Hyllningen till människan.

Igår talade jag här i bloggen om att vara HEL.

Det har upptagit mina tankar länge.

Stora delar av mitt jobb handlar om att hjälpa människor att bli hela men också om att få alla inkl mig själv att leva med vissa av våra små ojämnheter.

Kanske tom tycka om dem... Men allra minst se dem!

Vi är rädd för den osminkade sidan av oss själva, den mörka..

En psykolog sa en gång att om vi gav lika mycket uppmärksamhet till skuggsidan som vi gör till att visa fram våra bra sidor, ja, då hade planeten sett annorlunda ut.

Men i det ligger också behovet av att släppa och acceptera delar av dessa sidor.

Jag vill inte vara en bländvit vittvätt, jag vill vara en brokig tvätt i/av färg.

Sålunda måste man hitta förebilder för att orka/våga och jag har många...

Nyligen fick jag ett tillskott av min bästaste vän, Lannelin. Hon pekade ut en blogg till mig och jag började ströläsa.. Ganska snart är jag fast, hooked, betuttad och begeistrad.

Mia Skäringer heter skådespelerskan som vågar, som är mäsklig, naken, avskalad.

Jag gillar inte allt hon gör på scenen, långtifrån men jag gillar hennes blogg, hennes utmaningar.

Så, kolla in den på:

http://blogg.yourlife.nu/avig-maria/

Hurra för Mia!

Hurra för alla människor därute som jobbar med att ge sin skuggsida lite kärlek.

Nu skall jag dricka morgonkaffe och läsa blogg - GODMORGON!

Oraklet i Delfi ryter igen..

Alla ni "lagom" människor i landet lagom - stäng denna sida nu, gör något annat!

Alla ni som inte gillar "överdrifter, svart och vitmålning" och som drar åt "lulllull", fot-i-kläm jajamänsan attityden och dylikt - stäng och gå! Ta bort min sida från er näthinna..

För nu laddar hon om! Som det så fint heter för de belästa...

Puckoklubben har haft sammanträde på min gata, IGEN och jag har rensat ut med kvasten.

Sitter du kvar? Kul! För då gällde det inte dig. Det hade du nämligen VETAT vid det här laget då.

Jag kan mina ord, på gott och på ont.

I nio fall av tio kommer de från det varmaste hjärta, om inte alltid från en för dig tydlig tanke, så är min intention nästan alltid god.

Den tionde gången dräper den och sen ser du mig aldrig mer. Jag gillar nämligen inte utdragna dramor, kort, konsist och effektivt är min grej. Go for the kill.. Men bara när det behövs!

Däremellan är jag en välvillig, tam, ganska stark oxe som gärna bär och stökar runt, pysslar, sjunger och fixar. Solen har en baksida, och väggen flyttas.

Det är livet, lev med det!

Låt oss nu ta några av dagens mest irriterande floskler och dräpa dem, en gång för ALLA innan vi häller upp Fredags vinet och låter Bacchus ta oss på tur.. Är du med?

"Mediala människor blir aldrig lurad, blir de det är de inte medial!"

Dra dit häxkvastarna växer! Mediala människor går här i samma skola som de flesta andra, är aldrig påkopplade hela tiden och kan inte se runt hörn! Vi lever mitt ibland er, slår oss lika ofta, lika hårt med skillnaden.. vi letar efter meningen. Det är allt!

"Du kan väl inte uppleva sorg, du är ju medial och kan prata med de dina när du vill... Måste det ta så lååång tid att sörja? Är du inte över det ännu?"

Stick å stick å stick Å BRINN! Ta din cykel och försvinn...! Gärna samma cykel du kom på för jag vill inte ha din floskel hängande kvar här. Min medialitet är min gåva, inte din tillgång.

Sorgen har olika facetter. Bedöm min när du åtminstone tagit dig tid att fråga mig hur jag har det, på riktigt...

"Mediala människor är alltid positiva, alltid snälla, vänliga, välkammade och milda.. halleluja. Så jag är mest positiv, därför vinner jag...guldmedalj!"

BULLSH..!Orkar inte smutsa ner min dator med flera sunkiga ord.

Genuina människor är ÄRLIGA! Jag är gärna positiv, uppmuntrande, glad men som synes också, heligt förbannad, svag, för vulgär, för blyg osv - dvs HEL!

Samma här som ovan.. I nio fall av tio, ärlig. Utom där ärligheten inte tjänar syfte utan skadar, sårar och vederbörande kan ändå inte göra nåt åt det. Typ brudklänningen i altargången.. där ÄR allt snyggt även om hon är den marängiaste maräng du någonsin sett.

Att säga sanningen är inte alltid lätt, smidigt men jag kommer alltid ihåg - det är min sanning!

I min jobb frågar folk efter min genuina åsikt, mitt kunnande.. Inte att jag skall skina solsken upp i rumpenstumpen på dem.. Eller hur?

Vem växer av det? En blandning av kärlek, ärlighet och rakhet behövs.

Vem kan hålla upp guarden och skratta samtidigt??

SÅÅÅ; nu har puckoklubben flyttat ut ur mitt samvete, för nu!

Jag skall piffa till mig och ta Fredag! Imorgon kommer... En hyllning.

Gissa till vem? Ha en lagom Fredag!

Bubblan eller spegeln..

Jag sitter fast i en bubbla, en vätskefylld sådan.

Likt en fånge sliter jag med att finna en väg ut men en bubbla har inga kanter,

inga avsater att sticka in fingrarna i och försöka dra isär.

Ser mig själv i bubblans reflektion, såsom i en spegel.

Det finns ingen chans att ändra den spegelbilden även om jag skulle vilja,

jag kommer ju inte ut. Får inte en chans.

Vad och vem jag är klubbas igenom som vore jag därute.

Mitt ord föds ur någon annans mun och jag känner inte igen det.

Vad är det som sker?

Nämnde jag att bubblan krymper också?

Den blir mindre och mindre och i detta ligger mitt hopp -

förr eller senare blir den för liten och jag kommer att "falla ut".

Hoppet och skräcken - vart faller jag då?

Vad blir kvar?

Trasig eller hel?

I vart fall inte jag, för jag känner inte igen det..

I annans mun.

Den gordiska knuten.

Utdrag ur Wikipedia:

"En gordisk knut är en invecklad uppgift som kan lösas förvånansvärt enkelt genom en drastisk åtgärd"

Se för ditt inre följande scenario:

Två kollegor, låt oss kalla dem A & B, har arbetat ihop en tid, gillar varandra, allt funkar på det hela taget rätt bra och smidigt.

Så en morgon kommer B med ett förslag om att utöka firman, ta in andra, annan kompetens, andra vindar. B känner sig pressad då detta är fd kollegor som står utan arbete, utan lokal.

Nödd och tvungen liksom.

A ser detta men gillar inte att känna pressen. Tycker det är bra som det är, tycker att A & B behöver mera tid, utrymme att se vad de har pågående ger innan de komplicerar tillvaron mer.

A uttrycker detta, lägger känsla och vikt bakom orden.

B trycks längre in i pressen, nu dragen mellan två hötappar...

Så, B genomför vissa delar av "ändringen" ändå. Med tanken eller kanske baktanken, att A kommer att ändra sig när det går smidigt, eller ge sig... Eller så tänker han helt enkelt inte utan bara gör.

A känner sig helt överkörd, framförallt eftersom allt uttryckts så klart.

A hotar med att gå och hoppas detta skall få B på bättre tankar, få B tillbaka till ursprungskänslan. B reagerar inte ens.

A blir villrådig, sårad och ensam... Gå eller inte gå?

Kan man stanna i detta läget? Går det?

Finns det något som är mera ensamt än när man likt A hotar med att gå och ingen följer efter?

Ingen bryr sig, ingen vill fortsätta diskussionen.

Att behöva krypa tillbaka till en ohållbar sits för att diskutera då - går det?

Är inte argumenten redan slut? Är det inte bara som att hälla syra i redan öppna sår?

För visst känns det som om det kommer att leda till att A måste gå "ännu" en gång då, eller?

Kommer B någonsin att ändra sin ståndpunkt, se sitt handlande, ta sitt förnuft till fånga och vara rädd om en viktigt, bra fungerande sits?

Eller sker detta bara i sagorna? Där det finns "happy endings" även på gordiska knutar.

Jag vet inte! Har inte svaren, bara dryftar..denna regniga Oktober dag.

Ha det!

Reflektion från en sjuksäng.

Det bästa med att vara sjuk är tiden man får till att läsa..

Mitt i natten, när barnen sover, när de plockar med sitt eller bara vill vara ifred.

Gotta sig i ord, skumbada, fundera, kontemplera, marinera, drömma lite...

"Människorna välde ut ur tåget såsom ur ett öppna paket.."

Mmmmums, musik för onda öron, trötta halsar.

Oktobermörker och kyla förträngs emellan dessa vackra, välformulerad meningar.

När gav du din fru (eller man) en bok sist? Eller.. Du kanske bara snodde en..?

Post Spa...

På vägen till Spa säger jag till väninnan och taxi chauffören att jag funderar på att lägga in mig i en vecka eller två.

Båda ger mig ett minst sagt, funny face.. Vad då en vecka? Är inte det lite länge, lite tråkigt?

Nu är det jag som låter blicken falla till golvet. Menar jag detta?

Det är en värdemätare, en mätare på antalet "energi molekyler" tillgodo, liksom.

Behovet av att fylla upp.

Helgen går fort men samtidigt, den fyller en del.

Att komma hem är skönt. Små söta sjuklingar fyller mitt hem och att få sova i deras snoriga famnar - fyller också en del. Tokigt nog!

En stund att hinna landa hos maken är gott, värmen, närhet, hemma...

Sova den egna sängen.

Julkakorna, de enkla, de norska, de som maken gillar ligger på kylen.

Jag inser att det är snart vinter, jul.

Kakorna skall innehålla fyra- fem ingredienser enligt min man.

Dessa fabriksbakta har dock fått ett annat namn härnere i "storstaden" -

de kallas inte Julemann utan Kakemann.

Något som fått bagare i andra delar av landet att reagera...

Bojkotta dessa kakor med fel namn NU!

Dessutom, deras innehållsdeklaration är ett bombrecept, inte ett kakrecept!

Jag skrattar gott, det fyller...utan att jag faktiskt äter en Julemann.

Vi får väl baka egna, när vi frisknat till annars blir det baciller i våra..

Lika bra som bombrecept kanske men jag vågar inte chansa!

Själv erövrare.

Vaknar i min säng på Spa med en förbaskat stel nacke..

Irriterad, snorig, täppt och har sovit såååå dåligt. Jagat barn som trillat ur sängar när jag väl somnat, sett trasiga lampor i mina drömmar - någon som är bra på drömmar?

Vänder mig emot min kära väninna med frågande min:

"Påminn mig om varför jag gör detta! Varför äta frukost kl 07.30 på en Lööööördag?"

Hon har inget svar precis just då.

Några minuter senare vet jag.

Kaffet går in i kroppen, magen blir glad av filen, havrekuddarna, ägget, pålägget..

Livet återvänder långsamt.

Träningskläder på, personliga tränaren väntar, ingen pardon, inga ursäkter.

Skylld dig själv, självplågare tänker jag på vägen till gymmet.

En dryg halvtimme senare ler jag från öra till öra.

SÅÅÅ lyxigt att ha någon som följer varje steg du tar, som har info om dig, som ger förslag, som muntrar upp, som bygger för dig.

Hon är lugn, cool, omtänksam.. rakt igenom rar och timmen springer iväg.

På väg emot salongen och en genomgång av gårdagens produkter glufsar jag girigt i mig ett päron, längtar, längtar, längtar till om två timmar. Ny PT tid.. Egen tid.. Ego tid.

Duschar i mina "testdofter" från havet.. Du, M, du är en riktigt luring!!

Du lade en björnfälla till mig och jag trampade rakt i!! Inte kan jag åka härifrån utan SOS:en och antagligen en och annan sak till. So, be it...

Dessutom, tack söta du för fiiiina behandlingen igår. Känner mig som en sessa!

Stresstesten från Pt:n. Föga förvånande resultat om ej så upplyftande.

Men jag känner mig upplyst av dess utgång, formulerande av konkreta åtgärder, mål.

Tid till detta, tid att fundera, formulera..

När det ligger framför mig på bordet känner jag att jag redan idag återerövrat en del av mig själv. Tillbaka i förarsätet liksom...

Då har jag ändå bara brukat en fm här. Vad månne detta bliva?

Den egna ön.

Försiktigt och inte helt olikt sagornas gårdstomtar tassar jag runt i huset,

kollar element, drar täcken över ryggar, lyssnar till rossliga snuviga andhämtningar.

Makens slalomstrumpor snodde jag redan igår, det där färgglada fina jag skrev om tidigare har jag inte hunnit köpa ännu.

Kaffebryggaren pyser och fräser, morgonens första värmande kopp.

Oslo bjuder -6 idag och huttrande stänger jag sovrumsfönstret - det räcker för i natt.

Med koppen i handen letar jag mig tillbaka till ön, min personliga ö.

Den jag tänkte skriva om i veckans början och som jag säkert skrivit om tidigare, konstigt vore annars. Kanske var det under graviditeten, kanske i nåt annat sammanhang...

Om, observera OM, man tappar förståndet och vill vara med i Robinsson - undra om jag får ta med den som personlig tingest då? Eller finns det regler av typen, måste kunna bäras eller så?

Jämt när jag läser tidningarnas frågespalter till kändisar står det:

"Tre ting du skulle ta med till en öde ö?"

Ja, då tänker jag att, två ting kan nog variera men den tredje står fast:

SÄNGEN!

Jag älskar den stora gråa dubbelsängen som jag fyndade för ex antal år sedan.

Det var kärlek vid första ögonkastet från mitt håll men likt en friare fick jag vänta, vänta, tråna, tråna. Den var helt enkelt för dyr till en början.

Hade jag frågat en ekonom eller rådgivare hade de skrattat ihjäl sig.

Men så "gav den upp", den hamnade på utförsäljning och jag slog till direkt, stenhårt.

Sen dess är den min...!

Den är lagom mjuk, stor som en björnfamn, har bomull för sommaren, ull för vinternätter.

Den rymmer minst två vuxna och ett barn, ibland två barn utan problem och alla kan sova.

Jag skriver gärna i den, gråter i den när annan famn saknas, äter i den (till makens förtret som likt de flesta andra ogillar smulor i sängen), läser i den, mediterar i den, pratar i telefon i den, får bra idéer i den.. Skall jag fortsätta?

Jo, jag sover bra i den också.. och läker ut i den!

Orup sjöng en gång i tiden om sin Mercedes Benz, om man ville orsaka honom smärta skulle man sno eller förstöra bilen.

Vill du göra mig illa så vet du nu vart du skall slå till.. fast risken är väl då att du får med mig personligen. Jag ligger antagligen "oppepå", som det så fint hette förr.

Nej, nu skall jag snooza en stund, har en förkylning att kurera.

Sov gott & Carpe Diem (för er som förstod vad jag syftade på, se bilden)

Ett vitt kapitel.

Behöver bara öppna brevlådan för att se det och det kniper till i magen.

Nej, nej, nej, inte det också! Måtte det inte vara...

Har du gissat? Brevet från Skatteverket, det stora, vita läskiga kuvertet.

Kan inte skatteverket få röda kuvert? Eller förresten, de syns ju ändå.

Jag trycker det emot kroppen, försöker läsa innehållet med kroppen, vill in, vill öppna.

Det är inte den vanligaste reaktionen men här dras jag mellan hopp och förtvivlan, mellan vetskap och ovetskap.

Måtte de inte be om kompletteringar, måtte det ha räckt.

Ja, det är förståss bouppteckningen jag syftar på.

De ynka A4 sidor som skickas in när en människas administrativa liv avslutas.

Fjuttiga sidor som säger ingenting men som skall innehålla allt - om ett liv, av ett liv.

Jag har gjort mitt yttersta, mitt allra bästa för att göra rätt.

Såå, in med kniven, sprätta kuvertet, plocka ut papperet, börja läsa..

Standard dokument först, mina handskrivna under, kopior på dessa - vad är detta?

Texten faller samman, förstår inget, tror jag förstår, läser igen, tårarna tränger.

"Skatteverket har beslutat att registrera bouppteckningen som bifogats. Skatteverkets handläggning av bouppteckningen är därmed avslutat!"

Mina kopior, en fjuttig stämpel - mitt pappas liv har fått en slutpunkt och en stämpel.

Han är fri. Finns inte längre i rullorna.

Finner mobilen, ringer en vän, läser orden, får bekräftelsen - det är över.

Det är godkänt! Tårarna får plats nu.. Massor av tårar.

Får det vara så här enkelt, så lätt?

Avslutandet av livet gick på tre månader och tre dagar - var du så redo, lilla pappa?

Var jag?

Dessa tre månader känns som en triologi på femton hundra sidor, skrivna på baksidan av en papperservett.. Som ett stort vitt kapitel, fullt med innehåll men ändå inte.

Någon som förstår mer än jag?

Passerat nattens mitt..

Jaha, jag som skulle ta med er "till sängen" igår, eller kanske idag och nu blir så inte fallet...

I vart fall inte direkt. Mera akuta saker pockar på, kräver att bli skrivna.

AAATJOOOH, snoret droppar i stora våta plask. Here we go!

Jag sitter bara här och skriver mitt i natten, om något skett, om något dykt upp i huvudet och absolut inte vill lämna detsamma eller när jag skall bli sjuk. Nu är det det senare det är frågan om...

Det känns som om alla slemhinnor i huvudet är gjorda av något tunnt, skört men samtidigt varmt material. Huvudet känns som jag tror att ett urblåst ägg känner sig, men ändå överfullt.

På övervåningen sover en febrig nioåring sin oroliga sömn, på andra dygnet nu och ingen lindring i sikte. I min säng gnussar en snorig ettåring, tappar nappen när det blir för svårt att andas, väcker sig själv irriterad, varm och rörig.

Normalt sätt inga problem. Bara att rida ut. Filmer, värme, dricka, frukt, glass, vänta.

Jag kände det komma på träningen, på pulstoppens höjd kände jag hur bubblan med mitt läskiga innehåll sprack - ut välde bacillerna, stridsklara, invaderingsvänliga.

ATTACK! Benen ville inte längre, ringen i halsen vägrade envist släppa ner saliv, näsan full av gegga..

Som sagt, allt detta vore ok. I vanliga fall... Men nu är det inte vanliga fall, är det?!

Nix, pix, min efterlängtade Spa helg om hörnet! VA FAAAAANNNN DÅ!

Jo, du läste rätt.. Jag svär, fult!

Den helgen är jag värd, den helgen är planerad.. En PT står och väntar och jag VILL med.

Likt en tjurig barnunge VILL JAG! Vill bada, vill bubbla, vill träna, vill mysa.

Men jag vill kunna andas också.

Fram med Kan Jangen, vitlöken, basilikan, c-vitaminerna, frukterna, Yogi te - nu får det kosta lite.

Denna gången skall den surmulne irländske Murphy inte få vinna med sin lag.

Denna gången är det MIN LAG som gäller. Min vilja är förkylningens LAG!

BASTA!

Energi titt.

Har du någonsin fastnat i ett negativt energihjul?

Det tror jag att du har fast du vet inte direkt vad jag pratar om i detta nu.

Ett negativt energihjul inträffar när vi börjar stressa, eller inte ska, eller har tankarna på annat håll och då börjar saker gå fel.

Först i liten skala, sen i större, så kommer frustrationen, då blir det snabbt värre och värre.

Om man inte stoppar dvs, stoppar tittar på det och försöker göra om, göra rätt.

Igår fick jag titta på det utifrån. Som en fin påminnelse om hur jag själv kan ha det när energierna inte räcker till, när jag pressar och inte vet vart jag skall.

Hon dök upp på gymmet med en post-it lapp i pannan där det stop "NY" med lysande neon bokstäver.. Febrilt försökte hon få t-shirten att räcka till över magen, kanske var det fel tröja, kanske hade den krympt..

Ögonen sökte oss andra - vad plockar ni fram?

Försökte härma, hämtar step-box, matta, skivstång, tyngder, lägger snabbt på det dubbla emot mig som står bredvid. (Jag ler i mjugg..elakt, va?)

Pernilla kommer in, kvinnan, låt oss kalla henne K.. Rusar fram för att lämna sitt kort till P, som har händerna fulla och vänligt säger att hon snart kommer runt, hämtar och hälsar.

K snor på stället, välter ut tjejen bakoms vattenflaska, splllaaasch, vatten över hela golvet. Tio som hjälps åt att torka. K rusar högröd i ansiktet runt, hämtar papper, drar runt vatten på den del av golvet som förrut var rätt torrt. Slutsats - hela salen torkas.

Passet börjar.. "Några nya?" frågar omtänksamma Pernilla. Inga händer.

"VAAAAAA?" tänker jag och accepterar att jag har fel.

Marklyften börjar, allt flyter bra... Kikar lite på K som högröd flåsar tung. Ta ner vikterna, vännen.. Detta är uppvärmningen enbart.

Så skall stången ned från nacken. BANG! K's glasögon med glittrande pärlor på skalmen landar hårt på step-boxen framför henne, jag skyndar mig att hjälpa hennes trötta armar ned med stången...

Så här fortsätter hon igenom hela passet och det sista jag ser av henne i parkeringshuset är att hon backar ut sin lilla silverfärgade bil ur fickan och kör emot enkelriktat.

Måtte Gudarna vara med henne! Det borde ha gått bra.. Det var ju trots allt Söndag kväll.

Om hon var ny?? Japp, det erkände hon för Pernilla när femte olyckan inträffade.

Hon hade bara inte hört frågan!

Livet är inte lätt när man simmar motströms, när man inte orkar ta sig en titt på hur "älven flyter".

Jag vet! Jag gör det för jämnan. Just därför vad det så nyttigt att se det från utsidan, att bli påmind, så här en vacker kväll i Oktober.

Livet är inte bara en lek, det är en dans på rosor också.

Imorgon ses vi i sängen... Kram!

Mammas album..

Mammas album ligger på mitt matsalsbord...

Pappas och mammas familjebibel står i min bokhylla...

Pappas ring vilar på mitt nattduksbord...

Sorg i hjärtat, svunnen tid, tårar som krampar, blöter, väter, vill ut..

Rinner i strida strömmar.

Har aldrig sett min mammas album någon annanstans än där, i barndomshemmet.

Vad gör de här, hos mig..?

Känner de sig lika vilsna som jag...

"Jag kan aldrig hindra alla sorgens fåglars stråk,

men jag kan hindra dem från och bygga bo,

från att flyga lågt!

Jag skall vänta vid ett vatten, du skall gå vilse, barn men håll ditt huvud högt.

Ge dig tid, GE DIG TID!" LeMarc

Många ansikten...

Min pappas kärlek ringer, förtvivlan i rösten och hon kämpar med tårarna...

"Jag gick till matbutiken, kom hem och plockade upp kassen och vad fann jag i botten?

Jo, en kartong med kräftor...Jag som inte ens äter kräftor. Det gör ju Bo!"

Tung andhämtning, ny batalj med tårarna.

"Jag skulle väl göra honom glad, överraska lite så...Men det går ju inte.."

Sen brister det för både henne och mig. Det är inte roligt längre, inte ens charmigt.

Nytt samtal, släkt och nära "boende" till min pappa. Försiktiga förfrågningar om sakers tillstånd- hur ser det ut däruppe egentligen? I min gamla barndomshem.

Han hostar till, låter förlägen då han utbrister:

"Jag har inte varit dit och tittat...hmmm, jag har inte "orkat", inte velat"

Han sväljer, sväljer igen och jag frågar inget mer, jag förstår.

Klarar man inte av att sticka huvudet bakom ladan och ta sig en försiktig titt, ja, då har man mer sorg än man kanske själv anar. Tiden och samtalen är plåster.

Räkningen på containern kom igår. Den jag beställde för att städa ur hus, garage och tomt.

Maken och jag fick den till frukostmackan, tur att man var lite förberedd, på priset alltså.

Hur mycket vi hade slängt blev en liten "chock" på papper..

Vi hade slängt 3.14 TON av mina föräldrars samlade verk. 3.14 ton...

Ny attack av sorg, bedömmande, slit och släng samhället och allt vad som drabbar min stackars utmattade hjärna vid dessa tidspunkter. Misstro är kanske ett bra ord.

Några timmar senare står jag i en butik och gör ett jättekap.

En felmärkt Mac, en ny dator fångar mitt och familjens intresse.

Har behövt uppgradera ett tag, datorn är ju mitt arbetsverktyg och ett behov.

Mitt arv är inte här ännu, bara i vissa delar och så mycket är det inte.

Det som ändå blev har jag bestämt mig för att förvalta väl.

Dela mellan en nystart för mitt företag och på familjen i lika delar

Med den nya datorn under armen går jag hem bland de glittrande, sprakande höstlöven.

Slår mig ner och börjar med glädje installera och kolla allt det nya.

Tekniken går framåt...Du skulle inte ha gillat det, pappa. Jag vet att du är glad att du slipper.

Själv tackar jag - tack för en fin present som du gett mig idag. Jag bara plockade ut den själv.

Kram pappa liten! Ses när du önskar...

Gamla käpphästar rider igen!

"Ensam är inte stark!" - kommenterade någon via mailen igår...
Det handlade inte om mig utan om henne men samtidigt fick det mig att kliva upp på en gammal käpphäst. Hur stark är ensam? Vart går den magiska gränsen?

Vi lever i ett samhälle som på ett sätt hyllar ensamheten och på ett annat förstör dess magiska effekter!
Delar av det som tidigare kallats för "skyddsnätverk" bryts sönder, läggs ner, saknar pengar och individen uppmanas att klara sig själv, göra det bästa av det...Här hyllas ensamheten med en sorts "foten-i-kläm-jajamensan" mentalitet! Det skall nog gå bra skall du se!
Samtidigt som tidningarna skriker ut sitt budskap om "tvångsvaccination", hur du är illojal om du inte följer samhällets normer, regler och reglementen.
Bara ett exempel på hur individen i samhället lärs att ensam är värdelös, att du inte ens har bestämmande rätten över ditt eget liv och din hälsa.

Om det är sådan här sjögång i samhället - hur skall då du, den enskilda människan någonsin få smak på din egen styrka? Hur skall man veta när "ensam är stark" eller när man skall "bygga och lita på andra"?
Jag vet faktiskt inte. Jag bara prövar mig fram...

Under sommarens högst personliga "sjögång" har jag tagit följande steg:
Förklarat för familjen att jag vägrar vara "känslomässigt ensam" denna gången. Att jag vill ha stöd och försök till förståelse... Allt kan inte förstås, jag vet, men de kan försöka och i vart fall, allra minst, vara informerade.
Jag har dragit den innersta kretsen av vänner dvs min externa familj närmare, mycket närmare och som en följd av det, stängt ute en del sociala kontakter. Allt för att slippa förklara mig, bara få vara såsom jag är och inte ha för många att "informera".
Därtill har jag valt och önskat, stora sjok av ensamtid. Tid när jag kan reflektera, analysera, skriva, sova och bara vara... Jag känner det är viktigt!

Har inte sökt någon "extern" hjälp i någon högre grad men tvekar inte om jag känner att det lutar ditåt senare.
Jag har en djupodlad tilltro till det mänskliga psykets förmåga till läkning likväl som kroppens kapacitet till detsamma. Men jag tror att denna balansen behövs!
Att man ser att man själv är kapabel, att det bygger en nyfunnen styrka inom en som hjälper resten av "huset på vägen till färdigställande". Samtidigt som man naturligtvis måste få ta hjälp till vissa bitar...
Det viktigaste är att vara projektledare i sitt eget liv! Det tror jag på!

Förlåt en blogg om en redan diskuterad käpphäst... Men jag tror den är fortsatt viktig.
Ha en "balanserad" dag!

Varma sockornas tid.

Nu är det slut med att gå barfota på golven på morgonen!
Så känns det inom mig denna vecka... Vad var det jag sa? Jag sa ju att det skulle bli "kalla Oktoberveckan" redan när jag inte ont anande skrev i Måndags.
0,8 grader, 2 grader - visserligen fortsatt plus grader men knappast mer har fått mina fötter att huttra.
Det är mest på morgonen och vi har ingen värme på ännu så det är rätt förståeligt.

Tjejerna är båda i "något märklig" modus...
Den stora klagar över illamående, ont i halsen och hostar på nätterna men klarar ändå sina dagar.
Den lilla tar sig försiktigt åt öronen, låter de underligaste saker komma ut i blöjan men även hon klarar sina dagar, ingen feber, lite blöt runt snoken men knappast mer.
Efter träningen igår klev jag in i samma modus, fast min egen variant. Torra slemhinnor, trött i skallen, lite blöt om nosen, känningar i halsen..
Vad är detta? Kommande förkylning? Omställningen till vinter? Eller bara kroppens fight?
Visar sig antagligen snart.

Jag drömmer om sockor med ludd på insidan! Gärna färgglada.
Är ingen toffelmänniska men sockor, det är en helt annan grej det.
Nu kan man också börja njuta av varm choklad på kvällarna, tända levande ljus, kanske köpa den där färgglada pläden att piffa upp soffan med.
Hösten och vintern har med sig mycket fint också. Kristallklar luft, fina dagar då solen värmer näsan, tid för eftertanke och sen kommer snön... Drömde om skidåkningen igår!
Skall bli sååå härligt.

Årstiderna kommer såsom sig bör. Ingen idé att oja sig!
Vägrar bli "fulvädersgubben!" Bättre då att köpa sockorna, glädja sig åt att bära dem!
Tända brasan, dra någon när och kär närmare...
Håll dig varm och frisk så hörs vi! Kram

Start...

Har ni märkt att jag gillar punkter?
Inte vilka punkter som helst, för att citera en gammal Hajkare (det där fattade bara de över 35, svenskar, barnTV tittare på 80 talet så faller du inte in i de kategorierna = släpp det) utan det där fina - ... punkterna.
Det ger tanketid, utrymme att visa att något inte är skrivet i sten utan ett antagande, en teori, en fundering kanske tom.

Det är inte så att jag stannar upp för att tänka, I wish. Nejdå, jag tänker mest hela tiden, mycket, ofta, analyserande och har jag fått höra, ganska snabbt.
Men jag önskar mig dessa pauser i tillvaron tror jag, reflektionspauserna.
Jag reflekterar också när jag skriver. Det är på ett eller annat sätt som att tala med någon.
När man sätter ord på problemet, funderingen eller teorin, tja, det är då den blir synlig och då kan man justera eller ändra efter bästa förmåga.
Tror att vi kvinnor över lag är sådana, eller? Vi gillar att höra oss själva och andra prata och lägga ut texten, först då kan vi se den klart.

Sålunda kan jag då jag som i helgen är på resande fot med min familj sakna möjligheterna att skriva. Tid finns helt enkelt inte och känslan blir då att huvudet rinner över...På nåt sätt.
"Har jag skrivit om detta eller har jag bara tänkte det?" är en vanlig tanke vid dessa tillfällen.
Tankarna är vidhäftade vid varandra som kladdig spagetti, de trasslar sig, tråcklar in sig i varandra, hör ihop och ger märkliga associationer.
Sådana blir en del av mina tankar utan att få skriva!
Ser du en blogg du tycker du läst förrut här på Dragonfly? Inte alls omöjligt!
Det kanske bara är jag som har varit på ledig och tagit ett omtag med min dryftande om livet oegentligheter.

Det är en annan spännande aspekt med skrivandet. Man ser tydligare vart ens cirklar går, vart man har sina achilleshälar, vilka tematan man har och vilka man jobbar med för stunden.
Så, idag skall jag "städa" i mitt inre skåp. Dags för lite skrivande...
Helgen? Jo, den skall jag berätta om en annan dag, när jag har bearbetat den lite själv först.
Kram!

Världens ljus.

Barn är världens ljus - så sägs det ofta.
I helgen såg jag massor av levande exempel på att så är fallet.
Inte ens den surast, tröttaste, mest utsatta tant kan låta bli att le när min dotter på lite över året sätter igång och dansar riverdance lite här och var.
Jo, hon ser sådan ut, som en riverdansare. Många snabba steg på stället, på tå, framför och bakom varandra.. Medans hon utför denna balans akt så ler hon från öra till öra och ser intensivt på alla runt sig - ni tittar väl? Ni ler väl?

Hon går också fram till folk, helt sonika och oblygt och faktiskt, till skillnad från oss vuxna - helt utan anledning. När de ser henne ler hon vänligt och kliver in ytterligare ett steg...
"Vad gör NIIII?" säger blicken och kroppsspråket.
Det är härligt att se folk tina! Tina upp av beröring och uppmärksamhet.
Att se tyska tanter visa upp sin bok på främmande språk för en vetgirig ettåring.
Se lastbilschaufförer ta ostmackan ur munnen för att vinka och le tillbaka.

Tänk om det kunde vara så även för mig..
Tänk om jag kunde röra vid människor sådär obehindrat. Få andra att le i parti och minut.
Vi har ju alla uppenbart kunnat det en gång. Vad hände mellan sociala spelregler och blygsel?
Jag njuter av att vara runt mitt "lilla ljus"! Att få sola sig i hennes glans är inte fy skam.
En skön början på en kall Oktobervecka. Kram!

Älskade systrar!

Av och ur blodet har jag inga "systrar"men igår blev jag medveten om att det finns kvinnor överallt som ÄR mina systrar! TACK för det!
Kvinnor har i årtusenden verkat samman i det tysta, små pakter av kärlek och med enkla regler, en kvinna, en röst och alla skall vinna något på att gå samman.
Enkelt, omanligt men gud så skönt!
Kvinnor KAN samarbeta med kvinnor de inte anser sig ha något till övers för, bara anledningen, slutresultatet är tillräckligt "gott". Detta skiljer oss från männen, detta gör oss till vinnare.

Det finns ett sånt där fånigt kedjebrev som bara handlar om kvinnor, systerskap och hur vi skall stötta varandra för vi talar samma språk. Nästa gång - läs det ordentligt.
Påminn dig själv, kära syster, om att detta är en resurs som är din!
Det är inget som din man kan "låna" eller ens se - det är ditt arv, ditt att bruka.

TACK alla systrar som baddade min hudlösa kropp och mitt sinne igår!
Tack för påpekanden, idéer, påminnelser av kärlek, löften och närvaro.
Ja,ja,ja, naturligtvis tror jag på kärleken, den villkorslösa, den kommer ju från ER!
Ni visade också på att jag själv besitter den, delar ut den och att den som en bumerang då kommer tillbaka till mig när jag behöver den, tack för det!

Jag började söka mig tillbaka till källorna igen, tack vare er och den energi ni gav.
Ni gav mig karta, eld att värma mig vid, något att dricka och plåster för mina sår.
Men faktiskt också, en viss del jävlaranamma.
Tillbaka till rötterna... Tillbaka till mig!

Sluta aldrig vara fantastiska, öppna, galna och närvarande! Någon därute älskar er för just det...
Och du, ensamme man som reagerade igår.. Inte känna dig utanför!
Jag ser dina vackra kvinnliga egenskaper mer än du gör själv och vi vet båda vad du skall bruka dem till, eller hur?

Imorgon handlar bloggen om något helt annat men systerskapet är lika STORT som alltid.
Redo för nya uppgifter! PUUUUSSS på er!

Hudflängd och hudlös..

Sorgen får mig tidvis att känna mig "hudflängd". Som att minsta lilla grej får min hud att trilla av, hänga där i långa dinglande bitar, blottandes det bara köttet under.
Den kommer och går, den där känslan. Långa stunder kan det kännas rätt ok, som om jag vet vart jag har allt och så vips och vops, hudlös, bar, rå.
Delar av mig kan fatta att detta är svårt att förstå, speciellt för någon som aldrig har upplevt det men samtidigt så undrar delar av mig om det är så konstigt?!

Hur många känner du som kan gråta när de inte känner sig trygga?
Hur många ser du som gråter på bussen, i tunnelbanan, på snabbköpet? Ja, jag vet, det brister ibland, för vissa, då och då men oftast ser vi sammanhållna, tom sammanbitna miner.
Precis som dessa väljer jag mina tillfällen även om jag kanske kunde arbeta på att vara öppnare med det.. Måste jag det?
Att be mig vara "öppnare" med min sorg är som att be någon med skrubbsår att hälla saltvatten i dem eller tvätta dem med sprit - självklart vet man att det kanske vore bra MEN det gör något så in i helvete ont medans man håller på.

Dessutom måste jag väl få välja vem jag litar på, eller? Vem jag vill visa min sårbarhet för och inför - detta är min rätttighet som människa.
Förklarande försvårar... just nu. Ord, ord, sätta ord på, bla, bla, bla, bla.
Känns som alla vill ha ord av mig och jag har inga att ge.
Orden betyder ju inte något, inte när man förklarar för 10 gången och någon skakar på huvudet och säger: Det där förstår jag inte!
Nej, det behöver du inte, du behöver inte förstå men du behöver lita till mina ord.
Bara acceptera att jag är så här för en stund, ur slag och ur spel...

Jag kommer tillbaka! Jag vet det men jag vet inte när. Sorgen har inte tidsramar.
Man är inte på denna plats för att man vill utan för att man måste!
Livet har knockat till mig och jag behöver tid, ömhet, massor av kärlek, lite förståelse, lite lugn, lite plats, tja, när jag ser på det såhär i skrift - lite villkorslös, slösande kärlek!
Finns det?

Will you?

Med risk för att upprepa sig...

"Will you be there beside me when my world falls apart?
Will all of our moments remain in your heart?
Will you be there to guide me, all the way through, I wonder, will you?

Walk by my side, follow my dreams and bear with my pride as strong as it seems...
Will you be there tomorrow?

Will you be there beside me as time goes on by?
And be there to hold me whenever I cry..
Will you be there to guide me, all the way through, I wonder will you?

Walk by my side, follow my dreams, into tomorrow!"

Var rädda om varandra!

Det slutna rummet.

Pionjärerna bland svenska deckarförfattare är, i mina ögon, Sjöwall och Wahlöö dvs Maj Sjöwall och Per Wahlöö.
Med sin svidande samhällskritik, läs 60-talet och framåt, skapade de en karaktär som idag är en av Sveriges mest kända Tv/film snut, allas vår Martin Beck.
Som vanligt när någon gör något exceptionellt i Sverige så blev de anklagade för att ha plagierat en inte helt okänd Ed McBain, något som båda förnekade med bestämdhet.

En av mina personliga favoriter är romanen med namnet "Det slutna rummet" i denna historien håller Martin Beck på att försöka återhämta sig från en skottskada och det traumat som det ger.
Supersnuten är alltså inte så "super" i denna boken...
Under konvalescensen tar han tag i problemet med ett dödsfall som skett under mystiska omständigheter.
En man återfinns död i sin lägenhet, han är skjuten men dörren är reglad från insidan, fönstren stängda och inne i lägenheten finns inget vapen! Vad har hänt?

Den gode Martin använder detta problem, denna gåta till att fly från sina egna behov, sitt eget slutna rum, in i något som han kan bra, en egenskap han besitter. Ett stärkande av självet som är djup i gungning.
I denna boken får han också för första gången på allvar stöd i sin process, han träffar den livfulla, kloka, känslomässiga Ria. Med hennes känslomässiga stöd kommer han ut ur sitt slutna rum, orkar ta tag i det som måste och reser vidare.

Vart har du dina "slutna rum"? Vilka nycklar saknar du?
Finns det något annat sätt att gå vidare på?
Ha en fin första Oktoberhelg! Varför inte i bokens tecken?
Kram