Raushet i 2014

Två dagar kvar på det gamla året, tack och pris.
Jag är tacknämlig för de dagar som gått, för de insikter jag har skördat under detta året och den dynamik och rörelse som varit mig given.
2013 kommer i min bok att vara signerat som ett av de åren som tillhörde min mittlivs kris men jag kommer också att se på det som året då det vände, året då tunga tinga sattes på plats.
Stilla juledagar har bidragit till den inre sorteringen, den sista för detta år.

Mappen för 2014 ligger framme, stärkt av en kalender med texten "Raushet" på.
Raushet betyder generositet, givmildhet, offervilja, välvillighet, altruism och faktiskt, rundhänt..
Vilket lustigt och, igen, gammaldags ord - rundhänt. Ja, är man rund i händer rullar ting lätt in och lätt ut, vad härligt. Flöde, likt vatten runt en sten.
Det blir bra. Passar bra.

En liten passus är att jag köpte kalendern i September då jag lullade runt i en bokaffär och var synnerligen upptagen med andra tankar, lyfte blicken, såg kalendern, lade den utan att tveka i korgen och gick vidare. En förvånad dotter såg en stund senare ner i korgen och utbrast:
Men mamma, varför köper du en kalender i September?
Yrvaket svarade jag:  Så jag kan skriva in viktiga ting i den, planera och denna är bra till det. 
Rynka i dotterns panna:  Jamen, den är ju för nästa år!! 
Förvånat och förvirrat lämnade jag mina andra tankar, en orolig tanke tog deras plats - vaddå? Vad är det för år nu? Månad? Det var då jag insåg att det gamla året fortfarande hade fyra månader kvar att leva, fyra högst viktiga månader men ändå, blicken är riktad framåt. Raushet.

Januari i boken börjar med Tillit.. Kan en månad ha en bättre "rubrik"?
Mitt 2014 kommer att kräva tillit. Massor av tillit.
Den sista månaden har skakat och ruskat saker ur träden, intuitiva känslor om sakers riktning som är svårt att diskutera med andra. Det är svårt när en hel skock med människor säger Kom så går vi! och din inre kompass pekar åt motsatt håll.
Svårt att argumentera för, svårt att vara stark i och ack, så svårt att argumentera för.
Att med tomma händer säger mina händer är fyllda till bredden med allt det jag önskar och behöver och verkligen TRO på att det är så. Det är tillit... och till råga på allt nödvändigt.

Skulle jag välja att ignorera denna inre dragning, ja, då säger jag nej till den guidning, min inre gudomliga vägledning och då förlorar jag det jag bett om, så nej, det är det inte tal om. Tillit.
Det är de små tingen som står bakom de stora förändringarna.
2014 kommer för mig att innebär att lägga in några pusselbitar i det "kinesiska spelet", ja, jag kallar det så i mitt inre. Några hållplatser återstår innan min examen.. och sedan börjar det verkligt stora jobbet, att finna tid till de 1000 år det tar att bli en god akupunktör och healer ( ;-)) Tacknämlig för att jag i vart fall har lagt 15 år till den potten INNAN denna utbildningen, bara 985 år kvar, HURRA!

Min arbetsrum har jag sett, lättare förändringar är det i behov av men annars, klart att köra i.
Nya människor letar sig in och pockar på.. Det skrämmer. Gamla spöken hostar i hörnen så jag tar ficklampan och lyser dem mitt i ansiktet, se där, det var inget spöke utan bara en dammråtta.
Eller som man säger här, en hybelkanin...(hybel - mindre lägenhet). 

Två viktiga andliga böcker har gjort sitt intåg under julhelgen, jag är tacksam för deras input.
Nya vänner presenterar "gamla hjältar" och jag återförenas med deras tankar och gör cocktail mix på vad de nya tillför, en cirkel till.

Kroppen bär på sin längtan.. Nya träningsformer, alternativ i vintern utan snö.
Släppa på gamla mål en stund, låta dem flyta i soppan, är de bärkraftiga kommer de tillbaka. Om inte, tack för den tid ni fyllde mig med er motivation och glädje.  Tid för att ta behandlingar, tid för njutningar har sipprat in nu i årets sista månad och jag ser med glädje fram emot mer av den varan!
Tack, tack och tack!

Ensam under min långa promenad på fjället, ensam i bilen under jobbet igår, ensam i mörkret med hunden inser jag att jag inte är ensam, inte någonstans.
Tanken är gammal men känslan är ny, förnöjsamhet.

Året kommer att följas, efter Tillit,  av Hopp, Begeistring, Ändring, Enkelhet, Energi, Överraskningar, Utmaningar, Inställning, Harmoni, Erfarenhet och Lojalitet.
I vart fall om man får "tro" min kalender.
Jag ser fram emot året som kommer även om det redan smygstartat.
Bloggen kommer jag snart att flytta från denna plats till hemsidan och kanske, kanske blir det en privat blogg också.. MEN bara följ med här så kommer info vad det lider.

Ha fantastiska sista dagar på året.
Har du tid? Gör en revision. Den är lika viktig som nyårslöfterna.
Det är gott att kunna känna tacksamhet över det man faktiskt redan gjort..
Vart du än är, vad du än gör...
LIVE WITH PASSION & BLESSED BE!
GOTT NYTT ÅR! KRAM

I cirklar går ting.

I slutet av Oktober skrev jag en blogg om universums nät eller Indras nät. En återkoppling till något jag upplevt, fått nys på/om tidigare men nu fått påminnelse och ny kunskap om.
Som alltid när jag lyckas koppla ihop trådarna i min värld så infinner sig en känsla av lycka och av att vara tillfreds, fasen smältning och tillrättaläggande inleds.

Den "nya" insikten ligger inte uppe under ytan utan sjunker ner i medvetandet, jag prövar att leva efter den, letar efter styrkor och svagheter. Kanske har jag lika många magar som kon?
En mental idisslare.

SÅ, utan tvekan har cirkeln gjort ett fullt varv och kunskapen, ursäkta uttrycket, halkar upp i halsen igen och jag måste tugga om den en gång till, idissla, bearbeta.
Rapporter hamnar på mitt bord med text som jag kan förstå, jag är inte vetenskapsman, bara lekman, bara jordängel med önskan om tjänande men när jag plötsligt kan förstå, det inkommande katjinget.
Forskare som mäter den sk icke materian, alltså det som "ser ut som tomrum" har sedan länge konstaterat att "inget är tomrum" utan allt består av "något" och detta något finns överallt, hittas lite här och där och är "snudd på" inte mätbart.  Var det där flummigt? Mmmm, det tenderar att vara det när det inte ger fullt utslag på maskinerna.

Jag påminns om det som kallas the divine matrix, alltså det energisystem som, inte helt olikt filmen, infiltrerar allt, är närvarande i allt och likt ett nät omspänner allt.
"Vad händer med oss om allt finns i matrixen?" han ser outsägligt klurig ut medan han tar en klunk av sin dricka och låter det sjunka in.

Om allt finns i matrixen hela tiden är Indras nät något mer än bara en vägkarta till rätt ställen, rätt tidpunkter, de rätta check punkterna...
Indras nät och/eller matrixen är kopplat till alla mina val någonsin, gjorda eller ogjorda och allt existerar samtidigt här och nu.
Vad sker inom dig om du tänker tanken? Tänk tanken att drömjobbet och "värsta-tänkbara" jobbscenario ligger på en armlängds avstånd från dig och du kan sträcka armen in i "hyllan" och välja. Bara välj! Vilken vill du ha? Och du, du kan ändra dig när du vill, lägga tillbaka och ta en ny.
Velighet är inte längre ett problem. ;-)

Såklart förenklar jag lite nu. Vi vet ju alla att ting tar lite tid, organiseringen från energi till materia skall till och det krävs lite men grunden, grunden är där.
Vad är då trollformeln?

Tja, jag tror som alltid att trollformeln är först och främst, kunskap.
Hur skall du kunna leta efter något du vet inte finns?
Så, när kunskapen sjunker ner genom dina tre övre chakran (se gårdagens blogg) och du förstår det, har en tankeform om hur det skall se ut då kan du gå vidare till att jobba på känslan.
Gå ner till dina tre nedre chakran, känn känslan djupt inne i dig av hur det skulle vara att ha det såsom du ser framför dig i din mentala bild. Andas liv i det, dra kraften ur moder jord och bli ett med det.
Då sker magin i ditt fjärde chakra, i ditt hjärta, i din mitt och då har du ur matrixens inre lyft din önskan ut i ljuset, skapat den i materian.

Det är logiskt och riktigt då hjärtat är kroppens starkaste magnetiska fält, som vi ju såg på igår, det som finns i hjärtat dras närmare oss likt alla andra magneter.
Själv har jag insett att jag inte längre har hjärtat i handen och det är skönt!
Jag rår över det på ett helt annat sätt och nu känner jag mig angelägen om att komma vidare i min kunskap om detta vackra nät.
Ta en cirkel till. Läsa lite mera. Skriva lite mera. Praktisera lite mera.

En stilla julaftons morgon tar jag mig tid att se på livet en stund innan dagen tar mig med in i sin vals.  Jag har mycket att göra i nätet, mycket att hämta på hyllorna ty önskningarna är många och få av de saker jag önskar mig kan packas in med presentpapper och snören.

Precis som igår önskar jag dig en Jul i hjärtats mitt, centrerad och fokuserad.
As always, LIVE WITH PASSION & BLESSED BE!

Att bege sig på djupet.

Det är en stund sedan Stanford university påvisade att det mänskliga hjärtat innehåller/har i sig ca 40000 hjärnceller och frågan uppstod - har hjärtat förmåga att "tänka själv"?
Denna något märkliga fråga skapades ur det faktum att hjärtat börjar slå inne i kroppen på fostret innan hjärnan skapats och så detta tillägget, dessa celler.

När ljus träffar ögat och dess hinnor "vandrar" det in i kroppen och påverkar de körtlar samt delar i hjärnan som vi kallar för thalamus, hypothalamus, pituitary(hypofysen) och pineal (talgkottkörteln) och bidrar till produktionen av hormoner (eller i vart fall dess beståndsdelar).
Denna delen, dessa körtlar kallas i Kinesisk medicin för "Crystal palace" och härifrån transporteras ljuset via sköldkörteln till hjärtat i de "berömda" sju strålarna. Det vill säga, ljuset delas upp som i ett prisma och fördelas på sju olika strålar.

Författaren och vetenskapsmannen Greg Braden hävdar att de sju musklerna som omsluter hjärtat är "styrda", påverkade av var och en av dessa sju strålar. Därför väljer han att kalla hjärtat för "a seven layer liquid crystal oscillator"
Oscillation betyder rörelse eller signalvariation dvs något som kommer i oregelbundna eller regelbunda frekvenser.
Inom Aura-soma har vi flaskor som påverkar och jobbar med just denna frekvens, The crystal heart within the heart men denna del har hittills varit ganska så "oförståelig" för mig.
Det har fått betyda "hjärtat på djupet" för mig men långsamt har det gått upp för mig att det påverkar hela systemet, hela växlingsstationen.

Kardiologer har också lämnat gamla "normer" ganska nyligen. Man ser inte längre på heart beat dvs en full "hjärt cykel" och  heart rate dvs utvidgningen av artären i armen (pulsen) som två isolerade tecken på hjärthälsa utan man sammanför dem, ser på dem tillsammans.
Här letar man efter balanspunkten.. Hur ser hela cirkulationsförloppet ut?
Man får då med sig "mera av hjärtats faktiska funktion" och av cirkulationen i stort.
(allt detta berättas för mig av fackfolk inom området).

Dessa fackmänniskor, kunniga i hjärtats arbete, ser också det motsatta, ett stressat hjärta påverkar immunförsvaret (läs de endokrina systemet dvs alla de delar vi läste om ovan, i hjärnan) så ny fråga eller snarare ett påstående, då finns det också en tillbakakoppling mellan hjärtat och de där körtlarna i hjärnan?  Såklart! Det finns ju ett styrsystem för att minska, stoppa, öka produktionen i dessa körtlar, en tillbaka loop men påverkar hjärtat denna?

Magnetocardiography - används för att mäta det elektriska fältet runt hjärtat.
Hjärtat är det starkaste magnetiska fältet inne i kroppen.

 

 

Enligt vissa källor så ser det ut så här... ganska likt en annan bild vi känner mycket väl. Eller?
Inte helt olik den axel som går rakt igenom vår kära planet och skapar den lutning vi så väl känner..
A heart within the heart.

Hjärtat är det fjärde chakrat, mitt emellan de tre övre som är kopplade till tanke och mentala processer och de tre lägre chakran som är kopplade till emotioner (kalla det gärna bas behov och drifter om du vill). Den ena delen är halv utan den andra och de kommer samman i HJÄRTAT.
Hjärtat är kopplingsstationen där tanke och emotion kan bli kopplade samman till en känsla.
Växlingsstationen, helheten, den "tänkande" enheten och ett av själens fästen.

Använd julens dagar till att vara "heart centered". Vila i ditt hjärta och se vad det vill säga dig!
As always, LIVE WITH PASSION & BLESSED BE!

Fret away time

"I was fruitlessly busy for for hours" suckar Engelsmannen eller så säger han "I fret away my time"  och hänvisar då till att han fräter sönder/använder upp sin tid till något onyttigt.
Vad är onyttigt?

Personligen har jag lite problem med "fret away time". Det känns onyttigt eller förresten, jag inbillar mig att det känns onyttigt och jag är LÄRD att det är onyttigt.
Att vara sysslolös.. Att vara i vilomodus..Eller ibland, att helt enkelt inte vara upptagen med något som "syns på utsidan".
Det är så för många människor, att det som inte syns, har ingen relevans i tillvaron.

När jag skriver blir jag ofta uppmärksam på detta fenomen hos mig själv, speciellt när jag skriver skolarbete eller fakta text som kräver ett samlande av material först, så själva inläsningen och sen, sen kommer den fruktade tiden. Bubblan. Tiden då det på utsidan inte sker någonting.
Inga ord hittar vägen in i datorn, inga noteringar krafsas ned och tiden verkar rinna som vattnet i en ström älv. Egentligen borde jag då hänga upp en skylt med texten "Process pågår, STÖR EJ!" och bara låta världen vara, ty ting sker på insidan.
Istället nojjar jag "Men oj, oj, oj, vad tiden går! Hur skall jag hinna? Sitta här och tänka, vad onödigt! Mitt i tentan och allt.. Blir aldrig färdig!"
 Det är ju precis vad jag blir! Färdig! Genom processen.. Den tillåtna, den otillåtna, den ljuva.

Situationen här ovan kan lätt appliceras på alla typer av skrivarprocesser hos mig. Bloggar skrivs oftast då jag går med hunden eller tränar, då läggs ord till ord, åsikter formuleras och tvättas. Tankar föds när blodet russlar runt på ställen som annars kanske är lite för spända. ;-)

Svårare är det att "fret away time" gällande annat...
Jodå, jag kan se att processer, funderingar, återhämtning är viktigt på andra plan också men känslan av att jag "bränner tid till ingen nytta" är ändå ofta närvarande. 
"Slöseri med tid" - finns det verkligen? Vad är det i sånt fall och vem bestämmer det?

Igår kände jag att något som är roligt, mysigt och som fyllde på kändes som "slöseri med tid" just på grund av att jag hade andra planer, planer som var fyllda av saker som "var mycket viktigare".
Hur sjukt kan det bli? Hur påverkad kan man bli av omvärlden, av stress, av regler och sociala spel?
Tack och pris så kom jag på mig själv mitt i steget, stoppade upp och undrade:
Vem har sagt att detta inte kom på rätt tidspunkt? Vem har sagt att detta inte är lika viktigt som julklappar, städning och allt det där andra?"
Svaret är ingen. 

Universum känner ingen "skräptid", ingen "waste", inte heller någon "fretted away time".
Här finns bara bricka som läggs till bricka. Härliga små ögonblick av nåd, ett efter ett.
Idag skall jag avsätta en stund att "fret away a little time", slösa med några ögonblick.
Jodå, jag ser paradoxen i att jag "avs ätter en liten stund" till detta men komihåg, Rom byggdes inte på en dag, maratonlöparen börjar inte med över fyrtio kilometer, varje viktigt kliv börjar med träning.
Startar där.. Får se vart det leder..

Vad du än är, vad du än gör..
Live with passion & Blessed BE!

Mirakler händer i ögonblicket..

Det är alltid "miraklernas tid" men just den här 

årstiden är det kanske lite enklare att 
acceptera att mirakler sker. 
Mirakler sker i ögonblicket! 

Så håll ögonen öppna! 

Vänta på dem! 

Förvänta dig dem... 

De är här!  

"Some say love, it is a river.
That drowns the tender reed. 
Some say love, it is a razor, 
That leans your soul to bleed. 
Some say love, it is a hunger. 
An endless aching need
I say love, it is a flower 
And you, it's only seed. 
 

It's the heart, afraid of breaking  

That never learns to dance

It's the dream, afraid of waking

That never takes the chance

It's the one who won't be taken

Who cannot seem to give

And the soul, afraid of dying

That never learns to live

When the night has been too lonely

And the road has been too long

And you think that love is only

for the lucky and the strong

Just remember in the winter

Far beneath the bitter snow

Lies the seed

That with the sun's love, in the spring

Becomes the rose

Bette Midler. 

Ha en fantastisk förjulstid! Fånga mirakler och magi! 

Jag vet det är svårt men det är just fröet som håller energin levande, energin som en dag blir en blomma, ett träd eller en hel skog! 

Live with passion & Blessed be!  

Yoga magi.

Sent igår kväll diskuterade min cykel instruktör S och jag vad som sker i min kropp under träning.
Hon hade sett hur lång tid det tog för mig att komma upp i puls, igen och när väl där, på höjden, faktiskt klara av att vara där väldigt länge. Lite ologiskt.

Diskussionerna kom igen om sk restitutionsträning. Detta innebär att man efter ett hård träningspass lägger in lugna pass där man max når 65% (olika tal cirkulerar) av maxpulsen.
Denna typen av träning innebär ofta typ promenader, simning, lugna cykelturer, yoga eller liknande.

Restitutionsträning kan minska återhämtningstiden eftersom den sk aktiva vilan ser till att slagget transporteras ut, nytt färskt syre in och så vidare.
Snabbare restitution innebär också att de muskler om svällt upp (ibland upp till 40% extra) under hård träning faktiskt snabbare återvänder till normal storlek.
Gällande mig så tror S att jag använder så lång tid på uppvärmning pga att musklerna först måste befrias från gammalt slagg innan nytt blod kommer in och dynamik kan skapas.
Ingen trevlig tanke.

När så morgonen kom, stel och öm i "cykelmusklerna", orörlig i bröstrygg, utan stuns i eller det minsta lilla skutteliskutt, tja, då tog jag mitt beslut.
Pröva bör man annars dör man.. Ja, eller nåt sånt. Man kan ju inte förkasta en teori utan att undersöka grundligt så YOGA. Restitutionsträning.

Ett lugnt pass, djup andning, Hatha - solen och månen i förening, det maskulina och den feminina.
Pranayama - andningstekniken som jag ofta, ofta "glömmer bort" i vardagen.
Långsamt, långsamt töjs de hårda, tvinnade musklerna och syre fyller dem.
Jag har tränat yoga av och till i några år, det går i perioder, ibland ofta, ofta och så blir det en paus på någon månad och så saknar jag det och så, på den igen.
Allt detta var jag sålunda beredd på. Detta visste jag yogan kunde ge mig.

Mitt i en övning sker något... Jag andas djupt, har huvudet invikt, i Delfinen eller en variant av den.
Fokus på den övningen är just mitt känsliga område,  bröstryggen, axlarna, pang, mitt i hjärtchakrat.
Det är då det sker.. Som om någon låser upp en dörr och där innanför, tusen miljoner ting..
Känslorna virvlar runt mig, jag ser dem, bilder, fragment, armarna börjar skaka och jag kan inte längre hålla tårarna tillbaka.

Det är mest händelser där jag känner mig sårad, liten, ensam, stressad och så vidare som kommer upp.. känslomässigt kräk känns det som.
Jag gråter stilla medan jag avslutar yogan. Efteråt tar det vid igen, starkare nu, mera påstridigt.
Vad annat kan jag göra än att låta det ske?
Sopsäcken vänds ut och in. Jag ser saker jag vet att jag lagt undan.
Jag ser skolstressen, tenta ångesten.  Många ting dyker upp medan kroppen skvätter, hoppar och bubblar. Det får ske.

En lång stund, faktiskt flera timmar senare, klingar det av..
Jag känner in bröstryggen och inser att spänningarna där är mindre. Ett försök att ta ton i badrummet bekräftar spänningslösningen.
Yoga is magic! Det har jag alltid känt men idag kom bevis liksom fysiskt och bokstavligt i form av denna cellminnes tömning som jag faktiskt anser att det var.
En mjuk metod som borrar på djupet.

Hur mina andra muskler mår? Jo tack, som frågar, lite mindre stela men det verkliga svaret får vi väl när jag skall gå hundpromenad ikväll och än mer imorgon, under uppvärmning.
Jag återkommer säkert till temat och flera restitutionspass blir det då detta var nästan magiskt, en andlig upplevelse av fysiskt slag.
Rensad och renad går jag in i denna nådens helg innan väntande stortenta.
Låna mig en tumme under kommande vecka eller en värmande tanke.
Det kan behövas.

Utnyttja dagarna, LIVE WITH PASSION & BLESSED BE!

Språklig villervalla..

Med misstro skådar jag ner i anteckningsblocket, känner hur fundersamheten tar en extra vals med mig - vad skall det bli av detta till slut?
Boken i min hand heter "Akupunktur og sygdomsbehandling" och nu tänker säkert du, i vart fall om du är svenska, en norsk bok. Nix! Icke!

Kolla stavningen "sygdomsbehandling", boken är dansk (och fantastiskt bra). På norska skulle boken antagligen ha hetat "Akupunktur, sykdom og behandling" eftersom man sällan eller aldrig skriver ihop just de orden på norska.

Så, jag läser på danska, tänker på svenska och ibland på engelska, pratar någon form av "svnosk" och från tid till annan, mer norska än svenska, skriver mina uppgifter på engelska eftersom skolan är rädd att "missa något" om de läser min svenska. Total villervalla och panik i myrstacken...

Panik blir det också i mina anteckningar inser jag när jag gluttar ner på mina kråkfötter..
"sorg, tobaksrökning (sv), dålig(sv) holdning(no), alderdom (dK/no), eller medfødt (no/sk) svaghed (dk) kan (sv) svekke (no) Lunge qi (egentligen no/kinesisk)"
Styrke blandas med styrka, senka med sänka och mina prepositioner liknar, tja, absolut ingenting.
Jag vet verkligen inte längre om det är på, i, av, ur.. I vart fall inte när det skall gå fort.

Grubblerier över ord är vardags mat..
Finns ordet "takknemlig" på svenska? Visst gör det det? Tacknämlig.. Eller? Betyder det samma sak?
Varför används inte det mer i sånt fall? Det är ju ett fint ord.. och så pågår det.
"Något ålderdomlig prägel.. " påminner Svenska Akademiens ordlista mig om.
Jasså, jaha... Har alltid vetat hur ålderdomlig jag i språket så det gör mig inget. Men finns det gör det, ordet.

Leva med "takk" "snakk" och "og".. Det är inga större problem.
Värre blir det när jag skall skriva alla dessa "stasjoner" "preposisjoner" "ekvasjoner", ja, jag tror du fattar.. Då skriver jag dem och sen ser de "märkliga ut". För det gör de ju, för en svensk, men jag kan ändå inte avgöra på vilket språk de är rätt.
Häromdagen skrev jag i en app "prosjekt" i betydelsen skriva projektplan typ fem gånger innan jag så skillnaden på det ena och det andra.

Som alltid har ting två sidor.. GLAD och tacknämlig (strunt i ålderdomlig) för att jag klarar att bolla dessa språk i luften och inte blir knäckt (som oftast). Gillar tanken på världsmedborgare.
Precis när jag skriver denna bloggen och dessa ord hör jag Jonas Gardell tala på norsk TV. Hans serie "Torka aldrig tårarna utan handskar" går precis just nu här och är lika omvälvande, lika omdiskuterad i Sverige som den var när den kom där.
Jonas anstränger sig att tala norska. Han byter ut många ord, säger alena istället för ensam, pula istället för knulla och beter sig överhuvudtaget mycket hövligt emot det norska folket genom sin anpassning. Jag ler.
Ingen hemlighet att jag gillar Gardell och här tycker jag han visar sin storhet, som människa, som författare och som en som vill "ändra vindens riktning!"

Jag vet inte om jag kan "ändra vindens riktning" men jag vill gärna pröva likväl som jag är stolt över, mitt i den stora förvirringen, min "Kajsa Varg" egenskap.
Man tager vad man haver och gör något bra av det!
Tillåter mig också till slut att drömma lite... I Sommar, efter examen (eksamen) skall jag läsa svensk skönlitteratur! Frossa och mumsa!"

LIVE WITH PASSION - gå ut och gör minst en snö ängel i kaoset, ropa i vinden, skicka upp en färgglad drake.. Vem sa man bara kan göra det om sommaren?
BLESSED BE!

Hur tolkas jag?

"Vad är det jag ger ut egentligen? Vad säger mitt kroppsspråk i just den situationen?"
Han gnisslade nästan tänderna av irritation och jag funderade en stund.
Vi hade precis diskuterat en gammal käpphäst, att ha ett "råd", alltså att ha en grupp med människor som man litar på som man kan fråga till råds när livets känns "tufft", besluten många, men också, när man känner att man inte riktigt vet hur man tar sig ut i världen.

 Vet du hur du "tar dig ut" i andras ögon? I olika situationer? Hur ofta har du fått en feed back som fått dig att "hoppa till"? 
Det är precis därför man behöver ett råd. Jag har pratat om detta förr men det aktualiserade sig för mig i samband med den här diskussion och i samband med att "jag var ledsen för nåt".

Jag tillåter mig att gå in i känslan när jag är ledsen för nåt, tillåter mig att sjunka ner i den TY JAG VET, jag kan, kommer och vill ta mig härifrån!
Det är min grund! Den har jag alltid med mig. 
Men jag vill också tillåta känslan och då är det möjligt att jag ibland "tillåter den lite för mycket och för länge"(för andras smak).
Detta leder till en "märklig" reaktion hos folk i min omgivning.. Man tror att jag glömt hur man gör, att jag är verktygslös och deppig, ensam och oförmögen.
"Var det verkligen det jag sa? Lät det så illa?" undrar jag storögt och förvånat.

Den kvarvarande känslan hos mig blir delad i två, jag blir arg ty så utan verktyg har jag aldrig varit och så kommer känslan av att "jag har ljugit" eller i vart fall förstorat eller gjort om.
INGET av detta ovanstående är sant! Det är bara känslor som jag ser på..

Paradoxen blir.. Jag vill kunna berätta vad jag är frustrerad eller ledsen över UTAN att folk skall tro att jorden går under eller att jag har tappat gnistan. (Om jag tappar den LOVAR jag att säga till).
Samtidigt som jag vill att de runt mig skall veta och se att jag tar mig upp. Alltid.
Det blir en märklig dans.. Våga uttrycka. Behöva hålla tillbaka. Vara stark och vara svag..

Jag besvarade min väns fråga och så körde jag en tillbaka kaka: "Vad ser du i detta nu?"
Nu var det hans tur att suga på tänderna en stund innan han försiktigt svarade:
"En otroligt stark, klok kvinna med en djup tillräckligt att fylla vad som helst men som just nu kanske inte använder den till hundra. Vill hon det? Vad skall till?"
"TID!" Svarade jag.
"Tillåta sårbarheten att blotta sig.." kom svaret. 
"Sårbarheten skrämmer andra, de vet inte var de skall göra av den."
"Vem bryr sig vad de tycker? Bara Du behöver veta varför du gör det..."
Touché!   En käpphäst till!

What other people think of me is none of my buisness!
Jag har behov av att se på min sårbarhet, den sorg och de ledsamheter som kommer i min väg för att sen kunna agera på dem. Det är mitt sätt. Jag behöver lära mig att släppa vad andra tolkar det som.
Deras sanning.. Inte min.

Ut i dagen, med sårbarheten på kragen. Ett liv att njuta, styra min skuta.
Live with passion & BLESSED BE!

Att vara förväntansfull

Jag har en "issue", alltså ett tema, en laddning med detta med "förväntan" och den kan ta sig uttryck både på positiva och mindre positiva sätt och, tja, jag prövar att lära mig leva med det.
Eftersom det ÄR ett tema för mig så har du hört delar av detta förut.. Tyvärr, så är det, teman går igen. Dagens tankar runt just "förväntan" kanske ändå kan ge dig nåt.

Vad är motsatsen till förväntan? undrar jag och Googlar det hela.
Cynisk och illusionslös.. Kommer det som vagt svar. 
Kanske är det bättre att slita med min förväntan då..?! grubblar jag vidare.

Förväntan hos mina barn igår inför den 1 December var gigantiska. Paketkalendrar, chokladkalendrar, baka ditt, baka datt, äta dutt och det skall vara så mysigt, så mysigt.
Väl i säng igår kväll var jag mycket glad över att ha lyckats tillgodose de flesta av förväntningarna och inga riktigt höga klagorop hade skallat över nejden. Gud ske tack och pris.
Frågan är - blir julafton likadan?

Min ådra av clairvoyance ger mig en "dum" fördel.. Eller nackdel.
Jag har "förkänningar" oftast lång innan saker faktiskt syns i materian, det vill säga, innan andra blir medvetna om dem. Det ger mig tid att "glädjas innan" så att när händelsen faktiskt inträffar är jag redan "färdig firad" och nästan lite blasé.
Om det är något jag väntar på t ex rättningen av en tenta så känner jag på mig när läraren är klar med rättningen (något känns färdigt) och kollar då nätet fyrtioåtta tusen gånger om dagen tills latmasken får in resultaten på webben. Då snackar vi veckor av inloggningar.

Negativa saker kan också komma som en förväntan och även här sker det en viss energibrist.
Jag funderar och lägger planer runtomkring den förväntan jag känner inför det som komma skall och så när det sker, tja, då sker det sällan precis såsom jag klurat ut det och jag måste omstrukturera ändå.
Denna irriterande del av förväntan kan ibland vara så lik vanlig, simpel rädsla/oro att jag inte kan skilja den ena från den andra.
Här gäller det sålunda att "ta höjd" för att det är, just det, ett stråk av oro och bara låta bli att släppa in min inre planläggare överhuvudtaget.

Den mest svårhanterliga delen av förväntan är när den är oprecis.. Det vill säga, när jag inte vet vad den handlar om, utan bara förnimmer en stark förväntan.
Det är då jag börjar pröva att se runt hörn.
Född nyfiken (and proud of it) i god kombination med dåligt tålamod och sviktande tillit vänder jag ut och in på tillvaron till absolut NOLL nytta.
Förväntan svävar på lätta fötter precis under taket och har inte landat i den tunga materian än.
F..n också!

"Vilken underbar egenskap! Då kan ju du bada i denna förväntan, skapa drömmar av den, se dem manifesteras.."  Jo, jo visst! Mummeli, mummeli morr...
Här har du knorren på min historia. Här har du min issue.  Här har du det jag jobbar på att lära mig leva med.
Kombinationen att våga/kunna känna förväntan på ett bra, fyllande sätt utan att göra något med den förutom att VETA att den kommer till mig oavsett, inget kan stoppa den och att jag kan ta ut glädje eller sorg när den kommer. Inte i förväg.

Jag är förväntansfull inför att detta tunga, karmiska 2013 skall flytta ut genom dörren och ett lättare 2014 skall få komma in.  Jag glädjer mig till att se vad som sker.. utan att se runt hörn.

Ha en underbar start på veckan. Sjung högt och lev förväntansfullt.

Live with passion & BLESSED BE.

Vakna till världen.

Tysta morgontankar.. 
Min morgon är helig tid. Tid till eftertanke, tacksamhet och närvaro. 
Tack för den natt som gått och för den vila jag fått! 
Tack för att jag fått ligga mjukt inbäddad i min älskade säng och lyssna till tystnaden. 
Sömnen har fattats mig några timmar, tankarna har vandrat men jag har tittat på dem, släppt, lyssnat vidare och accepterat. Allt är såsom det borde vara.  Vila har jag ändå fått. 

Tack för de klara stjärnorna som gnistrade på min himmel då jag hämtade morgonen fång med ved. 
De är som klarast innan morgon gryr, innan ljuset sprider sig, i det sista skälvande mörka sekunderna glimmar de till, sänder mig hälsning om vintertid, jul och fred. 
Tack för elden som nästan tänder sig själv. Tack för kaminen som sprider sitt rödflammiga ljus och sin hetta över kalla golv och fötter. 
Tack för glädjen att vara vid liv denna morgon. 

Tack för de värkande musklerna som låter mig veta att jag arbetade tillräckligt hårt igår och att de nu måste få andas en stund, fyllas med blod och tömmas igen. Tack för kroppens alla underbara mekanismer som går och går och går utan att jag gör annat än fyller på med energi och luft.
Tack för kaffet som sprider sin väldoft i näsa och gom, som värmer min mage och försiktigt knuffar mina stela leder och energi in i flödet. 
Tack för gröten och sylten, produkter från den rika jorden som fyller min Yin med energi och sprider leendet över mina läppar.  Den förbereder min inre jord för kommande behov. 

Tack för maten som fyller min matsäck. Så otroligt lyckligt lottade jag är att jag kan stå i kylskåpet och faktiskt "välja" vad jag önskar ta med mig. Ta den vackraste, saftigaste apelsin och skala den, stoppa i en låda, färdig att äta medan bilen snurrar och går. 
Bre min smörgås, lägga på det godaste jag vet och i tanken smaka av långt innan det når min mun. 
Tack för dubbel njutning!

Tack för att jag i detta tidevarv har ett jobb att gå till! 
Tack för att detta ansvar betros mig och för all glädje jag under dagen kommer att möta på min väg! 
Tack för lättheten i mina steg och i min ränsel när jag går att möta dagen. 
Tack för de leenden mina läppar och mitt hjärta kommer att dela ut och tack för alla de leendena och den kärlek som blir mig given. 

Tack för den outsägliga nåd det innebär att få vara med en dag till. 
En dag av nåd. En vardag i livet. En dag i processen som kallas livet. 
I AM! 

Live with passion & Blessed BE! 

Gje meg handa di!

Livet går upp och ned.
Bra dagar. Mindre bra dagar.
Båda typer.

En mindre bra dag är min lott idag. Snart är den gjord och om hörnet väntar en bättre!
Ber en bön. Sänder en tanke.
Ringer en vän, ber om en hand... 

Gje meg handa di, ven, når det kveldar,
det blir mørkt og me treng ei hand.
La dei ljose og venlege tankar
fylgje oss inn i draumars land.
Lat varmen frå ein som er glad i deg
tenne stjerner i myrkaste natt.
 
Gje meg handa di, ven, når det kveldar,
det blir mørkt og me treng ei hand.
Varme tankar og hender som trøystar
er som sol over frosen jord.
 
Kjenne varmen frå ein som er nær deg
gjev langt meire enn store ord!
Lat varmen frå ein som er glad i deg
tenne stjerner i mørkaste natt!
Gje meg handa di, ven, når det kveldar,
det blir mørkt og me treng ei hand.

Å VÆRE STERK!
Å være sterk er ikke
å løpe raskest
å hoppe lengst eller løfte
tyngst.
Å være sterk er ikke
alltid å vinne
alltid å ha rett eller
alltid å vite best.
Å være sterk er å
se lyset når det er som mørkest
slåss for noe man tror på
selv om man ikke har
flere krefter igjen
se sannheten i øynene
selv om den er hard….

Orginal text: Down by the Salley Gardens. Norsk text: Sondre Bratland. 

Imorgon ÄR en annan dag! En annan välsignad dag.
LIVE WITH PASSION & BLESSED BE

Herregud.. mitt skrivbord är fullt!

När jag klev på crosstrainern sent igår kväll undrade jag i mitt stilla sinne vart dagen flög.
Hade varit hemma med liten på grund av stökig natt och vi båda vaknade för slitna till dagen som kom och ändå, ändå hann vi göra massor. Massor.
Jag räknar upp sakerna inom mig medan jag låter benen pumpa och så "ser" jag på listan av saker "jag önskar att jag hade hunnit" och inser att den är lika lång. Minst.

Det är så mycket jag vill! Så mycket jag önskar ta reda på..
Så mycket spännande därute att som jag vill delta i att jag har svårt att välja.
Det är en av mina två stora akilleshälar, jag har svårt att välja av allt spännande.
I min hylla står det böcker som jag vill "läsa om" - hur i hela friden skall det gå till?
Hinner ju inte ens läsa de böcker jag önskar och hela tiden rinner det in nytt.

Senast idag fick jag nos på en bok som heter "For the sender" av AlexWoodard.  För att inte tala om Anita Moorjani´s bok "Dying to be me" som jag väntat på i evigheters evigheter att få läsa.
Något att önska i julklapp tror jag.. och läsa/lyssna till när sommaren är här.
Det är TVÅ av alla de bokönskningar som ligger på min lista som bockas av uppifrån i form av inköp/presenter och fylls på nedifrån av nya böcker..

Har funderat på att återvinna några av mina böcker men fastnar på - hur gör man sig av med gamla kompisar?  Studenten i mig drägglar också över skönlitteratur i alla dess former..
Ljuva frossa, du väntar mig den dagen utbildningen är över.
Eller så blir det som alla andra studenter i akupunktur säger, de har aldrig läst så mycket akupunktur litteratur som efter det att utbildningen är klar. ;-)

Jag önskar skriva i timmar, när anden blåser sin "inspirare" in i min själ, in i mitt hjärta men i dagsläget blir det stulna stunder av nåd. Ett kort stopp mellan två bussar på livets station.
Ingen helhet.
Istället skriver jag på projektplan inför bachelor och här hopar sig problemet igen - vad välja?
Många saker är superintressanta men stoppas av avsaknaden av material.
Jag vet vad jag vill och ändå inte.  Längtar efter att få dyka in i något material på djupet, fördjupa mig, tugga på pennan, klura, knota, bli sur, fundera igen och slutligen, lösa gåtan.

Jag önskar mig STORA tuggor åt gången, tid att frossa och njuta.
Livet blir istället en påse med smågodis, först en röd suris (en timme sjukdomslära), en bit choklad (skriva en blogg), en lakrits (jobba med projektplan), en cola flaska (läsa två kapitel i en bok för att finna info om något som dök upp under meditation), en klubba med apelsinsmak (städa av golven, tvätta av badrummet), en Marianne karamell (En timmes styrketräning)..
Livet på en pinne.

Samtidigt en oerhörd tacksamhet över min egen inre bredd. Över att livet är rikt och fullt av härliga mirakel och överflöd.. Må det aldrig sluta.
Nej, nu håller min "bit choklad" på att ta slut, tillbaka till projektplan och ett mail.
Sen är det kväll igen och en dag till läggs till handlingarna.
"I AM resourceful" "I AM LOVE"  " I AM full of appreciation"

LIVE WITH PASSION & Blessed BE!

Jag behöver MAT!

"Såsom du skottar ur dig, vad skottar du in då?"  Den gamle lägger huvud försiktigt på sned.
Hans kroppsspråk alena berättar att det är något lurt på gång. Jag tillåter mig att tänka till och så svarar jag sanningsenligt:
"Tja du, just nu är det inte mycket. Det mesta är dessutom av dålig kvalité. 
Jag beter mig så när jag är sjuk, måste vara inne för mycket, känner mig begränsad och så vidare. Min cirklar blir allt trängre.. Tyvärr!"

Han smackar på underläppen, skakar långsamt på huvudet och så lägger han tyst till:
"Nej, det går ju inte och den där ursäkten om att du varit sjuk. Den, ja, den får du.....omstrukturera!"
Vi fortsätter vårt kaffedrickande, samtalet ligger kvar där och flyter emellan oss och jag hinner som vanligt tänka allt emellan himmel och jord. Men mest av allt undrar jag - är det en ursäkt?

Likt en välvillig gammal ödla med tentaklerna ute tar han snart till orda igen:
"Du är ju smartare än så, du sköna. När du blir gammal kan du inte klarna hjärnan genom att tömma kroppen. Vart skall du fly då? Rullstolsrally?  Hans ögon gnistrar.
"Nej, men jag kan ju faktiskt meditera också. Sitta och resa i mina inre världar. Det gör jag ju ändå varje dag!"

"Riktigt!" Han kliar hakspetsen,tar en ny slurk av kaffet och så fortsätter han.
"Det är därför jag blir orolig när jag förstår att du lyssnar alltför mycket på "pladdret", alla de där tankarna som inte är du.. Speciellt som du själv sa, när du är sjuk, nere, blir indragen och allt vad det nu måtte vara!"
Mitt hjärta värms av omtanken och jag klappar hans hand, reflexerna är det inget fel på och han fångar min hand i ett nafs.
"Inte sitta här och oroa dig för mig! Jag vet att tanken inte är jag. Om tanke vore jag skulle jag ju inte kunna observera mina tankar, eller hur?  Jag är något mer än det, en själ, eller i vart fall är det vad jag kallar det!"

"Riktigt, riktigt. Men du glömmer det ibland... När livet blir för hektiskt. Dock tror jag att ditt hektiska liv knappt ens har börjat så du må lära dig att göra detta medan du kör full stopp. 
Har du någonsin prövat att bara luta dig tillbaka? Bort från larmet, bort från egot? 
Folk jag känner kallar det för "seat of self". Din inre länstol.." 

Jag ser ner på våra sammantvinnade händer.. Det snabba livet. Snart är det min tur och det är så mycket jag vill än, så mycket jag önskar.
"Hmm, jag har hört bland annat Michael Singer tala om "the seat of self" men jag är dålig på att praktisera det. Det tillsammans med grundningen vore säkert en vinnande kombination.." 
"Jag är ju, som du vet, dålig på att meditera men mitt eget inre säte har jag blivit bättre och bättre på med åren och det är min räddnings planka nu när sjukdomen tar kraften min."

Jag lovar att pröva! Precis som jag lovar att distansera mig, via mitt inre säte, från det och de som "äter upp min mat".
Jag lovar att inte släppa cirklarna när livet är för tufft och jag lovar att "äta det bästa" genom att fylla på med skönhet, ärlighet och renhet.
Jag har lovat den gamle att "skotta in" massor av påfyll till mig själv i form av BRA MAT såsom konst, sinnliga upplevelser, kärlek, skratt, närvaro... 
I mitt inre har jag "blivit med" en mörkgrön länstol i ett sliskigt gammaldags tyg men jösses, SÅ BEKVÄM DEN ÄR!

Tacksam för ytterligare en dag i tidernas ström..
En dag närmare målet.  En dag fylld av bra mat och lätta tankar.
Live with passion & Blessed BE!

 

Göra om en cirkel.

En ny stressig period i livet, en grupp examen under pågående bronkit, funderingar i livet i övrigt, oron för dottern och den nya perioden hon går in i.
Japp, korrekt, ibland går jag rakt in i min "120 poängs examen i oro".
DET är alltid en dålig idé!

Kombinationen stress, sjukdom och avsaknaden av träning bringar mig ur den balans jag är van att ha.
Min stress och mitt grubblande behöver "på gott kinesiskt manér"balanseras upp med fysiska övningar, få vara i kroppen, sjunka ner, släppa på spänningarna.

Alltså prövar jag begränsa stressen genom att närma mig problemet på ett annat sätt.
Jag sjukskriver mig, tar prover av lungorna och så sätter jag mig ner, hemma i tystnaden och mediterar... De flesta dagar mediterar jag runt halvtimmen men dessa långa meditationerna står ofta tillbaka pga tidsbrist.
Under meditationen upptäcker jag att den vänstra sidan av huvudet, axeln, armen, ja, faktiskt nästan hela vägen ner har dragit sig samman. Liksom krympt..

Låter säkert märkligare än vad det är men som homeopat vet jag att vi alla har starkare och svagare sidor i vår kropp och min vänstra sida "bråkar ofta" med mig men riktigt såhär sammandragen brukar den inte vara.
Jag fyller på med ljus, expanderar, öppnar, lossar och efter meditationen känner jag mig mera hel.
Kanske det var bara det?

På kvällen har jag energi att plugga lite punkter, sätter också några nålar på mig själv längs en meridian som jag vet jag behöver stärka och medan jag sitter där - Kabang - min gamla "kompis" migränen dyker upp men den har fått på sig "nya kläder".
I sängen konstaterar jag att jag har "bubblor" på insidan, det liksom ploppar och far omkring på alla möjliga ställen, i magen, i musklerna, i lungorna.
Halva jag är rädd, halva jag är fascinerad över kombinationen meditation (för jag är övertygad om att den är startpunkten) och självbehandlingen med nålarna.

Natten och dagen idag har jag spenderat utan piller.. Mest för att jag inte ville missa någonting av det som sker och för att det är så annorlunda.
Det är inget fel att ta smärtstillande. Jag har gjort det massor i mitt liv MEN jag vet också att det tillför "kyla" till min mage, mitt system och just nu vill jag spara det. Lugna det.
Att leva med smärta är inte världens ände men det kräver ett val. Denna gången väljer jag att vara i det.

Jag ser att jag måste kliva av min "kurs i oro", jag ser att jag måste finna ett sätt att ersätta träning då jag är sjuk..
Livet är ju det, cirklar som går runt med en massiv förbättringspotential.
Faktum är att jag inte är ledsen för det. Det är genom detta som jag finner nya vägar, nya stigar och ett nytt levene.
Imorgon är en annan dag.. och det är helg. HURRA.

Livet with passion and Blessed be.

Stigen framåt..

Idag låg det skärvor av is vid strandkanten när jag blickade ut över vattnet,
röken stod som en kvast ur min mun. Minusgraderna är här.
En tuff vecka har snart passerat.
Funderingarna runt vilken väg som leder framåt har invaderat mitt sinne.

Jag kan se vägen klart när jag sluter ögonen i meditation, en väg som slingrar sig sakta över berget medan dimman omsluter den.  Det är inte så att jag tvekar att gå!
Tvärtom! Jag vill gärna gå..  Att gå framåt kräver dock beslut eller gör det inte?

Det är en stund sedan jag passerade den punkten där jag insåg att livet inte är oändligt, att skall man hinna och kunna göra saker bör man passa på innan man blir för gammal, för skör, för sjuk, eller kanske tom för ointresserad.
I studiernas tidevarv är man tidvis upptagen med vad och hur man skall integrera det som sker efteråt men också, av hur pengar, eller avsaknad på detsamma skall räcka till allt på listan.

I mitt inre vet jag redan, pensionär kommer jag aldrig att bli.
I vart fall inte pensionär som i overksamt njutande av livets efterrätt. Det är inte för mig.
Vad mer är där att utforska?

Började ett nytt jobb för dryga året sedan, i en ny koncern, något jag aldrig gjort tidigare.
En ny utbildning är snart klar, en ny firma är startad.
Vidare, vidare... Jag strävar framåt.  Likt en blodhund har jag näsan i marken - vilka pusselbitar saknar jag?  Vad är det mer jag önskar mig?

Balans. Ömhet. Lite skratt...
Ett tryggare nätverk.  Plats att skapa. 
Jodå, jag har lite pejling. Frågan är bara - hur skapar man flera av dessa delar?
Hur finner man rätt pusselbitar? 
Det är vad jag funderat på idag, igår.. och antagligen imorgon.

Det sker saker på insidan hela tiden. Det finns en helt ny typ av, hmmm, tillit.
Jag har äntligen hittat fragment av den svårtillgängliga "tilliten".
Kvar är att släppa ytterligare på kontrollen och låta tilliten få än mera plats.
Det är därför jag frågar - man måste ta beslut för att komma framåt? Eller måste man inte?

Kan man hänga där, be om det man önskar sig, se sig om, ha tillit... Kan man det enbart?
Nej, det vet vi också. Gud hjälper den som hjälper sig själv, tillsammans med allt det ovan.
Just idag är frågan bara - hur och när?

Live with passion & Blessed be. 

Våga lyssna till våra "inre sinnen"

Min väninna och jag diskuterar ofta våra första "vibbar" av folk.
Det berömda, ökända första intrycket!

Ja, det kan faktiskt vara så att vi säger till varandra saker som vi aldrig skulle erkänna inför de flesta andra.
Det handlar om "instinkter".

Instinkter används varje dag för att överleva, komma vidare, glida undan faran, hitta rätt MEN instinkter som "bevismaterial" är svårare.
Det kommer långt efteråt... Då man vet.
Då man redan suttit med skägget i brevlådan eller kan det vara så att man hamnar med i "problem" för att den första instinkten förleder en?

Sålunda diskuterar väninnan och jag att om vi ventilerar om hur vi "uppfattat vibben" runt en person, ja, då medvetande gör vi vad vi "uppfattat" med instinkten och blir inte förledda att tro något annat senare.
Hängde du med på den?

All typ av instinkt leder till en känsla, en känsla kan lätt bli till en förutfattad mening och en sådan mening påverkar allt resultat. Det är fakta.
Ta t ex familjemiddagen med tjocka släkten... Gruvar du dig för den? Har du en "ond föraning"?
Vad brukar hända då? Tja, det brukar i vart fall bli precis så jävligt som du misstänkte.
Oftast värre (faktiskt).
Tvärtom är lika giltigt, såklart. En förväntan, en föraning om något trevligt brukar leda till, just det, något mycket trevligt.

Som människor orkar vi inte hålla skenet uppe särskilt länge. Det vet varje terapeut, varje person som intervjuar, gör marknadsundersökningar, anställer personal på stora företag med flera.
Inom några minuter har vi "visat oss" antingen genom något vi sa, något vi gjorde, eller rätt och slätt genom kroppsspråk, "vibb" eller energi.
Detta registreras "omedvetet" av de flesta i omgivningen, medvetet av några få (och intresserad).
Därefter kommer det stora MEN:et...
Hur många "vågar" lita på det de känner?  Hur många är hemma nog i sig själva att lyssna?

En instinkt vi aldrig fått träna, en instinkt vi lärt oss att se bort ifrån, en instinkt som inte är social accepterad till trots för att vi brukar den varje dag.
Själv har jag valt att närma mig detta med instinkten på ett så jordnära sätt jag bara kan -
genom att sätta ord på den, minnas den och veta att den är EN pusselbit, inte hela sanningen.
Dock en del av sanningen, en spännande sådan.

Tillräckligt ofta har jag i förtvivlan (och förbannelse) bankat pannan i närmsta tegelvägg och spottande uttalat orden "Men vad sjutton... Detta visste jag ju från första stund. Detta sa jag ju efter det att jag träffat xxxx första gången... Jag anade detta.." Eller något i den svängen.
Detta har ökat mitt intresse för mitt första intryck.
Signalerna från mina "inre sinnen".

En morgon i förra veckan satt jag i gryottan och väntade på att en smärtstillande skulle hjälpa emot min sjukt bankande huvudvärk och under tiden zappade jag bland kanalerna på min TV.
Fann Mad men och lät den stå på.
Reklam iconen, människokännaren Don Draper sitter ensam i sin nya lägenhet och skriver, hans röst viskar mjukt:
"People tell us who they are and yet we choose to ignore it so we can make them into what we want them to be!" 

Ja, just det! Precis så är det... Kanske en stor pusselbit till att vi ignorerar den första "vibben" ibland, när det passar oss, våra syften och så vidare.  Därav bilden ovan.
Det passade i vart fall mig och mitt liv.. Jag vill lyssna bättre, inte missa ledtrådarna. 
Allt för en mjukare, snabbare resa. 
Live with passion & Blessed Be! 

 

Universums nät eller Indras nät.

För ganska många år sedan fick jag frågan om hur våra liv här på jorden egentligen "handhas", om man ser det från en andlig synvinkel.
Vad beslutar vi egentligen innan vi reser hit ner?
Hur lägger vi upp planen och varför i hela friden blir det inte alltid som "man tänkt sig"?
Tänk om man missar något liksom..
Och förresten, hur vet guiden vad som skall göras? Lämnar man verkligen sin bästa vän som ankare på andra sidan?

Jag kanaliserade den gången och mitt andliga team stod som alltid mig bi och en fascinerande undervisning startade. 
Ett rutmönster skapades på tavlan. Människor och händelser placerades in...
Universums högsta lag likaså dvs vår fria vilja som högsta hönset och esset i alla lekarna.
De horisontella trådarna finns/skapar rumsuppfattningen, de vertikala i tiden och på varje punkt där trådarna korsar varandra finns något levande (en individ av någon sort).
Som en glödlampa...i mörkret.. i väven...

Den gången uppfattade jag verkligen att jag själv gick hem från seminariet med en djupare kunskap än jag hade gått dit, en kunskap om livet och dess skiftningar och det var ändå jag som hade föreläst.
Det fina med denna väven är att allt är sammankopplat. Inget kan eller är avskiljt från något annat.
Intuitionen är ett av de verktyg som kan brukas till att hämta kunskap ur denna allomfattande bank och det var precis det jag gjorde den gången... För rätt länge sedan.

Jag har tänkt skriva om det. Berätta och ställa frågor till andra.
I Torsdags kom så frågan från några klasskamrater, några unga, hungriga tjejer. Vad tänkte jag om detta och detta?
Plötsligt satt jag där, ritade mitt rutmönster, förklarade och återupplevde - en märkligt betagande
känsla och känslan stärktes.  Detta ÄR bra kunskap. Användbar.
En av tjejerna frågade tom när jag kunde tänka mig att undervisa om detta.  Jag log.

Två dagar senare finner jag, när jag städar (hör och häpna) en gammal bok. Sätter mig ner, bläddrar lite runt i den och mina ögon faller på texten..
"Följande text från de gamla Vedaskrifterna är mer än 7000 år gammal och beskriver Indras juvelbesatta nät. Den påvisar samhörigheten och beroendet mellan allt och alla i universum och är ett perfekt exempel på hur varje punkt reflekterar alla andra punkter"

Mina ögon dansar över texten och den fortsätter:
"Det finns ett oändligt nät av trådar som genomkorsar universum.
Det horisontella trådarna finns i rummet, de vertikala i tiden..osv osv".

Behöver jag säga mer?
Jag kan aldrig "bevisa" att jag inte bara läst denna boken och återberättat det jag läst.. Till trots för att jag faktiskt "förstår" den här matrixen på ett sätt som vida överskrider texten men det kan ju vara påhittat.
Vet du... Jag bryr mig inte. Jag är lycklig, själaglad och i mitt hjärta jublar jag ty jag vet att jag är det levande exemplet på att detta system fungerar. Information kom ju till mig som jag inte hade, jag fångade upp den, gav den vidare. Dessutom och nästan bästa av allt, jag har en källa och ett namn -
Indras nät!
Sjukt vackert! Kanske dags för mig att intressera mig lite för Indien... En del av kartan som aldrig ens slagit mig tidigare.

Undervisningen om Indras nät kommer.
Längre texter likaså. Jag skall bara fördjupa mig lite till först.
Vad fångar ditt intresse i matrixen?
Live with Passion & Blessed be!

Rekord i växt

Min äldsta dotter har varit på lägerskola.
Det är en mer eller mindre obligatorisk aktivitet i den norska skolan i årskurs 7 ty för dem är "barntiden" nu över. Vid 12 års ålder lämnar de barneskolan och går vidare till de tre åren av "ungdomskole" innan den obligatoriska skolgången är klar.

Lägerskola har varit en gnistrande diamant i fjärran av både längtan och oro..
Längtan efter att få spendera en vecka långt hemifrån med bara sina lärare och klasskompisar, långt ifrån läxor, veckoplaner och tjatande föräldrar.
Samtidigt - en oro, en kramande känsla i magen. Hur skall det går? Hur skall det bli? Sova ensam?

Jag måste medge att jag som förälder kände samma sak och resa bort historien blev inte bättre av att dottern på avresans morgon var ordentligt förkyld, hade ont i halsen och gränsade till feber.
Trots detta insåg jag att denna diskussion var meningslös.. Iväg SKULLE hon.
Kanske är jag extra hönsmammig eftersom jag är ensam vårdnadshavare och min dotter aldrig besöker sin far pga avstånd, ekonomi och så vidare.
Vi är aldrig skilda åt och hon lever liksom nära, nära, ibland i mitt blod känns det som.

Bussen gick och i misstro stirrade jag på min mobil. Skulle den ringa?
PÅ lägerskolan finns inga teknologiska gismos och mobiltelefonerna fick lämnas hemma, liksom datorer, spel och annat. Däremot hade ju lärarna telefon och de kunde ringa, om kris uppstod, om
kaos kom vandrande nerför gatan...
Det har varit en TYST vecka och igår åkte jag till skolan för att hämta hem den saknade ungen.

Det var en märklig känsla att se att hon hade växt flera METER på denna veckan.
Lagövningar, övningar där hon utmanat sig själv hade satt sina tydliga spår i henne och förvånad och glad såg jag förändringarna. De var MÅNGA.
Hennes kille sedan mer än ett halvår hade gjort slut på lägerskolan och där och då hade hon tvingats stå ansikte emot ansikte med sin första hjärtesorg.
Ingenstans att smita, inget hem att rymma till...   Med tårarna rinnande hörde jag henne berätta om smärtan men också om vännerna, tjejerna som slagit sin vänskapsring runt henne, stöttat, peppat och hjälpt.
Om mannen, läraren på lägret som gett henne det kloka rådet att "gå dig en tur i skogen. Det hjälper alltid!"  Vem var han och visste han hur rätt han hade?

Med tacksamhet i hjärtat lyssnade jag på hur den andra, för mig okände vuxne, peppat min dotter emot sitt livs dröm - att bli polis, att bli kriminalare.
Att se henne sträcka på sig när hon berättar historien om sitt eget mod (något hon tydligen själv inte tror att hon har) och se att det landat på riktigt.

På dessa korta dagar har hon också hunnit läka delar av hjärtat igen då den fantastiske A, sedan länge beundrad, hade tagit chansen nu när hon blivit en fri, hmmm, "kvinna" och frågat chans direkt.
Behöver jag säga att han fick ett rungande JA?! ;-)

Återigen med tårarna rinnande funderar jag över den resa vi gör med våra fantastiska medsjälar.
När våra barn, vårt lån från tiden, går från barn till vuxna..
Jag är så tacksam att få vara med på denna resan, att få dela hennes växande och se henne blomma ut till den person hon är menad att vara.
Tiden går fort... ändå långsamt och mycket kan hända på så kort tid.

Livet är.. som någon sa en gång: "En femton romaners historia skriven på baksidan av en papperservett!"  Det går fort och långsamt.
Grabba tag i den du älskar, säg det till dem innan det är för sent!
Spring sedan ut och "fånga livet"!
Live with passion and Blessed be!