"Mannen kliver på tåget på samma station som vi och pustande och stånkande lyfter han upp sin tunga resväska på bagagehyllan ovanför sätet. Han sjunker ner, öppnar sin läderväska i herrmodell som haft runt halsen sedan jag fick syn på honom på perrongen. I snabb takt fyller han det lilla bordet framför sig med tekniska prylar, pluggar lurarna i öronen, men fokus är inte helt där det skall vara... Oroligt tittar han ut genom fönstret gång efter annan, så i ögonvrån, på mig och mina barn, innan han återigen vänder blicken mot skärmen.
Han sprider oro omkring sig och jag skärmar mig så gott jag kan men samtidigt fascineras jag av hans kroppsspråk och hållning.
Tåget är försenat, mycket försenat pga strul i tunnlar ut ur London och förseningar har en tendens att "bolla på sig" allteftersom resan fortgår. En försening på en station innebär nytt spår, ny avgångstid, förändring, förvirring, mera väntande och så, ja, så håller det på.
Själv tar jag förseningen med ro, i detta läget. Jag är gäst i landet, jag har ledigt och även om jag förlorar någon timme i staden jag planerar att besöka så lär jag mig något nytt om strukturen, om sättet ting görs på.
Vi har redan insett att det dyrare platsbiljetterna är totalt slöseri med pengar, systemet fungerar inte ombord, inte någonstans och alla sätter sig ändå där de vill. When in Rome, do as the Romans. Så, vi köper inte längre platsbiljetter och vi vilar i det. Vi kommer med, ingen bråkar med oss och inte heller vi med dem. Leenden och glada skratt, man delar det man har och alla kommer dit de skall, nästan.
Tåget lämnar stationen och strax är det som om staden aldrig funnit...
Spåret letar sig över det öppna landskapet, höjder i fjärran, vattendrag och hav skyndar förbi och jag går till ro. Det är rofyllt att se världen genom ett tågfönster, rofyllt och ansvarslöst.
Vår granne har nu fiskat upp en chips påse ur gömmorna, öppnat den på vid gavel och lassar in hög efter hög medan han njutningsfullt tuggar och smaskar. En ensam champagnekork skymtar i väskans öppning... Kanske är det därför han är så rastlös, filosoferar jag, han har liksom vi fått stora delar av sin kväll förstörd på destinationen och detta får honom att reagera.
 |
| OBS!Pojken på bilden har INGET med texten att göra. |
Tydligen betyder denna "munrengöring" att fingrarna är rena nog för att hantera utrustningen, något mina barn inte är eniga med där de, från sina platser, stirrar på mannens lilla scen med öppna munnar och vantron lysande ur ögonen.
Yngsta dottern skakar bekymrat på huvudet, innan hon återgår till tecknandet... Jag ler och tanken "perspektiv" dyker upp i mitt huvud.
Detta är nämligen inte första gången jag sett någon göra precis just detta under vår resa, faktum är, jag har sett det tre gånger redan. Två gånger på matställen, en gång i hotell lobbyn och nu, vår vän, den välklädde och tydligt välbeställde medelålders mannen bredvid oss i kupéen.
Mina studier i socialpsykologiskt beteende, underavdelning kultur får fortsätt och kanske finner jag ett svar vad det lider.
Vår käre granne upprepar sitt beteende minst fem gånger under resten av resan och tom barnen drar nu slutsatsen, detta måste vara "normalt" och accepterat här.
When in Rome.. lets NOT do like the Romans shall we.
En stund senare har hans rastlöshet nått en ny kulmen.
Han reser sig, beskådar oroligt anhopningen av "gizmos "på sitt bord och så synar han mig uppifrån och ned, ett beskådande som tydligen faller ut till min fördel då han utbrister:
" Would you mind keeping an eye on these for me, love? Going to the cafeteria for a minute."
Jag nickar till svar och han försvinner bort genom vagnen, bara för att snart återkomma med öl, smörgås och andra tillbehör. Kanske ölen kan lägga band på hans rastlöshet?
Jag reser mig för att leta efter toaletten, ibland har nöden ingen lag. Vid övergången mellan vagnarna tvärstannar jag, dörrarna har inga handtag på insidan. Vid närmare påseende upptäcker jag att de inte har några "knappar" a la tunnelbanan heller.
Hur i... hinner jag tänka innan en tanke från långt tillbaka i tiden gör sig påmind.
Ett tåg mellan Eastbourne och London, året var 1985, och den gången satt handtaget på utsidan enbart. Detta löste man genom att helt sonika dra ned fönstret som upptog dörrens övre del, därefter stack man ut armen och öppnade via det enda handtaget. Det på utsidan. Detta tåg kom från London... Kunde det vara så?
En snabb kontroll i nästa vagn bekräftade min kunskap från förr, detta var en Liner och på ett sådant tåg finns handtaget BARA på utsidan. Fortfarande! 2019!
Jag flinade hela vägen till toaletten. Mitt trötta huvud roade sig med att läsa imaginära inlägg i Expressen eller SJ's egen tidning På spåret om en dylik skandal i Sverige.
Tänka er tåg utan möjlighet att komma ut, där armen måste på utsidan... Säkerhetsrisk, fara för liv, lem och sinnesfrid. Vilken skandal och vilket ramaskri det hade utlöst.
Något senare skulle jag få möjligheten att instruera en brittisk medborgare i den exakta konsten att "komma sig ut ur" detta tåg. Det var inte bara vi som behövde tänka till för att "In Rome, do as the Romans" så helt vanligt var tydligen inte denna typ av gammaldags tåg, inte ens på denna sträckningen.
Det är det som är charmen med att resa, med att tala med människor som kan andra ting än dig, med folk från andra platser (och galaxer). Man ser på saker olika, man har olika perspektiv och vanor.
En av mina favoritdikter genom åren, av Gustaf Fröding, heter just "Vad är sanning?"
Vers nummer 3 går såhär:
"Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg."
Ibland kan det vara härligt befriande att välja att vara "från Berlin eller Jena" och känna energierna ändra sig. Ibland vill man hålla kvar vid sitt "Heidelberg"...
Det viktigaste tror jag är att man byter perspektiv ibland, speciellt om man "fastnat lite" i vinkelvolten. Stunsen kommer tillbaka i tillvaron, färgerna och dofterna likaså och man får mera zest och zing in i livet och DET är inte att förakta! Mera passion till folket.
Till slut nådde tåget pustande och stånkande slutet på sin resa, ändstationen i sikte..
Vi njöt att rulla in på outforskad mark med ögonen naglade till fönstren sög vi hungrigt in allt vi såg.
Vår kupégranne hade varit här förut så han packade ihop sina tekniska saker, lyfte ned den tunga väskan, innan han påkallade min uppmärksamhet med en lätt harkling.
"This is SO typical for the Britrail, I'm afraid. Always, always these delays.. and no explanation, ever" Han suckade med eftertryck.
Själv fattade jag inte mycket. Tågpersonalen hade förklarat situationen vid ett flertal tillfällen och varit mycket tydliga med att vi skulle få pengar tillbaka pga förseningens omfång.
"ONLY IN THE UK.. Only.." Han gav mig ett uppgivet leende och en huvudskakning.
"SJ, SJ, gamle vän. Det är BARA i SJ som kan strula till det såhär" sjöng det inom mig och nästa vers ersattes av "det er kun NSB (Norges statsbaner) som kan finne på noe som dette. Jævla NSB".
Mitt leende måste ha synts för min medpassagerare stirrade förvånat på mig, han såg inte det roliga i det hela.
"Well, not only in the UK.." sa jag försiktigt. Han spärrade upp ögonen i misstro och upprepade:
"Yes, Love, ONLY in the UK!"
"Have a good night, Sir" sa jag för att gjuta olja på vågorna.
"You too. What is left of it..." sa han och försvann surmulet bortåt gången.
Tillsammans letade jag och tjejerna oss av tåget, med hjälp av armen genom fönstret, och vidare ut i en okänd stad. Vi såg på taxikön, såg på varandra och enighet nåddes under tystnad.
In Rome... Follow your own rhythm, listen to your truth and make it yours!
Live with passion & as always, Blessed you are!
I kärlek, Maud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar