Kommunikationens många ansikten

"Året var 2003, USA hade precis invaderat Irak och som de flesta stormakter var de övertygade om sin suvärenitet, man skulle "visa musklerna" och man skulle inte vika ner sig. 

Man var där för "deras skull", folkets skull.  
När man hade tagit sig in i Bagdad lät man därför ofta truppförflyttningarna ske till fots, ett bra sätt att visa hur välutrustade och välutbildade man var plus att "visa sig på gatorna" skulle skapa ett visst lugn bland civil befolkning. 

En vanlig Onsdag eftermiddag fick Lieutenant Colonel Hunter en dylik order från sambandscentralen. Han skulle genomföra en förflyttning av ca 25 män, med full stridspackning, genom en av Bagdads förstäder.   Ett rent rutinuppdrag... Ändå virvlade det till i magen på Hunter. 
Det kändes inte alls bra! Han hade varit ute på uppdrag och "tagit pulsen" på huvudstaden bara några dagar tidigare och det virvlade av starka känslor därute. 

Trots sin ovilja, gav han, som den gode soldat han var, order om "Packning och färdigställande för förflyttning. Till fots!"
När dagen hade nått eftermiddag begav de sig av, en liten skara män, tungt packade likt kameler och med Lieutenant Colonel's ord ringade i öronen: 
"Var observanta! Ta in! Lyssna men framförallt, Lyd order!" 
Det sista tog de som ett skämt, det var ju en självklarhet, för en soldat i fält. 

De marscherade längs de dammiga gatorna, inte en själ fanns inom synhåll men så passerade de en stor fabrik, gick till vänster om den, så till höger och nu befann de sig på en bostadsgata. 
Hus till höger, hus till vänster och fabriken i ryggen, endast en minimal gränd ledde runt densamma - den vägen de hade kommit in.
Hunter tecknade tystnad, pekade på sitt vapen, uppmärksamheten i gruppen skärptes... Något var fel. 
Inte en katt syntes till, inte en enda barn lekte på gatan eller kom för att tigga godis.

Plötsligt, som ur tomma intet, välde folkmassorna fram. Unga män med yxor och knivar, äldre män med påkar, kvinnor med stekpannor, krukor, spadar, ja, det tillhygge de hade fått med sig i brådskan. 
Hunter kände vågen komma emot honom, som den våldsammaste av svallvågor slog den emot hans kropp och sinne... Hatet, vansinnet, förnedringen, många gånger multiplicerad på grund av antalet deltagare. Det var som om bärsärken tagit dem alla, ögonen lyste av vansinnet och de kunde lukta blod.

Vid en dylik situation var Hunter's order kristallklara. De skulle skjuta varningsskott, ställa sig i ring med ryggarna emot varandra, kalla på förstärkning på radion och, om nödvändigt, skjuta för att döda.   
Men känslorna som sköljde över honom väckte inte några tankar på att vilja döda eller skada, han kände deras vanmakt, deras förtvivlan, deras ohörda böner... 

Allt skedde på några sekunder och utan vidare eftertanke skrek han ut en order som hans soldater aldrig väntat att få och aldrig hört tidigare (eller senare): PÅ KNÄ! VERKSTÄLL! 

Den första som bokstavligt talat föll till marken var Lieutenant Colonel Hunter själv, han föll så hårt med sin packning att han fruktade att senan på knäets baksida gick rätt av. Smärtan var oerhörd.
Men han slog samtidigt mynningen på sitt gevär djupt ner i sanden, böjde sitt huvud och bet ihop... 
Var det så han skulle dö? Var detta hans slut? 

Där med sitt böjda huvud, med ögonen stängda, kände han något märkligt... 
Vansinnet liksom kom av sig, likt ett ovädersmoln som plötsligt möter på en dansande vind, det cirklade utåt. Han kunde känna det och det ersattes av, förvirring... Så undran och så hördes röster, lågmälda samtal på ett språk han inte förstod men han kunde tydligt förnimma att bärsärken liksom lämnat platsen. Ändå vågade han inte se upp, allt han hörde var samtalen och hans egna mäns tunga, snabba andetag och brottstycken av en bön på engelska. 

Plötsligt kände han händer som rörde vid honom, över handskarna, någon talade till honom på nära håll och när han såg upp mötte han ögonen på en gammal kvinna. Hon studerade honom ingående, talade hela tiden men han ryckte uppgivet på axlarna, han förstod inte. 
Då tog hon resolut tag i hans händer, visade att han skulle ställa sig upp och när han gjorde så upptäckte han att stora delar av folkmassan var upplöst. De få som hängde kvar hade enbart nyfikenhet i sina ögon. 
"Go, she tells you that you better be on you way, before they change their mind.. You saved them. 
Now, you must go!" En ung man hade gjort sig till tolk för kvinnan. 
 När soldaterna hörde ljudet från Hunters packning såg de upp, kom på fötter och de marscherade
snabbt från stället... " 

Detta är en sann historia från invasionen av Irak och tyvärr, långtifrån alla historier slutar lika lyckligt.  MEN, denna historia har dock med sig många element som gjort att sådana som S. Hunter ombeds att resa runt i världen och tala om kommunikation & fred.

Inte bara om kommunikation mellan människor utan först och främst, om kommunikation med det egna självet, med vårt eget inre.
Alla goda relationer börjar med god självkännedom, att känna sitt "alarmsystem" både på gott och ont, att träna på att skilja det ena från det andra och om att våga.
Mod och dess motsats, rädslan, handlar inte om att "alltid" göra det ena eller det andra. Det handlar om att våga utvärdera, våga se på varje unik situation och därifrån agera på det sätt som känns riktigt.

Några "rena själv" eller ännu värre, "färdiga själv" finns inte. Det är Hunter den första att medge.
Vi är alla "under konstruktion" men ju mer vi lärt om oss själva, desto mera medkänsla kan vi ha i mötet med den andre. INGEN tycker om vara i en "utsatt situation"!

Det är bevisat nu, empati kan tränas, så ursäkten "jag är inte född med den genen" håller inte längre.
Men det börjar med en önskan, en önskan om att vilja hitta, vilja förändra, vilja kunna.
Jag är av den fasta tron att finns viljan så hittar man verktyget, oavsett vad man vill förändra.
Det kräver tid, det kräver övning men det går!

Min förra blogg handlade om vikten av att "lyssna" i en tid som denna och inte då enbart med öronen, även om det är att bra ställe att börja på.  Gör vi det kan vi nå hur långt som helst och kanske ytterligare en bit...
Vart börjar din resa mot en tydligare, kärleksfullare kommunikation med dig själv och andra?
Vart är din spelplan?

Live with Passion & as always, Blessed you are!
Love and Compassion