Det var inte det roligaste året i världshistorien, för mig personligen, det var faktiskt svartaste natten och jag hade svårt att ta mig igenom dagen. I samband med detta släpptes en film som hette "Roger Rabbit". Minns du den? Eller har du sett den efteråt?
En film om två världar som skall samexistera, en tecknad värld och "vår vanliga värld" alltså den mänskliga.
Jag såg filmen på bio med några goda vänner, de ville muntra upp mig. En av dem hade precis kommit hem efter att ha pluggat i USA och han svor att på att filmen skulle få mig att le.
I en av scenerna skall det spelas in tecknad film, ja, det är det de tecknade karaktärerna gör i filmen, de har som jobb att få människorna att le, glömma vardagen och då underhåller de bl a genom film.
Vid denna film inspelning går det mesta galet och de måste ta en paus, varpå huvudrollsinnehavaren "Baby Herman" blir så irriterad att han utbrister:
"If you need me, you know where I'll be, in my trailer taking a nap!" Därefter stressar han iväg, springer in i en dams ben, väser: "Sorry, tutts!" och kommer sig undan.
Låter rätt neutralt, eller hur? Såhär i text i vart fall men i filmen är det en ganska rolig kommentar och den fastnade hos oss, där och då på bion. Eller kanske rättare sagt hos mig...
Det var så jag kände mig då, inombords, som om jag hade lust att checka ut, gå och lägga mig, försvinna, om så bara för en stund så kommentaren tilltalade mig, den fick mig att le.
Det tog mina vänner bara några minuter att fatta detta, så var de igång, de använde kommentaren i alla möjliga och omöjliga lägen ty reaktionen lät inte vänta på sig. Jag log. Jag kom tillbaka till dem en sekund och detta varade länge, effekten av denna filmen och just den där kommentaren.
En sorts signaturmelodi för mig och för den tiden.
Idag blev jag påmind om detta då dottern, mitt i en stressad situation, använde en liknande trigger på mig.
I somras besökte vi min mosters grav och efteråt pratade vi en del om döden.
Min yngsta dotter är mycket upptagen med tankarna runt vad som händer sen, vill veta att vi kommer att träffas och så vidare. Så där och då kläckte hon orden:
"Mum, will you still love me when you are "vääeeupp"?
När hon säger det sista, hmm, lätet, så vickar hon huvudet till sidan, likt en nackad kyckling, ögon stirrar tomt ut i luften (som samma kyckling) och kunde hon hade hon likt en seriefigur fått kryss i ögonen. Och JA, hon säger det på engelska, har sin engelska period sedan en tid tillbaka.
Naturligtvis frågar hon om jag kommer att fortsätta älska henne då jag är död men hon vill inte säga ordet, då hon inte vet vad hon tror om ordet, ännu. I mitt huvud tänker jag alltid på Abrahams ord, croack, när hon säger detta men det vet hon inte. Klangen ligger dock där, samma lite vanvördiga och roliga sätt att närma sig ett laddat ämne på.
Den gången brast jag i skratt, en lång, härlig skrattsalva och så var allt igång, denna grundmening har utvecklats... "Will you love me when you are "vääeeupp"? "When he/she/valfritt namn is "vääeeupp" osv.
Vi har kört den från och till hela sommaren, en sorts galen kärleksförklaring, en påminnelse.
Så kom vardagen, frågan/leken kommer bara tillbaka på kvällen precis innan läggdags och så, idag, då jag var väldigt stressad, på kanten till irriterad. Jag gillade verkligen inte utvecklingen av någonting, inte mitt humör, inte flödet i det jag gjorde eller det jag hade framför mig.
Dottern som pejlat läget sticker då in huvudet, ler brett och frågar oskyldigt:
"Mum, will you still love me when you are "vääeeupp"?
Jag kände hur skrattet lekte sin väg upp, spräckte allt, tiden, den dåliga stämningen, energierna, ja, allt och jag kunde vända mig, svara henne och VETA att allt var annorlunda.
Att hon såg mycket nöjd ut behöver jag väl knappast säga MEN det som stannade kvar i mig var känslan, känslan av att detta har jag upplevt förr men det var länge sedan.
Hur många sådan triggers har vi genom livet? Hur många små "interna skämt", meningar, filmer som ALLTID gör oss glada? I vart fall under en period...
I min tidiga Merc retro modus började jag tänka tillbaka, och ja, jag hittade några men de är inte förfärligt många och de flesta har jag bara haft med en person i taget, alltså en personlig trigger mellan mig och en vän. Det har funnits nåt klipp, en text i en bok, en återkommande sång...
Dock, de är inte många och sålunda, desto mera dyrbara. Att veta att dessa juveler kan man ta fram när man behöver vända en energi, slappna av en stund, skratta eller bara var.
Viktiga! Dyrbara!
I will love them, treasure them, until I "vääeeupp" & beyond.. ;-)
Har du någon sådan? Leta fram den i sånt fall.. Påminn dig själv.
Live with Passion & as always, Blessed you are!
LOVE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar