Att möta sig själv i dörren...

Önskar du nu få en blogg om deja-vu?
Nej, tyvärr inte idag! Det kanske kommer så småningom då det är ett spännande tema men inte idag...

Nej, idag funderar jag på "repetativt beteende" dvs något som man gör länge, ofta och mycket.
Det blir så när man t ex sitter med stora mängder info som skall in på kort tid.
Eller när man ser till andra saker man vill förändra eller lära in typ förlora vikt, springa milen, lära in psalmboken, förstå skatteverkets regler, ja, vad vet väl jag. Utmaningar.

Det tar sin början i en önskan eller en längtan.
Läs bilden bredvid - "a simple plan".
Något som ser enkelt ut på papper. En plan, en tanke på genomföranden.

Så påbörjar man - full av entusiasm...
Och man kör, och man kör, och man kör och så inser man - vart blev det av lusten?
Orken? Vad var det nu jag ville? Skulle det vara så häääärrr många uppförsbackar?

Det gäller att hitta sätt att motivera sig! Att komma ihåg varför man började och så hänga in helt till slutet, till belöningen..
Vi har alla gjort "Måndags starten" och förlorat.. Dvs börjat om på en Måndag, igen och igen och igen.
Helt normalt, helt mänskligt!

Jag har tragglat runt i ett material nu i dryga två veckor. Det är material för hela året.
En vecka till tenta och jag repeterar nu och känner konstant som om jag möter mig själv i dörren.
Gör samma fel, för trött för att se något nytt, allt känns knastertorrt! Tråkigt..
Kikar med längtansfulla blickar på allt annat runt mig.
Tentor kommer igen men tanken på att möta detta materialet i denna formen igen är allt annat än lockande. Jag SKALL igenom dörren, nu, direkt, på en gång..

Sätter mig ner och visualiserar känslan när jag håller i nålen.. När qi rör sig..
När patienten ler av det som sker. Påminnelsen om varför jag gör detta! Målet!

När det gäller de fysiska målen är det ibland svårare. Hur mäter man och vem kollar?
Jag själv, såklart. Jag tävlar ju emot mig.
Trots detta lever jag i en värld med andra och hur bra jag än tränar finns det alltid de som kan mer, tränar bättre, längre och mera intensivt. För gammal för elitidrott som jag nu en gång är..
"En dag utan träning är en förlorad dag!" - säger vännen min.

Jag är inte där. Men det kryper närmre... Det kryper i skinnet.
Vill mer, vill se resultaten, vill ha tiden.. Men då går ju den andra ekvationen ihop, den med tragglet ovan. Livspusslet!

It is serious! Det är ju mitt liv, mina mål.
Ändå är det ju ett val bakom, en önskan, en längtan... De måste vara med på tåget annars fattas bensinen. Enkelt och greit..(som de säger här!)

Dags att köra! Se mig själv i dörren... Ge mig själv en high-five och ett leende!
Jäklars vad jag är bra! Sticking to the plan!!!!
Kram på dig, vart du än är!