tisdag 31 januari 2012

Light attracts..

LIGHT!!!! 
"Light attracts light" påminner Betty Shine mig och jag kan nästan se hennes pekfinger under näsan på mig. Ja, jag vet. Hon är död men en så levande, livgivande och sträng gammal dams ande lever kvar långt efter det att hennes ljus vandrat över nejderna till den andra sidan. 

Låg energi betyder ofta att vi "rotar oss" bort bland negativa tankar och handlingar. I vart fall funkar det så för mig. I sociala medier ser jag samma sak hos andra... Kommentarer om "dagar jag ingenting vill", "idag är det dagen för alla de bittra", "jag sliter tung nu" osv, osv.  Själv använde jag orden "jag känner mig vissen" igår vilket var ett sk "understatement" dvs en rejäl underdrift. 


Tankarna vandrar då lätt till allt det jag inte kan. Allt det jag önskar men inte når. Alla begränsningar i livet och världen... Yes, I know. Helt galet men så funkar i vart fall jag och en del med mig. 
Tillåter jag mig att sjunka då, tja, då vet jag knappt vart botten är.. Så djupt kan det bli. 
Desperat griper jag efter några "fiskekrokar" jag känner till. Något som brukar dra mig uppåt.. 


En bra blogg - någon som skriver så jag blir glad... 
Mentorns hemsida - den med alla bra tipsen... 
En god väns nystartade hemsida - helt fantastisk! Fin, färgglad och just det GLAD.. 
Ett samtal med någon jag är glad i, ett samtal av delande. 
En stund av närhet.
Det är inte alltid det funkar, det medges, ibland ger det bara mera mat till det onda. Man fastnar i foten i kläm känslan och i sin egen litenhet vart man än letar. 
Då, ja, då, får man försöka att klappa sig själv på axeln för att man i vart fall har försökt. Bättre än inget, faktiskt. 


Chris McDonald (en av favvisarna) fick imorse fungera som påminnelse till något annat jag vet: 
"Tab for alt ikke lysten til at gå. Jeg går hver dag det daglige velbefindende til og går fra enhver sygdom. Jeg har gået mig mine bedste tanker til, og jeg kender ingen tanke så tung, at man jo ikke kan gå fra den” Søren Kierkegaard

Jag känner ingen tanke som inte är så tung att man inte kan gå ifrån den... Trevligt!! Den fungerar ju nästan alltid. 
Själv njöt jag av vardagens skratt alldeles nyss, på promenad med vovven. En pappa som rullade en tvillingvagn ner för berget, barnen i vagnen skrek av skatt när han, livfarligt åkte på skorna bakom vagnen, vilt hojtande och skrattande. En fångat ögonblick, en oväntad handling.. Lite komik. 

Då bestämde jag mig! Idag skall jag öka ljuset! Det räcker med mörker för en stund nu... 
Fram med drömdagboken! Jag skall tillåta mig en stund marinerande i drömmar innan jag måste ta tag i dagens alla måsten, allt som hänger över mig och skriker om att bli gjort. 
Höja energierna så jag har något att slösa med. 
Ljus attraherar ljus!! Nämligen... 
Kram

måndag 30 januari 2012

Tänkvärt!

När man ibland larvar framåt genom livet...
När man gör planer, ser dem bli ogiltiga, gör om och gör nytt...
När man undrar om man är den enda som sliter... 
Tja, då är det bra att påminna sig om kloka mäns kloka ord! 

Läser man den långsamt, tar man den verkligen in så blir "foten i kläm" känslan mindre. 
Respekt! ;-)

Ha en fortsatt god dag! KRAM

söndag 29 januari 2012

Den viktigaste!

Råden haglar överallt... "Gör såhär - förlora 20 kg på några veckor!"
"Köp dessa aktier - bli miljonär!"  "Träna med detta redskapet, bli ditt bästa jag!"
Ett fullständigt bombardemang av opersonliga råd ryckta ur sitt sammanhang, vi lyssnar, vi testar, vi testar igen. Naturligtvis hittar vi ett guldkorn då och då men oftast blir vi besvikna...
Vem kan man lita på? Eller som sången går "Vem skall jag tro på, tro på, tro på när jag är såhär?"

Prövat den klokaste av dem alla? Den som vet allt om dig? Den som sitter med alla kort, all erfarenhet?
Just det!! Jag menar - har du kollat vad du själv säger och tycker och tänker?

Först steget - vad kommer till dig rent intuitiv? Vad tänker du i olika situationer när du "överraskar dig själv" och innan oro, rädsla, glädje, funderingar och spöken tar över?
Känns det intuitivt rätt, ja, då är det oftast det och bär frukt. 

Läser du det du själv skriver? Om du säger att du inte skriver så bedrar du dig. Läs dina sms, din Face book wall, dina mail, din blogg, dina arbets memon... Allt ger dig en insikt om vad du tänker när du tror att du är "medveten och tänker". Se på ordval, inlägg, placering och känslan mellan orden.
Hur har du det egentligen? Vad tänker du? 

Tillfälliga ord, meningar och formuleringar finns inte (i vart fall inte i min värld) - de speglar dig och som sådana har de värde.
En fin lärare och författare som jag känner läser bara sina texter efter ett halvår. Kan han så gör han gärna detsamma med sina föreläsnings noteringar - allt för att minska risken för "tillfälliga känslor", toppar och dalar.  För honom är det självklart att man "syns" genom sin text men kanske inte alltid med det man vill... Det man vill dela, i detta nu, i detta andetag, i just detta forum.

Jag har själv titta på min blogg många gånger och hur sorgligt det än är, när man ser sin livskris i text så ser jag också mina styrkor, delar av min svarta humor och då vet jag att det är kvar.
I sanningen finns helheten, guldkornen...

Önskan med denna blogg är inget annat än att påminna någon därute om detta fina verktyg. Om att öka tilliten och tillförsikten till den egna klokheten. 
Bara du vet allt om dig och jag önskar dig all lycka till med att bruka den insikten på bästa möjliga sätt.  Ha en bra Söndag!  

fredag 27 januari 2012

A "whiskey tango foxtrot" ögonblick..

Det känns så fult ibland att säga det på något annat sätt...även om wtf invaderar sms, mail och andra media numera.  Så jag snor en replik från en gammal film.
Den menige vrålar i radion: "Sorry sir! But sir... This is a whiskey tango foxtrot moment!"
Senare hörde jag det brukas av fina damer på min kurs på Manhattan.
För dig som inte är med på tåget... ett what-the-fuck ögonblick (ett enkelt "vad i helvete ögonblick" sagt på ett finare sätt).

Jag klarar inte att vara vuxen med det i detta nu!
Vuxen med att jag måste släppa ett av mig uppsatt mål och jag vet inte vart jag skall vända mig med det.  Min sänka visare tydligt och klart att kroppen inte kvittar sig med min infektion och sålunda har jag träningsförbud.  Hot om starka mediciner hänger i luften igen, tom att åka in och få det via injektion diskuterades.  Jag förstår orden... hajar...

Så snackar någon om det.. skidåkningen, träningen, vallningen, skorna, värken och jag brister i gråt.
Jag reder mig inte.
Det är som ett öppet, varande j..vl sår och känslan av att min kropp sviker mig (igen!) är som en böld av smärta. Drama?   Ja, antagligen men så känns det.
Det blir ett whiskey tango foxtrot varje gång. Jag pallar det inte, finner inte en väg...

Har tagit till en mentor, bett någon om hjälp, fått ett ja och när han sen kommer med papper, förslag och peppning funderar jag allvarligt på att slå in näsbenet på honom och alla runt omkring. Flyr rummet, gråter ut på toa.. J..vl skit. Inte först gången heller...

Pling i telefonen, påminnelse om det jag inte kan, om det jag inget annat än vill men kan inte, kan inte, kan inte, kan inte, kan inte......
"Du som är så duktig, du kan göra det en annan gång, du kan göra det sen.." 
Dritt och dra!   Jag vill inte sen. Vem säger att det ens finns ett sen? Det enda jag har är nuet och det suger fett just nu, detta nu, i nu. Som sagt, ingen vuxen inom synhåll här!

Det "sjoggar" ute när mina tårar faller tungt.. Vilka i ordningen har jag glömt och ja, jag skriver mitt i natten, som vanligt när wtf fångat mig i fällan.
Yin-sidan av oss alla, skuggan som faller tung, mår bäst på natten hos mig. Inte så märkligt "hon" är starkast då, den livgivande, den närande, den reflekterande.

Tårarna verkar aldrig ha ett slut, brunnen sinar aldrig.
Imorgon - nya face att sätta på, nya situationer att "tvingas in i".. Nya beslut att ta.
Har några timmar till där jag inte behöver konfronteras med det onda igen.  Det är som när kärleken tar slut, man vill inte se vederbörande, inte höra rösten, inte se grejor som hör till, inte prata om...
Bara för att det gör ont.  Bara för att det skapar ännu ett "whiskey tango foxtrot" ögonblick.

Vill stilla i mitt - jag vill inte... Morgondagen kommer ändå.

Kram

måndag 23 januari 2012

Målbilder

Kroppen skriker för full hals. Jag stoppar fingrarna i öronen och lalla frenetiskt.
Hör inte, vill inte höra..
Vännerna drar i mina ärmar, pekar med hela handen, ropar, förklarar och viskar...
Händerna för ansiktet, rycker loss mina armar.. Vill inte se.

Proverna talar sitt språk, en bitter smak i munnen. Jag spottar ut, vägrar svälja.
Vägrar... såsom ett envist barn.

Så, en blixt från klar himmel. En tanke formas..
Något kan formas om, något kan ändras. Tid kan köpas, motivationen kan klaras.
Handlar egentligen bara om tillräcklig med blod till min syrefattiga hjärna för att begripa.
Eller som militärerna säger på klarspråk - TÄNK OM, TÄNK RÄTT!

Nygamla mål kan formas. Glädje bubblar...
Jag kan höra, jag kan se, jag kan erkänna och ändå, ändå behålla mitt älskade mål.
Tom tagga upp det lite. Krydda det... smakar mums!  ;-)

"You wanna rumble in my jungle
I'll take you on
Stampede your rumpa
And send you home
 

You wanna rumble in space
I put my laser on stun
And on tha north pole I'll ice you son

You wanna thrilla in Manilla

You'll be killer bee stung
Wanna taste of vanilla
Better watch your tongue

'Cause I'll hammer your toe

Like a pediatrician
Saw you in half
Like I'm a magician
 

Tear you down
Like I'm in demolition
Count you out
Like a mathematician

I'm so very hot that when I rob your mansion

You ain't call the cops, you call the firestation"


* Länge leve bruden som kan sätta mål för sig själv.. och andra! ;-) ROBYN!


söndag 22 januari 2012

Omsluta sig själv.

Har du, liksom jag, egenskaper du är mindre stolt över? Kanske tom egenskaper som du med åren, kommentarerna, händelserna och tiden lärt dig att dölja, tycka till om, förtränga, förakta?
Det finns många graderingar på den skalan...
Slutet på min vecka har handlat om detta, dessa egenskaperna och det känns som om det är hög tid att "köra en vända till" med dem. Kontrollera om de "ınne ur kylan" så att jag kan vara hel.

I grund och botten tror jag nämligen det... Att det är sättet att bli och vara hel på.
Integrera och acceptera alla sidor av sig själv, lära sig att hantera, kontrollera lika mycket som älska de sidor man själv helst vill vända ryggen till.  Alla spöken blir mindre när man drar fram dem i ljuset - det vet tom Alfons Åberg. ;-)

Delar av mitt sätt att undervisa på har alltid varit kontroversiellt för mig.  Jag vet att för att få människor att lyssna måste man fånga deras intresse likväl som man måste skapa bilder, metaforer och information som de kommer ihåg när de kommer hem.
Till detta har jag samlat på mig många verktyg genom åren...
Att flytta människor ur deras bekvämlighets zon ingår i de verktygen.  Skall de "lära om", "tänka om" så måste det skapas plats till det, nya banor och detta har jag oftast medvetet gjort genom att chockera lite och genom humor..

Får man människor att dra efter andan och kanske, kanske förfäras ett ögonblick, ja, då skapar man en väg in..  Detta är inte "uttänkt" hos mig. Det kommer naturligt, är sålunda en del av mig.
Inom homeopatin behövdes detta för att ta med mig eleverna ut till medlets yttersta kant dvs de tydligaste egenskaperna och sen in emot mitten, mera subtila signaler.
Allt detta gjordes för att de skulle se skillnaderna annars hade allt blivit grå-grå-grå vilket de flesta också tyckt var det bästa med min undervisning. Det blev aldrig grå-grå-grå och otydligt.

Vad är problemet om folk gillade det undrar du nu. Ja, inte alla gillade de...
Vissa kunde inte följa och det berörde mig alltid illa. Jag vill ju att alla skall vara med på tåget, att alla skall förstå. Ogillande emot något som stod mig så nära fick mig att börja undra om det var rätt sätt.
Rätt sätt att undervisa på..Observera dock att det stod 85-15 mellan gilla och ogilla.
Ändå ställde jag den delen av mig i kylan - var den rätt? Var den fel?

I Torsdags mötte jag min like.. Den som speglar dessa egenskaper hos mig.
Jag har träffat honom förut, sett honom i aktion men just detta ämne triggade tydligen något i honom...
Med värme i hjärtat såg jag delar av mig själv i manlig form.
Såg hur han "puttade upp dörrar" hos folk, slog in fönster och åsikter med samma varma hand.
Chockad och lycklig såg jag på... Såg igen, det funkar ju!

Många akupunktörer är rädda att punktera en lunga. Det är nästan det värsta som kan hända med våra nålar och trots att vår punktlärare har sagt att med varsamhet, kunskap och medvetenhet så sker det inte. Detta till trots ligger "ängslan tung" hos många..
G ställer sig då framför klassen och uttrycker:
"Ja, vaddå då?? En punkterad lunga? Ingen match! Jag har punkterat massor med lungor av misstag på jobbet. Det sker när man jobbar med stora nålar.. Det låter "psssssyyysssshh" och då vet man att det skitit sig och man måste agera..." Stort flin.

Folk drar efter andan.. Förfäran sprider sig. En PUNKTERAD Lunga!
Nytt flin från G, huvudskakning.. "Jamen, om detta nu ändå skulle ske.. Om du skulle vara så borta i huvudet på jobbet att du kör in en nål mer än 1,5 cm utan att tänka på det (ve och fasa ;-)) så kan du i vart fall komma ihåg en sak.  DRA UT NÅLEN IGEN. Lyssna efter ljudet. Säg sedan till patienten: Oops, jag tror jag måste skicka dig till akuten så de får röntga dig. Med detta ger du skulden på den läkaren som inte läser röntgen bilden rätt och du står fri från skuld.. Det gör du i vart fall i samma ögonblick som du skickar patienter till röntgen. Alla gör fel ibland men med ditt handlande visar du att du förstår vad du gör och antagligen behåller du både ditt rykte och patienten. " 
Nya djupa, förfärade inandningar...

Då drar han upp tröjan, blottar sina magra revben och säger:
"Hämta en akupunkturnål och testa på mig då. Det är inte hela världen!!"
Förfärad klass, chockade kamrater..
En flinande G blinkar till mig och jag lutar mig tillbaka i stolen.
I have met my match!! Jag har sett det funka.. Anti-rädsla och vakna-från-din-illusion pillret.
Dags att damma av min gamla egenskap, vara stolt över den... Den är en del av mig!
Trevlig Söndag!



torsdag 19 januari 2012

Okej.. En gång till...

"This one goes out to the man who mines for miracles
This one goes out to the ones in need
This one goes out to the sinner and the cynical
This ain't about no apology...


This one's about anyone who does it differently
This one's about the one who cusses and spits
This ain't about our livin' in a fantasy
This ain't about givin' up or givin' in



We weren't born to follow
Come on and get up off your knees
When life is a bitter pill to swallow
You gotta hold on to what you believe

Believe that the sun will shine tomorrow
And that your saints and sinners bleed
We weren't born to follow
You gotta stand up for what you believe..."   Bon Jovi "We were not born to follow". 



Nej, PRECIS!!
Vi är inga nickedockor! Nickedockor vinner inga Nobel pris. Nickedockor ändrar inte världen.

Möter du någon på livets stig som inte fattar vad du säger.. Sätt dem ned och tala med dem.
Funkar inte det heller? Vet du.. Ibland är det deras problem!!  Hursomhelst det kan omöjligt bara vara ditt.. Get up off your knees!!

"This road was paved by the hopeless and the hungry
This road was paved by the winds of change
Walking beside the guilty and the innocent
How will you raise your hand when they call your name?
"

Jag är så trött på att prata ihjäl med för folk som gör narr av vad jag säger, sättet jag säger det på.
Så jävla trött... I AM the one who cusses and spits!
Och ja, jag blir narrad och förminskad för att jag blir förbannad också.


Men vet ni... Jag är glad när jag fortfarande orkar bli förbannad. Att bli förbannad innebär att man fortsatt hoppas på förändring, att man tror man kan förändra.  Bakom förändringen ligger oftast sorg.. Men det finns de som inte tror på det heller. Jösses!
Det är dock inte mitt problem. 

Jag går hand i hand med både skulden och oskulden varje dag.. Balanserar och väger.
Vad gör de som dömer?
Innan de sätter sig ner vid samma bord och möter mig på samma villkor, tja, innan dess har jag bara ett budskap till dem - fingret och dammet från mina skor....
Because this ain't about no apology...!!
Amen!


 

onsdag 18 januari 2012

Själens tillhåll.

Vart sitter själen?
Den frågan brukar komma rätt ofta... Barn är duktiga på att ställa den liksom de vuxna som precis startat sitt andliga sökande.
Vaga hintar om att "själen bor överallt, själen är närvarande i allt så länge vi lever" osv varieras med (i andliga kretsar) "själen har tre fästen i kroppen, hjärta, mjälte och hypofysen och den inkarnerar någonstans runt den/efter den tredje månaden". 
Allt detta brukar oftast leda till, fler frågor och frågor som man sedan inte kan besvara.

Det är lite med själen som med Gud, man har en tendens att peka emot huvudet (himlen) trots att man på ingen sätt tror att det är någon form av "tron" eller "högsäte" däruppe.
Jag anar att man kanske blandar ihop det mentala med själen även om man känner skillnaden, om man stoppar upp, om man känner in.

Kineserna däremot väljer att verkligen låta själen vara "närvarande i allt" genom att ge dela upp vad varje organ gör, vilken känsla som är kopplat till varje organ och, inte minst, vilken del av själen.
Nu är det inte riktigt så enkelt... Det är inte "Bang - den känslan = den delen av själen", nej, det funkar såklart efter en sorts "katten på råttan, råttan på repet" metod men den ger lite mer att gå på.
Den ger likt kattens nystan, en tråd att dra i, någonstans att börja..

Lungorna t ex innehåller något som kallas Po eller "The animal" soul.  Denna "delen" av själen handlar om hur vi handhar vårt känsloliv och de prövningar vi möter i livet, vardagslivet.
Det står i texterna att Po är ansvarig för att vi lever i ögonblicket, att ögonblick läggs till ögonblick och att livet känns "färdigt" inom oss.  Med Po intakt kan vi också överblicka helheten redan i situationen och handla enligt den helheten istället för reaktivt och instinktivt.
Genom dessa färdigheter blir lungorna också kopplade till intuition och inspiration.

Ja, där blev det en lustig ordlek... Lungan är ansvarig för inspiration. 
Precis! På två sätt.. Andning och kreativt, nytänkande från själen.  Sålunda är lungorna speciellt känsliga för sorg och tvivelaktiga situationer där vi känner att vi inte förstår varför någon eller något behandlat oss på det sätt de/den gjorde.
Hm, låter detta logiskt?

Själva livet här på jorden börjar ju med ditt först andetag. Den sekund då du börjar ditt liv här, i denna vandringen - din inspiration... Ditt räknande av ögonblick för ögonblick.
Lungan har också många uppgifter vad det gäller distribution och skapandet av livskraften och även den sk "skyddande kraften" dvs med västerländska termer "immunförsvaret".
Som jag inte får plats att gå in på här men även detta låter väl vettigt med tanke på alla "andningstekniker" och andningsterapier som finns därute, eller?

När jag med min bok i handen sitter och tyst kontemplerar detta på en "västerländsk klinik" så ser jag plötsligt ett flygblad... Ett reklamblad från kliniken där man erbjuder en eftermiddagskurs i att se hur "kroppen och själen är sammanlänkad".
Leende ser jag att det är en läkare som håller i kursen och han uttrycker sig i stora ord... någonting i stil med:  Nu är det minsann dags för patienterna att komma in i verkligheten, i dagens tänk och inse att man inte längre kan separera kropp och själ - man måste ta hand om båda! Annars blir man aldrig frisk!"
Han avslutar med att säga att om man inte är frisk nog till att träna något annat, tja, då kan man alltid träna hjärnan för det finns slående bevis för att den kan uträtta storverk.

Hoppas han når breda lager med sitt budskap! Hoppas han har det bra på sin arbetsplats och att ingen ler åt honom i mjugg. 
Det är verkligen dags nu.. Att visa breda lager att "hjulet redan är uppfunnet" - för att tala i bilder.
Men då måste alla först våga stå för sin klokskap, sin kunskap och det som de alla intuitivt vet.
Precis som kineserna lyckligt flinar åt västerlänningens behov att bevisa allt... De har sina egna metod för "kvalitetschecken" men det är en helt annan blogg.

Ge dig ut... Andas! Låt dig inspireras! KRAM






tisdag 17 januari 2012

Det ordlösa.

"Man kan lätt känna sig lite såhär då..." säger hon, kryper ihop till en boll, fosterställning, håller om armarna och ler emot mig. 
"Så känner man sig när blod och qi är lite för lågt och speciellt när det vänder från alldeles för lågt till att bli lite bättre!"
Jag nickar stumt. Det är så jag känner mig där jag står i min "observatörs position". Ser livet hända omkring mig, dras inte med, finner inte de "räta greppen", oemottaglig och samtidigt hypersensitiv.

Prövar att till henne, hon som ändå förstått min belägenhet, att sätta ord på min ordlöshet, min avsaknad av svallande känslor... Berättar om skolgruppen, om diskussionen, om att vara "utan ord". 
Att vara en språklös människa har jag berättat om tidigare. En språkmänniska i en annan språkzon är fascinerande ibland och frustrerande ibland. 
Skumbad av nya ord, nya nyanser titt och tätt och så tider av total oförmåga att förklara sig, när allt går andra förbi och man inte når någon. En sådan enkel sak som att skriva ett sms kan föra till missförstånd och komplikationer. 


Kroppen får tala... Hon "läser av"mina pulsar, berättar för mig vad hon känner och jag bekräftar tungt. 
Fritt fall..
Känslor är ibland ordlösa, obeskrivbara, oberörbara och ändå, ack, så tydliga. 
Att "inte kunna namnge" är en stor skillnad emot att "inte behöva namnge". Något jag funderat mycket på genom skrivandet tidigare. 


Nålarna för mig allt djupare, inåt, emot mitten, emot min kärna och jag räds men tillåter inte mig själv att dras med rädslan till ytan utan faller vidare, tyngdlöst inåt. 
Det rycker när kroppen släpper sina fasta "hållpunkter", vi går bortom det jag är van vid, bortom det jag kan och vill beskriva... Med orden kommer fattigdomen, utsattheten. 


När jag sitter på stolen efteråt kommer jag inte ihåg hur min mobil fungerar. Jag får skriva upp min info med en penna.  Hör små missförstånd mellan språken men orkar inte protestera. Bara noterar... 
Befriande, lugnande och tungt. 
Jag knölar in mig i min stora ljusgröna jacka, drar upp alla stropparna, stänger alla blixtlåsen och får stora, stora kramen innan jag går ut i den kalla, gryende dagen såsom barnet i moderlivet. 
Vaga ljud når mig i min värld inne i huvan, kylan känns inte, blicken fäst i marken tre meter framför mig... 


Jag noterar ljuset, solen, känslan av tyst välbefinnande. Dagen är ung. Dagen är ny!
Namaste!(jag hälsar det gudomliga i dig)

 

måndag 16 januari 2012

Att lägga ribban

För några minuter sedan fick jag svaret på mitt sk passeringskrav dvs den skriftliga examen jag arbetat med, slitit för och skrivit innan jul. Den stora examen som bestämmer om jag kvalificerar till att gå vidare i min utbildning samt gå upp till examen i Maj. Viktiga saker för mig med andra ord.

Processen att få fram detta passeringskrav var långt och svårt och inte direkt rosen bestrött.
På själva inlämningsdagen undrade jag faktiskt om det var värt att lämna in det alls - hade vi ens nått i mål?  Enorm frustration och jag skrev till och med om delar av processen här.
Så, idag... Idag kommer beskedet - jag HAR klarat mig! Jag är igenom nålsögat.

Det blir... Tomt... i bröstet. Helt tomt...
Jag skriver sms till väninnan på skolan, hon som var i supergruppen och väntar på svar från henne medan jag smsar de andra i gruppen med den goda nyheten.
Hurraropen haglar in, jubel över att kunna fokusera på nästa steg, nästa examen.
Jag, ja, jag känner fortfarande ingenting.

Ringer bästa väninnan... Vad är detta?  Varför ingen känsla? Varför sådan avsaknad?                               Hon frågar om det är lättnad, helt slut tomhet... Nej, det stämmer inte.   Jag berättar, beskriver och det är då jag inser att det har något med den bakvända tävlingsinstinkten att göra, IGEN!                                  Inser att jag inte ens njutit av att ha klarat höstterminens stora medicintenta pga att jag istället för att vara glad för näst bästa betyg blev sur och arg för att jag missade högsta betyg med en millimeter.

Detta handlar dock om något annat... Allt mitt gnäll, all min förtvivlan inför den svåra grupp processen vid passeringskravet känns "mindre sant" om vi klarade oss ändå. Som om inte det vore sant eller relevant ändå...  Vi klarade det trots alla svårigheter, trots eller kanske pga, vår bedömning av oss själva.  Det var svårt!! Det var hårt!!
Oh yes och är mina känslor så nästa gång också, tja, då är de lika sanna ändå. Oavsett resultat.

Jag är som de flesta andra... I win some, I lose some.  Kanske sätter jag ribban lite högt ibland?!          Jag gör gärna det när det känns viktigt.  Men ribban får heller inte hamna så högt att jag tappar glädjen och den får inte dra mig fel väg. Då är jag ute och cyklar.                                                                     Precis som jag inte vill höra den förhatliga klyschan... "Det gick ju bra förra gången fast du var så uppgiven".  Yak!

Låt mig leva ut mina känslor, mitt drama lite då då... jag kommer ju ändå att kavla upp ärmarna och pröva komma vidare sen. Det är ju jag.... Jag ger inte upp. Till det har jag för mycket tävlings instinkt...
Nej, dags att fira!! Sen skall jag ta tag i mig själv OCH ankommande nästa tenta. 
Den skall jag klara vid första försök..    Jag tänker vara glad oavsett betyg!!
Eller nåja.. det kan ju vara mitt mål i vart fall! ;-)
KRAM                                        


lördag 14 januari 2012

Spärr

Med omsorg tillverkade jag två olika "kuddar", en rund med stoppning av bomull, gasbinda runt om och en liten fyrkantig, en stoppning av näsdukar och gasbinda runt om.
Vi skulle träna "nålteknik" på skolan och då måste man ha något att sticka i.

Jag är inte dum utan jag har fattat att akupunktur är ett hantverk och att det som tar mest tid är att lära sig hantera nålarna. Rätt nålar på rätt sätt.
En nål är nämligen inte bara en nål. De är olika långa, de har olika spets, olika former, har olika material rullade runt handtaget som ger olika grepp (läs olika känslor för akupunktören).    Men ändå liksom...
Det kändes lite i mesta laget, att sticka i näsdukar.

Några timmar senare när jag äntligen fått de långa nålarna att sitta fast i den mjuka bomullen, tja, då börjar jag på allvar fatta vad de snackar om.  Ju längre nålar desto svårare att få dem att gå rakt in, eller på snedden, eller bara under huden. Så kommer vi till att sticka i papper.
Ytterligare ett steg svårare, snärten och kraften måste komma från handleden och inte från armen. Fingret starkt och precist..

Min punktlärare R vandrar runt och ser på oss där vi "snärtar" i pappret och ger plötsligt klartecken -
stick i dig själv. Stick typ här!
Vad?  Sticka i mig själv?
Du måste känna hur elastisk huden är, hur svårt den är att komma igenom.  Med ögonen naglade vid min underarmsmuskel för jag nålen emot densamma, snärtar till och vips, nålen stutsar emot huden.
Nytt försök... Något inom mig säger att det inte är riktigt rätt, att det är fel att göra sig själv illa men jag måste kliva över.  Ny snärt - en mera riktad och nålen sitter som den skall.   Faktum är att det inte ens gör ont!    I nålens handtag känner jag något, något som kanske bäst kan liknas vid en nappande fisk
-QI! Hurra!

För en sekund glömmer jag allt det andra... Känner på nålen, snurrar den.
Ett huvud ovanför mitt eget: Bra där!! Känns lite coolt, va?  Nu - stick henne! 
Klumpen i magen... Min bänkkamrat. Hon är rädd för nålar.   Japp, sjukt, jag vet men vad göra?
Hon borrar sitt huvud ner i andra armen, gömmer sig, tårarna rinner och jag känner mig som en skurk.
Jag ber henne göra andningstekniken, samlar mig själv i min egen mitt och inser att även jag måste över något... Över spärren av att jag gör någon illa. Över spärren att det gör ont...


Jag får ett tips att läraren. En liten annan teknik än den han lärt ut. Det lurar min "klient" och jag tänker att jag måste sätta nålen, kvickt och precist, inte skrämma henne mer.
Det driver mig. Snärtar nålen ur min hand, känner huden...   Huden - så tydligt det blir när man sticker någon med ett nål att huden är vårt skydd, kroppens största organ.   Den är elastisk, den är lite seg samtidigt som den rör sig... Apelsin, gummi, silikon och liknande far genom huvudet...
Under där - något som rör sig, något som strömmar och nappar - QI.

Spärren finns kvar! Man skall inte "göra andra illa", man skall inte närmar sig andra med en nål.
Men samtidigt, jag har fått en annan känsla i kroppen, en ny längtan - att känna qi!
Att känna livskraften under mina fingrar är något annat än homeopatens känsla, ord och förståelse.
Här får jag en kombo.


Vägen att vandra är lång. Jag har mina kuddar och jag skall träna snärt varje kväll.
Göra mina fingrar starka och dugliga.
Första nålen är satt! Jag vill känna... känna igen... Qi.




onsdag 11 januari 2012

Jeg har vasket den...

Igår på vägen hem insåg jag att solen sken från en klarblå himmel, snön låg vit på hus och tak och det knarrande under mina fötter. Ljuvliga, efterlängtade minusgrader!! 
Väl hemma föll pusselbitarna på plats. Bilen var hemma vilket innebär att maken har sk "hemma kontor"och det i sin tur innebar att jag hade ca 2 timmar (lite drygt) till godo. 

Från boden skrek de på mig.. Sina ihärdiga små pip... "Ta oss på tur, ta oss på tur". 
Sagt och gjort! Bort med anatomiböckerna, fram med skidkläder, av med dagens vardagskläder och hopp i kläderna och IVÄG!  
Det sista jag gjorde innan jag lämnade rummet var att ta av mig klockan. Det är ett fint armbandsur som jag fått av min klockfetischist till make i fyrtio års present och jag ogillar starkt tanken på att förlora det. 
På näthinnan etsas bilden av klädhögen på sängen med klockan som en krona på toppen. 

Skidturen var ljuvlig och väl hemma tog vardagslivet vid igen...
Duscha snabbt, torka håret, klä sig, hämta på skola och dagis, rodda allt eftermiddags kör, förbereda för morgondagen, göra läxor med äldsta barnet, hinna läsa lite själv, gå med hunden, vika tvätten - ja, jag tror du känner igen dig och så... STTTTUUUP i säng! 

Imorse samma tempo fast i motsatt riktning, ja, alltså, i riktningen komma iväg men mitt i rörelsen stelnar jag till... Klockan! 
Med bilden på näthinnan rusar jag runt. Letar på sängen där klädhögen låg... Letar i badrummet där den brukar ligga. Letar på skrivbordet där jag brukar ta av mig när den stör mig när den smäller i datorn.
Letar på bänken i köket... 
Till sist.. Vänta nu lite. Terroristen.. Minigodisen... Hon har väldigt långa fingrar. 

Barn infångas, sätts pedagogiskt i den stressade moderns knä och utfrågas försiktigt: 
"Selma... Har du sett mammas klocka?"
"JJJAAA!" Brett leende. 
"Vart har du lagt den då?"
"Jeg har vasket den!" Nytt leende.. Åh, nej, tvättat den!! Vart då? I toan? I hundskålen? Alternativen är inte så många, hon når inte så långt.  Lugn! Andas! Klockan är vattentät! Bara inte i toan.. 

"Jeg har tørket den også!" Vaddå torkat?? Nytt hopp!
"Och vart är den nu, Selma? Vart?" Det är nu det kommer.. det jag inte ville höra!
"Jag är sååå ledsen, mamma!" Så går hon. Med ett stort brett leende. 
Vad betyder detta?  Letandet fortsätter tills bussen går och med gråten i halsen sätter jag mig i sätet och anser min klocka som förlorad. 
Den är tung. Placerad i toan med lite kraft har den säkert glidit ner genom kröken... försvunnit. 
Min fina Omega!

Jag sluter ögonen.. Går till min guide, böjer mitt huvud vid hans axel och ber om råd. 
Det låter inte vänta på sig. 
"Selma, open drawer, no harm!"  säger han leende och smeker mitt huvud. 
Jag frågar om lådorna i köket, de hon når och då svarar han igen: "Not in kitchen, open drawer!"
Katjiing!! Vi har en trasig låda i vår köpmans disk. En låda utan framsida.. 
För säkerhets skull kollar jag också av med min mediala väninna - hon säger samma sak. Hemma men flyttade av någon annan än mig. 


Jag kan knappt vänta att få komma hem. Hon repeterar sin svar på eftermiddagen, den lilla busungen men jag lyssnar på henne med ett visst lugn.
Väl hemma sticker jag handen in i lådan.. Finner min klocka. Den är väl inpackad i en diskhandduk. 
Den ser inte "vasket" ut.. Kanske gjorde hon det på låtsas... Kanske inte... 
Vill jag veta? Nja, jag tror att jag bara tvättar den som vanligt jag.
Glad att den är tillbaka är jag i vart fall! Tack för hjälpen!

tisdag 10 januari 2012

Konsten att vara i ett nätverk..

Eller handlar det snarare om att "välja att vara i ett nätverk"? Eller kanske tom ibland både och?

Jag medger att det kändes tungt igår... Att påbörja en ny termin och dessutom rivstarta med punkt och meridian lära. Det är hårda timmar och man måste vara mycket gott förberedd.
Väl ankommen till skolan promenerade jag till vårt föreläsningsrum och möttes där av T & S.
Breda leenden, varma kramar och tillönskan om ett Gott Nytt År och så drog "uppdateringarna" igång! Vad hade skett sen sist? Hur hade vi haft det..?

Detta är inte särskilt underligt. Vi, det vill säga, T, S och jag, tillhör en grupp i klassen som snackar en del, både med varandra och i undervisningen.
Vi driver på studiegrupper, studentgrupper, frågestunder och sociala sammankomsten plus-
vi gillar varandra!! So far so good...
Så kommer nästa S in..  Hon och jag skrev grupparbete tillsammans och efter detta har hon mjuknat, visat sina starka sidor och kommit fram mer och mer.
Samma glada återseende där, samma kramar, liknande frågor.


Så rullar folket in...Kramar, breda leenden och E - som jag knappast umgås med, ja, så där till vardags ger mig också en stor kram, ställer sig nära och frågar om helgerna på sitt lite försynta sätt. Jag känner att jag blir glad...
Känner mig accepterad, omtyckt och som en drivande kraft i gruppen med så mycket kärlek runt omkring mig. Samtidigt noterar jag att nästan alla låter bli att krama två personer i gruppen.
Jodå, de får breda leenden, de får tillönskan om ett Gott Nytt År MEN det blir liksom inte mer.

Jag stannar upp och tänker till... Varför valde jag själv att agera såsom jag gjorde?
Jo, för att dessa två tjejer sällan eller aldrig är med i diskussionerna, för att de aldrig bjuder in, för att de känns avvisande.  Katten på råttan, råttan på...
Om de nu verkligen vill ha kontakt så är de illa ute, mycket illa ute då signalerna tolkas lika av alla.
Valt eller utvalt?

Själv har jag inte möjlighet att vara med på allt heller. Vi har barn, vi har hus, hund, fritid och sånt tar tid men jag har varit noggrann med att höra av mig. Att kommunicera, berätta, dela, lyssna och vara närvarande när jag är där och det har betalat sig.
Skolan börjar långsamt bli det nätverk jag önskar mig och det har ju bara börjat.

Varför man väljer att stå utanför kan jag bara spekulera i.. de har säkert sina skäl.
Eller i vart fall hoppas jag det. En vald ensamhet måste vara klart bättre än en som man blir tilldelad emot sin önskan.  Jag kanske tom skall fråga någon dag, jag.
Så dum är jag!  Undrar om jag får något svar?

Året är igång på allvar... Det känns tryggt!
Kram




måndag 9 januari 2012

Slitvargen.

På vägen upp för backen åker jag mera bakåt än framåt.. Hänger tungt på stavarna, det smärtar i armmusklerna och benen, långt ut i saxningen. Svetten lackar...
Klättringen tar sin nådiga tid. Det är långt upp men till slut står jag på randen av "grytan" och då har "spåret" precis börjat... Min runda, min tur.

Jag åker ner för kanten, in i grytan, ned i grytan och hela vägen har jag sällskap med Finlands sämste skidåkare. Jo, det är sant... Inge Glid. Han följer mig hack i häl, hela vägen, inte en centimeter får jag gratis. Stavtag på eländigt stavtag.
Munnen torkar ihop, ny uppförsbacke - fjällsidan. Ny klättring, mera bakhalt, mera armvärk...
I nästa nedförslöpa kliver jag ur spåret, kör i skoterspåret vid sidan om - allt i förhoppningen om lite mera glid, lite flyt.
Det är då de kommer farande.. På min insida. Först han, i full fart...Ihopkrupen till en liten boll.
Jag hinner uppskatta hans ålder till ca 12 och precis då rutschar hon förbi, om möjligt ännu fortare.
Ålder på henne? Tja, 8.. Kanske.

Jag körde också om många "gamla tanter" när jag var i den åldern. Speciellt de som inte fattade att de skulle hålla sig i "snigel filen" dvs i spåret medan jag skejtade fram på skoterspåret.
Nu är jag tanten... och vettet har jag lämnat hemma, såklart. ;-)

Dags att släppa på lite.. Några snabba skär.. Kroppen minns! Så trött den är så minns den.. Det pirrar i fibrerna, musklerna känner igen rörelserna.
Oxen i mig gör att jag inte är någon "snabb person", snarare lite trög, ogillar förändring och snabba puckar... "Du är alltid en riktigt liten slitvarg, du" mumlade pappa när jag bad på mina bara knän att få åka längdskidorna ända hem.

Ja, det är det som får min värld att snurra. Det tar en lång stund innan kroppen blir varm, innan den blir mjuk och redo men sen, sen kan den gå, gå, gå och gå.
Slitvargen kommer fram! Med tröttheten, malandet kommer njutningen.
Längdåkning är en av de bästa sporterna för "slitvargen", både förberedelsen i barmarks träningen och själva skidåkningen.

Mala, mala, mala... I motvind, i snö, i blöt tösnö, i kyla, med bakhalt, med Inge Glid i hälarna, i backarna, på plattlandet, i skogen och över sjöarna. Timme efter oändlig timme.
Jag, skogen, smärtan, tröttheten och slitvargen inom mig.
Den ultimata njutningen. Hur sjuk som helst och jag erkänner det med en lätt rodnad på kindbenet men inte mer..
Halva Norden är full av dårar som jag, av en eller annan kaliber.

Var och en blir lycklig på sin egen fason - heter det och jag tror det ligger mycket i det!
Därför lägger jag upp en bild på en av de bästa här.. Innan jag ger mig ut och nöter igen.
Det har ju kommit mer snö... HURRA!

fredag 6 januari 2012

Det är...

Jag ser ned i kaffekoppen, önskar se botten.. Både utom mig och inom mig! 
Hela morgonen har jag slitit med mina affirmationer, min bestämda uppfattning om att nu blir det bättre, nu skall det vända, nu har jag vinden i ryggen.. 
Katjiiing! Örfil.. Igen. Me no like!   Med svedan kvar i ansiktet har jag slagit mig ner på bänken med mitt ljumna kaffe, har inte ens lust att gå ut, inte i detta nu. 

Ute lyser solen, ute är det vinter, lagom kallt, Fredag, fortfarande lite tid kvar.. Nix. Vill inte.
Tanken vandrar... 
Jag ser hennes siluett framför mig i månens sken.. Hennes blossande kalla kinder i motljuset, glädjen vi delade.  
Jag har en fantastisk unge! En glad, inspirerande älva. Med sitt långa hår, sina galna mössor, sin milda omtänksamhet hänger hon med på mammas alla galna upptåg med ett leende. 
Åka skidor, en vardagskväll, mitt i veckan... istället för läxorna. En oas mitt i verkligheten. 

Hon hänger med! Hon bangar aldrig trots att hon redan varit ute flera timmar på dagen, åkt skridskor, varit på annan aktivitet.. 
"Mamma, kylan biter inte på mig för jag är född i Februari" utbrister hon med ett fniss innan hon glider ned för backen. Den isiga.. Den som jag knappt vågar. 

Helt sant! Kylan biter inte på henne.. Inte motgångarna heller. I vart fall inte så länge hon förstår varför saker sker, så länge hon är med på tåget. 
Tålmodigt leker hon "skidtävling" med sina osynliga konkurrenter medan jag tar en längre sväng. 
Vilken tjej! Vilken resurs... och vilken kväll!"

"Här sitter du och deppar... ?!" en kärleksfull knytnäve boxar min axel. ¨
"Yes, korrekt!" Jag är inte på humör för småprat.. ändå stannar han. Vissa fattar inte en hint! 
"Vet du..."Han smakar på orden, ögonen letar liksom inåt, kroppen blir stilla.
"Det är i backarna man rycker!!"  Så går han, bara promenerar vidare genom korridoren... 

En hint från en skidfåne till en annan skidfåne...Från en vän till en vän. 
Från människa till människa. 
Ja, har man bara ork så är det i backarna man rycker.. Det är så man skapar medvind och försprång. 
Att jag inte tänkte på det!  Dags att gå ut i solen.. 
Dagen är ung! Trevlig helg!


onsdag 4 januari 2012

Varde ljus.

"Där hänger på boklådsfönstret en tunnklädd liten bok. 
Det är ett urdraget hjärta som hänger där och dinglar på sin krok!"
                                                                     August Strindberg. 

Ett nytt år har börjat... Det känns på energierna. En del av mina vänner snubblade rakt i knät på förändringen igår, förändring vi alla känt på oss skall och måste komma men som ingen vetat när.
Champagnekorken drogs ur flaskan och med den kom det nya farande i en kaskad av ljus, bubbel och väta.

Jag observerade skeendet inom dem och mig själv där jag satt på kammaren och filade på min egen strävan, min önskan om att lägga tid på studierna i tid, min önskan om att uppfylla mina åtaganden "inom rimlig tid".   Skrivandet landade i min hand, nu såsom alltid och jag påmindes om tidigare möten, glömda verktyg och koncept.
Löftet var att skriva en text om Mindfulness, en text till en magisteruppsats i samma ämne och detta löfte förde mig till landet av gamla älskade böcker, tidigare träning i samma ämne..

Anna Kåver har skrivit en underbar bok som heter "Att leva ett liv, inte vinna ett krig." som jag nu via den digitala världen kunde bläddra i igen och i sitt intro skriver hon om "skrivandet i sig".    Jag dras med, känner igen mig, berörs... Är läget nu? Dags att hänga mitt hjärta på boklådsfönstret?
Tid att blotta?

Telefonsamtal från fjärran ort, nya websidor ser dagens ljus... Nya arbetsmöjligheter, helt nya koncept.
Vill jag vara med? Klart jag vill! Jag saknar klientarbetet, resan från frågan, genom nyckelhålet till ljuset och det nya. Otåligheten river min buk...
Studieböckerna faller nästan ned från bordet då jag inser - mindfulness var det, ja.
Min vackra ord om varandet, se perspektivet från en örns vinkel och inte från grodans. Båda behövs men jag är duktig på grodans när jag är otålig.

Att acceptera sin vardag, sin helhet utan att fly, förvränga eller döma innebär inte passivitet.
Det är ju bara själva insikten vi pratar om här.. Det betyder inte ens att vi avstår från att söka förändring utan enkom att vi slutar föra krig emot oss själva.
Förändra det som förändras kan och finn sedan ett sätt att i acceptans relatera till det du inte kan förändra och lev med det. Låter enkelt men är mera komplicerat att genomföra men det går, det gör det!

Min vardag är numera att bygga på mitt kommande verktyg, med tålamod, med flit, med en idog och rejäl arbetsinsats.  Ett starkt fort av alla bitar som är jag. I detta nu har jag möjligheten att bygga som jag vill, tänka och bygga om. Den gåvan är mig given.
Inspiration skall jag finna från de källor som blottas i dagen under min färd och vägen framåt innehåller enkom allt det jag fyller den med.

Så var det skrivet.. Where focus goes, energy flows!
Amen!






tisdag 3 januari 2012

Nattens pussel.

Jag är så kvällstrött emellanåt att hästarna slutar att trava!
Men samtidigt, ibland är man en riktig "sucker" för egen tid, en liten stund av tystnad när barnen gått och lagt sig.  Alltså sitter jag ibland uppe en stund efter det att ögonen börjat hänga, hjärnan begärt "shut-down" och kroppen skriker att den är hungrig trots att den egentligen bara vill - just det - lägga sig!

Maken sitter då oftast kvar och jobbar. Datasystemen står uppe för jämnan (nåja, nästintill) och de flesta av dem mår bäst av att pysslas om, uppgraderas och förnyas när inte andra sitter och jobbar i samma miljö. Detta passar honom rätt bra då han går upp i högvarv ungefär samtidigt som jag släcker ner alla vitala funktioner och checkar ut.
Minsta dottern sover som skönast när jag kryper ner, jodå, hon sover i vår säng som oftast och med armen om hennes liv fångar jag första bästa sömntåg och drar iväg.

Framåt nattkröken släntrar maken in, lägger huvudet på kudden och somnar mitt i rörelsen.
Han måste det... Tidigt nästa morgon ringer klockan. Konsulter har också "dagtids kunder", arbetsplatser att gå till, möten att medverka i, liv att leva.
Jag hör honom i medvetandets ytterkant och så somnar jag om, i ca 20-30 min. Då kommer "natt rasslet" dvs lillan har sin "vakna period".
Antagligen innebär det att hon går in i nästa sömncykel och är därför skrämmande nära vakenhet under en liten stund.

Detta innebär att hon kollar att jag är där, frågar efter vatten, letar napp, letar ny plats att sova på, vänder på kudden, klappar kinden och så, med benet på mig, huvudet på mig eller bara liggandes på min arm så försvinner hon åter in i sömnens rike.
Här brukar jag somna om.. Direkt. Men inte i detta nu..
Jag lider av lite hosta, en kvarvarande effekt av sista förkylningen. Mera irriterande än våldsam men ack, ack så påstridig!

Efter trettio minuters skrabbande, halskittlande, slemknuffande ger jag upp!
Inget vatten, inga halstabletter i världen tar bort kittlet i detta nu så jag går upp och från den sovande familjen kommer en unison suck av lättnad. Tänk att man registrerar oljud trots att man sover.
På med kaffepetter... Nej, jag är inte galen.
Koffein är inte farligt att inta om det bara får verka i kroppen en kort stund innan man lägger sig igen.
Likt de flesta bra homeopat medel kommer först en först försämring dvs i koffeinets fall, man blir sömnig innan man blir pigg.

Slutsats - jag kan dricka mitt kaffe, som jag föredrar bara jag sedan inte sitter här och häckar för länge.
Det löser slemmet, det värmer mitt system och jag kommer om en liten strax att sova gott igen i några timmar.
Snart ringer klockan, dagen gryr.  Här börjar skolan imorgon både min och barnens.
Vardagen står för dörren och med den många, många tankar..

Ha en god dag wherever you are. Live with passion!






måndag 2 januari 2012

Uppstarten!

"Må det bästa som hände dig i 2011 bli det sämsta i 2012" - skrev en vän häromdagen och jag nickade i medhåll. Det vore skönt! Det lät som en välsignelse i sig...

Igår hade jag svårt att formulera mig trots att tankarna aldrig stod stilla, trots att nyårsafton varit lugn och trots att helgkänslan var i högsta grad närvarande. 
Bästa väninnan med familj drog hemåt framåt kvällen. Deras år att köra långt, långt på årets första dag såsom vi gjorde förra året och stynget av saknad slog mig då som nu. Vi kommer att ses en del i år, såklart, uppgjort och klart likväl som spontant men jag längtar och saknar, längtar och saknar. 

En liten kvarnsten mal sakta inom mig.. Jag vet vad jag måste göra nu, vet tom vad som fattas för att jag skall få det gjort så kvar är inget annat än att agera. What else is new?
Kanske är det det som får mig att dra mig? 
Den sävliga oxen i mig gillar inte att bli pushad och knuffad men tiden rinner... 

2012 är ett år fullt av magi och vidskepelse. På dotterns skola har man pratat om elen som skall försvinna - varför? Ingen aning! Har inte riktigt hajat den... 
Andra har pratat om jordens undergång, avslutningen på Maya kalendern och allt det där. 
Det har jag skrivit om förr. Jag tror inte på det! Allmänt ogillande av domedagsprofeter och dylikt MEN jag tror på en vibrationshöjning av världen. 
Mycket är i görningen. Se bara på förra årets förändringar i struktur av världens länder. 
Många diktatorer föll, många länders ekonomi och vällevnad föll till botten och män som tidigare dikterat villkor blev maktlösa och utsparkade. 

Det är vad jag tror är på gång... En fördelning av energier och resurser på ett helt annat plan än tidigare. 
En ny sorts ledarskap, en ny sorts tid. 
Ser med spänning fram emot detta nya år. 

Själv skall jag försöka att inte "stå i vägen för mitt eget ljus" som coachen sa. Lite läskigt men i det stora hela, rätt självklart. 
Tentor för dörren, skrivande på trappan, utmaningarna på "rekke og rad" (som norrmännen säger), 
en ljusnande tid till mötes... 
Solen är på väg tillbaka, långsamt men säkert och med den en ny sommar. 


Lurad lite försiktigt igår på vad jag vill göra med semestern...
Såg vackra bilder från fjällen om sommaren igår och jag längtar efter tält och vandringar, långa kanot turer.. 


Jag hoppas du orkar fortsätta följa med på bloggen.. Att du reser med mig!
Det glädjer mitt hjärta att veta att någon läser ibland, att jag kanske stimulerar till fler funderingar, ett och annat skratt [för det har jag tänkt att det skall bli mer av här) och då och då en tår... 
Röras och beröras - livets sanna gåta! 

Ha en riktigt bra start! KRAM