Rustningen

Änglar skall inte ha rustning! Det är väl motstridigt i sig själv, eller?
Guds beskydd och allt, vad kan vara starkare än det?
Tja, dumdristighet kanske... Kineserna säger att man skall bara pröva sin rustning från framsidan (det vill säga alltid se på sin "motståndare" framifrån, vara beredd).

Änglar, jordänglar, människor och djur - alla behöver vi "någon form av rustning" ibland.
Nu använder jag ordet "rustning" i en mycket fri omskrivning och tänker på allt från regnkappor (rustning emot regn) eller psykologisk beskydd i form av verbala rustningar.
Rustningen skall vara på när den krävs, behövs och sen kan man lämna den igen likt en regnkappa på tork när solen tittar fram.

Jag har använt en del av mitt liv att acceptera att jag behöver rustning. Den är ingen smickrande tanke för mig. Likt många andra tycker jag att jag borde klara mig utan, att jag är "stark nog" men sedan det långsamt gått upp för mig att tom änglarna behöver rustning ibland så har jag förlikat mig med tanken.
Tillika har jag då funderat över när och vart jag kan, skall och bör ta av mig min rustning och den är inte lika enkel. Det har funnits gånger då jag insett att jag suttit på stranden i 40 grader, iklädd min regnkappa.  Förvirrande. Pinsamt.

Under vintern har denna tanke seglat upp igen..
Jag har observerat när rustningen kommer på, jag har observerat vad den gör, jag har putsat lite på den, bestämt mig för att bara pröva framsidan och för att, faktiskt älska och acceptera den som ett arbetsverktyg. En del av mig, en bra del, en för mig synlig och tillvald del.

Mitt i livet infann sig ett tillfälle där jag valde att ta av rustningen, stå där i mitt "underställ" och bara njuta att vara nästan viktlös, lätt, sårbar, oskyddad och med hjärtat i handen..
Det var skönt och samtidigt, jag har för få ställen nu där jag tar av mig rustningen.
Förbättrings potential. Sökning inåt är upprättad.. 

Jag trodde jag hade koll på denna urgamla process tills i Fredags.
Plötsligt såsom blixt från klar himmel, något fick rustningen att falla.. Alla spännena släpptes samtidigt och jag stod i "understället", förvånad och förvirrad. Ooppss!
Personen bredvid mig, som jag inte känner på riktigt, reagerade också med förvåning och så ett:
"Jag har detta. Du är beskyddad, du är säker.."
Men en tår i ögonvrån släppte jag taget, lät bli att lyfta svärdet, lät mig själv vara utan rustningen i en helt osäker situation, lät någon annan ta vakten.

Ögonblicket kom och gick.
Rustningen klev jag i igen, känslan bestod, känslan av att ha varit utanför i en "orolig tid".
En hand på en skuldra, en vaktavlösning - Tack, jag tar tillbaka vakten nu. 

Det gav mig en insikt om nästa steg i processen, att inte bara finna nya ställen att ta av rustningen men att också ta av mig rustningen ibland på platser och i situationer där jag inte vill. 
Inte i dumdristighet, nej, snarare som en liten utmaning. För mera input. 
För att se hur stark jag egentligen är.. 
Samtidigt som jag behåller den ty jag vet att vi alla behöver den, från tid till annan. 

Ha en strålande Söndag!
Live with passion & Blessed be.