En dadelkaka närmare sanningen.

En hand på min axel, jag vänder mig om, och möter ett par nötbruna, mjuka ögon, en förvirrat rynkad panna och en djup röst som undrande frågar:
"Du.. Du är ikke härifrån? Är du?"
"Nej" svara jag sanningsenligt och inuti mig sjunger det, det händer igen, det händer.
"Nej, jag är från Sverige!" jag fyrar av mitt varmaste leende, det går alltid hem.

"Aha, AHA.."  han ser mindre frågande ut nu, mindre förvånad och med en gest bjuder han in mig gemenskapen.Händer erbjuds och trycks, Karim, Ahmed, Aisha, Masma.. Listan blir längre, längre.

Alla med öppen blick, förväntan, glädje, detta är en stor dag för oss alla men samtidigt, vi är inte riktigt med.
Den mest slående skillnaden mellan oss är att de alla har mörkt hår, bruna ögon och något mera olivfärgad hud än mig. Mitt blonda hår står onekligen ut, det syns men efter några minuter har alla glömt det. Likheterna är fler än olikheterna.
Vi hör liksom inte helt till. Urvalskriterierna?  Vi är inte av norsk härkomst. Vi är inte anpassade till den norska mallen.

Runt bordet flockas "de norska". Det skall väljas representanter till olika kommittéer, alla drar och sliter i de olika uppdragen. Uppdrag = lyckats.. Uppdrag = man har visat att man är engagerad och engagerad är det viktigaste som finns.
Vi, vi vid bordet är också engagerade men vi har kastat in handduken, det finns inte plats för oss, inte heller för våra frågor.

"Du, vad betyder egentligen det här "frau" som alla talar om? Jag har varit här flera gånger och jag har aldrig sett dem." Karim rynkar pannan igen och jag ler.
"Det är ett utskott, ett uppdrag, en organisation som står för..."
Jag lägger ut texten om det lilla jag vet men han ser inte klokare ut för det. När jag pratat färdigt frågar han igen.
"Ja, men.. Vad GÖR de?"
Jag tystnar. Sanningen är den, jag har ställt mig samma fråga och då inget svar framkommit så har jag valt att stå vid sidan av, inte engagera mig i något som inte känns, inte känns i hjärteroten.

"Du vet heller inte.." 
Det är egentligen inte en fråga, det är ett konstaterande.
 I nästa sekund håller han fram en plast box, skakar den direkt under min näsa, och nickar inbjudande.
"Kledshe! Är de med eller utan valnötter?"
"Utan! Och du är visst en av oss.." hans leende går nästan runt och han skakar ivrigt burken.
Jag tar två, ångrar mig, tar en till, jag älskar dadelkakor! Inget är som en hemlagad Kledshe.

Vi är så olika som man kan bli men ibland förenas man i olikheten, det finns en gemensam nämnare.
Jag känner mig, med min livsinställning, som en blå papegoja bland lämlarna.
Inget fel på lämlar, inget fel på papegojor men jag passar helt enkelt inte in.
Tillsammans med denna gruppen, en grupp bestående av allt annat än lämlar, tja, där passar jag också in, fast vi är olika. Olikheten blir likheten.
Olikheten attraheras av olikheten och tillsammans finner vi gemenskapen.

Hela episoden dök upp idag igen då det plingade till i min mobil, en inbjudan till middag.
En inbjudan oss emellan, vi som inte helt passar in men vet du, det gör inget för jag passar in med dem.
Leendet lekte runt mina läppar, smaken av dadelkaka, Kledshe, fyller min mun..
Härligt att vara en blå papegoja.

Njut helgen, hitta en dadelkaka om du kan...eller baka en.

Live with passion and Blessed be!
Namaste!

** PSSTT, det sista här är tänkt som en skämt.. Ett skämt gällande "när man känner sig som en katt bland hermelinerna..!"