Jo, man börjar gå i fyrkant. En ganska stor en. Kan du se det framför dig?
Hunden passerar dina ben, gå plötsligt framför dig, börjar dra, då viker du av 90 grader och går åt ett annat håll. Hunden måste då "styra om", hinna ikapp dig och så strax är den förbi igen, börjar dra. DÅ, då viker du 90 grader igen. Detta upprepas tills hunden fattar...
Tar såklart olika lång tid beroende på hund, envishet, situation men vår relativt envise flat coated retriever brukar fatta galoppen efter två eller ibland tre rätt stora fyrkanter. Tidskrävande?
You bet!! Men det är mycket bättre än vara galen av ilska, svettig av all frustration och med värkande armar och händer efter en lagom lång promenad..
Idag när jag vandrat en lite längre promenad med hunden och frustrerat gjort "boxen" några gånger och därefter återigen gått tillbaka till mina filosofiska tankar om livet.
Plötsligt "såg" jag min guide glimma till mellan träden vilket i sin tur ledde till ett "samtal" oss emellan. Med en tuff vecka framför mig lade jag fram min önskan om stöd och ledning.. om resultat.. om strävan.
Vanan trogen avslutade jag bönen med det sedvanliga: "Jag lägger handen på din axel och låter dig leda mig..till det som är rätt, till det som skall komma till mig!"
Bilden dök då upp som en blixt i mitt inre, ett svar från min guide.. Ett skimrande leende, glimten i ögat... Han, guide, gick in i boxens första steg dvs vek 90 grader bort från den väg där jag strävade rakt framåt. Han var ledaren, han höll i kopplet, jag har ju gett det till honom och jag, jag var det strävande, envisa, dragande hunden.
Skrattet ekade mellan träden.. Först hans.. Så mitt...
Jag, mitt naiva människobarn tror alltid att jag vet bäst. Vet vart jag skall och varför.
Allt tänker jag ut, allt vet jag och egentligen, egentligen ligger lyckan 90 grader åt ett annat håll.
I tillit följer jag skrattet. Vad annat kan jag göra?
Tack för bilden, ljuvaste E. Tack för närvaro och känslan att "ge upp styrningen".
Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar