nästa dagen sitter jag i solen på en balkong i Ladispoli, Italien och dricker mitt förmiddags kaffe.
Det är inte bara du som blir förvirrad, jag blir lite förvirrad, jag också.
Det var inte riktigt meningen och ändå var det helt rätt.
Resan följde samma tecken som resten av den här sommaren, ting ser i takt med hjärtats slag, det ena efter det andra och riktningen vänder som vinden.
En plötslig öppning på ett hundhotell för min älskade voff, en annons från en av många hotellsidor och en snabb check fick mig att inse att många italienska hotell dumpat sina priser såhär i slutet av Juli. Det är precis mellan de två vanligaste semesterperioderna i Italien och sålunda ganska lugnt.
Flyg var det däremot värre med, alla nordmän skall ju hemåt denna tiden men efter lite trixande och slalomkörande mellan olika bolag var också det fixat.
Att ordna semester själv är härligt på ett sätt och galet på ett annat.
Det egenhändiga snickrandet här gjorde att jag fick två för priset av en, härliga soldagar på en badort och tillräckligt många dagar för att visa äldsta, kunskapstörstande dottern de delar av Rom som man måste se.
Det galna i kråksången är ansvaret, hålla i allt, hitta hit och dit, laborera, diskutera med händerna när gemensamma språk tryter, och charmen är, det går att få det till.
Att köpa biljetter av en surmulen, icke fullt så tjänstvillig italiensk stationsarbetare strax före lunch, på ett språk han inte förstår och inte är intresserad av att förstå har sin sidor.
Men triumfen av att sedan sitta på tåget, med rätt biljett, nya ord i bagaget och faktiskt fått ett leeende innan man gick, DET smakade seger!
DETTA var poängen med hela min resa. Möten. Möten mellan människor, ge och ta.
Dessa möten var ofta snabba, ibland ordlösa, ofta kärleksfulla och ibland bara en pay-it-forward men det lustiga var, det skedde så snabbt.
Vår ena väska kom aldrig fram till Italien, något som kan tyckas märkligt med tanke på att det bara var ett stopp, Oslo - Italien.
Själv log jag lite och tänkte "jaha, ja, jag skulle ha nytt av det också denna sommar, ja".
I väskan låg nämligen alla strandgrejor plus necessär, skor och lite annat plock.
Åker man med flyg, med intentionen "badsemester" och väskan blir borta mer än några timmar så får man köpa in nytt till ett fast pris och detta betalas av flygbolag eller försäkring.
I väskan låg min nya bikinitopp men jag hade inte funnit en passande underdel ännu, så nu var det bara att ge sig ut och leta.
I badklädes affären lade jag mina solglasögon på en stol, prövade någon bikini, gick för att hämta nytt och vips, de var borta.. Jaha, nytt igen.
Jag kan medge, det kostade på till tider att pröva att hålla sig positiv men jag hade bestämt mig, jag skulle "se hur denna semester utvecklade sig". Jag skulle INTE styra skeendet, alltså lät jag det vara och tränade på att med förväntan se vad som kommer runt hörnet... och alltid kom det något.
Väskan kom tillbaka men ur min necessär hade någon tagit mina smycken, lite surt, omöjligt att spåra och för mitt inre har jag sett hur någon blev "avbruten" i sitt värv. De hade tänkt ta mer ur väskan men någon kom och smyckena gled lätt ner i en ficka, mer blev det inte.
Ett smycke kommer från en svunnen tid, ett annat från ganska nyss och båda var mig MYCKET kära men tydligen, även dessa skulle bort denna sommar ur mitt liv.
I väntan utanför Peterskyrkan står jag bakom en familj, en man, en kvinna och deras lille son som sitter i vagn. De samtalar på ett för mig okänt språk och när jag blir tillfrågad att ta en bild av dem inser jag att engelska språket inte är ett språk de behärskar i någon större grad.
Annars skulle jag nog ha försökt berätta för henne, där och då, att man kommer inte in i Peterskyrkan utan att ha täckt sina skuldror och knän. Kyrkan är en helig plats, en mycket helig plats och Vatikanen ser inte med blida ögon på bar hud. Många tar därför med sig en sjal eller två, täcker sig inne i kyrkan och då funkar det fint.
Kvinnan i fråga hade en singlett av den allra tunnaste modell.
Väl inne ser jag hur hon får beskedet av en vakt, sorry, ingen ingång i den stassen och förtvivlan lyser ur deras ögon. Vad göra nu?
Själv är jag och resesällskap klädda så att vi kan gå in obehindrat, kyrkan är vårt mål för förmiddagen och sålunda är tight och tröja med lite längre ärm på plats. Jag ser sjalen i min väska, den turkosa, den som varit med i ett antal år, älskad men sliten.
Hjärtat tar beslutet, jag drar upp den, går fram till henne och täcker henne.
Ögon som möter mina, förvåning, tårar och fåtalet ord. How much?
Nothing! I want you to have it.
Hennes mans plånbok.. Money? No, thanks. Enjoy!
Jag vänder på klacken, rätt beslut, hjärtat är enigt. Släpp, bara materiella saker.
Några minuter senare, en klapp på axeln, godis till mina barn, symbolisk gåva och jag tar emot, allt annat hade varit oförskämt. Hennes leende stannar dock kvar hos mig och ögonen. Mötet.
Några timmar senare står jag i en situation av total förvirring, jag vet inte vad jag skall, hur lösa problemet, var hitta info. Då, mitt i förvirringen, en okänd kvinna, helt ovetande om mitt problem tar mig i handen och leder mig rätt, visar mig vägen, ett tacksamt ord och ett leende senare och hon är borta. För mig är det DET universum handlar om... PAY-IT-FORWARD.
What goes around, comes around.
Vad du förväntar dig är vad du får och jag är oändligt tacksam för att denna semester med att trixande, allt det ljuvliga, alla upplevelser har satt mig på spåren av det igen.
Whatever you do...
Live with passion & as always, blessed you are! ;-)
Namaste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar