Mitt i med slutet i sikte.

Jag vandrar gatan fram med hunden när jag plötsligt hör grannens glada gnägg.
"Lite opptatt med ditt?" 
F..N också! Jag har snackat högt IGEN! Behövde väl ett expert råd, IGEN,  såsom min 13 åriga filosof har uttryck det.

Jo, jag är upptagen med mitt. I STOR skala.
Skrivandet.. Processen.. Framväxandet av en bachelor uppsats. Kunskapen jag inhämtar.
Det bitarna som jag tvingas att skriva in, emot min vilja, forskningen, vetenskaplig utvärdering, tråkigt, torrt språk - det tär på min kreativa själ och ibland ligger irritationen och lurar bakom hörnet. Eller spyan. FY.

Samtidigt, mitt val, mitt ämnen, mina författare, språk som målar, förklara och berättar.
Funderingar, slipningar, långa timmar av klurande där en och annan mening går runt, runt, runt på kontoret. Det landar, det integreras, det skapas på papper och  i PC burken.

Att vandra runt i parken och högt orera om blod som inte ankrar, njurar som inte räcker upp och om själar som flyger fritt omkring medan jag kliar mig i den alltmer tillrufsade frisyren borde vara tillräckligt för att skrämma grannar och närboende för en lång tid framåt. Men något inom mig gillar det...
Jag lär mig massor om mig själv. Lär mig om hur jag ältar och idisslar när jag kommer till tals med nya saker inom och utom mig. När jag väger och balanserar.

Världen består ju nu en gång inte bara av det jag gillar, kan förstå och leva med och även därför är det klokt att beakta även den andra sidan. Fundera på vad man kan göra åt den.
Mitt i allt harvande har jag funnit en sorts ny kunskap, ett stycke tillit, några nya förmågor som jag kan tillskriva mig själv och mitt eget hatobjekt förhalandet/uppskjutandet har även det sin tjusning.

När man skall skriva länge måste man nämligen göra annat emellan ty ting måste mogna, gro, sättas ihop och det kan man göra medan man stryker, cyklar, tränar, krattar i trädgården, sover (jodå), äter, vilar, ser på TV eller pillar navelludd... I vart fall om man är lilla jag. 
Det visar (i min värld) att det finns något som heter "aktivt" förhalande dvs när man klurar/jobbar på det på insidan men det är inte färdigt än. Mognad.

Nu är det inte långt kvar.. Dryga veckan.
Möte med handläggare imorgon, studentklinik på Tisdag, sen sista rakan för målet...
Sista sammansättningen, korrigeringarna, rivet och draget. Inte låta sig stressa, inte dras med i ångest. Bara en fot framför den andra. Vila i tillit.
Sen skall jag andas en dag eller två.. Ta ett nytt beslut. Men detta beslutet skall jag låta gro fram, mogna, födas i bästa möjliga anda.

Ha en strålande öppning på din vecka.
Live with passion & Blessed be!

En dam i växt.

Mitt i steget går larmet, skolans larm och fyraåringen i vagnen utanför skolan hoppar högt av det skarpa ljudet och utbrister:
"Guri mej! Vad er det, mamma?"

Mamma kan vid det laget inte svara, hon ligger dubbelvikt över vagnens handtag och skrattar.
Guri mej.. Det säger gamla damer, tanter på åttio plus som ett alternativ till Herregud eller Jösses vid plötsliga oväntade händelser.  Flickungen flinar glatt åt min munterhet men får inte riktigt med sig poängen. Det ramlar många roliga saker ur fyraåringars munnar.

Några timmar senare sitter hon vid matbordet och pillar i sin middag, jag springer mellan köket och bordet, upptagen med den sista dukningen. Hon prövar få min uppmärksamhet men jag tänker att det kan vänta lite, jag skall ju sätta mig strax, om en sekund.
Hon tappar tålamodet och skriker:
"MAMMA, jag VILL IKKE HA AFRIKA! Jag LIKER IKKE Afrika!! Liker ikke, liker IKKE..."
Det är inte särskilt roligt men för min inre bild ser jag ett sommarcafé, mat som delas ut, den mörkhyade familjen som sitter bakom oss när fyraåringen börjar gasta om sin avsky för AFRIKA.  
Det får mig att le.. Le igen.
"Hjärtat, du kan bara peta PAPRIKAN till sidan. Den ligger löst på. Ta bort den bara"

Vi sliter lite med hun och han och det kan ge spännande historier.
"Mamma, Mattis sa att hun ville leke med dem og då sa de att han ikke fikk vare med. Då blev han lei seg og så begynte hun og gråte. Jeg måtte tröste hun." 
Här gäller det att hålla tungan i rätt mun.. Eller rätt i munnen. Hur många barn är inblandade här egentligen?  Tja, när saken kommer till sin spets handlar det bara om Mattis och de andra men eftersom M blir både hun och han i en salig mix kan man lätt tro att det är fler.

Än värre blir det när vi blandar det vi sett på film med verkliga händelser, jodå, det händer emellanåt också och det kan hända, som igår, att jag inte hajar att den elak mormodern som kom och hämta barnen inte är verklig. Inte förrän jag får en klar beskrivning av hennes lila hår, som står upp i spetsar på huvudet och att hennes skoter/moped flyter i luften. Det är då jag kliver på tåget och inser att här handlar det nog snarare om mormoder till et Trollz än något annat. 
Fascinerande, magiska värld!

Vår fyraåring har ett munläder utan dess like och att prova sig fram i språket, nja, språken ger henne många rika emotionella upplevelser. Det syns och märks.
Grannen fick sig en släng av den svenska sleven då hon proklamerade att:
"Jeg vil gjerne dra på hytta, gjerne HELE påsken men det er så langt å ÅKA!"
Grannen lystrade, satte ihop och log.
"Du snakker litt rart!" säger de andra ungarna på dagis och då menar de "underligt" men det tar inte på henne ännu.

Hon väger och mäter ord, känner på dem, väljer och vrakar såsom en riktig madam skall göra.
Ändrar sig gör hon när HON är färdig, inte när jag eller världen tycker att hon borde göra det.
Mitt läppstift är och förblir mitt leppestipt tills hon är klar att ändra sig.
Färdig med DET! Punkt!

Kanske är det extra gulligt denna gången då jag hör saker sägas på ett annat språk?
När jag hör formuleringar komma såsom de vuxna uttrycker dem men ur den sötaste av alla söta munnar, alldeles för tidigt, alldeles för snabbt.

Lämningen på dagis igår, mötet med personal och en gråtande flicka, en flicka som precis börjat på hennes dagis och som nu var ledsen för att mamma gått.
S ser länge på henne med rynkad panna, frågar varför hon är ledsen, får svar och kavlar sedan upp armarna med orden:
"Oki, här kan jeg gjøre en insats!"
Leende ser jag hur hon med mjuka ögon flörtar sig in i flickans sfär, frågor om önskemål, tröst om att mamma snart kommer tillbaka. Alla de ord hon själv så gott känner.

Det är skönt med fyraåringar. Skönt, galet slitsamt och otroligt mycket tacksamhet och humor.
Jag följer nära i hennes fotspår, min blivande bakarmästare (mästarinna).
Vad blir det när kroken är böjd?

Lev i nu, lev med passion & Blessed BE.
KRAM

 

Inre dans

"Wuwei.." viskade boken till mig och plötsligt kände jag hur något landade inom mig, en förståelse, en känsla.
Wuwei, en plats i hjärtat, ett näste där vår själ landar i kroppen likt en fågel. 

Inom Aura-Soman har vi alltid talat om "the crystal heart within the heart", som den heligaste platsen i hjärtats inre och som ett av själens fästen.
Men när jag mötte Wuwei föll mycket på plats.

Vi kommer från stjärnor, vi är av stjärnorna, vi är av och ur en helhet kärlekens oneness så separeras hela vår värld in i en dualism, motpolerna, Yin och Yang.
Den gudomliga gnistan kallas av kineserna för Shen och är den mest rena, snabba energi du kan tänka dig och ja, det är stora delar av det vi kallar själen.
Shen är så mycket yang det går att bli och med det menar man att den alltid strävar tillbaka uppåt, utåt, tillbaka till den stora helheten, till ljuset.

Om wuvei är fågelboet i våra hjärtan där Shens fåglar kan landa och vila finns det ett imaginärt "rör" uppåt genom kroppen och ut genom huvudet så att fåglarna när som helst kan flyga, lyfta, försvinna.
Vad får dem då att vilja stanna?
Jo, det jordiska, det närande måste vara "attraktivt nog". Yin måste charmera yang med sin närvaro, sina kvalitéer och på så sätt "ankrar de varandra".
Yin förankrar Yang i kroppen, när den när den är borta från sitt "rätta element" nämligen himlens kärlek, helheten och enigheten. Yang rör upp, skapar rörelse, luft och liv i den Yin som annars blir tung, rigid och kvävande.

"Du är inte jordad i kroppen" säger psykologen till patienten med ångest och patienten förstår kanske inte mycket. Vaddå, jag har ju en kropp?
Kan du framför dig se hur Shens fåglar inte längre uppskattar sitt rede i hjärtat?
De lyfter, flyger uppåt, kittlar i röret, skapar oreda i kroppen och knoppen när de strävar emot ljuset.
Yin har dålig dragningskraft, inget att erbjuda, deras dragningskraft på varandra är sämre.

Detta i sitt extrema är också döden. Vår sista tid på jorden, de skälvande sekunderna innebär en separation av Yin och Yang. När yang passerar genom huvudet kommer våra sista minuter/sekunder av klarhet.
De minuter som de i terminalvården ser om och om och om igen. Patienter som vaknar till, önskar lämna meddelanden, önskar ringa, önskar äta, gå på toaletten eller vad helst annat som legat dem om hjärteroten länge. Så, Yang vandrar vidare emot helheten, de är borta från den fysiska världen.

Dansen mellan Yin och Yang är en livslång kärleksakt där vi inte har råd att förlora attraktionskraften, där vi inte har möjlighet till någon "skilsmässa" utan bör hålla båda parter lyckliga.
Hjärtat är centret för deras möte, inte hjärnan, inte intellektet.
Wuvei - redet, den öppna platsen i hjärtats mitt, torget för det inre mötet. 

Live with Passion & Blessed be
Namaste

Häxan surtant!

Oj, det är som en förkylning.. Plötsligt slår det till och drabbas man av attack en, ja, då vet man att attack två antagligen ligger precis om hörnet och lurar.
Häxan surtant syndromet! 
Jag blir 85 år, drabbas av rynkade ögonbryn, hårda nypor, vassa ögon, väsande röst och tja, allmän missnöjd.
Grundtanken är... Vad skall det blir av världen om ?? Valfritt att fylla i här.

Idag drabbade det mig då jag, lite försenad pga kö på vägen till stationen, med något förhöjd stressnivå skulle pröva att kliva på tåget. Det överfulla tåget.
Lika förvånad varje gång, folk skall tränga sig PÅ innan de som måste AV har gått ur.
Varför? Logik?
Tåget går medan de går av. Nej, knappast. Har det någonsin hänt? Skandal i sånt fall.
Jag hinner inte med tåget fast jag står på perrongen och mitt i klungan.  What? Är du osynlig?

Häxan surtant dyker upp, med hatt, kvast och sina vassa ögon.
"Vad skall det bli av denna världen om folk INTE lär sig att man väntar tills tåget tömts på folk då blir det nämligen MER plats kvar till oss som vill på? HERREGUD!"
Gå din väg! Jag prövar knuffa ut häxan ur kupén men hon hänger envist kvar då jag får en North Face ryggsäck mitt i ansiktet.
Den hänger på en ung man som snurrar likt en karusell mitt i vagnen medan han effektivt slår ner allt i sin väg med ryggsäcken.
"Vad skall det bli av den här världen om inte föräldrarna lär sina ungar att man INTE går in på ett tåg med ryggsäcken på? Har du den på vid matbordet hemma också, dust?"  

Till häxans stora nöje är det en äldre man som upplyser den yngre om hans göranden och skamfullt tar han ner sin säck, rodnar över kindbenen.. Rätt åt honom. Häxan suckar förnöjt.
Lite ordning i världen i vart fall.

Det bor en liten häxan surtant inom mig, bara att medge det, fast när jag ser på henne och det hon reagerar på blir jag mindre och mindre skamfull.
Hon vill egentligen bara ha lite smidighet, lite "lika för alla". Hon har inget emot att stå så att barn, gravida, gamla får sitta. Hon delar gärna sin plats med andra men går igång på sådana som roffar åt sig, lever i sin egen värld och glömmer tänka ett steg längre.

Det finns inte "ordning och uppförande" i skolan längre. Kanske borde det finnas det?
Det finns ju inte längre några gamla damer som slår unga i knä hasorna med paraplyer när de går i bredd, tränger sig på bussen. Inga uppfostrande ord, det är det ingen som vågar.

Hur lär vi barnen att ta hand om sig själva och andra?
Hur lär vi dem sociala regler så att det fungerar smidigt för alla?
Häxan surtant har inte mycket att bidra med där men hon har åsikter och jag ser vart de kommer ifrån.
Värt att klura på.

Live with passion and BLESSED BE!

S.t.r.e.s.s - för vem, vad och varför?

Stress, hålla min plan, utvärdera, göra om, göra "rätt", få det till, hålla måttet...
STRESS!

Det vänder sig i magen och jag får lust att spy i vasken.
Datorn står på, tidningens sida lyser starkt emot mig "60 är det nya 40!"
SAY what?   Vad är då jag som är 40+? 20 typ? 
Har ingen lust att vara 20 igen, den stressen, den okunskapen, den jakten - tack men NEJ TACK.   Har INGEN lust att fnula med och fylla varenda sekund av min tid med måsten.

"Jo, men du förstår.. Jag VILL detta! Det är ju min önskan"
Jaha, ja, därför du i princip spyr på hela ditt liv vissa dagar i veckan, vissa timmar, för att du fyller dem med allt du önskar? Eller?
I min värld är det lögn och förbannad dikt! Timmarna fylls med saker som andra sagt och dikterat, fokus från det egna varandet, själens önskningar, kroppens behov faller bort för kliché gubbarna skapade av de som vill sälja.

Min vecka har bestått av att stirra dessa "klichéer och klyschor" mitt i ansiktet och fundera över hur jag själv vill relatera till dem.
En stor tenta har varit veckans fokus. Inte en sitta och skriva i det dolda, gömd bakom ett kandidatnummer, få ett besked senare. Nej, en praktisk tenta. Öga emot öga med människor du beundrar, på deras hemma bana... Vaddå, inte bry sig om vad de tycker om dig?
Jag gör det! Jag lovar och vem var sin hårdaste kritiker? Jo, jag själv.
Jag sågade mig själv vid fotknölarna, not got enough. V
ad såg de? Jo, någon som fint integrerat och tagit till sig kunskapen, som kunde använda sig av den praktisk, som var.. osv. osv.
Haktapp! Guldfisk med öppen mun? Talking to me?

Stressen i min kropp pga behovet att prestera. Den syns ju ingenstans, är inte mätbar, den är ju bara tillfällig. Hahahahha.
En god väns hand på min skuldra, bekymrad min, tryck på axeln, frågan"Vad gör du? Varför så stressad?" 
Några timmar senare, ett blodtryck, ett blodprov. Nej, inget farligt, det är en pågående check under en lång period. Ett sätt att se hur hormonerna, MINA hormoner, ser ut.
Läkarens irriterade blick, tillfrågade om ett samtal - varför detta? Vad sker just nu?
Det syns. På mig. I mig. Individualitet.  Då har jag ändå bara varit så här "max stressad" i drygt en vecka, inte permanent.
EN VECKA utan meditation och yoga men fortsatt med promenader/träning och vanligt liv. Det syntes på proven, det var mätbart. Vad sker med alla de som lever så konstant?

Det är svårt med individualitet när samhället matar, pressar, lockar och pockar.
Så lätt att göra deras regler till mina/dina och sen tro att det är så speciellt när avsaknaden av tid till att reflektera, lyssna inåt är där.

Jag är inte stark nog att utsätta mig för detta just nu så jag måste minimera det i mitt liv.
Lägga fokus på att lyssna än mera inåt. Hitta en strategi för dessa situationer såsom denna veckan, ty det kommer flera, sådant är ju livet.
Kroppshetsen - avstängd, tack. Finns ingen rim och reson längre. Tur badrumsvågen åkte ut förra omgången detta var på tapeten.
Intellektstressen - avstängd, tack. Vem kan bedöma vad?
Vara 20 när jag är snart 44 - nej, tack. Gillar att vara 44. Det passar min ålder.
Ha mera grejor? Senaste prylarna? - Nej tack! Sista kostymen hem har inga fickor, inte kistan heller.

"Vad är galt med deg?" säger fyraåringen och ruskar Barbie på golvet.
Ja, det kan man fråga sig. Vad är galet med världen och dess normer? One size fits all - funkar inte alls. Tack och pris.


Välmående och balans.
Dags att skriva lite, gå in i bubblan av kreativitet och närvaro. Balanser upp denna veckan.
Ha en strålande. härlig Söndag. Låt dörrarna öppna sig själva, slå inte in dem.

LIVE WITH PASSION & BLESSED BE!

Den allra vackrast i högen..

Postens "kassetter" är som en avsmalnad variant av en läsk back.
Är det ens någon som vet vad en "läsk back" är nu för tiden? För er som är för unga, det är en sådan plast ting man ställde in ett antal valfria glasflaskor med läsk i när jag var barn. Och ja, man kunde plocka olika sorter, välja och vraka. Lite som smågodis i vätskeform och så fick man EN. En åt gången, inte en och en halv liter.

Bort från diversionen, tillbaka till postbilen.
I bilen har jag tre olika kassetter, en med maskinsorterad post, en med handsorterad post och en kassett till sådant som kommit fel, skall tillbaka och så vidare.
Den maskinsorterade är all A-post, alla tråkiga vita kuvert med räkningar, officiella papper och den handsorterade innehåller tidningar, en del reklam, otympliga former osv. 

När jag igår laddade bilen i all hast, ja, det går undan, leveranstid, körtid..Skynda, skynda..
Så faller mitt öga plötsligt på något, mitt i högen, mitt bland allt.
Ett duvblått kuvert, en jämn, vacker handstil, en penna av bra kvalité som smekt papperet, en vacker dekoration på ena sidan, ett frimärke valt med omsorg.
Tiden stannade en sekund.  Jag tog det i handen. Läste adressen, tänkte på vad jag vet om adressaten.

Inget kunde förmå mig att lägga brevet tillbaka bland "de andra".
En första klassens resenär skall inte resa i "ekonomi klass"!
Brevet lade jag i facket på instrument panelen, där jag annars bara har dagens listor av viktiga adresser, mobilen och lite annat.

Flera gånger under resan tog jag ut brevet, såg på det, beundrade det lite och mindes alla de brev jag skrivit genom åren, alla jag emottagit. Varför gör jag inte det längre?
Varför gör ingen det? Måste all info gå så snabbt i en tid då vi ändå knappt har tid att reflektera?
Tom antalet födelsedags kort som jag skriver har gått ner och antalet jag får via posten är också ett minimum.

Framme hos adressaten, en äldre man, ett ensamt hus i en enslig del insåg jag att han också hade ett lite otympligt större brev att vänta.
Jag tog ett beslut. Vi levererar inte vid dörren på helgerna, det större brevet hade lätt gått ner i postlådan men jag ville inte.  Bilen låstes och med känslan av högtidlighet gick jag till dörren och ringde på, det vackra duvblåa brevet överst, som sig bör med speciella gäster.

Han öppnade med förvånad min. Posten? På en Lördag?
Jag log och förklarade mitt ärende och hans ögon fick liv och glans, de darrande händer som tog emot brevet kände helt rätt. Vi önskade varandra en fortsatt god helg och jag gick emot bilen med en skön känsla i hjärtat.
Framför mig såg jag en brevsprättare av gammal mått, en som fint skär upp brevets kant, en kaffekopp, en klockar som tickar i ett kök och en gammal man som njuter någons väl övervägda ord.

Finns det fortfarande brevpapper och vackra kuvert att köpa på bokhandeln?
Min handstil kan jag inte göra nåt åt men ordets svallningar kan jag ta mig tid att fundera över och kanske, kanske kan jag sprida kärlek med några enkla rader.
Jag vet vart jag vill börja. ;-)

Ha en strålande Söndag!
Live with passion & Blessed BE!

En sekund på en Lördags morgon

Vid morgonens tidiga promenad är tanken där igen..
Jag har inte tid att skriva ner den nu, är på väg till jobbet, borde springa, hinna bussen - ändå måste den ner.

Jag är glad att leva, tacksam att leva precis såsom livet är ty jag har sekunden, jag har livet!
Livet är en dynamisk process och det är långt ifrån perfekt men det är där, livet, aktiviteten och själens närvaro i mitt tempel.

Med glasögonen på näsan då jag läser tabellen till bussen ler jag brett.
Tänk att jag fått bli så gammal att jag får testa läsglasögon, dit nådde aldrig min mor.

Tänk att jag är frisk nog att följa min dotter på den promenaden vi tog igår kväll , när jag var så gammal orkade min mor till postlådan och tillbaka. Knappt 150 meter.

Just nu sliter jag med skolan, mycket info, omöjlig uppgift men jag tuffar på.
Jag lever i ett land där vi faktiskt har möjlighet att studera, lägga till, köpa böcker och skapa förändring. Magiskt. Fantastiskt.

Min kvinnlighet förändras också, jodå, den börjar med det ungefär tio år innan man ser tecken.
Undra hur det blir? Jag har ju inga gener att jämföra med där. Hon, min mor, fick aldrig uppleva det.
Spännande. Utmanande.

Om jag inte vore så lycklig och tacksam skulle jag skälla lite på de som är så idiotiskt dumma att de tror att "komfort zonen" sitter i kroppen och i träningen. Herregud, så fånigt.
Har du aldrig hört om komfort zonen? Gott för dig. Låt det stanna där och se inåt.
Det är det du har när allt det andra tar slut, vittrar och förändras...

Själen!


Njut dagen!
Live with passion och Blessed be! 

Sekunden.

Jag känner hur rummet spinner till, väggarna liksom tar en steg åt vänster, hjärtat slår snabbt, en svettdroppe kittlar min nacke.
Min hand fångar pelaren och jag trycker automatiskt höften emot den men ögonen letar sig upp, upp emot takfönstren, långt, långt däruppe och ljuset utanför.
F..n! Jag har stressat, stressat och stressat. Insida, utsida.  Fått massor gjort men glömt att äta, glömt att dricka, kanske tom glömt att andas. Inte så ovanligt i min värld.

"Stress skapas av sinnet" viskar rösten inombords. "Du kan ju inte skicka någon att hämta en hink med stress, eller kan du det? Om du inte kan det, vart kommer då stress ifrån? Jo, från ditt sinne. 
Simplify, my dear." 
Jag drar tungt efter andan, prövar rota mig då en hand läggs på min arm, en doft av sandelträd, ett par mjuka ögon med ålderns kråksparkar runt sig viskar försiktigt:
"Är du okej? Mår du bra?"

Damen i sina bästa 70 plus, kanske med ett drag av något exotiskt släktskap i sig som gett henne en vacker gyllene hud, kläder som det anstår en kvinna som inte bryr sig det minsta lilla om vad omvärlden tycker. Färg, form, glädje.
"Tack, och ja, jag är okej. Stressat lite bara. Behövde andas.."
"Du ser... svimfärdig ut." Hennes ögon synar mig med ett tydligt tvivel i blicken.
"Vackert därute, snart vår."  fortsätter hon i nästa ögonblick som om hon trampat på olovligt territorium. "Du borde gå ut.. Få frisk luft, andas."

Jag ler, känner handens starka stötta emot min underarm, än har jag inte övertygat henne.
"Jo, jag vet det. Jag skall släppa detta och gå ut nu. Skall bara ta med mig något att äta.."
Jag klappar den mjuka huden, hoppas innerligt att den lugnande doften skall gnugga av sig på mig.

"När jag är trött och stressad då vet jag att jag glömt att leka.."
Det kommer ut som en teaterviskning. Mina mungipor åker upp. Jasså, en sådan. Välkommen!
En guds lilla vägskylt, här och nu, mitt på köpcentret.
"Jag lekte när jag såg dig. Lekte fin, förnäm fru med massor av pengar och så vandrade jag runt på rean och ratade allt som min fina smak inte vill ha. Det är jätteskoj. Man känner sig så mycket rikare då... Fast oftast leker jag kreativa lekar, med färger och sånt." 
Jag nickar stilla. Jag lovar, lovar, lovar att leka! Leka något som är rent nöje, inte viktigt på det minsta lilla dugg tänker jag för mig själv.

"Lovar du att leka?" glittret i ögonen är omistligt.
Jag klappar handen mjukt, lovar och svär högt och som tack, en puss på min kind, en liten vink och en önskan om en lekfull fortsättning på dagen.
Vinddraget av en kjol som svischar bort. Jag sluter ögonen, räknar tyst, ett, två, tre..
Ser upp i tron om att hon nog inte finns där men det gör hon, i all sin färgprakt, i all sin närvaro.

Leka? Okej, here goes!
Jag glömde för en sekund.. Live with passion.
Ty du liksom jag är - Blessed and Blessed be!
KRAM