alla andligt intresserade att haja den!
Tänk om man kunde få alla föräldrar att inse vikten av att lämna barnens rum såsom det är...
Tänk om vi insåg hur viktigt det är att ha någon som möter oss när vi kommer hem eller till en annan plats.

Att få känna sig på plats, närvarande och trygg.
"Man får träningsvärk av att vara närvarande! Det är ovant.." sa väninnan igår.
Jag skrattade gott. Mmm, så är det! Men träningsvärk är bra! Det innebär ett kvitto på att man gjort något, att något man inte brukar så ofta har blivit luftat.
Mitt i livet, mitt i tiden kan jag ibland sakna någon som gör mig "earthed", jordad.
Samtidigt som jag vet, jag kan och skall göra det för mig själv.

Jag tillåter mig dock att drömma lite... Drömma mig tillbaka till en tid då också jag hade det som dottern så uppskattat under detta år.
Då kanske jag skulle flyga högre... och bloggen med mig.
Vem vet?