En stolt oxe filosoferar..

Idag skulle jag vilja vakna såsom jag brukar, känna lycka och tacksamhet, speciellt idag ty det är en speciell dag.
Istället vaknar jag och funderar över hur det är ställt med vissa värderingar i världen.

När vi är små funderar vi ofta över hur vi skall lura läraren till att tro att vi kan något vi inte kan, inte orkat plugga eller kanske inte ens tycker är spännande.
Lappar, skriva på armen, skriva av - var populärt när jag växte upp. Idag är det telefoner, chatt under pågående prov och på så sätt utbyte av info, man skriver av internet och allt vad det är.
Nu pratar jag om barn.. ungdomar kanske..

De växer ur det! De brukar göra det och någonstans på gymnasiet stiger självkänslan, förståelsen för att detta är kunskap! Detta är viktigt!!
Kanske faller de tillbaka någon gång, när de är i armarna på stress, när de inte orkat på grund av kärlekssorg, sjukdom, flytt och så vidare MEN då har de i vart fall den goda smaken att skämmas för sitt beteende efteråt.  Inte skylta med det utan snabbt gå vidare och hoppas att glömskan lägger ett täcke över fadäsen.

Ovanstående "fattar jag" och ser som en "naturlig" del av barns utveckling.
Vad jag inte fattar är - varför och VAD får vuxna till att göra detta? Och dessutom, skryta om det efteråt eller låtsas som de klarade det "av sig själva".  VARFÖR?

Fuska sig igenom ett nålsöga.. Kanske något man slitit med i flera år, eller månader, tiden är egentligen inte så viktig men handlingen.
Så plötsligt, ge upp, finna en billig, olaglig, dum (välj passande adjektiv!) lösning och använda sig av den.

Hit kan jag följa.. Dum, billiga(igen valfritt adjektiv) lösningar är en del av livets spel.
Välja! Välja fel, välja rätt, välja om.. Helt ok!
Det är resten jag har stora problem med.
Varför börjar man intala sig själv att lösningen var det man själv ville?
Att det var det som var bäst för en?  Att det kanske tom var den "enda vägen ut"?

Därefter fortsätter cirkeln, man övertalar sig själv att man "gjort det själv", att det "nog blir bra ändå" och så tvingas man ljuga både för sig själv och andra.
I de värsta av fall står man där och "skryter" över något man "egentligen" inte klarat.
Den som gör detta glömmer att ljuga för känslan kan man inte!
Känslan kommer alltid att veta vad som verkligen skedde och den försvagas av att vi tror att vi kan lura oss själva.

Jag medger villigt att jag har svårt att tackla detta av många olika orsaker.
Den stolta oxen i mig skriker om "fusk" och har ingen lust att jämföra sig med de som driver med sådan här men i samhällets ögon blir det  ju så ändå.
När jag håller fast vid mina rätt och riktigt, få det till på ett bra, hälsosamt och ärligt sätt så jämförs jag trots detta alltid med de som "brukar vilka medel som helst"för att ta sig fram.

Själen i mig, talar ett tydligt språk, den väljer att inte gå in i detta utan se på det med sympati och medlidande. Valen att ljuga för sig själv, belöna sig själv för ett "väl genomfört arbete baserat på fusk" kommer aldrig att fylla på självkänsla eller själ. En dubbel förlust, kort och gott.

Varför vill man inte "växa upp" på just den här punkten är den fråga som stannar hos mig.
Jag blir sorgsen och ju närmare mig det kommer desto mera känner jag att jag inte vill vara nära det och ändå, ju närmare desto svårare att slå hål på ballongen och säga:
"Vet du.. Jag har ingen lust att delta i firandet för jag känner inte att det är på riktigt." 
Får man vara så krass?  Kan man det? Eller skall man som göra som de flesta andra vuxna se bort, stoppa fingrarna i öronen, prata om något annat och samtidigt deltaga?

"Weakness of attitude becomes weakness of character" Albert Einstein

Jag har inga svar! Inget är fixerat.. Detta är bara funderingar.
Nej, nu skall jag släppa ut det sista av sorgsenheten för annars får ju inte glädjen plats!
Ha en strålande Fredag! 

Live with passion & Blessed Be!